Rebeller i takt med tiden - Marxistarkiv

48
inte i revolution utan i ekonomisk hjälp och barnbegränsning. I 1960-talets politiska samtal
blev emellertid solidariteten med förtryckta folk i tredje världen förhärskande. Imperialismbegreppet
betraktades som ett nödvändigt analysinstrument för att förstå utvecklingen. Förtryckta
folk ansågs alltid ha rätt.
Mot kärnvapen och för fred
Under perioden efter andra världskriget rådde stor enighet bland ledande politiker rörande
Sveriges utrikespolitik. Neutralitet blev som nämnts nyckelbegreppet som användes för att
förtydliga svenska ställningstaganden i utrikespolitiska frågor. Samtidigt genomsyrades
politiken av kalla-krigs-tänkandet. Sovjetunionen uppfattades som ett hot mot världsfreden
och USA som en garant för demokratin. Opinionen i Sverige hade valt sida och a gick som det
kommunistiska Världsfredsrådet mot strömmen.
Världsfredsrådet höll sin första kongress 1949. Den svenska avdelningen arrangerade 1950 en
session i Stockholm, där den s k Stockholmsappellen antogs. I appellen krävde rådet förbud
mot kärnvapen och fick cirka 330.000 underskrifter i Sverige. Stockholmsappellen påstods
sammanlagt ha fått 500 miljoner underskrifter, en siffra som det emellertid finns anledning att
sätta frågetecken för. Exempelvis översteg det påstådda antalet underskrifter i Bulgarien
antalet innevånare i landet. Och för att a de ungerska siffrorna att stämma måste man även
inräkna barn under fem år. 63
Trots den allmänna kritiken mot bomben nådde Världsfredsrådet inte utanför Sovjetvännernas
och kommunisternas krets. Många organisationer och grupper fördömde den kommunistledda
kampanjen. Rådet anklagades för att styras från Moskva, och den sovjetiska inmarschen i
Ungern 1956 innebar också dödsstöten för dess verksamhet i Västeuropa. 64
I Sverige var det endast kommunistpartiet som stödde Världsfredsrådet. Majoriteten av de
existerande fredsrörelserna i Sverige vägrade att samarbeta. Stockholmsappellen betraktades
som kamouflerad kommunistisk propaganda. 65
En annan grupp som gick mot strömmen i början av 1950-talet var den s k ”tredje ståndpunkten”,
en rörelse som ställde sig neutral i det kalla kriget. Det var egentligen ingen rörelse
i ordets rätta betydelse. Det fanns inget program, utan ”den tredje ståndpunkten” kan närmast
ses som en hållning eller inställning. 66
Debatten om den tredje ståndpunkten började ta fart våren 1951. I tidningsartiklar lät
förespråkarna bl a USA och Sovjetunionen dela lika på ansvaret för det växande krigshotet.
Värdet av ett svenskt militärt försvar vid ett eventuellt sovjetiskt angrepp ifrågasattes. Det
kalla kriget betraktades inte primärt som en ideologisk konflikt utan som en maktkonflikt.
Gruppen tog avstånd från uppdelningen av världen i två rivaliserande maktblock och
fördömde korstågsstrategin mot kommunismen. Att vägra välja sida betraktades som en aktiv
handling som motverkade krigshotet. Opinionsbildare, politiska partier och pressen mötte
gruppen med fientlighet. Helhjärtat stöd fick ”den tredje ståndpunkten” egentligen bara av
tidskriften Clarté. 67
Det fanns även andra röster som inte helhjärtat ställde upp på antikommunistiska paroller.
63 Wittner (1993) s 183 och 209-210.
64 Wittner (1993) s 183 och 209-210.
65 Fogelström (1983) s 243-244.
66 Forser & Tjäder (1972) s 122.
67 Forser & Tjäder (1972) s 122 och Eliasson (1975).