terror i guds namn

påmint om sin mor.
”Vad har vi här då?”
”Han heter Rick och är mitt monster”, sa Lena.
”Rick, det var ett ovanligt hundnamn.”
”Humphrey Bogart i Casablanca heter Rick. Min favoritfilm.
Kanske för att Pernilla alltid tyckte jag var lite lik Ingrid Bergman.
En koreansk Ingrid Bergman.”
Det var ett lamt skämt men fick åtminstone några leenden.
”Du vet att vi har följt din karriär, även efter det att du och
Pernilla blev ovänner. Du är så duktig. Vi till och med prenumererar
på den där tidningen Tider som du skriver en hel del i. Se själv”,
sa Nils och pekade på en hög magasin som låg i skänken. ”Fast vi
kanske inte alltid läser allt i den,” erkände han då Tider knappast
riktade sig till bönder med sin blandning av högt och lågt.
Tider beskrevs ibland som en kombination av Café och Moderna
Tider. Tidskriften hade mycket bra rykte för sin journalistik och
en stadig upplaga kring 25.000 exemplar, vilket attraherade en
exklusiv grupp av annonsörer. Tider var helt enkelt en bra affär
som dessutom ofta citerades i annan press. Den hade nått sin
position snabbt och Lena Blom var en av de mest flitigt anlitade
medarbetarna.
Lena rodnade lite igen. Så där som man gör när man upptäcker
att någon verkligen bryr sig om vad man gör och dessutom tycker
det är bra. Det kändes varmt då Hedins en gång hade varit sådana
extraföräldrar till henne. Hon kände sig varm inombords av att veta
att de brydde sig fortfarande. Hon strök sig med båda händerna
utifrån näsan generat över de höga markerade kindbenen.
”Vi blev inte ovänner, vi växte nog bara ifrån varandra.”
”Pernilla själv sa att ni var ovänner. Hon sa att hon hade varit
hemsk mot dig, men hon berättade aldrig varför.”
”Hon sa något om mig som sårade mig mycket djupt just då”,
svarade Lena långsamt. Hon ville inte tala om det, inte just nu. Det
var något hon tyckte var mellan henne och Pernilla. Att bli kallad
mördare av sin bästa vän hade chockat henne djupt och hon hade
varit oerhört sårad för hon hade trott att Pernilla skulle förstå, trots
allt. Men hon hade inte lyckats förklara att hon varken ville ha
killen eller barnet.
Hon hade aldrig kommit så långt att hon berättat för Pernilla att
mannen redan var gift, vilket han berättade först när hon talade
om att hon var gravid. Beslutet hade inte varit lätt, men hon hade
aldrig ångrat det. Hon tyckte det var det enda möjliga beslutet, för
sin egen del och för barnets del. Trots att hon lärt sig att ta för sig i
världen trodde hon fortfarande att barn hade rätt till både en pappa