Att uppleva >|< utanförskap - FAS

Att uppleva 

>|< utanförskap 

Mats Fahlgren



Mats Fahlgren

En serie populärvetenskapliga kunskapsöversikter från 

Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS. 

Nr 1/2009: Att uppleva utanförskap 

Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap initierar och finansierar 

grundläggande och behovsstyrd forskning för att främja människors 

arbetsliv, hälsa och välfärd. 

Författare: Mats Fahlgren, vetenskapsjournalist 

Projektledare och redaktör: Annie Rosell 

Referensgrupp: Kenneth Abrahamsson, Inger Jonsson, 

Solweig Rönström och Ulla Wallin. 

Omslag och grafisk form: Lena Eliasson/Prospect Communication AB 

Omslagsfoto: Robert Ekegren Bildbyrå 

Tryck: Alfa Print AB 

Copyright: Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS, 2009, 

och författaren. Författaren svarar för innehållet i boken. 

ISBN: 978-91-89602-36-6 

ISSN: 1652-3199 

Beställningsinformation: 

Denna kunskapsöversikt kan beställas från FAS hemsida: 

www.fas.se/bokhandel eller från Hellmans Förlag AB 

E-post: info@hellmansforlag.se 

Tel: 0150-78 880 

Utgivare: 

Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS, 

Box 2220, 103 15 Stockholm, tel: 08-775 40 70. 

E-post: fas@fas.se 

www.fas.se

Innehåll 

Förord >>> 6 

Kap 1 Ett laddat begrepp om rädslan att bli övergiven >>> 11 

Utanförskap är en riskfaktor >>> 12 

Delaktighet föder ansvar >>> 13 

Ett klatschigt ord >>> 15 

Måste definiera vad man menar >>> 17 

Utanförskapets glidande skala >>> 19 

Fakta >>> 21 

Kap 2 Grundbulten i välfärden är ömsesidighet 

– även för dem i utanförskap >>> 22 

Tre tydliga klasser >>> 23 

Litar på systemet >>> 24 

Inget fusk och missbruk >>> 26 

”Utanförskap lika med fattigdom” >>> 27 

Tysta kontraktet upphör >>> 29 

”Finansvärldens excesser bakom krisen” >>> 30 

Fakta 1 Forskarnas källor >>> 31 

Fakta 2 Axplock ur Klassamhällets kollektiva 

medvetande >>> 32 

Kap 3 Barn utan hem blir utanför på många sätt >>> 33 

Inga missbrukare >>> 34 

Hårdnande samhällsklimat >>> 36 

Bostad först! >>> 38 

Byggs för lite bostäder >>> 39 

Sprickor i välfärdens fasad >>> 40 

”För mycket soppkök” >>> 41 

3 |

| 4 

Kap 4 Sverige polariseras: Arbetslösa i utanförskap och 

tidsfattiga i ekorrhjulet >>> 43 

Klyftorna ökar >>> 44 

Barnen vill hjälpa till >>> 46 

Vi bor mer åtskilda >>> 48 

Hårdare krav på utbildning >>> 49 

24-timmarsvecka skulle räcka >>> 50 

Fakta Andel ekonomiskt utsatta barn >>> 52 

Kap 5 Bra bemötande i vården kan bryta långtidssjukas 

utanförskap >>> 53 

Sjukskrivning en rättighet? >>> 54 

Som en våt hund i regnet >>> 56 

Vill ta eget ansvar >>> 57 

Orkar inte argumentera >>> 58 

Stor studie om bröstcancer >>> 60 

Kap 6 Internet har minskat utanförskapet för 

hbt-personer >>> 62 

Avskyr Ikea-reklamen >>> 63 

Virtuella toleranszoner >>> 65 

Internet ger motmakt >>> 67 

Nya erotiska oasen >>> 68 

Uppbrott och vändpunkter >>> 69 

Kap 7 Samhällsperspektiv efterlyses i forskningen om 

mobbning >>> 72 

Vem är offret? >>> 73 

Kan leda till upptrappning >>> 75 

Medlingsgrupper rycker ut >>> 76 

E-mobbningen är värre >>> 78 

Börja nerifrån >>> 79 

i n n e h å l l

Kap 8 Nya DO – en statlig grindvakt mot utanförskap >>> 81 

”En politiskt lanserad term” >>> 82 

Våld i familjen >>> 83 

Sverige i skamvrån >>> 84 

Lagen ska avskräcka >>> 85 

Ett oändligt projekt >>> 87 

Fakta Fyra diskrimineringsombudsmän >>> 88 

Kap 9 De hjälper sig själva mot utanförskap >>> 89 

Välgörande att prata ut >>> 90 

Igångsättaren med i början >>> 91 

Bättre psykisk hälsa >>> 92 

Fattig kvinna med värk >>> 94 

”Kris är ingen sjukdom” >>> 95 

Litteraturlista >>> 97 

5 |

| 6 

Förord 

Forskning om social skiktning, marginalisering 

och effekter av olika fördelningspolitiska insatser 

har en lång tradition inom svensk samhällsvetenskap. 

Sedan slutet av 60-talet har det genomförts låginkomstutredningar, 

maktutredningar och välfärdspolitiska bokslut. 

Idag pågår en rätt omfattande forskning om levnadsvillkor, 

välfärd, utbildning, arbetsliv och hälsa – inte minst genom ett 

utökat nordiskt samarbete. Pendeln går lite fram och tillbaka 

rörande vilka begrepp som förekommer i debatt och forskning. 

Under några år var klassbegreppet på väg ut och större 

uppmärksamhet kom att ägnas kön och genusfrågor eller 

etnicitet, kultur och språk. 

När låginkomstutredningen var aktuell för över tre decennier 

sedan talades det om politiska resurser och politisk 

fattigdom. Idag kan man skönja en renässans för begreppet 

fattigdom. Samtidigt är det vanligare – och kanske mer 

accepterat – att tala om ojämlikhet än om klassklyftor. En 

annan utveckling gäller skiftet från betoning av omfördelning 

av välfärd och levnadsresurser (redistribution) till en ökad

k e n n e t h a b r a h a m s s o n 

7 | < 

fokusering på erkännande och respekt för individens värde 

(recognition). Identitetsfrågor och respekten för mångfald och 

olika livsstilar får en ökad betydelse i samhällsutvecklingen. 

Värdet av människors sociala kapital och nätverk betonas i 

högre grad. 

Under senare år har begreppet utanförskap präglat den 

politiska debatten om arbetsliv och välfärd i Sverige. Alliansregeringens 

syn på begreppet utanförskap inbegriper förtidspensionerade, 

sjukskrivna, öppet arbetslösa, personer 

i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, undersysselsatta samt 

latent arbetssökande. Sammantaget rör det sig om över 1,5 

miljoner individer i arbetsför ålder i Sverige. Siffrorna har 

varierat något de senaste åren. Andelen sjukskrivna har 

minskat kraftigt, samtidigt som andelen öppet arbetslösa eller 

undersysselsatta förväntas öka kraftigt som en följd av den 

globala ekonomiska krisen, med sjunkande efterfrågan. Det 

politiska initiativet att reducera utanförskapet genom att öka 

olika gruppers självförsörjning och delaktighet i arbetsliv och 

samhälle präglade i hög grad 2006 års valrörelse. 

Syftet med denna skrift är inte att analysera effekterna av 

den politiken. Avsikten är att ge en översiktlig redovisning av 

aktuell forskning om människors utsatthet, marginalisering 

och utanförskap. Begreppet utanförskap kan ses från olika 

perspektiv. En första tolkning gäller betydelsen av medborgarskap 

och mänskliga rättigheter. Vanliga exempel är flyktingar 

och papperslösa invandrare. Att inte ha medborgerliga rättigheter 

och skyldigheter innebär att man i väsentliga avseenden 

står utanför samhället. 

En andra innebörd, och kanske den vanligaste, är ett socialt 

och ekonomiskt utanförskap. Gemensamt för flertalet grup-

| 8 

f ö r o r d 

per som omfattas av den gängse benämningen ”utanförskap” 

är att de har social inkomst, d.v.s. försörjer sig inte genom 

lönearbete utan genom olika former av ersättningar knutna 

till socialförsäkringarna, arbetslöshetsunderstödet eller andra 

bidragsformer. 

En tredje betydelse av begreppet kan vara den subjektiva 

upplevelsen av att stå utanför gemenskapen. Man kan känna 

sig utanför i skolan eller på en arbetsplats, till exempel därför 

att man är trakasserad och mobbad. Sexuell läggning är inte 

sällan orsak till diskriminering och uteslutande av olika grupper. 

Människor med psykisk ohälsa kan uppleva att de inte 

är delaktiga i samhället och olika former av mänsklig gemenskap. 

För det fjärde kan utanförskap handla om segregation i 

boende eller olika former av hemlöshet. Men det finns också 

ett självvalt utanförskap inom konsten, litteraturen och filmen 

genom att utmana och kritisera det etablerade samhället. FAS 

avsikt är inte att ge en entydig definition av begreppet utanförskap. 

Snarare är uppgiften att peka på olika innebörder 

och spegla forskares uppfattning om begreppet. 

Inte oväntat råder det olika uppfattningar om värdet av 

begreppet utanförskap bland forskarna. En del av kritiken är 

att begreppet är en blandning av olika företeelser och inte så 

konstruktivt som utgångspunkt för forskning. Den politiska 

tanken med begreppet utanförskap är att öka arbetskraftsutbudet 

och främja delaktighet i samhället, det som inom EU 

kallas ”social inclusion”, vilket är positivt. Samtidigt kan det 

finnas en risk med att ”klistra etiketten utanförskap” på människor 

som på grund av kronisk sjukdom, funktionsnedsättning 

eller arbetsskada inte kan bidra till sin egen försörjning.

k e n n e t h a b r a h a m s s o n 

9 | < 

Då berör man centrala värdegrundsfrågor om människovärde 

och rättigheter som speglas i studier om medborgarskap och 

rättvisa. Dit hör också forskning om medborgarnas tilltro till 

välfärdsstaten i form av ett ömsesidigt kontrakt. Enligt sociologen 

Stefan Svallfors, Umeå universitet, finns i Sverige och 

många andra västeuropeiska länder ett starkt stöd för en kollektivt 

finansierad och offentligt organiserad välfärdspolitik. 

Trots detta finns det stora grupper som lever i hemlöshet 

och utan tillgång till fast bostad, något som särskilt drabbar 

barnen negativt, visar forskning av Hans Swärd och Gunvor 

Andersson vid institutionen för socialt arbete, Lunds universitet. 

En stor riskgrupp i samhället är de ungdomar som inte 

får fast förankring på arbetsmarknaden eller som drabbas av 

ökande psykisk ohälsa menar Tapio Salonen, Växjö universitet. 

Hur ser vägen tillbaka till arbetslivet ut för människor 

som varit långtidssjuka? Den forskning som Kristina Alexandersson 

bedrivit vid Karolinska Institutet pekar på att bemötandet 

och det individuella stödet är av större betydelse än 

man trott tidigare. 

Homosexuella, bisexuella och transpersoner har ofta levt 

i ett dolt utanförskap, där de har riskerat trakasserier och 

utestängning om de skulle ha trätt fram med sin sexuella 

läggning. I sin forskning visar Sven-Axel Månsson, Malmö 

högskola, att nätet har kommit att bli en erotisk frizon. Dessutom 

ges exempel på hur gemenskapen inom utanförskapet 

förstärks genom att det, på olika sätt, är fritt fram att kritisera 

den rådande normen i samhället. 

Ann-Carita Evaldsson, Uppsala universitet, forskar om 

mobbning och trakasserier. Hon konstaterar att e-mobbningen 

breder ut sig bland både barn och vuxna.

| 10 

f ö r o r d 

Avslutningsvis redovisar Katri Linna, ”ny” DO, vilken roll 

hennes myndighet kan spela när det gäller att motverka diskriminering 

och utanförskap inom olika samhällsområden. 

Det är FAS förhoppning att denna skrift ska bidra till reflektion 

över olika innebörder av begreppet utanförskap och vad 

som kan göras för att öka människors delaktighet i samhället 

i stort. 

Kenneth Abrahamsson 

Programchef 

Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS)

Kap 1 Ett laddat begrepp om rädslan 

att bli övergiven 

11 | < 

Det gör ont att ställas utanför. Att inte få vara med i gänget 

på jobbet, i skolan eller i samhällets stora gemenskap. Men 

”utanförskap” är också ett modeord med stark politisk laddning. 

Är det ett bra begrepp? Låt oss syna det från tre utsiktspunkter: 

psykologens, nationalekonomens och statsvetarens. 

En av människans starkaste rädslor är att bli övergiven. 

Bortlämnad av sina föräldrar, uppsagd av sin 

arbetsgivare, glömd av kompisarna eller sviken av samhället. 

– Människan är ju en social varelse och vissa av oss kan 

göra nästan vad som helst för att få komma in i eller tillhöra 

en grupp. De allra flesta människor vill till varje pris undvika 

att lämnas ensamma, säger Åsa Nilsonne, professor i medicinsk 

psykologi, psykiater och författare. 

Fast begreppet ”utanförskap” använder hon sällan själv, 

hon tycker att det är för oprecist. 

– Vi är alla utanför, i något sammanhang. Däremot talar 

man inom psykologin om ingrupps- och utgruppsfenomen, 

alltså ett insorterande i ”vi och dom”, säger Åsa Nilsonne.

| 12 

e t t l a d d a t b e g r e p p o m r ä d s l a n a t t b l i ö v e r g i v e n 

Sådana insorteringar gör människan snabbt och ibland automatiskt, 

oftast utan att tänka på det. Vi skapar en ingrupp 

och inom den respekterar vi medlemmarna och deras kunskaper 

och följer etiska och moraliska regler för alla i gruppen. 

– Utgruppen värdesätter man inte alls på samma sätt, man 

respekterar dem inte som enskilda individer och bryr sig inte 

om deras kunskaper. Om det till exempel finns en regel om att 

inte döda andra, kanske den tillämpas enbart på ingruppen. 

Utgruppen däremot får man gärna ha ihjäl! 

Utanförskap är en riskfaktor 

Studier bland psykiatriker tyder på att de kan se på sina 

patienter olika, utifrån om dessa tillhör läkarens ingrupp eller 

utgrupp. 

– Det verkar faktiskt som att vi ställer andra typer av diagnoser 

beroende på om vi uppfattar att patienten är en ”vi” 

eller en ”dom”, säger Åsa Nilsonne och påpekar att människor 

som inte har en grupp runt omkring sig är psykologiskt 

utsatta. 

– I den bemärkelsen kan man säga att utanförskap är en 

riskfaktor för både psykisk och fysisk ohälsa, säger Åsa 

Nilsonne. 

Hon påminner om den israeliske sociologiprofessorn Aaron 

Antonovsky, som studerade judiska kvinnor som överlevt 

nazisternas förintelseläger. Hans rön låg till grund för teorin 

om salutogenes, de hälsobringande faktorerna som ett resultat 

av Kasam, (Känsla av sammanhang). Det vill säga att livet ska 

vara begripligt, hanterbart och meningsfullt, då har vi lättare 

att vara vid god hälsa. Och där är gemenskapen med andra 

viktig.

m a t s f a h l g r e n 13 | < 

– Även om man känner samhörighet i en religion eller annan 

övertygelse så är ju oftast andra människor involverade. 

Jag har svårt att tänka mig Antonovskys ”sense of coherence” 

utan andra människor, säger Åsa Nilsonne. 

Hon har bott utomlands i långa perioder, bland annat i 

Afrika, och tror inte att Sverige är ett land med särskilt stort 

utanförskap. 

– Snarare tvärtom. Vi har ju åtminstone hittills haft en förhållandevis 

homogen befolkning om man jämför med andra 

länder, som Kenya och Etiopien, där olika folkgrupper tävlar 

om makten och där förlorarna upplever sig marginaliserade, 

säger Åsa Nilsonne. 

En sådan marginalisering kan vara mycket splittrande för 

ett samhälle. 

– Den grupp som står utanför makten kan uppleva att de 

inte har samma möjligheter som de andra att utbilda sig eller 

få arbete, man upplever att man inte är i samma båt. 

– Jag tror att det är till väldigt stor nackdel för ett land när 

befolkningen inte upplever att alla är med i samma projekt, 

att ”vårt land är vårt projekt”. Då får man ett utanförskap 

hos dem som upplever att ”nån annan” sitter vid makten och 

får vinsterna, säger Åsa Nilsonne. 

Hon tror dock att Sverige varit relativt förskonat från 

sådan splittring, här har väldigt många kunnat känna sig 

delaktiga. 

Delaktighet föder ansvar 

– Och när vi känner oss delaktiga är vi också beredda att ta 

ansvar och göra det där lilla extra, till exempel att låta bli att 

skräpa ner ute för att man känner att ”det är ju mitt torg och

| 14 


min park”, säger Åsa Nilsonne. 

Som psykiater känner hon ett särskilt ansvar för de psykiskt 

sjuka, som ofta hamnar utanför. 

– Inte nog med att de drabbas av schizofreni eller någon 

annan sjukdom, de blir dessutom uteslutna ur den sociala 

gemenskapen eller ställda till svars för sin sjukdom på ett sätt 

som oftast inte är fallet när det gäller kroppsliga sjukdomar, 


– De får ett sekundärt problem i att inte uppskattas som 

fullvärdiga gruppmedlemmar. Och det gör det ännu svårare 

för dem att fungera. 

– Därför ser jag som min uppgift att minska det utanförskap 

som många patienter drabbas av. Alltså att göra psykisk 

sjukdom mer begriplig för dem som inte är sjuka, att påverka 

människors attityder gentemot folk som är psykiskt sjuka, 


Historiskt kommer begreppet utanförskap från engelskans 

”social exclusion”, främst använt inom sociologin. Men i den 

offentliga debatten fanns ordet knappt för 15 år sedan. 

En sökning i den stora tidningsdatabasen Mediearkivet ger 

en enda träff år 1990. Tio år senare, år 2000, har det ökat 

till 744 träffar och för 2008 får man hela 3 696 träffar, alltså 

antalet artiklar där ordet utanförskap nämns. 

En bidragande orsak till begreppets ökade frekvens är 

Folkpartiets lansering av ”Utanförskapets karta”. De miljonprogramsområden 

som tidigare kallats ”nationella utvecklingsområden” 

döptes här till ”utanförskapsområden”. 

Men det verkliga uppsvinget kom när de borgerliga allianspartierna 

lanserade kampen mot utanförskapet på bred front i 

valrörelsen 2006. Att ”återupprätta arbetslinjen och bekämpa

m a t s f a h l g r e n 15 | < 

utanförskapet på arbetsmarknaden” var alliansens viktigaste 

löfte. 

Hur mäts då utanförskapet i Sverige? SCB har massor av 

siffror som kan användas, beroende på exakt vad man vill 

mäta, till exempel sjukdom, fattigdom, valdeltagande eller 

arbetslöshet. 

Dock ingen kolumn som heter just ”utanförskap”. 

Så när arbetsmarknadsdepartementet konstaterar att det 

under november 2008 fanns 1 438 978 personer i utanförskap, 

var det en blandning av medborgare som var öppet 

arbetslösa, deltog i arbetsmarknadspolitiska program, var 

latent arbetssökande, undersysselsatta, hade sjukpenning eller 

förtidspension. Allt omräknat till ”helårsekvivalenter”. 

Men att räkna på det viset innebär att även personer som 

är korttidsarbetslösa eller korttidssjuka anses tillhöra utanförskapet, 

till exempel den som ligger hemma med influensa i 

två veckor. En som är mycket kritisk till regeringens tolkning 

av utanförskapet är Bertil Holmlund, professor i nationalekonomi 

i Uppsala. 

Ett klatschigt ord 

– Ett mycket diskutabelt mått. Utanförskap är ett klatschigt 

ord, så man förstår att det är populärt. Men om man börjar 

gräva i hur det räknas fram och vad det egentligen betyder, så 

är det ett gungfly, säger Bertil Holmlund. 

Han har länge irriterats av hur slarvigt arbetslöshetsbegrepp 

används i debatten och när regeringen påstod att ”utanförskapet 

i Sverige trendmässigt har ökat”, reagerade han. 

– Det är ett väldigt tvivelaktigt påstående med tanke på 

att sysselsättningen trendmässigt har ökat. Om man tittar på

| 16 


data är det snarare ”innanförskapet” som har ökat, nämligen 

välfärdstatens ersättningar till en allt större arbetskraft, där 

ju folk då och då är sjuka eller arbetslösa, säger Bertil Holmlund. 

Han tog upp saken i en debattartikel i Upsala Nya Tidning 

sommaren 2008: 

”Utanförskap” ger associationer till långvarig frånvaro 

från förvärvsarbete och det är så den politiska retoriken ofta 

formuleras. Men det ”utanförskap” som mäts är ett hopkok 

av kortvarig och långvarig frånvaro från arbete, till exempel 

korttidsfrånvaro, långvarig arbetslöshet och förtidspensioneringar. 

” 

– Det är principiellt fel att försöka tolka framgångar på 

arbetsmarknaden med hjälp av socialförsäkringssystemen. Det 

kan manipuleras för politiska syften, till exempel kan man 

ju lättare nå målet ”minskat utanförskap” genom att införa 

restriktioner för socialförsäkringarna, säger Bertil Holmlund. 

Han påpekar att de skärpta reglerna för A-kassa och sjukersättning 

förmodligen kommer att ”minska utanförskapet” 

rent automatiskt. 

– Färre personer kommer att få sjukpenning och A-kassa, 

men det betyder inte nödvändigtvis att människor blivit 

friskare eller att sysselsättningen ökat. Att ”utanförskapet 

minskar” på det sättet är en rent mekanisk effekt, säger Bertil 

Holmlund. 

I regeringens utanförskapsbegrepp ryms inte all arbetslöshet 

i Sverige, enbart den som omfattas av ersättning från 

samhället. 

– Så egentligen är det en trygghet, ett innanförskap, man 

mäter här. Att beskriva all frånvaro från arbete som kompen-

m a t s f a h l g r e n 17 | < 

seras med ekonomisk ersättning från socialförsäkringssystemen 

som ”utanförskap” gränsar till missbruk av modersmålet, 

tycker Bertil Holmlund. 

Frågan är då vad man bör använda för term i stället. Bertil 

Holmlund anser att flera väletablerade begrepp från arbetsmarknadsstatistiken 

i Sverige och andra länder är betydligt 

bättre: 

– Arbetslöshet, till exempel. Ett långt ifrån perfekt och ibland 

kritiserat mått, men trots allt välgrundat, för det omfattar 

folk som vill ha arbete men som inte kan få det. Och det 

finns rimliga konventioner som går långt tillbaka i tiden om 

hur man ska mäta arbetslösheten. 

Måste definiera vad man menar 

– Andra mått är sysselsättningsgraden, eller andelen i arbete, 

där man tagit bort sjukfrånvaron. De tre täcker det viktigaste, 

säger Bertil Holmlund. 

Men arbete och pengar är ju inte det enda i livet. Det finns 

så många fler utanförskap, till exempel att vara kroniskt sjuk, 

funktionshindrad eller att stå utanför språket och kulturen, de 

sociala sammanhangen och politiken. 

– I gränslandet mellan sociologi och statskunskap talar 

man om ”social exclusion” och dess samvariation med ”political 

exclusion”, säger Per Strömblad, fil dr i statskunskap och 

forskare vid Institutet för Framtidsstudier. 

– I praktiken kan det innebära att ekonomisk fattigdom 

”spiller över” i politisk fattigdom, till exempel att folk som 

har svårt att göra sig gällande på arbetsmarknaden också har 

svårt att göra sin röst hörd i demokratin. 

Per Strömblad roade sig med att googla på ”politiskt

| 18 


utanförskap” och kunde konstatera att en skrift av honom 

själv kom upp som tredje träff, men säger att han inte brukar 

använda begreppet i sin forskning. 

– Det är ett tacksamt rubrikord när man ska resonera populärvetenskapligt. 

Men forskningsmässigt lämnar det en hel 

del att önska: Vad är det som ska mätas? Och utanför vadå? 

– Om man ska använda begreppet i vetenskapliga studier, 

måste man raskt definiera vad man menar. Inom mitt fält 

handlar det oftast om relativa skillnader i politisk delaktighet 

av olika slag, säger Per Strömblad. 

Han forskar om politiskt engagemang, integration och 

föreningslivets betydelse för demokratisk delaktighet. 

Inom det fältet finns, som han säger, ”tonvis med politisk 

och sociologisk beteendeforskning” som visar att vissa grupper 

regelmässigt har sämre möjligheter att göra sina röster 

hörda i samhället. 

– I alla demokratiska länder finns hur mycket data som 

helst om betydande klyftor mellan högutbildade höginkomsttagare 

och lågutbildade arbetslösa. Och det gäller både 

faktiska möjligheter att göra sig gällande och psykologiska 

resurser, som till exempel politiskt självförtroende, säger Per 

Strömblad. 

Enligt SCB:s undersökningar av levnadsförhållandena 

(ULF) betecknades i början av 2000-talet 1,5 procent av Sveriges 

befolkning i åldrarna 16–84 år som ”politiskt apatiska”. 

Det betyder att man inte röstar i allmänna val och inte skriver 

insändare, inte deltar i manifestationer, överklagar myndighetsbeslut 

eller lyssnar när andra pratar politik.

m a t s f a h l g r e n 19 | < 

Utanförskapets glidande skala 

I procent låter det inte mycket, men det blir trots allt cirka 

100 000 personer som är ”politiskt apatiska.” Är det för 

många? Var går gränsen för utanförskap? När står man utanför 

demokratin? Här är vi inne på en glidande skala, där det 

är svårt att säga vad som är mycket eller lite. (I Folkpartiets 

rapporter Utanförskapets karta är ett av kriterierna ”mindre 

än 70 procents valdeltagande”. Om det tillämpades i USA, 

skulle hela nationen bli ett utanförskapsområde). 

– Om vi kallar det utanförskap, halkar man lätt in på en 

relativ – inte en absolut – definition. Så om man konkret ska 

forska om politiskt utanförskap bör man skilja mellan faktiska 

aktiviteter och passiv delaktighet, säger Per Strömblad. 

Aktiviteterna är till exempel att rösta i allmänna val samt 

olika politiska aktiviteter mellan valen, som att delta i demonstrationer, 

konsumentbojkotter eller skriva på upprop. 

Alla utnyttjar inte demokratin för att försöka påverka samhällsordningen, 

även om de har goda möjligheter. Massor av 

resursstarka personer går aldrig med i demonstrationer eller 

överklagar beslut. Inte för att de inte kan, utan för att de inte 

anser sig behöva det. Men det betyder inte att de befinner sig i 

politiskt utanförskap. 

– Därför finns det en poäng i att också ha ett passivt delaktighetsbegrepp, 

som har med politiskt intresse och självförtroende 

att göra, synen på den egna förmågan att vara delaktig i 

samhället, säger Per Strömblad och tar ett konkret exempel: 

Högutbildade småbarnsföräldrar som är ganska nöjda 

med skolan, men så snart det blir problem, raskt ringer upp 

rektorn och klagar välformulerat. Eller drar igång ett upprop 

eller arrangerar en manifestation.

| 20 


– Den typen av människor har ju ett högt politiskt självförtroende, 

en tillit till sin förmåga. Men för det mesta ser 

de inget behov av att delta i politiska aktiviteter, eftersom 

”hälsan tiger still”, säger Per Strömblad. 

– Ska man problematisera ytterligare, kan man skilja mellan 

den egna förmågan och förtroendet för systemet. De två 

faktorerna hänger delvis ihop men inte alltid. 

En person kan ha en positiv syn på den egna förmågan, 

men en ganska negativ syn på det politiska systemets förmåga 

att ta intryck av medborgarnas krav. 

– Bäst förutsättningar för aktivitet torde vara vid högt 

förtroende i båda avseendena. Man ser ljust på möjligheterna 

för folk i allmänhet att lyckas och man tror särskilt gott om 

de egna möjligheterna, säger Per Strömblad. 

Då är två viktiga psykologiska hinder övervunna och personen 

ser ett behov av att aktivera sig politiskt – i stället för 

att sitta i passivt utanförskap. 

Åsa Nilsonne, professor i medicinsk psykologi, vid 

Karolinska institutet, psykiater och författare. 

Bertil Holmlund, professor i nationalekonomi, 

Uppsala universitet. 

Per Strömblad, fil. dr i statskunskap, 

Institutet för framtidsstudier.

m a t s f a h l g r e n 21 | < 

Fakta 

Regeringen har fått kritik av Riksrevisionen för sin hantering av 

begreppet utanförskap. I en granskningsrapport från december 

2008 heter det att regeringens begrepp saknar en tydlig definition 

och att målet om ett minskat utanförskap ”inte uppfyller de krav 

som finansutskottet ställt upp för målvariabler”. 

Granskningen omfattar de ekonomiska propositionerna för 

åren 2007, 2008 och 2009. Riksrevisionen skriver att ”regeringens 

redovisning av utanförskapet i de ekonomiska propositionerna är 

otydlig i flera avseenden”. 

”Exempelvis är det inte alltid tydligt om det rör sig om helårsekvivalenter 

eller fysiska personer när storleken på utanförskapet 

diskuteras. Den beskrivning som ges av begreppet blir därför lätt 

att missförstå.” 

Riksrevisionen anser att det finns ett behov av att precisera 

målet för sysselsättningspolitiken: ”Genom att använda sig av ett 

otydligt mål riskerar regeringens styrning att leda till felprioriteringar 

inom sysselsättningspolitiken.”

| 22 

Kap 2 Grundbulten i välfärden är 

ömsesidighet –även för dem i 

utanförskap 

Stödet för välfärdsstaten är mycket starkt i Sverige, både från 

dem som står utanför och innanför tryggheten. 

Men stödet är villkorat: Tydliga regler, inget fusk och staten 

måste infria sina löften. Annars gäller inte det ”tysta kontraktet” 

mellan stat och medborgare. 

– I stora drag har en omfattande, kollektivt finansierad 

och offentligt organiserad välfärdspolitik ett 

mycket starkt opinionsstöd. Det gäller i synnerhet i Sverige, 

men även i de flesta andra europeiska länder, säger Stefan 

Svallfors, professor i sociologi vid Umeå universitet. 

Han har under många år bedrivit forskning om våra attityder 

till den gemensamma välfärden. 

– När det gäller synen på välfärdsstatens storlek, dess 

finansiering och hur stora de offentliga utgifterna ska vara, 

ser vi nästan ingen skillnad alls mellan de ”inneslutna” och de 

”uteslutna”, till exempel mellan dem som har arbete och de 

arbetslösa, säger Stefan Svallfors. 

Ända sedan 80-talet har han studerat våra attityder till ar-

m a t s f a h l g r e n 23 | < 

bete, marknad, välfärd och familj – och inte bara svenskarnas. 

I de internationella undersökningarna ESS (European Social 

Survey) och ISSP (International Social Survey Program) har 

Svallfors och hans kollegor samlat in och analyserat massor 

av data kring medborgarnas syn på de här viktiga samhällsfrågorna. 

Svallfors konstaterar alltså att skillnaderna i attityder mellan 

de marginaliserade och icke-marginaliserade är mycket 

små. 

Tre tydliga klasser 

– Klasskillnaderna är mycket, mycket större. Klass är fortfarande 

en av vårt samhälles centrala konfliktlinjer, säger Stefan 

Svallfors, som i dagens Sverige ser tre tydliga klasser som alla 

utgår från anställningsformen: Företagare, högre tjänstemän 

samt arbetare. 

I de här frågorna följer attitydskillnaderna alltså klasstillhörigheten, 

inte utanförskapet. Bland dem som står utanför 

arbetsmarknaden finns till exempel inget stort och utbrett 

missnöje med att ”behöva försörja” dem som inte har ett 

arbete. 

– De ”marginaliserade” är grupper som inte betraktas som 

udda, vare sig av dem själva eller av folkflertalet. Utan det 

handlar om folk som har otur i livet, men i övrigt är som folk 

är mest, säger Stefan Svallfors. 

Han säger att synen på utanförskapets grupper som personer 

som det dels är synd om, dels måste ta sig i kragen för att 

hamna innanför igen, har svagt stöd i forskningen. 

– Den debatten får mer betraktas som ett politiskt försök 

att installera en ny skiljelinje om vad som är viktigt i samhäl-

| 24 

g r u n d b u l t e n i vä l f ä r d e n ä r ö m s e s i d i g h e t –ä v e n f ö r … 

let. Och det är ju ett helt legitimt politiskt entreprenörskap, 

men i det här fallet har det inget vidare stöd i forskningen om 

attityderna, säger Stefan Svallfors. 

Tidigare teorier i forskningen har utgått från att vi antingen 

är egoister som låter egenintresset styra i de här frågorna eller 

också att vi är altruister (den som hjälper utan att ha något 

egenintresse av det) som bygger våra ställningstaganden på 

vad som är bra för samhället i stort. 

– Men nu vill vi komma bortanför de två modellerna, för 

ingen av dem stämmer särskilt bra. I stället är det framför allt 

reciprociteten (ömsesidigheten) som är grundbulten i välfärdsystemet 

och hur folk tänker kring det, säger Stefan Svallfors. 

Ömsesidigheten innebär att medborgarna räknar med att 

staten verkligen utför de motprestationer som utlovats. 

Litar på systemet 

– Tidigare har man tänkt sig att ömsesidigheten måste vara av 

samma slag och i samma valuta, alltså att jag ger dig 100 kr 

idag och får tillbaka 100 kr i morgon. 

– Men riktigt så är det inte, visar ny reciprocitetsforskning. 

I stället är jag beredd att betala till systemet idag, men då förväntar 

jag mig att systemet ska finnas där imorgon, för såna 

som mig. 

– Och jag är beredd att betala för den som inga pengar har 

idag, men då förväntar jag mig att den personen gör så gott 

han kan, försöker få ett jobb, få ordning i sitt liv och tar itu 

med de problem som kan finnas. 

– Men om den reciprociteten inte finns – om jag betalar idag, 

men inte tror att jag ska få tillbaka i morgon – då faller hela 

systemet. För ingen vill bli exploaterad, säger Stefan Svallfors.

m a t s f a h l g r e n 25 | < 

Denna känsla för rättvisa, att inte bli exploaterad, är så 

stark att den syns i våra hjärnor vid undersökningar med 

MRI-kameror, magnetresonans. 

– På en rent neurologisk nivå tycker vi oerhört illa om att 

bli exploaterade. Vi vill att saker och ting ska vara rättvisa, 

och belöningssystemet i hjärnan reagerar tydligt positivt på 

rättvisa. 

Vad gäller teorierna om ömsesidighet kan man urskilja två 

slags system, dels en ”vi och dom-modell”, där några betalar 

och andra får bidragen. 

– I ett sånt system blir frågan om personerna som får 

bidragen är förtjänta att få dem. Gör de så gott de kan? Är de 

lata, fuskar de, utnyttjar de oss? Eller är de ”såna som vi”, att 

de försöker ta sig ur sin svåra situation? 

Men i ett mer generellt välfärdssystem, av skandinavisk 

modell, där den stora frågan är ”Hur ska vi lösa våra gemensamma 

problem?” blir ömsesidigheten av ett annat slag: 

– Då bidrar jag till systemet men förväntar mig att det ska 

finnas där när jag eller min bror eller syster behöver det. 

– Hotet mot den reciprociteten kommer om folk börjar 

tvivla på att systemet inte är hållbart: Jag betalar in pensionspengar, 

men kommer det att finnas några pensionssystem kvar 

när jag blir pensionär? 

Sedan kan man fråga sig hur brett och omfattande detta 

gemensamma ”vi” kan vara. 

– Traditionellt har det handlat om välfärdsstaten i nationalstatens 

ram. ”Vi” är alltså vi svenskar. Men nu är systemen 

mycket porösare, delar av välfärdspolitiken ligger på EUnivå, 

migranter flyttar runt mellan länder och har rätt till viss 

välfärd – men inte allt. Detta har gjort att gränsdragningen

| 26 


mellan vilka som är med och inte med i systemet har blivit 

mycket svårare, säger Stefan Svallfors. 

Inget fusk och missbruk 

Det är en sanning med modifikation att svenskarna ställer 

upp för sina välfärdssystem i alla väder. Stödet är snarare ett 

villkorligt samtycke: 

– Folkflertalet är berett att finansiera välfärden kollektivt 

under vissa förutsättningar: Inte för mycket fusk och missbruk 

och vi vill veta att systemen faktiskt kommer att fungera. 

Annars finns det ingen ömsesidighet och då känner vi oss 

exploaterade, säger Stefan Svallfors. 

– Det har alltid funnits en stor misstänksamhet om att en 

massa människor fuskar, snyltar och missbrukar välfärden. 

Och det finns också en ganska utbredd skepsis om huruvida 

systemen kommer att fungera, framför allt pensionssystemet, 

där en ganska stor andel av svenskarna uttrycker farhågor. 

Frågan om hur mycket det fuskas med sjukersättning eller 

föräldrapenning fanns nästan inte i den offentliga debatten 

tills för några år sedan. Idag är det livligt omtvistat. 

– Den debatten är potentiellt sett förödande för välfärdsstaten, 

för om flertalet människor får en uppfattning om att det 

pågår ett omfattande fusk och missbruk – då är välfärdsstaten 

illa ute, säger Stefan Svallfors. 

Han är själv ganska skeptisk till begreppet utanförskap 

och kan inte minnas att han använt sig av det i sin forskning. 

Han tycker att begreppet skulle kunna användas på ett 

meningsfullt sätt, men i så fall om extrema former av social 

uteslutning, det som fattigdomsforskarna kallar ”catastrophic 

rupture”.

m a t s f a h l g r e n 27 | < 

– Alltså något som gör att man på ett dramatiskt sätt blir 

utesluten och inte längre kan delta i samhällets aktiviteter och 

ett normalt socialt liv, beroende på extrem fattigdom, svåra 

funktionshinder eller vad det kan vara. 

– Problemet med såna här begrepp är att när man utlyser 

forskningsprogram om utanförskap eller ”social exclosure”, 

kommer många opportunistiska forskare på att de minsann 

också sysslar med utanförskap och vill ha del av pengarna. 

– Man ska aldrig underskatta opportunismen i forskarsamhället, 

säger Stefan Svallfors med ett skratt och berättar att 

han en gång såg en studie om utanförskapet bland brittiska 

piloter. 

”Utanförskap lika med fattigdom” 

– Då kände jag att det var lite för mycket. Det handlade om 

att piloterna kände sig ensamma på långflygningar. Det är 

klart att det kan definieras som utanförskap också, men det 

känns meningslöst. 

– Om man ska vara elak, är väl ”utanförskap” ett sätt att 

prata om fattigdom utan att behöva det ordet, eftersom det 

är så politiskt laddat. Man kan kritisera fattigdomsbegreppet 

också, men det är ändå mycket bättre och mer precist än 

”utanförskap”. Och vill man studera ensamhet eller sociala 

nätverk, så täcker väl de orden in vad det handlar om. 

– Utanförskap är för mig ett mycket starkare ord. Att 

använda det för någon som varit arbetslös i tre månader men 

i övrigt har ett fungerande liv, det blir fel. 

– För att inte tala om när man räknar in dem som varit 

sjukskrivna från jobbet i två veckor, det blir ju förryckt. 

Men det politiska utanförskapet har Stefan Svallfors ägnat

| 28 


sig åt. I boken The Political Sociology of the Welfare State, 

som han var redaktör för, konstateras att det finns ett klart 

samband mellan att tillhöra en social riskgrupp och att hamna 

i politisk alienation, det vill säga att inte bry sig om politiken 

därför att man tror att den ändå inte går att påverka. 

Av sex undersökta länder (Belgien, Tyskland, Storbritannien, 

Nederländerna, Norge och Sverige) fanns detta samband 

i samtliga länder. Och det var allra starkast i Sverige, något 

som förklaras med att förväntningarna här är så högt ställda 

att nedskärningar inom välfärden skapar extra stora besvikelser 

och känslor av att ha blivit lurade av staten. 

Stefan Svallfors har också utforskat begreppet moralisk 

ekonomi (moral economy). Det myntades av den brittiske historikern 

E P Thompson, som forskade kring de återkommande 

brödupproren i England på 1700-talet. Vid prishöjningar 

”ockuperades” brödet och såldes på torget till vanliga priset. 

E P Thompson ville veta vad som drev människorna bakom 

de folkliga upproren och fann att det fanns ett tyst kontrakt 

mellan de styrande och de underordnade, ett system av föreställningar 

om vad man kunde förvänta sig i samhället. 

– När folket uppfattade att det här kontraktet hade brutits 

av de styrande, att det plötsligt inte gällde längre, då flammade 

brödupproren upp, berättar Stefan Svallfors. 

Idag anser många forskare att våra dagars samhällen också 

inrymmer en moralisk ekonomi, med tysta kontrakt mellan 

staten och folket. Stefan Svallfors har själv avhandlat det i 

böckerna Välfärdsstatens moraliska ekonomi och Klassamhällets 

kollektiva medvetande.

m a t s f a h l g r e n 29 | < 

Tysta kontraktet upphör 

– Nu är vi ju inte längre egendomslösa bönder som styrs av en 

icke-vald elit. Men vi har en massa föreställningar om vad vi 

har rätt till och vad vi är skyldiga till. 

– Och när vi upplever att det där tysta kontraktet inte gäller 

längre – då blir vi inte glada. 

Stefan Svallfors anser att mycket forskning idag helt oproblematiserat 

utgår från att människors åsikter om skatter 

och välfärdspolitik har med deras egenintresse att göra, en 

mekanism som kallas ”rational choice” och kan sägas vara en 

motsats till ”moral economy”. 

– Alltså om du löper stor risk att bli arbetslös, så gillar du 

A-kassan och om du har låga inkomster vill du att löneskillnaderna 

ska utjämnas. Jag ifrågasätter inte att de mekanismerna 

finns, men de är inte dominerande på det här området. 

Utan det dominerande är: vad har man rätt att förvänta sig av 

systemet? 

Vad förväntar vi oss då? Och vad tycker vi är rättvist? I boken 

Klassamhällets kollektiva medvetande har Stefan Svallfors 

analyserat svenskarnas åsikter och jämfört dem med USA, 

Storbritannien och Tyskland. (Exempel ur det stora statistikmaterialet 

finns i faktarutan efter artikeln). 

När vi träffas i Umeå en vintervit novemberdag har den 

globala finanskrisen varit igång ett tag och recession hotar 

i många länder, men det är fortfarande oklart hur allt kommer 

att slå mot den gemensamma ekonomin. Frågan är om vi 

snart får en ny välfärdskris. 

– Ja, den kommer väl så småningom, säger Stefan Svallfors. 

– Fast den nuvarande krisen har andra källor än den på 

1990-talet. Den här kommer renodlat från finansmarknader-

| 30 


na och rullar in i en ekonomi och en statsfinansiell situation 

som egentligen är ganska god. Så det är inte säkert att den får 

samma effekter som på 90-talet, då budgetarna var i underskott 

redan när krisen slog in, säger Stefan Svallfors. 

Men när den finansiella krisen går över i en realekonomisk 

kris, tusentals människor förlorar sina jobb och slutar betala 

skatt, stat och kommuner får minskade intäkter men ökade 

utgifter för stöd till de arbetslösa – då hotar nya underskott i 

de offentliga budgetarna. 

– Och då går det fruktansvärt fort. Det kan se ut som om 

allt är lugnt och budgetarna är i ordning, men det går otroligt 

fort utför eftersom arbetslösheten slår både på intäkts- och utgiftssidan 

samtidigt. Så det kommer nog inte att bli så skojigt 

de närmaste åren, säger Stefan Svallfors. 

”Finansvärldens excesser bakom krisen” 

Den stora frågan för Stefan Svallfors och hans forskning blir 

då vad den nya krisen får för effekter på vad folk tänker och 

tycker om välfärden. 

– Resultatet från 90-talskrisen tyder på att det faktiskt blir 

en ökad uppslutning kring välfärdssystemen i kristider. Jag 

kan föreställa mig att den effekten blir ännu tydligare nu, för 

på 90-talet fanns argumentet att krisen till viss del var orsakad 

av att välfärdsstaten var för stor och skatterna för höga. 

– Nu är det helt uppenbart att källan till krisen inte är en 

för stor offentlig sektor. Krisen har uppstått i det finansiella 

systemets olika excesser, och det tror jag kan ge ett ännu starkare 

stöd för välfärdstaten.

m a t s f a h l g r e n 31 | < 

– Men det vet vi inte ännu. Kanske om två år, när vi 

förhoppningsvis fått svar på nästa ESS-studie, säger Stefan 

Svallfors. 

Stefan Svallfors, professor i sociologi, Umeå universitet. 

Fakta 1 Forskarnas källor 

Källor som Stefan Svallfors och hans kollegor använder: 

ESS (European Social Survey) går ut vartannat år i ett 30-tal 

europeiska länder. Mellan 2 000 och 3 000 personer i varje land 

intervjuas i cirka en timme om välfärd, arbete, jämställdhet, invandring, 

media, medicinanvändning och mycket annat. Belönades 

2006, som första samhällsvetenskapliga forskningsprojekt, med 

det prestigefyllda Descartes-priset på 200 000 Euro av EU-kommissionen. 

ISSP (International Social Survey Program) är en motsvarighet 

till ESS som genomförs även utanför Europa. Startade i mitten av 

80-talet och gör årliga mätningar i 45 deltagande länder. 

ULF (SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden) är besöksintervjuer 

med ett stort urval, cirka 7 500 svenskar i åldrarna 

16–84 år. Olika undersökningsteman återkommer med åtta års 

mellanrum.

| 32 


Fakta 2 Axplock ur 

”Klassamhällets kollektiva medvetande” 

Legitima inkomstskillnader: Genomsnittssvensken anser att 

näringslivets toppar bör tjäna nästan tre gånger så mycket som 

arbetargrupperna. I USA anser man att toppcheferna bör tjäna sju 

gånger så mycket. 

Ja, det bör absolut vara offentliga myndigheters ansvar att … 

Sverige Storbritannien Tyskland USA 

….se till att alla som 

vill ha ett arbete får det: 35 % 29 % 28 % 14 % 

hålla prisutvecklingen 

under kontroll: 45 % 44 % 23 % 25 % 

svara för hälso- 

och sjukvård: 71 % 82 % 51 % 39 % 

upprätthålla en hygglig 

levnadsstandard för 

de arbetslösa: 39 % 29 % 17 % 13 % 

…skapa hyggliga boende- 

förhållanden för dem 

som inte själva har råd: 27 % 37 % 20 % 20 % 

Ja, det är rättvist att människor med höga inkomster kan … 

köpa bättre sjukvård 

än vad människor med 

låga inkomster kan: 10 % 41 % 12 % 28 % 

köpa bättre utbildning 

för sina barn än vad 

människor med låga 

inkomster kan: 11% 44 % 12 % 32 % 

Källa: Klassamhällets kollektiva medvetande av Stefan Svallfors.

Kap 3 Barn utan hem blir utanför 

på många sätt 

33 | < 

Flickan som står och säljer de hemlösas tidning Aluma 

utanför ett snabbköp i Lund är i 20-årsåldern. En student 

som arbetar ideellt för de hemlösa, tänker jag. För den unga, 

propra flickan kan väl inte vara hemlös? Men det är hon. Och 

i dagens Sverige vräks barnfamiljer. 

– Jo, idag kan de hemlösa se ut på alla sätt, de är ingen 

enhetlig kategori alls, säger Hans Swärd, professor 

i socialt arbete vid Socialhögskolan, Lunds universitet. 

Han konstaterar att hemlöshetsbegreppet är besvärligt, 

ett av de begrepp som ibland kallas ”flytande signifikanter”, 

alltså att vi själva tolkar bilden av vilka de hemlösa är utifrån 

egna åsikter och kulturella och politiska erfarenheter. 

– Idag behöver de hemlösa inte alls vara uteliggare, luffare, 

alkoholister eller trashankar. De kan vara både välartikulerade 

och socialt kompetenta och ingen kan se på dem att de 

saknar bostad, säger Hans Swärd. 

Det är en solig oktoberdag 2008 som jag är i Lund för att 

intervjua Hans Swärd, 80 år efter ”landsfadern” Per Albin

| 34 

b a r n u t a n h e m b l i r u t a n f ö r p å m å n g a s ä t t 

Hanssons berömda tal om Folkhemmet. Nu får jag veta att 

i dagens folkhem vräks familjer med mellan 1 000 och 1 500 

barn per år. Sådant förekom inte för 15–20 år sedan. Och det 

borde inte få ske. 

– Egentligen har barnfamiljerna ett lagligt skydd; de ska 

inte vara utan hem. Det stadgar FN:s barnkonvention som 

Sverige har ratificerat och i Socialtjänstlagen står att man har 

rätt till en skälig levnadsnivå, säger Hans Swärd och visar ett 

diagram över utvecklingen i Malmö kommun. Där förekom 

mycket få vräkningar av barnfamiljer så sent som i början på 

90-talet. 

– Det började i slutet av 90-talet, så det är ett relativt nytt 

fenomen i Sverige, säger Hans Swärd. 

Tillsammans med professorskollegan Gunvor Andersson 

har han skrivit boken Barn utan hem, baserad på ett FASprojekt 

med samma namn. De avslöjade att det år 2004 fanns 

800 hemlösa barn enbart i Malmö. Inte gatubarn som saknar 

tak över huvudet, men barn som lever med föräldrar som saknar 

ett fast hem. Nödlösningarna blir att bo hos vänner och 

släktingar, på campingplatser och vandrarhem eller hotell eller 

kategoriboenden som socialtjänsten ordnar. 

Inga missbrukare 

Med hjälp av enkäter och intervjuer undersökte Swärd och 

Andersson 30 av de hemlösa familjerna, med sammanlagt 

67 barn. Inga av föräldrarna var missbrukare, inga hade fast 

jobb, samtliga var födda utomlands. Den vanligaste orsaken 

till hemlösheten var att hyresvärdarna inte accepterade socialbidrag 

som enda inkomstkälla. 

Men vräkning kan också vara ett skäl till hemlöshet. Siff-

m a t s f a h l g r e n 35 | < 

rorna är osäkra, men uppemot 1 500 barn per år tvingas alltså 

vara med om att familjen vräks från sin bostad. Förutom den 

hemska upplevelsen att köras bort från sitt hem och att leva 

otryggt ”i kappsäck” under lång tid, drar barnen på sig känslor 

av skuld och skam och hamnar utanför på många sätt. 

– I våra intervjuer med barnen märkte vi att det ofta var en 

mycket traumatisk upplevelse att bli vräkt. En del barn tyckte 

till och med att det var deras fel: ”Om vi inte hade skrikit och 

bråkat så mycket hade vi inte blivit vräkta.” 

– Många blir utanför också i skolan, de vågar inte berätta 

hur de bor för kamraterna. Och de hamnar utanför en viktig 

social gemenskap när de bor i kategoribostäder, ihop med 

människor med liknande bekymmer, säger Hans Swärd. 

Tonåringar som intervjuats – några av dem har väntat på 

ett riktigt hem i fem år – vittnar om trångboddhet som gör det 

svårt att läsa läxor, att det är pinsamt, de skäms, bjuder aldrig 

hem kamrater, berättar inte att de bor i ”socialens lägenhet” 

i ett otryggt område. De känner sig utanför och vill vara som 

en ”vanlig” familj – ha ett hem. 

”Fattigdomen gör sig påmind. Organiserade fritidsaktiviteter 

var det inte tal om. Det fanns de som mådde mycket 

dåligt, hade varit deprimerade, haft självmordstankar, hade 

druckit alltför mycket, hade kommit in i kriminalitet”, skriver 

Hans Swärd och Gunvor Andersson. 

Deras forskning var ett pionjärarbete, dittills hade inga 

svenska forskare intresserat sig för hur de hemlösa barnens 

utanförskap såg ut. Deras rapport ledde till att barnen synliggjordes 

och till att Socialstyrelsen i sina återkommande mätningar 

av hemlösheten numera även räknar in barnen. 

Socialstyrelsens senaste undersökning (2005) uppskattar att

| 36 


det finns 17 800 personer som är hemlösa i Sverige. 

– Det är ganska många, i ett land som i decennier har hävdat 

hemmets betydelse, att ingen ska ställas utanför, konstaterar 

Hans Swärd. 

De allra flesta hemlösa lever i storstäderna, men problemet 

finns i hela 98 procent av landets kommuner. I Barn utan hem 

tecknas bakgrunden: 

På 1990-talet avreglerades den statliga bostadspolitiken, 

som dittills fungerat som navet i den svenska folkhemspolitiken: 

Bostadsdepartementet avskaffades, de kommunala bostadsförmedlingarna 

försvann på många håll och marknadens 

makt blev tydligare när den kommunalt ägda allmännyttan 

bolagiserades eller såldes ut till privata intressen. 

Hårdnande samhällsklimat 

Avskaffandet av bostadsanvisningslagen minskade kommunernas 

möjligheter att förmedla lägenheter i det befintliga 

beståndet. Och på sistone har bostadsmarknaden varit så 

överhettad i vissa regioner att även ”vanliga Svenssons” haft 

svårt att få tag i en lägenhet, för att inte tala om personer som 

saknar referenser eller har betalningsanmärkningar. 

– I Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och ytterligare 

några kommuner är läget sådant att det nästan inte 

finns bostäder för ”vanliga” människor. Och för de hemlösa 

får kommunerna ordna nödlösningar så att familjerna får tak 

över huvudet, oftast hotell eller olika kategoriboenden, säger 

Hans Swärd. 

Att hyresvärdar inte drar sig för att vräka barnfamiljer får 

ses som ett tecken på att samhällsklimatet har hårdnat de 

senaste två decennierna. Under samma tid har det också upp-

m a t s f a h l g r e n 37 | < 

stått en bostadsmarknad med sekundära kontrakt, där kommunen 

hyr bostäder och sedan upplåter dem till bostadslösa. 

– Det har fått till följd att det blivit lättare att vräka människor. 

Värdarna vet ju att kommunen är ”sista skyddsnätet” 

som måste ordna bostäder åt dem, säger Hans Swärd. 

Tidigare tog allmännyttan, de kommunala bostadsbolagen, 

emot många som betraktades som ”riskgrupper”. Men allmännyttan 

har blivit marknadsanpassad och vill inte göra 

det längre, i alla fall inte om inte andra fastighetsägare tar ett 

socialt ansvar. 

Hans Swärd berättar att när bostadsmarknaden avreglerades, 

var statens tanke att hemlöshetsproblem skulle lösas genom 

lokala förhandlingar mellan kommunen och fastighetsägarna. 

– Men det har inte fungerat i de större kommunerna, som 

skyller på fastighetsägarnas bristande ansvar, medan fastighetsägarna 

kontrar med att kommunen inte tar sitt ansvar: 

”De placerar besvärliga familjer i vårt bestånd utan att lämna 

socialt stöd”. 

I Sverige har de flesta kommuner försökt åtgärda hemlösheten 

med en trappstegsmodell: Först ska den hemlöse in på ett 

härbärge en kort tid, sedan flytta till en träningslägenhet, därefter 

få ett kontrakt på prov och om man då sköter sig väntar 

det sista steget på boendetrappan. Ett ”riktigt” hyreskontrakt! 

– Men studier av trappstegsmodellen visar att många hem- 

lösa går runt på de nedersta trappstegen hela tiden. De kommer 

inte längre, utan ratas så snart värdarna börjar kräva 

referenser och ställer andra krav, säger Hans Swärd. 

Ett annat problem är att folk med dubbeldiagnoser – till 

exempel både kriminalitet och missbruk – hamnar mellan 

stolarna.

| 38 


Bostad först! 

– Ibland vet man inte vem som ska ha ansvaret: Socialtjänsten, 

sjukvården, kriminalvården eller psykiatrin, och då är risken 

att de hamnar mitt emellan. Jag har sett många exempel 

på folk som får långvarig, dyrbar behandling och sedan skrivs 

ut och hamnar på ett härbärge där de har små möjligheter att 

klara sig. 

Hans Swärd – och flera andra socialforskare – tror mer 

på den amerikanska metoden ”Housing first”, alltså att man 

först ordnar en bostad och därefter tar itu med andra problem. 

Förtroendet och ansvaret att få en egen bostad blir till 

och med en del av rehabiliteringen, ett erbjudande om innanförskap. 

– Även Norge har en politik liknande ”Housing first”. 

Först en bostad, sedan ordnar man det andra. Utvärderingar 

visar att det är mycket mer effektivt än boendetrappan, där 

man ska kvala in och sköta sig och eventuellt flytta upp i 

trappan. Och det finns inga starka forskningsresultat på att 

boendetrappan är effektiv, säger Hans Swärd. 

Han berättar om ett stort projekt i tyska Hannover. De 

hemlösa erbjöds bostäder i vanliga hyreskvarter, där det 

också byggdes upp ett frivilligt utbud av servicetjänster som 

ett skyddsnät, till exempel hjälp med städningen, att betala 

räkningar eller hålla koll på sin medicinering. 

– De som hade missbruksproblem informerades om att de 

riskerade att bli vräkta om de bjöd hem kompisar och började 

supa. Men också att det fanns hjälp att söka i skyddsnätet. 

Även i USA har liknande projekt genomförts, jämförts med 

kontrollgrupper och betraktats som klart effektiva. 

– Det ger effekt att den hemlöse får ett kontrakt och inte

m a t s f a h l g r e n 39 | < 

stigmatiseras. Men det går inte att genomföra okontrollerat, 

man måste bygga upp en hjälpapparat och sociala strukturer 

som stöd runt omkring människorna, säger Hans Swärd. 

Han berättar att Hannover-projektet är utvärderat och 

betraktas som lyckat. Den statliga Hemlöshetskommittén slog 

ett slag för metoden för några år sedan. 

– Kanske passar det hos oss, kanske inte. Jag tror inte att 

man kan hitta en enda modell som löser all hemlöshet. Detta 

är ett komplext samhällsproblem som måste attackeras från 

olika håll, säger Hans Swärd. 

Han känner inte till någon svensk kommun som medvetet 

valt bort boendetrappan för att den inte är effektiv. 

Byggs för lite bostäder 

– Inte bland de större kommunerna. Däremot finns det många 

mindre kommuner som är tveksamma, de vill försöka jobba 

mer förebyggande och ser ingen lösning i en härbärgespolitik. 

Men de tycker inte att det finns några riktiga alternativ – och 

de klagar på att det byggs för lite bostäder. 

De senaste tio åren har Socialstyrelsen fördelat statligt stöd 

till kommunerna för att hitta förebyggande åtgärder. Hans 

Swärd är positiv till mycket av det stödet: 

– Olika typer av störningsjourer, till exempel. Om grannarna 

klagat, har man kunnat gå in snabbt och lösa konflikten 

innan den trappas upp. Bättre samordning mellan olika 

myndigheter har också varit bra, till exempel att inte skriva 

ut människor från vårdinstitutioner eller fängelser utan att de 

har en trygg bostad. 

– Det vräkningsförebyggande arbetet är också vikigt för att 

barn inte ska bli vräkta, till exempel signaler mellan krono-

| 40 


fogden och socialtjänsten. Eller att folk med psykiska problem 

får stöd i det egna boendet, till exempel att inte glömma bort 

sin medicin, säger Hans Swärd. 

I ett annat FAS-projekt (”Bostadslöshetspolitik i retorik 

och praktik – en studie av lokala välfärdsmodeller”) jämförde 

Hans Swärd och hans kollegor fyra kommuners politik på 

området: Stockholm, Malmö, Kristianstad och Eskilstuna. 

De båda storstäderna hade brist på bostäder, medan de två 

mindre städerna hade balans på bostadsmarknaden. 

– Men alla fyra kommunerna hade hemlöshet, så det 

hänger inte bara ihop med bostadsbristen och andra strukturella 

problem. Det visade sig också – vilket är väldigt konstigt 

– att de kommuner som satsat mycket på sociala kontrakt och 

andrahandsbostäder också hade många bostadslösa, berättar 

Hans Swärd. 

Hans slutsats är att härbärgen, sociala kontrakt och träningslägenheter 

faktiskt tycks skapa bostadslöshet, eftersom 

det ”låser in” de utsatta i ett kategoriboende. 

– Om man bor på härbärgen eller med sociala kontrakt, så 

har man inte det som efterfrågas av hyresvärdarna – referenser. 

Och då blir det svårare, helt enkelt. 

Sprickor i välfärdens fasad 

Samma vecka som jag träffar Hans Swärd skriver fem socialchefer 

i Göteborg en debattartikel om att stadens årliga 

kostnad för alternativa boendelösningar med tillsyn är 319 

miljoner kronor. De anser att en stor del av dessa miljoner är 

onödiga utgifter. För många hemlösa skulle klara att bo i en 

vanlig lägenhet – om lägenheterna bara fanns. ”Allt måste 

börja med att åtgärda bostadsbristen”, anser socialcheferna.

m a t s f a h l g r e n 41 | < 

Man kan tycka att 17 800 hemlösa inte är ett särskilt omfattande 

problem i ett land med nio miljoner invånare. Hans 

Swärd invänder att det faktiskt kan säga mycket om vart ett 

samhälle är på väg. 

– Inom samhällsvetenskapen bör vi titta på hur minoritetsgrupper 

behandlas. Då blottas luckor i välfärden, vi ser 

sprickorna i fasaden och kan ifrågasätta bilden av Sverige 

som ett land med en heltäckande socialpolitik och ett starkt 

skyddssystem, säger Hans Swärd. 

En del vill inte se att samhället har något ansvar utan 

lägger skulden på de hemlösa själva, gärna utifrån bilden av 

trashanken, missbrukaren. Folk som missköter sig och super 

ska ta sig i kragen. Då behöver samhället inte ta något ansvar. 

– Men det resonemanget håller inte idag, när vi har barn 

i hemlöshet. Barn kan ju inte ha de problem man tillskriver 

missbrukare. Eller kvinnor som råkar i hemlöshet efter 

familjekonflikter och misshandel. Nej, hemlösheten är idag ett 

sammansatt problem, med många olika grupper. 

Hans Swärd har upprepade gånger varnat för en ”trashankspolitik” 

på området. 

”För mycket soppkök” 

– Om de hemlösa blir synonymt med uteliggare och missbrukare 

är det risk att åtgärderna blir felaktiga. Det blir för 

mycket soppkök, välgörenhetsgalor och sånt, när det som 

behövs är fler bostäder för vanligt folk och en bostadspolitik 

som är integrerad med socialpolitiken. 

Frivilligorganisationerna har vuxit på området, både gamla 

bekanta som Stadsmissionen och Frälsningsarmén och nyare, 

som gatutidningsrörelsen. Ibland blir det konkurrens om de

| 42 


marknadsandelar som de hemlösa representerar. Och ibland 

kan organisationerna faktiskt bidra till en permanentning av 

problemet. 

– Ja, på sätt och vis, säger Hans Swärd. 

– I vår studie av de fyra kommunerna såg vi att det fanns 

ganska få sådana organisationer i Eskilstuna och Kristianstad, 

medan Malmö hade 22 stycken och Stockholm ännu fler. Problemet 

är att flera av dem – som Frälsningsarmén och Röda 

Korset – gör ungefär samma saker; de hemlösa kan få en 

värmestuga, kläder, mat, de kan tvätta kläder, ringa, få någon 

att prata med. 

– Men allt det där är ju bara en form av konstgjord andning 

i väntan på att få en bostad. Det grundläggande problemet, 

att inte ha en bostad, kan frivilligorganisationerna inte 

lösa, det erkänner de själva. De kan inte bedriva socialpolitik, 

bostadspolitik eller ekonomisk politik – det kan bara staten. 

– Och det viktigaste är bostadspolitiken. Att man bygger 

bostäder även för människor med små inkomster, säger Hans 

Swärd. 

Hans Swärd, professor i socialt arbete vid Socialhögskolan, 

Lunds universitet.

43 | < 

Kap 4 Sverige polariseras: Arbetslösa 

i utanförskap och tidsfattiga i ekorrhjulet 

Sverige är ett rikt land, men vi fördelar både arbetstid och 

inkomster ojämnt. Vissa arbetar för mycket, medan andra står 

utanför och får inte arbeta alls. Och vi bor allt mer åtskilda. 

– Samhället ”dras isär”. Det är en öppen fråga om 

våra olika välfärdssystem förmår motverka den här 

differentieringen, alltså att vi lever med allt mer olikartade 

förutsättningar, säger Tapio Salonen, professor i socialt arbete 

vid Växjö universitet. 

Efter några år som socialarbetare på 70-talet började han 

i mitten av 80-talet att forska om de fattiga och utsatta i välfärdslandet 

Sverige. 

För FAS har han bland annat granskat barnfamiljers 

utsatthet i konsumtionssamhället, i projektet ”Är det dyrare 

att vara fattig”? (Ja, det är det!). Ett annat stort FAS-projekt 

handlar om de många ungdomar som ställdes i arbetslöshet 

och utanförskap efter välfärdskrisen i början av 90-talet. Det 

projektet avslutas under 2009 med kollegan Anna Angelins 

avhandling. Hon har djupintervjuat 75 av ungdomarna tio år

| 44 

s v e r i g e p o l a r i s e r a s : a r b e t s l ö s a i ut a n f ö r s k a p o c h … 

efter att de var i 20-årsåldern och skulle ta sig in på arbetsmarknaden. 

– Många av dem har haft svårt att hitta sin plats, de hamnade 

i arbetslöshet och socialbidrag och där har de förblivit 

tio år efteråt. Den bild och analys som Anna Angelin ger är 

ganska besvärande för samhället, säger Tapio Salonen. 

Han gör gärna historiska tillbakablickar och konstaterar 

att under 1800- och 1900-talen har en ungefär lika stor andel 

av befolkningen, runt fem procent, inte klarat sin försörjning 

utan ekonomiskt stöd från samhället, vare sig det kallats fattigstöd, 

socialbidrag eller försörjningsstöd. (Endast 1930-talets 

depressionsår och 1990-talets välfärdskris markerar 

toppar från den nivån). 

Klyftorna ökar 

– Under två sekel har svensk ekonomi haft en helt exempellös 

utveckling. Det ekonomiska välståndet har realt sett ökat 

mer än tiofalt det senaste seklet. Sedan 1950 har BNP i landet 

ökat femfaldigt. Det svenska medianhushållets ekonomiska 

standardökning har mellan 1995 och 2006 ökat med över 34 

procent räknat i fasta priser, säger Tapio Salonen. 

Sverige var som mest ekonomiskt jämställt i början av 

80-talet. Men sedan dess har klyftorna mellan fattigare och 

rikare hushåll ökat. Till exempel har andelen inkomstfattiga 1 

vuxna personer i Sverige ökat från 6,5 till 9,2 procent mellan 

1995 och 2006. Och bland barnfamiljer har inkomstfattigdomen 

ökat från 9,9 till 13,4 procent under samma period. 

1 Begreppet inkomstfattig innebär att man har en disponibel inkomst 

som ligger 60 procent under medianhushållets.

m a t s f a h l g r e n 45 | < 

– Trots ett förbättrat ekonomiskt välstånd har de ekonomiska 

klyftorna ökat i det svenska samhället. Andelen ekonomiskt 

utsatta hushåll har inte minskat, utan visar snarare en 

trendmässig uppgång de senaste tio åren, sammanfattar Tapio 

Salonen. 

Under de senaste tio åren har det också hänt mycket vad 

gäller ”normaliteten om vad en familj ska ha råd med ”. Tillgång 

till Internet, mobiltelefoner, platt-tv och Thailandresor 

ökar avståndet mellan normalhushållet och de familjer som 

tvingas leva på den minimistandard som bestäms av sociala 

myndigheter. 

– Hushåll som lever på socialbidrag har inte fått del av de 

generella standardhöjningar som de flesta andra hushåll fått 

under senare år. Deras levnadsstandard skiljer sig allt mer från 

vad de flesta barnfamiljer har råd med och som anses vara 

normalt. 

– Men sådana kontextuella analyser och studier saknas till 

stor del för att förstå vad det innebär att långvarigt leva med 

socialbidrag i ett modernt överflödssamhälle som det svenska, 

säger Tapio Salonen. 

Han pekar på ett diagram som visar att medianhushållet 

bland barnfamiljer fått det ekonomiskt mycket bättre det 

senaste årtiondet. Men staplarna visar också att andelen barnfamiljer 

som kan kallas höginkomsttagare har ökat kraftigt 

på bara sex år, från drygt 30 procent till knappt 50 procent 

mellan år 2000 och 2006. 

– Här finns starka differentieringsrörelser bland svenska 

hushåll, som gör att vi får allt mer ojämlika levnadsvillkor. 

Samtidigt som de allra flesta får det bättre, är andelen barn 

som lever i ekonomiskt utsatta hushåll oförändrad.

| 46 


Tapio Salonen har länge samarbetat med Rädda Barnen i 

studier om barnfattigdomen. Här konstaterar han att den nivå 

som gällt under det senaste decenniet ligger stilla, vilket innebär 

att 12–13 procent av Sveriges barn lever i fattigdom. Det 

skapar mycket skam, frustration och utanförskap bland barn 

att inte kunna ha lika fina mobiler, datorer eller kläder som 

kompisarna. Eller att inte kunna gå på bio, café eller disko 

med sina klasskamrater. 

Barnen vill hjälpa till 

En av Tapio Salonens doktorander, Anne Harju, disputerade 

våren 2008 med en avhandling där hon intervjuat barn och 

ungdomar i åldrarna 6-19 år om hur de uppfattade familjens 

fattigdom. Hon fann bland annat att barnen var mycket 

aktiva i att forma strategier för att avhjälpa situationen, till 

exempel genom att avstå från kostsamma saker och aktiviteter 

för att inte belasta ekonomin. 

Barnen kunde också använda egna pengar till att köpa mat 

eller andra nödvändiga inköp. Ett par av ungdomarna hade 

till och med hoppat av gymnasiet för att kunna arbeta och 

”hjälpa mamma med räkningarna”. 

– Barn är inte dumma, de fattar tidigt att deras situation 

avviker från klasskamraternas. Och de är mer aktiva i formandet 

av strategier mot den ekonomiska knappheten än vi 

har varit medvetna om, säger Tapio Salonen. 

Efter ett kvarts sekels forskargärning är han självkritisk. 

Han ser nu att en stor del av forskningen, inklusive den egna, 

fokuserat för mycket på ”aktuella förändringar av hushållens 

ekonomiska utsatthet och samhällets sätt att försöka hantera 

dessa”.

m a t s f a h l g r e n 47 | < 

Ett sådant sätt är Skärholmenmodellen, där arbetslösa som 

står långt från arbetsmarknaden ska aktiveras i olika projekt 

eller ”job centers” som kan heta Lyftet, Raketen eller Projektilen. 

Detta som ett villkor för att beviljas socialbidrag. 

– Den här aktiveringspolitiken anses vara en succé, men det 

finns faktiskt inga kontrollerade studier som visar att det går 

bättre för dem som blir föremål för de här tvångsrelaterade 

åtgärderna än det skulle gått annars, säger Tapio Salonen. 

Tillsammans med kollegor har han sammanfattat de svenska 

erfarenheterna i en ny bok, Aktivering och socialt arbete. 

Så just i det fallet vore det kanske bra med mer empirisk 

forskning. Men sådan forskning är inte tillräckligt, anser 

Tapio Salonen, eftersom den inte ”fångar upp underliggande 

betydelser och perspektiv på den ekonomiska ojämlikhetens 

avigsidor”. Om man inte bara ska beröra ytan på fattigdomsproblemet 

måste man ha ett större, fördelningspolitiskt 

perspektiv. 

– För att förstå ekonomisk och materiell utsatthet och fattigdom 

måste den sättas i en större kontext där hela befolkningen 

utgör en nödvändig förståelseram, säger Tapio Salonen. 

Liksom flera andra forskare jag träffar under arbetet med 

den här boken, är Tapio Salonen kritisk till den tolkning av 

utanförskapet som alliansregeringen har lanserat brett. 

– Det begreppet vilar ju inte på nån analys av hur de här 

människorna har det, mer än att de har sjukersättning, arbetslöshetsersättning 

eller socialbidrag vid en viss tidpunkt.

| 48 


Vi bor mer åtskilda 

– Jag inser att man måste använda populära begrepp om man 

ska lyckas bryta in i det offentliga samtalet. Men som forskare 

har vi ett särskilt ansvar att visa att såna ord ofta är problematiska, 

eftersom de kan vara platta och begränsande, säger 

Tapio Salonen. 

Han vill lyfta blicken från socialbidrag, ”utanförskapsområden” 

och myndigheters sätt att hantera dem, för att se 

samhället i stort, de övergripande systemen med deras fel och 

brister. 

– Utanförskapsbegreppet leder tanken fel, eftersom det 

leder till följdfrågan ”Vad är det för fel på de här människorna 

eller de här områdena?” Vi tror ju ofta att det är riktade 

åtgärder mot vissa grupper arbetslösa eller mot vissa bostadsområden 

som behövs, säger Tapio Salonen. 

– Men de människorna är inte problemet, de är bara uttryck 

för något större. Vi kan inte lösa komplexa problem 

med enbart riktade insatser mot redan utpekade grupper. I 

stället är det hela bostadspolitiken eller arbetsmarknadspolitiken 

som måste förändras och öppnas upp. 

Vad gäller boendet konstaterar Tapio Salonen att vi lever 

allt mer med människor som liknar oss själva på många sätt, 

framför allt socioekonomiskt. 

– Ju mer vi har pratat om integration i boendet, desto mer 

åtskilda bor vi. Och där är det inte bara åtskillnad för de 

oetablerade, som kommit till Sverige på senare år, utan det 

är framför allt vi andra – som är väletablerade och har goda 

inkomster – som bor allt mer med människor som liknar oss 

själva, säger Tapio Salonen. 

Segregeringen leder till färre vardagsmöten i närbutiker,

m a t s f a h l g r e n 49 | < 

busshållplatser, dagis och skolor, vilket skapar en åtskild 

vardagslogik. 

Hårdare krav på utbildning 

– Vi träffar bara människor som liknar oss själva. Och den 

åtskillnaden i boendemönster har snarast förstärkts under 

2000-talet, samtidigt som de svenska hushållen ekonomiskt 

har fått det allt bättre, säger Tapio Salonen. 

Just här är det viktigt med en helhetsbild, att inte bara 

studera invandrartäta, miljonprogramsområden utan också 

forska kring varför vi får ”svensktäta”, resursrika områden i 

andra förorter. 

– I synnerhet som det finns indikationer på att allt fler av 

svenskarna skulle uppleva det som positivt att bo i åtskilda 

områden av typen ”gated communities”, säger Tapio Salonen. 

För hushållens ekonomi finns en helt avgörande faktor: 

jobb eller inte. 

– De individuella variablerna – om du är gammal eller ung, 

invandrare eller inte – spelar inte så stor roll. Allt står och 

faller med ens koppling till lönearbetet, det är den determinerande 

faktorn för graden av etablering i samhället, säger 


Han återkommer ofta till lönearbetets centrala betydelse 

och hur arbetslivet omvandlats de senaste 25–30 åren, med 

hårdare krav på formell utbildning, samtidigt som forna tiders 

”lågtröskeljobb” för ungdomar in på arbetsmarknaden nästan 

är försvunna idag. 

– Dagens ungdomar ska etablera sig på en helt annan 

arbetsmarknad än för 30 år sedan, det glöms ofta bort i 

analyserna. En långsiktig utveckling de senaste 30 åren är att

| 50 


vi ”kasserar” allt fler människor som inte klarar den hårdare 

konkurrensen. Jag tänker på de förtidspensionerade, den 

enskilt största utanförskapsgruppen, drygt 500 000 personer, 


Visserligen har den mest alarmerande utvecklingen avseende 

förtidspensioneringar vänt nu. Men problematiskt är att 

allt yngre människor sjukpensioneras, framför allt på grund 

av psykisk sjukdom, något som Tapio Salonen nu studerar i 

ett nytt projekt tillsammans med Sara Hultqvist, doktorand. 

– Gruppen unga med diffusa psykiska diagnoser har tredubblats 

de sista tio åren. Kanske hänger det ihop med att 

Sveriges omvandling till ett postindustriellt samhälle bygger 

upp så höga krav och trösklar i arbetslivet, säger Tapio Salonen. 

Han tror att det skulle vara välgörande för samhället att 

fördela lönearbetet mer jämlikt. Det skulle inte bara förbättra 

livet för dem som står utanför, utan även för dem som finns 

i innanförskapets ”ekorrhjul” – alla som arbetar mer än de 

egentligen vill. 

24-timmarsvecka skulle räcka 

– Den ojämlika fördelningen av lönearbetet blir ett problem 

både för dem som inte har något alls och för dem som har för 

mycket, det som jag kallar ”de tidsfattiga och deras gissel”, 


Idag har många svårt att leva upp till alla roller och krav 

som ställs i livets olika faser, till exempel att vara småbarnsförälder 

samtidigt som man ska göra karriär och vara konkurrenskraftig 

på arbetsmarknaden. 

– Vilka regler vi sätter upp för att fördela det nödvändiga

m a t s f a h l g r e n 51 | < 

lönearbetet är systembetingat. Här har jag varit lite provokativ 

och visat att vi skulle kunna jobba 24 timmar i veckan 

utan att hota systemen – om vi bara tänker annorlunda, säger 


Han hänvisar till flera studier, även ute i Europa, som visar 

på ett glapp mellan hur vi lever och hur vi skulle vilja leva för 

att ha en rimlig balans mellan arbetsliv och privatliv. 

– Alldeles uppenbart vill de flesta av oss ha kontroll över 

detta, att kunna jobba olika mycket under livets faser, till 

exempel lite mindre under åren som småbarnsföräldrar. 

– Men så ser inte betingelserna ut på den svenska arbetsmarknaden. 

I stället har lönearbetet sin egen starka logik, som 

kräver mycket av en viss del av befolkningen, oftast i en tid då 

de behövs också för att vara föräldrar, säger Tapio Salonen. 

Han inser att en reformering av arbetstidspolitiken inte 

passar in i den dagsaktuella politiska retoriken. 

– Men de här frågorna kommer att dyka upp igen. För mig 

är det självklart att våra roller som småbarnsföräldrar och 

yrkesaktiva kommer att förändras mot mer flexibla tidsordningar, 

som inte alls behöver vara sex timmars arbetsdag, 


– Jämför till exempel med den arbetstidspolicy som nu 

diskuteras inom EU. Där är man mer öppna för flexibla 

lösningar än vi är i Sverige. 

Tapio Salonen, professor i socialt arbete, Växjö universitet.

| 52 


Fakta Andel ekonomiskt utsatta barn 

Andel barn i fattigdom i Stockholm, Göteborg, Malmö 2006. 

% 

Stockholm 

Andel ekonomiskt utsatta barn 0–17 år i sex stadsdelar i 

storstäderna 2006. Andel av samtliga barn. 

% 

62,0 

57,8 

54,3 

7,3 

16,8 

18,7 

Göteborg 

8,2 

30,7 

Malmö Hela landet 

2,6 

11,9 

Bromma Rinkeby Limhamn Rosengård Torslanda Bergsjön 

Källa: Diagram nr 9 och 10, s. 31 och 33, ur T. Salonens och 

Rädda Barnens studie om barnfattigdomen 2009.

Kap 5 Bra bemötande i vården kan 

bryta långtidssjukas utanförskap 

En patient som blir lyssnad på och respekterad får mer kraft 

att ta sig tillbaka till jobbet. Men den som möts av tvivel och 

misstro kan drabbas av skamkänslor, känna sig förminskad. 

53 | < 

– Ett positivt bemötande i sjukvården kan vara lika 

viktigt som själva rehabiliteringen för att en patient 

ska kunna återgå i arbete, säger Kristina Alexanderson, professor 

i socialförsäkring vid Karolinska Institutet. 

Drygt 500 000 förtidspensionerade och runt 55 000 långtidssjukskrivna 

utgör landets kanske största utanförskap. Hur 

kan de komma in i arbetets gemenskap igen? På vilka premisser 

sjukskrivs patienter i Sverige idag? Vad innebär det för den 

enskilde individen att vara sjukskriven länge? Kan det rentav 

vara skadligt? 

Kring dessa frågor forskar Kristina Alexanderson och hennes 

tvärvetenskapliga grupp SHoL (Sjukfrånvaro, hälsa och 

livsvillkor) vid Karolinska Institutet i Solna. Hon blev landets 

första professor i socialförsäkring år 2003. Men särskilt många 

forskarkollegor har hon inte, trots områdets stora tyngd.

| 54 

b r a b e m ö t a n d e i vå r d e n k a n b r y t a l å n g t i d s s j u k a s u t a n f ö r s k a p 

– Sveriges kostnader för sjukskrivning och förtidspensionering 

har varit 100–120 miljarder per år, ungefär lika mycket 

som kostnaderna för hela hälso- och sjukvården, om man 

räknar bort läkemedelsersättningarna, säger Kristina Alexanderson. 

Effekterna för samhällsekonomin är alltså enorma. Frågan 

har stått högt på den politiska agendan sedan de så kallade 

ohälsotalen ökade kraftigt i mitten av 90-talet. Men forskningen 

på området, till exempel om sjukskrivningspraxis, står 

inte i relation till kostnaderna. 

– Inom medicinen finns det ungefär 1 000 professurer och 

2 000 lektorat i Sverige. På vår kant har vi nu en professur i 

försäkringsmedicin och inga lektorat, säger Kristina Alexanderson. 

Även när det gäller konsekvenserna för den enskilda individen 

av att vara sjukskriven är kunskapen låg. 

Sjukskrivning en rättighet? 

– Där vet vi nästan ingenting. Det är svårt att göra kontrollerade 

studier som gör det möjligt att skilja på vad som beror 

på sjukdomen och vad som beror på sjukskrivningen, säger 

Kristina Alexanderson. 

För många är det nog ganska klart att konsekvensen av att 

vara sjukskriven inte enbart är positiv. Det finns negativa effekter 

också, speciellt för de långtidssjukskrivna. Men frågan 

är hur snabbt de här ”biverkningarna” eller ”sjukskrivningsskadorna” 

uppstår. Hur identifieras de? Och hur motverkas 

de? 

En sökning bland vetenskapliga artiklar visar läget. ”Hjärt- 

kärlsjukdom” ger 114 000 träffar, men om sökningen be-

m a t s f a h l g r e n 55 | < 

gränsas till att innehålla även något om ”sjukfrånvaro” eller 

”återgång till arbetet”, blir bara 14 kvar. 

– Och flera av de artiklarna innehöll inte resultat om 

sjukfrånvaro utan nämnde det rent allmänt. Det är alltså en 

otrolig skillnad i hur mycket vetenskapligt baserad kunskap 

som finns, säger Kristina Alexanderson. 

Hon tror att detta till viss del kan förklaras med att den 

medicinska professionen inte betraktat sjukskrivningen som 

en del av vård och behandling, utan mer som ”patientens 

rättighet”. Men för några år sedan definierade Socialstyrelsen 

sjukskrivningar som en del av behandlingen och utövar nu 

även tillsyn över detta. 

En annan orsak till kunskapsbristen är att det mesta av den 

tidigare forskningen på området handlat om ekonomi, inte 

om konsekvenserna för patienterna. Det beror i sin tur på hur 

vi historiskt sett på sjukfrånvaron – och ur vems synvinkel. 

Mycket av den tidiga forskningen gjordes från arbetsgivarens 

perspektiv. 

– För arbetsgivarna var korttidsfrånvaron ett större problem. 

Långtidsfrånvaron var lättare att planera för, till exempel 

att sätta in vikarier. I de tidiga studierna om sjukfrånvaro 

är det ofta svårt att skilja på de olika typerna av frånvaro, om 

det berodde på sjukdom, att man kom för sent eller ”skolkade”, 

säger Kristina Alexanderson. 

Idag finns alltså hennes professur i socialförsäkring på 

Karolinska Institutet och en annan sådan professur vid Stockholms 

universitet, samt en professur i försäkringsmedicin 

vid Göteborgs universitet. De är de enda professorerna inom 

området i Sverige idag och samtliga finansieras av FAS.

| 56 


Som en våt hund i regnet 

Sedan 2003 har Kristina Alexanderson byggt upp SHoL-gruppen 

från grunden till cirka 20 forskare. Den tvärvetenskapliga 

gruppen har publicerat ett 90-tal vetenskapliga artiklar, fem 

doktorsavhandlingar, 17 rapporter och 20 bokkapitel. Mycket 

har varit pionjärarbete: 

– Att ta reda på hur det ser ut idag. Vad tycker vårdpersonal 

och patienter, vad har de upplevt? Och i nästa steg: 

Hur går vi vidare? Vad är det som främjar tillfrisknande och 

återgång i arbete? 

En sådan faktor kan vara bemötandet, det fann Kristina 

Alexanderson och hennes kollegor i en studie 2001 där långtidssjukskrivna 

med ryggbesvär intervjuades. 

– Hur man hade blivit bemött av professionella, inom sjukvården 

eller inom Försäkringskassan, framstod som en egen 

komponent, lika viktig som den rehabilitering de hade fått. 

Det här är väldigt starka upplevelser som det talades om med 

stor emfas och starka känslor, även om sånt som hade hänt 

för tio år sedan, säger Kristina Alexanderson. 

En kvinna med svåra smärtor upplevde att hon inte togs på 

allvar. Hon kände sig som ”en våt hund som stod ute i regnet” 

och hade till och med självmordstankar. Allt förändrades 

till det bättre när en sjukgymnast såg hennes oro och tog sig 

an henne på allvar: ”Från och med nu kan du komma till mig, 

jag ska ta hand om det här.” Det blev en vändpunkt i hennes 

rehabilitering. 

Kristina Alexandersons grupp gick vidare med en rad studier 

kring bemötandet. De har bland annat samlat fokusgrupper 

och gjort individuella intervjuer med långtidssjukskrivna. 

Utgångspunkten är bland annat den amerikanske socio-

m a t s f a h l g r e n 57 | < 

logen Thomas Scheffs teorier om sociala emotioner, där 

motsatserna skam och stolthet är de starkaste. När det nu 

talas mycket om ”empowerment” – att stärka den enskilde 

patientens kraft att komma tillbaka – blir sådana emotioner 

grundläggande. 

– Känslor av stolthet ger energi, medan skam är relaterat 

till vanmakt och tar energi, enligt dessa teorier. Om mötena 

med sjukvården triggar skamkänslor, motverkar det att få kraft 

som främjar återgång i arbete, säger Kristina Alexanderson. 

Vill ta eget ansvar 

Gruppen har bland annat gjort en stor enkät bland 10 000 

långtidssjukskrivna om bemötandet inom sjukvården och 

Försäkringskassan – både positivt och negativt – och vilka 

känslor bemötandet lett fram till. 

Klart viktigast framstod sådant som ”att bli trodd i sin 

arbetsförmåga”, ”att bli behandlad med respekt” och ”att bli 

lyssnad på”. 

– Man vill bli trodd, att den man träffar ska visa intresse, 

stötta och uppmuntra. Tillåtas ta eget ansvar, säger Kristina 

Alexanderson. 

– Det är också viktigt med en allmän kommunikationskompetens 

hos personalen, att de faktiskt besvarar frågor, lyssnar 

och behandlar patienten med respekt. 

Forskarna såg stora skillnader relaterade till kön, ålder, 

födelseland och utbildningsnivå kring hur man upplevde 

bemötandet. Generellt hade kvinnor, äldre, svenskfödda och 

personer med högre utbildning värderat bemötandet som mer 

positivt än män, yngre, utlandsfödda och personer med lägre 

utbildning.

| 58 


– Nu har vi stora mängder data som vi kommer att jobba 

vidare med ur olika aspekter, bland annat tillsammans med 

Nils Lynöe, professor i medicinsk etik på KI, som arbetat 

mycket med frågeställningar kring bemötande, berättar Kristina 

Alexanderson. 

I slutänden kan hennes forskning leda till nya utbildningar i 

”bättre bemötande”. 

– Bemötandet är redan en viktig del i utbildningen av all 

vårdpersonal, men behöver lyftas än mer, inte minst kunskapen 

om vad patienterna uppfattar som positivt respektive 

negativt. 

År 2004 gick Kristina Alexanderson och hennes kollegor ut 

med en enkät till 7 800 läkare om deras sjukskrivningspraxis. 

De fann att av andelen läkare som har sjukskrivningsärenden 

mer än sex gånger i veckan var 63 procent i primärvården, 

men hela 83 procent bland ortopederna. 

– Primärvården låg alltså inte högst, ändå är det mot 

primärvården vi riktat nästan alla åtgärder för att påverka 

sjukskrivningspraxis, kommenterar Kristina Alexanderson. 

Här blev det tydligt hur lite kunskap det finns kring positiva 

eller negativa konsekvenser av den ordination – sjukskrivning 

– som är så vanlig i svensk sjukvård. Detta trots att 

sjukvården är en organisation som är uppbyggd för att basera 

sina åtgärder på vetenskap och beprövad erfarenhet. 

Orkar inte argumentera 

– Kunskapsbristen gör att behovet av styrning och ledning av 

hur sjukskrivningarna hanteras är extra stort. Men den styrningen 

har i stor utsträckning saknats tidigare, det gäller såväl 

strategier för kvalitetssäkring som kompetensutveckling och

m a t s f a h l g r e n 59 | < 

kunskapsgenerering, säger Kristina Alexanderson. 

Ibland hade vissa enheter skapat egna riktlinjer, men de 

kunde skilja sig mellan södra och norra Stockholm. 

– Målet ”god vård på lika villkor” var definitivt inte uppfyllt. 

Om, och hur länge, en person blev sjukskriven kunde 

variera mycket beroende på vilken läkare man råkade träffa, 


I brist på vetenskaplig kunskap och riktlinjer var det ibland 

svårt för läkarna att ha ett professionellt förhållningssätt. 

Några av läkarna beskrev att de tänkte: ”Jag vill göra det som 

är bra för min patient. Om patienten vill vara sjukskriven så 

väljer jag det.” 

– Och eftersom det finns en väldigt stark föreställning 

om att patienter vill bli sjukskrivna, så kan patienter gå från 

läkarbesöket med ett sjukintyg och undra: ”Varför fick jag 

det?” 

Läkare har alltså ibland sjukskrivit för att vara snälla eller 

för att de inte orkat ta en diskussion med patienten. 

Men ansvaret ligger inte enbart på läkarna. De har en viktig 

roll i sjukskrivningsprocessen, men det har många andra 

också, inte minst Försäkringskassan som fattar besluten om 

rätt till sjukpenning i varje enskilt fall. 

– Det handlar om hur Försäkringskassan tar sin roll som 

skadekontrollant i sjukförsäkringen, vilket man inte alltid lagt 

så stor vikt vid förut, säger Kristina Alexanderson. 

En förbättring är dock på väg. Socialstyrelsen och Försäkringskassan 

har under 2008 tagit fram försäkringsmedicinska 

beslutsstöd för ett stort antal diagnoser. Dessa riktlinjer har 

nu börjat användas av läkarna och ska göra sjukskrivningarna 

mer enhetliga och enklare att hantera.

| 60 


Dessutom har regeringens satsning med den så kallade 

Sjukvårdsmiljarden, som ska stimulera landstingen att höja 

kvalitén i hanteringen av sjukskrivningarna, inneburit att 

frågan har lyfts på hög nivå i landstingen. 

– Vi gjorde en intervjustudie av chefer på högsta nivå i 

alla landsting. Och i så gott som alla landsting fanns detta på 

agendan, en väldig skillnad mot förut, konstaterar Kristina 

Alexanderson. 

Hon ser positivt på de nya beslutsstöden, som också väntas 

göra det lättare för sjukvårdens verksamhetschefer att uppnå 

lagens krav på att ”bedriva vården på ett enhetligt sätt”. 

Stor studie om bröstcancer 

– Beslutsstöden ger oss också möjlighet att beforska konsekvenser 

av sjukskrivningar på ett helt annat sätt än tidigare, 


Hon och hennes grupp leder nu cirka 15 forskningsprojekt, 

bland annat en stor FAS-studie med 60 000 tvillingar som 

följs upp vad gäller sjukfrånvaro och olika besvär. Gruppen 

planerar också studier om överdödligheten bland förtidspensionärer 

samt återgång i arbete efter kranskärlsoperationer 

och bröstcancer. Här kommer kunskaperna från bemötandestudierna 

att användas, liksom ett salutogent förhållningssätt, 

alltså att söka de hälsofrämjande faktorerna. 

– Vi ska även studera dem som inte är sjukskrivna efter en 

viss period och försöka hitta de faktorer som haft betydelse 

för detta och hur de mår. Vi har stora och goda förutsättningar 

att göra mycket nytt här, säger Kristina Alexanderson. 

Ett annat steg vidare är ett FAS-projekt om kvinnor som 

opererats för bröstcancer. De är ofta sjukskrivna länge. Frå-

m a t s f a h l g r e n 61 | < 

gan är om det ibland är för länge. Socialstyrelsen har visat att 

medelsjukskrivningstiden kan variera upp till sex månader 

mellan olika landsting. 

För bröstcancer är femårsöverlevnaden i Sverige nu närmare 

90 procent, vilket är högre än för många andra allvarliga 

tillstånd. Behandlingen och dess biverkningar kan variera 

mycket och därmed behovet av sjukfrånvaro. 

Bröstcancer har valts bland annat eftersom de patienterna 

oftast inte haft sin sjukdom länge. Har man varit sjuk länge, 

blir det svårt att reda ut vad som är konsekvenser av sjukdomen 

och av sjukskrivningen. 

– För bröstcancer är man överens om diagnostisering och 

vilken behandling som är bra och effektiv, vilket innebär att vi lätt 

kan samarbeta med andra länder, säger Kristina Alexanderson. 

I två års tid ska drygt 600 opererade kvinnor följas, med 

enkäter, intervjuer och data från journaler för att se hur deras 

hälsa och livskvalitet utvecklas av sjukskrivning eller av yrkesarbete. 

– Vi kommer att göra sex enkäter och ha med även frågor 

om bemötandet, både vad gäller sjukvårdspersonal, Försäkringskassan, 

arbetsplatsen, företagshälsovården och alternativa 

vårdgivare, berättar Kristina Alexanderson. 

Resultaten kommer att användas som bas för åtgärder för 

att förbättra vården. Stödet från FAS har varit avgörande för 

att kunna bygga upp verksamheten. 

Kristina Alexanderson, professor i socialförsäkring 

vid Karolinska Institutet.

| 62 

Kap 7 Internet har minskat 

utanförskapet för hbt-personer 

Bög eller transa – alla som är annorlunda hamnar utanför de 

hårda normer som samhället alltid skapat kring sexualiteten. 

Men ramarna blir allt vidare. 

Idag blir allt mer tillåtet inom sex och samlevnad och 

allt fler ”kommer ut”. Bröllopsannonser med homosexuella 

är inte tabu och det är inte ovanligt att se två män 

eller två kvinnor hålla varandras händer på stan, helt öppet. 

Och 2009 tillåter Sverige samkönade äktenskap. Så nog minskar 

utanförskapet för de sexuella minoriteterna? 

Sven-Axel Månsson, professor i socialt arbete på fakulteten 

för Hälsa och samhälle vid Malmö högskola, som studerat 

vissa hbt-grupper, är inte så säker. 

– Visserligen lever vi i en tid då toleransen för val av sexuell 

livsstil är större än någonsin i vår historia, men samtidigt ökar 

hatbrotten mot homosexuella, bisexuella och transpersoner 2 

(hbt). Här finns alltså parallella tendenser, vilket är intressant. 

Han berättar om när han var i Stockholm under Pridefestivalen 

sommaren 2008 och såg den stora diskobåten vid Kata-

m a t s f a h l g r e n 63 | < 

rinahissen, ”proppfull med festande bögar” en av sommarens 

vackraste kvällar. 

– En sådan syn mitt i Stockholm hade knappast varit möjlig 

för 15–20 år sedan, så visst har rörelsen varit framgångsrik. I 

och med att folk på alla nivåer i samhället har kommit ut med 

sin homosexualitet har det visat sig att ”de finns överallt” och 

att de har kommit för att stanna, säger Sven-Axel Månsson. 

Den utvecklingen välkomnas eller åtminstone tolereras av 

de allra flesta. Men det finns också grupper som inte gör det, 

utan reagerar med våld eller hot. 

– Det gäller såväl för rasism som för homofobi att det finns 

människor som avskyr den här utvecklingen och tycker att den 

är fullkomligt fel. För dem är det ett kulturellt trauma, ett 

smärtsamt exempel på att vårt samhälle har tappat greppet. 

Så utvecklingen går i parallella spår, säger Sven-Axel Månsson. 

I många subkulturer kan det ha en positiv laddning att stå 

utanför, att vara en outsider. Så även i hbt-världen. I en broschyr 

från RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) 

uttrycks det som att ”utanförskap skapar sammanhållning”. 

Avskyr Ikea-reklamen 

– Fast det finns förstås många olika uppfattningar inom den 

homosexuella rörelsen om huruvida man ska bli en riktig 

Svensson, en ”homebuilder” eller om man ska vara en ”adventure 

seeker”, en risktagare och outsider, säger Sven-Axel 

Månsson. 

2 (s 62) Transperson är ett paraplybegrepp som tillkommit framför allt för 

att vara en samlande term i sexualpolitiska frågor. Med transpersoner 

menas oftast personer som genom sina könsuttryck och/eller könsidentiteter 

avviker från den heterosexuella könsnormen, t.ex. transvestiter och 

transsexuella.

| 64 

i n t e r n e t h a r m i n s k a t u t a n f ö r s k a p e t f ö r h b t - p e r s o n e r 

– Vissa beklagar Svenssonifieringen av bögkulturen och 

avskyr Ikea-reklamen med det lyckliga bögparet. I nostalgisk 

anda talar man gott om pissoar-sex och menar att det fanns 

något visst i att ha sex på det sättet, ett gemensamt utanförskap 

som gav sexualiteten en särskild laddning och skönhet, 

som man nu idealiserar och romantiserar. 

Pissoaren symboliserar en viss sorts homosexualitet. Forskningen 

kallar det ”the t-room trade”, efter engelskans slang 

för offentlig toalett. 

– Det var själva kärnan av en bögkultur om att det var ”vi 

mot de andra” och det gav en särskild kick. Men över hela 

livscykeln – det visar vår och andras forskning – har man ofta 

perioder av ”adventure seeking”, då man är väldigt äventyrlig 

i sin sexualitet, men går sedan in i perioder av ”home building”. 

Man går alltså in i och ut ur de här perioderna, säger 

Sven-Axel Månsson. 

Ett fenomen inom homosexkulturen som forskarna studerat 

kallas ”bare-backing”, att ha sex utan kondom. 

– Man utmanar risken att få hiv, som en protest mot majoritetssamhällets 

försök att via säkrare-sex-kampanjer vilja 

disciplinera och stigmatisera homosexuellas sexualitet. 

En mer extrem version av detta är det man på amerikanska 

kallar ”bug chasing” eller ”gift giving”. Det innebär oskyddade 

samlag där man på förhand vet att den ena parten är hiv- 

positiv. Forskningen visar att detta i praktiken är ovanligt men 

att termerna används till exempel i olika fora på Internet som 

ett sätt att experimentera med förbjudna sexuella fantasier. 

Ett liknande risktagande kallas på amerikanska ”retrovirus 

sharing”, att man delar viruset som ett sätt att uttrycka sin 

lojalitet med de smittade.

m a t s f a h l g r e n 65 | < 

– Genom att identifiera sig med de smittade tillhör man 

denna utanförstående grupp, här finns något som är identitetsskapande, 

med en stark symbolisk laddning. Detta är ju 

väldigt extremt, men genom att titta på de extrema fallen i 

forskningen kan man se de generella mönstren, säger Sven- 

Axel Månsson. 

Han berättar att han har ett samarbete med universitetet 

i Havanna på Kuba, där han hörde talas om en grupp hårdrockare 

som injicerar hiv-virus i sitt blod. 

– Det gör man som en protest mot hur det kubanska samhället 

hanterar de hiv-positiva. Och ”bare-backing” har varit 

en kritik mot säkrare sex-kampanjer, som i USA har uppfattats 

som sexualfientliga. 

Virtuella toleranszoner 

En faktor som kommit att minska sexuella minoriteters utanförskap 

är Internet. Det märkte Sven-Axel Månsson och hans 

kollegor redan 2002, i det stora nätsexprojekt som finansierades 

av bland andra FAS. 

– Vi ville se om man kunde identifiera hur och i vilken 

utsträckning sexuella minoriteter formerade sig på nätet. För 

sex år sedan var det rena stenåldern jämfört med hur nätet 

används för kärlek och sexuella syften idag. 

– På den tiden chattade folk i öppna chattar och sen kunde 

man dra sig tillbaka, idag formerar sig folk på ett helt annat 

sätt, i grupperingar, communities, där man känner de flesta av 

dem man interagerar med på nätet, säger Sven-Axel Månsson. 

Hans forskning har pekat ut den här självorganiseringen i 

communities som en väldigt stark rörelse.

| 66 


– Den leder till att folk som, i majoritetssamhällets ögon, 

sysslar med avskyvärda saker utvecklar vad man kan kalla 

virtuella toleranszoner. 

Han har forskat länge om sexköpare och prostituerade, en 

verksamhet som sedan 1999 är kriminaliserad i Sverige. Ändå 

kan sexköpare mötas öppet på den offentliga arenan Internet. 

På olika sajter och communities kan de ge varandra tips och 

utväxla erfarenheter av sexköp och även chatta med prostituerade 

som ibland dyker upp i forumen. 

– Samtidigt som vi bestämt att det här beteendet inte passar 

in i ett jämställt samhälle, så positionerar sig sexköparna 

tydligt i offentligheten – för första gången i modern historia, 

säger Sven-Axel Månsson. 

Förr hette det att det största problemet med sexköparna 

var att de var anonyma. Det låg i deras intresse att vara det, 

då kastades inget ljus på dem och debatten handlade bara om 

de prostituerade. 

– Så är det inte idag. Visserligen går sexköparna inte ut 

med namn och adress, utan uppträder under aliasnamn på 

nätet. Men själva samtalet och arenan för samtalet är öppen 

på ett helt annat sätt än tidigare. 

Sven-Axel Månsson tycker att det finns en intressant paradox 

i att den här gruppen, vars beteenden inte är önskvärda 

ur samhällets synvinkel, kan formera sig och driva föreställningen 

om dem själva som företrädare för ”den icke goda 

sexualiteten”. 

– Nätet har på det viset ställt många av våra föreställningar 

på huvudet. 

Att sexköpare kan uppträda öppet på en offentlig arena 

och ändå inte bli tagna av polisen är också motsägelsefullt.

m a t s f a h l g r e n 67 | < 

Enligt sexköpslagen är även förberedelse ett straffbelagt brott. 

Och när ”torskarna” dessutom öppet berättar om sina sexköp 

och lämnar ett identifierbart ip-nummer efter sig, borde det 

inte vara så svårt att få fast dem. 

Internet ger motmakt 

– Nej, polisen skulle kunna patrullera mycket mer på nätet, 

men det är inte högt prioriterat. 

Enligt Sven-Axel Månsson talar myndigheterna, inom det 

här området, alltid med dubbel tunga. Politiskt och ideologiskt 

sägs detta vara viktigt, men vad man sen gör i praktiken 

för att tillämpa lagstiftningen är något helt annat. 

Prostituerade och torskar kan väl också sägas vara i 

utanförskapet eftersom deras verksamhet är kriminaliserad. 

Så även deras utanförskap har alltså minskat, nu när de kan 

hålla till på nätet? 

– Ja, paradoxalt nog. Enligt lagstiftningen är de inte önskvärda 

och ideologiskt är de inte accepterade. Å andra sidan är 

Internet en arena där de kan samlas, ge sin bild av sig själva 

och genomdriva sina argument – det är spännande! 

– Jag tycker att sexköpslagen är bra. Men här har vi fått 

en slags motmaktspotential, när Internet har visat sig vara en 

mycket funktionsduglig arena för olika grupperingar. 

För minoriteter som hbt-personer har nätet betytt otroligt 

mycket, enligt Sven-Axel Månsson. 

– Det var de som bröt vägen för Internet som kontaktyta 

på flera olika sätt. RFSL hade en särskild sajt, som var en travesti 

på hur det ser ut på videoklubbar. Där kunde man gå in 

och bestämma möten: ”Hej, jag är kåt, kan vi ses om en kvart 

vid Slussen?”

| 68 


– Det blev en fantastisk kontaktyta, framför allt för folk i 

storstäderna. Men även för många andra, vilket vi har visat i 

studier om homosexuella, hiv och risktagande. Nätet har haft 

en enorm betydelse. 

Idag har Nordens största hbt-sajt Qruiser över 100 000 

medlemmar. Många är mycket aktiva – till glädje för Sven- 

Axel Månsson och hans kollegor. 

– Vi har väldigt goda relationer med dem, vi gör kontinuerliga 

studier där, kan lägga ut våra frågeformulär på sajten 

och får en enorm respons, mycket tack vare att vi under åren 

byggt upp ett förtroende hos folket på Qruiser, säger Sven- 

Axel Månsson. 

Nya erotiska oasen 

Han påpekar att minoritetsgrupper som känner sig tillbakapressade 

ofta söker sig till ny teknik och nya vägar för att 

hitta nya arenor och forum för möten. 

– Så det var bara logiskt att Internet snabbt skulle bli det vi 

kallar den nya erotiska oasen, säger Sven-Axel Månsson. 

Tidigare hade parker, offentliga toaletter, klubbar och 

restauranger spelat den rollen, men nu blev Internet snabbt en 

mycket populär erotisk oas. 

Som ett skyltfönster för information och upplysning har 

Internet ökat toleransen från hetero-samhället gentemot hbtpersoner, 

ibland även väckt nyfikenhet och lust att delta, till 

exempel har Qruiser en hel del hetero-besökare. Internet har 

också lett till en bättre maktbalans i bögkulturen, via det som 

forskarna kallar approximation, att på ett kunskapsgrundat 

sätt kunna orientera sig i en ny, främmande värld. 

– Förr fick en homosexuell man eller pojke ”komma ut”

m a t s f a h l g r e n 69 | < 

genom att anonymt träffa äldre, erfarna män i parker eller 

på biografer. Det var en mycket ojämlik situation. Den äldre 

bestämde spelets regler, säger Sven-Axel Månsson. 

Tack vare Internet kan osäkra ungdomar få mycket information 

om hur man kan bete sig för att inte hamna i situationer 

som man inte är bekväm med, till exempel pröva sig fram 

i samtal eller chattar innan man skrider till sexuell handling. 

– ”Förhandlingsläget” är klart bättre idag. På det viset har 

Internet bidragit till en ”empowerment process” (självbestämmande 

makt) för unga bögar som är på väg ut. 

Dagens ungdomar har fler medel till sitt förfogande för att 

inte hamna i något som kan upplevas som ett utanförskap. I 

stället kommer de ganska snabbt in i en miljö av likasinnade. 

Han tycker inte att begreppet utanförskap är särskilt problematiskt 

och använder det själv ibland. 

– Min invändning är att det tycks finnas något fatalt i 

begreppet – en orörlighet, som om den som hamnar i utanförskap 

förblir där. Men det finns ju alltid ett handlingsutrymme, 

en väg ut ur misär och utanförskap, säger Sven-Axel Månsson. 

Han gör liknelsen med livet som en motorväg med en 

massa av- och påfarter. Ibland leder en avfart till bottenlös 

misär. Men de flesta accepterar faktiskt inte det, utan gör sitt 

bästa för att ta sig därifrån. 

Uppbrott och vändpunkter 

– De kanske inte gör tillräckligt i majoritetssamhällets ögon. 

Men det är inte så att de flesta människor som hamnar i den 

absoluta botten på samhället stannar kvar där, utan de går in i 

och ut ur fattigdom eller drogmissbruk.

| 70 


– En del befinner sig där längre perioder, i något som liknar 

permanent utanförskap, men de flesta är i ett slags tillfälligt 

utanförskap. Den rörelsen, dynamiken, saknar jag i begreppet 

utanförskap. 

Och egentligen är det just denna dynamik som är kärnpunkten 

i Sven-Axel Månssons forskning de senaste decennierna. 

Hans senaste projekt med finansiering från FAS handlade 

inte om sexuella minoriteter utan om ”whistleblowers”, 

så kallade visslare eller sanningssägare, även de personer som 

ofta hamnar i utanförskap efter att ha kritiserat den egna 

organisationen eller företaget. 

Den studien gjorde han tillsammans med Ulla-Carin Hedin, 

docent i socialt arbete vid Göteborgs universitet. De båda har 

samarbetat länge, bland annat med boken Vägen ut, om prostituerade 

och deras väg ut ur en problematisk livssituation. 

– Vägen ut handlar om uppbrott och vändpunkter. Vi har 

alltid varit intresserade av socialpsykologiska, interaktiva processer. 

I fallet med prostitutionen ville vi identifiera de faktorer 

som främjade respektive motverkade ett uppbrott från en 

problematisk livssituation. 

– Det här processtänkandet, att människor tar olika vägar 

in i och ut ur olika förlopp, har hela tiden intresserat oss. Det 

är ett forskningsperspektiv som man kan anlägga på väldigt 

mycket annat, till exempel vägen ut ur ett missbruk eller ur ett 

äktenskap, överhuvudtaget processer som har olika vägval. 

– Här ville vi studera hur ”whistleblowers” tänker när de 

sätter igång en process, vad som ligger bakom att de fullföljer 

eller kanske hoppar av, säger Sven-Axel Månsson. 

På ett mindre teoretiskt och mer samhälleligt plan kan man 

konstatera att de 28 sanningssägare som Hedin och Månsson

m a t s f a h l g r e n 71 | < 

studerat alls inte blir hjältar för att de avslöjar oegentligheter 

eller förhållanden som strider mot deras professionella etik. I 

stället blir de utdefinierade, isolerade, utfrysta. Ofta köps de 

ut eller slutar självmant för att de inte härdar ut. 

– Ja, det är nedslående. Och det kan nog bli ännu mer 

nedslående på kort sikt. De flesta av de fall vi studerat hade 

nämligen sin upprinnelse i den förra ekonomiska recessionen i 

början av 90-talet och konsekvenserna av den. Alltså indragningar, 

slimmade organisationer och förändringar som styrdes 

av ett ekonomistiskt perspektiv på, i våra fall, det människovårdande 

arbetet. 

– Och nu är vi där igen! Varenda dag kommer nya krisrapporter, 

till exempel om socialförvaltningars budgetar som inte 

räcker till. Det är bara början på något som kommer att få sitt 

genomslag om kanske ett till två år, säger Sven-Axel Månsson. 

Sven-Axel Månsson, professor i socialt arbete på 

fakulteten för Hälsa och samhälle vid Malmö högskola. 

Efterkommentar av FAS 

Det är komplicerat att prata om homosexualitetsforskning när 

den, än så länge, mest handlar om ”h”. Identiteterna är ofta mer 

flytande än att människor är enbart h, b eller t. Begreppet är bara 

några år gammalt och omstritt för att det inte inkluderar ”l” som i 

lesbisk, vilket det engelska begreppet lgbt gör. 

Hbt fungerar som en sorts etikett på forskning om annan sexuell 

läggning än den heterosexuella.

| 72 

Kap 7 Samhällsperspektiv efterlyses 

i forskningen om mobbning 

Det spelar ingen roll om det sker i skolan, på jobbet eller i 

kompisgänget. Att vara mobbad, utfryst ur en grupps gemenskap, 

kan bryta ner en människa helt. Men vad är mobbning 

egentligen? 

Är det en nedärvd, djurisk urkraft som vi inte kan 

rå för? Förtryckta individer som tar revansch? Olika 

personligheter som kolliderar? Eller en sociologisk process, 

beroende av normer och värderingar? 

Ann-Carita Evaldsson, professor i pedagogik i Uppsala, 

lutar åt den sistnämnda förklaringen, att mobbning har sin 

grund i komplexa sociologiska processer som inte bara formas 

av deltagarna själva utan också är beroende av hur samhället 

utanför den aktuella gruppen ser ut. 

– Jag vill ha ett samhällsperspektiv på de här fenomenen, 

att man tar fasta på aspekter som sociala kategoriseringar och 

normer kring kön, etnicitet och klass. Alltså det rådande samhällets 

normer i relation till hur deltagare i sin vardag utmanar 

och omvandlar normerna, säger Ann-Carita Evaldsson.

m a t s f a h l g r e n 73 | < 

Hon är en av dem som bedriver grundforskning kring 

mobbning. Forskning som inte är direkt inriktad på att 

utveckla preventiva metoder eller utvärdera sådana metoder. 

Här är målet snarare att förstå mobbningens väsen – för att 

på sikt kunna minska den. 

För även om det har forskats kring mobbning sedan slutet 

av 60-talet finns det fortfarande ganska få vetenskapliga studier 

om hur mobbning uppstår. 

Ann-Carita Evaldsson har forskat kring hur dynamiken 

bakom mobbningen organiseras, främst bland barn i 

10–12-årsåldern med olika etniska bakgrunder. Hon har 

bland annat videofilmat skolelever i klassrummet och på 

skolgården. 

Den forskningen har lett till att hon är ganska kritisk mot 

nuvarande mobbningsbegrepp, som talar om att offret ska 

utsättas för ”avsiktliga, upprepade, aggressiva verbala eller 

fysiska våldshandlingar”. 

– Den gängse definitionen på mobbning är väldigt svår att 

applicera på det som faktiskt sker i vardagliga samspel mellan 

människor, bland annat eftersom den fokuserar så starkt på 

en maktobalans mellan förövare och offer, säger Ann-Carita 

Evaldsson. 

Vem är offret? 

– För det första är det inte alltid så lätt att definiera vem som 

är förövare och vem som är offer när man studerar samspelet 

mellan unga. Där sker hela tiden en glidning; offret kan lika 

gärna vara förövare och vice versa. 

Ibland är det inte säkert att det finns en tydlig maktobalans. 

– Den finns där kanske, men den omformas hela tiden i

| 74 

s a m h ä l l s p e r s p e k t i v e f t e r l y s e s i fo r s k n i n g e n o m m o b b n i n g 

en dynamisk process. Det är också mycket tveksamt om det 

oftast är avsiktliga handlingar, de blir kanske avsiktliga om 

man tittar på dem i efterhand. Men om man studerar vad som 

händer när det pågår, ser man att bägge parterna är delaktiga 

i handlingarna. 

Ann-Carita Evaldssons slutsats av sin kritik mot mobbningsdefinitionen 

blir att den faktiskt kan skymma vad det 

egentligen handlar om: 

– Den osynliggör att det handlar väldigt mycket om vad 

som är rätt och fel, alltså aspekter som handlar om sociala 

relationer, moral och normer, säger Ann-Carita Evaldsson. 

Det svenska mobbningsbegreppet har mejslats fram under 

lång tid av psykologiprofessorerna Dan Olweus 3 och Heinz 

Leymann, båda två pionjärforskare inom fältet. 

– Men det utgår från biologiska och etologiska (läran om 

djurs beteenden) fenomen, alltså hur det ser ut i djurgrupper, 

och grundas på en idé om närmast universella socialpsykologiska 

fenomen. Frågan är om de finns. Och är de i så fall 

användbara? 

– Jag tycker att man måste ställa sig den frågan, för det har 

konsekvenser för de människor som utsätts för mobbning. 

Vad är det de utsätts för? Och när någon stämmer skolor eller 

kommuner för att elever mobbats – vilken betydelse har då 

det begreppet – och vilken juridisk innebörd, frågar sig Ann- 

Carita Evaldsson. 

Hon tycker att det gängse mobbningsbegreppet är för dif- 

3 Dan Olweus definition på mobbning: En person är mobbad när hon/han 

upprepade gånger under en längre tid, blir utsatt för en eller flera personers 

medvetna negativa och destruktiva handlingar och/eller uteslutning.

m a t s f a h l g r e n 75 | < 

fust, vilket gör att det är svårt att föra in i en rättssal för den 

som anser sig ha blivit illa behandlad. 

– Hur ställer man någon till svars för att ha mobbat en 

person, vad åsyftas egentligen? Då är det enklare att tala om 

att man har blivit diskriminerad, till exempel på etniska eller 

sexuella grunder, där finns ju tydliga lagar om vad som gäller, 

säger Ann-Carita Evaldsson. 

Kan leda till upptrappning 

Mobbningsforskningen av idag består oftast av stora, kvantitativa 

enkätstudier, medan få studier är kvalitetsbaserade och 

prövar om definitionerna verkligen håller. 

Ett problem med en definition som baseras på psykologisk 

teori men som är kopplad till mycket konkreta handlingar i 

vardagen kan också vara att de som berörs helt enkelt inte 

känner igen sig i hur de beskrivs. 

– I våra studier har vi sett att när skolans mobbningsteam 

går in och pekar ut en elev som mobbare, uppfattar eleverna 

det sällan som så enkelt, säger Ann-Carita Evaldsson. 

Den som utpekas kan till exempel försvara sig med att ”här 

på skolan håller alla på och sprider rykten, varför pekar ni ut 

just mig?!” Ingripandet av mobbningsteamet kan rentav leda 

till en upptrappning, där offret plötsligt byter roll till förövare 

ifall han eller hon ses som en sådan av de andra i gruppen – 

för att ha pekat ut en kamrat som mobbare. 

– Det här är alltså ett väldigt intrikat spel. Och det visar 

tydligt att mobbning ingår i ett socialt sammanhang, där det 

ibland är svårt att urskilja förövare och offer, rätt och fel. 

Ett samspel som kan fungera som ett socialt kitt, säger Ann- 

Carita Evaldsson.

| 76 


Hon påpekar att hon absolut inte vill tona ner allvaret i 

grova mobbningsfall genom talet om att ”alla är offer och alla 

förövare”. Men samtidigt vill hon synliggöra de mer subtila 

processerna för att komma åt fenomenet mobbning. Hon 

välkomnar att skolan nu alltmer börjar tala om ”kränkande 

behandling” i stället för mobbning. 

– Jag tror att det är bra, att tänka att det snarare handlar 

om någon form av diskriminering. Då blir det kopplat till 

likabehandlingslagen och det tror jag är viktigt, för den signalerar 

att alla ska behandlas lika. 

– Vi får alltså inte utsätta någon för förtal på grund av kön, 

etnicitet, sexuell läggning, funktionshinder eller liknande, 

sådana handlingar har man laglig rätt att inte bli utsatt för. 

De mobbningsfall som tas upp i medierna – och som ibland 

når domstolarna med höga krav på skadestånd – kan handla 

om åratals utstuderad pennalism från en riktig ”mobb” mot 

en hackkyckling, ibland både psykiskt och fysiskt våld. 

Sådant syns sällan i de stora surveyundersökningar där 

barn får beskriva vad som pågår i skolan. Där handlar det 

oftast om det som forskarna kallar verbal mobbning eller 

relationella aggressioner. 

Medlingsgrupper rycker ut 

– Det handlar om retningar, förlöjliganden, förolämpningar, 

ryktesspridning, ibland utfrysning också, säger Ann-Carita 

Evaldsson. 

I Norge driver motsvarigheten till Arbetsmiljöverket ett 

projekt där man låter medlingsgrupper åka ut till arbetsplatser 

där det ”ligger och pyr”. Ann-Carita Evaldsson tror att den 

modellen kan vara bättre än den medlingsmodell som idag an-

m a t s f a h l g r e n 77 | < 

vänds i många svenska skolor, där en elev ska agera medlare. 

-Det kan ju bli väldigt svårt för en ung människa att själv 

gå in och medla. Vad får den eleven för funktion och relation 

till de andra i gruppen? Det blir ett stort ansvar för ett barn. 

Och kanske ett dilemma, om eleven upplever sig som företrädare 

för institutionen skolan. 

Ann-Carita Evaldsson har tidigare forskat om kamratrelationer 

och språkbruk och hur barn formar sina identiteter i 

relation till olika språkliga praktiker. 

– Där upptäckte vi att mycket av den forskning som jag 

och andra internationella forskare gjort på fältet berör fenomen 

som man inom mobbningsforskningen definierar som 

mobbning. 

– Men när man går ut och gör mer kvalitativa studier ser 

man att mobbningen inte är ”svart eller vitt”, utan sker i en 

löpande process. När sker övergången från ett gräl till mobbning? 

När blir ett skämt en kränkning? Det här är väldigt 

subtila processer. 

Ann-Carita Evaldsson ser ingen grund för att anta att barn 

och vuxna är särskilt olika i sin mobbning av varandra. 

– Jag kan tro att det finns ännu mer subtila processer bland 

de vuxna, som kan vara mer raffinerade och svåråtkomliga. 

Men både för barn och vuxna är det viktigt att studera i vilka 

sociala grupperingar och sammanhang de här fenomenen 

uppträder, säger Ann-Carita Evaldsson. 

Idag säger uppskattningar att 9–10 procent av både skolelever 

och vuxna i arbetslivet utsätts för mobbning. Det skulle 

betyda cirka 100 000 elever och cirka 300 000 vuxna. Men 

trots att det talas och skrivs mycket i medierna om vuxenmobbningen 

och det bildas föreningar för att bekämpa den,

| 78 


så är forskningen mest inriktad mot skolan. Om mobbning i 

arbetslivet forskas det ytterst lite i Sverige idag. 

E-mobbningen är värre 

– En möjlig förklaring kan vara att den sociala dimensionen 

av arbetet inte tas på lika stort allvar som arbetets mål, 

produktion och ekonomi. Det här är mer mjuka värden, tror 

Ann-Carita Evaldsson. 

– Fast det är likadant i skolans värld. Det bedrivs förhållandevis 

mycket forskning kring lärandet, men ganska lite kring 

det sociala samspelet i skolan. 

På senare år har nya former av mobbning tillkommit, med 

hjälp av Internet, mejl, sms och mms. E-mobbningen breder 

ut sig – både bland barn och vuxna. 

– E-mobbningen kan vara mycket värre än den vanliga, 

eftersom den når många fler och har en längre varaktighet. En 

förolämpning eller diskriminering på nätet blir ju synlig för 

många, ofta under lång tid. Dessutom kan mobbaren lättare 

vara anonym på nätet, så man vet inte vem som ligger bakom, 

konstaterar Ann-Carita Evaldsson. 

Hittills har det inte forskats så mycket om e-mobbningen, 

men Ann-Carita Evaldsson har sådana planer. 

– Det lilla som har gjorts visar att det finns ett samspel mellan 

den e-mobbning som sker på nätet och det som händer på 

skolgården. Man blir inte en annan på nätet, utan agerar även 

där inom ramen för de sociala nätverk man tillhör i vardagen, 

säger Ann-Carita Evaldsson. 

I vanlig mobbning används oftast bara orden som vapen, 

på Internet tillkommer bilder och videoklipp som kan ses av 

miljoner människor.

m a t s f a h l g r e n 79 | < 

– Det skulle vara intressant att studera hur barn och ungdomar 

själva definierar de här aktiviteterna, det vet vi väldigt 

lite om i dag. 

– Man skulle kunna undersöka hur unga tjejer och killar 

presenterar sig själva och bedömer andra på nätet, till exempel 

på ”fjortissajter” som snyggast.com. Eller ha fokusgrupper 

där de unga får beskriva och tolka det som sker – om det 

är kränkningar eller inte. 

– Vi vet inte heller särskilt mycket om det sociala samspelet 

mellan det som sker på nätet och det som sker i vardagen, här 

behövs mer grundforskning. 

Trots många års preventivt arbete, med handlingsplaner i 

skolan och mobbningsteam, förekommer fortfarande mobbning 

i skolan. Ann-Carita Evaldsson är inte överraskad. 

– Långt ifrån alla skolor har handlingsplaner, som de 

borde. Och Skolverket har visat att bara någon procent av 

skolorna har förankrat mobbningsarbetet så att elevernas 

definition på mobbning är integrerad i arbetet. Det tror jag 

delvis kan förklara varför mobbningen inte minskar, säger 

Ann-Carita Evaldsson. 

Börja nerifrån 

Hon och kollegor arbetar under 2009 med en studie som 

ställer skolans mobbningsarbete i relation till vad som händer 

bland eleverna. 

– Här kan rektorn prata stolt om vilket bra arbete mot 

mobbning man har, men ju längre ner man kommer i organisationen, 

desto mer urvattnat blir det arbetet. Vilket kanske 

synliggör problemet – att man borde börja nerifrån. 

Men statistiken över allt fler anmälningar om mobbning

| 80 


kan också tolkas positivt. 

– Jag tror att det finns en ökad medvetenhet om våra rättigheter 

bland unga människor idag, kanske också på arbetsplatserna: 

Vad har jag rätt att inte bli utsatt för? Hur kan jag 

driva mina rättigheter och till vilka instanser kan jag gå? 

– Och det är positivt! För ytterst handlar det ju om vad 

man kan utsätta människor för i ett demokratiskt samhälle. 

Vilka normer ska gälla och vilken moral ska genomsyra ett 

sådant samhälle? 

Vilket i sin tur leder till ett gigantiskt pedagogiskt uppdrag; 

att alla medborgare ska handla i linje med demokratiska värden 

och mänskliga rättigheter. 

– Ja, det borde vara målet. Och då handlar det både om 

elever och anställda på ett horisontellt, mellanmänskligt plan. 

Men också i relation till arbetsgivare, chefer, rektorer och lärare, 

alltså uppifrån och ner och nerifrån och upp. Alla de här 

relationerna måste inbegripas, säger Ann-Carita Evaldsson. 

Ann-Carita Evaldsson, professor i pedagogik vid 

Uppsala universitet.

Kap 8 Nya DO – en statlig grindvakt 

mot utanförskap 

81 | < 

Sedan 1 januari 2009 är Katri Linna Sveriges nya Diskrimineringsombudsman, 

DO. Hon basar för en ny, sammanslagen 

myndighet med utökad och skärpt lagstiftning. 

– Men det räcker inte. Vi måste också närma oss de 

utsatta grupper som verkligen behöver oss, säger hon. 

Katri Linna är juristen som sedan 2005 tjänstgjort som 

”gamla DO”. Nu talar hon med hetta om att ”nya DO” måste 

nå ut bättre. 

– Vi kan inte sitta på kontoret och förvänta oss välformulerade 

anmälningar från personer som kanske inte vet att vi 

finns, som inte känner till sina rättigheter eller inte ens har 

tillit till systemet, säger Katri Linna. 

Hon tar upploppen i Frankrikes betongförorter och Rosengård 

i Malmö som exempel på att marginaliserade människor 

ibland tar till desperata handlingar. 

– För den frustration som finns i att inte bli tagen på allvar, 

inte vara delaktig, inte känna sin plats i samhället är det väldigt 

viktigt att en institution som DO finns och kan visa: ”Vi

| 82 

n y a d o – e n s t a t l i g g r i n d v a k t m o t u t a n f ö r s k a p 

är till för er också!” 

Signalen från DO är att det alltid finns demokratiska och 

rättsliga vägar till förändring. 

– Då kan man i bästa fall omvandla en destruktiv frustration 

till en sund aktivism kring mänskliga rättigheter, säger 

Katri Linna. 

Regeringen utsåg henne sommaren 2008 till ”super-DO” 

och gav henne samtidigt i uppdrag att förbereda sammanslagningen 

av fyra diskrimineringsombudsmän till en ny 

myndighet med 93 miljoner kronor i anslag och nästan 

100 anställda, alla samlade i nya lokaler, ett stenkast från 

Stockholms central. 

”En politiskt lanserad term” 

När vi träffas jobbar hantverkare fortfarande med kablar och 

målning och medarbetarna har tillfälligt trängt ihop sig två 

och två i kontorsrummen. Vi sitter i ett rum med utsikt mot 

en vintrig centralbangård och pratar. Först värjer sig Katri 

Linna mot begreppet utanförskap: ”Det där är ju en politiskt 

lanserad term som inte har någon stringens i vare sig det allmänna 

språkbruket eller den politiska debatten”. 

Men om man ger ordet en vidare, icke-politisk tolkning 

håller hon med om att diskriminering kan leda till utanförskap, 

det vill säga ”att inte vara fullt delaktig i samhället”. 

– Jag arbetar mot diskriminering och för allas lika rättigheter 

och möjligheter. Framåtsyftande handlar det om att få bort 

strukturer som kan verka hämmande för jämställdhet mellan 

män och kvinnor eller jämlikheten mellan personer med 

utländsk bakgrund och infödda svenskar, säger Katri Linna. 

Hon nämner bostadsmarknaden som exempel. En rapport

m a t s f a h l g r e n 83 | < 

från DO konstaterade 2008 att ”de uthyrningskriterier och 

förmedlingssystem som finns på bostadsmarknaden är tydliga 

exempel på diskriminerande strukturer.” 

– Den som på grund av diskriminering inte får ett boende 

som man annars skulle ha, kan lätt hamna utanför samhället. 

Bostaden är så viktig, ett startläge för ett samhällsdeltagande 

liv, en ingång till skola, föreningsliv och närmiljö, säger Katri 

Linna. 

Här kan också befästas ett utanförskap i nästa generation, 

ifall familjen ständigt flyttar runt mellan tillfälliga bostäder, 

skolor och kompisar. 

Och för den som inte får arbete på grund av diskriminering, 

är det på motsvarande sätt ödesdigert för individen. 

Våld i familjen 

– Den som inte kan försörja sig själv, förlorar i människovärde 

och familjestatus. Man riskerar ohälsa i högre grad och det 

finns också mer våld i familjer med arbetslöshet, säger Katri 

Linna. 

– Och allt detta gäller generellt. Ändå är det vanligt att det 

”etnifieras”, blir till brister eller problem hos vissa grupper 

som drabbats av arbetslöshet, i stället för att åtgärda grundproblemet 

– diskrimineringen i arbetslivet. 

Men det är inte bara diskriminering i arbetet eller på bostadsmarknaden 

som kan leda till utanförskap. 

– Personer med funktionshinder kan uppleva ett utanförskap 

som är nog så starkt. Eller en kvinna som inte får de befattningar 

hon skulle ha fått om hon hade tillgång till vissa manliga 

nätverk. Då kan man säkert känna utanförskap, även om man 

inte bor på rivningskontrakt i en förort, säger Katri Linna.

| 84 


Kvinnors upplevelser av trakasserier i arbetslivet är också 

en form av utanförskap. 

– Hon är kanske på rätt befattning och har rätt lön, men 

likväl kantas hennes liv av ovälkomna sexuella anspelningar 

eller arbetsplatsmobbning med könsförtecken. 

Katri Linna vill inte försöka gradera vilka av alla dessa 

upplevelser som är svårast att bära och som behöver mest 

hjälp av DO. Hon poängterar att vars och ens erfarenheter 

ska respekteras och tas på allvar och hävdar bestämt att DO 

tar en anmälan om diskriminering i nöjeslivet på lika stort 

allvar som en från arbetslivet eller bostadssektorn. 

– En diskriminering i krogkön kan sätta nog så elaka spår i 

en människa, allra helst som det ofta handlar om yngre personer, 

säger Katri Linna. 

Hon tror att vår egen syn på Sverige som ett jämställt och 

jämlikt land med ett stort socialt skyddsnät har präglat vår 

syn på skyddet mot diskriminering. De flesta av oss tror nog 

att Sverige ligger i framkant där också. Men så är det inte. 

Sverige i skamvrån 

– Vi har sett mänskliga rättigheter som en svensk exportvara, 

något vi ska dela med oss av till länder som inte har några. 

Men faktum är att nästan all vår lagstiftning mot diskriminering 

har tillkommit efter påtryckningar från internationellt 

håll, antingen FN, Europarådet eller EU. 

– Många gånger har Sverige varit ordentligt i skamvrån 

innan vi tagit till lagstiftning. Och vi har fortfarande stora 

skamfläckar, till exempel hela samefrågan som det inte görs 

särskilt mycket åt, säger Katri Linna. 

Det mesta av vårt juridiska skydd mot diskriminering byg-

m a t s f a h l g r e n 85 | < 

ger på EU-direktiv. Men här har Sverige varit långtifrån ”bäst 

i klassen”, till exempel infördes skyddet mot åldersdiskriminering 

den 1 januari 2009. 

– Det skulle varit infört 2006, så där har vi felat och inte 

haft det skydd vi borde. Å andra sidan har vi ett starkare 

skydd mot diskriminering på grund av sexuell läggning än vad 

EU kräver, säger Katri Linna. 

Hon tror att DO kommer att få många anmälningar om 

åldersdiskriminering, dels för att skyddet dröjt så länge att det 

kan finnas ett uppdämt behov, dels för att arbetsmarknaden 

är åldersfixerad. 

– Synen på medarbetarna och deras produktivitet, liksom 

regelverket kring anställningsförmåner är väldigt präglat av 

åldershänsyn. Det talas om hur viktigt det är att ha arbetsplatser 

med en viss åldersfördelning och man ger också ganska 

öppet uttryck för de idéerna när man söker folk, säger Katri 

Linna. 

Hon tror att annonser efter 25–30-åringar som har ”allt” 

inom examina och dessutom en massa års yrkeserfarenhet 

har väckt irritation och ett berättigat ifrågasättande av äldres 

möjligheter på arbetsmarknaden. 

– I vissa branscher har man inte något att hämta i arbetslivet 

om man fyllt 50. Samtidigt upplever de människorna – 

med all rätt – att de sitter med mycket stor erfarenhet och kan 

vara produktiva länge till, säger Katri Linna. 

Lagen ska avskräcka 

Den nya lagen mot diskriminering är tänkt att ha en mer 

avskräckande effekt, tack vare begreppet ”diskrimineringsersättning”. 

När den tidigare lagen talade om ”skadestånd”

| 86 


satte Högsta domstolen stopp för höga skadestånd till den 

som drabbats av diskriminering. 

– Det hade varit stötande för rättsmedvetandet att döma ut 

högre skadestånd i diskrimineringsmål än i ett brottmål om 

till exempel våldtäkt, det går inte ihop. Nu kan vi komma loss 

från det skadeståndsrättsliga tänkandet om att bara kompensera, 

nu ska vi också kunna avskräcka, säger Katri Linna. 

Trots sammanslagningen till en ny myndighet är DO 

inte ensam om att driva frågorna. Fortfarande står Barnombudsmannen 

(BO) utanför, (därför att BO inte tar emot 

anmälningar), fortfarande finns brottet olaga diskriminering i 

brottsbalken, parallellt med den nya diskrimineringslagen som 

är en del av civilrätten. Och fortfarande handläggs mobbning 

i skolan av Skolverkets elevombud och vuxenmobbning på 

jobbet av Arbetsmiljöverket. 

Men ännu fler kan hjälpa till. Katri Linna anser att myndigheter 

som Arbetsmiljöverket, Socialstyrelsen och Skolverket 

gott kan arbeta mot diskriminering också. 

– De är ju till för att genomföra regeringens politik och bör 

ta in de här aspekterna mer än hittills. När Arbetsmiljöverkets 

inspektörer granskar den psykosociala arbetsmiljön, kan de 

definitivt ta med även mobbningen, både den mer allmänna 

och den som täcks av diskrimineringslagstiftningen, till exempel 

mobbning med etniska eller könsmässiga förtecken. Det 

finns inget hinder för dem att göra det och jag tycker det är fel 

att de inte gör det mer än idag, säger Katri Linna. 

Hon berättar att skolan blir ett prioriterat område under 

2009 och att DO redan diskuterar ett utbyte av idéer och 

kompetens med Skolinspektionen. 

– Vi är överens om att de kan ta in våra aspekter vid sina

m a t s f a h l g r e n 87 | < 

inspektioner, snarare än att vi skulle börja göra liknande, 

stora granskningar av skolorna. Det klarar vi inte av, säger 

Katri Linna. 

Ett oändligt projekt 

Förutom granskningar, tillsyn och utredningar av anmälda 

ärenden, ska DO också bedriva opinionsbildning, utbildning 

och metodutveckling. Men ganska ofta tvingas man säga nej 

till skolor, företag och andra som vill ha hjälp. 

– Det är ett oändligt projekt, vi hinner inte. Vi måste vara 

strategiska och rikta våra insatser mot dem som i sin tur kan 

lära ut. 

Ibland sägs att vår tilltro till myndigheter och experter fått 

oss att glömma hur vi löser konflikter på ett mellanmänskligt 

plan. Katri Linna är inte oroad för att DO kan bidra till det. 

Hon tycker att det är ett värre problem att så få anmäler diskriminering. 

Som exempel tar hon den stora lönegranskning 

JämO avslutade under 2008. 

– Där fick 6 000 lönediskriminerade – varav 10 procent 

män – sina löner korrigerade med i snitt 1 100 kr i månaden. 

Samtidigt fick JämO bara ett fåtal anmälningar om lönediskriminering. 

Folk vänder sig inte till myndigheter i första hand, i 

stället skapar de strategier för att hantera sin utsatthet, säger 

Katri Linna. 

Hon påminner om att det ligger i människans natur att så 

länge som möjligt förneka att man själv skulle vara en utsatt, 

en förlorare. 

– Ofta är mobbningsoffret den sista att konstatera att han/ 

hon är mobbad. Vi vill vara i vinnarlaget så länge som möjligt. 

Att inse att vi är utstötta ur gemenskapen är vårt största

| 88 


trauma, den insikten erkänner man för sig själv väldigt, 

väldigt sent – tyvärr. 

Katri Linna, Diskrimineringsombudsman, DO. 

Fakta Fyra diskrimineringsombudsmän 

DO, JämO, HomO och Handikappsombudsmannen samlades i 

den nya myndigheten DO vid årsskiftet 2008/2009. Samtidigt slogs 

sju olika lagar mot diskriminering ihop i en ny lag, med två nya 

diskrimineringsgrunder: ålder samt könsöverskridande identitet 

eller uttryck, till exempel transvestiter.

Kap 9 De hjälper sig själva mot 

utanförskap 

Att få prata med någon som vet hur det är. Inte en psykolog, 

terapeut eller läkare, utan ”bara” en grupp medmänniskor. 

Så fungerar självhjälpshus, vanliga i Danmark och Tyskland, 

men än så länge sällsynta i Sverige. 

89 | < 

– Vi har varit runt och hjälpt till att starta nästan alla 

som finns i Sverige idag: Stockholm, Uddevalla, Orsa, 

Västerås och Umeå, berättar Agneta Lyrhagen, verksamhetsansvarig 

på Solkatten i Göteborg. 

Solkatten är Sveriges första självhjälpshus och drivs av en 

ideell förening, religiöst och partipolitiskt obunden, liksom 

många av de andra organisationerna i landet som arbetar för 

att minska utanförskapet, allt från KRIS och BRIS till Länkarna 

och RFSL. 

Solkatten startade 1995, sedan Agneta Lyrhagen hade blivit 

mamma till tvillingar och märkt att hon hade massor av frågor 

kring denna omvälvande förändring i sitt liv. Hon startade en 

förening för tvillingföräldrar, som fick kontakt med andra föräldraföreningar 

och allt växte så småningom och blev Solkatten.

| 90 

d e h j ä l p e r s i g s j ä l v a m o t u t a n f ö r s k a p 

Agneta Lyrhagen arbetade då med att sälja läromedel, som 

distriktschef på Esselte Studium. Ingen av dem som var med 

och startade Solkatten var psykologer eller terapeuter. 

– Det här är inte ytterligare en metod för professionella 

att använda. Vi bygger på helt andra principer, till exempel 

likvärdighet och ömsesidighet, som ju inte gäller för de professionella, 

säger Agneta Lyrhagen. 

Välgörande att prata ut 

Svenskarna sägs vara ett folk som vill förlita sig på experter, 

att vi rentav är beroende av experter. Ibland har vi kanske 

glömt bort hur välgörande det kan vara att få prata ut med 

en medmänniska som delar samma erfarenheter som jag själv. 

Många saknar det mänskliga mötet och förståelsen. 

– Vi hör det ofta, i alla möjliga sammanhang: ”Jag hade så 

gärna velat träffa och prata med nån som var i samma situation 

som jag”, alltså inte det professionella omhändertagandet, 

utan vanlig medmänsklighet, säger Agneta Lyrhagen. 

– Självhjälpsgrupper är komplement – inte substitut – till 

professionell hjälp. Vi vill inte erbjuda något slags ”fattigmansterapi”. 

Ofta fungerar det bra att gå både i terapi och i 

självhjälpsgrupp. 

Solkatten ligger i bottenvåningen i ett bostadshus i Linnéstaden, 

centralt i Göteborg. Runt en välkomnande hall och 

ett litet kök finns ett litet kontor och tre samtalsrum med 

bekväma stolar. 

På borden i samtalsrummen finns stearinljus, pappersnäsdukar 

och en liten sten, symbolen för vem som har ordet när 

man ”går rundan”. Den som har stenen i handen berättar om 

sig själv och sina problem i jag-form och får inte bli avbruten

m a t s f a h l g r e n 91 | < 

innan man pratat till punkt. 

Agneta Lyrhagen berättar att grupperna i ett självhjälpshus 

består av sex till åtta personer. Alla har erfarenhet av ämnet, 

som kan vara till exempel utbrändhet, ensamhet, självkänsla 

eller uppväxtvillkor. 

Vid varje möte ska någon i gruppen läsa upp reglerna, till 

exempel att det råder tystnadsplikt på allt som sägs i rummet. 

Den som vill, kan vara anonym sånär som på förnamn och 

telefonnummer. 

Agneta Lyrhagen och två deltidsanställda sköter kansliet, 

men alla initiativ till nya grupper kommer utifrån. Ämnet 

anslås på webben och sedan startar gruppen när tillräckligt 

många anmält sig. I februari 2009 ser jag att fyra grupper 

väntar på att få sätta igång: shoppingberoende, skilsmässa, 

ofrivillig barnlöshet och anhörig till alzheimersjuk. 

Igångsättaren med i början 

De första gångerna som en grupp träffas, är en igångsättare 

med. Det är en person som arbetar ideellt och som fått en två 

dagars utbildning i självhjälpshusens ideologi och riktlinjer. 

Han eller hon ska dra igång grupp-processen utan att ikläda 

sig rollen som ledare. För efter ett par träffar hoppar igångsättaren 

av och då ska gruppen leva vidare på deltagarnas egna 

insatser och kompetens. 

– Vi håller fem–sex kurser varje år för igångsättare, över 

hela landet. Här i Göteborg har vi ett 40-tal igångsättare som 

är konstant aktiva, säger Agneta Lyrhagen. 

Under ett år genomförs cirka 40 grupper på Solkatten. Med 

fem till åtta personer i varje blir det alltså cirka 300 personer 

som deltar i grupperna per år.

| 92 


– Dessutom har vi kontakt med en massa folk som står 

på väntelistan, där brukar det finnas runt 350 personer. Alla 

kommer inte med i någon grupp, kanske för att problemet 

inte längre är aktuellt när gruppen ska starta, men vi har 

alltså kontakt med många som inte hamnar i en grupp till 

slut, säger Agneta Lyrhagen. 

Många av grupperna på Solkatten handlar om olika former 

av utanförskap. 

Ämnen som förekommit är utbrändhet, ensamhet, dålig 

självkänsla, skilsmässa, ätstörningar, övervikt, handikappade 

barn, drogmissbrukande tonåringar, förlust av nära anhörig, 

att leva med värk samt sexuella övergrepp. 

Sedan 1995 har tusentals människor fått hjälp på Solkatten 

att bryta utanförskapet och komma tillbaka till arbete eller 

annan gemenskap. 

Forskaren Magnus Karlsson vid Ersta Sköndals högskola 

har studerat tio svenska kommuner och uppskattat att ungefär 

en halv procent av befolkningen deltog i självhjälpsgrupper. 

Om det är representativt för resten av landet, skulle cirka 

45 000 människor delta i sådana grupper. 

Det är dock långt ifrån omfattningen i Danmark, där det 

finns ett 90-tal självhjälpshus, och i Tyskland är självhjälpsgrupper 

mycket vanligt. 

Bättre psykisk hälsa 

Solkatten har studerats av flera sociologistudenter, bland 

andra Lisa Pedersen som våren 2003 genomförde en enkät 

till 77 deltagare. Svaren visade att 95 procent av dem var så 

pass nöjda att de skulle rekommendera en självhjälpsgrupp 

till andra i samma situation. Och 77 procent ansåg att deras

m a t s f a h l g r e n 93 | < 

psykiska hälsa förbättrats tack vare gruppen. 

Det året (2003) var en majoritet av de undersökta sådana 

personer som blivit utbrända i arbetslivet och i den gruppen 

ansåg över 90 procent att deltagandet hade påverkat deras 

psykiska hälsa till det bättre. 

– I början startade vi väldigt många grupper för utbrända, då 

hade de ingen annanstans att vända sig, säger Agneta Lyrhagen. 

– De kom hit och var förtvivlade, beredda att gripa alla 

halmstrån. Ofta kom de för tidigt, när de inte orkade sitta 

i grupp och lyssna och dela med sig. Det var vanligt att de 

slutade och sen kom tillbaka något år senare – då först kunde 

de fungera i grupp. 

På senare år har det inte startat lika många grupper i ämnet 

utbrändhet. 

– Där har det vänt, numera finns många andra aktörer så 

de utbrända kan få mer hjälp än vad de fick i början. Som ett 

slags efterföljare har vi haft grupper som heter ”Återkomsten”, 

berättar Agneta Lyrhagen. 

Det ämnet initierades av en kvinna som hade gått i en 

utbränd-grupp och därefter börjat arbetspröva. Men hon 

märkte att det var mycket värre än hon hade trott, gick 

tillbaka till Solkatten och sa att hon skulle vilja träffa andra i 

samma situation i livet. 

– Hon var färdig med utbrändheten och ville inte träffa fler 

sådana människor. Nu kände hon mycket starkt att hon ville 

träffa andra som var på väg ut i arbetslivet igen, säger Agneta 

Lyrhagen. 

Den ”återkomsten-gruppen” följdes sedan av flera. Andra 

teman som ökat på senare år är självkänsla och ämnen som 

har med relationer att göra.

| 94 


Fattig kvinna med värk 

Ungefär 75 procent av Solkattens deltagare är kvinnor, men 

männen blir fler och fler. 

– Vi ser också en tendens till att fler yngre kommer. I början 

var det mycket medelålders kvinnor, säger Agneta Lyrhagen 

och berättar om en undersökning i Norge i mitten av 90-talet, 

då den typiska självhjälparen var en kvinna mellan 44 och 66 

år, högskoleutbildad, arbetslös, fattig och med värk. 

– Det stämde bra även i Sverige till en början och gör det 

till viss del fortfarande. Men nu ser vi att allt fler yngre och 

allt fler män kommer till oss. 

Någon detaljerad statistik förs dock inte över deltagarna. 

– Nej, det vill vi inte göra. Hit ska man kunna komma utan 

att bli registrerad, man blir bara ett streck i statistiken. Vi behöver 

bara ett förnamn och ett telefonnummer för att kunna 

nå dem, säger Agneta Lyrhagen. 

Budgeten för Solkatten är på cirka en miljon kronor per år. 

Göteborgs Stad ställer upp med 725 000 kronor och resten 

får föreningen in genom att söka bidrag från olika håll, till 

exempel EU och Västra Götalandsregionen. 

Det kostar inget att vara med i grupperna, och det är också 

frivilligt att vara med som medlem i Solkatten – 100 kr per år. 

Igångsättarna arbetar ideellt vilket gör att Solkattens verksamhet 

är ett mycket resurssnålt sätt att hjälpa människor. 

Så varför finns det inte fler självhjälpshus, kanske rentav ett i 

varje stadsdel? 

– Jag håller med om det, skrattar Agneta Lyrhagen och 

berättar om en man som kom på studiebesök från Tyskland: 

– När vi berättade att vi var det första självhjälpshuset i 

Sverige, blev han jätteförvånad. ”Herregud! Det första man

m a t s f a h l g r e n 95 | < 

frågar hemma i Tyskland, om någon av polarna krisar, är om 

de har kontakt med någon grupp”. Och där är vi ju inte ännu, 

konstaterar Agneta Lyrhagen. 

Hon berättar att intresset för att starta självhjälpsgrupper 

är mycket stort och många har försökt. Ibland har det inte 

lyckats för att befolkningsunderlaget varit för litet. 

”Kris är ingen sjukdom” 

– Många jobbar i motvind, det är flera faktorer som ska stämma. 

Oftast har det stupat på att politiker inte velat avsätta 

pengar till verksamheten, säger Agneta Lyrhagen. 

Sedan några år finns ett löst sammansatt nätverk mellan 

landets självhjälpshus. 

– Vi arbetar ju på samma sätt och känner att vi vill ha kontakt. 

Vi träffas någon gång per år, men har inte haft behov av 

att starta ett riksförbund eller liknande, säger Agneta Lyrhagen. 

Marknadsföring är förstås viktigt, för att sprida idéerna 

och informera om vad det innebär att delta i en självhjälpsgrupp. 

– Det är ett ständigt pågående arbete, men under 2009 

kommer vi att prioritera det ännu högre, säger Agneta 

Lyrhagen och berättar att hon anställt en person på deltid 

som bland annat ska arbeta med marknadsföring. 

Ordet självhjälp kan tolkas på många sätt och den som tipsas 

om en självhjälpsgrupp kan reagera med ett förnekande: 

”Va, skulle det vara nåt fel på mig!? Nej, jag klarar mig själv, 

jag behöver ingen hjälp!” 

– Det här handlar om mellanmänskliga problem. Att vara i 

kris är ingen sjukdom, utan nåt som alla människor hamnar i 

flera gånger i livet, säger Agneta Lyrhagen.

| 96 


Ibland krävs det stort mod och lång väntan innan man tar 

sig samman och går till gruppen. 

– Det är inte alls ovanligt att de ringer och säger: ”Jag hade 

er lapp liggande i byrålådan i två år innan lag lyfte luren.” Så 

arbetet med att informera och marknadsföra är viktigt. 

Agneta Lyrhagen, verksamhetsansvarig på självhjälpshuset 

Solkatten i Göteborg.

Litteraturlista 

97 | < 

Amnå, Erik (2008) Jourhavande medborgare: samhällsengagemang i 

en folkrörelsestat. Lund: Studentlitteratur. 

Alexanderson, Kristina m. fl. (2003) Sjukskrivning – orsaker, konsekvenser 

och praxis. En systematisk litteraturöversikt. Stockholm: 

SBU. 

Alexanderson, Kristina m.fl. (2006) Pride, empowerment and return 

to work. On the significance of promoting positive social emotions 

among sickness absentees. Work 2006, 27:57–65. 

Ambjörnsson, Fanny (2006) Vad är queer? Stockholm: 

Natur&Kultur. 

Andersson, Gunvor & Swärd, Hans (2007) Barn utan hem. Olika 

perspektiv, Lund: Studentlitteratur. 

DO:s rapportserie (2008:3) Diskriminering på den svenska bostadsmarknaden. 

Essén, Charlotte (2003) Samtal i självhjälpsgrupp – få kraft och 

stöd av andra i samma situation. Stockholm: Wahlströms & 

Widstrands förlag. 

Evaldsson, A-C & Nilholm, C (2009) Evidensbaserat skolarbete och 

demokrati: Mobbning som exempel. Artikel i Pedagogisk forskning 

i Sverige. 

Försäkringskassan (2009) Arbetslinjens återkomst. Rapport från 

forskarseminarium i Umeå, 21–22 januari 2009. 

Hansen, Kjell & Frykman, Jonas (2009) I ohälsans tid: Sjukskrivningar 

och kulturmönster i det samtida Sverige. Stockholm: 

Carlsson. 

Harju, Anne (2008) Barns vardag med knapp ekonomi. En studie om 

barns erfarenheter och strategier. Växjö University Press, Nr 137.

| 98 

l i t t e r a t u r l i s t a 

Hedin, Ulla-Carin & Månsson, Sven-Axel (2008) När man måste 

säga ifrån. Om kritik och whistleblowing i offentliga organisationer. 

Stockholm: Natur&Kultur. 

Karlsson, Magnus (2006) Självhjälpsgrupper – I teori och praktik. 

Lund: Studentlitteratur. 

Larsson, A (2008) Mobbningsbegreppets uppkomst och förhistoria: 

En begreppshistorisk analys. Artikel i Pedagogisk forskning i 

Sverige 2008/13. 

Lundenmark, Tomas & Nilsson, Christer (2003) Tänk själv – en bok 

om mångfald. Stockholm: Paraplyprojektet. 

Magnusson, Lena (2008) Den delade staden. Umeå: Boréa. 

Månsson, Sven-Axel (2008) Sex as a commodity. On prostitution 

and pornography in the late modern society. In Traen, B & Lewin, 

B Sexology in Context. A scientific Anthology s. 193–226. Oslo: 

Universitetsförlaget. 

Pedersen, Lisa (2003) Tillsammans hjälper vi oss själva. En studie av 

självhjälpsgrupper, uppsats i sociologi. Göteborgs universitet. 

Petersson, Olof m. fl. (1998) Demokrati och medborgarskap. Demokratirådets 

rapport. Stockholm: SNS förlag. 

Riksrevisionens rapport (RiR 2008:26) Utanförskap och sysselsättningspolitik 

– regeringens redovisning. Stockholm. 

Roth, Hans Ingvar (2008) Diskriminering. Stockholm: SNS förlag. 

Salonen, Tapio & Enokson, Uffe (2006) Tiden i senmodernt vardagsliv. 

Växjö universitet, Institutionen för vårdvetenskap och socialt 

arbete. 

Salonen, Tapio m. fl. (2009) Aktivering och socialt arbete. Stockholm: 

Liber. 

Svallfors, Stefan, red. (2007) The Political Sociology of the Welfare 

State, Stanford: Stanford University Press. 

Svallfors, Stefan (2004) Klassamhällets kollektiva medvetande. 

Umeå: Boréa. 

Svallfors, Stefan (Dec. 2008) Den reciproka människan – varken altruist 

eller egoist. Stockholm: Artikel i Ord & Bild nr 5, s. 88–89.

m a t s f a h l g r e n 99 | < 

Swärd, Hans (2008) Hemlöshet. Lund: Studentlitteratur. 

Swärd, Hans (2007) Den publika hemlösheten. I ”Bostadslös! Lokal 

politik och praktik”. Red. Cecilia Hansen Löfstrand och Marie 

Nordfeldt. Gleerups. 

Swärd, Hans & Egerö, Marie-Anne, red. (2008) Villkorandets politik. 

Fattigdomens premisser och samhällets åtgärder – då och nu. 

Égalité förlag. 

Tiby, Eva (1999) Hatbrott. Stockholm: Stockholms universitet. 

Tikkanen, Ronny (2008) Person, relation och situation. Riskhandlingar, 

hivtest och preventiva behov bland män som har sex med 

män. Malmö högskola.

| 100 

Tidigare utgivning i FAS serie populärvetenskapliga 

kunskapsöversikter 

I skuggan av sig själv 

Hur man kan förstå, förebygga och åtgärda 

depressioner och andra psykiska besvär. Boken 

innehåller också ett par individuella berättelser 

om hur det är att drabbas av psykisk ohälsa. Vad 

är en god arbetsplats är en annan fråga som tas 

upp. 

Konflikt eller konsensus? 

Boken handlar om när en kontrovers blir djupgående 

och delar en forskargrupp, ett ämne eller 

allmänheten ifrågasätter forskningens resultat. 

Är arbetslivet familjevänligt? 

I dag ställs höga krav både på arbetet och i 

familjen och många barnfamiljer har svårt att få 

ihop ekvationen mellan privatliv och arbetsliv. 

En bok om familjebildning, mamma- och papparollen 

och hur livs- och arbetsvillkoren ser ut 

för många. 

Den svenska välfärdsmodellen 

Boken belyser vad som hände med det svenska 

välfärdssamhället under 1990-talets kris. Författaren 

Jenny Björkman resonerar om det var 

bättre förr och fokus ligger på grupperna: barn,

tidigare u t g i v n i n g 

äldre och etnicitet. Boken bygger på Välfärdsbokslutets 

utredning. 

101 | < 

Något är annorlunda! Om mild glömska, 

demens och behovet av omsorg 

Vilka får demens och kan vetenskapen på något 

sätt hjälpa dem som drabbas? Är mild glömska 

ett första tecken på demens? Hjälper bromsmediciner 

och hur snart kommer ett vaccin? Hur kan 

demenssjuka och deras anhöriga få stöd på ett 

värdigt sätt? 

Om trötthet 

Boken handlar om sjukdomstillstånd som 

kronisk trötthet, utmattningssyndrom, sömnens 

roll, den stressrelaterade tröttheten, arbetstidens 

effekter och om den viktiga vilan. 

Alkohol – varför vi dricker som vi gör 

Måste man hänga med på en öl efter jobbet 

för karriärens skull, hur har EU påverkat våra 

dryckesvanor, och finns det ett samband mellan 

förtidspensioneringar och alkoholmissbruk? 

Detta är några av de frågor som får svar i denna 

bok.

| 102 


Lönar sig utbildning? 

Är det någon idé att satsa på en högre utbildning? 

Lönar det sig? Det sägs att utbildning är 

lönsamt men på vilket sätt är det lönsamt och 

gäller det för alla? I boken diskuterar forskare, 

arbetsgivare, ungdomar och akademiker frågan 

utifrån en rad olika infallsvinklar. 

Allergier på jobbet – vad kan vi göra? 

Allt fler människor har en allergi eller annan 

överkänslighet. I arbetslivet ställer det ökade 

krav på förebyggande insatser. Några av de 

områden som behandlas i den här boken är 

kontaktallergier, allergier i livsmedelsindustrin, 

problematiken med isocyanater i bilverkstäder 

och skumplasttillverkning. 

Går det att undvika att en allergi uppstår? 

Ledande forskare på området berättar vad som 

gjorts och görs för att lösa problemen med överkänslighet 

i arbetslivet. 

Utsatta barn – allas ansvar 

Vad är utsatthet? Vilka barn är utsatta? Kriterierna 

för vad som menas med utsatthet förändras 

med historiens gång. De barn som i dag kallas 

fattiga kan ha mobil, dvd och mat på bordet. 

Deras utsatthet består framför allt i en dålig 

självbild. 

I boken har författaren intervjuat forskare och 

unga som har levt under utsatta förhållanden.


103 | < 

Den ojämlika hälsan 

Alla har inte samma möjligheter att leva ett 

friskt liv i social trygghet. Vad beror det på? 

Vad kan samhället göra för att minska skillnaderna 

i hälsa, vad kan individen göra? Forskning 

ger svar på frågor om hur livsvillkor, utbildningsnivå 

och sociala nätverk påverkar hälsan. 

Fetma – vår nya folksjukdom? 

Det pågår en global fetmaepidemi. För första 

gången i människans historia dör nu fler människor 

till följd av övernäring än av svält och 

bristsjukdomar. Vad klassas som fetma? Hur kan 

andelen personer i Sverige som lider av fetma ha 

fördubblats sedan 1980? Hur påverkar livsstilen 

människors hälsa? Den här skriften beskriver 

ledande svensk forskning om övervikt och fetma. 

Åldrande och livskvalitet 

Den demografiska utvecklingen i Sverige innebär 

att gruppen äldre blir större. Behovet av aktiviteter, 

vård och omsorg kan då antas öka. 

Hur mår då de äldre, och hur lever de? Genom 

forskning kan samhället öka kunskapen om 

äldres livssituation.

| 104 


Bortsorterad? – om invandrare och 

arbetsmarknad 

Behovet av arbetskraft ökar i Sverige, ändå har 

personer med utländsk bakgrund svårt att konkurrera 

om jobben. Beror det på diskriminering? 

Segregation och utanförskap omfattar både 

kön, social klass och etnicitet. Forskare anser 

att segregationen har ett mönster som går att 

påverka med planering. 

Beställningsinformation: 

Kunskapsöversikterna kan beställas från FAS hemsida: 

www.fas.se/bokhandel eller från 

Hellmans Förlag AB 

E-post: info@hellmansforlag.se 

Tel: 0150-78 880



Utanförskap är en term som har kommit att beteckna 

individer som av olika anledningar ”står utanför” en för 

majoriteten självklar samhällsgemenskap eller välfärd. 

Den kanske vanligaste innebörden är ett socialt och 

ekonomiskt utanförskap. Andra grupper som berörs i FAS 

kunskapsöversikt är de som ska skyddas av lagen mot 

diskriminering. 

Vad kan det innebära att uppleva utanförskap? 

Det benar forskare på området ut här. 

Boken vänder sig till politiker, praktiker, utbildnings- 

ansvariga och en intresserad allmänhet. 

ISBN: 978-91-89602-36-6 

ISSN: 1652-3199

Att uppleva >|< utanförskap - FAS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?