om självrisker och karens - Kommunal

Lagom är bäst, varken för mycket
eller för lite sjukskrivning
- om självrisker och karens
En rapport av Anna Hedborg

Lagom är bäst. Varken för mycket
eller för lite sjukskrivning
- om självrisker och karens
Rapport av Anna Hedborg

Innehållsförteckning
Förord...........................................................................................6
En bra försäkring med lagom självrisk.................................8
Några egenskaper är avgörande för bra försäkringar....................................8
Sjukförsäkringens självrisker
– regelverk och effekter på sjukfrånvaron........................11
Vad hände under denna period med frånvaron?..........................................11
Internationell jämförelse......................................................................................13
De nordiska regelverken.......................................................................................14
Holland.......................................................................................................................15
Effekter för dem inom kommunal sektor
i jämförelse med andra......................................................................16
Arbetsvillkor och sjukskrivning..........................................................................17
Det särskilda problemet med koncentrerad deltid.....................................18
Möjliga lösningar........................................................................20
Förslag till lagstiftning om karensavdrag istället för karensdag............21
Har Kommunals arbetsgivare några bra argument mot karensdagar?......23
Alternativa karensavdragskonstruktioner........................26
Avslutande kommentarer.....................................................31
5

Förord
På fackliga kongresser väcks alltid ett stort antal motioner om att ta bort karensdagen.
Det är särskilt vanligt i Svenska Kommunalarbetareförbundet. Det har sin förklaring.
Bland Kommunals medlemmar finns många som drabbas extra hårt av reglerna idag.
Många arbetar på scheman med långa pass, något som kan ge extra stort avdrag. Det
är särskilt kännbart för de som jobbar deltid. Dessutom är lönerna inom Kommunals
område låga, vilket gör det extra svårt att klara det plötsliga bortfall av inkomst som
karensdagen innebär.
Rapporten är skriven utifrån kommunalarbetarnas perspektiv och erfarenheter men gäller
naturligtvis även andra grupper i olika grad.
Karensdagen drabbar också andra än de som i första hand är sjuka. Då arbetstagare går
till jobbet för att de inte har råd med löneavdraget smittar de andra som också blir sjuka.
I andra fall måste smitta undvikas, till exempel på sjukhus, daghem eller i kök. Då tvingas
även den som egentligen tycker sig kunna arbeta att stanna hemma.
Sjuknärvaro påverkar arbetsmiljön negativt. Det är svårt att arbeta med hygien i vården och
omsorgen om anställda kommer sjuka till arbetet. Arbetskamrater och verksamhet påverkas
av att någon är borta – möjligheten att få en vikarie finns inte alltid, vilket många gånger
leder till att man går till jobbet för de andras skull men då också riskerar ytterligare smitta
bland arbetskamrater och klienter.
Det finns i grund och botten en orättvisa med det nuvarande karensdagssystemet. Olika
personer drabbas olika hårt. De som jobbar ett mindre antal pass per månad, exempelvis
natt- och helgarbetare, får ett större avdrag på lönen om de är sjuka en dag än andra som
jobbar mer normala tider. En del arbetstagare kan också påverka när de jobbar och därför
undvika karensdag vid sjukfrånvaro helt och hållet. Den som har oreglerad arbetstid och ett
självständigt arbete kan arbeta lite mindre och ta det lite lugnare och därmed undvika att bli
sjukare och sedan arbeta igen den missade tiden senare. Många, men inte alla, får också ta
ut kompledigt eller semester istället för karensdag.
Möjligheterna att undvika karensdag är för vissa grupper stora, men kan då i och för sig
leda till andra nackdelar, som att samma arbete måste göras vid annan tidpunkt eller
tas ur framtida semester. För den med vårdande uppgifter och/eller strikt schema är
förutsättningarna att undvika karensdagen däremot små.
Om en arbetstagare har flera arbetsgivare kan det också leda till flera karensdagar under en
sjukperiod, eftersom karensdag är knuten till arbetsgivare.
Kommunals förbundskongress har beslutat att man ska vara offensiv för att bli av med den
orättvisa som karensdagssystemet innebär. Förbundsstyrelsen har dock gjort bedömningen
att det inte skulle vara framgångsrikt att just nu driva frågan om att helt ta bort karensdagen.
Istället har vi valt att lansera idéer om hur systemet kan se ut så att det blir bättre för
Kommunals medlemmar. I maj 2010 beslutade förbundsstyrelsen att närmare utreda
effekterna av karensdagen för Kommunals medlemmar. Finns det andra sätt att konstruera
självrisken som bättre skulle förena rättvisa och effektivitet?
6

Förord
Anna Hedborg fick uppdraget att tillsammans med en grupp ombudsmän och utredare
Bakgrund
från Kommunals förbundskontor författa denna rapport. Innehållet har under arbetet också
På diskuterats fackliga av kongresser försäkringsansvariga. väcks alltid Skriften ett stort fokuserar antal motioner på karensdagen om att i ta sjukförsäkringen,
bort karensdagen.
Yrkandet men syftar är också särskilt till att vanligt belysa hos självrisk Svenska i försäkringar Kommunalarbetareförbundet. mera allmänt. Förhoppningen Det har är att sin den
förklaring. kan bidra till Bland debatten Kommunals och presentera medlemmar förslag för finns att komma många åt som orättvisan drabbas med extra dagens hårt system. av reglerna
Framförallt
idag. Många
för de som
arbetar
arbetar
på
i
scheman
koncentrerade
med
pass
långa
på
pass,
obekväma
något
arbetstider
som kan ge
varav
extra
många
stort
är
medlemmar i Kommunal.
avdrag. Särskilt kännbart blir detta om deltidsarbete ligger i botten. De som arbetar
inom kommuner och landsting möter också i sina arbeten många barn, gamla och
Förbundsstyrelsen har ingen bestämd uppfattning om de olika förslagen men vi tycker
sjuka,
att det
dvs
är viktigt
människor
att denna
som
diskussion
är särskilt
kommer
känsliga
igång,
för smitta
framförallt
och
mot
sjukdom.
bakgrund
Därtill
av den
är lönerna
parlamentariska inom Kommunals socialförsäkringsutredningen område låga, vilket allmänt som tillsattes sett försvårar 2010. att klara det plötsliga
bortfall av inkomst som karensdagen innebär.
Rapporten ska ses som ett första steg i Kommunals arbete för att driva fram en humanare
Dessa sjukförsäkring, särskilda det förhållanden är en bra början gäller att även byta andra ut karensdagen grupper i mot högre ett eller karensavdrag. lägre grad. Därmed
gäller resonemangen i denna skrift också dem. Vi har emellertid skrivit den framför allt
utifrån kommunalarbetarnas perspektiv och erfarenheter.
Annelie Nordström
Motiveringarna i kongressmotionerna är många. Karensdagen Förbundsordförande innebär ett stort Kommunal
ekonomiskt
bortfall för den som har små marginaler. Karensdagen Mars 2011
drabbar tredje person då
arbetstagare går till jobbet för att de inte har råd med löneavdraget. Därmed smittar
de andra som blir sjuka utan egen förskyllan. I andra fall måste smitta undvikas, t ex på
sjukhus, daghem eller i kök. Då tvingas även den som egentligen tycker sig kunna arbeta
stanna hemma.
Sjuknärvaro påverkar arbetsmiljön negativt. Det är svårt att arbeta med hygien i vården
och omsorgen om anställda kommer sjuka till arbetet. Likaså påverkas arbetskamrater
och verksamhet av att någon är borta – möjligheten att få en vikarie finns inte alltid,
vilket många gånger leder till att man går till jobbet för de andras skull men då också
riskerar ytterligare smitta bland arbetskamrater och klienter.
Motionärer påpekar också att karensdagen drabbar olika eftersom en del arbetstagare
kan påverka sin arbetstids förläggning och därför undvika karensdag vid sjukfrånvaro.
Många, men inte alla, får ta ut kompledigt eller semester istället för karensdag. Den
som har oreglerad arbetstid och ett självständigt arbete kan arbeta lite mindre och ta
det lite lugnare och därmed undvika att bli sjukare och sedan arbeta igen den missade
tiden senare. Möjligheterna att undvika karensdag är för vissa grupper stora, men kan
då i och för sig leda till andra nackdelar, som att samma arbete måste göras vid annan
tidpunkt eller tas ur framtida semester. För den med vårdande uppgifter och/eller strikt
schema är förutsättningarna att undvika karensdagen däremot små.
Om en arbetstagare har flera arbetsgivare kan det också leda till flera karensdagar under
en sjukperiod, eftersom karensdag är knuten till arbetsgivare.
Kommunals förbundsstyrelse har i allmänhet föreslagit att motionerna om att helt av
7

En bra försäkring med lagom självrisk
Alla människor riskerar att bli sjuka eller arbetslösa eller att få sin bil skadad eller att
utsättas för stöld någon gång. När de som löper en viss sorts risk sluter sig samman och
slår ihop sina riskbudgetar kan alla gardera sig till mycket lägre kostnad än om man
själv ska spara ihop till sin egen buffert. Försäkringar är en viktig social uppfinning.
Några egenskaper är avgörande för bra försäkringar
Försäkringar hanterar för det första risk. En risk innebär att det med viss sannolikhet
kommer att inträffa något icke önskat, men man vet inte i förväg för vem och individen
kan inte själv bestämma sig för att drabbas eller inte.
En bra försäkring utgår från skadan och försöker att så långt möjligt gottgöra individen för
den faktiska förlusten. En försäkringsersättning är alltså något annat än ett bidrag. Bidrag
betalas ofta av andra än dem som ingår i riskkollektivet. Barnbidraget syftar till omfördelning
till barnfamiljerna från andra och barn kan inte betraktas som vare sig risk eller skada.
De är idag i allmänhet planerade. Att samhället betalar barnbidrag är ett uttryck för att
barn betraktas som en tillgång för hela samhället och inte som något som om möjligt bör
undvikas. Vad som är rimligt att överföra från skattebetalare i allmänhet till dem som har
barn för att alla barn ska få goda uppväxtvillkor är en genuin värderingsfråga.
Annorlunda förhåller det sig med försäkringar mot skada. Det kan visserligen vara svårt
att exakt bestämma skadans omfattning och det är viktigt att ersättningen snarare är i
underkant än i överkant för att undvika att de försäkrade istället för att undvika skadan
strävar efter att ses som drabbade. En viss självrisk behövs i allmänhet för att inte kontrollapparaten
ska bli orimlig. Men utgångspunkten är 100 procents ersättning för skadan
och en nedjustering därifrån beroende på dels hur svårt det är att fastställa skadans
faktiska omfattning, dels hur stor risken är att individen annars försöker få ut ersättning
som inte är motiverad. Ingen av oss skulle vara villig att betala de premier som skulle
bli effekten av en bilförsäkring helt utan självrisk eller krav på viss försiktighet när det
gäller att låsa bilen, medan ingen egentligen har något att invända mot att den som
utan egen förskyllan blivit påkörd och skadad får full ersättning.
Försäkringspremier betalas av försäkringskollektivet. Det man betalar för är vetskapen
i förväg att man är garderad ekonomiskt om något händer. Man kan inte betala
i efterskott när man vet hur det gick och försäkringsgivaren kan inte retroaktivt
försämra villkoren för ett redan inträffat försäkringsfall. Att det är försäkringstagarna
själva som står för kostnaderna medför viktiga drivkrafter. De försäkrade vill
ha en bra försäkring, dvs en försäkring som täcker så mycket som möjligt av skadan,
men de vill å andra sidan inte betala onödigt höga premier. Det skapas därmed ett
egenintresse hos individerna av att försäkringen arbetar seriöst med frågor om förebyggande
arbete som kan minska risken och med självrisker och kontroller som
säkerställer att det är de som ska ha ersättning som får ersättning och inga andra.
På så sätt är drivkrafterna för en effektiv försäkring inbyggda i försäkringstagarnas
dubbla egenintresse av bra ersättning och låga premier.
8

Såväl privata marknadsförsäkringar som obligatoriska socialförsäkringar är försäkringar
som omfördelar från dem som inte drabbas till dem som drabbas. Det är det som är
försäkringens grundidé. Skillnaden dem emellan är inte att den ena eller andra sorten
är mera äkta försäkringar, utan just att socialförsäkringar är obligatoriska och att det
medför egenskaper som löser försäkringsproblem som privata försäkringar inte klarar,
medan privata försäkringar som erbjuds av marknaden har andra egenskaper som kan
vara att föredra i vissa sammanhang.
En naturlig effekt av att en försäkring är frivillig och erbjuds av privata försäkringsbolag
är att premierna tenderar att variera med risken. För att vinna försäkringskunder från
andra är det naturligt att försäkringsbolag försöker avskilja grupper som har en lägre risk
än andra och erbjuder dem den lägre premie som blir möjlig. De som löper högre risk
får betala högre premier och de som är säkra högrisktagare kanske inte får någon försäkring
alls eller möjligen så höga premier att de inte har råd att försäkra sig. På områden
där det är möjligt att framgångsrikt arbeta förebyggande och därmed sänka risken kan
premiedifferentieringen vara önskvärd och leda till allmän förbättring. Ett exempel kan
vara brandförsäkringar, där försäkringsbolaget kan ställa krav på förebyggande insatser
mot löfte om minskad premie. Ett annat gäller bilförsäkring, där samhället har lagstiftat
om obligatorium, men låtit marknaden ta hand om försäkringen. Försiktighet med bil
och medmänniskor ses som en dygd och samhället tycker snarast att det är bra om den
som är drullig i trafiken inte anser sig ha råd att ha bil.
Ett område som skulle kunna vara aktuellt för ungefär samma konstruktion som bilförsäkringen
är arbetsskador. I många länder betraktas arbetsskadeförsäkringen ungefär
som vi ser på bilförsäkring. Att ha en försäkring är obligatoriskt för alla arbetsgivare,
men arbetsgivaren får själv välja bolag. I t ex Finland är arbetsskadeförsäkringen
privat och finska försäkringsbolag deltar i det förebyggande arbetsmiljöarbetet.
Men riskdifferentiering har också nackdelar. Det blir viktigt att försöka undvika risker,
men risker är ibland människor som är särskilt beroende av försäkringen. I fråga om arbetsskadeförsäkringen
kan man t ex förutse att vissa branscher kommer att bli dyrare att
försäkra. Det är ohjälpligt så att byggbranschen, brandkåren och räddningstjänsten kommer
att innehålla fler risker än försäkringsbranschen själv, finansmarknaden och universiteten.
Högre arbetsmiljöriskkostnader skulle sannolikt få betalas av högriskbranschernas
löntagare i form av lägre löner. Om det sedan ska betraktas som en för- eller nackdel att
högriskbranscherna med en riskdifferentierad arbetsskadeförsäkring dessutom skulle bli
försiktiga med att anställa individer som kan misstänkas sakna talang för eller på grund av
sjuklighet eller av andra skäl är olämpliga för högriskarbete kan diskuteras.
Annorlunda förhåller det sig med sjukdom i allmänhet. I de flesta samhällen ses det som
orimligt att de som löper störst risk att bli sjuka är de som med störst sannolikhet inte
har råd med eller inte ska få tillgång till en försäkring. Obligatoriska socialförsäkringar
med stora kollektiv som delar på risken kan ta hand om det problemet. Om alla delar på
risken blir premien överkomlig för alla och obligatoriet gör att man kan undvika det som
brukar kallas moturval, dvs. att de som upplever att de löper liten risk drar sig ur med-
9

finansieringen och lämnar en allt mindre grupp med allt högre premier. Inte heller kan
då grupper spekulera i att om de trots allt skulle bli svårt sjuka så måste ett civiliserat
samhälle ändå träda in.
Olika former av försäkring har alltså olika för- och nackdelar som kan behöva hanteras.
Obligatoriska försäkringar med enhetliga premier för olika riskgrupper håller samman
samhället med starka solidariska band. Med sjuk- och arbetslöshetsförsäkring är det rent av
så att inkomstberoende avgifter och inkomstrelaterade ersättningar, som kanske kan tyckas
inte verka vara särskilt starkt omfördelande, i själva verket är vårt kanske allra mest inkomstomfördelande
system mellan hög- och låginkomstgrupper – och det utan att individen med
hög inkomst har anledning att känna sig som den som betalar mycket mer än andra.
Alla individer behöver ha en sjukförsäkring och i förskott innebär den samma relativa
kostnad för alla. Man betalar efter inkomst och får rättigheter efter samma inkomst. 1 I
efterskott kommer det emellertid att visa sig att gruppen höginkomsttagare har överfört
en mycket större andel av sina premier till låginkomstkollektivet än vice versa. Låginkomsttagare
löper helt enkelt så mycket större risk än höginkomsttagare att bli sjuka att
denna effekt blir mycket påtaglig. Friska låginkomsttagare har förvisso överfört relativt
sett lika mycket till sjuka höginkomsttagare som individuella friska höginkomsttagare
har gjort till sjuka låginkomsttagare, men riskernas fördelning i befolkningen gör att
inkomstfördelningen i samhället blir påtagligt mycket jämnare med än utan solidariska
inkomstrelaterade sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar.
Till och med det allmänna pensionssystemet omfördelar i praktiken från dem med högre
inkomster till dem med lägre, trots att höginkomsttagare i allmänhet lever längre än
låginkomsttagare. Förklaringen är att kvinnor lever längre än män. Att de dessutom har
systematiskt lägre inkomster än män innebär att den samlade effekten faktiskt blir en
utjämning av livsinkomsterna.
Att individen i ett allmänt obligatoriskt system så att säga inte individuellt ”straffas” med
högre premier vid ett högt förväntat utnyttjande innebär emellertid också att risken för
överutnyttjande, eller rent av fusk, kan öka. Att utforma väl avvägda självrisker i försäkringen
kan alltså ses som extra viktigt när det gäller obligatoriska enhetliga socialförsäkringar.
Det är viktigt för alla att premierna inte blir högre än de bör vara. Men det är
också viktigt att hålla kvar alla gruppers känsla av ersättningarna går till dem som verkligen
behöver försäkringen. För att alla ska tycka att det är rimligt att vara med och dela
på riskerna med alla andra måste försäkringen skötas så väl att stora grupper inte börjar
tycka att andra utnyttjar försäkringen i onödan och att de personligen skulle ha mycket att
tjäna på att sluta sig samman med utvalda lågriskgrupper, till vilka de anser sig själva höra.
En viss självrisk kan alltså behövas, men det är då viktigt att inse att det alltid krävs en
avvägning mellan vad en bra försäkring kräver för att ersättningen ska kännas klara av
att rimligt ersätta ”skadan” - i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen inkomstförlusten -
1 Här bortses från att taken i sjukförsäkringen kommit att framstå som allt lägre – resonemanget är principiellt.
10

och vad som kan få flertalet att tänka efter om det känns rätt och nödvändigt att stanna
hemma. Det är också viktigt att fundera över frågan hur en självrisk bör vara konstruerad
för att den ska slå mot olika grupper och individer på ett sätt som de flesta kan
uppleva som rättvist. Om vi anser att avgift efter inkomst och ersättning efter inkomst
är rättvist, vad tycker vi då är en rättvis självrisk i en solidarisk försäkring? Den frågan
kommer vi att diskutera i den här skriften, liksom vilka avvägningar vi tror bör göras
mellan skadeersättning och självrisk. Kanske finns också andra sätt att tänka sig utformningen
av självrisken i porten till försäkringen än att den självklart ska handla om helt
utebliven ersättning första dagen. Först ska vi emellertid gå igenom hur självrisken i
sjukförsäkringen är utformad och har utvecklats under de senaste decennierna.
Sjukförsäkringens självrisker
- regelverk och effekter på sjukfrånvaron
Den allmänna sjukförsäkringen infördes 1955 med tre karensdagar och ersättningsnivåer
som kunde uppgå till som mest ca 60 procent av en industriarbetarlön. Ersättningsnivåerna
förbättrades successivt, särskilt under 1960- och -70-talen. Två karensdagar
försvann 1967, ersättningen från försäkringen blev 90 procent 1974 och den sista
karensdagen försvann 1987. Tillsammans med avtalsenliga tillägg blev ersättningen för
många omkring 100 procent, dvs självrisken i försäkringen var i princip avskaffad.
Vad hände under denna period med frånvaron?
Det enkla svaret är att den steg. Delvis var detta en avsedd effekt. Ersättningsnivåerna
på 1950-talet var högst måttliga medan försäkringen på 1970-talet hade utvecklats
till en internationellt sett väl utbyggd försäkring med hög inkomsttrygghet. En bättre
ersättning från försäkringen och allmänt högre löner ger naturligtvis fler möjlighet att
vara frånvarande på grund av sjukdom på det sätt som sjukförsäkringens avsikt är. From
1970-talet, när antalet sjukdagar fördubblats från ca 10 till ca 20 dagar per person och
år, börjar emellertid diskussionen om sjukfrånvaron inte var onödigt stor. Debatten om
särskilt korttidsfrånvaron blev omfattande i slutet av 1980-talet, när sjuktalet var över
25 dagar, och i början av 1990-talet infördes lägre ersättningsnivåer i början av sjukfallet
och arbetsgivarperiod. En karensdag återinfördes 1993. Dessa försämringar följdes
sedan av förändringar så gott som varje år. (se tabell 1).
Försämringarna i sjukförsäkringen var i hög grad betingade av den ekonomiska krisen
i början av 1990-talet. I början sjönk också sjukfrånvaron inom sjukförsäkringen drastiskt,
något som dock delvis var en synvilla, eftersom arbetsgivarperioden dolde en stor
del av korttidsfrånvaron. Korttidsstatistiken har sedan arbetsgivarperioden infördes
varit och förblivit helt opålitlig.
Obestridligt är dock att sjukfrånvaron sjönk i början av 1990-talet. Dock började den
sjunka innan försämringarna inträffade. Den kraftfulla ökningen av sjukfrånvaron i slu-
11

tet av 1990-talet sammanföll visserligen med smärre förbättringar i försäkringen, men
ersättningen förblev betydligt lägre än den varit i början på 90-talet.
Att det finns ett visst samband mellan ersättningsnivå och frånvaro är förväntat, liksom
att sambandet inte är absolut. 2 En mycket låg ersättning gör att många inte tycker sig
kunna vara borta även om de skulle behöva och en mycket hög ersättning gör att fler i
gränsskiktet mellan större och mindre påverkan av sjukdom kan välja frånvaro. Att så
sker är belagt, men också att mycket annat spelar minst lika stor roll. Sjukskrivningspraxis,
trivsel på arbetsplatsen, normer, krav på sjukintyg, annan kontroll är exempel på
sådant som kan ha lika stor eller större inverkan på den faktiska frånvaron. Människor
reagerar också olika.
För att undvika beroende av alltför närgången kontroll av individen är en viss självrisk
i försäkringen rimlig att tänka sig. Dock måste man alltid ha klart för sig att självrisker
alltid innebär en avvägning mellan en bra försäkrings förmåga att fullt ut ersätta skadan
och behovet av kontroll och drivkrafter att inte överutnyttja försäkringen. Självrisken
2 Se t.ex. kunskapsöversikten i Samtal om Socialförsäkring nr. 9: Vad säger ekonomerna? Stockholm 2006.
Regler för sjukpenning och sjuklön sedan 1990-talets början
Sjuklöneperiod
Ersättningsgrad i procent av inkomsten under dag:
1 2-3 4 - 14 15 - 90 91 - 365 366 -
- mars 1991 ...... 90 90 90 90 90 90
mar 1991 - dec 1991 ...... 65 65 80 80 90 90
jan 1992 - mar 1993 1 - 14 65 65 80 80 90 90
apr 1993 - jun 1993 1 - 14 0 65 80 80 80 80
juli 1993 - dec 1995 1 - 14 0 65 80 80 80 80
jan 1996 - dec 1996 1 - 14 0 75 75 75 75 75
jan 1997 - dec 1997 1 - 28 0 75 75 75 75 75
jan 1998 - mar 1998 1 - 28 0 80 80 80 80 80
apr 1998 - jun 2003 1 - 14 0 80 80 80 80 80
jul 2003 - dec 2004 1 - 21 0 77,6 77,6 77,6 77,6 77,6
jan 2005 - dec 2006 1 - 14 0 80 80 80 80 80
jan 2007 - jun 2008 1 - 14 0 80 80 77,6 77,6 77,6
jul 2008 - 1 - 14 0 77,6 77,6 77,6 77,6 77,6/78
Ersättningsgraden 72.8 betalas ut för förlängd sjukpenning i max 550 dagar, alltså dag 366-915.
Juli 1993-december 1995 i vissa fall betalas 80 procent och inte 70 procent. Januari 2005 -december
2006. Arbetsgivaren betalar i finansieringen av sjukpenningen även efter sjuklöneperiodens
slut. Källa: Försäkringskassan, samtal om sjukförsäkring nr 2.
12

etalas alltid fullt ut av den som tveklöst har behov av ersättningen och inte kan välja
att fortsätta arbeta trots sjukdomen, trots att den egentligen är till för en annan grupp
som har förutsättningar att i högre grad välja.
Turbulensen under 90-talet (se tabell 1) kan sägas ha lett till en tämligen allmänt omfattad
föreställning om att ca 80 procent av inkomsten från den allmänna sjukförsäkringen är
det som åtminstone krävs vid något längre frånvaro för att individen ska kunna känna sig
något så när väl försäkrad. (För många finns därutöver vissa tillägg från avtalsförsäkringar
under delar av sjukskrivningstiden). Perioden dec 1995 – dec 1997 med lägre ersättning
under längre perioder av frånvaro innebar omfattande kritik mot försäkringen och få politiker
kände sig efter de erfarenheterna beredda att förespråka en lägre nivå än ca 80 procent
av tidigare inkomst. Den svenska sjukförsäkringens ersättningsnivåer är inte heller
särskilt höga i jämförelse med flera andra, oss närstående länder.
Internationell jämförelse
Jämförelser med andra länders sjukförsäkringsregler och frånvaronivåer görs ofta med
länder i närområdet. Finland brukar lyftas fram som ett lyckat exempel på en stabil
försäkring med måttlig frånvaronivå. Norge har, tillsammans med Sverige, haft särskilt
hög och varierande frånvaro. Noteras kan dock skillnaden mellan Norge och Sverige
år 2008. Sedan några år har Sverige en historiskt sett låg frånvaro, medan Norge trots
stora reformambitioner ännu inte kan se någon nedgång av sin höga sjukfrånvaro.
Danmark och Island har liksom Finland relativt låg och jämn frånvaro. (Se fig. nedan.)
Källa: NOSOSCO
(Uppgifterna har beräknats utifrån arbetskraftundersökningar som ett genomsnitt för hela antalet.
Danmark:15-66 år. Finland: 15-64 år. Island: 1990 års uppgifter avser 1991. Senaste uppgifterna är från 2000.)
13

De nordiska regelverken
Inte enbart frånvaronivåerna skiljer sig åt länderna emellan, utan även regelverken.
Varken Danmark, Norge eller Finland har någon karensdag. Det har däremot Sverige.
Ersättningsnivån är 100 % i både Danmark och Norge. Men den ersatta inkomsten
har i den danska försäkringen ett tak som är 16544 DKK/månad eller 3760 DKK/vecka.
I den norska försäkringen är taket 36 440 NOK/månad. 3 I Finland ersätts 70 % från
försäkringen, men avtal finns i allmänhet om 100 % de första tre månaderna (regressiv
ersättning av inkomst under ca 29 000 Euro (2006)). 4
Dansk sygedagspeng kan fås i maximalt 365 dagar under 18 månader. Perioden kan förlängas
med 180 dagar om den försäkrade ansöker om fleksjobb, förtidspension, arbetsskadeersättning
eller vid allvarlig sjukdom. Den norska sykepengen kan fås i maximalt
365 dagar, men efter ett års sjukpenning kan rehabiliteringspenning betalas ut i högst
fyra år. Den svenska sjukpenningen kan ges i maximalt 914 dagar och vid allvarlig och
svår sjukdom samt vid godkänd arbetsskada ännu längre. I Finland finns sjukpenning i
365 dagar, men kan följas av rehabiliteringspenning utan bortre gräns.
Återkvalificeringsperioden är 91 dagar i Danmark, 180 dagar i Norge och 87 dagar i Sverige.
Självrisker och ekonomiska drivkrafter för att förebygga och hålla nere sjukfrånvaro
varierar mellan länderna. I Danmark, Norge och Sverige har arbetsgivare svaga ekonomiska
drivkrafter att förebygga frånvaro och underlätta återgång. I Finland är det sedan
länge arbetsgivarna som bär de största självriskerna i försäkringen och i Danmark har
den enskilda individen störst ansvar för återgång i arbete.
Enligt Copenhagen Institute for Future Studies har undersökningar av systemen inte
kunnat påvisa att reglernas utformning har någon avgörande påverkan på frånvarons
nivåer. Pensionsålder, karensdagar, ersättningsnivåer, sysselsättningsgrader i olika köns-
och åldersgrupper verkar ha sekundär påverkan. Inte heller finner de att fysisk arbetsmiljö
är en väsentlig faktor.
Att den danska sjukfrånvaron är jämförelsevis låg trots frånvaro av karensdag brukar
förklaras med att den danska anställningstryggheten är betydligt svagare än i andra
jämförbara länder. Danska långtidssjukskrivna kan lätt sägas upp, inte sällan efter 120
dagars frånvaro. 5
Gruppen långtidssjukskrivna över ett år är också mycket liten i Danmark. Fyra av tio
sägs inte komma tillbaka till sin arbetsplats om de varit sjukskrivna mer än 13 veckor i
sträck. Det svaga anställningsskyddet gör också att risken vid nyanställning inte upplevs
så stor för danska arbetsgivare, att risken att inte få ett nytt jobb för arbetstagare med
3
Vår trygghet i Skandinavien, Folksam 2010.
4
Försäkringskassans Socialförsäkringsrapport 2008:5. Strategier för begränsning av sjukfrånvaro och förtidspensionering.
5
Försäkringskassans Socialförsäkringsrapport 2008:5.
14

sjukskrivningshistoria är mindre och att människor mera sällan sjukskriver sig när de
finner situationen på jobbet påfrestande. 6
I Norge har man haft liknande problem som i Sverige med många förtidspensioneringar.
Enligt Copenhagen Institute for Future Studies anser norska läkare ofta att det är
svårt att neka patienter sjukintyg, att de aldrig eller sällan gör det och att en karensdag
skulle kunna vara ett bra sätt att begränsa sjukfrånvaron.
I Finland, där det alltså inte finns någon karensdag, krävs läkarintyg från första dagen.
Den anställda ringer för att sjukanmäla sig till den obligatoriska företagshälsovården och
talar då med vårdpersonal. I den svenska sjukförsäkringen kommer den sjukskrivna i
kontakt med vården först från den sjunde dagens sjukskrivning.
Jämförelser mellan länder är svårare att göra än man kan tro. Lärdomar finns dock antagligen
att dra från hur olika länder lyckas lösa eller förebygga problem med frånvaro, främst
genom att förstå hur reglerna samverkar med arbetsmarknadens funktionssätt. Ett intressant
exempel gäller Holland. Eftersom det holländska systemet visar på en radikalt annorlunda
lösning med mycket hög självrisk för arbetsgivarna, vilket syftar till att minimera
den arbetsrelaterade ohälsan, redogörs nedan kort för den holländska reformen.
Holland
Holland tillhörde, tillsammans med Sverige och Norge, de länder som sedan början av
1990-talet haft den högsta sjukfrånvaron, som dessutom varierat med konjunkturen.
När arbetslösheten var hög var sjukfrånvaron lägre och när arbetslösheten sjönk ökade
sjukfrånvaron på samma sätt som i Sverige och Norge, men olikt den mera stabila (och
lägre) nivån i Finland, Danmark eller Tyskland.
I Holland började reformarbetet med att obligatorisk företagshälsovård infördes 1993.
1994 infördes sex veckors arbetsgivarperiod. Den förlängdes 1996 till ett år och 2003 till
två år med en möjlighet till förlängning ytterligare ett år om arbetsgivaren av socialförsäkringsmyndigheten
efter två år bedöms inte ha gjort tillräckliga rehabiliteringsinsatser
och anpassningar.
Arbetsgivaren har också ett stort ekonomiskt ansvar för förtidspensioneringar som kan
bli aktuella efter två år. Dels betalar arbetsgivaren en fast premie, men därtill sedan
1998 också en riskbaserad del som är beroende av förtidspensionerna från företaget.
Sjuklönen utgör i allmänhet 100 procent av lönen första året och 70 procent av lönen år
två. Förtidspensionen är 75 procent av senaste inkomst och delpensionering bygger på
en grundidé om inkomstutfyllnad mellan det bäst betalda arbete individen kan beräknas
klara av och den senaste inkomsten.
6 Copenhagen Institute for Future Studies.
15

Det holländska systemet bygger alltså - i stort samförstånd mellan alla inblandade parter
- på stora självrisker för arbetsgivarna, som syftar till att det ska bli lönsamt med dels
ett starkt förebyggande arbete, dels snabb och effektiv rehabilitering tillbaka till arbete.
Arbetsgivaren har stora skyldigheter, men också stöd i form av företagshälsovård och
arbetsmarknadsinsatser. Många, särskilt mindre företag, försäkrar sig också mot sjuklönekostnaderna
och får då ofta stöd från privata försäkringsbolag i sitt förebyggande och
rehabiliterande arbete. Branschavtal om arbetsmiljöprogram har träffats mellan arbetsmarknadsparterna
inom många branscher.
Sjukfrånvaro och inflöde till förtidspensionering har minskat radikalt. Från början till
mitten av 2000-talet halverades sjukfrånvaron. Förtidspensionsinflödet hade till 2007
minskat med ca 40 procent.
Vissa tendenser att företagen inrättar tillfälliga tjänster och anlitar bemanningsföretag
för att undkomma risken för stora förpliktelser har iakttagits, liksom svårigheter
att få arbetsgivare att anställa dem som har en sjukhistoria eller på annat sätt uppfattas
som sannolika framtida sjukfall. För dem som har en sjukhistoria arbetar socialförsäkringsorganisationerna
med övertagande av sjukriskerna under längre eller
kortare tider, men erfarenheten sägs vara att systemet fungerar ganska bra för dem
som har en anställning, men att det i praktiken är svårare att hitta annat arbete för
den som saknar anställning eller behöver ett nytt arbete.
För den som minns den starka reaktionen hos de svenska arbetsgivarna mot den
måttliga medfinansiering på 15 procent av kostnaden för långtidssjukskrivna som
gällde 2004-06 kan det synas märkligt med den uppslutning som i Holland finns i
alla läger när det gäller arbetsgivarnas självrisker. Svenska arbetsgivare tycks vara
minst lika stora motståndare till självrisker som svenska löntagare! Man kan också
notera att Nederländerna, Tyskland, Finland, Danmark och Norge alla betalar 100
procent av lönen i början av sjukfallet att jämföra med Sveriges karensdag och 80
procent från dag 2. Av dessa har numera enbart Norge de problem som Sverige tidigare
hade. Uppenbart spelar andra faktorer som kultur, förekomst av företagshälsovård,
portvaktsfunktion och andra förhållanden minst samma roll som individens
självrisker i början av sjukfallet.
Effekter för dem inom kommunal sektor i jämförelse med andra
För att förstå varför frågan om karensdag varit särskilt aktuell inom Kommunal kan det
finnas skäl att tänka igenom om arbetsvillkoren inom Kommunals område gör att sjukförsäkringens
regler får särskilda effekter.
Frånvaron är högre inom Kommunals område än för flertalet andra grupper. Det ligger
nära till hands att tro att arbetsmiljön och därmed den arbetsrelaterade ohälsan kan
vara en förklaring. Ett annat särdrag inom Kommunal är det utbredda deltidsarbetet,
vilket, som vi kommer att visa, får mycket speciella effekter för vissa grupper .
.
16

Arbetsvillkor och sjukskrivning
Sjukfrånvaron är högre inom den kommunala sektorn jämfört med andra sektorer.
Kommunals medlemmar arbetar också ofta i miljöer som på olika sätt utsätter
dem för en högre risk för ohälsa än vad som gäller för befolkningen i genomsnitt.
Observationer över tid av flera olika indikatorer för självupplevd psykisk och fysisk
ohälsa, som till exempel, ångest och ryggbesvär, visar också på att en ökande eller
oförändrat högre andel bland Kommunals medlemmar mår dåligt i förhållande till
genomsnittet på hela arbetsmarknaden 7 . Samma tendens av relativ försämring eller
oförändrat dåliga förhållanden gäller psykiska och fysiska påfrestningar i arbetsmiljön,
som till exempel olämpliga arbetsställningar, tunga lyft eller psykisk ansträngning.
Enskilt och i samverkan med varandra antas dessa faktorer kunna bidra till
den arbetsrelaterade ohälsa som indikatorerna visar på.
En annan faktor i arbetslivet som kan påverka hälsan negativt är arbetstidens
förläggning. I den mediciniska forskningen har det sedan länge konstaterats att
skiftschemaarbete, särskilt med inslag av natt och mycket tidig morgon, bidrar
till sämre hälsa. Förklaringen anses vara kroppens biologiska dygnsrytm som nattetid
är inställd på låg ämnesomsättning, till skillnad från dagtid då den är hög.
Således genomförs nattarbete i konflikt med kroppens biologiska förutsättningar.
Enligt forskarna kan anpassning av den biologiska klockan ske endast marginellt.
Konsekvensen för natt-/skiftarbetande är att de löper en minst 40 % högre risk för
hjärt- kärlsjukdomar och mag-/tarmsjukdomar än de som arbetar regelbunden dagtid.
Risken ökar med ökad exponering för skiftarbete. 8 Studier pekar också på flera
andra hälsorisker, bla mer utsatthet för vanliga infektioner. 9
Förutsatt att nattarbetet är helt frivilligt kan problemen med hälsan vara något mindre
vid permanent nattarbete jämfört med roterande skiftarbete. Att de som arbetar permanent
natt gör det på självvalda grunder antas kunna leda till att de klarar nattarbete bättre
än andra. Men ännu finns inte tillräcklig forskning som jämfört effekterna av permanent
nattarbete med traditionellt skiftarbete, vilket ökar osäkerheten i slutsatserna.
Att Kommunals medlemmar har relativt sämre villkor i arbetslivet kan innebära att
också deras behov av sjukfrånvaro kan skilja sig från befolkningsgenomsnittet.
I en rapport som Arbetsmiljöverket och Statistiska centralbyrån gemensamt tagit
fram 2006, kan man se att flera av Kommunals yrkesgrupper återfinns bland dem
som oftare än andra varit sjukfrånvarande en dag till fyra veckor till följd av arbetsorsakade
besvär som inte är arbetsolyckor.
Närmare en femtedel av kvinnorna i yrkeskategorin ”Kockar och Kokerskor” har varit
hemma för arbetsrelaterade besvär minst en dag men högst fyra veckor. Övriga yrkestitlar
med relativt höga andelar är ”Undersköterskor och Sjukvårdsbiträden”, ”Förskol-
7 Insikter och fakta om ojämlik hälsa, Kommunal 2010
8 Åkerstedt, Torbjörn 2001. Arbetstider, hälsa och säkerhet – En sammanfattning av en översikt av aktuell forskning.
9
Van Mark, A m.fl. 2006. Journal of Occupational Medicine and Toxicology. Shift work and pathological
conditions.
17

lärare och Fritidspedagoger”, samt ”Vårdbiträden och Personliga assistenter”. För de
grupper som har mycket kontakter med människor i sitt arbete bedöms psykiska besvär
vara de främsta orsakerna till sjukfrånvaro.
I sina argument mot karensdagen väger Kommunals medlemmar ofta in de ojämlika
villkoren i arbetsmiljön och de särskilda hälsoriskerna som är kopplade till arbetstidsförläggningen.
En del av problemen i arbetsmiljön skulle kunna undvikas med bättre efterlevnad
av regler och föreskrifter, andra kräver ständig utveckling av bla arbetsorganisation
och ledarskap. För riskerna som är kopplade till nattarbetet finns däremot inte någon
direkt bot, även om det finns en rad olika rekommendationer för begränsning
av problemen. Men det kanske inte går att helt avskaffa riskerna utan att ta bort
själva tjänsten.
Det särskilda problemet med koncentrerad deltid
I tabellen nedan framgår vad en karensdag betyder för olika individer med genomsnittlig
lön i olika yrkesgrupper. Resultatet har sammanfattats i två figurer.
Genomsnittslönen för privatanställda akademiker är drygt 40 000 kr/månad. Ett heltidsarbetande
vårdbiträde tjänar knappt 20 000kr/månad. En vanlig deltidsomfattning
för den som arbetar ständig natt är 68 procent, vilket innebär 12 nätter på fem veckor.
Som synes i figur 2 är det en grupp som sticker ut jämfört med alla andra.
För alla, såväl hel- som deltidsarbetande, med jämn förläggning av arbetstiden fem
dagar i veckan blir bruttoförlusten av en karensdag 4,5 procent av månadsinkomsten
(31-dagarsmånad). Men för den som arbetar deltid och koncentrerad natt blir förlusten
mer än dubbelt så stor.
Skälet är arbetets ojämna fördelning jämfört med regelbunden femdagarsvecka. Nattpassen
är alltid långa, dvs att det blir färre pass än vid jämn femdagarsvecka. Alla med
koncentrerad arbetstid drabbas av effekten att karensdag som inträffar under ett långt
arbetspass motsvarar en större andel av inkomsten, men den som därtill arbetar deltid
drabbas dubbelt. Det långa arbetspasset utgör en ännu större andel av arbetstiden.
18

kronor
45000
40000
35000
30000
25000
20000
15000
10000
5000
0
lön
Månadslön
1. Fig 1: Genomsnittlig månadslön för olika yrkeskategorier
Minskad månadslön
31-dagarsmånad
procent
10
9
8
7
6
5
4
3
2
1
0
brutto netto
Fig. 2: Effekt av en karensdag för olika yrkeskategorier
19

Fördelning karensdagar Månadslön Brutto Netto
Yrkeskategori kr kr % kr %
Priv.akademiker 41 500 -1874 -4,5 -880 -3,2
Priv.anst.Tj.man 33 000 -1490 -4,5 -743 -3,1
Kom. Tj.man 26 500 -1197 -4,5 -801 -4,1
Industriarbetare 23 400 -1057 -4,5 -748 -4,3
Vårdbiträde helt må-fr 19 900 -899 -4,5 -621 -4,1
Vårdbiträde delt 68% må-fr 13 532 -611 -4,5 -423 -3,9
Vårdbiträde delt 68%,
12 nätter på 5 veckor
13 532 -1270 -9,4 -879 -8,2
Månadslön och karensavdrag för olika grupper. (31-dagarsmånad)
Möjliga lösningar
Det mest påträngande problemet som de kommunalanställda ständigt återvänder till
får sägas vara den speciella belastning som drabbar dem med koncentrerad arbetstid
som därmed har ett längre första frånvaropass än andra. Särskilt om den koncentrerade
arbetstiden kombineras med deltid blir inkomsten från ett långt arbetspass en mycket
större del av inkomsten än för den som har vanlig femdagarsvecka med lika lång arbetstid
varje dag.
Den därefter vanligaste invändningen handlar om att karensdagen slår hårt och plötsligt
i en trängd ekonomi. För den som har en låg lön och kanske är ensamstående
med barn finns inga marginaler. En sjukdomsperiod som innebär att enbart karensdagen
minskar månadsinkomsten med ca 5 procent kan vara det som gör att månaden
inte går ihop (därtill kommer ju att sjukpenningen efter första dagen också är lägre än
lönen).
I detta avsnitt kommer vi först att erinra om och försöka återuppliva ett färdigt förslag
till lösning av det första problemet och därefter presentera några uppslag till annorlunda
lösningar av den självrisk som karensdagen syftar till. Kanske finns det bättre konstruktioner,
som inte utlöser samma plötsliga och därmed svårhanterliga likviditetskris,
men som ändå kan åstadkomma minst samma eftertanke som karensdagen hos individen
i gränsskiktet där arbetsförmågan är påverkad men inte helt nedsatt.
20

Förslag till lagstiftning om karensavdrag istället för karensdag
2003 utarbetades till följd av de sk Trepartssamtalen mellan regeringen och arbetsmarknadens
parter inom Socialdepartementet en PM (PM 4, 2003-01-21 en teknisk
översyn av reglerna om karensdag), med förslag om karensavdrag i stället för karensdag.
Promemorian hade beställts i Trepartssamtalens program Ett arbetsliv för alla där
man enats om att undersöka möjligheten att inkomstreduceringen för karensdagen
skulle motsvara 20 procent av veckoinkomsten.
Promemorian, som innehöll en översiktlig skiss, remissbehandlades. Nästan samtliga av
de remissinstanser som hade synpunkter, inklusive Svenskt Näringsliv och Företagarförbundet,
var positiva eller hade inga invändningar mot förslagen. Landstingsförbundet
tillsammans med Svenska Kommunförbundet framhöll dock att frågan är reglerad
i kollektivavtal och de förutsatte att förslagen inte skulle innebära inskränkningar i den
fria förhandlingsrätten.
En tekniskt mera utarbetad PM som skulle kunna ligga till grund för lagstiftning utformades
inom Socialdepartementet (PM 2004-05-27, Karensavdrag i stället för karensdag)
och även denna remissbehandlades.
Förslagen syftade till att lösa tre problem:
• - att arbetstagare med koncentrerad arbetstid kan få ett högt avdrag om karensdagen
inträffar under en dag med lång arbetstid
• - att för arbetstagare med flera arbetsgivare gör varje arbetsgivare för sig avdrag för
en arbetsdag, samt
• - att om en arbetstagare sjukskriver sig sent på dagen kan han eller hon få ett lägre
sjukavdrag än vad som motsvarar en hel dagsinkomst
I korthet innebar förslagen att den som har rätt till sjuklön ifrån denna ska få ett karensavdrag
motsvarande 20 procent av en genomsnittlig fiktiv veckoersättning i form av
sjuklön, dock aldrig högre än vad som annars skulle ha utgetts i sjuklön. Parterna skulle
ges rätt att träffa närmare överenskommelse om beräkningsgrunderna för att tex kunna
anpassa beräkningstiden för den fiktiva veckoersättningen så att den veckoersättning
som räknas fram kan anses vara genomsnittlig. För dem som från början får sin ersättning
från Försäkringskassan, dvs, bla en del timanställda, var förslaget att de skulle få
kalenderdagsberäknat karensavdrag med 80 procent av en trehundrasextiofemtedel av
fastställd SGI.
Mycket få remissinstanser hade allvarliga invändningar, men Kommun- och Landstingsförbunden
var nu mycket kritiska till de konkreta tekniska förslagen till sjuklönelösning
och menade att kostnadsökningarna skulle bli betydande både pga att karensavdraget
skulle minska för dem med koncentrerad arbetstid och för att frånvaron antogs
öka. Förbunden avstyrkte att förslaget skulle genomföras.
21

RFV tillstyrkte sjuklönekostruktionen men hade invändningar mot den tekniska lösningen
för dem som från början får ersättning från sjukförsäkringen, alltså arbetslösa,
egenföretagare och timanställda mfl.
Ingenting har därefter hänt i frågan, trots bred uppslutning kring att principen om ett
avdrag som motsvarar 20 procent av en fiktiv veckoinkomst innebär en större rättvisa
än nuvarande ordning och trots att en teknisk lösning finns framme som av de allra
flesta betraktas som fullt genomförbar och lätt att förstå för de försäkrade. Avgörande
för detta får anses vara att nuvarande SKL varit så hårdnackat emot.
Det icke genomförda förslaget skulle lösa de värsta problemen.
En karensdag under en månad innebär med dagens regler för dem som har jämnt
spridd arbetstid över veckan en löneminskning på ca fem procent. För den som har låg
lön och kanske stor försörjningsbörda är det ett kännbart avbräck, men möjligen inte
helt oöverstigligt. (Vi återkommer senare med en diskussion av om det kan finnas bättre
tekniska lösningar än ett karensavdrag för första dagen.) I vilket fall som helst kan
minus ca fem procent anses vara den effekt på individens ekonomi som föresvävade
lagstiftarna när karensdagen infördes.
För den som arbetar 10-timmarspass fyra nätter i veckan i stället för åtta-timmarspass
per dag 10 blir inkomstbortfallet med nuvarande regler emellertid större, nämligen drygt
sex procent. Den som arbetar halvtid med två 10-timmarspass i veckan blir av med
drygt 12 procent av sin månadsinkomst.
Om samtliga istället vid ett sjukfall skulle få ett avdrag med 20 procent av sin egen normala
veckoinkomst skulle allas månadsinkomst minska med ca fem procent. För den
som har ett längre arbetspass än vad en jämn fördelning av veckoarbetstiden innebär
kommer avdraget att motsvara vad en jämn veckoarbetstid skulle ha inneburit. För timmarna
utöver en femtedel av en genomsnittlig arbetsvecka skulle 80 procent av lönen
betalas, på samma sätt som för den med jämn arbetstid som fortsätter att vara sjuk efter
en femtedel av veckoarbetstiden. Karensavdraget skulle, mätt i relativt inkomstavdrag,
slå lika hårt för alla.
På köpet skulle också de som har olika arbetsgivare behandlas lika. Idag drar varje arbetsgivare
av för den första frånvarodagen hos honom. Om arbetstagaren arbetar hos
olika arbetsgivare olika dagar kan det bli flera karensdagar. Om däremot varje arbetsgivare
gör ett karensavdrag på 20 procent av en normal veckoinkomst hos honom blir det
aldrig mer än motsvarande en genomsnittlig karensdag för individen, dvs motsvarande
ca fem procent av månadsinkomsten för ett sjukfall.
10 För att beräkningen ska bli enkel och lätt att följa räknas med 40-timmarsvecka, 8-timmarsdag samt fyra
veckor i månaden som heltidsarbete. Även om det är en förenkling framgår den väsentliga effekten av koncentrerat
arbete. En dag motsvarar då en 20-del av månadsarbetstiden, en natt på 10 timmar en 16-del och
en natt på 10 timmar för en halvtidsarbetande en åttondel.
22

Ingen kommer heller att få ett mindre karensavdrag än vad som motsvarar en femtedel
av veckoinkomsten (utom om frånvaron totalt är mindre än en dag – då blir avdraget
vad som skulle ha betalats ut i sjuklön för frånvarotimmarna). Den konstighet som blir
följden om någon idag påbörjar sitt sjukfall med några få timmar skulle upphöra.
Lika stor arbetsinsats fem av veckans sju dagar är den i särklass vanligaste arbetstidsförläggningen
för såväl hel- som deltidsarbetare. Den viktigaste effekten av det liggande
förslaget är att alla med oregelbunden arbetstid skulle slippa effekten av om de råkar
bli sjuka just när de har ett mera omfattande arbetspass än den vanligaste uppdelningen
av arbete; något som kan synas självklart rättvist.
När karensdagen infördes torde den allmänna föreställningen ha varit att ett inkomstbortfall
pga ett sjukfall mosvarande en tjugondel av månadsinkomsten var en rimlig belastning
för den enskilde för att uppnå en tillräckligt avskräckande effekt så att det inte
blev för enkelt att stanna hemma - en rimlig självrisk som skulle skapa eftertanke, men
inte göra önskvärd sjukfrånvaro orimligt dyr. Att just de som åtar sig långa pass, ofta på
obekväm arbetstid, ska drabbas särskilt hårt var sannolikt knappast avsikten. Och att
många av dem därtill arbetar deltid, ofta ofrivilligt, skärper orättvisan ytterligare.
Har Kommunals arbetsgivare några bra argument mot karensavdraget?
De motargument som kommunförbunden och ett antal enskilda kommuner för fram i
sina remissvar är framför allt dels att det skulle bli dyrare, dels att det skulle bli svårt att
räkna ut vad som skulle räknas som en fiktiv veckoinkomst, särskilt eftersom ob, skift
och andra tillägg ofta betalas ut månaden efter arbetsmånaden.
Att det skulle bli dyrare är sant. Åtminstone på kort sikt. Om de som under många år
haft en mycket större belastning av karensdagen än andra skulle drabbas av samma
andel som andra blir det onekligen dyrare. Det var liksom meningen med det som alla
övriga arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer var överens om som en mera rättvis
lösning. Det är förmodligen också sant att frånvaron skulle öka något. Med de drakoniska
inkomstminskningar som kan bli fallet med dagens tillämpning kan man anta att
de med koncentrerad deltid står för en oproportionell andel av sjuknärvaron. Att just
gruppen arbetstagare med långa arbetspass på ofta obekväma tider också i särskild grad
ska dra sig för att stanna hemma vid sjukdom kan emellertid knappast ens ligga i arbetsgivarnas
intresse, eftersom risken för framtida arbetsrelaterade hälsoproblem därmed
får antas öka. På längre sikt är det kanske t o m så att frånvaron skulle minska. Det
är som vanligt. Lagom sjukfrånvaro är bäst. Varken för mycket eller för lite.
Ett argument som inte uttryckligen framförts, men som ligger i luften, är att drivkrafterna
att stanna hemma även när det inte är motiverat skulle öka (och bli allvarligare än
för andra grupper, får man anta).
23

Låt oss se på några olika situationer:
Antag att två halvtidsarbetande, den ena dagarbetande, fyra timmar per dag, den andra
nattarbetande 10 timmar per natt två nätter i veckan, båda skulle arbeta under måndagsdygnet
och båda blev sjuka lördag morgon. Ingen av dem kan antas sjukanmäla sig
före måndag morgon.
För den dagarbetande bortfaller fem procent av månadsinkomsten p g a karensdagen
på måndagen. Om sjukdomen varade veckan ut blev inkomsten resten av veckan ca 80
procent av normal inkomst för fyra dagar, eller ett avdrag för 3,2 av 16 ytterligare arbetstimmar,
tillsammans ca nio procent av månadsinkomsten.
Med det nya sättet att räkna genomsnittlig veckoinkomst blir den som arbetar natt genom
frånvaron den första natten av med hela ersättningen för de första fyra timmarna och 20
procent av inkomsten för de följande sex timmarna, dvs ett extra avdrag för ytterligare 1,2
timmar, tillsammans 6,5 procent av månadsinkomsten. Om hon friskanmäler sig på tisdagen,
för att hon vet att hennes nästa pass ligger så långt borta att hon rimligen då är frisk,
trots att hon kan räkna med ytterligare sjukdagar, har hon onekligen drabbats av mindre
avdrag än den som arbetar jämn femdagarsvecka. Om hon däremot arbetar ytterligare en
natt under veckan, vilket är det normala, förlorar hon ersättning motsvarande ytterligare
två timmar, dvs totalt lika mycket som den dagarbetande. Skulle hon olyckligt nog arbeta
tre nätter just sjukveckan blir hon av med ersättningen för ytterligare två timmar och har
då förlorat 11,5 procent av månadsinkomsten. Den dagarbetande har då å andra sidan
varit borta 25 procent av sin arbetstid medan den nattarbetande varit borta 37,5 procent
av månadsarbetstiden.
Möjligen skulle man kunna hävda att den som arbetar relativt kort deltid med långa
koncentrerade arbetspass genom att sjukskriva sig just när arbetspassen inträffar
på ett systematiskt sätt skulle kunna minska arbetsinsatsen i förhållande till lönen.
Riktigt så burdust uttrycker sig inte arbetsgivaren, men det är väl något ditåt som
föresvävar honom, eftersom det mest normala torde vara att inkomstbortfallet pga
sjukdom skulle bli mycket mera lika än med dagens regler. En intressant aspekt blir
dock, om arbetsgivaren tror eller kan visa att de koncentrerade deltiderna leder
till orimlig frånvaro, att arbetstidens omfattning och förläggning kan komma upp
till diskussion. Med längre arbetstider och jämnare fördelning, något som uppstår
automatiskt om deltiderna utvidgas även om arbetspassen inte förkortas, men som
förstärks om arbetspassen därtill anpassas, minskar utrymmet för att ”planera” frånvaro
just när arbetspasset inträffar.
Om långa mycket koncentrerade arbetspass leder till stor frånvaro är det måhända ett
uttryck för att de upplevs som mycket tunga och pressande, något som kan förefalla sannolikt
och därtill är en rimlig tolkning av förhållandet att få tycks arbeta heltid och ständig
natt. Om sjukersättningsreglerna kan medverka till förebyggande tänkande i kombination
med arbetstider som går att försörja sig på och uthålligt orka med är det en fördel. I sista
hand – om någon bevisligen tycks vara frånvarande på ett systematiskt sätt just när arbete
ska utföras - finns möjligheten att begära sjukintyg från första dagen. I vilket fall som helst
24

ör upprepad frånvaro alltid föranleda insatser i det enskilda fallet, vare sig den gäller
dag- eller natt-, eller hel- eller deltidsanställda. Både om omfattande sjuklighet, som kan
vara betingade av arbetsvillkoren eller ej, eller otrivsel är grunden för frånvaron måste
den anses vara en viktig personalpolitisk fråga.
Från kommunsektorn påpekas också att karensavdrag kan komma att medföra högre
avdrag än idag. När avdraget idag enbart omfattar ett fåtal timmar för att den sjuke
gått hem när bara en mindre del av arbetsdagen återstår är det en avsedd effekt av
förslaget om karensavdrag. Kommer den anställde tillbaka nästa dag begränsas avdraget
till vad som annars hade utgått i sjuklön för de få frånvarotimmarna. Om sjukfallet
däremot varar över flera dagar finns inget rimligt skäl för ett mindre karensavdrag
än om sjukfallet börjat med en hel dag.
Det fall som särskilt nämnts av Kommunförbunden där utfallet kan bli högre avdrag
än idag gäller den som utöver arbetstid måndag till fredag har beredskap under
helgen. Det kan då påpekas att beredskap torde inträffa relativt sällan och normalt
gäller mindre delar av inkomsten för betydligt färre än dem som idag drabbas
av konsekvent höga karensavdrag. Effekterna blir också måttligt dramatiska eftersom
den anställde om han tillfrisknar till beredskapstillfället ändå får ersättning och
om han inte gör det om han har schemalagd beredskap bör få 80 procent i sjuklön.
Slutligen tycks kommunförbunden uppleva det som ett stort administrativt bekymmer
att tilläggsersättningar för obekväm arbetstid m m ofta utbetalas månaden efter löneutbetalningen.
Kanske har de administrativa systemen hunnit förbättras sedan 2004 så att
det idag går snabbare att betala ut rätt ersättning? Men hur som helst är avsikten inte
att nödvändigtvis göra sig beroende av faktisk utbetalning för viss månad. Med fiktiv
veckoinkomst måste avses en beräknad genomsnittlig månadsinkomst, som får beräknas
på så lång period så att också arbetsscheman som går över många veckor får plats.
Exakt hur beräkningen ska göras föreslås, framför allt just p g a olika långa schemaperioder,
bli en fråga för förhandling mellan parterna.
Intressant är också att konstatera att parterna på flera områden redan i hög eller någon
grad har löst frågan förhandlingsvägen. Transportsektorn har helt enkelt träffat avtal med
samma innebörd som förslaget till lagstiftning (manlig bransch med oregelbundna tider
och långa arbetspass, men med färre korta deltider och därför i den delen mindre problem
än inom kommunal sektor). Inom IF Metalls område (manligt dominerad bransch)
tycks den lokala tillämpningen av karensavdraget inte sällan bygga på lagförslagets principer.
Det verkar vara lättare att nå avtal i mansdominerade branscher. Det är också
Kommunals erfarenhet. För brandmän, med mycket långa pass på upp till 24 timmar,
finns lokala uppgörelser där man delat upp passen för att minska problemet. Den privata
arbetsgivarparten KFO har, på eget initiativ för att man fann effekterna oacceptabla, för
sina personliga assistenter begränsat karensavdraget till högst åtta timmar. Begränsning
till åtta timmar förekommer också på andra håll.
25

Sammanfattningsvis tycks argumenten för ett karensavdrag med en femtedel av en
fiktiv, dvs en normal genomsnittlig, veckoinkomst vara betydligt starkare än argumenten
emot. Framför allt kan inte argumentet att det blir dyrt om just de som åtagit sig
långa obekväma arbetspass ska få liknande villkor som andra, tillmätas särskild vikt.
Den rättvisa som alla parter utom de kommunala arbetsgivarna tycks vara överens om
talar snarare för att grupper med koncentrerade deltider, framför allt förekommande
för lågavlönade kvinnor, länge varit orättvist utnyttjade.
Det vilande färdiga förslaget till karensavdrag i stället för karensdag bör snarast genomföras.
Men även om så sker återstår frågan om det kan finnas bättre tekniska lösningar på
karensdagen än den nuvarande. I följande avsnitt ska vi presentera några uppslag till
andra konstruktioner, som är oberoende av den viktigare frågan om karensavdrag i stället
för karensdag, men som mycket väl kan kombineras med den.
Alternativa karensavdragskonstruktioner
Som redan framgått kan det plötsliga bortfallet av en dags inkomst upplevas som särskilt
kännbart för Kommunals medlemmar och andra låginkomsttagare även om karensdagen
skulle ersättas av karensavdrag. Det är helt enkelt så att fem procent av en
låg lön är svårare att klara än fem procents minskning av en högre. Sannolikheten att
låginkomsttagaren har reserver i sin ekonomi är lägre.
Självrisken finns enbart för att stävja överutnyttjande och fusk. Kommunalare och en
del andra grupper upplever inte så sällan situationer där det är arbetet själv som gjort
antingen att man blivit sjuk, som när patienter smittat vårdpersonal med t.ex. vinterkräksjuka
eller hepatit, eller som gör att man inte får arbeta trots att man kan, som tex
om en slakteriarbetare skurit sig, en kokerska drabbats av en måttlig förkylning eller
vinterkräksjukan snabbt gått över för en barnvårdare. Att drabbas av karens och löneavdrag
i dessa lägen uppfattas med viss rätt som orättfärdigt i sådana situationer där
det är alldeles klart att det är arbetet själv som orsakat situationen (något som i och för
sig ofta är svårt att fastställa). Situationen kan liknas vid arbetsskada, men är inte av det
långvariga slag som ger rätt till full ersättning med 100 procent av lönen. Det är t o m
tveksamt om lagstiftningen medger att arbetsgivaren frivilligt ger full ersättning, något
som aktualiserades i samband med ett utbrott av svininfluensa 2009 när SKL i en rekommendation
invände mot den ersättning som vissa kommuner ville ge sina anställda.
Att karensdagen inte gjorts dispositiv är avsiktligt och rimligt. Den skulle annars snabbt
kunna förvandlas till en klassfråga. Men en viss öppning för att arbetsgivare skulle
kunna ge full ersättning när det är särskilda förhållanden i arbetet som framtvingar
frånvaro vore heller inte orimligt.
Även inom Kommunal och andra låglöneförbund anser många att vissa självrisker kan
vara nödvändiga för att få en effektiv försäkring som utnyttjas för det den är avsedd för
26

och inget annat. Frågan är dock om det finns andra tekniska konstruktioner som kanske
rent av skulle ha bättre effekter för försäkringen än det plötsliga avbräcket första dagen.
Kan man behålla, eller rent av förbättra, självriskens avhållande drivkraft att utnyttja
försäkringen om det inte verkligen behövs utan den plötsliga likviditetsförlust som kan
bli ett alltför stort problem för många med små marginaler? Det är den fråga som ska
diskuteras i detta avsnitt. Avsikten är inte så mycket att leverera färdiga förslag som att
lämna ett underlag för debatt.
Återkommande karens. Karensdagen, liksom karensavdrag för första dagen, lägger all
tonvikt vid att sjukfallet inte alls påbörjas. Det har sina poänger. Ett sjukfall som inte
påbörjas kan heller inte fortsätta. Men genom att uttömma hela kraften första dagen
riskeras också ett par nackdelar. Den första handlar om för lågt utnyttjande av försäkringen
och den andra om för högt.
Sjuknärvaro är inte alltid av ondo. Den kan vara uttryck för pliktkänsla, ansvarstagande
och ren arbetslust. Om sjukdomen inte förvärras, individen orkar och ingen blir smittad
kan sjuknärvaron rent av vara tecken på att individen tycker om sitt arbete och känner
att hon behövs. Men om motsatsen gäller – om sjukdomen riskerar att förvärras, eller
om individen slits ut i förtid, eller om risken är stor för smitta av andra – då hade sjukfrånvaro
varit bättre, sannolikt lett till lägre frånvaro i det långa loppet och dessutom
varit just det som sjukförsäkringen är till för. I det fallet har sjuknärvaron varit för hög
och sjukfrånvaron för låg.
Om å andra sidan karensdagen väl har passerats kan det inte uteslutas att den som tagit
första dagens förlust ibland, för säkerhets skull, väljer att stanna hemma några dagar
extra som kanske inte var helt nödvändiga. Då blir sjukfrånvaron för hög.
Alla effekterna existerar säkert sida vid sida, samtidigt som flertalet sannolikt reagerar
just så som försäkringen förutsätter. De stannar hemma när de känner sig för sjuka för
att uträtta sitt arbete och går tillbaka när de eller doktorn tycker att det är dags. Frågan
är vilka effekter som överväger, vilket kan variera med kultur, över tid och till sist är en
empirisk fråga.
Danskarna införde en karensdag, men tyckte sig finna att smitta och förlängning av
korta fall ökade frånvaron snarare än motsatsen. Den utredning som låg till grund för
slutsatsen blev rätt kraftigt ifrågasatt, men danskarna avskaffade sin karensdag utan att
deras korttidsfrånvaro exploderat.
Vår egen historia från den tid i slutet av 1980-talet, när ersättningen första dagen låg
på 90 procent (och för vissa grupper ännu högre), innehåller en period med mycket
hög korttidsfrånvaro, som minskade rejält i samband med att karensdagen infördes.
Emellertid är det viktigt att notera att uppgången i frånvaron hade påbörjats innan
karensdagen avskaffades 1987 och att nedgången av korttidsfrånvaron var kraftig
redan innan karensdagen införts. En del av nedgången inträffade samtidigt som ersättningen
de första dagarna hade minskats till 65 procent, men korttidsfrånvaron var
27

i slutet av 1980-talet också en av de mest diskuterade samhällsfrågorna och en del av
nedgången berodde sannolikt på debatten i samhället och på arbetsplatserna om när
det är rimligt att stanna hemma pga sjukdom.
Perioden mars 91 – mars 93 var ersättningen de första tre dagarna 65 procent och
sjukfrånvaron minskade kraftigt under perioden. Därefter innebar krispolitiken
ett stort antal förändringar i sjukförsäkringens ersättningsregler samtidigt med
krisstämning och stora sparprogram. Att reda ut hur olika försäkringsregler eller
samhällsklimatet inverkade på frånvaroutvecklingen torde vara omöjligt. Därtill har
korttidsfrånvarostatistiken sedan arbetsgivarperioden infördes varit usel.
Någon precis kunskap om effekterna av det ena eller andra upplägget av självrisken
vid korttidsfrånvaro finns alltså inte. Inte heller är sambanden mekaniska. Mycket
annat än ersättningens storlek inverkar på frånvarons omfattning. Det är emellertid
inte orimligt att anta att tre dagar med reducerad sjukpenning skulle ha minst
lika goda effekter som en dag helt utan ersättning. Sjuknärvaro av ondo dag 1, dvs.
sådan frånvaro som vore motiverad men som inte blir av därför att det ekonomiska
avbräcket blir för kraftigt, skulle kunna avskaffas eller minska radikalt. Därtill kommer
att inkomstminskningen dag 2 och 3 gör det sannolikt att den som dag 1 vårdade
ett förkylningsutbrott, en magsjuka eller en plötslig huvudvärk skulle fundera
ett varv extra på om det inte skulle vara möjligt att återvända dag 2 eller 3.
Gällande regler berövar den (som har en jämn dagsinkomst) som är sjuk i tre dagar
1,4 dagslöner. Det motsvarar en daglig ersättning i tre dagar på drygt 50 procent. För
arbetsgivaren skulle detta dock bli något dyrare, eftersom det finns flera förstadagar
än andra- och tredjedagar. En likvärdig kostnad som dagens per frånvarotillfälle skulle
alltså kunna motsvara ungefär 50 procents ersättning i tre dagar.
Skulle 50 procents ersättning första dagen leda till ökad ”okynnesfrånvaro”? Den socialdemokratiska
riksdagsgruppen avvisade blankt ett förslag från regeringen 1993 att
återinföra en ersättning första dagen, eftersom den inte ville återuppleva 1980-talsfrånvaron.
Men mycket annat än ersättningen spelar som sagt roll. Att återinföra en viss ersättning
dag 1 skulle t.ex. vara betydligt enklare om systemet med en företagshälsovård
som tar emot sjukanmälningar vore vanligare förekommande än det är. Om en person
får tala såväl med sin arbetsledare som med en sjuksköterska på företagshälsovården
om sin sjukdom är det antagligen högst osannolikt med upprepad omotiverad frånvaro.
Och skulle det förekomma föreligger nog andra allvarliga problem, som motiverar personalpolitiska
insatser.
En tredagars halvkarens skulle sannolikt minska frånvaron dag 2 och 3. Men är det den
viktigaste korttidsminskningen? Kanske skulle ett viktigare eftertanketillfälle uppstå om
man förlägger dag 2 och 3 till dag 8 och 15 istället? Det skulle innebära extra överväganden
när sjukfrånvaron varat i en eller två veckor och risken börjar tillta att sjukfallet
övergår från kort- till långtidsfrånvaro. Att undvika onödig långtidsfrånvaro är en betydligt
viktigare fråga än om förkylningar tar en eller ett par dagar.
28

Flest sjukfall börjar på måndagar, vilket inte är så konstigt, eftersom måndagen samlar
upp också de fall som egentligen börjat lördag eller söndag. Vad som emellertid är
svårare att förklara är att det är mycket vanligare att sjukfall avslutas efter hela veckor
än jämnt spritt över veckan. Eftersom det kan vara en poäng att komma igång snarare
innan än efter en helg om sjukdomen inte gör det olämpligt, skulle kanske dag 2 med
lägre ersättning förläggas till dag 5 (eller närmaste arbets- och ersättningsdag) och dag
3 till dag 10. Fyra frånvarodagar är för de flesta enklare åkommor fullt tillräckligt och
minskar sannolikt det komma-igång-igenproblem som både en veckas semester och en
veckas frånvaro av annat skäl tenderar att innebära.
Extra eftertanke kring dag 5 och 10 skulle innebära att de som insjuknat lördag-söndagmåndag
kanske skulle överväga att återvända på fredagen första veckan eller onsdagen
i vecka 2, vilket skulle bryta ett mönster av frånvaro i hela arbetsveckor. De som insjuknar
tisdag, onsdag, torsdag skulle få sin andra halvkarens måndag följande vecka och sin
tredje resp. torsdag, fredag eller måndagen därpå.
Karenssparkonto. Ett annat sätt att lindra likviditetsproblemet skulle vara att organisera
ett obligatoriskt sparande på ett likartat sätt som det lär finnas kanadensiska erfarenheter
av. Där förekommer att arbetsgivare och arbetstagare sätter av pengar för att göra
det möjligt för löntagarna att kunna kompensera för inkomstbortfall pga sjukdom med
löntagarens egna pengar. Man åstadkommer därmed en tydlig självrisk, men organiserar
också förutsättningar att klara av den.
29

En svensk motsvarighet skulle tex kunna se ut som följer.
Genom antingen lagstiftning eller avtal kommer parterna överens om att för den enskilde
bygga upp en buffert som motsvarar ersättningen för tre karensdagar. En av
200 arbetsdagar på ett år motsvarar 0,5 procent av årsinkomsten. Sparbehovet för tre
karensdagar blir då 80 procent av 1,5 eller 1,2 procent av lönen. Om arbetsgivare och
arbetstagare delar på kostnaden skulle systemet kunna byggas upp under tre år genom
0,2 procent i ökning per år från arbetsgivaren och 0,2 procent per år ur löntagarens
löneökning. Pengarna blir en inkomst för löntagaren, men beskattas först vid uttaget.
Vid sjukdom väljer löntagaren själv om han eller hon vill ta ut beloppet motsvarande
sjuklönen. För den som tar ut sina tre dagar utan full täckning på kontot får sparandet
fortsätta året ut i efterskott.
I januari får löntagaren rätt att ta ut det som finns kvar på kontot, men får i så fall
fortsätta att sätta av pengar för kommande år. Man bör också kunna välja att låta
outnyttjade pengar stå kvar och därmed inte ha skyldighet att fortsätta spara på
kontot utöver vad som krävs för tre dagar. Det är visserligen lite oekonomiskt att
välja att avstå från arbetsgivarens pengar, men vill individen hellre ha sina 0,6 procent
i handen bör det vara möjligt så länge det finns inkomster motsvarande tre
karensdagar på kontot. Smartare är dock att ta ut outnyttjade pengar och fortsätta
det med arbetsgivaren delade sparandet.
Man kan fråga sig om det ska vara möjligt att välja att fortsätta spara till antingen allt
fler karensdagar eller åtminstone så att man alltid har tre dagar för året på kontot.
Det kan diskuteras. En möjlig invändning mot ett obligatoriskt sparande skulle kunna
vara att arbetstagaren kanske för lättvindigt skulle kunna ge sig själv en ledig dag om den
inte skulle märkas i månadens ekonomi och inte kosta arbetsgivaren något. På många
arbetsplatser kan sådan oplanerad korttidsfrånvaro orsaka problem. Men det skulle också
kunna vara en poäng och en ökad frihet för individen om arbetsgivare och arbetstagare är
överens om den lediga dagen. Enklast är kanske ändå att inte fylla kontot med mer än tre
dagar, vilket ända långt fram i december kan komma att behövas och kanske därför inte
tas ut i onödan. Den som vill kan ju alltid fortsätta att på egen hand spara det överskott
som finns i januari för att i praktiken ha en större buffert i framtiden. Hur mycket vi människor
väljer att ha i skafferiet när vi kan välja fritt är olika.
30

Avslutande kommentarer
När man funderar över vilken konstruktion självrisken i början av sjukfallet bör ha är
det viktigt att precisera syftet.
Sjukdom kommer i många olika former. Ibland är det fullkomligt självklart när man
bör eller måste stanna hemma. Vid olycksfall med allvarlig skada, feber, utbrott av
akuta anfall av allvarliga sjukdomar som drabbar i skov tex I många andra fall är övergången
mellan nödvändig frånvaro och möjlighet att arbeta mycket mera flytande.
Hur ont ska man ha, hur smittsam ska man anse sig vara, vad kräver jobbet och hur
mycket nytta ska man kunna göra för att inte bli mera belastning än hjälp i arbetsgruppen?
Det är i dessa senare fall som karensdagens självrisk ska fungera som hjälp
för den avvägning och eftertanke som individen själv måste stå för. Onekligen är det
så att den egna ambitionen och inställningen spelar roll och onekligen är det så att
ekonomin då kan spela en roll.
Den ökade självrisk som karensdagen innebär syftar däremot inte till att minska inkomsten
så drastiskt att det särskilt för den som har låg inkomst gör att man kommer att undvika
också motiverad frånvaro, som den som har bättre inkomster har större förutsättningar att
klara. Att karensdagen i praktiken slår hårdare mot låginkomsttagare än höginkomsttagare
är en olycklig effekt av att låg inkomst innebär särskild sårbarhet. Att skärpa låginkomsteffekten
ytterligare för dem som verkligen har mycket låg inkomst för att de har sin arbetstid
förlagd på särskilt tyngande sätt och bla därför arbetar deltid saknar däremot all logik. Det
får betraktas som en olycklig felkonstruktion av karensdagen och bör omedelbart åtgärdas,
särskilt som det finns ett redan färdigberett och väl förankrat förslag.
Därutöver kan finnas skäl att hitta de former för karens som hjälper till att skapa rätt
sorts eftertanke, utan att effekterna slår särskilt hårt för den som har låg inkomst. Vi har
skissat på några förslag som möjligen kan upplevas vara bättre än dagens ordning. Självklart
är det dock inte, helt enkelt eftersom de alla innebär ungefär samma bortfall av
inkomst vid ett sjukfall som idag. Det intressanta är emellertid att de alternativa förslagen
sannolikt skulle ha alternativa effekter jämfört med dagens system. Därmed finns
det skäl att diskutera dels vad det är vi egentligen vill uppnå med karensen, dels vilken
ordning som kan antas bäst uppfylla vad vi eftersträvar.
Något som inte heller är ett primärt syfte med karensdagen är att befria arbetsgivaren
för kostnaden när den anställde blir sjuk. Här, som i många andra länder
ingår en försäkring mot inkomstförlust vid sjukdom i det normala kontraktet mellan
arbetsgivar- och arbetstagarpart. Kostnaderna tas självklart ur löneutrymmet
och att försäkringen fungerar effektivt och inte kostar mer än nödvändigt är ett
gemensamt intresse för arbetsgivar- och arbetstagarpart. Den allmänna sjukförsäkringen
är arbetstagarnas försäkring, men den är också arbetsgivarnas. Den
försäkrar bort de höga kostnader som långtidsfrånvaro annars med stor sannolikhet
skulle innebära för den enskilde arbetsgivaren.
31

Det finns emellertid skäl till att även arbetsgivaren drabbas av en självrisk. Korttidsfrånvaron
är särskilt känslig för förhållandena på arbetsplatsen. Skillnader i fysisk och
psykisk arbetsmiljö förklarar det mesta i variationerna av frånvaro mellan olika arbetsplatser.
Att arbetsgivaren träffas av drivkrafter att förebygga problem och skapa en
god arbetsmiljö är alltså lika viktigt för en effektiv försäkring som att löntagarna bara
utnyttjar den när det är motiverat. Arbetsgivarperioden är arbetsgivarnas självrisk där
kostnaderna kan påverkas genom förebyggande arbete och goda arbetsvillkor, som dels
minimerar sjukdom, dels skapar lojalitet mellan arbetstagare och arbetsuppgifter. Att
helst inte vilja vara frånvarande och gärna vilja komma tillbaka så snart som möjligt till
arbetsplatsen är den viktigaste förutsättningen för en effektiv försäkring med lagom
sjukfrånvaro.
I arbetsgivarens kortsiktiga ekonomiska egenintresse ligger att fördela självrisken så att
den samlade korttidsfrånvaron blir så låg som är rimligt med hänsyn till hälsoläget. Om
karenskostnaden kan omfördelas så att återgång till arbete blir mera anpassat till individuella
variationer än till dagens helveckors frånvaro skulle också arbetsgivarna vinna på
en ny ordning. Med en uppdelning av karensen över tid blir den plötsliga likviditetspåfrestningen
för låginkomsttagare, som uppstår just på grund av ett stort inkomstbortfall
vid ett och samma tillfälle, också mindre. Det är svårt att med säkerhet förutspå exakt
vad som skulle bli effekten av t.ex. halv karens dag 1, 5 och 10, men nog är det värt att
diskutera och det vore intressant att pröva.
Även ett karenssparkonto har intressanta egenskaper genom att det minskar pressen på
låginkomsttagaren utan att minska den faktiska ekonomiska självrisken. Den starkaste
invändningen mot ett karenssparkonto kanske är att det egentligen inte är något annat
än ett tvångssparande. Den som vill kan ju alltid själv bestämma sig för att spara och
förfogar då själv över sitt sparande. Några andra pengar än de som annars ändå skulle
kunna tas ut som löner är ju knappast tillgängliga. Teoretiskt är det svårt att invända
mot detta. Men praktiskt vet vi att den som lever med små marginaler ofta har särskilt
svårt att spara systematiskt. Det som vore poängen med ett organiserat buffertsparande
för karens är att friheten att ha en buffert skulle garanteras också dem som har så knappa
inkomster att de i praktiken har svårt att på egen hand sätta av någon buffert alls.
En invändning av motsatt slag är att det kan tyckas orättvist att den som haft turen att
inte bli sjuk ska kunna få ut ett belopp som den som varit sjuk inte får. Men då får man
igen komma ihåg att det handlar om egna pengar som man hur som helst hade fått ut i
lön – om man inte varit sjuk och drabbats av karensavdrag. Någon skillnad i sak jämfört
med idag är det inte; Bara ytterligare ett exempel på den gamla sanningen att det är
bättre att vara rik och frisk än sjuk och fattig.
32

36
1. Lagom är bäst, varken för mycket eller för liten sjukskrivning - om självrisker och karens. Rapport av Anna Hedborg. Art. nr 978 91 7141 961 3