terror i guds namn

filmworks.se

terror i guds namn

i guds

namn


© Lindy Lindh, 1999-2004

Alla rättigheter är förbehållna författaren varför eftertryck,

helt eller delvis endast får ske med författarens uttryckliga

tillstånd.

Grafisk form och omslag: StyleWorks

ISBN 91-631-1167-5

Kontakt: bookworks@lindy.se, www.lindy.se/bookworks


KAPITEL 1

”Må hon brinna och rida alla Belsebubs eldar och kval.”

Orden västes fram och Lena Blom trodde först att hon hade hört

fel. Att hon hade inbillat sig dem.

Hur kunde någon säga något sådant, på en begravning?

Orden hade pressats fram under starkt känslosvall. Så mycket

hade hon hört. Men de hade inte varit mer än en viskning från

någonstans bakom henne i den ljusa och moderna Birgittakyrkan.

Och kunde orden verkligen gälla Pernilla Hedin. 33 år gammal.

Hon skulle aldrig bli äldre. För det var Pernilla Hedins begravning

som den unge blondlockige prästen framme vid altaret just höll på

avsluta.

Lena Bloms ögon var fulla av tårar. Hon kunde inte hjälpa

det. Hon hade alltid gråtit på de få begravningar hon hade varit

och Pernilla Hedin var hennes bäste vän från barndomen. De

hade vuxit upp tillsammans. De hade gått i samma skolor ända

till universitetstiden. De hade fnittrat ihop och undrat hur man

kysstes. Tillsammans hade de listat ut det med hjälp av en pojke i

klassen när de började mellanstadiet. Senare hade de diskuterat och

funnit ut fler av hemligheterna bakom att växa upp. Glädjeämnena

och sorgerna. Den största, och fortfarande mest gåtfulla, var pojkar

och varför de var tvungna att vara så annorlunda. Frustrerande

som marmeladsmörgåsar som alltid hamnar upp och ned. Alltid

barnsliga oavsett ålder. Ändå konstigt spännande.

Den mörkblonda Pernilla och adoptivbarnet Lena hade delat

många upplevelser, men de hade växt ifrån varandra och vid deras

sista möte hade Pernilla anklagat Lena för mord.

Efter det hade de aldrig mer träffats. Och de skulle aldrig mer

träffas, för 33 år gammal vigdes Pernilla till den gud hon så hade

överlämnat sitt liv till.

Lena kunde inte hjälpa att hon kände en stor orättvisa. Det

var Pernilla som hade trott på Gud, på religionen och ett liv efter

detta. Lena hade inte bara tvivlat, hon hade aldrig funnit den tro

som så hade kommit att ta över Pernillas liv. Ändå var det Pernilla

som hade ryckts bort, överraskande och utan mänsklig förklaring.


Precis som prästen just sa i sitt griftetal.

Skitsnack, tänkte Lena. Hur kan det finnas en gud när unga

människor dör. Oavsett förklaringen. Lena hade redan hört

ryktena. Att Pernilla skulle ha tagit sitt eget liv.

Officiellt var det en olyckshändelse. Pernilla hade trillat i Fyrisån

i Uppsala där hon bodde. Av någon anledning hade hon inte kunnat

ta sig upp ur ån. Hon hade drunknat.

Pernilla som hade tävlat i skollaget i simning.

Pernilla som trodde på Gud och hade vigt sitt liv åt kyrkan. Hon

skulle inte ha tagit sitt liv. Det stämde inte tänkte Lena när hon

kom till kyrkan. Och nu de här hemska orden som nådde henne

bakifrån.

Lena vände sig försiktigt om och försökte se vem som hade sagt

dem. Hon hade avsiktligt satt sig långt bak i kyrkan. Det var nu

nästan sex år sedan hon hade träffat Pernilla senast och de hade

skiljts som ovänner. Pernillas föräldrar hade skickat henne en

inbjudan och ett kortfattat klipp om olyckshändelsen från Upsala

Nya Tidning. Föräldrarna visste inte varför Lena och Pernilla hade

blivit ovänner. Allt de visste var att de inte längre umgicks.

Åh, vad jag önskar att vi hade kunnat träffas igen. Kanske hade

jag kunnat få dig att förstå varför jag gjorde aborten, tänkte Lena.

Vi hade ju jämt så roligt. Vi bara växte upp till att bli två helt olika

personer, men slutade vi någonsin att älska varandra för det?

Det satt bara några få personer bakom Lena. Ingenting i deras

ansikten avslöjade vem som hade yttrat orden som hade låtit som

en förbannelse. Lenas blick fastnade vid en ung man med tunt

silverblont hår. Han måste det ha varit. De andras ansikten var

neutrala och det kunde inte varit den äldre kvinnan. Det hade

definitivt varit en mansröst.

Den unge mannens ansikte var stelt. Inte i sorg utan av en

järnhård behärskning. Blicken var riktad upp mot kyrkfönstret,

inte mot den enkla ljusa kistan som stod därframme.

Plötsligt märkte han att Lena tittade på honom. Ett par ljust blå

ögon utan några som helst känslor vändes mot henne. De granskade

henne på ett sådant sätt att Lena omedelbart vände sig framåt igen.

Hon kunde inte möta mannens blick. Ögonen avslöjade inget men

såg ändå rakt igenom henne. Det var som hon inte existerade mer

än som ett objekt. Ett genomskinligt föremål.

Hon riskerade en ny snabb titt. Mannen såg rakt emot henne

när hon vände sig om. I hans mungipor speglades skuggan av ett

leende. Längre än så nådde det aldrig. Uttrycket i ögonen var

detsamma. Som en död fisk, tänkte Lena. Vad gör han här, han

verkar inte vara här för att sörja?


Hon vände sig framåt och försökte glömma mannen och istället

komma ihåg sin vän. Det här var också en stund för de fina

minnena. Församlingen sjöng med i en av psalmerna som Pernillas

föräldrar hade valt. Det var en ljus och optimistisk sommarpsalm

som Lena kände igen från söndagsskolan.

Begravningen led mot sitt slut. Lena hade i sin sorg redan

förträngt det underliga uttalandet när hon hörde hur mannen reste

sig och började gå ut. Hon slängde en snabb blick mot utgången.

Mannen stannade till i dörröppningen, såg med livlöst ansikte mot

kistan och sa tyst för sig själv.

”Gud har straffat dig för ditt förräderi. Nu måste du möta

skärselden.”

Lena hör inte orden, men ser hon hans läppar röra sig och

uppfattar dem ändå. Det är som hon förts till en annan värld där

bara den underlige mannen och hon själv finns. Runt omkring

henne utspelas allt annat i slow motion. De två är i ett vakuum och

den övriga världen finns bara otydligt utanför.

Hon börjar resa sig för att följa efter mannen när han tvärt

vänder på klacken och går ut ur kyrkan. Just då reser sig hela

församlingen. Stolar skrapar och många tar chansen att snyta sig.

En förlägenhetens gest för att dölja sina tårar och känslor. Svenska

begravningar är inte tillfällen för stora känslor annat än hos de

närmaste. Övriga besökare tar hänsyn till deras sorg och vill inte

störa med sina egna känslor.

Lena rycktes tillbaka till verkligheten. När hon såg mot

kyrkdörren hade en mystiske mannen försvunnit. Hade hon

inbillat sig det hela? Lena visste knappt vad hon skulle tro.

Pernillas föräldrar hade valt att försöka göra begravningen så

ljus som möjligt. De hade undanbett sig sorgkläder och musiken

och sången hade ljusa optimistiska toner. Levandegjorda. Deras

dotter hade ju trott på en himmel och ett liv efter detta. De kunde

bara önska att hon skulle få uppleva det. De hade också undanbett

sig alla tal, utom ett kort känsloladdat tal av hennes far.

Stakande och med uppenbara svårigheter fick Pernillas åldrige

far de ord han så mödosamt hade plitat ned för hand på ett papper

sagda. Pappret slokade med sina hundöron i hans hand efter allt

vändande och vridande. Han talade för hela familjen, av vilken

Pernilla hade varit sladdbarnet. Hennes syskon och mamma satt

djupt bedrövade och lyssnade till de sista ord som riktades till

henne på denna jord.

Det var ärliga och enkla ord från enkla människor. Som

journalist önskade Lena att hon skulle kunna skriva som Pernillas

åldrige far talade, även om orden ibland kom ut stötvis och utan


den vane talarens självförtroende och elegans. Så mycket större

blev effekten och hela församlingen satt djupt försjunkna i orden

en stund efter att den gamle mannen hade talat färdigt.

Den professionella sidan av Lena kunde inte låta bli att

förundras över hur mycket starkare det talade ordet var. En del

av henne undrade om hon med de skrivna orden någonsin skulle

kunna åstadkomma vad den gamle mannen och lantbrukaren just

hade gjort med sina valhänt framsagda ord.

Samtidigt undrade hon vad som var fel med henne. hur kunde

hon sitta i kyrkan och se sin bäste vän från barndomen begravas och

yrkesmässigt fundera på det som skedde. Var hon så yrkesskadad?

Som journalist skulle hon stå utanför och titta in, men i ett sådant

här ögonblick? Hon förstod att det hela var ett skydd. Det var

hennes sätt att reagera och att försöka hålla distans till det hela.

Efteråt hade Lena glömt bort det hela. Utanför den vita moderna

kyrkan i norra delen av Kalmar sökte hon upp Pernillas föräldrar

och syskon.

När hon kramade om Pernillas mor rann tårarna och orden ville

inte forma sig.

”Jag är så hemskt ledsen”, var allt hon kunde få fram.

”Jag vet”, sa Pernillas mor enkelt och med bondmorans

praktiska inställning tog hon fram en ren linnenäsduk och torkade

bort Lenas tårar.

”Lena, vi vet att du och Pernilla inte träffades de senaste åren”,

sa Pernillas far och höll ett stadigt grepp om hennes överarm.

”Men vi vill gärna att du kommer hem till oss ikväll om du kan. Vi

behöver prata med dig. Det här är så svårt för oss att förstå. Vi kan

nog inte tro på vad som har hänt.” Han gjorde en paus innan han

stillsamt fortsatte: ”Och vi tror inte på vad polisen säger.”

Lena lovade att titta över till gården som bara låg några kilometer

från hennes eget hem. Det var mer än tio år sedan hon flyttade

men gården var och skulle alltid vara hemma för henne. Hon

framförde också sin brors ursäkter. Han skulle följt med henne på

begravningen, men en komplicerad fölning hade hindrat honom.

”Vi vet”, sa Pernillas bror Lars. ”Andres ringde innan vi åkte och

bad om ursäkt. Vi förstår. Livet går vidare på något sätt.”

Lena kände att hon inte orkade möta fler gamla vänner utan


gick till sin vita Toyotajeep och körde Norra vägen ned till Kalmar

slott. Där, i det gamla sjukhuset som låg precis mittemot hade hon

och Pernilla gått i skolan. Söderportskolan hette den då. Skolan var

nedlagd, precis som sjukhuset innan dess, men annars var nästan

allt som förr.

Slottsparken bredde ut sig med sina häckar och exotiska träd.

Där hade Pernilla och Lena tjuvrökt på rasterna. Mest för att

imponera på andra. De tyckte det smakade hemskt. Det var som

med allt annat i Lenas liv. Hon bara måste pröva, men gillade hon

det inte så fick det vara. I vallgraven hade hon tävlat med pojkarna

i att jumpa på isflaken på lunchrasten. Som tur var vallgraven inte

särskilt djup. Lena hade plurrat både en och flera gånger i sina

försök att överglänsa killarna.

Det var också på tävlingsområdet Lena och Pernilla hade skiljt

sig åt mest. Lena älskade att tävla och deltog i en mängd idrotter

i skolan, Pernilla undvek de flesta. Den enda sport de hade utövat

tillsammans var ridningen, i stallet och hemma på hästarna på

Lenas gård. Tävlingslusten brann fortfarande i Lena. Det är bara

bäst som gäller.

Hon fortsatte promenaden ut mot Kalmarsundsparken där

vinden från sundet ven in över de öppna gräsmattorna. Hon tänkte

på novellen hon hade skrivit i skolan om grässtrået och vassröret.

Inte visste hon då att det fanns en kinesisk saga som handlade

om samma sak. Hon hade skrivit den för att försöka förklara

sin envishet. Hon såg sig själv som grässtrået som böjde sig för

elementen men som alltid reste sig. Vassröret var det som tjurigt

skulle stå på sig, istället för att söka nya vägar. För att till slut gå

helt av.

Novellen hade säkert inte varit särskilt bra, men Pernilla hade

efter att läst den förutspått Lenas framtid som skribent. Det hade

också lärarna gjort och det hade uppmuntrat henne att starta

den karriär som hade etablerat Lena Blom som en av de mest

efterfrågade frilansskribenterna i Sverige.

Det hade knappast gått som smort. Därtill var hennes

motsägelselust och rebelliska sätt alltför mycket ett hinder.

Men hon hade framhärdat trots att hon fått sparken från sitt

första jobb på lokaltidningen Östra Småland. Hon hade tjafsat

och ifrågasatt redaktionssekreterarens sätt att politisera allt så

mycket att hon fick gå. Lena brydde sig inte särskilt mycket. Hon

var ung och hade bra betyg. Hon var övertygad om att hon skulle

komma in på Journalisthögskolan och kunna räcka lång näsa åt

redaktionssekreteraren. De hade senare stött ihop på Stockholms

kvällstidningar och han hade då låtsats att han inte kände igen


henne!

Hur det nu var sökte hon aldrig till JH. Istället valde hon att

studera journalistik i USA. Det verkade mer spännande och kanske

hoppades hon att hennes koreanska bakgrund skulle märkas

mindre där.

Skolåren i Kalmar hade knappast varit utan problem. Det var

många gånger hon hade gråtit över mobbingen, att bli kallad

steppkines. Eller var det stäppkines de kallat henne? Det spelade

ingen roll. Bägge orden sved lika mycket och det var inte ordens

innebörd utan deras avsikt som sårade. Och som många andra som

avvikit från normen och mobbats hade hon själv mobbat, om än i

betydligt mindre skala.

Hackordningen förnekar sig aldrig, hade hon tänkt när hon

kom på sig själv med att ta ut sin frustration och sin förtvivlan på

klassens ovanligt storväxta tjej. En mild och försynt person som

aldrig kunde komma på tanken att ge igen. Lena hade bett om

förlåtelse, men vad hon gjort eller blivit förnedrad att göra var en

läxa hon aldrig glömde. Sedan dess lät hon aldrig andra tänka åt

henne.

Förutom Pernilla var flickan hon hade mobbat nästan den enda

hon tänkte på från grundskolan. Hon tyckte inte att hon hade

någon anledning att komma ihåg de andra.

Det var med Pernillas stöd hon hade orkat med att stå emot

och inte försöka bli som alla de andra. Hon hade åtminstone en

kompis, det visste hon alltid. Det plus hennes egen uppkäftighet

och inneboende styrka. ”Jag tar inte skit från någon”, hade blivit

hennes valspråk. Hennes föräldrar hade också ställt upp, liksom

lillebror Andres.

Andres var också adopterad, men av sydamerikanskt ursprung.

Lenas föräldrar hade hämtat honom från Venezuela. Lena själv

hade kommit som ett ettårigt knyte från ett barnhem i södra Korea.

Det var deras regnbågsfamilj, brukade föräldrarna säga och var

noga med att uppfostra barnen att vara stolta över sitt ursprung,

trots att Lena fått ett svenskt namn.

”Men ni är inte annorlunda på något annat sätt än att ni ser

annorlunda ut”, brukade mamma säga till dem. ”Alla människor

ser annorlunda ut”.

”Utom tvillingar”, hade den fyra år yngre Andres då pipit.

När föräldrarna dog i en bilolycka tog Andres över gården. Det

var inget lantbruk som Pernillas familj hade, utan bara en gård

på landet och några travhästar som de födde upp för nöjes skull.

Andres hade också ett jobb inne i Kalmar, på högskolan. Han

var lärare nu. Precis som föräldrarna hade varit. De omkom i en


trafikolycka när Andres var 20 och Lena 24 år. Lena hade då precis

flyttat till Stockholm efter sina studier i USA.

”Det var mycket dumt gjort av dig, Eriksson.” Rösten i telefonen

var mild och sonor. Orden var långsamma och mycket väl valda.

Eriksson rös av en plötslig rädsla och ångrade nästan att han hade

berättat. Men han skulle aldrig våga tiga om att han hade gått på

Pernilla Hedins begravning.

”Vi vet ju att hon försökte kontakta någon. Jag trodde det skulle

vara värdefullt om jag såg vem det kunde ha varit”, svarade den

långe smale mannen som hade smitit ut ur kyrkan.

”Jag hoppas det var ditt enda misstag. Jag vill inte att någon ska

få anledning att intressera sig för oss. I så fall kommer jag att hålla

dig personligen ansvarig”, fortsatte rösten i telefonen. Eriksson

kände svetten bryta fram vid de sista orden.

”Men jag har hört att hennes föräldrar inte tror på att det var

självmord. De ska träffa hennes journalistvän senare ikväll”, sa

Eriksson snabbt. Han ville skyla över sitt misstag.

”Hmm, kanske ska du ändå hålla ett öga på vad som händer.

Men låt ingen märka dig.” Rösten var lite eftertänksam, men

tonläget var detsamma. Det var en röst hos en man som var van att

tala, som var van att bli lyssnad till.

Eriksson rös till och kände hur svetten rann nedför ryggen trots

den vackra brittsommardagen. Det var bara rösten i telefonen,

mannen han rapporterade till som kunde ge honom den känslan.

En känsla som inte bara var obehaglig, det var också en av

anledningarna som band Eriksson till det han såg som ett modernt

korståg. Eriksson tyckte om att känna, något han alltför sällan tillät

sig. Han sparade och njöt intensivt av sina känslor som en girig

företagsledare sina aktieoptioner.

Han strök sig över det tunna håret och hängde upp luren i

telefonkiosken. Det var ett samtal han inte vågat ringa från sin

mobiltelefon. Mobiltelefonen var bara för vissa samtal, eftersom

alla telefonnummer kunde spåras efteråt om något hände.

Han log, han visste vad han skulle göra. Samtidigt som han

förbannade sitt slarv i kyrkan. Han visste att Lena hade observerat

honom. Det innebar att han var tvungen att vara dubbelt så

försiktig.

Förstrött undrade han om han skulle kunna hinna placera

någon avlyssningsenhet ute hos Pernillas föräldrar. Han bedömde


att risken var för stor, han skulle pröva lasermikrofonen istället.

Något som väckte ett leende hos honom när han öppnade dörren

till den anonyma Opel Astra han använde. Eriksson älskade sina

leksaker; sina avlyssningsgrejor och olika vapen.

Han log fortfarande sitt inåtvända leende när han körde ut ur Kalmar.

På väg ut till Pernilla Hedins föräldrahem för att hitta ett ställe

där han kunde vänta och förbereda sig. Gud var god.

Lena körde upp på den välbekanta gårdsplanen och ställde sin

Toyotajeep utanför trappan till det röda boningshuset. Hon

öppnade dörren och släppte ut Rick, sin hund, som hon hade

hämtat upp hos sin bror. Hon skulle återvända till Stockholm

redan samma kväll för att förbereda sig för ett möte hos en av de

nya mediemagnaterna som hade kommit fram i kölvattnet på Jan

Stenbeck och hans MTG-grupp.

Mannen hon skulle träffa var en doldis i medievärlden och

undvek normalt all publicitet. Lena hade blivit mycket överraskad

när han hade kontaktat henne dagen innan och frågat om ett möte.

Hon undrade vad mötet skulle gälla, men än mer undrade hon vad

det var som oroade Pernillas föräldrar så mycket att de hade bett

henne komma över.

Rick, hennes till naturen mycket olydiga hund hoppade runt

henne. Han ville rusa över gården och kontrollera alla de spännande

dofterna. De skarpa lantbruksdofterna var så annorlunda mot hans

vanliga revir kring Vasaparken.

”Sluta nu”, sa Lena otåligt och ryckte i kopplet. Som många

hundägare pratade hon ibland mer med sin hund under en dag än

hon gjorde med andra människor. Hennes vän och fotograf Micke

Molle hade alltid något att säga om det..

”Kom in min vän”, sa Pernillas mamma från förstubron. Hon

hade hört bilen köra upp. Hon fortsatte: ”Nils kommer snart, han

håller på att avsluta kvällsmjölkningen tillsammans med Lars.”

De gick in i det stora köket som alltid är centralpunkten på

en bondgård. Det doftade från nybryggt kaffe och kakfaten stod

framme på stora renskurade furubordet. Ingen som någonsin kom

in i köket fick gå därifrån utan att ha smakat på vad gården hade att

bjuda. Det var naturligt och att inte ta för sig skulle upplevts som


en förolämpning.

Eriksson låg under en gran, klädd i en tjock grön jacka. Värmen från

tidigare på dagen hade försvunnit när solen gick ned. I händerna

höll han ett par kraftiga kikare. Han var ordentligt missnöjd. Han

insåg nämligen att han inte skulle kunna lyssna på samtalet Lena

hade kommit för. Runt boningshuset fanns det en fruktträdgård

som skymde och utanför var det öppna fält på vilka han inte kunde

stå och rikta in diskmikrofonen, trots mörkret. Han fick nöja sig

med att ha en någorlunda fri sikt in emot förstubron.

I kikarens kraftiga förstoring såg han Lena anlända.

Hans besvikelse blev inte mindre när han såg Rick, hennes

rödbrunvitasvarta foxterrier. Hundar är alltid problem vid

övervakning, det visste han av erfarenhet. Det största problemet

var inte deras mer utvecklade hörsel och doftsinnen, utan det

faktum att de rörde sig planlöst. De stannade plötsligt för att i

nästa ögonblick skynda vidare till nästa fläck eller vad det är som

fångar deras intresse. De kunde bli stående hur länge som helst,

vilket alltid ställer till problem om man följer efter någon. Att

skugga någon som går ut med en hund är nästan omöjligt om den

skuggande inte kan hålla mycket långt avstånd. Något som är svårt

särskilt i stadsmiljö där personen lätt försvinner in i affärer eller

runt gathörn.

Distanserat observerade han att Lena hade bytt kläder. Den

prydliga och diskreta dress hon hade burit i kyrkan var ersatt

av jeans och skjorta under en oknäppt seglarjacka i klarblått. En

färg en mer observant man hade sett fint matchade hennes långa

svarta hår. Men Erikssons intresse för flickor var inte sådant att

han tänkte på intrycket de gav. Eriksson intresserade sig inte för

människor på det sättet. För honom var de objekt som mer eller

mindre frivilligt passade in i en större plan.

Lena bar sitt hår löst nedanför skulderbladen, luggen var

rakklippt. Förutom längden var det ett lättskött sätt att ha håret.

Det räckte med ett kast på huvudet så föll det blåsvarta håret

som det skulle. I kvällsljuset från lampan över förstubron lekte

skuggorna i håret och gav det en sidenliknande skimmer.

Hennes ansikte för övrigt var lite för mycket eller lite för litet.

Det gav ett asymmetriskt intryck. Det var den lite för stora och lite

för fylliga munnen som kontrasterade mot den lite för lilla näsan.


Ögonen var mandelformade och något större än vad Eriksson

uppfattade att asiatiska ögon var normalt. De satt dessutom

ovanligt långt ifrån varandra. Det förstärkte det exotiska i hennes

utseende. Ansiktet var mer fyrkantigt än vad han normalt

associerade med kinesiska ansikten som han uppfattat som mer

månformade. Kanske fanns där ett spår av kaukasiskt blod. Att

hon var av koreanskt ursprung hade han gissat. Asiatiska flickor i

hennes ålder kom oftast från Korea, och av namnet att döma var

hon adopterad i Sverige. Ytterligare personfakta skulle han ta reda

på när han satt framför datorn på gruppens gård mellan Stockholm

och Uppsala.

Lena gick med långa och smidiga steg efter den stretande och

nyfikne Rick. De följdes in i huset av Pernillas mamma. Eriksson

beredde sig på en lång väntan, men han var samvetsgrann och

tänkte inte överge sin observationspost förrän han visste vart hon

skulle ta vägen efteråt.

När Pernillas pappa Nils kom in i köket hade Rick redan undersökt

alla skrymslen och högljutt sniffat på de favoritplatser katterna

hade när de fick komma in. Nu hade han lugnat ned sig tacksamt

tagit emot en skål vatten och en färsk bulle från mamma Britta.

”Det är skönt att se dig sitta i köket igen. Det är alltför länge

sedan sist”, hälsade Nils. ”Ge mig en kopp kaffe mor, Lena dricker

väl fortfarande inte kaffe antar jag.”

”Tack, Britta har redan gett mig en kopp te. Jag är så hemskt

ledsen över vad som hänt.”

”Ja...”, svarade Nils och drog så på det korta ordet att det

förmedlade hela meningar av känslor.

Nils slog sig ned bordet och vilade de grova händerna på duken.

Lena insöp den hemtrevliga atmosfären i det slitna köket. Det

var insuttet och möblerna var gammaldags enkla, men oerhört

avslappnande jämfört med hennes vänners toppmoderna kök

hemma i Stockholm. Kök som mest var för att visa upp, inte för att

umgås i.

”Det är länge sedan ni småflickor sprang omkring här på

gården”, började Nils samtidigt som Britta satte ned en blåvit kopp

med fat framför honom. ”Och skrämde slag på boskapen.”

Lena rodnade. Det var något hon aldrig skulle glömma. Hon


hade övertalat Pernilla att de skulle leka cowboys och hade ridit

ned i kvighagen. Där hade de jagat kvigorna och drivit stora

boskapshjordar genom texanska ökenlandskap. Åtminstone i

fantasin.

I verkligheten hade de skrämt slag på de stackars kvigorna och

en av dem hade drabbats av missfall. Lena hade aldrig i sitt liv varit

så rädd och så ångestfull som den gången. Hennes pappa hade fått

ersätta Nils, men som tur var hade det visst funnits försäkringar.

Det hade dröjt månader innan Lena vågade komma över igen. Men

då hade Nils ilska lagt sig och han hade bara skrattat åt det hela.

Kvigan hade ju trots allt klarat sig bra, och hade betäckts igen med

bra resultat året efter.

”Du var alltid full av upptåg. Du var så annorlunda än Pernilla.

Du drog och hon följde. En riktig Pippi.” Nils tystnade, drack lite

av kaffet och fortsatte: ”Du är en vacker kvinna idag. Har du gift

dig? Barn?”

Lena skakade på huvudet, en gång för varje fråga. Det var på

hennes tunga att säga något halvskämt om att hon var för kräsen

eller att alla killar var för kräsna. Men hon hade lärt sig att hon

ibland försökte skämta så fort något kändes jobbigt, så hon

lyckades hålla inne orden.

Hon förstod att Nils ville ta samtalet i sin egen takt. Det var

något han ville säga, det var något han ville be om, men som var

svårt för honom att få fram. Det var egentligen inte henne samtalet

handlade om, men hon var omvägen han var tvungen att ta. Genom

Lena mindes han sitt sladdbarn.

”Lillflickan var som tokig i dig. Ni var så annorlunda. Hon var

som en kopia av Britta, lugn och ibland ett grubblande barn. Du var

stark och framåt. Du tog inte emot, du gav igen. Det beundrade jag

hos dig. Du var som en buspojke, med flätor.”

”Ibland gav jag igen mot fel personer, men jag lärde mig av det.

Det var Pernilla som hjälpte mig se det. Hon sa alltid till mig att

inte ta ut min ilska på dem som inget gjort. Jag vet att jag red vår

häst Twister alldeles för hårt en gång och hon sa till mig att straffa

inte de oskyldiga. Pernilla gjorde mig stark, kanske genom att jag

också fick beskydda henne. Men vi var så olika, och vi var inte lika

mycket vänner de sista åren.”

”Ni kompletterade varandra”, inflikade Britta samtidigt som

Lars kom in genom köksdörren ivrigt hälsad av Rick. Rick hälsade

alltid glatt på alla han tyckte var intressanta. Det hände att Lena

litade mer på foxterrierns omdöme om folk än sitt eget. Lars var

ungkarl och den av syskonen som hade valt att stanna på gården.

Han var storväxt som sin far till skillnad från Pernilla som hade


påmint om sin mor.

”Vad har vi här då?”

”Han heter Rick och är mitt monster”, sa Lena.

”Rick, det var ett ovanligt hundnamn.”

”Humphrey Bogart i Casablanca heter Rick. Min favoritfilm.

Kanske för att Pernilla alltid tyckte jag var lite lik Ingrid Bergman.

En koreansk Ingrid Bergman.”

Det var ett lamt skämt men fick åtminstone några leenden.

”Du vet att vi har följt din karriär, även efter det att du och

Pernilla blev ovänner. Du är så duktig. Vi till och med prenumererar

på den där tidningen Tider som du skriver en hel del i. Se själv”,

sa Nils och pekade på en hög magasin som låg i skänken. ”Fast vi

kanske inte alltid läser allt i den,” erkände han då Tider knappast

riktade sig till bönder med sin blandning av högt och lågt.

Tider beskrevs ibland som en kombination av Café och Moderna

Tider. Tidskriften hade mycket bra rykte för sin journalistik och

en stadig upplaga kring 25.000 exemplar, vilket attraherade en

exklusiv grupp av annonsörer. Tider var helt enkelt en bra affär

som dessutom ofta citerades i annan press. Den hade nått sin

position snabbt och Lena Blom var en av de mest flitigt anlitade

medarbetarna.

Lena rodnade lite igen. Så där som man gör när man upptäcker

att någon verkligen bryr sig om vad man gör och dessutom tycker

det är bra. Det kändes varmt då Hedins en gång hade varit sådana

extraföräldrar till henne. Hon kände sig varm inombords av att veta

att de brydde sig fortfarande. Hon strök sig med båda händerna

utifrån näsan generat över de höga markerade kindbenen.

”Vi blev inte ovänner, vi växte nog bara ifrån varandra.”

”Pernilla själv sa att ni var ovänner. Hon sa att hon hade varit

hemsk mot dig, men hon berättade aldrig varför.”

”Hon sa något om mig som sårade mig mycket djupt just då”,

svarade Lena långsamt. Hon ville inte tala om det, inte just nu. Det

var något hon tyckte var mellan henne och Pernilla. Att bli kallad

mördare av sin bästa vän hade chockat henne djupt och hon hade

varit oerhört sårad för hon hade trott att Pernilla skulle förstå, trots

allt. Men hon hade inte lyckats förklara att hon varken ville ha

killen eller barnet.

Hon hade aldrig kommit så långt att hon berättat för Pernilla att

mannen redan var gift, vilket han berättade först när hon talade

om att hon var gravid. Beslutet hade inte varit lätt, men hon hade

aldrig ångrat det. Hon tyckte det var det enda möjliga beslutet, för

sin egen del och för barnets del. Trots att hon lärt sig att ta för sig i

världen trodde hon fortfarande att barn hade rätt till både en pappa


och mamma. Att skaffa barn med någon som inte ville kännas vid

barnet var en slags egoism hon aldrig någonsin skulle kunna ställa

sig bakom. Hon ansåg till skillnad från Pernilla att livet började vid

födelsen, inte vid det ögonblick en spermie lyckades ta sig fram till

ett ägg i hennes kropp.

”Pernilla hade alltid ett drag av överspändhet. Något du kanske

inte märkte. Nej, se inte så chockad ut”, sa Nils och svepte med

sin valkiga hand över de familjemedlemmar som satt vid bordet.

”Pernilla var min dotter, vår dotter. Vårt sladdbarn, vår lillflicka

och vi älskade henne så mycket som det någonsin går att älska en

människa.”

Nils tystnade och sökte stöd hos sin familj. Britta som sällan

pratade nickade uppmuntrande till honom och fortsatte hans

tankegång.

”Men det innebär inte att vi gjorde henne till ett helgon. Hon var

precis som alla oss andra, en vanlig människa med vissa svagheter

som oss alla. Hon var känslig och hon brydde sig om allt och alla.

Men hon var också lättledd och vi tror att hon hamnade med fel

människor. Människor som inte brydde sig om henne och bara

utnyttjade henne godtrogenhet.”

”Ni får mig att känna det som om jag svek henne.”

”Nej, nej kära barn, så får du aldrig se det. Pernilla var en vuxen

människa och valde sin egen väg.”

”När du kom tillbaka från USA hade hon kontakter med en

religiös grupp utanför kyrkan här i Kalmar.” Det var Lars som

tog över samtalet. ”Vi tror ju alla på Gud och tyckte det var bra

för henne. Sedan flyttade hon till Uppsala och kom i lag med den

där Ulf Ekman och hans Livets Ord. Vi gillade det inte, men hon

verkade lycklig, så vi sa inget.”

”Jag vet. Vi hade en del diskussioner om det”, sa Lena

försiktigt.

”Men det blev bara värre. Vi tror att hon blev medlem i någon

sekt som till och med var värre. Hon blev så nervös och konstig

de sista åren. Vi hörde nästan aldrig från henne. Hon bodde inte

hemma särskilt ofta och hon talade om någon en grupp hon var

med i. När vi frågade ville hon inget berätta.”

”Hon berättade ingenting?”

”Det enda hon sa var att hon ofta var på kurs någonstans och

att de kallade sig Bibelns Lag eller något sådant.” Nils funderade en

stund och fortsatte. ”Hon sa en gång att de verkligen gjorde något

för att sprida Guds ord och för att rätta till felaktigheter...”

Lars återtog berättelsen med händerna knutna och placerade

framför honom på bordet. Ingen brydde sig om kaffet och kakorna,


förutom Rick som förhoppningsfull satt bredvid Lars och andades

uppfordrande.

”Det måste ha börjat för lite över ett år sedan. Då var hon ganska

upprymd och sa alltid att hon ville berätta men att allt var hemligt.

Sedan lät hon mer bekymrad varje gång hon hörde av sig. Sista

gången hon var här gick hon mest för sig själv ute i hagarna. Vi

frågade men hon ville inget säga.”

”Men hon hade magrat något förfärligt”, sköt Britta in.

Det blev åter tyst i köket. Till slut kunde Lena inte låta bli att

fråga.

”Ni vet inte om det var någon konstig sekt, Moonrörelsen, Guds

Barn eller något sådant?”

”Nej, vi har ju hört talas om dem. Men hon klädde sig som vanlig

och hon bad och läste Bibeln hela tiden. Ändå var hon inte samma

person. Det var någon annan som talade när hon pratade med oss.

Vi försökte nå henne, men orden lät programmerade. Ja, just då

förstod vi inte det, men nu ser vi vad som hände i ett annat ljus.”

”Varför?”

Nils såg på Britta och Lars. I tyst samförstånd lät de Nils fortsätta.

Orden kom långsamt och med svårighet.

”Polisen tror hon begick självmord. De säger att de inte är helt

säkra och därför rubricerade de det som en olyckshändelse.”

”Du ser inte förvånad ut.” Lars ord kom närmast som en

anklagelse.

”Jag är så ledsen, men jag hörde det rykten redan innan jag kom

ned för begravningen.”

”Det kan bara inte vara sant”, utbrast Britta. ”Pernilla skulle

aldrig någonsin ha begått självmord. Visst, hon var inte sig själv,

men hon var troende och självmord var mot allting hon trodde

på.”

”Sedan var det.... det att hon ringde bara dagarna innan hon ..

dog”, fyllde Nils stammande i. ”Och hon var så glad. Hon talade om

att kontakta dig. Hon sa att hon skulle be dig om förlåtelse. Hon sa

att hon hade nått ett beslut och att hon var tvungen att berätta om

det. Hon sa att hon hade skrivit ett brev...”

”Men vi har inte fått något brev. Polisen säger också att det fanns

inget brev hemma hos henne. Bara en lapp om att hon ångrade sig

så.”

”Hon sa att hon skulle börja ett nytt liv.”

Familjen Hedin avbröt nästan varandra i sin vilja att övertyga

Lena.

”Den där lappen, har ni den?”

”Den var maskinskriven, sa polisen. De ville inte ge oss den ifall


den skulle ha någon betydelse för fallet. Det är bara det att Pernilla

hade ingen skrivmaskin.”

”Hade hon någon dator?”

”Jo, visst hade hon en dator. Men skrivaren var trasig. Det

berättade hon för mig sist vi talades vid”, sa Lars. ”Hon hade ju

lite datorutbildning och jag håller själv på en del. Jag har lagt upp

gårdens bokföring på datorn och är ute på internet.”

”Vi förstår ingenting. Men vi förstår att Pernilla hade tagit något

slags beslut och var mer lättad och gladare än på mycket länge.

Varför skulle hon då ta livet av sig?”

Lena skakade bara på huvudet. Det hela lät underligt. Och så var

det där med att Pernilla var en utmärkt simmare. Simningen var

den enda sport i vilken hon lätt hade slagit Lena under skoltiden.

Lena simmade som en gråsten och hatade klor, så det var i och för

sig inte svårt att vara bättre än hon, men Pernilla hade varit med i

skollaget. Och Stagneliusskolan hade haft ett bra simlag.

”Jag undrade själv. Jag tänkte faktiskt på det här när jag satt i

kyrkan, men...”

”De sa något om att hon hade tagit tabletter innan. Men det var

inte tabletterna hon dog av.”

Nils sträckte sig över bordet och fattade Lenas hand.

”Vi vet vad du kan. Och vi tänkte att kanske kan du ta reda på

mer. Ta reda på om något hände efter att hon hade ringt oss. Hon

skulle kontakta dig, gjorde hon inte det?”

”Nej. Ingenting. Jag har visserligen varit borta på jobb men jag

hade inga meddelanden på telefonsvararen och jag har ju samma

telefonnummer idag som innan vi, innan vi blev...”

”Vi tänkte”, fyllde Britta in. ”Kanske hade hon hört av sig till

dig.”

Besvikelsen hängde tungt i köket. Lars satt fortfarande med

händerna knutna, men knogarna hade vitnat. Nils snurrade

förstrött på kaffekoppen och porslinet slamrade lite. Britta torkade

hela tiden händerna mot det blommiga förklädet och Lena visste

varken vad hon skulle göra eller vem hon skulle se på. Hon kände

på sig att det var något mer de ville be henne om. Till slut kunde

inte Britta hålla sig...

”Kan inte du...”

”Mor...” Nils vände sig till Lena och fortsatte försiktigt. ”Vi

tänkte... Du har ju avslöjat folk som den där skojaren till fackpamp

som använde svart arbetskraft till sin sommarstuga, och kändisen

som sålde knark och en massa andra saker. Du är väl lite som en

detektiv, en sådan där som på TV.”

Självklart lovade Lena att hon skulle göra vad hon kunde. De


hade rätt. Att vara journalist har många likheter med polisjobbet.

Det gällde att hitta sanningen genom att fråga sig fram. Fråga och

lyssna. Och även om hon starkt tvivlade på att hon skulle kunna

avslöja sanningen om Pernillas död, var hon tvungen att försöka.

Innan hon gick försökte hon få reda på mer om vad för sorts

människor Pernilla hade hamnat bland. Hon bad Lars samla ihop

alla Pernillas brev.

När de skiljdes på förstubron följde Eriksson noga vad som hände

i sin kraftiga kikare. Lampan över trappan räckte gott och väl. Han

såg den store klumpen lämna över en mapp till Lena. Han riktade

in sin lasermikrofon och hörde i lurarna hur fadern lämnade över

något till Lena samtidigt som han tryckte hennes hand.

”Här är nyckeln till hennes lägenhet. Vi har inte tömt den ännu.

Vi tyckte det viktigaste var att få lillflickan i jorden. Lars hade tänkt

åka upp nästa vecka och ta hand om det… Låt oss få veta vad du

får reda på.”

När Lena satte sig i bilen packade Eriksson ihop sina prylar

och log sitt glädjelösa sneda leende. I den lägenheten skulle hon

inte hitta något. Det hade han sett till. Han hade hittat brevet till

föräldrarna och förstört det och han hade raderat det påbörjade

brevet till Lena från datorn. Det hade varit beviset för Pernillas

förräderi mot deras mål och gemenskap. Hade det brevet någonsin

nått Lena hade det varit slutet för deras korståg. Ske Guds vilja.

Nu var han tvungen att hitta en telefon och ringa Pastorn och

meddela att hans misstankar hade bekräftats. Journalisttjejen

skulle ändå försöka snoka kring, men hon skulle inte hitta något.

Ändå blev han förvånad och besviken när Pastorn sa till honom att

avbryta övervakningen. Pastorn uppgav att han redan hade gjort

andra föranstaltningar för Lena Blom.

Men vad Eriksson hade sett av henne förstod han att hans

speciella tjänster säkert skulle tas i bruk igen, hon tillhörde inte

dem som gav upp så lätt. Inte om han hade tolkat det bestämda

draget kring munnen när hon lämnade gården rätt. Hon såg ut som

någon som hade ett uppdrag. Något han kände igen, Eriksson och

hans grupp hade också ett uppdrag. Fast från Gud.


KAPITEL 2

Lena hade lämnat Rick i händerna på sin hundvakt, Farbror Per,

en pensionär som hon kallade Vasaparkens biktfar för han alltid

lyssnade och aldrig fördömde. Hon räknade med att det skulle bli

en full dag uppe i Uppsala och ville inte att Rick skulle behöva

vänta i bilen. Rick gillade vanligtvis att sitta i bilen och titta på vad

som händer runt omkring, men ännu mer gillade han att alltid vara

med. Det gjorde att han var nästan lika känd som Lena på alla de

platser hon brukade vara, och på en del ställen mer välkommen.

Farbror Per hade själv hund, Saigo, och ställde alltid upp för

Lena, nästan som en extrapappa. Det var farbror Per eller Micke

Molle som fick agera axeln att gråta ut vid, även om Lena inte grät

utan snarare ventilerade sin ilska över saker och ting till dem.

De ansåg båda att hundar är djur och måste behandlas som

sådana. Hundar som klemas bort och aldrig blir ordentligt tillsagda

blir alltid antingen rädda och aggressiva. Precis som människor.

Lena hade bett farbror Per rycka in som hundvakt när han blev

pensionerad. Hon hade gjort det efter att kollat upp ett så kallat

hunddagis i närheten av Odenplan.

Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta efter att ha

träffat och pratat med dagisföreståndaren eller vad han kunde

kallas. Själv lät han påskina att han var en erfaren hundexpert,

vilket Lena ganska snart avslöjade hade börjat samma dag som

han öppnade hunddagis. Expertisen bestod av att han hade haft en

hund i fyra månader innan dess.

Den egendomligt könlöse mannen hade svängt sig med termer

och begrepp som han själv inte riktigt kunde förklara när Lena

bad honom utveckla sina tankar. Vid det laget var Lena helt

fascinerad av mannen. Hans burriga blonda hår var klippt som ett

nordiskt afroburr och när han agiterat skakade på huvudet darrade

hårsvallet i flera sekunder efteråt.

Hon funderade ett slag över om han var ett neutrum eller reale.

Men hon bestämde sig för att han var ett det. Det var inte det att

han var bögig i sitt uppträdande. Det var det att han saknade form.

Hon trodde inte att han var homosexuell, snarare asexuell.


Om vissa raser var han direkt fördomsfull, ungefär på samma

sätt som en nazistisk rasbiolog visste vissa saker om olika raser på

trettiotalet. Realet var särskilt aggressiv mot terriers och berättade

en historia om en terrier som Det tyckte var parkens skräck. Själv

hade Det inte sett det, men hans fru hade gjort det, påstod realet.

(Aha, han var trots allt gift, eller hade varit gift, tänkte Lena, då

hon observerade att han inte hade någon ring på sig men att fingret

var lite ljusare där ringen borde sitta). Lena tyckte vid det laget att

det var bäst att inte nämna att hon själv var terrierägare.

Men hon kunde inte låta bli att fråga varför terrier var sådana

skräckhundar. Det visade sig vara därför att de uppträdde som

terrier ska göra, det vill säga nyfikna och orädda.

Vid det här laget visste inte Lena om hon skulle bli förbannad på

realet eller bara skratta. Det var en bigott människa som i bästa fall

menade väl men det blev så fel.

När hon sedan upptäckte att Det förvarade hundarna, något

bättre ord hittade hon inte, i ett rum med ett enda litet ynka

fönster och trånga bås tackade hon för sig och gick. Inte skulle väl

någon komma på tanken att sätta in små barn i fack på dagis. Inte

betalar jag en hundring om dagen för att förvara Rick i en låda.

Framme i Uppsala parkerade Lena utanför det hyreshus vid

Gränbyvägen där Pernilla hade bott i en liten lägenhet.

Hon öppnade dörren med nyckeln hon hade fått av Lars och steg

in i den tomma lägenheten. Det kändes som att gå in i ett spökhus.

Det märktes att ingen hade varit där på ett tag. Det doftade lätt

unket och ovädrat. Stegen på parketten ekade tomma. Inte var det

som att komma hem i lägenheten i Vasastan och bli mött av Rick,

som surade för att han hade blivit lämnad ensam eller som yrvaket

glatt vaknade av att nyckeln sattes i låset.

Lena tyckte det var som om lägenheten hade stått tom långt

mycket längre än den knappa vecka som hade gått sedan Pernilla

dog.

Hon hade varit där förut men lägenheten såg inte alls ut på

samma sätt längre. Då hade den varit ombonad och hemtrevlig.

De blommiga gardinerna och de färgglada tavlorna var utbytta mot

mer neutrala gardiner och de flesta väggarna var helt tomma. Där

och där fanns en affisch med ett religiöst budskap eller tavlor som


såg ut som om de hörde hemma på en offentlig förvaltning.

Den feminina och personliga stil som funnits i lägenheten var

borta. Den var neutral och trist som ett väntrum. Alla saker stod

på sin plats, möblerna var nu enkla och funktionella. Inget stod

framme utan var ordentligt bortplockat. Lena hade en stark känsla

av att Pernilla inte hade vistats särskilt mycket i sin lägenhet den

senaste tiden. Det bekräftades också av att garderoberna var bara

halvfulla av kläder och det var mest vinterkläder som hängde där.

Lena hade bara helt planlöst gått runt i den lilla lägenheten. Av

en slump började hon titta noggrannare inne i badrummet. Kanske

var det för att badrumsskåpet inte riktigt var stängt.

I badrumsskåpet stod några burkar med medicin. Lena tog ned

dem för att ta en närmare titt. Hon tyckte det var underligt att

på två av burkarna var etiketten halvt om halvt bortsliten. Det

där vecket som apoteken alltid gör på etiketten av receptbelagd

medicin hade rivits av, därmed gick det inte att läsa namnet eller

den fullständiga ordinationen.

På den ena etiketten kunde hon se namnet Larsson, åtminstone

slöt hon sig till att det stod Larsson även om L:et saknades.

Men något annat namn som slutade på ”arsson” kunde hon inte

komma på. Namnet fanns inte på någon av de andra salvorna och

medicinerna som fanns i skåpet. På dem stod Pernillas namn och

samma namn på doktorn som skrivet ut dem allihopa, trots att

flera av medicinerna var för gamla och borde ha förstörts för länge

sedan.

De två medicinerna med bortsliten etikett var det så kallade

lyckopillret Fontex och ett starkt sömnmedel. Bägge burkarna var

nästan tomma.

Av en impuls tog Lena med sig bägge burkarna och ställde dem

på Pernillas lilla skrivbord. Det var helt rent från papper och i ena

hörnet stod en enklare PC. Lena var frestad att starta upp den,

men beslöt sig för att vänta lite. Hon kom just på att Pernilla ofta

hade klagat över att hon hade så svårt att ta tabletter. Med en bister

liten grimas som pressade upp kinderna mot de redan tidigare

markerade kindbenen gick Lena tillbaka till badrummet. Mellan

ögonen fanns en tankfull rynka och ett bistert uttryck i ansiktet.

Det var något som inte stämde.

Vid en andra kontroll av det som fanns i badrumsskåpet

upptäckte Lena att de flesta medicinerna var flytande. Där fanns

flytande penicillin istället för de tabletter doktorerna vanligtvis

föreskrev. Det fanns också flytande hostmedicin, bägge medicinerna

var gamla men Pernilla hade väl sparat dem efter någon influensa

eller förkylning. Hon var ju inte för inte smålänning.


Lena gick lite planlöst runt i lägenheten. Den kändes ännu

ödsligare än förut och hon önskade att hon trots allt hade tagit

med sig Rick. Det var en tom ödslighet hon kände utan en

olycksbådande tomhet. Varför hade hon intrycket att någon annan

hade varit där? Hon hade en ekande känsla över att hon inkräktade

och blev plötsligt nervös för att någon skulle ringa på dörren och

fråga vad hon gjorde där.

Plötsligt gick hon mot dörren. Hon öppnade den och tittade

mycket noggrant kring låset. Var det som hon inbillade sig eller

fanns där små repor? De kunde ha gjorts av nyckeln, men de

verkade färska. Hon visste helt enkelt inte.

I en byrålåda gjorde hon en annan upptäckt. Pernilla hade varit

en noggrann tjej som inte slängde saker och ting kring sig. Lena var

den slarvigare av de två. Ändå låg Pernillas underkläder blandade

med strumpbyxorna. Kläderna var inte heller ordentligt hopvikta,

det kunde hon se av att de hade olika veck, dels strykveck och så

mjukare veck där de hade vikts emot strykningen. Det var som

om någon hade tagit ut lådan och sedan plockat i sakerna igen.

Snyggt men inte korrekt. Lena drog ut lådorna en efter en och

kontrollerade om det fanns något under eller bakom dem, som det

brukade vara i de engelska pusseldeckarna.

En av vinterjackorna i garderoben hade en ficka vänd ut och in.

Lena var nu nästan säker på att någon hade varit i lägenheten efter

Pernillas död.

Frågan var om det var polisen eller någon annan?

Lena bestämde sig för att ringa några telefonsamtal. Till hennes

överraskning upptäckte hon att telefonen inte hade kopplats bort

ännu. Hon ringde först Pernillas föräldrar och frågade om de kom

ihåg vad polisen hette som de talat med.

Sedan slog hon en signal till Micke Molle och bestämde att de

skulle rasta Rick tillsammans på kvällen. Det var något hon absolut

måste diskutera med honom. Till slut ringde hon och avbokade sitt

möte med en krystad förklaring om att hon hade vaknat sjuk på

morgonen. Det var viktigt, men inte viktigare än det här.

Kenneth Nelson, ägare och chef för CCS Media fick meddelandet

av sin assistent Jonas af Cederlund.

”Var hon verkligen sjuk?”

”Jag vet inte”, svarade af Cederlund, ”men hon hostade en del

och kraxade.”

”Hmm, underligt att hon ställde in mötet”, sa den elegant klädde

och mycket prydlige Nelson samt som han omedvetet fingrade på

slipsknuten. Han var ensamägare till ett växande medieimperium

av dagstidningar, radio och PR och reklambyråer. ”Särskilt som


hon inte var sjuk igår.”

”Hur vet du det?”, frågade af Cederlund förvånat.

”Hon var på den där Hedinpersonens begravning igår. Hmm, har

vi Bloms hemnummer? Ring och kontrollera om hon är hemma,

sätt upp en ny tid eller någon ursäkt.”

”Vi har redan en ny tid. Jag visste ju att du ville träffa henne

så jag ordnade en tid längre fram, men jag kan nog hitta på en

ursäkt.”

En stund senare stack han in huvudet genom dörren och sa:

”Inget svar, det var en telefonsvarare på. Hon kan ju ligga och

vila...” föreslog han utan att ens försöka verka övertygad.

Under tiden hade Lena gått igenom köket utan att hitta något

särskilt. En hög med tidningar låg på köksbordet, mycket prydligt

i ett hörn. Lena bläddrade förstrött igenom dem. De sträckte sig

flera månader tillbaka.

I det kombinerade sov och arbetsrummet gick Lena igenom

några pärmar. Där fanns Pernillas betyg från psykologutbildningen,

från kurserna i humaniora hon hade börjat läsa och

religionsvetenskapen. I den enkla bokhyllan fanns en hel del

material från Livets Ord, kassettsamlingar och böcker med

predikningar och självstudier i Bibeln.

På väggen satt ett stort enkelt kors och på sidan av datorn

fanns en liten idolbild på Ulf Ekman, Livets Ords förgrundsgestalt,

som såg bortglömd ut. Men det fanns inget som förklarade varför

Pernilla skulle ha tagit livet av sig. Om det var vad hon hade gjort.

Lika lite som breven hem till familjen hade gett någon förklaring.

Det var dags att se om det fanns något i datorn. Lena startade

upp PC:n. Hon var inte särskilt van vid PC-miljön, som de

flesta andra inom mediesektorn jobbade hon uteslutande med

Macintoshdatorer. Men efter en stunds knappande visste hon hur

hon skulle göra.

Det fanns ingenting. Det enda som var i datorn var en del

vanliga program och några enklare spel. Det mest avancerade var

en internetuppkoppling.

Lena fann det mycket egendomligt. Vad hon kunde förstå hade

allt utom programmen raderats. Hon gick igenom hela datorn för

att se om Pernilla bara hade sparat på ett ovanligt sätt och gömt

sina dokument någonstans. Lena visste att det fanns en del som

gärna gjorde så. Men ingenting.

Det fanns inga filer med privatekonomi, inga privatbrev. Inga

låsta filer. Ingenting. Hennes misstankar om att någon hade varit i

lägenheten gränsade nu till visshet. Polisen skulle aldrig ha raderat

i datorn. Och att Pernilla själv skulle ha gjort det fann Lena högst


osannolikt. Någon annan måste ha rensat datorn från allt som

kunde ge en förklaring.

Hon öppnade ett dokument och skrev några rader med gibberish,

nonsens. Lars hade sagt att printern var trasig och Lena ville testa

det. Mycket riktigt, hur hon en försökte kunde hon inte få skrivaren

att skriva ut dokumentet. Skrivaren var mycket riktigt trasig och

någon skrivmaskin fanns inte i lägenheten, så Lena visste att hon

var tvungen att se lappen polisen hade hittat.

Av en impuls öppnade hon upp papperskorgen i programmet

Windows. Där fanns ett dokument som hette Pippilena, ett

smeknamn Pernilla hade gett Lena i tioårsåldern.

Med klappande hjärta öppnade Lena dokumentet. Skulle hon

äntligen få en förklaring? Men dokumentet var raderat och eller

hade varit tomt. Den som hade manipulerat datorn hade gjort ett

misstag, han eller hon hade raderat dokumentet men glömt att

tömma papperskorgen. Nu hade Lena bevis på att Pernilla hade

tänkt kontakta henne precis som Hedins hade sagt.

Lena visste att det fanns sätt att ibland kunna återställa

raderade dokument. Hon prövade med några knep hon trots allt

hade lärt sig.

”Överlistad”, utbrast hon triumferande när skärmen fylldes

av bokstäver. Personen som hade raderat dokumentet hade

raderat det när det fortfarande var öppet och sedan bara slängt

det i papperskorgen. Men eftersom innehållet inte hade blivit

överskrivet så fanns texten fortfarande i datorn. Han, eller hon,

kunde en del om datorer men inte tillräckligt.

Inte för att det spelade så stor roll. När Lena läste igenom brevet

upptäckte hon att det var bara påbörjat.

Kära Lena

jag har saknat dig så oerhört mycket och jag har många

gånger försökt skriva till dig. Ibland har jag också försökt att

ringa, men det har aldrig blivit av. Jag har inte vågat. Jag skäms

över de ord jag använde. Jag har bett så många gånger för att det

skulle gå bra för dig och jag har genom mor och far fått veta att

du skriver i olika tidningar. Du har tydligen nått ditt drömjobb,

men det visste vi alla att du skulle. Jag har inte läst särskilt

mycket sekulariserad litteratur utan har varit upptagen av att

studera vår Herres ord.

Lena hade känt på precis samma sätt, men i början hade hon

varit för sårad, sedan hade tiden bara runnit på och det hela hade

aldrig blivit av. Är det så lätt att glömma sina vänner, reflekterade

hon. Man låter bara tiden gå och så helt plötsligt så tillhör vännerna

det förflutna, de är inte längre en del av ens vardag. Det är sant som


Micke säger, för att ha vänner måste man vara en vän.

Men hur är man en vän om det inte finns plats för vänner i

en människas inrutade vardagstillvaro. Lena hade själv haft vissa

erfarenheter av hur förgängliga och flyktiga vänner kan vara

när hon en period var utan jobb. Det var som om många trodde

arbetslösheten smittade. Eller när flickvännerna helt plötsligt

träffade killar och helt gick upp i deras liv, lämnande sina gamla

vänner bakom sig.

Jag tycker fortfarande vad du gjorde var fel. Jag ber Herren

förlåta dig, men om det var något som Kristus lärde oss var det

att förlåta. Något som alla människor har väldigt svårt för och

kanske vi som tror borde anstränga oss ännu mer att förlåta.

Men under en lång period nu har jag inte kunnat förlåta. Aborter

är Satans verk. Det är ondskans manifestation enligt Bibeln och

vi måste tro på det som står i Bibeln. Jag har lyssnat på Pastorn

när han predikat att vi måste återgå till Bibelns läror och leva

helt efter Guds bud.

Ändå hörde jag Pastorn säga till en ute på Farmen att döda

kan också vara rättfärdigt enligt Guds påbud. Jag är inte säker

på att jag kan förstå det. Det enda viktiga enligt Pastorn är att

sprida hans rike här på jorden och medlen spelar ingen roll. Men

jag undrar? Jag har känt sådana enorma tvivel på sista tiden.

Men Pastorn säger det är rätt och då måste det ju vara rätt för

han står närmare Gud än jag och jag vet ju att Gud talar genom

honom.

Den senaste tiden har jag ändå fyllts av tvivel. Jag vågar

knappt tänka tanken, kanske har Pastorn ändå fel... Herre Gud,

vem har rätt. Vägled mig käre Gud.

Det var människokärleken i Kristus predikningar och läror

som drog mig till kyrkan. Jag kan fortfarande se bilderna från

söndagsskolan vi gick i framför mig. Bokmärkena med Jesus

skäggigt milda ansikte. Jag kan inte längre tro att han skulle

ha velat att vi gjort vad vi har gjort. Ännu har ingen människa

blivit allvarligt skadad, men det är bara en tidsfråga. jag tror

Pastorn och de andra i KD planerar något hemskt, något som står

i konflikt med min tro. De ville ha mig med i KD, men jag har inte

gett dem något besked. Kan jag ha haft så fel...?! Vem har rätt?

Just nu hittar jag inte min Gudsväg.

Snälla Lena, jag skulle vilja träffa dig igen. Om jag bara trodde

att du kan förlåta mig.

”Klart jag kan din dumbom” sa Lena med tjock röst till

dataskärmen. ”Klart jag kan förlåta dig om du bara...” Hon kunde

inte fortsätta meningen.


Jag har så mycket att berätta. Jag har gjort saker som jag först

trodde skulle leda vår sak och sprida vårt ord. Nu undrar jag

om det inte var fel sätt. Är min Gud inte längre densamma som

Pastorns Gud? Du var min bästa vän och jag vet att du förstår

världen bättre än jag. Jag trodde det var att aktivt sprida Guds

ord, men när går sådant över i att skada andra? Jag skäms

över

Där slutade brevet. Pernilla hade aldrig skrivit klart det och

Lena undrade vad det var hon velat berätta, vad det var hon hade

skämts över? Vem var Pastorn? Vad betydde KD? Farmen, det var

ett engelskt ord för gård, eller betydde det något annat. Ett ord

som ingen kalmarit som Pernilla skulle använda naturligt. Med

kalmaritens oförmåga att säga ”r ” blev ordet som en stoppkloss i

munnen eller helt oförståeliga ”faamen”. Det måste vara ett slags

egennamn.

Pernilla hade till skillnad från Lena behållit sin dialekt,

åtminstone hade hon haft det när de sist talades vid. Lenas

dialekt var numera mer utspädd även om en duktig lingvistiker

lätt spårade hennes småländska uppväxt genom de uteblivna ren

i vissa ord. ”Ska vi köpa vam kov i kovkiosken vid Vattentonet?”

Micke Molle kunde aldrig låta bli att garva rått när hon skulle säga

ordet ”porr”.

Lena var noga med att spara dokumentet. Hon kopierade det till

en tom diskett hon hittade i en låda. Hon kontrollerade också när

filen hade skapats.

Dagen innan Pernilla hittades död. Nej, sent på kvällen innan.

Lena såg sig förvånat omkring. Hon hade trott att lägenheten hade

stått tom i flera dagar innan Pernilla hittades. Sängen var bäddad

och såg inte ut som om någon hade sovit i. Lakanen var sträckta

och måste ha varit rena när de lades i sängen. Men det syntes inga

tecken på att Pernilla hade använt den.

Hon tittade på klockan, hon hade redan varit där i flera timmar.

Lena ville prata med polisen innan hon återvände hem. Hon

stoppade noggrant ned disketten med kopian av brevet, stängde av

datorn, antecknade medicinerna och de fakta hon kunde uttolka

från de sönderrivna etiketterna.

I dörren kom hon att tänka på något. Hon stängde dörren igen

och gick in i lägenheten igen. I köket tittade hon i disken, där fanns

inget men i diskstället stod ett ensamt glas. Alla fat, glas, muggar

och bestick var noggrant nedplockade. Lena undrade när glaset

hade blivit diskat. I kylskåpet fanns några få matrester och lite

mjölk. Lena hällde ut mjölken som stank surt och slängde paketet

i soppåsen. Det fanns flera att välja bland och hon förstod att


Pernilla bodde i ett område som börjat tillämpa sopsortering. Hon

rotade lite i soppåsarna men hittade inget särskilt. Det hade hon

inte väntat sig heller. Allt var prydligt och ordentligt.

Allt utom högen med gamla tidningar. Den låg visserligen prydligt

och ordentligt på köksbordet, men varför hade Pernilla sparat

tidningar när hon helt uppenbart att skött alla andra insamlingar

av sopor så skuldmedvetet.

Lena satte sig vid bordet och bredde ut tidningarna framför sig.

Hon slogs nästan omedelbart av det faktum att tidningarna var från

olika perioder. Det var en tidning från ett datum, nästa tidning var

tre veckor senare och så vidare. Alla tidningarna var från olika

datum och med ett enda undantag var det från helt olika datum

upp till nästan ett år tillbaka.

Pernilla måste ha sparat de här tidningarna med avsikt.

Nästan alla var UNT, Upsala Nya Tidning, men några exemplar av

kvällstidningarna fanns också med.

Lena kände upphetsningen komma tillbaka. Här kanske hon

ändå skulle hitta något som de som hade sökt igenom lägenheten

hade missat.

Först bläddrade hon planlöst i dem och hoppades att hon skulle

hitta något som hade ett samband. Snart upptäckte hon att det

inte fanns och bläddrade noggrant igenom en tre månader gammal

Expressen. På sidan 26 hittade hon det.

I innerspalten på sidan fanns ett prydligt hål. Någon hade noga

och ordentligt klippt ut en artikel ur tidningen. En notis såg det

ut som då klippet bara var en spalt bred och ett tiotal centimeter

långt. Något annat hittade inte Lena i tidningen. I nästa tidning, en

UNT från bara två veckor tillbaka hittade hon ett nytt hål. Nu gick

det upp ett Liljeholmens för henne.

Pernilla hade sparat tidningarna och klippt ut vissa artiklar.

Varför? Och var fanns de nu? Lena hade inte sett några urklipp

när hon letade igenom lägenheten. För säkerhets skull gick hon

ett nytt varv i arbetsvrån och kollade alla pärmar och alla lådor en

extra gång. Hon till och skakade ur några kuvert som låg i en låda,

kanske hade Pernilla sparat klippen där. Till slut gav hon upp och

accepterade att klippen, om de nu hade funnits, hade försvunnit

samma väg som informationen i datorn. Den som hade brutit sig

in hade tagit med sig det eller förstört det. Personen i fråga tog

inga risker, det var därför allting i datorn som kunde uppfattas som

personligt var borta.

Men han hade missat tidningarna. Lena var övertygad om

att det var en man och inte någon från polisen som hade varit i

lägenheten. Det gav henne en krypande känsla längs ryggraden.


Hennes journalistintuition sa henne dock att hon hade rätt. Det

var något skumt här. Hennes yrkeskunskaper sa henne också att

informationen i klippen var lätt att återskapa då Pernilla varit

försiktig när hon klippte ut artiklarna. Det var förmodligen också

anledningen till att inbrottsmannen hade missat det. Det var

allihopa små notiser eller mindre artiklar och hålen märktes inte

vid en hastig genombläddring, hon hade ju själv missat dem först.

Lena gick noga igenom alla tidningarna och antecknade exakt

på vilken sida och spalt hålen fanns. Det skulle bli en lätt match att

ta fram gamla exemplar på tidningen eller på närmaste bibliotek

och se vilket artikel som Pernilla hade klippt ur. Lena var helt

övertygad om att Pernilla hade sparat artiklarna med en väldigt

speciell avsikt.

I bilen ringde hon till polisstationen och försökte få till ett möte

med den polis, Dan Lundgren, som hade pratat med Pernillas

föräldrar. Hon ville träffa honom och kontrollera en del saker. Det

var så mycket som inte stämde och Lena undrade om att Pernillas

död inte hade varit självmord eller någon olyckshändelse. Pernilla

hade varit inblandad i något som hon börjat ångra och förmodligen

hade hon blivit röjd ur vägen innan hon hade kunnat avslöja vad

det var.

Vad kunde det vara? Lenas fantasi var tom och sinnet blankt.

Kanske var det insikten om att saker och ting inte stämde. Pernilla

hade varit en troende kristen. Hur hade hon kunnat bli inblandad

i något kriminellt? Hennes rättesnöre var smalt och tillät inga

avvikelser.

Djävulsdyrkan? Nej, tanken var alltför orimlig och av

brevfragmentet till Lena visste hon att Pernilla aldrig slutat

tro. Snarare hade hon burit med sig sin tro som en skyddande

mantel mot världen. Som så många religiösa hade hon alltid en

given förklaring till allting som hände. Och varför kallades den

som tydligen var ledaren för Pastorn. Pastor är ju bara ett annat

namn för kyrkoherde, en titel, men visst användes den oftare för

kyrkoledare inom frikyrkorna än inom statskyrkan, tänkte Lena.

Pernilla hade tillhört Livets Ord men lämnat den församlingen,

eller hade hon inte...?

Lena hade många frågor hon ville ställa till Dan Lundgren,


frågan var vilka svar hon skulle få. Hon hade inte varit imponerad

av rösten i telefonen som helt klart visade att han inte ville prata

med henne. Omnämnandet av hennes yrke hade mötts av en

fnysning i telefonen. Det var först när uppgav att Pernillas föräldrar

hade bett henne kontakta polisen, som han mycket motvilligt gick

med på ett möte.

Uppsala polisstation låg i en röd tegelbyggnad vid Salagatan

i närheten av Vaksalatorget. Det var en ganska modern

förvaltningsbyggnad av kommunmodell 1A, funktionell framför

estetisk. Den visade större omtanke om kommunens pengar än

dess invånare. I närheten fanns ett av de köpcentrum som mer

eller mindre tagit död på alla småbutiker i stadskärnorna över hela

Sverige. Kvarnen hette den här varianten.

Inne på stationen blev Lena ombedd att sitta ned och vänta.

Vilket hon snällt och tåligt gjorde i tjugo minuter, sedan hade hon

fått nog. Med bestämda steg gick hon fram till receptionisten som

i väl valda och kraftfullt framförda ordalag blev ombedd att se till

att Dan Lundgren uppenbarade sig. För effektens skull viftade Lena

Blom med presskortet och sa en del saker om pressens makt. Som

så beklagligt ofta förut, lönade sig det otrevliga uppträdandet bättre

än det trevliga, och receptionisten lyckades få Dan Lundgren att

komma ned och möta Lena på mindre än tre minuter.

Surmulet och officiös som en gammal politruk hälsade Dan

Lundgren motvilligt på Lena och eskorterade henne till sitt rum.

”Det gällde visst Hedinfallet”, startade han bryskt utan att be

om ursäkt för att Lena fått vänta. Han gungade bakåt på stolen.

Han var civilklädd och strax över femtio. Håret var kortklippt

som polismodet föreskrev numera, vilket han kompenserade med

en Tommy Lindströmmustasch. Den förre rikskriminalchefen

Lindström hade ju blivit en förebild för de ”riktiga” poliserna till

skillnad från de ”politiskt tillsatta” poliserna.

Lena kände igen typen, en man som kände sig åsidosatt och

tog ut det på hela världen. Kanske inte direkt någon Göran Skytte,

men ändå. Men hon hade ingen lust att leka snäll flicka och stryka

hans ego medhårs. Lena gillade inte att bli tvingad att vänta som en

personlig maktdemonstration. Det retade henne och gjorde henne

irriterad. Det här skulle inte bli något trivsamt möte, men Lena

visste att hon var tvungen att hålla igen humöret lite, annars skulle

hon inte få veta något. Och hon gillade inte att Pernilla kallades

Hedinfallet.

”Det handlar om Pernilla Hedin. Hon hittades i Fyrisån nedanför

Flustret vid Stadsparken den 12:e. En ung ensamstående kvinna,

som råkar vara en av mina allra äldsta vänner.”


”Ja.” Lindströmmustaschen gjorde en paus innan den började

guppa igen. ”Vilken tidning sa du att du representerade?”

”Jag är här för att familjen bett mig ta reda på mer om det här

dödsfallet.”

”Du påstod att du är journalist både på telefonen och till

Ingabritt i receptionen. Är det en lögn?”

”Jag är inte här för att bli förhörd utan för att få tillgång till

upplysningar som borde vara offentliga”, fräste Lena till.

”Under falska premisser…”

Lena gjorde en närmast synlig kraftansträngning att tygla

sitt humör. Hon blev inte så lätt arg, men vissa situationer och

människor satte fart på hennes temperament. Dumhet och dryghet

bankade dock in de rätta knapparna direkt. Och hade hon blivit arg

förblev hon arg alldeles för länge.

”Nej, jag är journalist.”

”Får jag se presskortet!” Det var ingen fråga utan ett krav. Det

skulle inte bli något trevligt möte.

Lena visade honom presskortet och tillade att hon jobbade som

frilansjournalist.

”Värsta sorten, de ger aldrig upp. De tror alltid att varje jobb ska

göra dem kända. Du säger att Hedins bett dig representera dem.

Det vill jag kontrollera. Har du deras telefonnummer.”

Lena lämnade med överdriven artighet numret till honom efter

att skrivit ned det på ett block som låg på skrivbordet. Lundgren,

hans titel hade hon missat, ringde och fick svar. Svaret gjorde

honom inte nöjd, men det fick honom att bestämma sig för att

åtminstone samarbeta till en del.

”Jag ska gå och hämta akten. Vi var just på väg att avsluta det

hela.”

Lundgren försvann ut ur rummet och lämnade dörren

demonstrativt öppen. Ett kort tag funderade Lena på att rycka

ut några av pärmarna i bokhyllan bakom hans skrivbord och rota

igenom dem bara för att djävlas. Men hon tyckte inte det var värt

risken. Hon ville ju ha upplysningar, inte bråk.

När han kom tillbaka lade Lundgren mappen på bordet, satte sig

ned och väntade motsträvigt ett kort ögonblick innan han öppnade

den. Utan att vänta på svar frågade han: ”Vad är det du vill veta?”

och fortsatte:

”Pernilla Margareta Hedin, född i Kalmar 620627, fyra sista

siffrorna är 2907. Hittades död i Fyrisön, nu har de skrivit

fel igen, för...” (han räknade bakåt) ”två veckor sedan. Yrke:

medierådgivare.”

”Medierådgivare? Det visste jag inte.”


Lundgren tittade upp.

”Hur väl kände du henne egentligen? Påstod du inte att hon var

din bästa vän?” Lundgrens frågor hade fått en yrkesmässig skärpa

och attityden till trots missade han inte mycket.

”Vi har inte träffats på femsex år”, fick Lena erkänna. Lundgren

gav henne en misstänksam blick. ”Var jobbade Pernilla?”

”Hon var anställd på ett företag som heter CCS Medieråd. Hon

började där för lite mer än ett år sedan”, uppgav Lundgren lite

motsträvigt efter att konsulterat sin mapp.

Lena Blom kände till CCS Medieråd, det var ett företag i

Kenneth Nelsons företagsgrupp. Kenneth Nelson som hon skulle

ha träffat just nu, hade hon inte ringt återbud. Var det en slump

eller betydde det något? Hon bestämde sig för att se det som en

slump tills vidare, CCSföretagen var många och fanns lite överallt.

Gruppen av företaget var starkt diversifierad och täckte många

områden inom mediebranschen.

”Dödsorsak; drunkning. De hittade vatten i hennes lungor och

en överdos av medicinska preparat i maginnehållet.” Lundgren

mässade på. Han läste mekaniskt innantill men det var tydligt att

han samtidigt censurerade en del av texten framför honom.

”Vad för preparat?”, frågade Lena aggressivt trots att hon

misstänkte att hon visste svaret.

”Rester av ett läkemedel som ges mot depressioner och

barbiturater.”

Lena sa namnen på medicinerna hon hade hittat i Pernillas

badrumsskåp. Lundgren tittade misstänksamt på henne innan han

svarade:

”Hur kan du veta det? Det är inte information som vi har släppt.”

Han väntade inte på svar på sin fråga utan tillade: ”Det var stora

doser, mycket större än ordinationen. Utslaget är inte klart, men vi

tror det kan ha varit självmord. Vi har dock sagt till föräldrarna att

vi inte kan utesluta att det var en olyckshändelse.”

Han hade menat att chocka Lena, men hon reagerade inte. Hon

hade omedelbart förstått att det var orsaken när hon hörde om

medicinerna. Lundgren fortsatte besviket: ”Självmordsmisstankarna

stöds av ett meddelande vi hittade i Hedins lägenhet.”

”Jag skulle vilja se det. Självmord stämmer inte alls med

Pernilla.”

Lundgren kliade sig på näsryggen. Det var en omedveten

handling som fick honom att se ut som en karaktär ur en dålig

teaterpjäs. Till slut räckte han fram en plastficka med ett kort

meddelande.

Det är så mycket nu. Jag tror inte att jag orkar. Allt är så


annorlunda. Vilken väg ska jag gå? Gud, ge mig ett svar.

Meddelandet var inte undertecknat.

”Det här säger ju absolut ingenting”, utbrast Lena. ”Absolut

ingenting. Hur kan ni tolka det här som ett självmordsbrev? Det är

ju inte ens underskrivet? Det är maskinskrivet. Vem som helst kan

ha skrivit det?”

”Vi fann det i Hedins lägenhet. Det låg på sängen, hon ville att

vi skulle hitta det.”

”Någon ville det. Om hon ville det skulle hon väl ha undertecknat

det? Och varför skulle hon skrivit det på maskin? Det är ju idiotiskt,

tänker ni inte alls?”

”Det där var helt opåkallat. Alla bevis vi har tyder på självmord,

eller möjligen att hon under inflytande av droger kan ha råkat ut

för en olyckshändelse och ramlat i Fyrisån.”

”Alla frågetecken som finns då? Eller har ni struntat i dem för

att ni hade en bekväm förklaring framför er?”

”Vilka frågetecken?”, svarade Lundgren på Lenas aggressiva

utfall. Hon hade lutat sig fram över skrivbordet och med hela

styrkan av sin personlighet attackerade hon Lundgrens bekväma

position. Han skruvade på sig och till hans heder var Lena tvungen

att erkänna att han verkligen ville veta.

”Först, ta lappen. Det finns inga som helst bevis att Pernilla

skrivit det här”, sa Lena och slängde plastfoldern på bordet.

”Det finns ingen signatur. Pernilla har aldrig skrivit utan att

skriva under eller ritat en glad liten figur. Det är skrivet med en

skrivmaskin, se själv. Det här är ett typiskt skrivmaskinstypsnitt.

Vem använder skrivmaskin idag?” frågade hon retoriskt. ”Har ni

kontrollerat fingeravtryck på det här?” Hon behövde inte vänta

på svar, Lundgrens förlägna uttryck i de blå ögonen sa henne allt

hon behövde veta. ”Ni vet inte ens om Pernilla överhuvudtaget har

hållit i det här pappret. Då vet ni väl inte heller att Pernilla inte

äger någon skrivmaskin. Hon har bara en dator med en skrivare

– som inte ens fungerar.”

Lundgren sa ingenting, men han bläddrade febrilt i sina papper.

”Har ni pratat med hennes föräldrar? De sa till mig att Pernilla

hade ringt bara dagar innan hon dog och var jätteglad. Låter det

som någon som tar livet av sig?” Lena tittade på polisen. ”Gör

det det?” Lundgren vägrade hålla med henne men såg lagom

fundersam ut.

”Vi hade ingen anledning...”, började Lundgren lite lamt och

vände istället och sa: ”Det är faktiskt ganska vanligt att självmördare

uppträder på ett sånt sätt när de väl bestämt sig”, mässade han

magistralt. Mustaschen slokade dock lite mer än tidigare.


”Vet ni om att det har varit inbrott i Pernillas lägenhet?” Lena

fortsatte utan att vänta på svar och berättade om sina misstankar.

”Det där är inga bevis, inte ens indicier. Det kan lika gärna

vara dina fria fantasier. Hon kan ha raderat filerna av ett dussintal

anledningar.”

”Medicinen då, de sönderrivna etiketterna. Har ni kontrollerat

att hon verkligen fått den medicinen utskriven. Det är inte hennes

vanlige doktor som skrivit ut den. Alla andra mediciner var flytande

och med ett annat namn på etiketterna. Men ni hittade samma

medicin i Pernilla och det bevisade att det var hennes, eller hur?”

Det blev tyst en stund och Lundgren strök sig över den dagsgamla

skäggstubben. Lena kunde i tystnaden som uppstått höra hur den

skrapade mot hans naglar.

”Jag kan hålla med om att du lagt fram en del nya indicier.

Kanske får vi ta en ny titt på det här. Kanske…”

Lena reste sig upp. ”Det tycker ni ska göra. För vad ni gjort

hittills är ingen utredning. Ni har fått några lätta svar och nöjt er

med dem. Det arbete ni gjort är en skam. Pernilla kan ha blivit

mördad av någon som försökt få det att se ut som självmord, men

den tanken har inte dykt upp i era Kojakhjärnor. Klantskallar. Inte

undra på att polisen inte löst Palmemordet.”

Lena slängde igen dörren efter sig när hon gick. Den gav ifrån sig

en tillfredsställande tung smäll bakom henne.


KAPITEL 3

När det ringde på dörren ropade Lena från köket, ”Kom in”, hon

visste ju vem det var. Rick hade genast rusat till dörren och hoppade

som vanligt på Micke Molle när han kom in. Om det var något Lena

aldrig hade lyckats med, var det att stoppa Ricks hoppande på folk

han tyckte om.

Lena bodde i en 2,5-rumslägenhet i närheten av Vasaparken i

den del av Stockholm som på parkeringsspråk kallades VaC. Det var

en modest lägenhet i ett typiskt hus från tjugotalet. Rumshöjden

var knappa halvmetern över den som anses tillräcklig i så kallade

moderna lägenheter, men som får små lägenheter i äldre hus att

kännas trivsamma. Den var enkelt upprustad, enda lyxen Lena höll

sig med var en egen tvättmaskin för att slippa gnället om luddet

i torkarfiltret, en annars pågående thriller i hyreshus. Däremot

passade hon då och då på att tjuvtvätta trasmattorna i husets

tvättmaskin för att kunna använda torkskåpet. Det var givetvis

förbjudet enligt den självutnämnda tvättstugekomitten, som leddes

av herr och fru Z. Enwall på bottenvåningen i gårdshuset, vilka

Lena hade haft sina sammanstötningar med de första åren i huset.

Fru Enwalls specialitet var anonyma meddelanden på lappar som

rivits ut ur ett kollegieblock. Hennes språk var färgstark och rakt

på sak, därav förmodligen den självvalda anonymiteten. Däremot

lämnar hennes stavning en hel del att önska.

De olika rummen i lägenheten var målade i pastellfärger och det

var sparsamt med saker på väggarna. En del heminredningsdetaljer

hade hon gjort själv enligt principen om återanvändning.

Flest kommentarer väckte de två matchtröjorna i gamla

jungfrukammaren som nu fungerade som ett litet hemmakontor.

Det var en signerad blå nr 9 Gianluca Viallitröja från Chelsea med

autograf och den vackraste allsvenska tröjan, en blåblå matchtröja

från Djurgårdens fotbollslag. Inte direkt vad man förväntade sig

hitta i en ung kvinnas heminredningsideal. Det var mer en trivsam

bostad än en estetiskt tilltalande. Mer personligt än en kandidat till

Sköna Hem. Skulle det brinna blev det nog lottdragning om Lena

skulle rädda Chelseatröjan eller fotoalbumet först.


”Hej monstret.” Micke kallade nästan aldrig Rick för något

annat än monstret. ”Kan du tricket? Vad gör du när Micke säger

AIK?!” Rick lade sig genast ner och la den ena tassen över nosen.

”Och vad gör monstret när vi säger Djurgården?!” Genast hoppade

Rick upp och gav ett kort skall samtidigt som den korta svansen

viftade så gott den kunde. Foxterriers upprättstående svansar är

inte designade för svansviftningar som andra hundars. Hans lilla

trick i Mickes ständiga hälsningsritual renderade honom en halv

handfull godis som Micke snodde ur en kartong på hatthyllan, just

när Lena kom ut i den minimala hallen.

”Hej Micke. Nej, inte nu igen. Du får inte ge honom så där

mycket godis. Han kommer att rulla fram.”

”Inte, jag tog det där utan en massa kalorier. Det där som ser ut

som betongpellets. Jag måste ju se till att han inte glömmer vilket

fotbollslag han ska hålla på. Ska vi gå?”

De gick sin vanliga runda med Rick springande och nosande

på allting medan Lena berättade allt som hade hänt de senaste

dagarna för Micke Molle. Som alla promenader med Rick blev det

en massa stopp och gå. Lena misstänkte ibland att Rick hade fel

på luktsinnet för hon hade aldrig varit med om en hund som var

tvungen att lukta så länge på varje fläck. Antingen fick han fram

mer information än någon annan hund eller var han täppt i näsan.

Micke hette egentligen Mikael Molle, men efter att Disneyfilmen

Micke och Molle hade premiär blev det Micke Molle. De flesta av

hans gamla vänner sa namnet så snabbt att det nästan lät som ett

enda ord.

Micke Molle var något över medellängd och något över

medelvikt. Något som bekymrade honom föga trots allehanda

tjat från olika håll. Det enda som verkligen retade honom var

Lättareklamen som han hade fattat ett djupt personligt agg till.

Tanken att påstå att alla ville äta ett margarin, bara ordet gav

avsmak, bara för att de bestämt sig för att inte bli feta fick honom

att tvivla på mänskligheten. Och då var han ändå en uttalad och

övertygad cyniker samt livsnjutare.

Att något var fettbildande var inte tillräcklig anledning för att

inte njuta av det man tycker om det, var en av hans livsfilosofier.

Själv missbrukade han CocaCola på ett sätt så att han funderat på

att begära sponsring.

En annan livsfilosofi hos honom var att stå bredvid och

observera, gärna med någon kommentar som mer ofta träffade

rätt än inte. Förmodligen hade han i grunden ingen aning om hur

träffsäkra hans pilar var, eftersom han egentligen inte sa dem för att

såra, utan bara för att ha roligt. Aningslöshet har ofta åstadkommit


lika stor skada som medveten elakhet. Det var många pinsamma

tillfällen för Micke Molle som hade blivit än mer pinsamma av hans

försök att lätta upp stämningen.

Enligt Lena som han hade känt i flera år, var han lat och helt

omöjlig att jobba med. Det var flera som tyckte han var omöjlig att

jobba med, eftersom han bara åtog sig de jobb han gillade. Något

som hade retat många som försökt locka honom med pengar. Han

stod emot deras övertygelse om att allt kunde köpas för pengar.

Han hade tackat nej till jobb som hade gett honom hundratusentals

kronor för en veckas arbete, för han inte gillade uppdragsgivarens

åsikter. Å andra sidan var han inte främmande för att jobba enbart

för pengar, när han kände för det.

Själv hade han ingen politik utom att politiker åstadkom

mer skada än nytta. Han var en av de främsta underblåsarna

av politikerföraktet. Han var däremot en varm förespråkare för

humanitet och medmänsklighet, och hoppades alltid att han en

dag skulle hitta det.

Micke Molle var något av en ensamvarg, en egenskap han delade

med Lena. Lena var en person han alltid försökte göra sig ledig för

att jobba med.

Med henne kände han sig ledig och fri, han kunde leverera sina

pikar och aldrig vara rädd för att hon skulle missförstå. De delade

dessutom intresset för fotboll och höll bägge på samma klubb. De

hade varit i väg på många jobb tillsammans och hade en ömsesidig

respekt för varandras integritet. Bägge kunde vara känsliga för

kritik, speciellt slarvig kritik, men varandras arbete kunde de

kritisera hur mycket som helst. I det hade de uppnått ett nästan

symbiotiskt förhållande som gjorde bägges arbete bättre.

Micke Molle var en av landets främsta fotografer. Han hade

vunnit massor av priser som bevisade det, om han bara kunde hitta

dem. Priser var roligt, men inget han klistrade upp på väggarna som

advokatdiplom eller guldäggsaffischer. (Faktum var att både han

och Lena hade vunnit ett reklamägg för en annons de gjort, men

eftersom de inte hade plagierat idéen så nöjde de sig med att sätta

upp diplomet på toaletten.) Bara det gick att göra en bild av det,

kunde Micke Molle fånga det.

Oftast jobbade han med stillbilder, men han hade även med

framgång prövat på både video- och spelfilmsfotografering. Han

hade också gjort flertalet uppskattade fotoreportage från runt om i

världen. Han föredrog att inte skriva själv, men om ämnet fångade

honom kunde han leverera en text som matchade det bästa

journalisterna kunde göra. Han hade på senare år blivit alltmer

noggrann med att ge förslag på bildtexter, efter att han upptäckt att


de som skrev bildtexterna inte alltid läste artiklarna.

Han var uppväxt i Stockholm och var ett knappt tiotal år

äldre än Lena. Bekvämlighet var ett annat nyckelord för honom,

vilket avspeglades i hans klädsel. Först och främst skulle den vara

bekväm, därefter skulle den vara skön och praktisk. Något som

bland annat lett till att han helst hade skjortor och färgglada, andra

sa skrikiga, shorts så länge som möjligt innan kylan satte in. Kyla

och mygg var hans största hatobjekt.

Lena och Micke Molle hade första gången jobbat ihop på ett

reportage i Afrika. Deras bil hade brutit ihop ute på savannen och

de hade kommit att stanna längre än väntat. Det blev början till

ett framgångsrikt och uppskattat samarbete som hade hjälpt Lena

att komma tillbaka efter en svår period nästan utan uppdrag. Än

viktigare var att det var starten till en mycket nära vänskap. De

delade en gemensam syn på människan som unika individer och

en hälsosam misstro mot gruppbeteenden. De gjorde det utan att

ställa krav på varandra, deras liv möttes och skildes vid behov.

Däremot hade de länge diskuterat att ha lokal ihop.

Nu ville Lena ha hans hjälp, inte som fotograf utan som vän

och klok rådgivare. Hon visste att bakom hans kommentarer och

sarkasmer fanns en hjärna. Därför berättade hon vad hon trodde

om Pernilla och bad om hjälp.

”Det måste ha något med hennes religiösa engagemang att göra.

Det verkar ju ha uppfyllt hennes liv,” sa Micke Molle när de kom in

i Vasaparken efter att gått runt Karlbergsjön och kryssat sig fram

på den smala stigen mellan joggarna fram till Barnhusbron. Lena

hade nedanför båtklubben visat Micke en utskrift av brevet hon

hade lyckats rädda ur Pernillas dator. Rick hade som vanligt tagit

ett dopp där, trots att vattentemperaturen var sådan att Micke hade

ryst bara han såg det. Han kunde dock inte låta bli att ta en bild

med den lilla digitalkamera han alltid bar med sig.

I parkens mynning mötte de Farbror Per som Rick snabbt

skuttade fram till och tiggde godis av. Som alltid lönade sig tiggeriet

och han fick den Frolicring som Lena aldrig skulle ha gett honom.

Micke och Lena hälsade glatt på farbror Per när de kom fram till

honom. Farbror Per var säkert den i stadsdelen som var mest ute

med sin hund av alla.

Det hade alltid funnits hundar kring Lena. Hon växte upp i

en familj som hade flera hundar och det var bara i USA och de

första åren i Stockholm hon hade varit utan hund. Hon hade

en viss erfarenhet och hade själv gett kurser i hunddressyr för

Kennelklubben i Kalmar.

”Det här med aborter verkar också oerhört viktigt”, fortsatte


Micke. ”Vi får väl se imorgon när du skaffat fram de där klippen vad

det nu kan vara. Jag har intrycket av att hon hade sparat dem för

att visa dig. Det handlar kanske om något hon gjort eller något som

upprört henne väldigt.”

Det lyste gulvarmt från fönstren i septembermörkret. Framför

gården stod några bilar parkerade. Den ljusgula huvudbyggnaden

var omgärdad av flyglar och uthus. Det hela såg idylliskt ut, som en

mindre kursgård med managementkurser på programmet. Whisky

samt gin och tonic på kvällen och lite avkopplande tafsande på de

kvinnliga kollegorna.

Mellan fruktträden i den närmaste trädgården fanns fyrkantiga

lådor diskret uppsatta med jämna mellanrum. Det var ett

sofistikerat larmsystem, vilket få kursgårdar i vanliga fall behöver.

Ändå var det på sitt sätt en kursgård. På gården bodde ett antal

personer som skötte jordbruket och studerade.

Gården låg isolerat på en höjd med öppna fält runt omkring. Lite

längre bort fanns en dunge blandskog innan sädesfälten fortsatte

bort mot en större skog. Närmaste granngård låg ett par kilometer

bort och det var en mil till närmaste samhälle, ändå var det bara en

40 minuters bilresa in till Stockholm.

Det var inte bara gårdens läge som var avsides. Folket där

uppmuntrade inte besök och deltog inte på något sätt i det vanliga

samhällslivet. De som bodde där hade helt tagit avstånd från det

moderna samhället. Det vill säga de delar krävde att man betalar

skatt. Enligt dem tjänade de inget utan levde på gården och därför

skulle de inte betala skatt. De tog avstånd från samhället och ville

inte att samhället skulle intressera sig för dem. De hade valt att

förneka det statsamhället och ville likt amishfolket i USA leva i sin

egen samhällsform. Till skillnad från amishfolket var de däremot

inte emot att utnyttja modern teknik. Jordbruket drevs med

moderna, om än företrädesvis ekologiska metoder och gården var

rikt utrustad med datorer och modern kommunikationsteknik.

De hade sökt en frivillig isolering på sina egna villkor.

I mangårdsbyggnaderna hade förbättringar och förändringar

skett sedan den då ganska förfallna gården hade sålts några år

tidigare. Ingen granne visste dock vad som gjorts, för material hade

fraktats till gården i all hemlighet. Gården var också självförsörjande


när det gällde el och vatten. Det fanns en elgenerator och en

egen vattenpump, även om gården normalt var inkopplad på det

kommunala nätet.

På gården levde något mer än 30 personer som på helgerna

utökades när en grupp sympatisörer anlände för att tillsammans

helga vilodagen. Gården ägdes av en stiftelse som kallade sig

Bibelläsarna.

Bland anhängarna inom Bibelläsarna kallades gården

Farmen.Utåt kallade den för kursgård och religiös retreat.

”Hittills har vi varit försiktiga i våra aktiviteter och vi har ännu

inte dragit på oss någon uppmärksamhet. Herren har väglett vårt

arbete, men nu kan vi inte längre verka i hemlighet.” Pastorn reste

sig upp när han talade. Det var så han hade lärt sig möta en publik

och det var så han hade lärt sig att dominera en grupp, med hjälp

av sin retorik och sin personlighet.

De var sju personer som satt i Farmens största rum. De satt vid

ett konferensbord, precis som vid vilket styrelsemöte som helst.

Framför dem stod varsitt glas och en vattenkaraff. Ingen fick dock

ta några anteckningar. Istället låg det en Bibel framför var och en

och mötet hade inletts med att Pastorn med sin djupa och vackra

stämma hade högläst en passage ur en stor praktbibel, i den gamla

översättningen. Det gammaldags högtidliga språket passade honom

och han tyckte den nya bibelöversättningen var respektlös.

Han såg sig själv och sin rörelse som en verkligt rättrogen

kristen grupp. Han trodde på den fundamentalistiska grunden i

kristendomen och såg den som den enda rätta och möjliga vägen till

frälsningen. Genom Bibelns sanna ord skulle de omvända världen

och garantera sin egen och andras räddning. De var Bibelläsare

och trogna Ordet. Den moderna svenska kyrkans sekulariserade

tolkningar var inget för dem. De tillät ju till och med homosexuella

att gifta sig. Bara Guds egna ord kunde ge människorna frälsning.

Längst ned vid bordets ända satt Eriksson som hade bevakat

Lena Blom vid begravningen i Kalmar. Han var fortfarande uppfylld

av saligheten i Bibelns ord och Pastorns tolkning. Det var ett

ögonblick han njöt fulländat av och det var med ett visst motstånd

han återvände till verkligheten. Han öppnade ögonen och såg på

de andra runt bordet. De var lika fångade av Pastorns läsning som


han. Nu var det dock dags att åter ägna sig åt deras uppdrag. Det

var deras uppgift att vägleda och rensa ut de falska lärorna.

De var den innersta gruppen av Bibelläsarna. Det var de som

planerade och ledde Bibelläsarnas aktiviteter. Hittills hade de

begränsat sig till demonstrationer och andra utåtriktade aktiviteter.

De var de moderna korsriddarna vars uppgift var att skydda läran

och göra de kristna idealen starka igen. Men ord räckte inte längre

till. Det var dags för handling.

Pastorn tog fram en antik dolk och lade den över sin uppslagna

Bibel.

”Vi är Kristi Dolkar. Vi måste med vapen kämpa för hans lära

mot Antikrist och hans splittrade skaror av judar och muslimer. Vi

är få men starka idag. Just nu ligger vår styrka i att vi är få, det gör

det svårare för Antikrist att komma åt oss. Vi är rena. Ändå har vi

redan råkat ut för infiltration och förräderi. Som tur var upptäckte

vi det i tid och det är stoppat. Det visar ändå att Djävulens anhang är

oss på spåren, vår renhet ett hot för hans hantlangare och okunniga

medlöpare. Vi måste ständigt vara på vår vakt mot Djävulen och

hans anhang. Vi får inte låta vår vaksamhet slappna.”

Pastorn räckte den juvelsatta dolken till personen på sin högra

sida. Denna tog den sylvassa dolken och skar sig över sin högra

handled. Det var inget djupt sår, men blodet droppade fram.

Kvinnan med det hårda slutna ansiktet lät blodet droppa ned i

glaset medan hon tyst mumlade: ”Vi är Kristi Dolkar. Vi är Kristi

Dolkar. Vår uppgift är att försvara den sanna tron.”

Därefter räckte hon dolken vidare i högerled. Vänster är

Djävulens väg. Nästa person upprepade hennes ceremoni och när

alla glasen var fyllda med blodblandat vatten höjde Pastorn sitt

glas.

”Vi Kristi Dolkar ärar dig o Herre och Gud. Bevara oss och ge

oss framgång i Ditt värv. Det är dags att agera mot Dina fiender i

enlighet med Dina heliga ord.”

Med det var mötet öppnat.

”Som jag sa inledningsvis måste vi nu kanske ge upp vår

anonymitet, åtminstone till den grad att vi måste låta vårt namn

Kristi Dolkar bli fruktat bland Kristi fiender. Vilka vi är måste

fortfarande vara en hemlighet. Även för de andra Bibelläsarna.”

Pastorn nickade när han sa detta till en senig och tunnhårig man.

”Som deras spirituelle ledare känner de givetvis mig och kanske

har de sett er. Inga namn är dock kända. De som bor på Farmen

vet delar av vår verksamhet, men jag tror de är pålitliga nu. Vad

som hände med avfällingen Hedin kommer inte hända igen. Hon

var tagen i besittning av Djävulen. Hon kände dock inte till särskilt


mycket...”

”Mer än vad vi trodde”, avbröt Eriksson vilket fick Pastorn att

borra sin blick i honom. Han tolererade inga avbrott, men när han

fortsatte var hans stämma lika mild som förut. Eriksson däremot

förbannade sin obetänksamma tunga. Det skulle dröja innan han

öppnade munnen igen.

”Som sagt är problemet ur vägen och vår avfälliga syster Hedin

kan inte längre stå i vår väg. Låtom oss nu gå vidare. Broder Samuel

har de underrättelser vi nu måste agera på.”

Samuel reste sig upp. Det var en kortväxt man i trettioårsåldern.

Han var nervös av uppmärksamheten och svetten blänkte på hans

överläpp. När han pratade hade hans röst en stark klang av fanatism

som på intet sätt dämpades av den långsamma norrländska

dialekten. Han lutade sig då och då fram och tog stöd mot bordet.

Han var Kristi Dolkars underrättelseexpert. Vilket var lämpligt

då han också i sitt yrkesliv jobbade med undersökningar som

dataexpert på konsultuppdrag vid säkerhetspolisen. Hans jobb var

inte att fånga ryska spioner eller övervaka invandrare, utan att

överse och sköta om de datasystem polisen använde sig av. Något

som gav honom ett försprång i informationsinsamlandet.

Säpo hade givetvis genomfört en rutinmässig säkerhetskontroll

på Samuel. De hade inte hittat något som hade oroat dem. Han

hade inga invandrarvänner, varken från Kurdistan, Afrika eller

Ryssland, överhuvudtaget hade han ett ganska litet umgänge

utanför den fyra barn stora familjen och kyrkan. Han och familjen

gick i andakt på Södermalm, troget varje söndag men höll sig

från kyrkans övriga funktioner. Hans fru Annalisa deltog i en del

samkväm på veckokvällar, om Samuel hade lyckats komma hem

från jobbet i tid.

Han drev sin egen konsultverksamhet, men jobbade nästan

uteslutande på mycket långa kontrakt med storföretag och

myndigheter. Säkerhetskontrollen avslöjade inget som säpo ansåg

kunna vara oroväckande, även om de religiösa aktiviteterna

hade orsakat en kråka i marginalen hos en misstänksam och

sekulariserad kommissarie. Medlemskapet i Bibelläsarna hade

kommit efter säkerhetskontrollen och hade aldrig observerats

av säpo, frågan är om de ens hade reagerat om de känt till det.

Bibelläsarna var en okänd grupp som var mycket diskreta utåt. Det

enda anmärkningsvärda i rapporten var att Samuel hade stämplats

som mycket nervös på grund av sina hastiga och lite ryckiga

rörelser. Att det bakom dem fanns en starkt övertygad, logisk och

kontrollerad människa utan personlig nervositet hade aldrig slagit

dem.


Ur en tunn portfölj tog han fram några papper som han delade

ut. De skulle sedan brännas i kakelugnen som stod i ett hörn av

rummet och spred en trivsam värme i den septemberråa kvällen.

”Vi har valt ut två möjliga symboler, doktor Ingalill Molander och

doktor Bruno Sundholm. Det här är personfakta och bilder på dem.

Dr Molander är bosatt i Uppsala och verksam vid kvinnokliniken på

Akademiska Sjukhuset. Jag tror ni allihop känner till henne. Hon

är en av de mest synliga talepersonerna för abortförespråkarna.”

Samuel drog in andan och pratade på inandningen. ”Hon har, de har

förresten bägge två, varit några av målen i vår brevkampanj. Bägge

de här fostermördarna har gått ut och berättat om brevkampanjen

vilket har gett dem och deras verk publicitet.”

”Jag håller inte med.” Det var den andra kvinnan i församlingen

som gav röst åt sin åsikt. Hon var i tjugoårsåldern och en av dem

som mest lidelsefullt beundrade Pastorn och hans mål. Hennes

långa blonda hår slängde när hon knyckte med huvudet för att ge

sina ord mer eftertryck. ”Det har satt fokus på att aborter är fel

och det har lett till en debatt och att också alla de som är emot den

svenska mördarstiftningen har fått uppmärksamhet. Det är som

Pastorn säger, vi kan inte bara verka i det fördolda, vi måste stå

upp och ge alla någon att följa. Det är många som nu vågar stå för

sitt motstånd.”

”Jo”, andades Samuel in. ”Kanske det. I vilket fall som är

också Sundholm känd i debatten. Han jobbar vid Södersjukhuset

i Stockholm. Bägge är gifta, bor i villa och har två egna barn.

Sundholms fru jobbar också inom vården, hon är chef på ett vårdhem

i södra Stockholm. Molanders make jobbar som administrativ chef

på ett bilföretag i Uppsala. Kartan visar vilken rutt de brukar välja

när de åker till jobbet. Sundholm åker oftast, men inte alltid,

kommunalt. Större delen av vägen med tunnelbanan, vilket gör

honom till ett svårare mål under den perioden. Molander kör egen

bil, en ett år gammal SAAB 95. Även maken kör förresten SAAB

vilket jag antar hänger ihop med hans jobb. Sundholms har en

sommarstuga utanför Trosa, men det är nu rätt sent på året och

de åker inte ut varje helg. Sundholms barn är äldre tonåringar, två

pojkar. Molander har ett barn av varje kön. Det skiljer två år mellan

dem och det äldsta började skolan nu i augusti.”

”Vi har valt ut två fostermördare”, trots ordets hårda klang lät

Pastorns röst nästan försonlig. ”För att vi ser det som en logisk

fortsättning på det opinionsarbete vi redan har påbörjat”.

”Ska vi göra bägge och i så fall vem blir först?”, frågade en man

med surmulen uppsyn. Han satt bredvid kvinnan som hade startat

blodceremonin.


”Jag lämnar ordet fritt”, svarade Pastorn.

”Kvinnan”, sa Eriksson och en av de andra männen, samtidigt

som de två kvinnorna i församlingen unisont sa: ”Sundholm.”

”Intressant, det tycks vara en könsrelaterad prioritet”, närmast

myste Pastorn. Han insåg vikten av den fanatism de kvinnliga

medlemmarna i församlingen hade, men ansåg egentligen att

Paulus hade haft rätt redan i brevet till korintierna. ”Kan jag få

argument för detta? Sten, du kan väl börja.”

Farmens chef Sten kastade en snabb blick på Eriksson innan

han svarade: ”Hon är lättare att komma åt och jag tror att

undanröjandet av en kvinnlig abortör kommer att väcka mer

uppmärksamhet, vilket väl är vad vi vill med den här aktionen”.

Eriksson nickade instämmande. Pastorn böjde på huvudet och

indikerade att kvinnan till höger om honom skulle tala.

”De flesta abortörer är män. Det är de som rotar i kvinnorna

och därför tror jag de är mer lyhörda för en attack mot deras kön.”

Hon kunde inte låta bli att tillägga: ”Dessutom skulle det ge mig en

personlig tillfredsställelse då jag tycker Sundholm är en arrogant

man som vägrar lyssna till våra argument.”

”Du har träffat honom?” frågade Eriksson.

”Det var på en debatt om aborter för flera år sedan”, svarade Nils

i sin frus ställe.

”Intressant. Det verkar som om vår grupp är delad. Jag föreslår

en omröstning” sa Pastorn och gned sig med pekfingret på

överläppen.

Handuppräckningen visade att gruppen var delad på mitten.

Kvinnorna och Nils röstade för att Sundholm skulle bli första

målet, de övriga tre för Molander.

”Det verkar som om jag har utslagsrösten och jag väljer Molander

som vårt första mål. Jag tror att det kommer att ge oss mest

publicitet. Molander har också varit en mer aggressiv förespråkare

för aborter i media”, sa Pastorn som om han var road över den

demokratiska processen i att välja ut ett mordoffer. I djupet av sitt

samvete undrade han lite över hur objektiviserat allting hade blivit.

Målen var inte människor av kött och blod längre, utan objekt på

en större spelplan. Var det så här militära ledare kände sig inför ett

slag, när de medvetet offrade sina män på ena flygeln för att uppnå

fördelar på andra områden av slagfältet? Det var ett spel med

ultimata insatser. Åh Gud, Ditt arbete är sannerligen härligt.

”Så ske Herrens vilja”, sa han högt och Kristi Dolkar upprepade

hans ord. ”Men hur ska det ske och vem ska utföra det?”

”Molander är lätt att komma åt”, sa Samuel, ”våra källor inom

polisen i Uppsala uppger att hon har polisanmält breven men hon


har inget polisbeskydd. Vi formulerade ju breven avsiktligt utan

direkta hot. Hon jobbar normala sjukhustider och åker ensam till

jobbet vid Akademiska Sjukhuset. Vi har möjligheter att ta henne

på hennes väg till sjukhuset, på jobbet eller hemma. Fritiden

tillbringar hon mestadels med familjen. Ibland har de grannar och

vänner över på middag. Det verkar som om maken anser sig vara

något av en gourmetkock och tycker om att laga mat.”

”Vårt korståg är riktat mot henne och hennes smutsiga

gärningar, inte hennes familj”, klargjorde Pastorn och styrde

därmed upp diskussionen.

”Mest effekt kommer vi att få om vi kan komma åt henne på

hennes jobb”, sa Eriksson. ”En attack på själva den klinik där

aborterna utförs kommer att få ett enormt mervärde för vår sak.

Mer uppmärksamhet, mer publicitet. Det är dock mycket svårare.

Jag har nästan inga möjligheter att komma åt henne där.”

”Men en kvinna kan lätt komma dit”, sköt den blonda unga

kvinnan in.

”Låt oss för ögonblicket lämna diskussionen om var”, sa Pastorn

lugnt som om det var ett vanligt kommunalrådsärende som

avgjordes. ”Låt oss prata om hur.”

”Vi har en stor mängd vapen tillgängliga”, sa Nils som varit

yrkesmilitär vid Ing 1 i Södertälje och som fungerade som gruppens

kvartermästare. ”Frågan är om vi vill åstadkomma mycket väsen,

stor skada eller vara så diskreta som möjligt.”

”Låt det få så bibliska proportioner som möjligt. Våra bröder

och systrar i USA har attackerat abortörer utanför klinikerna

med handvapen. Men det är en slags självmordsattacker jag inte

vill uppmuntra. Det finns ingen anledning att avslöja vår existens

i förväg. Vi kommer efter handlingen att låta dem veta att Kristi

Dolkar är ansvariga.”

Gruppen fortsatte att diskutera hur dådet skulle utföras och

vad som skulle hända efteråt. Efter att bett en gemensam bön om

framgång och Pastorn läst ett nytt stycke ur Bibeln skildes de.

Allihop gick snabbt till sina bilar och körde därifrån, utom

Eriksson som Pastorn stoppade. Pastorn lade sin arm runt Eriksson

när de gick ut ur huvudbyggnaden.

”Jag har jobb åt dig. Min intuition säger att vi nog måste hålla

ögonen på den här journalisten Lena Blom ändå. Jag har hört en

del om henne och det är en envis och ihärdig människa. Vi vet ju

inte om hon och Hedin kan ha haft kontakt innan. De handlingar

du fann hos Hedin visar att förräderskan var på väg att avslöja oss.

Som tur var hann vi agera först.”

När Eriksson var på väg att sätta sig i sin Astra kombi, höll


Pastorn dörren en stund extra.

”Min vän, kontrollera ditt humör. Jag känner att dina känslor är

alldeles för starka just nu. Därför vill jag att du ägnar dig åt Lena

Blom så tar vi andra hand om doktor Molander. Men gör inget

innan jag ger dig tillåtelse och bli inte avslöjad. Underskatta aldrig

en motståndare.”

Pastorn stod en stund och såg bilarna försvinna ner längs allén.

Uppe i trädkronorna satt strålkastare och övervakningskameror

dolda. De hade satsat mycket energi och pengar på att göra

Farmen till ett säkert ställe. Närmast ett fort mitt i det svenska

kulturlandskapet. Några färggranna löv singlade ned i kvällskylan

samtidigt som Pastorn undrade hur länge till de skulle kunna verka

i hemlighet. Att verka i lönndom hade sina fördelar även om han

girigt ändå längtade efter att deras rättfärdiga sak skulle få den

uppmärksamhet den förtjänade.

Gud hade tagit sitt beslut och de var blott hans tjänare – denna

sanning kände han i sitt hjärta och nöjd vände han sig om och gick

in i den upplysta fyrkanten.


KAPITEL 4

”Hi there beautiful, vilken vind förde dig hit?”, hälsades Lena när

hon steg in på Tiders anspråkslösa redaktion på Holländaregatan

precis bredvid Centralbadet.

”Hade vi inte ett möte?”, svarade Lena kvinnan som satt bakom

ett av de mest överbelamrade skrivbord hon någonsin sett. I handen

satt en cigarett vars aska då och då föll överallt utom där den borde

ha fallit. Med tanke på pappersmängden på skrivbordet var det bara

ett rent under som hade förhindrat en brand på redaktionen. Inte

minst eftersom Grönis var en övertygad kedjerökare som ansåg att

rökningen var det enda som gjorde att hon kunde hålla sin figur.

Dessutom passade rökningen ihop med den image hon gett sig

själv, modellerad efter kriminalreportern Hildy i originalfilmen av

Stoppa pressarna av Billy Wilder.

”Nä nä, försök inte med den där. De säger att jag är tankspridd

som en fladdermus, eller är det blind som en fladdermus och

tankspridd som ... som något helt annat. Inget möte med

stjärnreportern var inbokat idag. Så ut med det!”

”Borde inte du sluta röka”, försökte Lena ändra samtalsämnet.

Hon visste mycket väl att bakom den förvirrade fasaden av

kortklippt hennafärgad hår och stora runda glasögon fanns en

av tidningsbranschens skarpaste hjärnor och mest närsynta

ögon. Grönis, egentligen Mie Grönhammar, hade ett facit och en

räcka av succéer bakom sig. Hon hade vänt upplagetrender för

både veckotidningar och kvällstidningsbilagor. Det verkade som

ingenting hon rörde vid kunde bli annat än en succé, så länge som

det kom ut i form av papper, bilder och text. Privatlivet hade hon

gett upp för länge sedan, även om det inte stoppade henne från att

grovt flirta med alla och visa upp ett par välformade ben i alldeles

för korta kjolar. Journalister och fotografer älskade henne för hon

backade alltid upp alla hon jobbade med till hundra procent och

mer, tidningsägare och chefer fruktade henne för den vassa tungan

och den osvikliga instinkten.

”Flicka lilla, försök inte med sådana där vändningar. Sådant

gjorde jag med gamla trista ministrar redan när du låg i vaggan och


inte kunde stava till nyheter. Det förvirrade arslet av dem när de

bara ville prata sitt. Idag är de alldeles för slipade och försiktiga när

de möter pressen. Ingen vågar säga något längre. Medietränade”,

fnyste hon

”Jag vet inte”, sa Lena. ”Jag tror det kan vara något, men det är

alldeles för tidigt. Något riktigt stort känns det som.”

”Bra”, sa Grönis och tände en cigarett till. ”Ska vi diskutera det

här eller på damrummet?”

Damrummet för Grönis var konferensrummet som låg längst in i

lokalen. Tider var hennes skötebarn och hon var delägare, även om

lejonparten av tidningen ägdes av en finansspekulant med kulturella

intressen. Han var dock klok nog att lämna hela skötseln av Tider

till Grönis som nöjde sig med att kalla sig redaktionssekreterare

och ansvarig utgivare, fast övriga redaktionen var obefintlig.

Finansmannen såg till att ekonomin sköttes och att Grönis slapp

siffrorna. Allt sådant sköttes av en kamrer som bara visade sig i

lokalerna på direkt kommando från Grönis eller finansmannen.

Det var inte det att han inte tyckte om Grönis, det var det att han

tyckte hans värld snurrade lugnare om han bara kommunicerade

via mejl. Epost som framförallt rörde de representationsräkningar

och reseräkningar som med ojämna mellanrum flöt in. Han tvivlade

starkt på en del av Grönis mer fantasifulla förklaringar kring dessa

för skatteförvaltningen så avgörande kvitton. Han ville inte gärna

väcka den björn som sover genom att skicka in kvitton med Moder

Teresa och Mahatma Gandhi som gäster på KB utan mat, men med

drycker för fyrsiffriga belopp. Ju mer upprymd Grönis var när hon

skrev på notan, desto mer lössläppta blev hennes representations

motiveringar.

Lena lämnade Rick som glatt tiggde frukostmat från Grönis

medhjälpare. Det var ett lönsamt äventyr för honom och han

brydde sig ändå aldrig om Lena när han fick komma med till

redaktionen. Han dansade gärna några varv eller satt fint med

tassarna i vädret om det ordnade en halv smörgås eller kakor. Som

Lena brukade sig, ”han har ingen skam i kroppen och är den enda

i familjen som gör vad som helst för att få vad han vill. Han är en

sann politiker.”

Lena själv hade inte varit villig att göra vad som helst och hennes


karriär hade därför gått upp och ned fram till hon mötte Grönis och

blev en av Tiders mest anlitade skribenter. Då blev hon plötsligt

populär hos de flesta uppdragsgivare.

Efter vistelsen på University of Washington i Seattle hade Lena

funnit Kalmar för litet. Staden var knappt större än själva universitet

i USA. Hennes horisont sträckte sig bortom Östra Småland och

Barometern och hon hade ganska snart efter hemkomsten flyttat

till Stockholm. En stad hon omedelbart hade trivts i.

Valet hade stått mellan Göteborg dit så många av hennes

skolkamrater hade flytt eller Stockholm, men hon fann även

Göteborg för trångt efter att tillbringat några veckor hos kamrater

där. Dessutom är det ju ett obestridligt faktum att mediebranschen

är centrerad till huvudstaden. Och som sagt, Göteborg har ju ingen

tunnelbana.

Lena landade snabbt ett kort vikariat på Aftonbladet medan

tidningen fortfarande låg kvar i Klara och var hopplöst politiserad.

Men en skäggig man vid namn Thorbjörn Larsson hade några år

innan påbörjat en karriär som till slut skulle göra Aftonbladet till

Skandinaviens största tidning. Fast när Lena jobbade med att

skriva diverse tillsagt material på diverse avdelningar hade de

varken nått dit eller blivit norska.

Det enda målet var att lära sig så mycket som möjligt från så

många som möjligt. Erfarenhet och nyfikenhet är det som gör en

bra journalist hade hennes professor i journalistik i Seattle sagt och

med tiden fann Lena det vara oerhört visa ord. Nyfikenheten var

medfödd och erfarenheten höll hon på att skaffa sig.

Hon skrev om dåliga popgrupper på besök i folkparkerna, hon

skrev på sporten och om tunga beslut i regeringskanslierna runt

omkring Klara Västra Kyrkogata. Hon intervjuade personer för

klassiska baksidesfrågan. Hon förde fram trasiga människors öden

och skrev succéstories från den galopperande yuppieeran. Något

som skulle repriseras med internetboomen tiotalet år senare.

Hon hade sedan hoppat runt på en del tidningar. Hon prövade på

att skriva copy i annonser. Hon tyckte om lönen, men fann jobbet

enahanda och väl styrt från kundernas sida. De flesta annonsörer

hon mötte hade svårt att se vad som var bra eller mediokert. De

kunde diskutera text i en halvtimme men aldrig våga säga något om

bildlösningarna. Viktigast var att det gick att översätta till siffror

inför mötet med VD:n.

Däremot mötte hon mycken avundsjuka från sina

journalistkollegor som gärna ville anklaga henne för att ha sålt ut

sig, för att bli betald hovskrivare. Något hon ilsket och kraftfullt

bemötte med att de helt enkelt inte visste vad de talade om. Hon


hade skrivit fler tveksamheter i artiklar som hon beordrats vinkla

för att tillfredsställa någon redaktörs syfte, än hon skrivit överdrifter

i en reklamtext. Hon gick i det stora hela dock smärtfritt mellan

genrerna, och det var förmodligen det som väckte avundsjukan

– på bägge sidor. Sverige domineras fortfarande av den gamla

inställningen, skomakare bliv vid din läst.

När ekonomin blev sämre i mitten på nittiotalet nappade hon

på ett erbjudande om att vara med och bygga upp en ny tidning

som distribuerades på nytt sätt, via faxmaskiner. Det var ett litet

familjeföretag med några få journalister och ägarna som själva

skrev och bestämde. Det var en erfarenhet i företagsledande och

personalpolitik Lena hade kunnat vara utan.

Att ägarna överdrev upplagan och framgången var lätt att

förstå och förlåta, inte minst utåt. Svårare var det att hantera

deras ständiga humörskiftningar och ändrade förutsättningar. Det

var många löften som gavs och bröts. Personal anställdes för att

göra vissa saker som de sedan aldrig fick lov att göra. Att de då

misslyckades skylldes givetvis på att de inte dög. Lena blev snabbt

mer än tveksam.

Det talades mycket om lojalitet och respekt på tidningen. Det

visade sig vara tunna ord. För Lena var lojalitet något hon alltid

gav varje uppdrag och varje uppdragsgivare, men för att de skulle

behålla den var de tvungna att förtjäna den. Och respekt kan aldrig

krävas, den måste förtjänas.

Till slut stod Lena inte ut. Efter att i fem månader försökt få sitt

kontrakt omförhandlat brast det en dag helt och hållet för henne.

”Jag tar inte sådan här skit mer”, hade Lena sagt och tackade

för sig.

Hon stod då utan jobb och utan pengar i en tid när både

tidningsbranschen och reklambranschen i praktiken hade slutat

använda frilansare. Det hade varit en tuff period som lättade först

när Grönis startade upp Tider och gav Lena ett uppdrag. Det hade

varit ett slumpmässigt möte på Lenas stamkrog som först många

månader hade lett till en vidare kontakt.

Det var också för Tider som Lena och Micke Molle började jobba

ihop. De hade känt varandra ytligt tidigare, men deras vägar hade

skiljts åt. Nu återförenades de under en besvärlig reportageresa

och blev nästan ett begrepp. En slags journalistikens Bill och Bull

som Micke Molle kallade det med en av sina vanliga färgstarka

eufemismer.

Som så ofta händer fick Lena plötsligt inom loppet av några

få månader hur många uppdrag och jobberbjudanden som helst.

Två månader tidigare dög hon inte till något, nu hoppade alla


trendkänsliga reklambyråer och tidningar på tåget och kunde inte

nog överösa henne med beröm och jobb.

Hon blev till och med tillfrågad att bli programledare för något

slags magasin i TV. Lena var mycket smickrad men tackade efter

ett tag nej, vilket förvånade TVbolaget oerhört. De var inte vana

vid människor som tackade nej till att synas i TV. Oavsett om

de kunde jobbet eller hade talang för det. Lena hade dock känt

det som om hon hade blivit något slags etniskt alibi, det var inte

hennes kunskaper de i första hand var ute efter utan utseendet och

bakgrunden som adoptivbarn. Dessutom insåg hon att hon inte

hade den sorts exhibitionism som krävdes.

Samme Micke Molle hade just kommit in på redaktionen och

försökte få Rick att göra AIK-Djurgården tricket när Grönis och

Lena kom ut ur konferensrummet.

”Run with it girl”, sa Grönis som oerhört gärna slängde sig med

amerikanska klichéer. ”Det är inte mycket just nu, så jag är beredd

att sponsra lite undersökande journalistik.”

”Annars hade jag tänkt ägna mig åt lite utpressning”, sa Lena.

”Det låter intressant, vad har du på Grönis som jag också

kan använda?”, sa Micke Molle. ”Hörrudu, han vägrar göra AIKtricket.

Den där hunden är helt ointelligent. Skulle inte du till

biblioteket?”

”Var har du godiset? Han är intelligent nog att vägra åbäka sig

utan mutor, så frågan är väl vem…”

”OK, OK, vad var utpressningen?” bytte Micke samtalsämnet.

”Säger du det säger jag upp dig”, röt Grönis och det var inget

skämt.

Mie Grönhammar var inte hennes riktiga namn, en hemlighet

hon noggrant bevarat under hela sin karriär. Hennes föräldrar hade

nämligen döpt henne till Magdalena Iffigenia Eulalia. En hemlighet

Grönis var beredd att döda för att hålla, men som Lena hade

snubblat över av en slump när hon hade ”råkat” läsa några papper

i röran på Grönis bord. Nyfikenhet kan löna sig på flera sätt.

Dagen innan hade Lena beställt fram de nummer av UNT, Expressen

och Aftonbladet som hon hade antecknat i Pernillas lägenhet på

Stadsbiblioteket vid Sveavägen/Odengatan. De kunde tyvärr bara

ge henne de tre senaste månaderna av UNT, men majoriteten av de


saknade klippen var ändå från den perioden.

Genom att Lena bara visste var hålen i tidningarna fanns kunde

hon inte söka i textarkiv eller via internet. Hon var tvungen att

fysiskt se tidningarna för att hitta de försvunna artiklarna.

Hon fick ut sina beställda tidningsexemplar av den vänlige

mannen vid disken i det överbelamrade tidningsrummet. Mannen

såg ut som han jobbade hårt på att efterlikna någon vishetslärare ur

en dålig kung fufilm, fast han hade åren emot sig. Han var alldeles

för ung och hade ett alldeles för levande ansikte.

Rummet var som vanligt nästan fullt av studenter, pensionärer,

arbetslösa och levnadskonstnärer som hade dagarna lediga och

fördrev dem med att läsa någon tidning. Längst ned satt en ovårdad

herre i en nästan ny överrock och läste med förstoringsglas. Då och

då såg han sig omkring och böjde sig djupt ned i sin slitna portfölj,

vilket orsakade en knyck på nacken och en diskret svepning av

baksidan av handen över munnen innan han stängde portföljen.

Lena såg att vishetsläraren förstod vad mannen gjorde, men han

översåg med det istället för att okänsligt avlägsna den gamle

alkoholisten. Det gav honom ytterligare plus i hennes bok. Så länge

mannen inte störde eller uppträdde bråkigt kunde han gott få sitta

inne i värmen och läsa sina tidningar. Vishetsläraren blinkade

menande åt henne, asiater i förskingringen, fast de bägge säkert

hade levt hela sitt liv i Sverige.

Lena startade vid mikrofilmsapparaten. Efter en stund gick

arbetet som en dans och hon hade inga problem att hitta de gamla

artiklarna i Aftonbladet och Expressen. Som hon misstänkt var

det bara notiser. Lena antecknade noggrant och i flera fall skrev

hon av notisen ordagrant. Efter att ha hittat de sex notiser hon

sökte tyckte hon sig redan se ett mönster, men hon ville inte på

något sätt börja spekulera i vad det handlade om. Först ville hon

så objektivt som möjligt samla in fakta, bakgrundsmaterialet för att

sedan fundera över det. Det var hennes normala arbetssätt och hon

trodde att hon skulle ha nytta av att följa gamla rutiner även om det

rörde som om en barndomsväns aktiviteter.

Av det hon hittade fanns det också skäl till att oroa sig

över Pernillas aktiviteter, vilket var ännu ett skäl att behålla

objektiviteten så länge som möjligt.

Artiklarna ur de nyare tidningarna kopierade hon direkt på

den stora penningslukande kopiatorn. Hon brydde sig knappt om

att läsa artiklarna när hon väl identifierat dem. Hon bara samlade

in dem. Efter att tre gånger lyckats växla till sig fler enkronor av

vishetsläraren och några vänliga människor som Lena störde i

deras läsande hade hon kopierat alla de artiklar som fanns med på


listan hon gjort i Pernillas lägenhet.

Några få äldre nummer av UNT saknades och Lena insåg efter

att läst igenom artiklarna att hon ville ha tillgång till dem också.

Hon funderade på att trots allt slänga sig i sin jeep och åka upp till

Uppsala, men insåg att hon inte skulle hinna dit och tillbaka i tid

för matchen.

Som alla journalister hade Lena ett litet drag av paranoia när

det gäller en ”story”. Tills de vet att de är på rätt väg med något

vill journalister oerhört ogärna avslöja vad de sysslar med. Risken

finns ju att någon annan journalist ska komma före och bränna

dem på scoopet. På det sättet är alla journalister väldigt ogina mot

varandra när det gäller källor och idéer. Något som gör jobbet rätt

ensamt för en del. Lena hade den fördelen att hon kunde diskutera

med Micke Molle eller med Grönis om det var en sak för Tider.

Andra frilansjournalister har inte sådana bollplank, vilket kanske

är en av anledningarna till att det finns så många frilansjournalister

bland privatspanarna om Palmemordet. Det finns helt enkelt ingen

som säger ifrån när de är på fel väg. Många bra nyheter hade också

kvävts av redaktionssekreterare som saknat lyhördhet och stoppat

undersökande reportage i sin linda därför att journalisten inte tidigt

nog har kunnat lägga fram tillräckligt med bevis eller indikationer

på sitt spår.

Många gånger är det bara slumpen som leder journalisten vidare

i sitt sökande, eller i sin miss.

Så Lena, som djupt inne i magen upp emot diafragman hade en

knorrande känsla av förväntningar och förhoppningar om en riktigt

stor nyhet, var redan nervös att prata med andra. Som skribent för

en tidning med lång pressläggning var hon också väldigt känslig för

att andra journalister skulle hoppa på tåget och komma före.

Normalt sett planterade tidningar med lång pressläggning

alltid sådana här nyhetsscoop väl och släppte dem i tid till vänligt

inställda kollegor. Det är bara marknadsmässigt tänkande, vilket

journalister gärna sätter i kontrast till nyhetstänkande, men som

de ändå alltid utnyttjar maximalt. Redaktionell text anses alltid

vara mer värdefull än reklam. Inte minst eftersom så många

fortfarande läser sin favorittidning väldigt okritiskt och litar på

den, inte minst gäller det morgontidningarna. Kvällspressen har ett

större motstånd att övervinna när det gäller trovärdigheten.

Lena bestämde sig ändå för att ta risken. Tillbaka på sitt lilla

kontor, letade hon reda på numret till UNT och begärde att få tala

med arkivet.

En slö och ointresserad röst svarade och Lena kopplade

omedelbart på den stora telefoncharmen. Det gällde att få hjälp,


utan att avslöja hur viktigt det hela var. Hon saknade fyra mindre

artiklar enligt hålen i tidningar på Pernillas köksbord att döma.

Men de kunde vara viktiga.

Efter att pratat lite väder och vind presenterade Lena sig som

frilans som jobbade med en artikel till UNT och som sökte några

urklipp hon hade slarvat bort. Hon behövde urklippen för att ha

underlag till artikeln innan hon presenterade den för redaktionen.

En vit lögn, men inte stor nog att orsaka några samvetskval, inte

heller klumpig nog att väcka misstankar. Med hjälp av försiktigt

smicker och många tack fick hon mannen i telefon att ta fram

de saknade tidningarna och leta reda på artiklarna. Lena hade

förmågan att göra sin röst lite mörkare och sexigare på telefon.

En tillgång många gånger. Män är och kommer ju alltid att vara

förutsägbara.

”Snälla, kan du inte faxa över dem till mig. Då blir jag oerhört

tacksam. Ulf Bergsand kommer säkert att tacka dig också”, högg

Lena till med. Bergsand var det namn som stod vid de flesta av

artiklarna hon just hade samlat ihop på biblioteket. Lena uppgav

sitt faxnummer men lyckades undvika att nämna sitt efternamn

under hela samtalet. Genom att droppa namnet på UNTjournalisten

ville hon ge ytterligare fog för sin begäran och visa att det var UNT

som skulle ha artikeln. Mannen i arkivet som blivit smickrad över

uppmärksamheten, i vanliga fall var journalisterna inte lika vänliga

och han inte lika samarbetsvillig, lovade att omedelbart sända över

artiklarna.

När artiklarna kom läste Lena igenom dem. Hon hade också läst

igenom alla de andra artiklarna hon samlat in. Fundersam ropade

hon på Rick som omedelbart rusade till dörren och tog kopplet i sin

mun. Det var dags för hans promenad och Lena ville fundera.

Att gå ut med hunden på promenad ansåg Lena ingick i hennes

jobb. Då fick hon ro nog att fundera och tänka igenom saker. Att

hon rörde sig på gatorna eller i naturen förändrade inte det faktum

att hon hela tiden jobbade med det problem hon satt sig för att lösa.

Som de flesta frilansare höll inte Lena några bestämda arbetstider

utan jobbade lite på inspiration, men än mer på uppdrag. Det var

uppdraget som var viktigt, inte mellan vilka klockslag hon jobbade

med det. Den inställningen var anledningen till att hon hade haft så

svårt att fylla i tidrapporterna när hon jobbade på reklambyrå, hur

tidsfördelar man tankearbete? En idé kan födas på mindre än en

tusendels sekund och användas i flera år, vissa bygger hela karriärer

på en enda idé. Andra idéer kommer aldrig, eller åtminstone inte

när man behöver dem.


Det var inte många matcher kvar på säsongen. Djurgården hade

gjort sin vanliga uppochnedresa genom divisionerna och spelade

återigen i allsvenskan. Säsongen hade startat dåligt men de hade

sedan kommit igen, men ännu var det inte klart om det skulle bli

som vanligt eller om de skulle kunna börja den march mot toppen

som MTG hade inveesterat i när de mycket billigt köpte en del av

föreningens varumärke

Lena och Micke köade utanför Sveriges obekvämaste vändkors.

Micke Molle som sällan tänkte sig för brukade alltid komma ut ur

vändkorset dubbelvikt då de sällsynt tröga järnkonstruktionerna

var perfekt positionerade mot männens ömtåligaste ställe. Inte

heller ser publiken särskilt bra från läktarna med alla dess

pelare, ändå är Stadion en av de trivsammaste och mest magiska

arenorna i landet. Inte minst för att ingenstans är traditionen och

inramningen starkare.

Micke Molle och Lena missade nästan aldrig en hemmamatch.

Åtminstone inte i allsvenskan. Superettan och Café Opera eller

Enköping var tyvärr inte riktigt samma sak som att möta AIK i ett

derby. Och det var dit Djurgården var på väg..

Lena var fanatisk djurgårdare och hade aldrig hållit på något

annat lag i Sverige, trots att hon flyttade till Stockholm först som

vuxen. Något hon inte var ensam om när hon var en ung tjej som

spelade på gräsmattorna runt Skälby Kungsladugård i Kalmar.

Djurgården var då landets populäraste idrottsklubb och vann stort i

olika omröstningar som ”Laget i mitt hjärta. Något som inte riktigt

längre var fallet efter det mediedrev som hade gått efter Djurgården

som förening, efter att den s.k. Terror-Tommy försökte sparka

omkull en domare. Och som kulminerade med asfaltskastning

i Göteborg. Det var nu några år sedan, men kvällstidningarnas

minne för skandaler är långt.

Drevet hade till slut uppnått ett mått av självuppfyllande när det

blev viktigt för vissa element som själva kallade sig Djurgårdsfans

att leva upp till tidningsrubrikerna. Publicitetssugna politiker som

aldrig hade besökt en idrottsarena hoppade sedan på tåget och

försökte isolera händelserna till något som bara rör idrotten istället

för att se det som det samhällsproblem arenavåldet är.

Vinkling kallas det på journalistspråk när bara ena sidan får

komma till tals. Fördomar kallas det när vanliga människor bara

ser ena sidan av något.

Att några dårar i klacken hade burit sig åt som as och svin vid

tillfällen är något alla djurgårdare fick skämmas för.

Lena och Micke Molle undrade varför ingen ville se sakerna


i sitt rätta perspektiv. Varför ställde ingen frågan, varför alla

Stockholmslag alltid hade problem just i Norrköping och

Göteborg? Ingen ville gå på djupet och se orsakerna i samhället.

Kvällstidningarna tog därmed på sig rollen som duktig idiot för

våldsverkarna och lyckades styra debatten helt fel. De spelade

fel människor i händerna och en del skumma högerfascistiska

grupperingar gjorde också sina försök att öka sin rekrytering bland

idrottsklackarna.

Djurgården var inte utan skuld. Föreningens styrelse hade

betett sig mycket underligt och först försökt tiga ihjäl allt och

sedan sticka huvudet i sanden för att till slut överreagera och ta

på sig gisselskjortan och martyrrollen. Då var det redan för sent.

Men därefter hade de gjort en riktigt snygg helomvändning med

en ångerfull nazist i huvudrollen. En person som inte bara bytte

ståndpunkt utan också verkligen visade att det fanns en bättre

väg. Idag är klubbens fans förmodligen bland de som har hårdast

självcensur av dem alla, även om övertramp alltid kommer att

ske.

För en del djurgårdare var det en aning om hur det måste

kännas att ständigt vara utsatt för rasism, för något man är utan att

vara det. För att en minimal grupp så kallade fans förstörde fick alla

fick bära tagelskjortan ett tag. Lena hade mött rasism, men aldrig

tidigare hade hon fått lida för att hon var en i en grupp på samma

påtagliga sätt. Alla tyskar var inte Hitler.

Nästan alla insatta debattörer förstod att problemet är ett

samhällsproblem, inte ett idrottsproblem. Idrotten förser däremot

de här våldsamma elementen med ett forum som ger publicitet.

För många i klackarna är slagsmålet deras ögonblick i rampljuset.

Bråket på läktarna ger dem tillfälle att ses, något de aldrig känt

hemma, i skolan eller på en arbetsmarknad de inte har någon plats.

Kan ni inte älska mig ska ni förbanne mig hata mig. Kan ni inte

smeka mig ska ni frukta mig.

Sverige saknar det amerikanska samhällets mycket tydliga

socioekonomiska diskriminering. Den svenska modellen är mer

diskret men på väg att bli lika våldsam. Det tätaste skrov läcker när

trycket inifrån blir för stort. Fotbollsgängen gav för ett ögonblick

ett utlopp för detta.

Den klassiska gängbildningen har aldrig varit lika stark i Sverige,

åtminstone inte för den oinsatte. Svenska gäng har aldrig fått sin

historia romantiserad i en West Side Story. Det finns inga Crips eller

Bloods i Sverige som uppnått nationell ryktbarhet, även om Fittja

Boys hade försökt. Men det finns Black Army, Järnkaminerna och

Bajen Fans. Klubbarna hade i storstadsområdena blivit symboler


att samlas kring och att i sin tur skapa subkulturer inom. Med målet

är bara att skapa en ejakulation av uppdämd frustration genom att

slå identifierbara fiender på käften. Och lägger sig samhället i, så

vänder vi oss mot dem också. För trots allt är det samhället som

skapat frustrationerna, hatet.

Det svåraste problemet med läktarvåldet är den gängmentalitet

som skapas. En nästan helt manlig egenskap som allt fler

tonårsflickor har visat sig ta efter i gängsituationer. I gängets skydd

hetsas och tvingas värre och värre beteenden fram. Var och en

söker överträffa de andra. Kastar en en flaska, måste nästa rusa

fram och försöka sparka en fiende.

”Precis som soldatlivet. I krig hetsas soldaterna till de mest

avskyvärda beteenden. Ageranden nästan ingen av dem någonsin

skulle ens ha övervägt i en annan situation”, framhöll Micke Molle

som var övertygad pacifist Inte minst efter att bevakat krigen på

Balkan och Afrikas horn. ”Gör någon deras grupp något, måste

deras grupp göra ännu värre saker”.

Sådan var situationen när Lena och Micke Molle träffades på

pressläktaren på Stadion.

Micke Molle skulle fotografera matchen. Han åtog sig då och då

att jobba som sportfotograf, men bara på Djurgårdens matcher och

enbart bakom motståndarnas mål..

Även Lena hoppade då och då in och jobbade på matcherna. Det

var oftast när någon tidning eller pressagentur inte kunde få tag på

någon frilansare. De visste ju att Lena var på matchen om det var

hemmamatch. Uppdragen hade dock blivit allt mer sällsynta. Det

ansågs allmänt att Lenas objektivitet i matchreferaten lämnade en

hel del mer att önska. Alla delade inte Lenas åsikt att Stefan Rehn

var landets finaste mittfältare.

Det var strategin och analysen bakom som gjorde fotboll till

den finaste idrotten för Lena och Micke Molle. De kunde diskutera

matchavgörande moment i timmar efter matcherna och deras

kommentarer om det egna laget var inte alltid särskilt vänliga.

”Fotboll är världens största och viktigaste kroppsutövning vid

sidan om sex”, brukade Lena säga med ett leende och djupt allvar.

”Den enklaste och svåraste av alla lekar. Hur kan man inte vara

fascinerad av den?”


KAPITEL 5

Efter matchen gick Lena tillsammans med Micke Molle till hans

bil. Lena hade smitit in en stund i den smala korridoren utanför

omklädningsrummen under den nya läktaren på Stadion för att

höra tränarens kommentarer.

Lena hade dock annat i tankarna och letade snart reda på

Micke Molle som höll på att stuva ihop sin kameraväska. En

av anledningarna till att han inte ville fotografera sport var

utrustningen det krävde.

Micke Molle föredrog att jobba med enkel utrustning och

kontrollerad ljussättning. Som sportfotograf tvingades han släpa

omkring på objektiv stora som en babykropp och ungefär lika

tunga, vilka på 90 minuter kunde bli en plåga. Plågor var något

Micke Molle gjorde sitt bästa för att undvika, men på något sätt

tyckte han att ta de bästa bilderna på Djurgårdsmatcherna var

hans indirekta stöd till klubben. Kopplingen var lite långsökt som

Lena hade talat om för honom, men vem kan förstå en konstnär

som Micke försvarade sig.

”Vi måste pratas vid.”

”Visst, jag ska bara köra upp med filmen till nattredaktionen. Vi

kan prata på vägen och ta en öl sedan.”

När de satt i Micke Molles Audikombi suckade han djupt och

sa: ”De senaste säsongerna har varit som ett sadomasochistiskt

förspel. Något jag alltid har trott att bajenfansen hade monopol

på med deras ständiga lindansningar. Men nu kanske det äntligen

ljusnar.” Han svängde runt ett hörn och lyckades med knappt nöd

undvika en cyklist som kom emot enkelriktat utan lyse. ”Aldrig

hade jag trott jag skulle identifiera mig med ett bajenfans. Hej, du

lyssnar ju inte!”

Lena satt vänd om i sätet och tittade bakåt. Bakom dem hade

en annan bilist fått göra samma undanmanöver för att undvika den

dödsföraktande cyklisten.

”Ledsen, va sa du?” frågade hon fundersamt.

”Snacka om att kasta pärlor till svin. Här sitter jag och fullkomligt

vräker ur mig djupsinnigheter och du orkar inte lyssna.”


”Jag har en del att tänka på. Du, kan vi vara skuggade av den

där bilen?”

”Miami Vice! Ska jag göra en handbromsvändning och se om

han följer efter?”

”Det är allvar Micke.”

”Jag kan inte svara på det. Det är för mörkt för att jag ska se

vilket märke det är och den är alldeles för långt bort. Allt jag ser i

backspegeln är ett par lyktor. Hur vet man om man blir skuggad,

jag har aldrig blivit skuggad förut?”

”Bilen är vit och ganska liten. Kanske en kombi. Jag såg det när

han passerade en av lamporna. Men det är så många bilar här att

jag inte vet längre vilken bil jag menade. Det är bara det att jag hela

dagen har haft en känsla av att någon har tittat på mig. Du vet en

sådan där känsla man får på krogen ibland och upptäcker att någon

på andra sidan baren sitter och glor eller nåt.”

”Ärligt talat, jag får sällan blickar i barer”, svarade Micke, ”men

annars vet jag vad du menar. Vad ville du prata om?”

”Jag kollade artiklarna, det vill säga hålen jag hittade i

tidningarna hos Pernilla. Det finns ett mönster där och om jag

gissar rätt är det ganska otäckt.”

Micke bromsade in bilen utanför tidningsredaktionen.

”Jag ska bara rusa in med de här rullarna.”

När han kom ut knappt tio minuter senare hade Lena tagit fram

sina anteckningar och kopiorna. De satt i bilen och hon matade

pappren till Micke Molle som koncentrerat skummade igenom det

hela i skenet från lampan ovanför vindrutan.

Hundra meter längre ned på gatan stod en Opel Astra parkerad

på en parkeringsplats. I bilen satt Eriksson med en kikare och såg

bekymrat på. Han visste inte vad det var för papper Lena visade

Micke Molle, men han gissade att det hade med tidningarna han

hade sett henne kopiera på biblioteket. Han hade inte vågat sig in i

den lilla läsesalen när Lena var där. Han visste att han hade gjort ett

misstag som hade låtit känslorna ta överhanden på begravningen i

Kalmar, och han vågade inte ta chansen att Lena skulle känna igen

honom.

Efter att Lena gått från biblioteket hade han chansat. Istället för

att följa efter henne stannade han kvar. Vishetsläraren hade ännu

inte hunnit lägga tillbaka tidningshögen som Lena hade lämnat

efter sig.

”Kan jag titta i de här?”, frågade Eriksson samtidigt som en

kvinna kom fram till disken. Utan att vänta på svar tog han högen

och gick in i rummet och satte sig vid ett bord. Vishetsläraren

tittade konstigt efter honom, men kvinnans fråga tog omedelbart


upp hans intresse.

Eriksson hade inga möjligheter att veta vad Lena hade letat

efter, men han antecknade datumen på tidningarna och bläddrade

igenom dem. Eftersom han var en trogen tidningsläsare och ofta

befann sig i Uppsala kände han igen en del nummer. Han kände

igen en del datum då han själv hade samlat klipp om deras aktioner.

Han skakade irriterat på huvudet, hur hade Lena Blom fått spår på

det här, så fort.

Utan att lämna igen tidningarna lämnade han hastigt läsesalen

och gick ned till Sveavägen utanför Hard Rock Café där han visste

det fanns telefonkiosker. Där ringde han ett nummer och lämnade

ett meddelande. Sedan gick han snabbt upp till telefonkioskerna

på Odenplan och ringde ett annat nummer. Eriksson undvek

mobiltelefoner och det var bara i undantag han använde dem, och

då enbart med anonymt inköpta kontantkort.

Pastorn svarade redan på första signalen. Eriksson upplyste

honom snabbt om vad han upptäckt och nu misstänkte. Frågan var

om Lena skulle kunna göra samma upptäckt.

”Vi kan inte chansa. Du får bevaka henne hela tiden. Vad hon än

gör vill jag ha en daglig rapport.”

”Ska jag avlägsna henne?”

”Inte än”, kom svaret med Pastorns alltid lika lugna och

samlade röst. ”Tålamod är en dygd Herren lärt oss. Du gör bäst i

att också lära den.” Samtalet avslutades plötsligt utan några som

helst avslutningsfaser. Pastorn lät lugn men Eriksson visste att

bakom den fasaden dolde sig en oberäknelighet som skrämde och

överraskade. Ett svettdroppe rann sakta ned längs hans ryggrad

och Eriksson stannade upp en sekund för att verkligen känna den.

Därför följde Eriksson efter Lena och Micke när de körde

från tidningskvarteret i Marieberg till stamkrogen i närheten av

Mickes lägenhet i Vasastan. Han såg hur Micke lyckades hitta en

parkeringsplats och hur de gick till krogen.

”Behöver du inte gå ut med Rick först”, frågade Micke.

”Nej Farbror Per tog ut honom. Jag ringde från Stadion och det

var inga problem.”

På krogen satte de sig i ett hörn av baren med ett par pint mellanöl.

En av fördelarna med att vara stammis var att bartendrarna alltid

kände igen dem och gav dem det de ville ha.

”Tittar vi på klippen kronologiskt säger de inte så mycket, men

de går ju lätt att dela in i grupper”, sa Micke och började sortera

upp klippen på koppardisken. På andra sidan gatan hade Eriksson

en utmärkt insyn från parken då de satt i fönstret mot gatan.

”Jag har noterat det”, sa Lena och följde intresserat Mickes


förehavanden.

”Den här gruppen handlar om inbrott i vapenlager och annat.

Den här gruppen handlar om abortfrågor.”

”Jo, men alla artiklarna handlar om något som hänt. Det är

nyhetsartiklar, inte några bakgrundsartiklar. Jag tror att Pernilla

ville peka på något speciellt”, sa Lena.

”Du tror inte det kan handla om att Pernilla varit med. I alla

artiklarna är gärningsmännen okända.”

”Det är en tanke jag just nu inte vill tänka”, svarade Lena. ”Men

visst.

Den här artikeln handlar om en stor antiabortdemonstration i

Stockholm. Den är jag övertygad om att Pernilla deltog i. Jag vet

att hon hade mycket starka åsikter i abortfrågan. Den här artikeln

handlar om någon slags diskussion om aborter i Uppsala med

Livets Ordare och olika kvinnoorganisationer.” Hon lade ännu

ett papper med sina anteckningar framför Micke. Det var en de

artiklar hon kopierat från mikrofilmerna och anteckningarna var

skrivna med hennes drivna men lättlästa handstil. Mickes handstil

var helt oläslig, även för honom själv fjorton dagar efter att han

skrivit något.

”Ingalill Molander, vem är det?”, frågade Micke och avslutade

snabbt sin efterlängtade öl.

”Hon är läkare och har tydligen varit någon som

abortmotståndarna har siktat in sig på. Hennes namn förekommer

i flera artiklar och i en av dem står det att hon blivit utsatt för hot

på telefon och i brev. Hoten har polisanmälts.”

Det var en närmast uppsluppen stämning i det lilla rummet ute

på Farmen. Trots den makabra uppgiften en grupp av Bibelläsare

jobbade med. De saknade inte humor, vilket många ickekristna

gärna tror om troende. Att de är allvarliga människor som bara

söker frälsningen och aldrig tillåter sig att ha roligt. Skratten var

minst lika många i det trånga rumment runt ekbordet som på vilken

svensk arbetsplats som helst. Arbetet gick nästan automatiskt då

det var något de alla hade gjort förut. Det var innehållet i arbetet

som stod i så stark kontrast till stämningen.

Pernilla satt tillsammans med vänner bland Bibelläsarna.

De jobbade tillsammans i ett av de projekt som Sten, Farmens


föreståndare, hade anförtrott några av dem. Instruktionerna

var noggranna och rutinerna lika övervakade som arbetet i ett

medicinlabb.

På ett stort bord stod ett antal skrivmaskiner uppställda.

Både elektriska och manuella. Det var maskiner som de hade

skaffat fram begagnade på olika sätt från olika platser över hela

Sverige. Det fanns inga kvitton och ingen skulle någonsin kunna

spåra vart maskinerna tagit vägen. Bibelläsarna var mycket

säkerhetsmedvetna. Något Pastorn hade förklarat när han

instruerade dem inför uppgiften. De som utför Guds arbete möter

alltid opposition och för att inte ge motståndarna några fördelar var

säkerheten mycket viktig.

Framför var och en i det ganska kvava rummet fanns tre olika

textmallar. De hade en abortmotståndsdag. Formuleringarna

varierade, men allihop gick ut på att de som aborterade foster

utförde Satans verk och var mördare. En av texterna utlovade

Herrens vrede och hämnd. En annan talade om hur foster var

levande människor och att ta livet av dem var ett brott mot Guds

lagar. Gruppen hade unisont stämt upp i ”Halleluja Herren” när

Pastorn högläste brevmallarna.

De var späckade av Bibelcitat och målande liknelser om vad

som händer den som tar fosterliv i Helvetets alla olika eldar. För

mottagarna var det hemska brev som rev upp sår och skrämde, för

Bibelläsarna var det en lätt igenkännlig retorik. Den blandade rent

logiska begrepp med våldsamma retoriska utsvävningar. Det var en

mix av modern prosa och medeltida texter.

Texterna var inte de första som gruppen hade haft i uppgift att

kopiera ner. Kampanjen hade pågått en längre tid och hade flera

olika syften. Abortbreven hade från början varit mer upplysande

och mindre hotande. Ju längre kampanjen pågick desto mer

skrämmande blev den. Fanatismen blev tydligare och rena hot

framfördes oftare, om än i mer eller mindre omskrivna former.

Arbetsgruppen visste inte vem som författade brevmallarna,

men det var alltid Pastorn eller Sten som presenterade jobben för

dem. Att ingå i arbetsgruppen ansågs vara ett hedersuppdrag. Det

var bara de allra mest pålitliga som blev utvalda. Sedan var det

också ett skönt avbräck från slitet i jordbruket som Farmen drev.

Mottagare av breven var läkare som jobbade på kvinnokliniker

över hela landet. En del brev var direkt ställda till kvinnor som hade

avslöjats med att göra abort. Bibelläsarna och deras sympatisörer

över hela landet var välorganiserade och hade ett symbiotiskt

förhållande med antiabortrörelsen. Utåt fanns inga tecken på

samarbete eller ens att de olika rörelserna hade något gemensamt.


Bakom kulisserna samarbetade de. En lika hårt arbetande kartell

som de svenska bensinbolagen eller livsmedelsdistributörerna. En

del upplysningarna lyckades Samuel, dataexperten, ta fram genom

att hacka in i olika datoriserade sjukhusregister.

Ett av gruppens stora succébrev hade rubriken ”Du har mördat

ditt barn”. Det skickades ut till kvinnor som precis hade genomgått

en abort. Ett annat brev utpekade dem som syndare och djävulens

anhängare, för att de använde preventivmedel. I sådana brev

angavs alltid vilket preventivmedel som var utskrivet. Det visade

gruppens makt att de kunde ta reda på sådana uppgifter.

Breven hade orsakat en stor smärta och olycka hos kvinnor som

fått dem. En kvinna i Jönköping hade till och med försökt ta sitt

eget liv efter att hamnat i en livskris efter att mottagit flera brev.

Det var vad ett av klippen som Lena hade letat reda på handlade

om.

De mest beskrivande och otäcka breven sparade de dock

för läkarna. Deras mål var att få fler läkare att vägra utföra

aborter, något kvinnoläkarna var tvungna till oavsett sin egen

uppfattning i frågan. Några läkare hade också ansökt om att få

andra arbetsuppgifter, vilket Bibelläsarna betraktade som en stor

framgång.

För gruppen som skrev var det hela mer som en rolig lek. Breven

hade på något sätt mist sin innebörd och konsekvenserna ansåg

de att mottagarna själva fick stå för. De hade ju satt sig i den här

situationen genom att bryta Guds bud. De distanserade sig genom

själva arbetet och hade inga tankar på hur mottagarna upplevde

den brevterror de utsattes för. Om de ens brydde sig.

Med kirurgiska handskar på händerna hanterade de varje

brevpapper och kuvert. Felskrivningar rättades inte. Det var på

en direkt order från Sten, som med ett hårt ansiktsuttryck hade

förklarat att det bara skulle göra det svårare att spåra avsändarna.

De visste att poliser över hela landet gjorde tafatta försök att spåra

avsändarna. Men arbetet var lågprioriterat, knappt över källar- och

vindsinbrott, i de överarbetade polisdistrikten och risken var låg.

Från listor som Sten alltid samlade in efteråt hade de adresser

både hem och till arbetet på olika läkare. Att de skrev brev både

hem och till sjukhusen var ett led i terrorn. Läkarna skulle veta att

de anonyma avsändarna alltid visste var de fanns.

Ingen fick slicka ihop kuverten utan de fuktades med svamp. Var

och en hade även till uppgift att noga kontrollera så att hårstrån och

annat som senare skulle kunna användas som bevismaterial inte av

misstag följde med. Därför hade de flesta på sig någon slags mössa.

Kuvert och brevpapper var bara av de allra vanligaste fabrikaten,


sådana som såldes i nästan varje pappershandel i landet.

Det var en surrealistisk bild. Skyddsklädda satt de och skämtade.

De citerade Bibelcitat eller från Pastorns predikningar. Eller bara

småskvallrade under arbetet. Två i gruppen diskuterade om de

skulle sylta ned eller göra saft av plommonen i fruktträdgården.

Samtidigt klistrade de med flinka fingrar kuvert och frimärken

med svampar. Inga fingeravtryck eller möjligheter till DNAprov

från saliv och hårstrån fick lämnas. Hemlighetsmakeriet och

försiktighetsmåtten stärkte känslan av att vara utvalda, att vara

speciellt kallade av Guds ställföreträdare Pastorn.

Breven postades senare från olika ställen i Sverige, men aldrig

närmare än tio mil från Farmen.

”En del av de här sakerna som klippen berättar om verkar nästan

sympatiska, eller åtminstone roliga”, sa Micke när han lade undan

några klipp i en hög.

”Om man inte tänker på dem som drabbas”, replikerade Lena.

”Det är som veganrörelsen uppe i Umeå. De luktar fanatism lång

väg.”

”Fundamentalism är ett annat ord jag skulle vilja använda.

Liknande grejor förekommer bland de nykristna i USA, eller

tänk på förföljelserna i Algeriet, Iran eller varför inte talibanernas

skräckvälde i Afghanistan.”

”Jag var med i FNL-rörelsen”, erkände Micke Molle. ”Jag var

knappt i tonåren och trodde på den sortens överdrifter och på att

ställa saker på sin spets. Särskilt objektiva var vi inte. Vi gjorde en

del fanatiska saker, men nog verkar det som om det är en lång väg

från flaggbränningar under Egrirus till att hota personer. Jag har

många gamla kamrater på tidningarna som koketterar med att de

var med, men aldrig vad de gjorde.”

”Vad jag vet framställde FNL-rörelsen en hel del hot. Hur var

det med äggkastningen på den färgade amerikanske ambassadören

Jerome Holland?”

”Han var en symbol för det amerikanska imperialistiska

förtrycket av det vietnamesiska folket. Det var symbolen vi var ute

efter.”

”Upplevde han det så? Tror du inte att han verkligen trodde

att ni skulle kunna gå hela vägen ut. Det var ju delvis ur sådana


protester som Baader-Meinhof, Röda Brigaderna och Röda Armén

i Japan föddes. Sedan hade vi ju en samhällsterrorism som inte

skydde något.”

”Det där var ju fanatiker...”, började Micke som naivt och utan

att tänka sig för hade klivit rakt in i Lenas teoretiska samtalsfälla.

”Fanatiker samlas alltid kring något. På den tiden var det

samhällsfrågor, vad är det som säger att det idag inte kan vara helt

andra frågor. Experter och framtidsforskare säger ju att vi nu går in

i en period där trosfrågor och nyandligheten kommer att engagera

oss mer. New Age, flummerier, meditation, alternativ medicin, ett

ständigt sökande. Många kyrkor och religiösa rörelser rapporterar

att fler och fler söker sig till dem, även om de flesta verkar söka nya

och egna vägar.”

Lena viftade automatiskt bort cigarettrök som sakta drev in över

dem från de som stod bredvid. Micke kunde inte vifta bort hennes

argumentering lika lätt och han erkände sig besegrad. Han kom väl

ihåg hur uppfylld av rättfärdighet och patos han hade varit när han

stod utanför Systembolaget och samlade in pengar till Gnistan och

rörelsen tillsammans med äldre vänner. Precis som det är en tunn

linje mellan kärlek och hat är det en tunn linje mellan övertygelse

och fanatism.

En sidokampanj brevgruppen ägnade sig åt var att terrorisera

och utpressa män som besökte horgatorna i storstäderna. Precis

som Fantomen gick de ibland förklädda på stadens gator och

spanade på bilar och antecknade bilnummer på män som kryssade

på Malmskillnadsgatan och andra horstråk. En del fotograferades

också när de plockade upp prostituerade. Sedan skickades brev

och bilder hem till torskarnas fruar. Männen fick hot om att de

skulle polisanmälas.

Idéen var inte Bibelläsarnas egen. Det var någon underjordisk

ultrafeministisk grupp som först hade börjat med det i Stockholm,

men Bibelläsarna tog den snabbt till sig. Den passade deras tankar

om sedligt leverne och familjevärden. Därför brydde de sig aldrig

om att skicka några brev till ogifta män. De var ute efter att ställa

de gifta männen till svars. Det kvinnliga sexköpandet sköttes

genom kontakter och på hotell och var därför svårare att komma

åt. Kvinnliga sexköpare är både färre och mer diskreta än män som


utnyttjar gatu och det alltmer vanliga krogprostitutionen.

Mycket få av de som mottog de olika breven brydde sig om

att polisanmäla dem. De riskerade ju dessutom att själva hamna

i klistret då enbart köp av sexuella tjänster är mot lagen, inte att

sälja.

Men kampanjerna som gick ut med något hundratal brev i

veckan, hade nu nått sådana proportioner att den hade ådragit sig

många polisanmälningar, framförallt från kvinnoläkare, som hade

fått upp emot tjugotalet olika versioner.

Det bedömdes att effekten nu var begränsad. De hade nått ut

med sitt budskap. Det var ingen slump att man tänkte och agerade

i marknadsföringsmässiga termer. De kunskaper som fanns

tillgängliga inom reklamen var också tillämpliga för hotkampanjer.

Det var bara budskapet som skiljde sig. Målen är desamma, det

gäller att nå fram.

Ett tag hade antiabortrörelsen även försökt annonsera i

tidningarna för att föra fram sitt budskap. De flesta tidningar sa nej

till kampanjerna och hävdade att den sortens marknadsföring var

olaglig eller inte etiskt förenlig med tidningens inställning.

En annan kampanj för familjevärden riktades mot apotek och

livsmedelsaffärer som sålde kondomer. Det var en mer riskfylld

kampanj, men ännu hade ingen blivit tagen. Kampanjen var också

mer selektiv och hade bara utförts i vissa städer som Uppsala,

Örebro, Jönköping och Stockholm. Fler orter stod på tur eftersom

den väckte uppmärksamhet och sympati.

Klädda så anonymt som möjligt gick Bibelläsarna ut i grupper

om tre i de här städerna. Pernilla hade varit en av dem. Deras mål

var framförallt apotek som hade kondomförpackningar liggande

framme. Även livsmedelsaffärer utsattes. Eftersom de flesta

livsmedelsaffärer hade kondomerna framme vid kassan var det

svårare att sabotera dem och komma undan omärkta.

Pernilla hade en gång blivit fasttagen av en butikskontrollant

men då hade andra i hennes kommandogrupp hade knuffat

undan kontrollanten och Pernilla hade lyckats komma undan i

förvirringen som följde.

Grupperna jobbade med att sticka hål i förpackningar och

därmed sabotera en del av kondomerna. En annan metod var

att de hällde en långsamt verkande syra som förstörde gummit

och plastblandningarna i förpackningen. Målet var att både

verka anonymt och fästa uppmärksamheten på användandet av

kondomer.

En annan aktionsgrupp försökte sabotera kvinnokliniker där

aborter utfördes på olika sätt. De delade ut abortdockor som


tagits fram i USA och som den officiella antiabortrörelsen spred.

Dockorna som föreställer aborterade foster, delades ut till alla

kvinnor som gick förbi deras demonstration och plakat. Kvinnorna

hånades och kallades vid olika invektiv när de vägrade stanna och

lyssna på demonstranterna.

De kastade blodröd färg på dörrar och fasad. En grupp hade

i Uddevalla lyckats ta sig in på en kvinnomottagning och hade

där slagit sönder operationsutrustning och hällde grisblod över

golvet. Det var för dem en symbolisk handling i stil med de som

plogbillsrörelsen utförde mot vapenindustrin.

Några av demonstranterna i Uddevalla hade blivit infångade

och väntade nu på rättegång. Ingen av dem var från Bibelläsarna

som hade organiserat och uppmuntrat demonstrationen, men

som inte själva deltagit i den. Det ingick också i deras planerade

upptrappning att utbilda och uppmuntra den här sortens aktioner

med sympatisörer. Bibelläsarna var inte själva tillräckligt många

för att kunna genomföra alla aktioner.

På andra håll genomfördes demonstrationerna under tystare

och värdigare former. Det berodde på vilken sorts stöd Bibelläsarna

hade fått. Bibelläsarna var fortfarande mycket noga med sin

säkerhet och till deras egen förvåning hade de lyckats hålla sin

organisation hemlig för de flesta. Kanske för att de sällan själva

bidrog med material utan att det kom från andra håll inom de

religiösa rörelserna. Inte minst från de ultraortodoxa kristna

grupperna i södra USA.

Bibelläsarna lovade dock att stå för omkostnader genom

penningbidrag. Uddevallademonstranterna som väntade åtal hade

blivit lovade att få alla eventuella böter betalda av Bibelläsarna, fast

de visste inte att det var Bibelläsarna som stod bakom. Istället hade

Pastorn och Bibelläsarna satt upp flera andra fonder och stiftelser

som de slussade bidrag genom. De hade alla parolliknande namn

som; Kristna kvinnor mot abort, Mödrar för rätten till liv, Etiska

läkare och sånt.

Micke och Lena läste klippen om brevkampanjerna,

abortdemonstrationerna och sabotageaktionerna. Det senaste

daterade klippet i samlingen handlade om hur vissa läkare

hade blivit direkt mordhotade inom några veckor. I klippet från


UNT stod det en del om doktor Ingalill Molander som hade fått

polisbevakning vid flera tillfällen på grund av hoten. Hon uttalade

sig och förklarade att hon vägrade låta några religiösa dårar hindra

henne från att hjälpa kvinnor som behövde hennes hjälp.

Sjukvården i Uppsala hade haft tillräckligt med problem

med de Livets Ordare som hade infiltrerat vården och

trakasserat patienterna. Som ett exempel nämndes i artikeln ett

uppmärksammat fall för några år sedan då Livets Ordare hade

lyckats få en tjänst som vårdare på barnkliniken. Där hade de talat

om för kvinnor som förlorat sina barn att det var Guds Straff för

deras synder. Den oförsonliga synen på sjukdom som Ulf Ekman

och hans anhängare hade predikat hade orsakat mycket elände

inte minst på barnavdelningar och psykiatriska kliniker.

Innebörden i klippen spred en kylig stämning runt Lena och

Micke trots värmen och glammet inne på krogen. Då och då tittade

de upp från klippen och såg på varandra med rynkad panna.

”Är det bara dårar eller kommer det att bli värre? När man ser

det så här sammanställt ser man tydligt en upptrappning”, sa Micke

till Lena. ”Jag tycker det verkar som om din kompis hamnade i

något som kan bli riktigt skrämmande. Hot är meningslösa om

hoten inte förr eller senare utförs.”

Lena nickade instämmande samtidigt som hon fundersamt sög

in underläppen något och visade nederdelen av framtänderna.

Istället för att svara började hon vika ihop klippen och lägga dem i

innerfickan på skepparkavajen hon bar.

De avbröts av ett malplacerat gäng som kom in. Det var fem

killar som trängde sig in mellan Micke, Lena och baren. I baren som

främst hade Vasastadsstammisar som jobbade med akademiska

eller medieyrken stod de ut som tummen i ögat.

Skränigast var en storvuxen kille i 25årsåldern med stor ring

i högra näsvingen. Han var gängets informelle ledare, den som

satte tonen de andra följde. Lena undrade förstrött hur de hade

kunnat hamna så fel. De hörde hemma på något av de cityställena

med dörrvaktsproblem. Den storvuxne killen var närmast

skinnskallesnaggad och under de upprullade skjortärmarna syntes

några klumpigt utförda tatueringar.

Hans beundrare hade varierande hårlängder och klädsel. De var

klädda i rutiga skjortor i olika färger, förutom en kille som föredrog

en Tshirt med det intellektuella budskapet: ’Bajen, bärs och rakade

brudar’. Den hade han dock nästan helt dolt bakom en skinnväst.

Gänget beställde stora starkar och kommenterade högljutt de

andra gästerna. Det mesta doldes dock av muzaken (de ständigt

surrande musikbanden var sällan särskilt välvalda, men trots allt


ättre än operamusiken som skrämt bort så många gäster) och

det allmänna barsorlet. Trots att det var måndag var baren ganska

välbesökt.

Micke ursäktade sig med att han behövde göra ett toalettbesök

och lämnade Lena ensam en stund. Han lovade att fixa nya öl på

vägen och Lena försjönk i tankar medan hon automatiskt läste om

några av klippen.

Hon kom tillbaka till verkligheten av att hon kände någons aura

alldeles intill sig själv. Det var killen med näsringen. Hon såg lystet

på henne och Lena stönade invärtes. Kåta killar med öluppblåst

ego var det minsta hon behövde just nu. Lustigt nog tilltalade killen

henne på engelska.

”Where are you from? I think you are very beautiful.”

Charmen var av samma kaliber som en asfaltsmaskins. Lukten

påminde också om kroppsarbete. Engelskan var bättre än vad Lena

skulle ha väntat sig. Den var åtminstone grammatisk även om han

slant betänkligt på ordet think, det blev mer zink.

Det var inte första gången Lena hade blivit tilltalad på engelska.

Det verkade som många tog för givet att hon kom direkt från Asien

bara för att hennes utseende inte var svenskt. Fler än när hon växte

upp. Tyvärr verkade det också som om många trodde hon var extra

tillgänglig bara för att hon hade ett exotiskt utseende.

Micke hade ett favorituttryck som Lena förstod allt bättre; han sa

gärna att han aldrig hade träffat en enda människa utan fördomar,

men många som sade sig vara det. Det viktiga var att man visste

att man har fördomar och därför kunde vara på sin vakt mot dem.

En dag skulle hon samla Mickes aforismer och sälja dem till något

kalenderföretag som kunde ha dem som veckans kloka ord.

Istället beslöt hon sig för att välja den tålmodiga vägen.

”Tack, det var snällt sagt”, sa hon och återgick till klippen.

”Talar du svenska?”, frågade killen förvånat. Det verkade

irritera honom ordentligt. Kanske kände han att hans manliga

stolthet hade fått en knäck därför han trodde att Lena hade fått

honom att förnedra sig till att försöka prata engelska. ”Men du ser

ju ut som en kines.”

”Och du ser ut som en drummel”, riposterade Lena snabbt.

Hennes humör hade alltid försatt henne i dumma situationer.

Av någon anledning fick det ringkillen att lugna ned sig ett tag.

”Jag menade bara att du ser inte svensk ut.”

”Ändå är jag mer svensk än vad du är”, sa Lena och hade tänkt

fortsätta. Men hennes ord hade bara fungerat som tändvätska.

Svenskheten var något de här killarna inte tar lätt på.

”Jag är Svensk. Det är du som är en blatte”, sa killen och trängde


sig fysikt närmare Lena.

OK, jag försöker en gång till, tänkte Lena och fortsatte så vänligt

hon kunde: ”Jag menade bara att jag har bott i Sverige längre än

du.”

”Va fan menar du?”

”Jag har bott i Sverige hela mitt liv och jag är några år äldre än du.

Fråga inte hur många”, försökte hon skämta till det. Killen förstod

inte. Han visste bara att hans manlighet hade blivit utmanad inför

hans polare. Hans svenskhet var ifrågasatt av någon snedögd brud.

Just då ropade bartendern på Lena: ”Lena, Micke beställde

de här. Men jag hade slut på pintglas, jag hoppas det går bra med

sejdlar.”

”Inga problem, svarade Lena fast hon definitivt föredrog

pintglasen. De låg så bra i handen och rymde precis lagom med

öl. Engelsmännen visste vad de gjorde när de uppfann dem. Hon

gled ned från höga stolen och försökte komma fram till bardisken.

Killen ville inte flytta sig.

”Ursäkta mig”, försökte Lena och lyckades komma förbi. I

ögonvrån noterade hon att Micke var på väg tillbaka från besöket i

proppskåpet som hade blivit konverterat till urinoar.

Hon lyckades komma fram till bardisken, men ringkillen

följde efter henne. Hans kompisar höll sig dock lugna. Kanske

de planerade en palatsrevolution inom gruppen och ville se hur

ledaren klarade sitt dilemma först?

”Det räcker nu”, sa Lena när ringkillen trängde sig in mot

henne vid bardisken. ”Jag är inte intresserad av dig. Jag är här med

sällskap.”

”Vem fan tror du att du är?”. blev svaret. ”Den där gamle

sillmjölken du satt med är väl ingen karl? Har han någon kuk?

Brudar som du gillar väl kuk?”

Med de välvalda orden lutade han sig mot Lena och satte ena

handen på hennes bröst. Han masserade det utanpå hennes

stickade tröja. Trots smärtan och förnedringen sa Lena inget, men

hennes ögon talade desto mera. Hon lyfte ölglaset.

”Så du tänker slänga ölen på mig”, flinade ringkillen

utmanande.

Stämningen runt omkring hade blivit elektrisk. Andra bargäster

hade nu uppmärksammat vad som höll på att hända och även om

de förhöll sig avvaktande kände Lena deras passiva stöd.

”Det skulle aldrig falla mig in att slänga öl på dig. Jag gillar öl

alldeles för mycket för att slösa det på en sådan som du.”

Hon höjde glaset till sina läppar och tog en stor klunk av ölen

medan hon stirrade killen i hans blå ögon. De var lätt rödsprängda


och hon förstod att det inte var det första stoppet för alkohol under

kvällen. Hon kunde nästan räkna finnarna på hans näsa. Det var

som om tiden och rummet stod still och hade koncentrerats bara

till de två. Ringkillen lutade sig med högerhanden nonchalant

mot bardisken. Lena tog teatraliskt ännu en klunk ur ölen. Runt

omkring sig hörde hon folk uppmana killen att lägga av, att ta det

lugnt, att sluta nu. Lena log utmanande och slickade ölskummet av

läpparna.

Sedan slog hon den tunga sejdeln som var trekvartsfull med öl

med all den kraft hon kunde uppbåda rakt över ringkillens hand på

bardisken.

Ringkillen skrek rakt ut. Smärtan var så stor att han omedelbart

hade bleknat och nerverna i armen var så förlamade att han inte

ens hade dragit åt sig handen. Ölen skvätte över koppardisken och

hade inte handen fungerat som dämpare hade sejdeln splittrats i

tiotals bitar.

Killen ryckte till sig handen och lade sin vänstra hand över den

som om det skulle minska smärtan. Fingrarna på högerhanden var

utspärrade av smärta och den snabba svullningen. Killen böjde sig

ner under en otydlig ström av svordomar. När hans vänner rörde

sig in mot bardisken steg Micke med flera in emellan Lena och

killen. Hon var inte färdig med honom.

Blixtsnabbt sköt Lenas hand ut och med pekfingret hakade

hon tag i killens näsring. Hon drog ned hans huvud mot bardisken

medan han skrek av smärta. En del av Lenas medvetande tänkte att

hon nog skulle bli ganska omtalat på stamstället närmaste tiden.

Hon böjde sig ned mot killens öra och väste: ”Inte nog med

att det ser ut som om du har en snorkråka hängande i näsan, det

är farligt också.” För att understryka orden ryckte hon till och

började röra sig mot dörren som Micke chevalereskt höll upp.

Killen följde dubbelvikt och kvidande efter. Lena ledde ut honom

till trappan och sa: ”Jag tar inte skit från någon. Speciellt inte från

en testosteronhanne som du.”

Med de orden släppte hon ringen och knuffade killen utför

trappan. När hon backade bakåt följde killens anhängare honom

ut. Det var mycket skrik och bråk, men de andra bargästerna

visade att de inte ville ha med gänget att göra. Hovmästaren stod

med telefonluren i handen och visade att han var på väg att ringa

polisen.

Lena vände sig till Micke och fräste: ”Mycket hjälp man hade av

dig. Du är verkligen en gentleman!”

”Snälla du”, sa Micke och slog ut med händerna. ”Hade jag lagt

mig i hade det bara blivit bråk. Du är ju värre än Modesty Blaise.”


Lena kunde inte hjälpa det. Hon brast ut i ett lättat gapskratt.

Micke spelade alltid fegis, dessutom samlade Lena på Modesty

Blaisetidningar, vilket Micke mycket väl visste.

När de satt ned igen och hade fått nya öl, på barens räkning,

erkände Micke att han avsiktligt hade hållit igen.


”Jag vet ju vad du går för och jag som kille lagt mig i hade det

ännu lättare urartat.” Lena visste att han sa sanningen, liksom hon

visste att hade hon haft riktiga problem hade Micke också ställt

upp.KAPITEL 6

Smällen kom lika plötsligt som kraftigt. Ekot vibrerade genom

Uppsala ändå bort till Slottet. Tryckvågen skakade löv från träden.

Skyltfönster vibrerade. Det fick en del studenter på Carolina

Rediviva att förvånat se upp från sina böcker. De utbytte blickar av

oförståelse. En gammal dam som matade svanarna i Svandammen

i Stadsparken tappade sin påse med torrt bröd och blev tvungen

att tungt sätta sig ned med handen över hjärtat. En joggare på

Studenternas idrottsplats såg sig hastigt omkring och snubblade

över en vattenslang.

Fönsterrutorna i huset omkring skallrade. De närmaste sprack

av tryckvågen från bomben. Glasbitarna orsakade en hel del skador

på bilarna utanför. Som genom ett under träffades ingen person ute

på Dag Hammarskjölds väg av de kringflygande glasbitarna.

Nästan omedelbart började larmklockor ringa. De följdes av

sirener från polis och brandkår som snabbt var på platsen. Det

fanns inget de kunde göra. Sjukvårdspersonalen tog hand om

chockade människor. De flesta av dem var själva chockade. De

var dock tränade att fungera trots chocken. Deras koncentration

blockerade tankarna på effekterna av bomben.

Lågorna slog ut genom fönstren. Elden slickade fasaden men

fick inte något fäste. Däremot spreds inte elden inåt byggnaden.

Bombens sprängverkan hade gått utåt. Det kala rummet hade få

brännbara detaljer, även om kontorsmöblerna tog eld. Plasten i

stolarna brann med en otäck lukt. Giftiga gaser försvann snabbt ut

genom de utblåsta fönstren.

Rummet där bomben hade funnits var dock helt utblåst.

Förvridna möbler blandades med likdelar. Efteråt visade det sig att

det hade funnits två personer i rummet när bomben gick av. De

identifierades genom tandkort och personliga tillhörigheter. Men

redan innan dess visste polisen vilka de var genom journaler och

bokningstider.

Klockan var exakt 13.37.


Hon kände sig obekväm. Hon var nervös.

Peruken hon bar klämde över pannan. Den var inte konstruerad

för att dölja hennes långa blonda hår. De hade diskuterat om hon

istället skulle klippa sig och färga håret svart. Peruken hade fördelar

som hade gjort att de valt den som maskering. Den kunde snabbt

tas av och hennes utseende skulle bli helt annorlunda.

Kläderna var så annorlunda som möjligt från de hon normalt

bar. Kjolen var kort och hon hade problem att gå när den smet till

över låren. Den tvingade henne att gå med korta trippande steg.

Normalt hade hon en mer slängig stil.

De tunga grova kängorna som omslöt vristerna fick henne att

släpa och slänga fram fötterna. Inte undra på att unga svenska tjejer

rör sig så fult när de går omkring i sådana här skor, tänkte hon när

hon tog i för att få fram foten ordentlig. Ovan som hon var fastnade

tån lätt i gruset på vägen fram till Kvinnokliniken på Akademiska

Sjukhuset. Det gav henne ett haltande, släpande spår. Kläderna var

en blandning av ny konfektion från H&M och gammalt från UFF på

Odengatan i Stockholm.

Över axeln hängde en stor svart axelväska. I den hade hon

så mycket grejor att hon gick lite snett, nedtyngd av väskan. De

svarta nylonstrumporna hade en reva längs vaden. Hon hade fått

den när hon lämnade bilen som nu stod parkerad ända borta vid

Studenternas IP. Först hade det irriterat henne, normalt var hon

noggrann med sin klädsel, sedan insåg hon att det trots allt passade

den lite slampiga varelse hon skulle spela.

Det normalt öppna ansiktet inramat av det långa raka blonda

håret, var nu kraftigt sminkat och tätt inneslutet i peruken som

gav henne ett Liza Minnelliutseende. Läpparna var blodröda och

accentuerade med penna. Runt ögonen hade hon förstärkt med

kohl vilket gav henne ett babydollansikte. Ögonen såg ut som om

de var naivt uppspärrade inför en oförståelig värld. Det var ingen

sminkning för den som ville imponera genom sina intellektuella

resurser. Något som förstärktes av pushup behån och urringningen

på den tajta T-shirten. Ögonens blå färg hade ändrats till bruna

med kontaktlinser.

Hon hade provat ut förklädnaden i dagar innan. Den var

obekväm och första titten i spegeln hade närmast chockat henne.

Att utseendet kunde bli så förändrat var inte överraskningen. Men

kläderna verkade ha förändrat hela hennes karaktär på ett sådant

sätt att personen som stirrade tillbaka i spegeln ute på Farmen


verkade vara en helt annan människa. Hon som aldrig hade gillat

tuggummi fann det nu helt naturligt att trycka in ett Juicy Fruit i

munnen.

Förändringen hade skrämt henne lite. Var det så enkelt, men

när den första överraskningen hade lagt sig började hon känna

igen sin egen personlighet bakom masken. Hon insåg att hon fick

vara noggrann med hur hon talade och uttryckte sig. Där hjälpte

tuggummit henne. Eftersom hon inte normalt använde tuggummi

gjorde det henne dialekt grötigare och hon försökte lägga sig till

med ett tuffare södersnack à la Lena Nyman. En språkexpert hade

ryst, men för den vanlige ouppmärksamme lyssnaren gav hon det

intryck hon ville ge.

”Jag heter Johanna Johansson och har en tid här vid ett. Hos en

Molander”, sa hon till receptionisten på Kvinnokliniken samtidigt

som hon sköt fram sin förfalskade patientbricka. ”Jag skulle bara

förnya mitt recept på p-piller.”

”Var vänlig och sitt ned där borta”, sa receptionisten förstrött

efter att ha tagit ut betalningen. En del har ingen smak, tänkte hon

när hon såg Johanna Johansson gå bort mot bordet med gamla Hänt

i veckan, Svensk Damtidning, Hälsa och ett exemplar av Sköna

Hem som ännu inte hade blivit stulet. Hur Johanna egentligen såg

ut, det kunde hon inte komma ihåg efteråt. Det vara bara intrycket

av dålig smak och billigt uppträdande som satt kvar på hennes

näthinna när polisen förhörde henne.

Kvinnan som kallade sig Johanna Johansson hette egentligen

Susanne Elofsdotter. Hon den yngste av Kristi Dolkar. Hon hade

blivit medlem av gruppen på grund av sin entusiasm och oräddhet.

Det var den oräddheten som gjorde att hon nu satt och låtsade läsa

i en gammal damtidning. Orden hade ingen betydelse för henne,

fast det för de andra i väntrummet såg ut som om hon var djupt

fascinerad av vem som var Jannicke Björlings senaste pojkvän.

Eller var det pojkvännen innan dess, det var som sagt ett gammalt

exemplar Johanna läste.

Johanna/Susanne tänkte på doktor Ingalill Molander. I hennes

ögon var doktor Molander en av deras värsta fiender. Doktor

Molander skulle inte känna igen henne nu, men de hade mötts ett

halvår tidigare.


Det var på ett möte om förändringar i abortlagen. En kvinnogrupp

hade bjudit in förespråkare och motståndare till en striktare

abortlagstiftning. Som många andra av Bibelläsarna hade Susanne

och Pernilla Hedin gått dit för att argumentera och demonstrera för

en skärpning av abortlagen.

De ville ha samma förändring som polackerna hade genomfört,

tungt pressade av förre frihetshjälten Lech Walesa och

prästerskapet. Bara när det förelog dödliga risker skulle kvinnor få

abort. Det var deras ståndpunkt. Doktor Molander försvarade den

nuvarande svenska inställningen.

Det var ett försvar med humor och intellektuell skärpa.

Ingalill Molander tog kvinnans ställning. Det var hennes rätt att

bestämma över sin kropp. Det var inte något ensidigt försvar utan

en argumentation som förstod även andras ståndpunkt. Kanske

var det just denna medmänsklighet som gjorde henne till en så

svår motståndare för abortmotståndarna. Det gick inte att avfärda

Ingalill Molander därför hon vann människors förtroende och

sympati.

Ingalill Molander var en varm moderlig kvinna. Humorn lyste ur

hennes ögon och där fanns alltid plats för omsorg och medtanke.

Hon hade den kraftigt byggda kvinnans charm, naturlighet och söta

ansikte.

Ingalill Molander älskade själv det gamla ordet för barnmorska,

jordemor. Ett ord hon tyckte var så mycket vackrare än det

konstgjorda barnmorska. För det var som jordemor hon kände sig

när hon hjälpte barn till världen, den viktigaste delen av hennes

jobb som gynekolog och kvinnoläkare. En morsa som hjälpte

barnen till jorden.

Hennes ansikte var vackert. Hon hade rena klara drag som fick

sitt eget skimmer av den humor som alltid fanns där. Temperament

fanns också i rik mån hos Ingalill Molander, vilket många biträden

hade märkt av. De tyckte inte sämre om henne för det, de visste

att temperamentet var fött ur omtanke och att patientens väl alltid

kom först. Det lockiga rödbruna håret var som alltid ostyrigt.

Innehållet kom före formen för dr Ingalill Molander.

Antiabortförespråkarna hatade Ingalill Molander. För de kunde

inte rå på henne. Hon bemötte deras argument med fakta och kunde

till och med citera Bibeln för dem. Det retade dem. Hennes humor

varken förstod eller kunde de acceptera. Som många fanatiker och

fundamentalister saknade de själva humor, eftersom humor föds

ur empati, förmågan att känna med andra. När Ingalill Molander

därför fick skrattarna med sig kände de sig dubbelt utsatta.

Deras oförmåga att behärska situationen fick mötet att spåra


ut. Istället för att diskutera började de skandera sina ramsor om

barnamord. Mötet fick avbrytas och Susanne och Pernilla hade

mycket upprörda gått därifrån. Deras korståg hade fått en fiende

med ansikte.

Det paradoxala i situationen var egentligen att Ingalill Molander

inte tyckte om aborter. Hon tyckte det var den värsta delen av

hennes jobb. Hon upplevde varje abort som ett misslyckande. Hon

var alltid rädd att aborten användes som ett slags preventivmedel,

precis som det hade varit i Sovjetunionen. Kunskapen om skydd

och tillgången på skydd var där så dålig att aborter utfördes

rutinmässigt för att stoppa oönskade graviditeter.

Abort var ett ingrepp i kroppen och alla sådana innebär dessutom

risker. Hennes inställning var att det är dock bättre att det utförs

så säkert som möjligt av utbildade och skickliga läkare i en steril

operationsmiljö. Ingalill Molander hade av sin mor hört om unga

flickor som hade förblött efter aborter utförda med strumpstickor i

sjabbiga lägenheter för bara lite mer än femtio år sedan. Livet hade

runnit ur dem för ett ögonblicks obetänksamhet.

Samtidigt tyckte hon det viktigaste av allting var att kvinnans

vilja gällde. Sex fick inte bara vara en parningsakt för släktets

fortbestånd, utan något väldigt viktigt mellan människor.

Hon mötte sällan kvinnor som tog lätt på aborter, det var

ett svårt men för dem nödvändigt val de gjorde. Lättast var

tonårsaborterna, då hon visste hur obetänksamt flickorna hade

uppträtt och hur mycket ett oönskat barn skulle förändra deras

liv. I många fall försämra det. Allra lättast för henne var aborter

efter våldtäkter. I Ingalill Molanders ganska trygga och ombonade

värld var våldtäktsmän det värsta hon visste. Det var inte hennes

område, men hon skämtade ofta om kemisk kastrering som enda

rätta medicinen. Ett skämt med mer än ett litet drag av allvar

bakom.

På vägen till mötet hade Lena Bloms mobiltelefon ringt.

”Dan Lundgren.”

”Dan vem?”

”Lundgren”, sa rösten som gick lite upp och ned i intensitet

då Lena befann sig mellan två sändarstationer. ”På polisen i

Uppsala.”


Lena kom ihåg polismannen hon hade skällt ut efter besöket i

Pernillas lägenhet.

”Ja”, svarade hon avvaktande, som de flesta när de plötsligt och

oväntat blir konfronterade av en polis. Även den helt oskyldige blir

vaksam när polis och skattemyndigheter helt plötsligt hör av sig.

Lena var knappast heller helt oskyldig då hon hade skällt ut polisen

ordentligt när hon rusade därifrån. Något han direkt i samtalet

refererade till.

”Ja, jag fick en utskällning av er senast vi talades vid. En del var

väl påhopp utan någon saklig grund, men när jag hade lugnat ner

mig insåg jag att ni kanske hade grund för något av er kritik.”

Lena grimaserade medan hon manövrerade in sin Toyota-jeep

mellan ett par bilar på Östermalm. Tyst lyssnade hon till hur

Lundgren förklarade att han trots allt hade lyssnat till en del av

hennes argument och åter tittat på undersökningen kring Pernillas

död. Hans slutsats var att de kanske ändå inte skulle avskriva

ärendet ännu.

Lena var imponerad av att han hade vågat ändra sig och

också tagit kontakt med henne. Hon lovade att hålla kontakten

med honom. Lena ville ännu inte avslöja vad hon hade upptäckt

om klippen, men var angelägen om att reparera sin relation till

polismannen. Det är inte många som har kurage nog att backa från

en ståndpunkt som han hade gjort. Däremot undrade hon vad som

kom först, var det hönan eller ägget. Så många av de polismän hon

pratat med försökte låta som dialogen i en polisserie av Jan Guillou

och Leif GW Persson, styltat, byråkratiskt korrekt och helt livlöst.

Vem härmade vem?

På socialdepartementets postrum öppnade just en finnig yngling

posten. Det var hans jobb att öppna breven och stämpla all post

till departementet och statsrådet. Sorteringen sköttes senare högre

upp i hierarkin. Stora paket och brev lades tillfälligt åt sidan för att

undersökas närmare.

Jan Andrén tittade inte närmare på de brev han öppnade utan

sorterade dem i högar dit de skulle. Störst hög var den till statsrådet.

Hon var chef och därför den som de flesta ville nå fram till.

Andrén var ALU-anställd och hade aldrig kommit statsrådet

närmare än att de hade mötts i entrén vid några tillfällen.


Han tillbringade hela sin tid på departementet, utom en del

luncher då han drog upp till Åhléns för att handla något. Ibland

smet han in i spelbutiken på Slöjdgatan och roade sig med något

av spelen där.

Ett brev tilldrog sig dock hans uppmärksamhet. Det var ett

enkelt brevpapper i ett litet traditionellt fyrkantigt kuvert av

C6-format. Det var som de flesta andra kuvert miljöstämplat och

hade den lumpaktiga kvalitet kuvert av återvunnet papper har.

Poststämpel avslöjade att det hade postats dagen före i Eslöv.

Papperet i kuvertet var vikt i en fyrkant och han vecklade ut det

med en hastig blick.

Det första han lade märke till var att det fanns inte någon

signatur. Det fanns en underskrift, men den liksom hela brevet

var skriven med maskin. Texten var kort och skriven med stort

radavstånd. Kanske var det därför han började läsa innan han ens

hade reflekterat över det.

Ingen har lyssnat, idag tvingar vi er att lyssna. Hämnden är

Herrens.

Det korta brevet var undertecknat Kristi Dolkar.

Klockan var 13.05.

Jan Andrén tog brevet till sin överordnade som genast ringde

säkerhetschefen.

Samtidigt klev två kvinnor in till ett möte på olika platser i

Stockholm och Uppsala. De hade bägge fått vänta en kort stund

innan de kom in. Lena hade just anlänt och var själv någon

minut för sen, vilket som alltid skylldes på svårigheten att hitta

parkeringsplats på Östermalm. Den andra kvinnan kallade sig

Johanna och hade varit i god tid, det var den hon skulle träffa som

var sen.

Av de två var det Lena som blev mest förvånad. Hon hade aldrig

träffat Kenneth Nelson i verkligheten och hon hade aldrig besökt

hans kontor. Kontoret var överraskande anspråkslöst.

Anspråkslöst var också det rum Johanna blev visad in i. Det var

ett mottagningsrum med landstingets standardutrustade skrivbord,

lilla bokhylla och en förvånansvärt enkel PC med skrivare. På ett

bord låg några instrument och blänkte sterilt. En öppen dörr

ledde in till undersökningsrummet med dess skräckinjagande


gynekologstol. I bokhyllan låg ett exemplar av Fass och några

böcker vars titlar Johanna inte kunde läsa. Det spelade ingen roll,

det som spelade roll var hur väl Susanne kunde spela rollen av

Johanna.

Kenneth Nelson var en av de nya mediemagnaterna i Sverige.

Han var inte lika känd som den mer flamboyante Jan Stenbeck.

Kenneth Nelson skydde publiciteten lika mycket som Stenbeck

älskade den. Nelson var inte heller lika känd och inarbetat som

Bonniers, kanske liknade han mer tidningsfamiljen Pers i Västerås.

En som jobbade bakom kulisserna och som tidigt hade intresserat

sig för nya medieformer.

Lena Blom hade gått igenom Tiders arkiv om Nelson, där fanns

nästan ingenting. För att få mer kött på benen hade hon kopplat

upp sig till några tidningsarkiv via internet. Även där fanns det

påfallande lite om personen Kenneth Nelson, om affärsmannen

Kenneth Nelson fanns en hel del och Lena förundrades över hur

vittomfattande hans medieimperium var.

Att han ägde flera lokaltidningar över hela Sverige det visste hon

sedan länge. Av årsredovisningen i hans bolag CCS Papers insåg

hon att det ofta kan vara mer lönsamt att driva en framgångsrik

lokaltidning än att ha Sveriges största dagstidning.

CCS Papers var moderbolaget det mesta kretsade kring. Därtill

kom CCS Radio, CCS Video, CCS Publishing, CCS Reklam och

flera nya bolag. Kenneth Nelson med familj hade full kontroll över

alla bolagen och inget var börsnoterat. I flera bolag fann Lena att

det fanns stiftelseformer och annat som skyddade bolagen mot

insyn i delar av verksamheten. Som bakgrund till en affärsartikel

hade de fakta hon fick fram aldrig varit tillräckliga. Till och med

skatteregistren var utan fläckar.

Kenneth Nelson själv deklarerade dock inte några större

inkomster. Den lön han tog ut var extremt blygsam i jämförelse

med de flesta chefer i svenskt näringsliv. Även om den var mer

än tre gånger så stor som Lena någonsin hoppades tjäna. Vart

vinsterna tog vägen i företagen såg inte Lena i de handlingar hon

hade tagit fram. Hon gjorde dock en gissning att mycket lades i de

stiftelser som dök upp överallt.

Uppgifterna om Kenneth Nelson var lika knapphändiga. Han

hade bara en enda gång gett en intervju kring sin egen person.

Det var för tio år sedan i tidningen Dagen, pingströrelsens egen


tidning. Ett faktum Lena fann märkvärdigt. De flesta framgångsrika

företagsledare vek helst ut sig i Veckans Affärer eller ännu hellre

i Dagens Industri. Förutom it-nissarna som helst lade fram sig i

Vision.

I uppgifterna Lena tog fram för sin egen nyfikenhets skull fann

hon ändå vissa fakta. Lena hade blivit ombedd att träffa Kenneth

Nelson, något hon fann märkvärdigt. Varför skulle en så skygg

företagsledare vilja träffa en journalist, men det hade gjorts klart

för Lena att det var hon som skulle bli intervjuad och inte Kenneth

Nelson. Lena ville ändå veta vem det var hon skulle träffa och

hade letat runt i arkiven. Det var ett av Lenas kännetecken, hon

visste alltid mer än vad hon gav sken av. Något hon hade funnit

mycket hjälpfullt vid intervjuer. Att spela dum gör underverk för

de intervjuades egon.

Hon fann att Kenneth Nelson kom från en familj med avsevärda

tillgångar i Sveriges basnäringar, gruvindustrin och skogen.

Kenneth Nelson hade tidigt sålt av sin del av arvet och satsat i

framtidsindustrier inom medierna. Han hade till och med lyckats

hålla de flesta av sina webb och itföretag på fötterna. När de

andras storskaliga tänkande kom kraschande ned, hade han byggt

försiktigt och alltid med lönsamhet i grunden. Hans intresse för

marknadsandelar hade alltid kommit i andra hand till kraven på att

själva verksamheten skulle bära sina egna kostnader.

Hans start var dock relativt sen. Det var först i fyrtioårsåldern

han började göra sig ett namn i Sverige. Innan dess hade han länge

bott i USA där han undervisat vid University of Michigan i Ann

Arbor. Hans ämnesområde var ekonomi och marknadsföring.

Han hade gift sig i mogen ålder med en amerikanska som var

femton år yngre än han själv. Det var när den snabbväxande

familjen återvänt till Sverige som han hade startat sitt första

företag. Han hade köpt upp en av de kämpande lokaltidningarna

och vänt den till att bli etta på sin ort. Med pengarna från det hade

han expanderat och utvidgat sin rörelse utan några som helst

större bakslag.

Inte ens finanskraschen och fastighetsbolagens omtumlingar

i början av nittiotalet hade stört honom. Snarare hade de hjälpt

honom. Kenneth Nelsons CCSföretag hade kontanter. Och med

dess hjälp hade han snabbt kunnat köpa in företag som såldes

billigt av fartblinda spekulanter som nu behövde pengar för att

täcka sina lån. Samma strategi hade han nu börjat tillämpa på den

så sorgligt raserade så kallade nya ekonomins företag.

Det hade givetvis väckt uppmärksamhet, men då Nelson och

hans företag vänligt och bestämt tackade nej till alla intervjuer


hade pressens spekulationer snabbt runnit ut i sanden. Inte minst

som företagen aldrig omgavs av några skandaler.

Affärspressen höll ett öga på honom, men knappast mer. Hans

företag fanns ju inte på börsen. Affärsjournalisterna har vanligtvis

ett symbiotiskt förhållande med affärsvärlden. Hjälper jag dig

hjälper du mig. Ett förhållande som kunde hjälpa vem som helst

till toppen när de var sedvanligt okritiska. Deras hämnd var dock

fruktansvärd vilket Refaat El-Sayed. PG Gyllenhammar, Jonas

Birgersson och en hel del andra hade upptäckt.

Lena hade inte ens fått fram uppgifter om vad CCS stod för. Att

företagen hade amerikanska namn eller initialer var dels en trend

inom affärslivet, dels kunde förklaringen vara Nelsons långa vistelse

i USA. Allra mest undrade hon över varför hon hade blivit ombedd

att komma dit. Att bli kallad till ett möte med en av Sveriges mer

välbeställda män tillhörde inte vanligheterna för henne. Hon var

onekligen lite smickrad.

Kontoret på nedre Östermalm var förvånansvärt litet och diskret.

En förhållandevis enkel mässingskylt upplyste vid porttelefonen

om att här fanns CCS Holdings. Det var bara fem, om än stora,

rum på första våningen i ett av husen på Grev Magnigatan, nästan

nere vid Strandvägen och bron mot Djurgården. Ett av de mindre

rummen var fyllt av elektronik, faxar och annat för omedelbar

kommunikation med hela världen. På väggen fanns flera klockor

med namn med den aktuella tiden i Moskva, EST, London GMT,

New York, Chicago, Los Angeles, Tokyo. Dörren dit hölls dock

alltid noggrant stängd. Anmärkningsvärt var att kontoret saknade

konferensrum.

Hon möttes av en man bara några få år äldre än hon själv. Han

rörde sig lite knyckigt och Lena trodde av hans hållning att han

varit militär. Han höll ryggen påfallande rakt och det märktes att

han alltid var medveten om hur han sköt ut bröstet. Det var en man

som verkade beredd på ständiga truppinspektioner.

Hans knyckiga hållning berodde på någon slags benskada för

när Lena följde honom genom kontoret såg hon att hans vänstra

ben släpade efter något. När han talade rörde sig hans mun med

ovanligt tydliga rörelser. Det gav nästan en ekoeffekt då det var så

lätt att av munrörelserna se vad han sa. På det sättet kände Lena

det som om ljudet kom någon mikrosekund efter att hon redan

uppfattat hans ord. Det var en kuslig effekt.

Nelsons personlige assistent Jonas af Cederlund visade Lena till

ett stort kontor längst in i byggnaden. Rummet var anmärkningsvärt

enkelt. En stor tavla av Ernst Josephson prydde ena väggen.

Josephson var innan han blev sinnesjuk en av de främsta svenska


impressionisterna och en av Lenas personliga favoriter. Därför

kände hon direkt igen tavlan som föreställde ett stort ensamt träd.

Skrivbordet var stort men dyrbart enkelt i sin design. Framför

det stod två fåtöljer i engelsk stil. En dator stod inbyggd i ett skåp

bredvid skrivbordet. På bordet fanns ett underlägg i läder och ett

ovanligt stort familjeporträtt i silverram.

Lena hade klätt sig diskret och konservativt, mer än hon

brukade. Hon bar en kjol som slutade strax över knäna och en

jacka över en snygg blå blus. Hon bar högklackade skor, något hon

ibland gjorde när hon ville utnyttja att hon var ovanligt lång för att

vara av asiatiskt ursprung. Det gjorde att hon oftast slapp se upp

till de män hon mötte i jobbet. Istället kunde deras blickar mötas

på en mer jämnlik nivå.

Vid vissa intervjusituationer skämdes inte Lena heller för att

utnyttja det faktum att hon ansågs attraktiv, även om hon mycket

sällan tänkte på sig själv i sådana termer. Om en kort kjol och

snygga ben kunde hjälpa till att få någon att tappa fattningen och

svara mer utförligt än han hade tänkt sig gjorde det inte henne

något. Varje vapen är tillåtet i sökandet efter en så bra artikel som

möjligt. Att klä sig rätt för tillfället hade därför blivit något av en

specialitet för Lena även om hon privat och vanligtvis gärna klädde

sig mer bekvämt.

Micke Molle brukade gärna observera att hennes tights ofta kunde

matcha hans shorts i färggladhet. Fast som den gentlemannafegis

han var höll han de observationerna för sig själv, till skillnad

från Lena som gärna kommenterade hans utseende. Det var inte

ovanligare än att många män tar på sig en kostym med slips i vissa

situationer. Lenas repertoar var dock större än de flesta mäns när

det gällde klädval. Hennes stil var också mer utvecklad än blå

kostym, ljusblå skjorta och slips från Slipsgossen i Sturegallerian.

Det långa håret bar hon som vanligt bakåtkammat och uppsatt

med en japansk kam av körsbärsträ. Makeupen var diskret men

distinkt. Hon märkte att hennes utseende överraskade Kenneth

Nelson något. Han tittade på henne något längre än vad hon väntat

sig när de skakade hand. Hans blickar var närmast granskande,

men utan de sexuella övertoner som annars ofta sänds ut av

män med självförtroende som finner sig själva charmerande. För

charmerande var Kenneth Nelson.

Att hon var av koreansk härkomst ledde inte till någon

kommentar från Kenneth Nelson. Det visade Lena att han redan

visste en del om henne. Varken han eller af Cederlund hade inte

visat någon som helst förvåning över hennes ursprung. Vanligtvis

brukade det ge ett extra ögonkast eller en kommentar extra.


Lena hade sett Kenneth Nelson på bild, men vad tidningsbilderna

inte hade fångat var mannens oerhörda utstrålning. Det var som

Lena nästan studsade och fick en elektrisk känsla i handen när hon

skakade hand med Kenneth Nelson. Det var som en magnetism

och Lena tänkte att här är en karl som kan få vem han vill. Några

sekunder senare reviderade hon sitt omdöme, för det handlade inte

om en sexuell utstrålning, utan en enormt stark personlig aura. En

aura av extrem trygghet och självförtroende som hon själv fann

oerhört attraktiv. Att Kenneth Nelson enligt hennes research var

55 år gammal spelade ingen roll.

Lena hade mött många framgångsrika män i sitt jobb. De hade

alla självförtroende, men ofta var det något påklistrat som hade

kommit med framgångarna. Därför exponerade de här männen sitt

självförtroende hela tiden. Och kompletterade det med accessoarer

som Rolexklockor och dyra bilar. Det var ett av maktens synliga

attribut och många attraherades av det. De bar det som en sköld

framför sig.

Kenneth Nelson verkade nästan obekymrad och ovetande om

sitt eget självförtroende. Det var det absoluta självförtroendet

hos en människa som aldrig tvivlade. För en person som Lena

Blom som hade som jobb att ifrågasätta, var det fascinerande. Så

fascinerande att hon efter några minuter upptäckte att hon bara

svarade automatiskt på frågorna, så fångad var hon av hans aura.

Efter en halvtimme satte hennes försvarsmekanismer in.

Kenneth Nelsons brist på tvivel gjorde honom nästan omänsklig,

trots ett mycket belevat och artigt sätt.

Lena hade nyligen läst om Rasputin och hon undrade om denne

skandalomsusade munk hade haft samma sorts personlighet som

Kenneth Nelson. Rasputin hade närmast förhäxat kvinnorna vid det

ryska hovet med sin personlighet, trots att han uppgavs varit mindre

noggrann med sin personliga hygien. Men personligheten, mystiken

och det beryktade sexuella organet hade gjort Rasputin till en av

de mäktigaste männen i Ryssland precis före revolutionen. Några

sexuella signaler sände dock inte Kenneth Nelson ut. Förklaringen

var kanske bilden på hans fru och barn på skrivbordet.

”Det är min fru Karen och mina barn”, hade Kenneth Nelson

sagt när han såg hennes blick.

”Det är många barn”, svarade Lena samtidigt som hon försökte

räkna hur många det var när Kenneth Nelson vände bilden mot

henne.

”Sju stycken nu. Jacob, han i Karens armar, föddes i våras. Vi

har varit välsignade.”

Ordvalet fick Lena att reagera. Nu kände hon igen


självförtroendet. Hon hade mött den där sortens självförtroende hos

en del oerhört övertygade religiösa personer. Nu visste hon varför

det hade verkat välbekant. Som tonåring hade hon ibland avundats

de troende för den tillförlit de utstrålade. Fast hos Kenneth Nelson

var det starkare än hon någonsin stött på förut.

”Är ni troende?”, frågade hon intuitivt när insikten nådde

henne.

”Ja, Jag mötte Herren Jesus Kristus när jag bodde i USA. Och jag

mötte min fru inom kyrkan där”, erkände Kenneth Nelson dröjande.

Han ville inte vara den som svarade på frågor. Han fortsatte med

större entusiasm: ”Vi gör en del kyrkligt arbete och försöker leva

efter Bibelns bud. Det är bakgrunden till våra framgångar och vår

stora lycka. Men nog om mig, jag bad dig komma hit för att jag ville

träffa Dig. Jag har hört mycket om Dig.”

Smickret fungerade mot Lenas vilja. Hon föll för det samtidigt

som det ökade hennes misstänksamhet.

Han gav henne ett leende som visade mycket tänder och verkade

vara helt äkta, om än lite väl TVmässigt. Det tjocka blonda håret

var uppkammat bakåt och Kenneth Nelson var trots sitt något

enkla kontor inte helt utan fåfänga. Det visade hårmoussen han

använde för att hålla sin finanslejonfrisyr på plats. Händerna var

också utsökt manikerade och kostymen skräddarsydd i thaisiden.

En komplex människa, kom Lena på sig att fundera kring. Ena

sidan betonar enkelheten och tydliga starka moraliska värderingar,

men han drar sig inte för att visa upp flärdfullheten hos den nye

mannen. Självklart var ansiktet också solbränt, som hos alla

företagsledare som hade läst Jan Carlzons Riv pyramiderna.

Skenet är allt viktigare hos maktens estradörer, tänkte hon

och blev omedelbart förtjust i formuleringen som hon skulle

lägga på minnet. Som de flesta skribenter samlade hon lyckade

formuleringar.

Kenneth Nelson hade ägnat mycket tid åt att smickra Lena

och verkade visa ett genuint intresse. Han hade ännu inte sagt

varför han bett henne komma över och Lena började känna en

viss otålighet. Som frilans var hon van vid att träffa folk som ville

veta mer om henne hela tiden, så hon var inte ovan vid att besvara

frågor istället för att ställa dem. Hennes vanliga intervjuteknik

byggde också mycket på samtalet istället för frågorna. Hon sökte

en kommunikation med dem hon intervjuade och genom att ge lika

mycket nådde hennes intervju ofta längre.

Skjutjärnsjournalistiken med förberedda frågor som smattrar

mot intervjuoffret var inte hennes stil, inte minst därför det

alienerade den utfrågade och skapade ofta mer fientlighet än


samarbetsvillighet. Med garden nere i ett samtal kunde en skicklig

intervjuare ofta nå längre, inte minst med intervjuvana personer

som annars gärna använde sig att inövade floskler och svar.

Problemet är att den sortens intervjuer tar mer tid än vad en

journalist tilldelas av PR och informationsavdelningar på företagen.

Lena hade därför tagit som vana att komma i tid och gå först när

hon nästan blev ivägkörd.

Hennes uppenbara vänlighet och intresse brukade göra det

svårt för den intervjuade att avbryta henne. De kände sig alltför

smickrade och deras ego brukade få dem att säga mer än de tänkt.

Omedvetet eller medvetet fick de ett behov av att imponera på

henne. En del företagsledare och politiker var dock omöjliga

att nå eftersom de hade ett normaltillstånd av tidsstress och

misstro mot journalister – hur mycket deras PR-avdelningar eller

pressekreterare än försökte få dem att ställa upp.

Kenneth Nelson var ute och fiskade. Han gjorde det skickligt

men Lena började tröttna på leken. Vid ett tillfälle hade Nelson

tystnat och sett på sin klocka. Ett knappt märkbart leende hade

spridit sig över hans ansikte. Lena hade instinktivt tittat på sin

egen klocka, var intervjun slut nu eller...

Klockan var 13.35.

Lena såg på Kenneth Nelson som för ett kort ögonblick helt hade

tappat koncentrationen. Han hämtade sig dock nästan omedelbart.

Lena beslöt att sätta in stöten.

”Ursäkta att jag ställer en rak fråga. Men varför är jag egentligen

här? Jag har berättat en hel del om mig själv, men ni har inte sagt

vad det är ni vill. Jag vill hemskt gärna göra en intervju med dig.

Den kan jag placera i vilken affärstidning som helst, du kan själv

få välja.”

”Någon intervju vill jag inte ställa upp på även om jag förstår

att den skulle bli mycket bra.” Lena skakade av sig Nelsons alltför

sliskiga smicker utan att ta till sig. Äldre män hade för vana att

smickra henne i avsikt att få henne att tappa fattningen, det

fungerade inte.

”Jag har för vana att förutsättningslöst träffa människor som vi

är intresserade av för anställning i något av våra företag”, fortsatte

Nelson som märkte att Lena var opåverkad av hans direkta anslag

mot hennes fåfänga, Han beslöt sig därför att gå rakt på. ”Vi har en

något annorlunda anställningspolicy i våra företag. Vi väntar inte

tills vi har en tjänst öppen utan försöker alltid aktivt veta vilka som

är tillgängliga på marknaden. Det har hänt att vi till och med har

skapat företag efter att vi träffat en person vi tycker är rätt. Till

skillnad från en del av våra konkurrenter har vi därför inte heller


någon större omsättning på våra chefer. CCS-företagen drivs efter

vissa principer och förutom att vi alltid är affärsdrivande, det vill

säga att vi ska tjäna pengar så står människan i centrum. Vi ställer

höga krav på lojalitet och kräver mycket från våra anställda, men vi

har också märkt att de gärna vill ha det så. Det visar dem att vi har

förtroende för dem. Vi utbildar och tränar ständigt våra anställda.

Det är lite grann som en armé på det sättet. Det är klara linjer, alla

vet vad de ska göra och litar på att cheferna tar hand om dem.”

Det sista motsvarade inte Lenas bild av armén, men hennes

intryck var djupt färgat av Micke Molles förakt för vad han kallade

militär hjärntvätt. För honom går militär träning ut på att få massan

att sluta tänka och bara reagera. Det var en inställning Lena kunde

dela då hon själv var närmast allergisk mot auktoriteter vilket både

skolledning hemma i Kalmar och senare vissa chefer hade fått lära

sig.

Hon förundrades över hur Kenneth Nelson hade förändrats när

han tvingades prata istället för att fråga. Det märktes hur oerhört

övertygande talare han var och det märktes att han var van vid

att tala till människor. Kanske till och med mer van att tala till

människor än med människor.

”Det är väldigt smickrande att ni har funderat på att rekrytera

mig, men jag...”

”Säg inte för mycket ännu. Vi är så att säga ute och fiskar

fortfarande men hittills är vårt intryck mycket gott. Du har fått

de bästa referenser. Vi har läst det mesta du skrivit i Tider och

en hel del från andra tidningar och det är ingen tvekan om att du

behärskar ditt jobb.”

Lena slets mellan att ta till sig de uppmuntrande orden och ett

litet obehag av att blivit uppkollad. Att kontrollera saker och gräva

fram saker var hennes jobb, att själv hamna på andra sidan gav

henne en viss förståelse för den press offentliga personer utsätter

sig för. Å andra sidan hade hon aldrig haft något behov av att bli en

offentlig person, eller ens chef.

”Vad är det här för dårar!”, sa säkerhetschefen högt när han läste

igenom brevet från Kristi Dolkar. De hade lagt brevet och kuvertet

i en plastficka. ”Är det någon som hört talas om Kristi Dolkar och

vad menar de med att vi tvingas till något?”

Han talade för oförstående öron. Varken Jan Andrén som hittat


evet eller hans chef visste något.

”Har det hänt något annat? Har ni hört något?”, fortsatte

säkerhetschefen.

”Det är väl bara ett av de hotbrev vi alltid får hit, någon ensam

galning eller någon som hatar regeringen”, gissade Andréns chef.

”Han har bara hittat på ett konstigt namn. Vi får till och med

kärleksbrev till ministern.”

”Förmodligen. Jag får ta med det iallafall. Jag hörde på

nyheterna att det varit ett bombdåd i Uppsala. Ska kolla upp vad

som hänt där. Men det kan ju knappast ha något samband med det

här idiotbrevet.”

”Jag är givetvis smickrad”, sa Lena. ”Men jag måste också säga att

jag trivs väldigt bra som det är just nu. Jag vet inte hur jag skulle

kunna passa in i er organisation.”

”Det finns alltid plats för duktiga människor i våra företag”. Lena

reagerade på att han alltid hade sagt våra företag, så vitt hon visste

var Nelson ensamägare, fast det kanske inte betydde något). ”Det

vi sysslar med är mjukvaruproduktion. Därför är våra investeringar

mer i humankapital än i maskiner. Vi håller just nu på att bygga

upp en förlagsgrupp med specialtidningar. Tidningar som vänder

sig till olika specialintressen, med ganska små upplagor men väldigt

riktade i sin kommunikation och därför attraktiva för många

annonsörer. Några titlar har vi köpt in från andra förlag, några är

vi på gång att starta upp. Vi tror att du kan bli en nyckelspelare

där. Vi betalar bra, det är helt klart marknadsmässiga löner vi talar

om.” Nelson nämnde en siffra som fick Lenas huvud att spinna.

Kanske skulle hon ändå lyssna lite till. Det är kanske inte bara

Skandiachefer som kan bli rika på arbete.

Nelson log invärtes när han märkte Lenas reaktion. Det finns få

människor som helt kan stå emot penningens makt, tänkte han.

Bara vi som är moraliskt rättfärdigade. Fast den attraktiva flickan

framför honom var svårövertygad.

De flesta de redan hade intervjuat för positionen de egentligen

inte alls intervjuade Lena för, hade nästan vänt ut och in på sig

själva för att övertyga honom om att just de var rätt person. Jobbet

fanns och Kenneth Nelson visste vem som skulle få det. Jobbet

var bara en förevändning att få en chans att känna Lena Blom på

pulsen. Han slängde ut ett köttben.

”Jag har några fler frågor bara, innan vi är klara. Sedan svarar

jag gärna på dina frågor.”

Lena ryckte mentalt på axlarna. Jag går linan ut.

När hon lämnade Kenneth Nelsons kontor hade hon känslan av


att hon hade blivit pumpad. På ett fint och mycket artigt sätt hade

hon fått frågor hon normalt aldrig skulle ha besvarat. Frågor hon

ansåg inte hade med något jobb att göra, ändå hade hon svarat på

dem. Det är något mycket lurt med det jobberbjudandet bestämde

hon sig för när hon öppnade dörren till sin bil. När hon satte på

radion fick hon höra om bombdådet i Uppsala. Hon reagerade inte

just då med mer en förströdd tanke på hur samhällsvåldet växte

och blev allt grövre även i Sverige.

Johanna satt bara halvmetern från en människa hon hatade. Inte

för att hon egentligen hatade Ingalill Molander, det var inte lätt att

ens tycka illa om doktor Molander.

Hatet kom ur Johannas fanatiska övertygelse om att aborter var

mord på oskyldiga varelser. De som inte tyckte som hon kunde hon

inte ens ge mänskliga proportioner. Hon var en dubbelnatur som

inte åt kött för hon tyckte synd om djuren. Som Susanne levde hon

ett vegetariskt liv av övertygelse om att djuren hade lika stort värde

som människor. Ändå skulle hon om en kort stund utan några

samvetskval ta livet av människan mittemot henne.

Hon satt i besöksstolen med högra sidan vänd mot fönstret.

Den stora väskan hade hon ställt på golvet med öppningen uppåt.

Hon påminde sig om att hon var en tuff brud nu, inte den vanliga

Susanne.

”Hej, jag heter Ingalill Molander, vad kan jag hjälpa dig med”,

hälsade kvinnan framför henne.

”Jag behöver ett nytt recept för p-piller”, svarade Johanna med

sin skärande falska söderdialekt. Som Susanne använde hon inte

p-piller. Susanne var fortfarande oskuld då hon helt och fast trodde

på sex först efter giftermålet. Något som hade stäckt många av

hennes skolkompisars förhoppningar. Susanne var med sitt öppna

glada ansikte och vackra kropp uppskattad bland pojkar redan i

gymnasiet och uppvaktningen hade inte minskat när hon började

på universitetet.

Det var den svaga punkten i deras penetration av kvinnokliniken

som Kristi Dolkar hade kallat det vid sina diskussioner. Broder Nils

och Eriksson använde gärna militär terminologi. Nils på grund av

sin bakgrund. Eriksson på grund av att det gav en slags legitimitet

åt ärendena.

Susanne hade anmält sig frivilligt för att placera ut bomben, men

hon ville inte hamna i gynekologstolen för någon undersökning.


Därför hade de enats om att hon bara skulle gå dit för att försöka

förnya sitt recept. Om doktor Molander envisades med en

undersökning skulle hon lämna och de fick göra ett nytt försök.

Bomben hon hade med sig var därför tvungen att apteras på

platsen.

Broder Nils och Eriksson, som tillsammans hade byggt bomben

med Dynamex de stulit vid ett sprängämnesförråd i Västergötland,

hade monterat in en enkel omkopplingsknapp. När hon slog till

den var bomben apterad och skulle sprängas efter 15 minuter.

Det skulle ge henne tillräckligt med tid att komma ifrån kliniken.

Hon kunde däremot inte aptera bomben direkt när hon kom in till

mötet med doktor Molander.

Nervöst fingrade Johanna på paketet. Hennes fingrar fann ett

annat litet paket, det var en förpackning med p-piller i Johanna

Johanssons namn. Hon tog upp den.

”Min doktor i Stockholm har skrivit ut de här till mig.”

Doktor Molander tog upp medicinen och såg att det var ett

av de vanligaste lågdosmärkena av p-piller. Inget märkvärdigt.

Hon kontrollerade att namn och personnummer stämde med

patientbrickans avtryck på journalen framför henne. Johanna

Johansson var uppenbarlig en av studenterna från Stockholm

som nu behövde nya piller inför nationsfesterna. Doktor Molander

öppnade asken och fann att det vara var en knapp veckas ranson

av pillren kvar.

”Jag måste bara ställa några frågor först, sedan ska det väl gå

bra. Du är ju en ny patient här så jag behöver upprätta en ordentlig

journal på dig.”

Det var något Johanna hade förberett sig på. Ute på Farmen

hade de turats om att trimma Johanna inför det här så att hon

skulle kunna ge trovärdiga svar. De första övningarna hade ofta

avbrutits av skratt då Susanne hela tiden rodnade djupt över alla

frågor som rörde sexlivet.

De hade därför uppfunnit en pojkvän till Johanna. För säkerhets

skull hade Johanna en bild av den fiktive pojkvännen bakom en

celluloidskiva i sin plånbok. För fotomodellen på bilden skulle

Johanna ha varit en stor överraskning om han hade känt till vad

hans ansikte användes till.

Till slut hade de fått Susanne så pass van vid frågorna att hon

inte längre automatiskt rodnade. De hade för säkerhets skull lagt på

lite extra rouge inför besöket hos doktor Molander. Den förklädnad

de valt passade dåligt med en flicka som rodnade när hon blev

utfrågad om sitt sexliv.

Hur förberedd hon än var kände Johanna att kinderna började


li röda. För att avleda uppmärksamheten frågade hon därför vasst:

”Ja, jag har ett sexliv. Måste jag dra alla detaljer för dig?”

Doktor Molander tittade upp från formuläret hon höll på att fylla

i, noterade den svaga rodnaden på näsan och tänkte förundrat på

hur även de mest förhärdade kunde bli generade.

”Jag har fast sällskap, så jag behöver inte pillren för att ha sex

med varenda student på Stockholms Nation”, fortsatte Susanne sin

repeterade offensiv.

”Självklart inte”, svarade doktor Molander. ”Du vet hur det är,

vi läkare sysslar mer med att fylla i papper än att vara läkare”,

fortsatte hon överslätande.

Under tiden sysslade Johannas huvud frenetiskt med frågan hur

hon skulle kunna placera bomben. Den hade en självhäftande tejp

på undersidan för att underlätta utplaceringen. Tidsmekanismen

var noga inkapslad för att inte ge något ljud ifrån sig.

När doktor Molander började fylla i den gula receptblanketten

såg Johanna sin chans. Snabbt stack hon högerhanden i väskan och

tog upp bomben som var något mindre än ett knäckebrödspaket.

Hon lutade sig fram som för att ta stöd mot bordet när hon skulle

resa sig. Hela tiden höll hon noggrant högerhanden utom synhåll

under bordsskivan.

Med vänsterhanden lutade hon sig mot bordsskivan men missade

isättningen och handen svepte ut över skrivbordet. Receptblocket

slogs undan och doktor Molander böjde sig automatiskt efter det.

Samtidigt tryckte Johanna högerhanden mot sidan av hurtsen, den

bortre sidan för att undvika att nästa patient skulle se paketet.

Bomben fastnade lätt mot det lackade träet och gardinen skymde

kanten på hurtsen. Ingen skulle se bomben om de inte böjde sig

mot fönstret och tittade nedåt.

Placeringen var inte den bästa för sprängverkan skulle gå utåt.

Bombens detonationskrafter skulle söka sig åt det håll minsta

motståndet fanns. Det hade Nils och Eriksson förklarat för henne.

Men doktor Molander satt bara halvmetern ifrån så det skulle inte

spela någon som helst roll för deras syfte.

”Oj, ursäkta mig. Jag är så klumpig. Jag är stel i ryggen efter igår

och jag är så klumpig. Snälla förlåt mig”, babblade Johanna på för

att ytterligare avleda all uppmärksamhet.

”Det gör inget”, svara doktor Molander överslätande. ”Ett

ögonblick bara så har jag skrivit ut ett nytt recept åt dig. Det är

samma medel som du har använt förut.”

Några minuter senare hade Johanna skakat hand med kvinnan

vars dödsdom hon just utfärdat. När hon böjde sig ned för att ta

upp sin stora väska slog hon om den tydliga och ljudlösa brytaren


på bomben. Doktor Molander hade inte märkt något eftersom hon

redan rest sig för att följa Johanna till dörren. Nedräkningen hade

startat.

Johanna gick så fort hon vågade utan att väcka uppmärksamhet

från Kvinnokliniken mot den bil hon hade parkerat vid

Studenternas IP en bit bort. Så fort hon nådde bilen kastade hon in

väskan och slet av sig peruken. Resten av kläderna skulle hon byta

inne i skogen på vägen mot Tierp där hon skulle lämna bilen och bli

hämtad av en av Bibelläsarna. En annan Bibelläsare skulle sedan

köra bilen till Stockholm och lämna den hos hyrfirman de anlitat.

Johanna var noga med att följa hastighetsbestämmelserna.

På Kvinnokliniken hade doktor Molander använt tiden till

nästa patient med att göra klart Johanna Johanssons journal. En

journal som skulle brinna upp med alla andra papper på hennes

skrivbord.

”Nästa”, sa hon när hon öppnade dörren och en tonårsflicka

reste sig för att göra sitt första besök hos sin nya kvinnoläkare. Det

skulle också bli hennes sista.

Klockan var 13.30.

”Har du hört något?”, var det första Kenneth Nelson frågade af

Cederlund när han kom in på rummet efter att Lena hade gått.

”Det var precis på radion. En bomb på Akademiska Sjukhuset.

Två döda. De har inte offentliggjort deras namn”, svarade af

Cederlund på sitt korta militaristiska sätt.

”Susanne?”, frågade Nelson.

”Nej. Hon har just rapporterat in till Sten ute på Farmen. Det

måste ha varit någon annan patient.”

”Det är beklagligt, men så ske Herrens vilja. Alla krig kräver sina

oskyldiga offer. Kanske var det till med en abortör och då är ingen

skada skedd”, rationaliserade Nelson.

”Hur gick det med Lena Blom?”, frågade af Cederlund och

knyckte avfärdande med nacken mot dörren som just hade stängts

bakom henne.

”Hon föll för jobberbjudandetricket. Men inte helt och hållet.

Det är en farlig kvinna. Hon har integritet och hon låter sig inte

imponeras så lätt. Hon är mycket skärpt och skulle faktiskt ha


kunnat få jobb hos oss. Vi måste definitivt hålla ögonen på henne.

Hon ville inte säga vad hon höll på med just nu, men antydde att

det var något viktigt som hade startats av en god vän. Det måste

vara Hedinhistorien som fått igång henne. Har Eriksson fått något

på henne ännu.”

”De senaste spaningsrapporterna tyder på att hon sysslat med

sitt vanliga jobb de senaste dagarna. Däremot har Samuel grävt

fram en sjukhusjournal som visar att hon begått en abort.”

”Jaså” sa Kenneth Nelson hårt. ”Det gör det lättare. Men hon får

inte nonchaleras.”


KAPITEL 7

Tre dagar senare exploderade nästa bomb.

Den här gången i en bil på Huddingevägen. I jämnhöjd med

Älvsjömässans enorma hallar small det till under motorhuven

på en Volvo. Nästan omedelbart slog lågor ut under bilen och

motorhuven blåstes bort av krafterna som utlösts på en tusendels

sekund.

Volvon som hade legat i innerfilen girade okontrollerbar ut

mot bilarna som försökte passera på utsidan. En storkrock på en

av huvudvägarna in till Stockholms city verkade oundviklig när

Volvon plötsligt svängde tillbaka in i sin egen fil och ut i den djupa

dikeskanten mot skogsdungen. Där fick elden snabbt fäste i bilens

övriga delar och med nosen i diket brann den intensivt. Runt om

kring bilen hade andra bilar kolliderat i det kaos som uppstod.

Bakom Volvon stod åtta bilar i en kökrock. Ingen hade dock

skadats allvarligt även om damen i den första bilen klagade över

nacksmärtor. I flera nya bilar hade krockkuddar utlösts och bilarna

var manöverodugliga. I en av dem satt en äldre man och kände hur

glasögonbågen han använde hade gjort ett kraftigt avtryck i hans

ansikte. I nästan en vecka efteråt kunde han känna hur glasögonen

hade tryckts in i det kraftfulla ansiktet. När han tog av sig glasögonen

syntes fördjupningar i kindben och panna. Hans barnbarn tyckte

det var coolt när han visade upp sig och lite skakad berättade om

olyckhändelsen. I övrigt var han helt oskadad och barnbarnen

hade med sin klara känsla för vad som var viktigt och inte, noga

beundrat märkena och sedan frågat om den brinnande bilen.

Kvinnan i den röda Nissanbilen som hade panikbromsat och fått

alla de andra bilarna att stanna upp i en plåtvriden dominoeffekt,

hade fått åka till Huddinges Sjukhus i den ambulans som snabbt

hade varit på platsen. Hon skulle senare få utkämpa årslånga

stridigheter med sitt försäkringsbolag om den smärta och de

problem hon hade med värk i nacke och rygg. Bilen som bara dög

till skrot ersattes däremot utan några problem. För mannen i den

brinnande Volvon var dock ambulansen överflödig.

Även några bilar framför och i den andra filen hade fått skador.


Dessa var på sätt och vis självförvållade, eftersom bilisterna

hade saktat in utan att kontrollera trafikrytmen och därför blivit

påkörda, Det var den vanliga hyeneeffekten som alltid inträffar vid

olyckor. Det är också mer naturligt att släppa gasen och bromsa

in än att hålla farten och köra bort från något överraskande och

skrämmande. Andra delen är den fascination som människor har

vid olyckor som inte drabbar en själv. En fascination som har

en kittling av farlighet samtidigt som man som åskådare är väl

medveten om att man är utom all fara. Det är nyfikenhet, men inte

utan medkänsla. Många som åkte förbi olyckplatsen undrade om

de kunde hjälpa till. Ett erbjudande som inte alltid uppskattades i

den ton det gavs.

Ingen kunde göra något för mannen i Volvon. Flera av de

omskakade men oskadade förarna i seriekrocken bakom Volvon

hade snabbt skyndat fram. En av dem, en yngre man i en

stor amerikansk van hade haft sinnesnärvaro att ta med den

eldsläckare som han hade lätt tillgänglig i bilen. Med pulvret

yrande i oktobermorgonen sprutade han på lågorna som omvälde

den ensamme mannen i Volvon. Men även för en lekman syntes det

tydligt att föraren var död.

Han hade dödats direkt i explosionen. Hans ansikte fanns inte

mer. Det hade skalats bort av vindrutan som hade tryckts inåt med

en enorm kraft när explosionen kom. Det vara bara turen och en

automatisk nervryckning som hade fått honom att i döden styra

bilen ut från vägen ner i diket istället för ut i den andra körbanan.

Medan morgonpendlarna väntade på bärgningshjälp spekulerade

de om branden kunde ha något samband med de bränder de hade

läst i kvällspressen och som ofta drabbade Volvobilar av en viss

modell. De var helt fel ute.

Trots att han aldrig i sitt liv hade sett effekterna av en bilbomb

kunde brandingenjören som var först på platsen lätt slå fast orsaken

till olyckan.

”Det är en bilbomb. Den måste ha varit tidsinställd eller

fjärrutlöst.”

”Hur kan du säga det med säkerhet?”, frågade polisaspiranten

Fredrik Carlgren. Han hade varit ute på övningstjänst med andra

bilar från Polishögskolan på närliggande E4:an. När larmet hade

kommit över radion avbröts övningen och alla bilar åkte över

Älvsjö för att se vad de kunde bistå med. Inte minst fick de nu en

praktiskt erfarenhet av trafikdirigering vid svårare olyckor.

”Hade bomben var inställd på att detonera på något annat sätt

skulle den inte ha detonerat just här. Hade den varit kopplad till

tändningen, vilket jag tror är vanligast hade den exploderat när


mannen satte sig i bilen och vred om nyckeln. Hade den varit

inställd på att detonera vid vibrationer borde den ha detonerat

på något annat ställe. Vid ett väggupp eller i sänkan därborta då

bilarna gungar till ordentligt.” Brandingenjören pekade bakom sig

mot viadukten till och mycket riktigt syntes det tydligt hur bilarnas

ljuskäglor dök ner ett kort ögonblick för att sedan räta ut sig strax

efter påfarten. ”Enkel slutledning”, slog ingenjören fast. ”Det här

är en avancerad bomb, det är inga amatörer som varit ute den här

gången.”

”Vad tror du själv?”, frågade den nyfikne Fredrik Carlgren efter

att ha slängt en snabb blick bort mot närmaste polisbefäl.

Ingenjören blev smickrad av frågan och trots att han visste att

han nog inte borde besvara den, gick han igenom möjligheterna.

”Det här är ju helt uppenbart ingen bomb som de fått tag i

receptet till på internet. Det är inga jordbrukskemikalier utan det är

riktiga explosiva ämnen som avsetts för sprängning. Jag skulle gissa

Dynamex eller något liknande. Bomben måste ha varit monterad

under huven eftersom den sprängdes bort, men på motorblocket.

Då de flesta skadorna finns på den inre delen av motorn skulle jag

säga att den satt mellan motorn och kupén. Sprängverkan gick inåt

bilen och mannen som körde måste ha dödats nästan omedelbart.

Bara se vad vindrutan gjorde med hans ansikte.”

Fredrik Carlgren slängde en hastig blick och kände illamående

resa sig. Han kämpade mot kräkreflexerna och lyckades bara med

yttersta möda hålla frukosten nere. Resten av dagen var aptiten

som bortblåst.

Brandingenjören som var mer härdad mot dödens verkningar

efter att sett sängbränder och andra obehagliga dödsfall log ett

knappt märkbart snett leende. En nästan kollegas obehag inför

döden väckte den sorts svarta humor som de flesta inom sjukvården

och olyckshjälpen i självbevarelsedrift har lagt sig till med

”Själv skulle jag gissa på fjärrstyrning, annars var det bara en

rent osannolik tur att det skedde just här där det inte finns några

bostäder eller anslutningsvägar vid sidan om.”

”Men du, lade han till. Du säger inget till de där gamarna i

pressen. Jag skulle egentligen inte ha sagt något utan väntat på en

riktig utredning.”

”Nej, nej, självklart inte”, svarade Fredrik Carlgren vars flickvän

jobbade på Svenska Dagbladet. Ett faktum han insåg det var bäst

att hålla tyst om för tillfället.

Sedan försvann han för att hjälpa till att hålla ”gamarna” från TV4

Stockholm och ABC-Nytt borta från olycksplatsen. Lokalnyheterna

hade varit först på platsen och särskilt ABC:s fotograf hade fått bra


ilder. Alldeles för bra bilder för att kunna användas i den första

sändningen på barnvänlig tid under kvällen.

TV4 skulle istället vinkla och vrida sina bilder så mycket

som möjligt för att försöka göra bilderna intressantare än själva

nyheten. En skämtsam bildvinkling kunde i TV4 alltid ersätta ett

journalistiskt mindre bra inslag, särskilt i sporten.

Fast tungviktarna i nyhetsindustrin hade ännu inte lagt särskilt

stor vikt vid Bombdådet på Huddingeleden, som nyheten snabbt

kom att döpas till hos de mer sensationslystna kollegorna. Ännu så

länge var den en lokalnyhet och så förstås något för kvällspressen.

Bilderna på den brinnande bilen gjorde sig bra även i svartvitt

tryck.

Av en slump stod namnet Micke Molle under en del av de

bilderna. Micke Molle hade varit på väg söderut på Huddingeleden

när han hörde polislarmet på sin olagliga polisscanner. Han hade

snabbt vänt sin Audi och kört tillbaka till Älvsjö. Det gjorde att

han hade varit en av de första fotograferna på platsen, även om en

glad amatör med enkel digitalvideokamera hade tagit de allra första

bilderna.

Amatören såg sig själv redan som intervjuoffer i nyheterna

när hans bilder hade sålts till TV. Han skulle komma att bli grymt

besviken även om han lyckades sälja några sekunder till TV4:s

Nyheterna. Hans bilder var helt enkelt för skakiga, för dåliga och

för långt ifrån för att några andra skulle bry sig.

Micke tog sina bilder, men med hjälp av presskortet, sina goda

kontakter och längre objektiv kunde han komma närmare än

någon annan. Han var den ende som också hade bilder på offret

innan han kördes iväg. Bilder som visade hur försiktigt och värdigt

räddningspersonalen lyfte honom ur den delvis utbrunna bilen.

Bilder som visade dramatiken utan att bli alltför närgångna. Micke

ringde sin kontakt på morgontidningen som bekräftade att en

reporter var på väg tillsammans med en fotograf. Självklart ville de

titta på Mickes bilder. Han skulle ge dem till reportern så att han

kunde fortsätta till sitt möte i Tumba.

Vem offret var och vad som egentligen hade hänt var reporterns

uppgift. Mickes uppgift var att skildra det i bild. Som för så många

andra fotografer blev bilden och kameran hans skydd. Fotografer

var normalt både modigare och dumdristigare än journalisterna.

Kanske helt enkelt därför de envisades med att se världen enbart

genom sökaren, vilket begränsade synfältet.

Objektivet avskärmade dem och fick dem att ta osannolika

risker. Det hjälpte dem också att mer objektivt betrakta vad som

händer runt omkring dem. Objektivet är för fotografen inte bara


en rad linser av högklassigt glas utan ett filter mot omvärlden. Med

det filtret skapade fotografen sin egen värld och hur oerhörda och

gripande bilderna senare än skulle bli, var det inte hur fotografen

upplevde dem i skottögonblicket. Det var som ett osynlighetsfilter

som gjorde dem osårbara.

Kameran gav dem ett alibi som förr hade fungerat. Idag struntade

soldater och upprorsmän i fotograferna och deras kameror. Störde

fotografen dem sköt de ner honom. De visste ju hur farliga bilderna

kunde bli för deras syfte.

Fotografen är pressens idealister. Journalisterna dess cyniker.

Det är en enorm förenkling, men inte utan sanning. Även om det

alltid var Lena Blom som anklagade Micke Molle för cynism.

”Jag är en naiv cyniker”, brukade Micke Molle alltid säga. ”Naiv

för jag tror på de goda, cyniker för att det aldrig tycks bli så.”

En annan favoritreplik han hade var: ”Det värsta med att vara

en cyniker är att man alltid får rätt.”

En bit in bland träden på Älvsjömässans parkeringsplats stod

den magerlagde Eriksson i en beige Cerruttirock. Radiosändaren

som han hade använt för att utlösa bomben hade han slängt i

bilen. Han stod nu delvis gömd bakom ett träd och försökte se

vad som hände på andra sidan vägen. Han visste att han tog en

risk genom att vara kvar så länge, men hans nyfikenhet hade tagit

överhanden. Däremot vågade han inte ta fram de kikare han hade

i fickan. Nu var han bara ännu en av de hyenor som stod längs

den lilla blygsamma allén och stirrade på olyckan på andra sidan

vägen. Hade han använt kikaren hade han dragit alltför mycket

uppmärksamhet till sig.

Han såg Micke Molle komma fram och ta sina bilder. Eriksson

kände igen Micke efter de senaste dagarnas bevakningsuppdrag.

Försiktigt och utan att dra någon uppmärksamhet till sig backade

Eriksson undan och gick till sin bil. Utan brådska körde han från

mässan. På väg upp mot Årsta industriområde mötte han fler

polisbilar. Ingen av dem lade märke till honom.

Undrande över Mickes uppdykande på platsen körde han sakta

men okoncentrerat hem till sig på Södermalm.


Journalisterna på platsen försökte ta reda på vem den döde i den

utbombade Volvon var. Polisbefälen vägrade hjälpa dem med

förklaringen att ingen anhörig hade blivit underrättad ännu.

Polisen ville inte ge några upplysningar om bomben, vilket

gjorde att polisaspiranten Fredrik Carlgren senare skulle bli

ordentligt utskälld av sina lärare på polishögskolan. Det var bara

i Svenska Dagbladet det fanns någon information om bombens

konstruktion.

Källan var inte särskilt svår att spåra då brandingenjören kom

ihåg namnet på aspirantens namnskylt. Det ledde också till ett

praktgräl hemma hos Carlgren där han anklagade sin flickvän för

att ha utnyttjat honom. Hon å andra sidan menade han om han

avslöjade hemliga uppgifter fick han väl tala om att de var hemliga.

Annars var det bara skryt. Stämningen i funkistvåan i Bandhagen

var frostig i flera dagar efter det.

Han som dog i bombattentatet hette Bruno Sundholm. Han var

51 år gammal och tjänstgjorde som gynekolog vid landstinget. Hans

placering var vid Kvinnokliniken på Södersjukhuset och han hade

varit på väg till jobbet. Han efterlämnade en hustru och vuxna barn.

Sundholm hade varit en av dem som ofta hade blivit intervjuad

när statistiken om aborter, som i Stockholm toppades av hans

upptagningsområde, kom varje år. Det gjorde att flera tidningar

redan hade arkivbilder på honom och slapp använda livlösa och

föga smickrande passfoton. Familjen ville av naturliga skäl inte

uttala sig. Några spår mot förövaren eller förövarna fanns inte.

Senare samma förmiddag upptäckte den ALU-anställde Jan Andrén

ett nytt brev undertecknat Kristi Dolkar. Precis som förra gången tog

han det till sin chef som vidarebefordrade det till säkerhetschefen.

”Jag hörde på radion att det var ett nytt bombdåd idag.

Kan det ha något samband med de här breven?”, frågade han

säkerhetschefen.

”Ingen aning”, svarade säkerhetschefen sanningsenligt. ”Tror

inte det”, fyllde han automatiskt i ögonblicket efteråt. Han hade

inte ägnat många minuter åt det förra brevet utan arkiverat det

bland hotelsebreven som regelbundet kom in till departementet.

Han hade också varit på möte under förmiddagen och hade inte


hört några radionyheter så han frågade vad det gällde.

Han petade på kuvertet som han hade lagt i en plastficka. Den

här gången var brevet poststämplat dagen före i Östersund. Sedan

tittade han på brevpappret.

Vi kräver att svenska sjukhus och myndigheter upphör med alla

aborter. Abort är mord på ofödda barn.

Vi beklagar om oskyldiga blir skadade i våra aktioner, men

hämnden är Herrens och svenska staten mördar tiotusentals

ofödda barn varje år.

Fem till av mördarna kommer att dö innan Sveriges högste

ansvarige får ta sitt ansvar.

Stoppa barnamorden omedelbart och ni har Herrens förlåtelse.

Kristi Dolkar

”Det här är ju ett direkt hot mot statsrådet. Vi måste koppla

in säpo och polisen nu”, sa säkerhetschefen spontant innan han

frågade. ”Du sa att det har varit ett nytt bombdåd idag?”

”Har du lyssnat på radion idag? Ring mig omedelbart!” Som så

många gånger förut kommunicerade Lena med Micke via de olika

telefonsvarare de hade både på kontor och i mobiltelefonerna.

Speciellt Micke var förtjust i telefonsvarare. Han hade en väl

utvecklad telefonnoja och hatade att ringa upp folk, men av någon

anledning tyckte han det var lättare att lämna meddelanden på

telefonsvarare. Micke ansåg att det berodde på blyghet.

De träffades några timmar senare. Lena passade på att ta en

promenad med Rick som i vanlig ordning uppträdde som en galning

bara för att han fick gå ut. Det var kallt ute och Lena hade grävt fram

ett par handskar. Handskar var en leksak Rick tyckte till och med

bättre om än att leka med kopplet nedför trapporna. Därför utbröt

som vanligt en intensiv kamp om handskarna som Rick försökte

sno åt sig medan Lena försökte sätta på honom halsbandet. Det

var ett ofog som Lena borde ha kunnat ta ur Rick, men eftersom

hon aldrig kunde låta bli att börja skratta hade disciplinen aldrig

fungerat, hur mycket hon än gnällde över Ricks dåliga vanor. Det

enda positiva var att Rick var så mjuk i munnen och försiktig att

han aldrig skadade handskarna.

Det var tolv kilo pälsklädd sprudlande överskottsenergi som

drog med den skrattande Lena ut genom dörren. Det underliga var


att han hade lika mycket överskottsenergi varje gång de gick ut,

oavsett om de hade varit ute bara några få minuter tidigare.

Hemkomsten var inte lika rolig. Det var bara med tjat eller genom

att dra i kopplet som Lena fick Rick uppför trapporna. Rick skulle

alltid dra benen efter sig. Varje kvadratcentimeter av trapphuset

skulle undersökas för att försena en eventuell hemkomst. Om

en granne råkade öppna dörren fick de omedelbart besök av den

tidigare så tröge Rick som försvann som ett kvicksilver in i deras

lägenheter. En del skrattade bara, även om en höstsmutsig Rick

knappast var vad någon ville ha in i sin bostad.

”Är det inte dags att du bantar Rick lite nu?”, var Mickes föga

artiga första replik till Lena när de träffades vid caféstråket på

Odengatan.

”Du vet lika väl som jag att han inte är fet. Han har inte ett

gram extra”, fräste Lena till svar. Hon var nästan känsligare för

kommentarer om Ricks utseende än om sitt eget. Kanske för

att hon visste med sig att Ricks behov av pälsvård inte riktigt

passade med hennes omsorger. Pälsvård tillhörde inte Ricks

favoritsysselsättningar och den trimning som måste göras av hans

egensinniga päls kom gärna i andra hand.

”Jag tycker han ser fet ut”, envisades Micke bara för att retas.

Det var en av de saker som gjorde honom så förtjust i Lena, att

han kunde reta henne nästan hur mycket som helst. Utan att han

behövde vara rädd att hon skulle ta illa upp.

”Den enda fetknoppen här är du”, gav Lena igen och klappade

Micke på magen.

”OK då, ska du vara sån så. Vad ville du?”

”Bomben på Huddingeleden idag...”

”Ja, jag var där. Jag har just varit och hämtat upp en del bilder

på tidningen som jag tog.”

”Var du där?”, utbrast Lena förvånat och slängde med huvudet

så att håret stod som en kaskad samtidigt som Rick passade på att

tvärstanna vid någon intressant fläck med lukter. Huvudknycken

åt ena hållet blev därför dubbel och Lena vred mycket oväntat

huvudet också åt andra hållet. I ögonvrån uppfattade hon en

rörelse som fick henne att vända sig däråt och stirra mot hörnet

med Lagamatibutiken mittemot kyrkan.

”Javisst, jag var på väg till ett möte i Tumba när jag hörde...vad

är det?”

”Kommer du ihåg efter matchen häromdan när jag tyckte jag det

kändes som om någon följde efter mig. Jag har haft den känslan lite

då och då på sista tiden och just nu såg jag någon som blixtsnabbt

vände sig bort. Just när han såg att jag såg mot honom. Han


påminde mig om någon jag har sett förut.”

Micke vände sig om och försökte se vad det kunde ha varit eller

vem det kunde ha varit som Lena sett. Men han var försent ute,

Eriksson hade redan rusat bort från gathörnet och var nu på väg

runt hela kvarteret. Han hade följt efter Lena vid olika tillfällen den

senaste tiden, men hade egentligen inte lärt sig särskilt mycket.

Lena hade varit upptagen med vissa frilansuppdrag. Hon hade

tillbringat mesta tiden med hundpromenader, arbete hemma eller

möten på Tiders redaktion och hos en reklambyrå hon ibland

gjorde småjobb åt. Som bevakningsuppdrag hade det hela varit

urtråkigt.

Eriksson hade lärt sig tåla tristess. Han tillbringade den väntetid

han så ofta hade med att memorera bibelverser och fundera kring

religiösa ting. Förtroendet Pastorn gett honom som den exekutiva

delen av Kristi Dolkar fyllde honom med stolthet och syfte. Att leva

upp till de förväntningarna var viktigare än något annat och han

kände att han levde upp till Herrens förväntningar.

Det moraliska i att ta liv var frågor som inte besvärade honom.

Män hade levt för och dött för kristendomen och den enda sanna

läran under hela dess historia.

I de moraliska frågorna la Eriksson allt i Pastorns händer.

Pastorn visste bäst, det var han som stod i omedelbar kontakt

med Gud. Eriksson saknade den direktkontakten med Gud. Han

trodde. Han levde med feberaktig iver för tron. Men han saknade

kontakten med Gud och Jesus. De talade inte med honom, de

talade till honom genom Pastorn. Eriksson saknade den stillhet

han fann hos de andra bland Bibelläsarna. Erikssons tro gav honom

inte den ro han hade sökt. Den gav honom mål och mening, men

utan tryggheten.

Det var en övertygelse, men kanhända mer av en intellektuell

art än av emotionell. Det gav honom en överspändhet som Pastorn

hade sett och kanaliserat genom att utnyttja Erikssons dyrkan

av honom själv och hans behov av konkreta och praktiska mål.

Eriksson var den perfekta personen att ge en uppgift och genomföra

den.

Eriksson såg likheter mellan den arabiske konvertit som

hade hjälpt korsriddarna under sekelskiftet mellan tolfte och

trettonde århundradet. Konvertiten fader Jerome, hade blivit

korsriddarnas hemliga vapen mot assassinerna, lönnmördarna

som muhammedanerna hade använt mot de kristna rovriddarna

som plundrade mellanöstern för egen och för kyrkans vinning. Han

hade utfört de lönnmord som blev korsriddarnas svar på attackerna

mot dem själva. Åtminstone enligt myten, sanningen visste inte


Eriksson, men han var nöjd med att tro på legenden.

Assassinerna var en legendarisk sekt av fanatiker från Persien

och Syrien. De var shiitiska muslimer som anlitades för lönnmord

och som krigare när härskarna i mellanöstern behövde dem. Sitt

namn hade de fått från sitt bruk av haschisch som berusningsmedel.

Under korstågen anses de ha legat bakom bruket att övermanna

korsriddarna nattetid och hugga huvudet av dem med en scimitar,

en kroksabel. Huvudet och sabeln lämnade de sedan så att alla

skulle se det när de vaknade på morgonen. Metoden var oerhört

moraliskt nedbrytande inom korsriddarleden.

Det var något som Eriksson hade tagit till sig. Med stor

självdisciplin men i lönndom använde han några av de nya droger

som tagit över en del av nattlivet i städerna. För att klara pressen

han utsatte sig själv för hade han börjat använda droger. Istället

för hasch var det syntetiska droger som ecstasy som han hade som

små bokmärken i sin plånbok. De hade formen av trevliga figurer,

jordgubbar eller smileansikten. Eriksson använde bara drogerna

när han var utanför Farmen.

”Glöm det, han är borta nu”, sa Lena till Micke. ”Låt oss ta en

fika.”

Det var en vacker höstdag och några av caféerna hade sina

uteserveringar öppna. Lena slog sig ned medan Micke gick och

handlade. På bordet lämnade han kuvertet med bilderna han hade

varit och hämtat. Tidningen hade framkallat hans filmer och gjort

kopior på ett urval av bilderna. Under tiden Micke var borta passade

Lena på att öppna kuvertet och börja bläddra igenom bilderna. Hon

hade alltid varit nyfiken.

”Är det här bilderna från bomben på Huddingevägen?”,

frågade hon när Micke kom tillbaka med en bricka. Rick vaknade

omedelbart till när han kände lukten från det färska kaffebrödet.

Lena fortsatte bläddra igenom bilderna. ”Det här är ruskiga bilder.

Fantastiska bilder men otäcka som fan.”

”Ja, man vänjer sig aldrig”, sa Micke och skyfflade planlöst runt

bilderna på det lilla bordet samtidigt som han utan att skämmas

smög till Rick bitar av en bulle.

”Sluta mata Rick. Han kommer aldrig att sluta tigga när sådana

som du bara skämmer bort honom”, sa Lena och tog upp en bild

och tittade närmare. Hon kisade så att hennes ansikte drogs ihop

och de markerade ögonbrynen nästan möttes över näsryggen.

Micke rotade runt i fickorna på sin jacka och fick fram en

hopfällbar lupp. Han fällde ut den och räckte den till Lena. Som

fotograf var han van vid att både han själv och hans kunder brukade

detaljgranska hans bilder. Därför bar han alltid luppen med sig.


Den var lika naturlig för honom som anteckningsblocket för Lena.

Nyfiket följde han Lenas placering på bilden. Det var inte bildens

centrala motiv som intresserade henne utan något i bakgrunden.

”Jag har sett den mannen förut”, sa Lena. ”Jag tror det var

han jag såg alldeles nyss och jag såg honom i Kalmar, på Pernillas

begravning. Nu kommer jag ihåg honom. Han sa något hemskt

otäckt i kyrkan och det är därför jag inte kunnat glömma hans

ansikte.”

Micke ryckte till sig bilden. Han granskade det långsmala

ansiktet som syntes oväntat tydligt i bakgrunden. Han hade tagit

bilden med en lång brännvidd som tryckte ihop bakgrunden med

förgrunden med en bländare som behöll bildens skärpedjup. Bilden

var alltså lika skarp rakt igenom.

”Är du verkligen säker? Så bra är inte skärpan.”

”Inte hundra, men kalla det en känsla. Bilden väckte minnet

från kyrkan till liv och jag är övertygad om att det är han.”

”Så du har rätt, du har varit förföljd eller skuggad.”

”Det verkar så. Du Micke, det börjar bli många underligheter

nu. Har det inte slagit dig att de här två bomberna i Uppsala och i

morse har drabbat kvinnoläkare.”

”Kvinnoläkare?”

”Ja, han som mördades i morse var gynekolog vid Södersjukhuset.

Hon som bombades i Uppsala var kvinnoläkare vid Akademiska

där.”

Lena drack ur sitt té och fortsatte spekulera: ”Gynekologer

gör aborter. Det ingår i deras jobb.” Hon gjorde en konstpaus och

fortsatte: ”Jag tror det här har med Pernilla och tidningsklippen att

göra!”

”Det kan faktiskt vara möjligt”, sa Micke. ”Det som skrämmer

mig är klippet om stölden i sprängämnesförrådet. Bägge grejorna

har ju varit bomber.”

”Micke, vi måste åka till Uppsala och börja följa upp det här.”

På kvällen fick Lena ytterligare en ledtråd att nysta i. Det hela

hände av en ren slump under kvällsrundan i parken.

Farbror Per som inte bara var biktfar i parken fungerade också

som en informell informationscentral. Ingen visste lika mycket om

hundarna och ägarna som han. Han hade ett sådant sätt att han


attraherade information och han tyckte om att veta det mesta. Plus

att han var ute mest av alla med sin något ostyrige Saigo.

Lena och Farbror Per diskuterade bombdåden under tiden de

strosade runt i Vasaparken. Det tunga oktobermörkret svepte in

parken i ett suddigt och oklart ljus. Parkbelysningen var mer av

karaktären mysbelysning, än ett sätt att verkligen lysa upp vägarna

i parken. Ett flertal lampor fungerade som vanligt inte heller. De

gick sin runda runt bollplanen, upp förbi och runt lekplatsen med

den gamla lastbilen. Den var inte på den plats den har stått i över

trettio år.

”Var är lastbilen?”, frågade Lena förvånat när de gick förbi.

”Den eldade ungarna upp i helgen”, svarade Farbror Per. ”Det

brann meterhöga lågor från flaket när jag gick förbi i lördags.

De bogserade bort den i morse. Jag vet inte om den kommer

tillbaka.”

”Kan ingen hålla reda på de där snorungarna”, sa Lena förargat.

Hon och Farbror Per hade bara i förra veckan tillsammans släckt

en av papperskorgarna som brann efter att tonårsungarna hade

lekt med tändstickor. Och det var inte den första papperskorgen de

hade eldat upp de senaste veckorna.

”Det samhälle jag var med och byggde upp håller på att urarta”,

menade Farbror Per som hade jobbat som ingenjör innan sin

sjukdom. ”Se bara på alla de här politikerskandalerna.”

”Det behöver inte betyda att folk inte var korrupta förr i tiden

också. Det är bara tidningarna som är så mycket bättre på att ta

reda på saker och avslöja dem idag.”

”Kanske, men jag har en känsla att folk har gett upp. De bryr sig

inte. De har tappat tron på samhället. Det har blivit var och en för

sig.”

”Folk hotar politiker och annat”, fortsatte Farbror Per som hade

engagerat sig ordentligt.

”Det har de väl alltid gjort”, protesterade Lena.

”Ja, det antar jag. Men socialministern har tydligen blivit

mordhotad av några abortmotståndare”, förklarade Farbror Per

och stoppade händerna i fickorna vilket ledde till att hundarna

kom fram och undrade om det var godisdags.

”Det har jag inte hört”, sa Lena.

”Det var hon med taxen, vad heter den nu, Harry, som sa det.

Hennes son jobbar på socialdepartementet och han hade sagt att

det hade kommit några hotelsebrev de senaste dagarna.”

Lena blev genast mycket intresserad. Snabbt hade hon tagit

reda på vem Harry och hans ägare var och var de bodde. Farbror

Per hade erinrat sig att de hette Andrén. Lena lämnade Rick med


Farbror Per en stund och rusade upp på Sigtunagatan. Hon hade

just fått reda på att Harry och hans matte bodde i samma hus som

tobaksaffären.

Tio minuter senare kom hon tillbaka med pannan rynkad i

tunga veck. Hon stoppade ned det fickminne hon alltid brukade ha

med sig.

”Vad handlade det om?”, frågade Farbror Per men Lena ville

inte berätta. Normalt var Farbror Per hennes biktfar, men det

hon hade fått veta av fru Andrén och hennes son Jan ville hon

hålla hemligt ett tag. Tekniskt sett så hade ju dessutom Jan brutit

mot det säkerhetsavtal han hade skrivit på när han började på

socialdepartementet.


KAPITEL 8

Lena bad Micke Molle hämta upp henne och Rick. Hon ville inte

själv köra till Uppsala utan tänkte använda tiden till att fundera

kring vad hon upptäckt. Hon hade fakta framför sig, men hade

fortfarande svårt att få fakta att gå ihop med de emotionella delarna

av vad som hade hänt de senaste veckorna. Hon satt tyst och

eftertänksam i bilen medan Micke Molle manövrerade den norrut

genom rusningstrafiken i Stockholm.

”Djurgården vann i helgen i alla fall”, sa Micke för att bryta

tystnaden.

”Va?”

”2 1 borta.”

”Jag kan inte få ihop det här. Vem kan tro på kristna som

terrorister? I Sverige? I USA, kanske, men inte här i Sverige!”

Lena hade inte hört ett ord av Mickes uppmuntrande försök till

konversation.

”Vi tar ju efter allting annat från Amerika så varför inte det

värsta”, sa Micke i ett lamt försök att hålla stämningen uppe.

Han hade rätt i en del. Till och med i USA anses Sverige vara

det land som mest liknar och försöker ta efter amerikanska

nycker, trender och moden. Sverige anses så amerikaniserat att

det används som testmarknad för en många rent amerikanska

produkter. Tydligast syntes influenserna i medieindustrierna.

Inom TV har flera produktionsbolag byggt upp sin verksamhet på

att köpa gamla amerikanska komedimanus och försvenska dem.

Vilket knappast gjorde dem roligare.

Reklambranschen hämtar också till allra största delen sina

influenser och trender direkt från USA. Liksom tidningarna.

Amerikanskt tänkesätt dominerar och de amerikanskinspirerade

framgångspredikanterna hade fått flera efterföljare i Sverige. Allt

från Carolas helbrädgagörande exmake till den uppenbaraste av

dem alla, Ulf Ekman. Så Mickes påstående var inte så långt från ett

troligt scenario. Varför skulle inte också det värsta komma hit?

Sverige har länge varit landet där måttfullheten har styrt, där

excesser och överdrifter varit oerhört sällsynta. Det är inte för inte


som det kallats Landet Lagom. Ett land där vi dömer andra efter

oss själva, och då de absolut flesta är hederliga ville vi tro att också

våra valda företrädare var det.

En svensk var som alla andra, fogade sig efter majoriteten och

styrdes av en minoriteternas diktatur. Tog någon liten grupp skada

skulle hela samhället foga sig efter det. Ändå var tanken att alla var

lika. Som alla politiska dogmer vräktes jämnlikheten som princip

över ända i slutet av åttiotalet, till marknadskrafternas fromma.

Man gick från en extrem till en annan. Kollektivet ersattes av

individen. Jämlikheten ersattes av girigheten. Som så ofta ersattes

en ytterlighet av en annan, utan moderation.

Lena hyste en hatkärlek till USA. Hon hatade systemet som gick

ut på att den med pengar kunde köpa sig allt, inklusive rättvisa

eller en presidentpost utan att ens fått flest röster. Hon var djupt

störd av hur Sverige snabbt omformades efter samma ideal.

Ändå älskade hon USA för dess energi och dess tro på

människans inneboende kraft. Det finns ett sätt att leva socialt

som hon saknade enormt från sin studietid. Där kunde vänner

titta över utan att boka möten. Hon tyckte om den amerikanska

generositeten, allra mest i sättet att betrakta människor. Micke

delade inte helt hennes uppfattning och hon var medveten om att

hon förenklade.

Det handlar inte framförallt om att passa in i gruppen. Personkemi

kommer inte före talang och kompetens. Där finns en generositet

att överse med människors egenheter och underligheter som hon

saknade när hon kom tillbaka till Sverige. Talang var vad alla sökte

och hade man den struntade de i hur trevlig man är på kafferasten.

Vilket är en av anledningarna till att de två mest framgångsrika

amerikanska industrierna är medieindustrin och datorindustrin.

Bägge de industrierna har utvecklats i steg och kreativa hopp av

människor som inte passat in i den normala mallen.

Framsteg som sedan förvaltats av mer polerade personer som

aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att våga något om de inte

har rätt siffror i ryggen. Det var baksidan som finns överallt och

som snabbt brukar ta död på kreativiteten. Medelmåttans triumf

kallades den av bland annat Micke.

Den amerikanska kulturen är byggd på konfrontationen. Det är

ett svartvitt förhållningssätt att se på saker.

Det svåra för alla kulturer är avvägningen mellan ytterligheterna.

Att tillåta dem, men inte låta dem dominera. Och historien är

fylld av misslyckanden på det, från nazisternas deltagande i

valet 1933 till västmakternas stöd till Pol Pot. När ytterligheterna

tillåts dominera överlever inte kulturen, samhället. I USA har den


personliga ekonomiska makten blivit dominant, allt är till salu.

Under tusentalet år hade religionen försett människorna med tro

och gemensamma värderingar. Den tron var nu ersatt av jakten på

den personliga vinningen. Vilket å sin sida skapar fundamentalism

och extremism åt andra hållet.

Bristen på tro har skapat en brist på ledning. När kyrkorna i

västvärlden började tappa greppet om människorna i början av

nittonhundratalet försökte många ersätta religionen med politiken.

När de politiska idéerna i sin tur kollapsade vände sig folk till

bokstavstro, new age eller renodlad egoism.

Därför är sekelskiftet återigen en tid för sökande, ett individuellt

sökande efter en tro. Men eftersom sökandet är individuellt saknar

det riktning och steget mellan sökandet och fanatismen blir allt

mindre. Istället för några få dominerande trossatser har varje

människa sin egen tro, man saknar gemensamma värderingar.

Den tekniska och kommunikativa utvecklingen ökar hela tiden.

Internet har sett till att nästan all världens kunskap finns samlad

och möjlig att ta till sig. Något som står i konflikt till människans

behov av tro på enkla sanningar. Kunskap har nästan alltid kommit

i konflikt till tro, och många väljer då att tro på det enkla och

absoluta.

Det hade kommit en stank i det svenska samhället som det

blev allt svårare att blunda för. Man började tala om tärande och

närande grupper. De som skötte om andra var tärande och de som

inbillade sig att det var deras pengar som betalade för det, kallade

sig själva närande.

Länge hade svensken bara velat tro gott om de som de valt att

styra dem. Nu såg alla plötsligt att kejsaren inte hade några kläder.

Politiskt ledarskap handlar mer om att vara föredömen och att

skapa förtroende än fördela skattemedel. Något få politiker tycks

förstå. De insåg inte att de representerar något bättre, något som kan

ge andra hopp. Människor har behov av föredömen och när deras

valda representanter inte ens försökte leva upp till förväntningarna

– väckte det besvikelse och misstro till hela systemet. Det handlar

inte om Toblerone utan att ta sitt ansvar.

Lena förstod behovet av att hitta andra, i deras ögon bättre

ledare.

Hon är en ifrågasättare istället för en troende. Kanske hade hon

medvetet ersatt tron på politiska ledare med tron på Djurgårdens

fotboll. En tro med en ofta inbyggd besvikelse, men ändå en tro. En

tro med sällsynta och osäkra belöningar, men där de uppskattades

desto mer.

Den dagen då politik kom att bli synonymt med budget, försvann


idéer och visioner. Rättigheter och ideal, sånt prat tystades

enkelt med ”vi har inte råd”. Det var inte längre visionärer utan

balanskonton som styrde den politiska scenen och det lockar få

sökare.

Människor har i alla tider sökt ledare som de trott varit bättre än

de själva. Det sökandet har ofta fyllts av karismatiska charlataner

och rena skurkar som haft förmågan att framställa sig själva som

bättre.

Dagens unga sökte nya förebilder. I förakt vände de hela den

etablerade politiska scenen ryggen och sögs upp av andra rörelser,

ofta med ett enkelt bradåligt tänkande i grunden.

Lenas idoler var människor som Nelson Mandela, Aung San Suu

Kyi, Marit Paulsen, Dalai Lama. De har alla ett gemensamt drag, de

såg människor för vad de är, men med förmågan att förlåta.

Lenas korta samhällsanalys under bilresan kunde knappast

betraktas som heltäckande, men den hjälpte henne att förstå

varför något sådant otänkbart och för henne motsägelsefullt som

kristna mördare kunde uppstå. Det var i desperation över att inte

bli lyssnade till.

Lena hade själv sökt något att tro på som tonåring. Hon kunde

avundas de som tror. De hade inga tvivel utan kunde alltid överföra

allt sådant till en makt utom dem själva. De slapp ta ansvaret för

sitt eget liv. Någon annan tog ansvaret och bestämde hur de ska

leva det.

Allt de behövde göra var att följa reglerna så skulle allt ordna

sig, de skulle få frälsning. Den katolska kyrkan hade sin absolution

i bikten. För andra handlade det om att blint följa sina ledare som

ansågs ha nyckeln all frid och lycka. Det var religionens styrka, det

utlovade guldet vid regnbågens fot. Uttåget ur livshjulet eller livet i

paradisen de lovade.

Nej, Lena kunde verkligen förstå de som sökte sig till

religionen.

Efter tonårens turbulenta sökande hade Lena sällan känt

behovet av att ha en färdigförpackad tro. Hon försökte istället leva

på ett sätt så hon skulle kunna se tillbaka och säga: ”jag gjorde en

del misstag, men jag gjorde fler rätt. Det viktigaste var att jag kunde

se mig själv i ansiktet varje dag av livet.”

”De här Kristi Dolkar, vilket löjligt namn förresten. Varför har

de sådana melodramatiska namn, Jesuiterna kallar sig ju Kristi

Soldater. Det måste vara dolkarna som är KD i Pernillas brev. Vad

är de, en grupp militanta kristna fundamentalister?”, sa hon högt

för sig själv samtidigt som Micke Molle svängde av västerut vid

rondellen innan Uppsala.


Huset var arkitektritat och specialbyggt, det kom inte från någon

småhusfabrikant i Småland. Vinklat i en kantig båge vände

det panoramafönstren ut mot Mälarens vatten. Det låg så nära

vattnet som Kenneth Nelson hade kunnat få bygglov, trots starka

påtryckningar på kommunens byggkontor. På grund av det avskilda

läget slapp han ändå folk som utnyttjade allemansrätten på

strandremsan nedanför. Han hade dock lätt lyckats få bygglov för

en brygga vid vilken en 47-fots motorbåt i mångmiljonklassen låg i

vanliga fall. Nu hade han lämnat in den på marinan för upptagning

och vinterförvaring.

De äldre barnen höll på att klä på sig för privatskolan vid

Tegnérlunden och de minsta hade återvänt till sina egna aktiviteter

med dataspel och TV. I det mer imponerande än smakfulla

Poggenpohlköket stod Kenneth Nelson med sin amerikanska

hustru Karen. De hjälpte gemensamt till att rensa frukostbordet

från flingor, smulor och porslin. Det var fortfarande ganska mörkt

ute.

Karen Nelson var en bra bit kortare än sin make. Kroppen var

rultig och benen såg i kontrast till det lite pinniga ut. Nacken var

kort vilket gav henne ett lite hoptryckt utseende vilket förstärktes

av att hon på amerikanskt manér bar det rödblonda håret långt

och fritt hängande ned på ryggen. Hon talade bra svenska men

med den typiska amerikanska accent som fick henne att låta som

om hon pratade med flörtkulor i munnen. Hennes mor hade varit

svenskättling så hon hade redan i hemmet i Michigan lärt sig några

av grunderna i språket. Hon talade grammatiskt bättre än vad

hennes uttal var.

Utåt gav Karen Nelson intryck av att vara en typisk hemmafru

som bara levde för de många barnen. Hon visade ogärna sitt

riktiga jag. Hon lät Kenneth Nelson vara familjens talesman.

Bakom kulissen var bilden annorlunda. Karen Nelson var den i

familjen som var intelligentast och hon låg bakom de flesta viktiga

affärsbeslut som Kenneth Nelson fick äran av. Hon hade en naturlig

affärsintuition som ännu aldrig helt svikit henne. Däremot deltog

hon aldrig i några möten eller i det dagliga arbetet. Det var bara

Kenneth Nelson som visste vilken roll hans hustru spelade i hans

CCS-imperium.

De diskuterade affärer när barnen inte var med och Karen Nelson

hade den unika förmågan att se bortom detaljerna och klart kunna


skissa upp helheterna. Det var en talang som Kenneth Nelson aldrig

upphörde att beundra hos sin fru. Han upphörde överhuvudtaget

aldrig att beundra sin fru. Han hade många gånger fått inviter och

antydningar från kvinnor som andra tyckte var vackrare. Kenneth

Nelson var inte intresserad.

Karen Nelson fick inga huvuden att vändas efter henne, hennes

skönhet låg i personligheten. Paret Nelson hade ett närmast perfekt

äktenskap. De beundrade varandra oerhört och kompletterade

varandras olika personligheter. Där Kenneth var aggressivare och

utåtriktad var Karen svalare och klarsynt. De hade en gemensam

tro och intressen som fungerade ihop. Deras kärlek var djup och

så intensiv att den ibland gjorde andra generade och avundsjuka,

för de visade den hela tiden med gester och rörelser. Deras kärlek

låg inte på det intellektuella planet och krävde inga förstärkningar

i ord, den var istället hela tiden uppenbar i det sätt de såg på

varandra och berörde varandra. Det var inga stora kramar utan

små beröringar och en uppmärksamhet mot varandra. De var

harmoniserade genom sin kärlek, sina gemensamma ideal och sitt

liv tillsammans.

Under tiden hon sköljde av tallrikarna innan hon satte in dem

i diskmaskinen nästan grälade Karen Nelson på sin man. Hon var

väl insatt i vad Kristi Dolkar sysslade med och menade att han som

medieperson verkligen borde förstå hur de skulle utnyttja media.

”Det räcker inte med att skicka brev till den där ministern.

Tidningarna måste få reda på vad som händer och varför det

händer. Vi måste sätta samman ett manifest som ni kräver att få

publicerat. Något som visar att vi har rätt.”

”Jag oroar mig för säkerheten”, svarade Kenneth Nelson, hos

Kristi Dolkar enbart känd som Pastorn för dem som inte visste

hans bakgrund.

”Vilka som är Kristi Dolkar måste hållas hemligt. Det är därför vi

hållit gruppen så liten, inte ens Bibelläsarna känner till att ni finns,

trots att ni finns mitt ibland dem. Our purpose med Kristi Dolkar

måste spridas. Maybe är det en risk, men vi måste ta den. Det finns

inget värde i våra aktioner om de inte fungerar avskräckande. Två

bomber har smällt och ingen har kopplat ihop dem med vårt syfte

ännu. It’s not satisfying”, tillade hon när de svenska orden tröt.

Kenneth Nelson böjde sitt huvud som om han rent fysiskt gav

in till sin småväxta hustrus intensitet. Han visste att hon hade rätt,

men han fruktade fortfarande för gruppens säkerhet. Han tittade

på klockan och såg att det var dags att ge sig iväg om barnen skulle

hinna till skolan.

”Johannes, Maria, Markus kom nu! Det är dags att åka”, ropade


han högt och gick mot ytterdörren där hans portfölj stod.

”Darling, jag vet vad som oroar dig. Men hela strategin med

Kristi Dolkar går ut på att vi agerar snabbt och beslutsamt och

sedan försvinner. Det är om vårt agerande dras ut som vi blir

sårbara”, viskade Karen Nelson i hans öra när hon hjälpte hon på

med rocken. I bakgrunden växte bullret från barnen som rusade

mot dörren och på vägen slog i både väggar och möbler med sina

ryggsäckar.

”Snabbt in och snabbt ut”, upprepade Karen Nelson tyst. Hon

var yngste dotter till en av Michigans mest ökända män, Russel

Stankiewics som var ledare för Michigan Milisen. Hon var väl

tränad både i vapenbruk och planeringen av olika aktioner. Karen

Nelson hade varit sin fars älsklingsdotter, det enda av barnen som

hade visat intresse för hans idéer och verksamhet. Han hade till sin

sorg bara fått tre döttrar och ingen son.

Karen hade tidigt visat ovanligt stor talang för strategi, både

militär och affärsmässig. Redan i tonåren hade hennes far fått

henne att läsa Sun Tzu och Clausewitz, de stora namnen i

militär strategi. Helst diskuterade far och dotter Pattons idéer om

krigföring. Patton var det stora namnet i familjen Stankiewics.

Ulf Bergsand jobbade hårt på att vara en karaktär, som en av hans

lärare uttryckte det på fyrtiotalet när han växte upp. Utan att

påverkas av moden och åsikter hade han valt en egen stil. Den var

prydlig och för en del löjeväckande. Fluga och hängslen var inte

moderna, även om hängslen hade upplevt en sen modeperiod som

ebbat ut. Det spelade inte någon roll för Ulf Bergsand, han hade

haft fluga och hängslen sedan han började med långbyxor.

Som ung aspirerande swingpjatt hade han också utrustat sig

med pipa, men de senaste årens hårda antirökkampanjer hade

vunnit en proselyt hos Ulf Bergsand och han var nu istället en aktiv

rökhatare. Som de flesta omvända rökare var han ivrigare och mer

hårdnackad i sin förföljelse av rökare, än vad han själv någonsin

hade behandlats av människor som aldrig rökt.

Problemet för Ulf Bergsand var att han saknade tryggheten i

att sitta och fumla med pipan. Tuggummi som ersättning hade inte

fungerat för honom. Till städpersonalens stora förtvivlan hade han

därför börjat sitta och tälja på något obestämt i eneträ även på


jobbet när han tänkte. Det blev aldrig något av hans snickarmödor,

utom någon enstaka smörkniv då och då det var att strimla träet

i flisor som gav Ulf Bergsand tankero. Att det kunde störa andra

lika mycket som rökandet hade gjort bekymrade honom inte. Han

skulle ju ändå gå i pension om något år.

Han var Upsala Nya Tidnings nestor och han njöt av den

immunitet åldern gav honom. Jobbet var inget han behövde

klänga fast vid, tillbakadragandet från det yrkesaktiva livet skulle

ändå ske snart. Det var ett faktum som gav honom extra stor

handlingsfrihet; att lata sig, välja uppdrag eller säga vad han ville.

Till redaktionssekreterarens dåligt uppdämda ilska. Han inväntade

ivrigt nästa ekonomiska åtdragningstid, då skulle Bergsand stå först

på hans lista över entlediganden.

Lena och Micke Molle hade först åkt till Akademiska sjukhuset

för att se på bombplatsen. Hantverkare och byggarbetare var redan

i färd med att reparera väggar och fönster. Det rådde en febril

aktivitet vid Dag Hammarskjölds väg. Man ville bygga bort det

hemska som hade hänt, men påminnelserna fanns kvar. Orörda

av byggmaskiner som hade rivit upp sår i gräsmattor och rabatter

fanns det ett av dessa spontana altaren som dyker upp vid svenska

våldsbrottsplatser. Det var blommor, marshaller och någon enstaka

dikt vars bläck hade runnit ut i oktobernätternas fukt så att de

flesta orden var oläsliga.

De här minnesplatserna är uttrycket för den medkänsla och

sympati som människor kände. Det var ett sätt att handskas med

det oerhörda och definitiva vid våldsbrott och katastrofer. Det

hade blivit tradition och en manifestation som förut hade skett i

kyrkornas hägn. Det var spontant och det var äkta.

Till ytan såg det ut som vilken byggarbetsplats som helst. Men

Lena och Micke Molle märkte snart hur noga alla arbetare var

att på sitt sätt helga det altare som bildats över doktor Ingalill

Molander och hennes tonårspatient. Trots att det innebar omvägar

undvek arbetarna att komma för nära eller störa den frid som fanns

kring blombuketterna och de alltid brinnande marshallerna. Lena

och Micke såg några tonåringar komma uppför den lilla backen.

De hade varsin tunn blombukett i händerna. Högtidligt fumlade

de med cellofanet och såg sig omkring efter någonstans att slänga

det. Men alla papperskorgar var borttagna. De fick pula ned det

prassliga cellofanet i höstjackornas stora fickor.

Tysta stod de en stund och tittade på bilderna av de mördade

kvinnorna. Försiktigt lade de sedan ner sina blommor bland alla

de som redan låg där. Först lade flickorna ifrån sig sina buketter

och sedan tog de instinktivt varandras händer och tittade upp


mot fasaden på Kvinnokliniken. Pojkarna böjde sig ned och gjorde

sedan lite trevande förläget samma sak som flickorna. Ingen sa ett

ord.

Micke förnekade sig inte, utan tog fram den lilla Fuji

digitalkameran han brukade ha i en ficka. De omständligare

systemkamerorna hade han lämnat i bilen. Han tog några försiktiga

steg framåt och med ena knät på den leriga marken tog han några

silhuettartade bilder med ungdomarna som stod och höll varandra i

händerna. I bakgrunden avtecknade sig den sotiga sjukhusfasaden.

Mellan benen skymtade blomberget och de flammande lågorna.

Djupt in i magen kände han att han hade fått den bild han drömde

om.

Lena skakade stillsamt på huvudet. Till och med Rick i sitt koppel

höll sig lugn och påverkades av scenen framför dem. Lena slets

mellan de starka känslor som vällde upp inom henne. Hon kände

tårar pressa mot ögonlocken samtidigt som den professionella sidan

av henne kände beundran inför Mickes öga som hade fångat den

starka bilden och tagit tillfället i akt. Utnyttjade han ungdomarnas

sorg och medkänsla? Javisst. Men utan att vanhelga den. Bilden

skulle finnas bland kandidaterna när Årets Pressbild skulle utses,

det var hon redan övertygad om.

Från bombplatsen åkte de till UNT:s moderna och modernt

fula tidningshus i industriområdet Boländerna. Vilken skillnad det

är på de industriområden som har byggts förr i tiden och dessa

moderna skokartonger, tänkte Lena när de parkerade utanför UNT:

s fyrkant. Den påminde henne om den skokartong tidningen Östra

Småland, som hon en gång börjat sin karriär på, höll till i. Där var

det funktion som helt styrde över formen precis som om det var

omöjligt att åstadkomma både funktion och form.

Ulf Bergsand väntade på dem och tog dem med sig till sitt

skrivbord i ett av de två stora öppna redaktionsrummen.

”Finns det någon lite mer diskret plats där vi kan prata”, föreslog

Micke.

”Varför inte en promenad?”, svarade Ulf Bergsand, slet i

hängslena och nappade åt sig en bunt urklipp när han gick för att

hämta sin mörkbruna paletå.

På vägen ut hämtade de upp Rick.

”En foxterrier, vi hade en foxterrier när jag var liten. Det var

länge sedan jag såg en”, kommenterade Ulf Bergsand som så många

andra lite äldre. Rick gillade uppmärksamheten och bestämde sig

snabbt för att Bergsand var en hyvens kille som borde ha hundgodis

i fickorna. En förhoppning som kom till skam under promenaden,

men det ändrade inte Ricks förtjusning. Han tog varje tillfälle att


till Lenas stora förlägenhet och växande ilska hoppa på Bergsand

och sätta tassarna mot låren på honom.

I ett försök att dra uppmärksamheten från hunden gick Lena

direkt på deras ärende.

”Jag har några klipp här som du har skrivit, det verkar som

om du har bevakat Livets Ord och de religiösa grupperna här i

Uppsala.”

”Jo, det kan stämma”, medgav Bergsand avvaktande. Han visste

att Lena och Micke var ute och fiskade efter information, frågan var

vad han skulle få ut av promenaden. Han ville ha mer än frisk luft.

Hemlighetsmakeriet och antydningarna i telefon när Lena

bestämde möte med honom hade väckt hans journalistinstinkter.

Bergsands magra och skarpskurna ansikte fick några extra rynkor

när han valde sin linje. Den gängliga figurens lite ryckiga gång fick

paletån att svepa i den svaga vinden.

”Vi skriver inte så mycket om Livets Ord just nu. De har inte

längre samma nyhetsvärde och så har det kanske förekommit en

del påtryckningar. Många inom Livets Ord är lokala företagare som

annonserar mycket i UNT. Vi spekulerar därför inte längre kring

dem.”

Med den öppningen reserverade Bergsand sig, samtidigt som

han gjorde klart för Lena och Micke att det fanns saker att säga

som tidningen valt bort. Nu fick Lena välja kort och spelöppning.

Hon valde att gå rakt på. Snabbt och koncentrerat berättade hon

om Pernillas påstådda självmord, om klippen och brevet hon hade

hittat.

”Vi tror att det har samband med bombningarna här och i

Stockholm”, lade Micke till, vilket fick Lena att fortsätta och

berätta om hotelsebreven till socialministern.

”Vi tror också att vi är övervakade på något sätt”, sköt Micke

in.

”Säger ni det, säger ni det”, upprepade Ulf Bergsand. Han böjde

sig ned och lekte lite med Rick.

”Jag är inte helt överraskad, inte helt överraskad”, fortsatte han.

Att upprepa saker var ett sätt för honom att skaffa sig tid att tänka

och det passade han disträiga karaktär. ”Jag har alltid trott att de

här människorna skulle ta steget ut. Det har funnits så många

tecken. Hetsporrar som velat göra saker och ting aktivt. Tyvärr är

jag personligen inte längre välkommen på deras möten. Det lär ha

något att göra med en del kritiska saker jag skrev. Men jag har ju en

del källor kvar. Jag förmodar att ni vill att jag ska höra med dem?”

”Vi tror inte att det är Livets Ord, men det hela kan ha startat

inom Livets Ord”, sa Lena eftertänksamt. Vi skulle vara jätteglada


om du kan hjälpa oss. Vi har inga som helst kontakter inom Livets

Ord och de nykristna. Och det skulle ta för lång tid för oss att

etablera några.

”Då är det förhandlingsdags tror jag”, sa en upplivad Ulf Bergsand

och gned högerhanden över den vänstra.

Information är den moderna tidens hårdvaluta, det visste de alla

tre. De kom snart överens om att samarbeta och att UNT skulle få

första tjing på historien då de hade kortare pressläggningstid än

Tider. Micke skulle ta bilderna till bägge tidningarna. De beslöt

också att Ulf Bergsand tills vidare skulle hålla tyst, även internt,

om vad han jobbade med. Avtalet skulle Lena senare få fan för av

Grönis, men det var den enda rimliga uppgörelsen. Nyheten i UNT

och fördjupningen i Tider. Det var många i Sverige som ville få

förklaringen till bomberna.

”Ska vi inte ens släppa bombhoten?”, frågade Ulf Bergsand.

Det sög i honom att få knäppa Stockholmstidningarna med den

nyheten.

”Försök få en bekräftelse av något slag och gör en antydan, men

vi måste skydda den här killen Andrén som läckte till mig”, svarade

Lena och log det snabba leende som hennes pappa hade kallat

busstrecksleendet. Med nedböjt huvud och blicken under luggen

såg hon på Bergsand lite grann som Bacall hade sett på Bogart. Hon

tyckte också det skulle bli roligt att vara allra först med något, alla

journalisters dröm.

”Jag sätter dubbel byline på det och så får chefen säga vad han

vill”, sa Bergsand som såg fram emot en dust med chefredaktören

som han tyckte var en fjant som alltför mycket brydde sig om

siffror och annonsörerna. Bergsand hade personligen ingenting alls

emot att trampa så många som möjligt på tårna, bara han hade en

bra nyhet. Vissa såg han till och med fram emot att trampa på.

”Det var länge sedan jag hade en sådan här godbit att sätta

tänderna i”, myste han.

”Ett par frågor först. Bibelläsarna, har du hört talas om några

som kallar sig så?”

”Det har jag. Det är en liten grupp som har valt att förbli en liten

grupp. Jag vet inte särskilt mycket om dem, men de flesta kommer

ur Livets Ord. Någon utbrytning för ett par-tre år sedan. De är mer

bokstavstroende.”

”Fundamentalister”, avbröt Lena.

”Det kan man kanske kalla dem, även om det är ett ovanligt

uttryck för protestanter. I vilket fall som så är Bibeln deras enda

rättesnöre. Jag vet som sagt inte så mycket om dem, men de

anser tydligen att Bibelns ord står över lagar och allt annat. Därför


skänker de alla tionde, men försöker undvika skatt som ju också

går till ändamål de vägrar stödja. Jag försökte skriva lite om den

vinklingen för något år sedan, men jag kunde inte få det bekräftat.

Skatteuppgifterna var för gamla och jag hade inga direkta namn

som jag kunde kolla. Jag lät det vara. Det finns ju massor av grupper

och sekter som är läsare.” Bergsand refererade till den allmänna

termen för bokstavstroende kristna.

”Är de antiabortmotståndare?”, frågade Micke.

”Självklart, det är alla de där grupperna”, bekräftade Bergsand.

”Vet du något mer om dem?”, fyllde Lena i.

”De är hemliga av sig. Det var det som fick mig att börja

intressera mig för dem. Vad jag har förstått växte de fram ur en

av bibelstudiegrupperna inom Livets Ord. Det blev någon slags

brytning, men sådant sker ju hela tiden. Även Carola har ju hoppat

av Livets Ord, en svår PR-förlust för dem, fast Ekman verkar mest

intresserad av Ryssland numera. Jag kan säkert kolla det med

någon av mina källor.”

”Håller de till här i Uppsala?”

”Nej, det tror jag inte. Jag har hört något om en gård någonstans

åt Stockholm till.”

”En gård? En bondgård? Kan det vara den som kallas

Farmen?”

”Det är möjligt. Den lär ligga avskilt till i alla fall. Farm är väl

amerikanska för bondgård, är det inte?”, frågade Bergsand.

”Helt rätt”, svarade Lena. ”Pernilla nämnde Farmen i hennes

osända brev till mig.”

”Stackars flicka.”

”Ja, och är det som vi tror är hon inte den enda de tagit livet av

nu.”

De var på väg tillbaka och stod precis utanför UNT:s tidningshus.

De skakade hand och Ulf Bergsand var på väg in när han vände sig

om.

”En sak till. Du känner till den där mediemagnaten, Nelson.”

”Ja mycket väl”, svarade Lena förvånat.

”Han har något med de där Bibelläsarna att göra. Han predikar

för dem eller något sådant. Han var på en del Livets Ordmöten förr.

Jag har själv mött honom där innan de kastade ut mig.”

Med de orden vände han och gick in genom dörren utan att

observera vilken chockeffekt hans ord fick på Lena.

Tio sekunder senare var han tillbaka i dörren och ropade till

Lena och Micke.

”Skynda er in. Det är en extra nyhetssändning.”

Lena och Micke rusade genast in och följde Ulf Bergsand till en


av TVapparaterna på redaktionen. Framför den stod nästan hela

redaktionen och lyssnade uppmärksamt.

”Vi har just fått bekräftat att ännu ett bombdåd har inträffat i

Jönköping”, sa Rapportrösten bakom bilder från ett kontor som

tydligen låg i Jönköping. På bilderna syntes en brevvagn som hade

kastats upp mot en vägg och blivit förstörd, det var sot och trasiga

möbler runt den. Sönderslitna brev och papper låg överallt. På

golvet syntes en mellanstor blodfläck. Uniformerade poliser försökte

upprätta avspärrningar med sin randiga tejp och sjukvårdspersonal

rusade omkring. Elfsbergs lugna röst fortsatte: ”Det tycks ha varit

en brevbomb till Kvinnokliniken vid länssjukhuset i Jönköping.

Enligt den information vi har fått har ingen blivit dödad, men en

vaktmästare har fått svåra handskador. Det verkar som om bomben

exploderade i förväg. Över till vår ....”

Bergsand, Lena och Micke tittade på varandra.


”Precis som de sista hotet sa”, viskade Lena fram.KAPITEL 9

”Kommer du aldrig att få ordning på den där hunden?”, frågade

Micke förstrött där han satt uppe på ett hörn av Grönis skrivbord.

Det var från början ett italienskt designat bord, avsett för en

mindre matsal. Fast det var det få som visste, för ingen hade

sett bordsskivan på tre år. Det var en extrem kontrast till Ulf

Bergsands mycket prydliga och renplockade bord på UNT. Fast

i sammanhanget var det Bergsand som var den onormale. De

flesta journalistskrivbord tenderar att se ut som platsen för en

pappersdumpning på en återvinningstipp.

Micke tittade roat på Rick som rotade runt i Grönis papperskorg.

Grönis hade två papperskorgar, en stor som en mindre soptunna

och en mindre som stod under bordet. Den mindre såg just ut som

om den var en förlängning av Rick. Han grymtade lite medan han

rotade bland kuvert och hopknycklade papper. Den korta brunvita

svansen stod upp som ett utropstecken. Rick visste att oddsen var

goda till att han skulle hitta en halv bulle eller wienerbröd. Grönis

brukade nämligen bara äta hälften av sitt kaffebröd, sedan påminde

hon sig om hur fettbildande kaffebröd är och resten hamnade i

papperskorgen.

”Inte som du skämmer bort honom”, replikerade Lena. ”Har du

läst Bergsands artikel i UNT?”

”Japp, läste den innan du kom.”

”Det verkar som om kvällstidningarnas senare upplagor också

kommer att ha den. Jag har faktiskt fått några telefonsamtal till

dig, Expressen, Aftonbladet, TT, Aktuellt, Nyheterna, Dagens Eko

och några till undrar vad det handlar om. Jag tror ni har tänt en

ordentlig brasa här”, sa Grönis och tände en ny cigarett.

”Jag är inte här”, svarade Lena snabbt.

”I thought so, så jag hänvisade dem till den där Bergsand på

UNT. Har han fortfarande fluga förresten?” Grönis kunskap om

tidningsbranschen upphörde aldrig att förvåna Lena. Hon var

tacksam över att Grönis hade blivit hennes mentor. Annars hade

Lena antagligen fortfarande gjort bra jobb och letat efter någon

som ville publicera dem, som så många andra frilansare.


”Jodå, det är både fluga och hängslen där”, sköt Micke in och

började reta Rick genom att putta till honom med foten. ”Det är

förmodligen han som hänvisat media hit. Det är en klurig en.”

”Underskatta inte hans stroppiga manér och konstiga kläder.

Ulf Bergsand hade varit en av den här branschens stora om han

hade kunnat böja sig ibland. Han hade en magnifik uppgörelse med

en i Bonnierklanen för många herrans år sedan. Efter det var han

slut här i Stockholm. Istället återvände han till Uppsala, han trivs

i de akademiska kretsarna. Punsch, ceremonier, ordenssällskap,

nationsliv och sådant där.”

”Känner du honom så väl?”

”Vi hade en liten affair en gång när jag var ny i den här

businessen”, sa Grönis och slängde låtsaskokett med det

kortklippta håret.

Micke hade informerat Grönis så fort han hade dykt upp på

Tiders redaktion. Han hade för en gångs skull vaknat tidigt och inte

kunnat somna om. I vanliga fall var det tvärtom, han somnade sent

och hade väldigt lätt för att somna om på morgnarna. Nu fyllde han

och Lena i de luckor som han inte hade hunnit ta upp.

”Jag hatar att släppa en nyhet till andra, men vi får ju

detaljerna och hela picturen. Ibland längtar jag faktiskt tillbaka

till dagstidningsstressen. Det var lite mer levande än en

månadstidning.” Grönis fortsatte: ”Men jag sa ju att det här var

en stor grej. Fortsätt arbetet, jag måste kolla ad:n igen. Han har

kommit på något nytt sätt att placera rubriker, som vi inte ska

använda. Kids, man måste hålla efter de där stilputtarna. Design

kan verkligen mörda innehållet. Kom ihåg det.” Med de orden

rusade hon iväg. Över axeln slängde hon ur sig: ”Hur är det med

kärleken Lena?”

Tio sekunder senare var hon tillbaka, lutade sig på dörrposten

och sa: ”Det där med Nelson. Jag har alltid misstrott de där

låtsatsödmjuka människorna som håller sig i bakgrunden.”

”Som jag då?”, sa Micke.

”Du är väl knappast ödmjuk. Frågan är om du är människa.”

”Jag gillar att vara i bakgrunden.”

”Du är en plåtslagare, plåtslagare tar bilder och ska hålla sig i

bakgrunden”, fräste Grönis godmodigt och försvann igen.

Lena läste den korta artikeln på UNT:s framsida. Hon misstänkte

att Bergsand hade haft en ordentlig uppgörelse internt innan han

lyckats få den publicerad. Den var en renodlad journalistisk

spekulationsartikel. Med en del hum och häm antydde Bergsand,

och Lena Blom som stod som medförfattare, att regeringen försökt

dölja vilka som står bakom bombhoten. En del fakta droppades


i texten, som Kristi Dolkar och hotet mot socialministern. Fakta

som omedelbart hade ”intekommenterats” av officiella talesmän

för regeringen och polisen. Intekommenterande är ett vanligt sätt

för en journalist att visa att han eller hon har försökt få stöd för en

teori eller ett rykte.

Hade den tillfrågade uppenbart förnekat ryktet, skulle tidningen

kunnat påvisa att de ljuger, genom att intekommentera lämnar

talesmännen fältet fritt för spekulationer och många gånger blir

det till ett indirekt medgivande i pressen.

De som försöker tillämpa metoden i medierna upptäcker snabbt

hur tveeggat svärdet är. För i det informationsflöde som hela tiden

sker är det allt färre som bryr sig om rena fakta. Det är intrycket av

fakta som förmedlas.

Något som gynnas av att artiklar och nyhetsinslag blir allt

kortare. Den som bäst behärskar att formulera sig kort och

slagfärdigt vinner striden om intrycket. Sanningen anpassas till

formatet istället för tvärtom.

”Jag måste dra. Har ett jobb för någon ny reklambyrå vid

Stureplan som tycker de är jätteballa.”

”Om du inte gillar dem Micke, varför jobbar du med dem?”,

frågade Lena som försökte lägga så lite tid hon kunde på människor

hon inte gillade.

”Fan, de får ju betala dubbla taxan. På det sättet kan de vara hur

balla som helst på Sturehofs Obar sedan. Fattar de inte själva att de

blir skörtade tänker inte jag tala om det för dem. Jag får ändå sista

skrattet. Hela vägen till banken”, avslutade han leende och viftade

nonchalant med handen över axeln.

”Du är girig Micke. Syns vi på krogen i kväll. Jag känner för ett

par öl.”

”När tackade jag nej till öl sist?”, frågade Micke retoriskt och

stängde dörren efter sig.

Ute på Farmen höll Pastorn andakt för Bibelläsarna. Han högläste

ur Bibeln.

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var

öde och tom, och mörkret var på djupet och Guds Ande svävade

över vattnet. Och Gud sade: Varde Ljus och det vart ljus. Och Gud

såg ljuset, att det var gott. Då skilde Gud ljuset från mörkret...”


Pastorn hade valt att läsa Bibelns ord från början, de första

verserna i Första Mosebok, Genesis, för att påminna om deras

uppdrag. Såsom Gud hade skapat världen och människorna till sin

avbild, så skulle de omskapa samhället.

Han fortsatte med att läsa Skriftens ord om människorna i

Sodom och Gomorra och hur Gud hade straffat dem för deras

ogudaktighet och sedeslösa leverne.

”I detta är vi Guds redskap”, sa Pastorn högtidligt och slog ihop

den stora Bibeln med en smäll.

Utanför var det en idyllisk oktoberkväll. Lönnträden släppte

sakta ifrån sig sina mångfärgade rödgula blad mot den fortfarande

gröna gräsmattan. Det luktade vått.

”Vi kommer kanske är be er alla om uppoffringar för Gud inom

kort. Vill ni det? Kommer ni att följa Guds påbud? Kommer ni att

gå till strid för hans skull? Är ni redo att möta Guds heliga paradis

och bli hans ljusbärare i en värld av mörker?”

Varje fråga följdes av ett samstämmigt ”JA” från församlingen.

”Så ske hans vilja”, ropade en kvinna med brinnande blick.

”Hallelujah.”

”För Gud och Jesus är vi redo att dö”, ropade en basröst från de

bakre bänkarna.

”Vi lever enbart för Honom.”

”Jehova, ärat vare ditt namn.”

Ropen steg till ett crescendo som avbröt Pastorn. En kvinna på

en av de främre bänkarna i samlingssalen grät öppet och hennes

kropp vred sig konvulsiviskt medan obegripliga ord och läten kom

ur hennes mun. Ingen brydde sig utan istället föll flera andra henne

i tungomålstalandet.

”Vi är Kristi martyrer och vi ska strida och dö för hans sak”,

närmast ropade Pastorn till dem. ”Gud är rättfärdig och Jesu Kristi

är hans son. Vi är Hans redskap.”

”Låt oss bedja”, skrek Sten, Bibelläsarnas ledare. ”Åh, Herre

Gud som är i himmelen...”

Församlingen föll ned på knä. Pastorn stod en stund och såg på

dem innan han knäppte sina händer och lät sin mjuka och ändå

kraftfulla stämma falla in i bönen. Det var vid tillfällen som de här

han kände sig som allra mest tillfredsställd. Han var sannerligen

en av Guds talesmän på jorden. Med sina ord kunde han vända

människor och få dem att följa Guds vilja. Det var en kraft så stark

att han fick påminna sig om att högmod är en dödssynd. Men

att förneka sin talang är också en synd, tänkte han. Hans kropp

var svettig under den eleganta kostymen och han kände hur den

darrade av upphetsning och förväntan.


Få gånger hade hans predikningar känts så starka och så

övertygande, det var nästan som om det var sista gången han

kunde predika så. Det gick inte att komma närmare Gud och

åhörarna. Orden och rösten var hans, men ändå inte. Någon annan

stod bakom och gav dem en tyngd och övertygelse han aldrig ha

kunnat ge dem förut.

Pastorn kunde känna stämningen och närheten i rummet. Den

var lika fysiskt påtaglig som en tjock novemberdimma som svepte

in över åkrarna vid soluppgången. Utan att själv registrera det

bredde han ut sina armar för att omfatta alla i salen. De hade fått

välsignelsen. De var hans flock.

I ett hörn av församlingen stod Eriksson. Hans beniga händer

och långa smala fingrar var knäppta och hans mun upprepade

orden efter Sten, men hans tankar var inte med.

Eriksson föredrog att hålla sin religiösa extas för sig själv.

Tungomålstalandet såg han som ett hysteriskt inslag i Bibelläsarnas

tillbedjan. Erikssons gudsupplevelse var mer fysisk än så. För

honom var Gud en påtaglighet så stark att han kunde känna hans

närvaro vid de få lyckliga tillfällen Eriksson med drogernas hjälp

kunde ge sig hän.

Gud hade inget ansikte, men han hade en textur, han kunde

förnimmas. Som att jaga efter en skugga i drömmen och nästan nå

den. Som den överkänslighet man får i fingertopparna när nerverna

växer ihop igen efter en skada. Man kan känna fingeravtryckens

mönster och fördjupningar så starkt att nervretningen sprider sig

i hela kroppen. En kvinnans fjäderlätta kärlekssmekningar kan ge

samma känsla av koncentrerad känsel och närvaro, men det var

något Eriksson inte hade någon erfarenhet av. Eriksson längtade

efter att bli ensam och ta en av sina jordgubbar.

Det tog lång tid innan församlingen hade lugnat ned sig. Inte ett

ord hördes utom mumlet från några tungomålstalande. Alla bad

sina böner tyst och en efter en öppnade de sina ögon, sänkte sina

armar och reste sig upp och lämnade långsamt salen. Ingen av dem

kände något behov att säga något, att låta ordens futtighet bryta

upplevelsens fulländning.

Efteråt samlades den lilla grupp som utgjorde Kristi Dolkar

i det vanliga rummet. Ljuset från gårdslamporna speglade sig i

löven och letade sig in genom fönstren. De hade inte tänt någon

annan belysning än tre kraftiga stearinljus som stod på ekbordet.

De kastade långa skuggor över den stora Bibeln och dolken som låg

mitt på bordet.

De hade länge suttit tysta. Sedan hade Pastorn stilla redogjort för

de bestraffningar de hade utfört och vad som skulle hända härnäst.


Han berättade att han var missnöjd med uppmärksamheten de

hade fått.

”Först idag nämndes våra brev. Och då kom det inte från

regeringen utan genom en tidning i Uppsala. Vi måste ställa våra

krav på annat sätt, genom tidningarna eller TV. Först då kommer

allmänheten att förstå och hjälpa oss att sätta press på regeringen

så de stoppar alla barnamord.”

”Riskerar vi inte vår egen säkerhet om vi går ut i TV?”, invände

Nils, den förre yrkesmilitären.

”Vi kommer inte att gå ut i TV. Jag planerar att skriva ett

manifest som vi kommer att sända till TV och tidningar. Jag har ett

utkast med mig som jag ska läsa lite senare.”

”Men riskerar vi inte att de får veta vilka vi är och vad vi

gjort?”

”Tvivlar du, broder Nils, på våra handlingar? Tvivlar du på Guds

vilja i detta?” Pastorn vände direkt och utnyttjade Nils svaghet.

Pastorns sätt var fortfarande milt, men ögonen sände ett annat

budskap.

”Nej absolut inte”, nästan kved Nils. Hans fru Birgitta som satt

bredvid honom gav honom en ilsken blick fylld av besvikelse över

hans fega och själviska tvekan.

”Om vi måste så har vi alla accepterat att bli Hans martyrer”,

påminde Sten och understöddes av en nick från Pastorn.

”Vi kan inte låta våra fiender få hand om oss”, fyllde Susanne in.

”Det är det löfte vi har gett Gud.”

”Just därför ska vi inte hjälpa dem”, försökte Nils hävda sin

position.

”Vi hjälper dem bara att förstå vårt mål”, sa Eriksson. ”Det är

därför vi har valt de metoder vi har valt. Nu kan vi göra mindre

väsen från oss och ändå visa vår beslutsamhet och rättfärdighet.

Det borde innebära mindre risker för oss. Ingen vet ju vilka vi är.

Ingen har någonsin hört talas om Kristi Dolkar tidigare.”

Nils böjde tyst på huvudet. Han vågade inte säga mer för han var

alldeles för osäker på vad han skulle säga. Han var övertygad, men

ändå inte. Det fanns inget tvivel, men ändå undrade han över den

väg de valt.

När mötet var över bad Pastorn Eriksson stanna. Han lade upp

UNT:s förstasida, strök ut vecken och lät den ligga framför Eriksson

som satt kvar på sin plats. Han kunde inte se tidningssidans text,

men han visste ändå var det var.

”Hur kunde hon få reda på det här? Första tidningen i landet

som tar upp breven är en Uppsalatidning och den här satans

gulingen har sitt namn under artikeln. Hur kunde det här ske? Vad


mer vet hon?”

”Jag vet inte.”

”Du vet inte. Jag gav dig ett uppdrag. Ett enkelt uppdrag. Håll

reda på Lena Blom. Istället har du och Nils pysslat med bomber.”

”Jag har hållit koll på henne.”

”Inte tillräckligt bra”, avbröt Pastorn utan att höja rösten.

”Inte tillräckligt bra”, upprepade han. ”Ta hand om det här nu.

Jag vill inte ha henne snokande längre.”

”Hur?”

”Skräm henne. Jag vill inte ha något onödigt våld.”

Ironin i ordern var helt förlorad på både Pastorn och Eriksson.

”Och om hon inte vill bli skrämd?”, frågade Eriksson. Hon

verkar inte vara den lättskrämda typen.

”Då får hon skylla sig själv. Men först kontaktar du mig.”

Stamkrogen såg ovanligt inbjudande ut i den mörka oktoberkvällen.

Det dämpade ljuset sögs upp av den mörka asfalten och parken

utanför. Den gula markisen var fortfarande nedfälld, vilket kunde

tyckas vara en överloppsgärning så här års – men på något sätt

bidrog den till den inbjudande stämningen.

Trots att det var fredagskväll var det inte så mycket folk.

Systerkrogen bredvid hade öppet och dragit en del av de yngre

stamgästerna. Lena tyckte det var precis lagom med folk, det fanns

nämligen en barplats ledig bredvid Micke som redan läppjade på sin

mellanöl. Han satt i hörnet av barsvängen och tittade på publiken

på sitt frånvarande sätt.

Micke var en defensiv person, han tyckte om att ställa sig i

utkanten och observera. Även om det inte alltid märktes att han

tittade och observerade andra. Han hade för länge sedan lärt sig

stirra på ett sätt som gjorde att han såg oerhört frånvarande ut. Det

var en ren försvarsmekanism, folk tyckte inte om att man tittade

länge på dem. Micke hade därför lärt sig titta, men se ut som om

han i tankarna befann sig miltals därifrån. Han visste med sig att

han alltid tittade för länge på saker som intresserade honom och

var det flickor blev de sällan roade.

”Varför inte?”, sa Lena retfullt när hon satte sig på barstolen

han hade reserverat för henne.

”För mager”, svarade Micke utan att störas. ”Anorektiker,


matstörningar, irriterad, massor med problem. Inget för mig.”

Lena blev lurad och vände sig för att titta på kvinnan i andra

ändan av baren. Hon såg knappast ut som en anorektiker,

åtminstone inte med den fula silverfärgade täckjackan på. Snarare

såg hon ut som en jättekondom. När Lena vände sig tillbaka log

Micke brett och nöjt.

”Tjaba, hur e de va ba?”, frågade han på tonåringska.

”Bra, hur gick plåtningen?”

”OK. De hade släpat dit någon kokainhög Emmakopia. Jag

tänkte först vägra och gå därifrån, jag vill inte jobba med modeller

som använder droger. Det börjar bli för djäkla vanligt. Det är nåt

skit de fått med sig från Milano och Paris. Massor av modeller som

varit där använder. De käkar droger för att hålla vikten och till slut.

Jag blir så förbannad.”

”Men du tog bilderna för du ville inte göra dem besvikna, eller?”,

Lena kände sin pappenheimare och hon visste att han kunde gnälla

och skoja, men han gjorde alltid sitt bästa för varje uppdrag.

”Tja”, sa Micke med ett snett leende. ”Jag kollade först om de

brukade sätta ut fotografens namn i annonserna. Det gjorde de inte

så då gick jag med på att fixa bilderna. Det var det vanliga Helene

Welltonköret.”

Helene Welltonköret var Lenas och Mickes snabbkod för bilder

med sexiga flickor som plutar och visar så mycket som möjligt för

att sälja något. Oavsett om de är sexiga eller inte och oavsett om

det hade någon relevans eller inte. Den där sortens annonser som

alltid fälldes av ERK och därmed fick massor med publicitet.

De pratade vänskapligt och beställde med jämna mellanrum

in nya mellanöl. I Mickes fall blev det lite mer oregelbundet då

hans ölsinne var sådant att han drack snabbare än Lena. Några

andra stammisar kom då och då in och de bytte några ord med

dem. Det handlade om jobb, hundar, datorer (Lena ville bygga ut

minneskapaciteten i sin Macintosh och dundrade på om hon kunde

motivera ett köp av en ny Titanium för sin revisor), flickor och

pojkar.

Micke hade varit gift, något som hade slutat i skilsmässa för några

år sedan. Lena var dock fortfarande osäker på varför, för i Mickes

ögon var hans förra fru fortfarande en av de finaste människor han

kände. De hade inte längre någon kontakt, men ofta när Micke blev

lite fyllesentimental kom ämnet in på frun.

”Varför skiljde ni er då?”, hade Lena irriterat frågat. Mickes svar

hade alltid varierat på hennes frågor. Det enda han alltid höll fast

vid var att det inte var Arianes fel.

”Bränt barn skyr elden, var hans ständiga förklaring.” Han


dolde aldrig något för Lena, ändå visste hon inte exakt vad det var

som gjorde att han bara sökte tillfälliga förbindelser. Hon gissade

att det hade med hans svaga självkänsla. Självförtroendet och

framgångarna som fotograf var det inga problem med.

”Och du själv då?”, sluddrade Micke lite. Det brukade inte synas

på honom att han var onykter. Det var bara ansiktsfärgen som gick

upp lite, men som de flesta fick han problem med sjeljudet när

tungan inte lydde perfekt.

”Jag behöver ingen karl. Jag har dig att prata och göra saker

med. Jag har Farbror Per som biktfar och tröstare. Och jag vaknar

med Rick på kudden bredvid varje morgon.”

Lena hade varit skeptisk mot män sedan händelsen med Pelle

som hade lett till aborten och ett avsevärt hål i kassan, då hon

varit dum nog att låna ut pengar till honom. Pengar som försvunnit

lika snabbt som Pelle hade gjort när han upptäckte att Lena var

gravid. Det hände att hon då och då intresserade sig för någon, men

hon hävdade att i hennes ålder var alla bra karlar upptagna och

småungar under tjugofem var hon inte intresserad av. De var alltför

omogna och alltför självsäkra. Inte heller Lena var särskilt road av

familjebildning, varken egen eller köpefamilj.

Hon saknade inte erbjudanden. Med sitt exotiska utseende

och det makalösa blåsvarta håret som inramade hennes närmast

porslinsfärgade ansikte väckte hon många mäns intresse. Inte

minst på krogen. Till skillnad från mångas uppfattning har inte alla

asiater den svagt gulbruna hudfärg som många svenskar associerar

med dem.

En betydande del av dem som gjorde sina mer eller mindre

klumpiga försök att ragga upp henne var gifta män, något hon

definitivt hade fått nog av. Intränade repliker och tips från

kvällstidningarnas bilagor var heller inget som lockade Lena.

Alldeles för ofta ansåg hon att de här männens trista raggningsförsök

och uppblåsta självkänsla hade en alkoholstyrd biokemisk reaktion

med centrum ungefär tjugo centimeter under bältspännet som

orsak. Om de tänkte mindre med kuken kanske hon hade varit mer

intresserad. Därför gick hon nästan aldrig ut på egen hand längre

och knappast heller med sina väninnor när de någon gång kunde

slita sig från yrkesliv, hemmajobb, barn och förortslivet.

Vid halvtolvtiden hade skaran av gäster tunnats ut ordentligt

och Lena kände sig klart onykter. Det hade varit en upprivande

vecka och hon var trött. Hon beslöt sig för att gå hem. Micke som

inte gärna slutade innan han var tvungen beslöt sig för att stanna

kvar en stund till.

”Vi syns på Stadion, vid pressläktaren. Matchen börjar tre”,


hälsade Micke när hon gick.

På vägen hem sneddade Lena över Gustav Vasakyrkans gård.

Hon ville i säng, men visste att hon först var tvungen att gå ut

med Rick, annars skulle han väcka henne alldeles för tidigt på

lördagsmorgonen.

Eriksson hade sett henne gå från krogen. Han hade tagit en

chansning på att hon skulle vara där. Det var det sköna med

människor som hade fasta vanor. Han visste att hon ofta tog

vägen över Gustav Vasa. Ett bättre tillfälle kunde han inte be om.

Kyrkans många hörn och utbyggnader gav honom skydd trots

fasadbelysningen. Lena skulle inte se honom förrän det var för

sent. Och ingen skulle se dem från gatan.

Han chansade på att hon skulle gå samma väg som han hade

sett henne ta tidigare och skyndade i förväg. I skuggan av det södra

koret tryckte han mot väggen. Han hörde gruset rassla när Lena

närmade sig.

När Lena steg ur ljuset steg han fram bakom henne. Han la

vänsterhanden över hennes mun och tryckte med den andra

handen upp hennes ansikte mot kyrkans blekgula vägg. Lenas

ansikte trycktes hårt mot den ojämna putsen. Hon hade ingen

chans att se vem det var som överfallit henne. Förgäves försökte

hon sparka bakut, men nedtryckt mot kyrkväggen kunde hon inte

komma åt Erikssons ben.

Eriksson pressade sin kropp och satte ett vasst och benigt knä

i hennes högerlår. Smällen tog så hårt att Lenas ben vek sig under

henne och hon skulle ha fallit omkull om Eriksson inte hade hållit

henne mot väggen.

Lenas händer och armar fäktade vilt bakom henne, men

Eriksson tryckte dem med sin kropp emot hennes rygg. Hon kunde

inget göra utan försökte slappna av. Hennes bultande hjärta saktade

av. Med ren viljestyrka höll hon paniken nere. Det överraskande

anfallet hade skrämt henne ordentligt, men hon fick snart kontroll

över sina känslor.

”Vad vill du?”, fick hon fram. Orden kvävdes av Erikssons

handske.

”Inte ett ord”, svarade Eriksson sammanbitet. Han lättade på

greppet om Lenas mun och flyttade handen så att han fick grepp

om hennes armar istället.

Lena övervägde sekundsnabbt om hon skulle skrika och hoppas

att någon skulle komma. Fast det var knappast troligt. En annan

sida av henne kände en pervers nyfikenhet, hon ville veta vad det

handlade om. Skulle hon bli våldtagen? Nej, hon trodde inte det.

Det handlade om något annat. Hon försökte vrida på huvudet för


att se sin angripare.

”Försök inte”, kom svaret och hennes huvud trycktes hårdhänt

mot den skrovliga väggen. Lena kände hur huden sprack och blodet

började sippra fram. Hon stönade högljutt.

”Jag varnade dig”, sa rösten i hennes öra. Den var ansträngd och

hade ett högt tonläge för en mansröst.

”Ja, ja”, vädjade Lena.

”Jag varnar dig för att fortsätta att snoka. Sköt dina egna

affärer.”

”Snoka i vad?”, klämde Lena fram med stor möda.

”Det vet du.”

”Annars...?”

”Annars...”, svarade rösten.

”Annars... drabbas jag av ett öde värre än döden eller ska du

tvinga mig att jobba för Vänt i häcken och skriva om kändisar?”

Eriksson förstod inte vad hon menade, bara att hon vägrade

lyssna.

Lena kände hur handen runt nacken togs bort, men innan hon

hann röra sig kände hon en våldsam skärande smärta i njurtrakten.

Hon sjönk ihop som en trasdocka, muskler och nerver blev tillfälligt

förlamade av det hårda njurslaget. Lena hade inte ens chans att

göra något.

”Annars vet du vad som händer. Vi vet var du finns!”

Hon fick en spark i midjan och ytterligare en när hon drog in

armar och ben i fosterställning för att skydda sig själv. Hon andades

djupt för att dämpa smärtorna och hörde hur hennes angripare

rusade därifrån. Gruset rasslade och Lena försökte få en skymt av

personen. Det enda hon såg var ett par mörkklädda ben och sedan

övermannade en smärtattack henne och blicken grumlades.

Några minuter senare hade smärtorna avtagit och Lena satte sig

försiktigt upp. Hon gick bit för bit igenom sin kropp. Högerkinden

var blodig, men det verkade inte allvarligt. Hon torkade bort det

mesta blodet med baksidan av handen. Hon var öm och skulle

få ett par präktiga blåmärken dagen efter, men annars var hon

inte skadad. Omtumlad och arg. Hon var rent ut sagt förbannad.

Förbannad på sig själv för att hon inte kunnat försvara sig och ännu

mer förbannad på kräket som hade hoppat på henne bakifrån. Det

kändes oerhört kränkande att han inte hade vågat möta henne öga

för öga. Att överfallet hade skett bakifrån för att hon inte skulle ha

en chans att se angriparen, hade ännu inte slagit Lena.

Med besvär kom hon upp på fötterna. Hon tog några vinglande

steg framåt innan hon fick koordinationen att fungera igen. Hon

gick över Odenplans ökenlika tomhet och mötte flera personer


som stirrade på hennes blodiga ansikte. Någon medkänsla visade

de inte utan snarare en rädsla över att bli inblandade. Kanske

bidrog det att Lenas ansikte var hopdraget i ilska.

”Va fan glor du på?”, fräste Lena till en medelålders man som

stirrade på henne.

”Ursäkta”, kom det lama svaret och Lena lugnade ned sig.

Det var ju inte hans fel. Nu ville hon bara prata med Micke. Hon

funderade ett tag på att gå tillbaka till baren, men hon kände ingen

lust att gå förbi kyrkan en gång till. Hon fick ringa senare.

Fotboll är den skönaste av idrotter. En idrott som ibland, i sina

bästa stunder och ögonblick, kan bli skön konst. De ögonblicken

är lika sällsynta inom fotbollen som de var på gallerier. I fotboll är

konsten flyktig. Ett kort ögonblick av okoncentration kan göra att

man missar det.

Fotboll är den lättaste av alla sportformer. Alla kan utöva den.

Allt som behövs är en boll och en vilja att bli lite svettig. Det vackra

och det svåraste är lika mycket ett mysterium för de som kan utöva

det som det är för åskådaren. En spelare kan skjuta tiotusentals

skott under en karriär, men bara ett blir ihågkommet. En spelare

kan göra hundratals av dribblingar under en säsong, men han kan

aldrig upprepa den mest framgångsrika.

Oavsett hur duktig en spelare är, är han ändå ingenting utan

sina lagkamrater och motspelare.

Fotboll utövas överallt över hela världen. Det är den biligaste

sporten. Allt som egentligen behövs är en boll som nästan hur

många spelare som helst kan dela på. Även om det är de duktigaste

som leker mest med den. De mindre duktiga får inrikta sig på att

försvara sig, att störa den bästes försök att åstadkomma konst.

Vilket i sig kan bli en konst. En lyckad Stefan Schwarz-glidtackling

under hans storhetsår, kunde vara lika skön att skåda som en

dribbling av Maradona. Ett svepande uppspel av Leboeuf hade

skönhetsvärden nästan i klass med en frispark av Platini. En

straffräddning av Ravelli kan för alltid ge honom en plats i hela

världens kollektiva minne. Det är ögonblicken som alla minns och

som förenar raser, politiska meningskiljaktigheter, religion på ett

sätt som konsten sällan lyckas med. En ek hängande upp och ner

över Drottninggatan i Stockholm var för Lena en betydligt mindre

konstupplevelse än ett mål på Stadion av Djurgården. Så var det

bara.

Det hör inte till fotbollen att vara objektiv, utan att alltid försöka

se till sitt eget lags bästa. Det var charmen och lockelsen med att ha


ett favoritlag. Det ökade nerven och intensiteten i upplevelsen.

Bara den som vet hur svår fotboll är kan tillfullo uppskatta

spelet. Det ser förledande enkelt ut och är det, eftersom det kan

spelas hur som helst när som helst. Men fotboll på elitnivå har bara

spelet gemensamt med det spel alla kan utöva.

Ändå var Lena en stor tillskyndare av kultur. Hon bara såg det

i ett vidare begrepp. Att beundra en fotbollsspelare i aktion var för

henne inte en mindre upplevelse än att sett Ernst-Hugo Järegård

i Väntan på Godot. Frågan var om det ens var en annorlunda

upplevelse. Ramen runt var annorlunda, även om Dramatens

stolar var nästan lika obekväma som Stadions bänkar. Bägge

upplevelserna var föreställningar med en början, en mitt och

ett slut. Det var ögonblickskonst som aldrig kan upprepas exakt

likadant.

Kultur är kul, det var Lenas fasta åsikt. Kultur är spännande.

Men i kulturskribenternas pretentiösa och tendensiösa avfärdande,

kunde man inte få den insikten. Kulturälskarna hade skrämt iväg

fler än vad de någonsin lockat till kulturen.

Teater är ett evenemang som kräver förberedelser, rätt kläder

och rätt attityd. Idrotten var enklare att ta till sig. Det går inte att

zappa bort en fotbollsmatch eller Hamlet bara för att man känner

sig uttråkad en kort stund. För att uppskatta de konsterna krävs att

man lär sig tålamod, att vänta ut belöningen istället för att kräva

den omedelbart. Hockey är de otåligas sport. Där finns det ständiga

händelser och synbar action för de okoncentrerade.

På ett hårddraget sätt såg Lena en könsskillnad där. Män föredrog

oftast den enklare formen av kultur som utövas i gäng och med stark

grupptillhörighet som har sitt uttryck i lojalitet för ett lag. Kvinnors

kultur skedde genom individuella upplevelser i salonger. Likheten

fanns i diskussionen och jämförelsen av upplevelsen efteråt.

Fler män stöder idrotten, fler kvinnor stöder kulturen. Istället

för att ses som olika uttryck för samma upplevelse ställs de i

konkurrens mot varandra.

Micke Molle försökte på varje sätt skämma bort Lena som mest

blev irriterad över hans omsorger. Hon var stel och hade en del

blåmärken och ett mindre skrapsår på ena kinden. Micke hade

blivit mer uppskrämd av händelsen vid kyrkan än vad hon var.

Lena var fortfarande arg för att hon hade låtit sig överraskas och

ilskan var långt starkare än någon känsla av rädsla. Mitt i alltihop

kände hon en känsla av upprymdhet. Hoten visade att hon, att de,

var på rätt väg. De var något riktigt stort på spåren.

”Du vill inte lägga av nu. Jag menar efter vad som hände igår”,

försökte Micke som hade tackat nej till att jobba under matchen.


”Jag önskar jag hade varit där.” Hans samvetskval var rörande,

men Lena kände vissa tvivel över vad Micke hade kunnat göra.

Micke hade den egenheten att bakom ett kameraobjektiv kände

han aldrig någon rädsla. Annars var han en självmedveten och

själverkänd fegis, som gärna höll sig borta från allt som liknade

våld. Ett tecken på intelligens hävdade han sin inställning till att

lösa konflikter med våld.

”Du har inte ont?”, frågade Micke omtänksamt.

”Sluta pjoska nu. Han ville bara skrämmas. Han var inte ute för

att skada mig. Han visste vad han gjorde. Ägna dig åt matchen.”

”Han lyckades skrämma mig iallafall.”

Djurgården tog en tidig ledning i matchen. De visade att de trots

tabellplaceringen var ett lag med talang och förmåga. Ännu en gång

bevisade de den gamla sportklyschan att motivation kan slå klass i

enstaka viktiga matcher.

Motståndarna hade ingenting att säga till om. Det var förnedrande

att se ett lag utan inspiration ge bort sina chanser till guldet.

”Micke, vad är egentligen bäst, att se fotboll såhär eller på

TV?”

”Förutom att jag hatar kylan, nu när solen börjar gå ned så är

frågan omöjlig att besvara”, menade Micke och snappade till sig två

bägare av halvtidskaffet som pressvärden just delade ut. ”Det är som

att svara på frågan om julmust är godast kall eller fesljummen.”

”Julmust???”, Lena tittade länge på Micke som låtsades som om

han hade gett ett svar av avgörande betydelse. Han hade fortfarande

förmågan att totalt överraska henne med de mest häpnadsväckande

kommentarer. Hans nästa ord var lika överraskande.

”Tror du att vi är riktigt nära sanningen eftersom de försöker

skrämma bort dig. De känner dig ju i och för sig inte, så det är ju

ett jättemisstag. Men de kan ju inte veta att du inte är normal och

inte blir rädd av att bli hotad och få stryk.”

”Önskar bara jag visste vad det vi är nära”, svarade Lena och såg

spelarna komma in på planen igen.

”Fesljummen. Julmust är banne mig bäst fesljummen”, sa hon

efter en stund. ”Den smakar mer då.”

Micke log brett.

”Det går inte att jämföra tycker jag. När man ser fotboll i TV ser

det så lätt ut. Man har en helt annan överblick. Spelarna verkar ha

så mycket utrymme runt omkring sig. När man sitter så här, ett

femtontal meter från planen märker man hur lite tid spelarna har,

även i Allsvenskan, att göra något. Man ser hur snett bollen kan

studsa på en tuva. Man förstår hur snabbt både tanke och fötter

måste fungera, och oftast inte gör det”, avslutade han och slog ut


med handen när en Djurgårdsspelare gjorde ännu en felpassning.

”Kommer du ihåg Halmstadsmatchen?” Han refererade till

matchen mot Halmstad några år innan, då Djurgården spelat utan

publik som straff för idioternas uppträdande i Göteborg. De enda

som varit på Stadion var spelarna och pressen. Lena och Micke

hade självklart myglat sig in som press även om de inte jobbade.

De var inte de enda som gjrot det, sällan eller aldrig har det varit så

mycket pressfolk på en DIF-match förut.

”Ja, det var så tyst. Man hörde alla kommentarer från spelarna.

Hur de ropade anvisningar till varandra och kommenterade en

del domarinsatser och varandras spel. En del fult språk om jag

kommer ihåg rätt.”

”Det var som att se fotboll i ett vakuum där bollträffar och spelet

på plan fick en hel annan dimension. Man saknade läktarvrålet och

stämningen enormt, ändå var det fascinerande att uppleva. Som att

gå på opera och inte höra sången.”

”Det låter som en välgärning”, replikerade Lena.

”Är man tondöv så...” I nästa ögonblick vrålade Micke rakt

ut. De känslor han aldrig fick tillåta sig när han fotograferade en

match släppte han ut på pressläktaren till kollegornas förargelse

och pressvärdens glädje. Mickes bautavrål dränkte hennes eget.

”Nu kan de inte bara missa det här”, sa Lena övertygat när de

gick från Stadion. Hon var lycklig och nöjd på det där löjliga och

stolta sättet man blir när någon man älskar gör bara ifrån sig.


KAPITEL 10

Micke vägrade låta Lena gå ut ensam, vilket innebar att han var

tvingad att följa med Lena och Rick på en långpromenad dagen

efter. Bara för att retas lite med den otränade Micke passade Lena

på att gå runt Brunnsviken. Sin vana trogen gick hon snabbt och

Micke klagade högljutt över tempot tills han inte längre orkade

gnälla, utan fick koncentrera sig på att hänga med.

På vägen tillbaka genom norra Vasastan förbarmade sig Lena

över Micke och bjöd honom på en öl på en av de civiliserade

kvarterskrogar som tillät dem ta med Rick in. Efteråt frågade hon:

”Får jag gå hem ensam nu?”

”Ja, men gå inte ut utan att ringa mig.”

”OK pappa, men jag tror Rick är en bättre beskyddare än du.”

”Det var inte snällt sagt. Jag är en riddare i skinande rustning.”

Lena gav honom en ”han är lite besvärlig, men rar ändå” kram

till tröst.

Hemma i lägenheten röjde hon undan lite och satte sig ned i

en fåtölj för att tänka. Rick hoppade upp och lade sig med den

självklara äganderätt hundar gärna visar i den andra fåtöljen. Lena

slöt ögonen och halvslumrade efter den långa promenaden när

telefonen ringde.

”Hej, det är Bergsand. Jag har lite nytt att komma med.”

Rick muttrade något i sömnen och vände sig om så att han

låg på rygg med frambenen uppdragna och bakbenen spretande

åt olika håll. Han såg ut som en bortkastad teddybjörn. När Lena

började prata spratt han till och tittade under den ovårdade pälsen

på henne. Han blinkade sömnigt och slöt ögonen igen.

”Jag ska träffa en bekants bekant senare ikväll. Då får jag veta

mer. Men jag tror jag redan nu vet på ett ungefär var Farmen är

belägen.”

”Var?”, frågade Lena otåligt.

”Den ligger någonstans i närheten av Skokloster. Exakt vilken

gård det är vet jag inte, men den ska ligga rätt avlägset, så det kan

inte vara många att välja på. Det är förstås under förutsättning att

Bibelläsarna har något att göra med de här Kristi dårar.”


”Kristi Dolkar”, rättade Lena honom.

”Vad är skillnaden?” Ulf Bergsand var upphetsad. Det här

var första gången på länge han kände den där ilningen av

tillfredsställelse som jobbet som journalist hade gett honom innan

förvisningen från Stocholm. Så här upplivad hade han inte känt sig

på många år. Lokalnyheter i all ära, de är ändå bara lokala.

”Vem är din källa?”

”Ledsen, det kan jag inte avslöja ens för dig Lena Blom. Som

god reporter borde du veta att du inte ens har rätt att fråga om min

källa.” Ulf Bergsand retades med henne då Sverige har en de mest

liberala lagstifningarna i världen när det gäller skydd av källor. I

USA och många andra länder kan journalister hamna i fängelse om

de vägrar uppge sina källor.

Precis som tjallare, eller goltuppar, är livsviktiga för polisarbetet

är bra källor helt avgörande för journalister. Därför bevakar de

svartsjukt sina källor.

”Jag tror jag har det rätta stället. Det är en slags retreat. Det är ju

modernt just nu. Fast det är ingen retreat för vem som helst. Den tar

inte emot gäster på annons, utan verkar jobba mer permanent.”

”Jag förstår”, sa Lena. ”Ringer du efter att du pratat med din

källa!?”

”Det blir sent i kväll, men jag ringer i morgon.”

Just när Lena skulle lägga på luren fortsatte han. ”Jag måste

tacka dig flicka. Du har väckt cirkushästen i mig. Det här är redan

så stort att det luktar Journalistpriset.”

Lena log för sig själv när hon lade ner telefonluren. Uppe på

vinden, bakom ett par tomkartonger från Apple stannade en

röststyrd bandspelare. Den var inkopplad på Lenas telefon och

Eriksson brukade kolla av den med jämna mellanrum.

Eriksson hade tagit ledigt. Han hade gått på en gudstjänst i

Södermalmskyrkan, men hade undvikit att åka ut till Farmen och

delta i Pastorns veckogudstjänst. Eriksson brukade gå till olika

frikyrkor. Han höll en mycket låg profil och när någon undrade

över vem han var hittade han på olika namn och försökte undvika

all uppmärksamhet. Nästa gång gick han till en annan kyrka.

Det var ett tag sedan han besökt Södermalmskyrkan på

Götgatan. Det fanns vissa mycket nyfikna medlemmar i den


församlingen som inget hellre ville än att inleda honom i samtal

innan och efter gudstjänsten. Det ingick i deras positiva syn på allt,

att man skulle prata med alla och alltid vara vänlig.

Eriksson delade inte deras utåtriktade sätt. Han gick dit mest

för att det var nära och för att det var en församling som var

allierad med Livets Ord. Livets Ord var den stora församling som

låg närmast hans gudsuppfattning. Därför kom han i sista minuten

och lämnade som en av de första, de gånger han besökte kyrkan.

Han satt alltid nära utgången och försökte visa att han inte ville bli

störd under sin andakt.

För en gångs skull kunde Eriksson inte riktigt koncentrera sig

på andakten. I tankarna var han hemma och öppnade paketet han

hade fått ute på Farmen. Han hade gömt det under sängen. Inte

för att det var säkrare där än på något annat ställe i lägenheten,

utan mer för att det gav en känsla av trygghet att inte låta det ligga

framme.

Han planerade hur han skulle använda det. In i minsta detalj

och tankarna fick håren att resa sig på armarna på honom av

tillfredsställelse.

Paketet skulle komma till nytta vid det fjärde attentatet. Den

här gången hade de siktat in sig på en Kvinnoklinik i Göteborg. Det

var en mindre klinik som låg i ett invandrartätt område. Attacken

skulle ske på onsdag kväll. Det var lite synd tyckte Eriksson. Han

hade gärna genomfört attacken på dagen. Det var mest muslimer

som bodde i förorten, vilket innebar att kliniken hade många

muslimska kvinnor som patienter. Det var inte en klinik som

utförde så många aborter, men det gjordes fler aborter där än

vad männen i förorten kände till. Det var många kvinnor som

utnyttjade anonymiteten för att slippa avslöja för familjen att de

utförde sin egen familjeplanering.

Eriksson hatade muslimer. Han såg den islamska läran som

det största hotet mot kristendomen. Bägge religionerna var

missionerande och hade stått emot varandra sedan korstågens tid.

De hade med vapenmakt och tvångsdop spridit sina versioner av

religionen genom tiderna, även om deras rötter var gemensamma

också med judendomen. Eriksson hade drömt om att få delta i

Gulfkriget, bara för möjligheten att kunna ge muslimerna en läxa.

När han kom hem till sin lägenhet i ett av de trista husen längs

Fol-kungagatan gick han omedelbart till sin säng. Han slängde

undan jackan på en stol och drog kärleksfullt ut ett paket från

under sängen och lindade upp det ur säckväven. Egentligen var det

två paket. Ett avlångt och ett mindre.

I det avlånga paketet låg en fettglänsande grönmålad Carl Gustaf.


Ett exemplar av en av Sveriges mest framgångsrika exportartiklar,

granatgeväret Carl Gustaf. Att det var en tveksam ära för kungen

att få ett sådant förstörelsevapen uppkallat efter sig, var en tanke

som aldrig slog Eriksson. Hans ögon tindrade. Hur hett önskade

han inte att han hade kunnat åka ut till ett grustag någonstans och

provskjutit geväret.

Hans långa smala fingrar smekte metallen. Eriksson lade geväret

på sängen och öppnade det mindre paketet. I det låg två granater.

Fler hade de inte kommit över. Eriksson hade ingen aning var Sten

hade fått tag i vapnet. Han önskade att han hade kunnat fråga, men

Pastorn hade gjort klart för alla att sådana frågor fick de aldrig ställa.

Kanske hade Sten köpt det från någon av motorcykelklubbarna, de

hade under hösten bevisat att de hade tillgång på granatgevär.

Han visste åtminstone att det inte fått tag i geväret vid det

vapenförrådsinbrott som Eriksson varit med om. Bristen på

ammunition hade lett till långa diskussioner om de överhuvudtaget

skulle använda vapnet vid det planerade attentatet. De hade inga

möjligheter att provskjuta, men Eriksson övertygade de andra om

att han skulle klara av att hantera vapnet.

Målet hade han rekognoscerat fram flera veckor tidigare. I det

tunga oktobermörkret skulle det inte bli något som helst problem

att ta sig fram till en skogsdunge och därifrån skjuta granaten mot

målet. Det skulle inte bli några offer denna gång, men attacken

skulle visa prov på variation och kreativitet. Den skulle också visa

samhället hur väl rustade de var att fullfölja sina löften. Och hur lite

samhället kunde göra för att stoppa dem. Det magra, skarpskurna

ansiktet klövs i ett grin.

Han packade noga in geväret och granaterna igen och sköt in

dem under sängen. Han var hungrig. Uppfylld av glädjen att leka

med granatgeväret beslöt han sig för åka och äta någonstans.

Han bestämde sig för en italiensk restaurang på Östermalm. Då

kunde han svänga förbi Vasastan och kontrollera den elektroniska

övervakningen han hade satt upp hos Lena Blom.

Den lille senige norrlänningen Samuel Forsberg var sur. Han hade

tvingats lämna sin familj en söndagskväll. Han gillade inte att

tvingas ge upp en av sina hemmakvällar med familjen. Kvällar de

brukade tillbringa framför tv:n. Det var dessutom sabbat och inte


en arbetsdag.

Eriksson hade ringt bara minuter innan och Samuel förstod

mycket väl att det var en order han hade fått. Eriksson hade varit

mycket upprörd och krävde omedelbart resultat. Samuel tvivlade

på omedelbara resultat. Hans arbete byggde på tålamod och ett

ständigt prövande av olika alternativ.

”Jag bryr dig inte om hur du gör. Jag behöver uppgifter om den

här Bergsand. Allt jag vet just nu är att han jobbar på Upsala Nya

Tidning. Det måste ha varit den där stofilen Blom och Molle besökte

häromdagen. Ta dig in i alla register du kan komma åt.”

Samuel försökte förklara att det var inte så många register han

kunde komma åt en söndagskväll. På jobbet vid säpo hade han

större möjligheter, men även där var han tvungen att vara ytterst

försiktig. Inte minst därför han där hade nyfikna kollegor som

kunde komma på honom.

”Jag kan inte förklara på telefon. Möt mig så fort som möjligt vid

kontoret på Östermalm.”

Samuel hade ursäktat sig till sin fru, en timid och mycket blyg

kvinna. Hon var van vid nödsituationer och plötsliga utryckningar

för att lösa något dataproblem. Datorer krånglade sällan på dagtid,

verkade det som. Hon lyssnade inte så noga. Hon hade aldrig

intresserat sig för eller förstått särskilt mycket av Samuels jobb.

Hennes värld inskränkte sig till familjen och långt därefter kom

jobbet som kanslist på Länsstyrelsens tillståndsavdelning. Hon

suckade djupt.

”Jag har just satt på kaffet och tänkte att vi skulle smaka

sockerkakan jag bakade idag. Bli inte borta länge.”

Samuel gav henne en kyss och lovade att komma tillbaka så

fort som möjligt. Hade han brukat den sortens ord skulle han ha

svurit en svavelosande ramsa när han stängde dörren. Hans frus

sockerkaka var en de stora lasterna i hans liv. De var inte många,

men sockerkakan hörde dit.

Eriksson hade under tiden ringt flera samtal. Han hade inte

fått tag i Pastorn som var bortbjuden på representationsmiddag

i Djursholm. Den filippinska hushållerskan som Nelsons

statusmässigt höll sig med hade inte klarat av att säga Djursholm,

men hon hade gjort klart att Pastorn inte fick störas annat än om

det var extremt viktigt.

Det var viktigt, men Eriksson beslöt sig för att det inte var

extremt viktigt. Han bad hushållerskan ta ett meddelande. Pastorn

skulle ringa honom på mobiltelefonen så fort det var möjligt.

Pastorn skulle känna igen numret och vidta de försiktighetsåtgärder

som krävdes.


Det tredje samtalet gick till Jonas af Cederlund, Kenneth Nelsons

personlige assistent. af Cederlund var inte medlem av Kristi Dolkar,

men han var tillsammans med Karen Nelson den ende som visste

något om dem. Det kunde inte hjälpas, men Samuel behövde

tillgång till datorer och af Cederlund hade tillgång till CCS’ kontor

där det fanns ett överflöd av datorer.

Eriksson beordrade af Cederlund att möta dem på kontoret. En

order som fick af Cederlund att rasa. Han tålde inte Eriksson som

han såg som en labil våldsverkare. Han erkände nyttan av Eriksson,

men betraktade honom ändå som en säkerhetsrisk. Det var något

obestämbart hos Eriksson som störde honom. Och han hatade att

ta order från en yngre och underordnad.

När han såg Erikssons glansiga ögon bara några minuter senare

förstod han var det var. Eriksson var inte riktigt klok. Han hade

tappat kontrollen. I de bruna ögonen lyste fanatismen. af Cederlund

hade varit yrkesmilitär i fallskärmsjägarna, ändå ryste han till när

han såg Erikssons asketiska ansikte och brinnande ögon.

Eriksson visste vad af Cederlund tyckte om honom och han

hade alltid trott att en dag skulle det leda till någon slags uppgörelse

dem emellan. Det hade varit nära en gång för ett halvår sedan,

men Pastorn hade gått emellan. Pastorn hade varnat dem för att

låta sina personliga känslor ta överhanden. Saken kom före allting

annat.

Bara någon minut senare anlände Samuel. Eriksson förklarade

snabbt vad han hade hört på telefonavlyssningen hos Lena. Han

behövde inte förklara vikten av att agera snabbt. Alla tre visste vad

som stod på spel. Samuel undrade vem af Cederlund egentligen var

och vad hans uppgift var, men han visste nog mycket för att låta bli

att fråga. Vem Pastorn var och att hans företagsgrupp hette CCS var

ingen hemlighet för Samuel. Pastorn var trots allt en offentlig, om

än mycket medieskygg person och Samuel var allmänbildad. Det

enda han inte visste var vad CCS stod för.

Han såg sig nyfiket omkring i kommunikationsrummet. Så vitt

han förstod fanns där allting han kunde tänkas behöva. Han slog

sig belåtet ned vid en av skärmarna och startade upp datorn. Han

valde en mycket kraftfull PC som var kopplad med ett direkt till

en T3 internetanslutning. De andra maskinerna var seriekopplade

i ett nätverk. Samuel kontrollerade noga att PC:n han valt inte var

inkopplad på det lokala nätverket.

Utmaningen i det han skulle göra snärjde honom snabbt och han

hade inte längre några tankar på sin frus sockerkaka. Emellanåt

förklarade han kortfattat och med alltför många tekniska termer

för Eriksson och af Cederlund vad han höll på med och bad om en


kopp kaffe.

Det första han gjorde var att gå in och ut ur en massa stordatorer

ute i samhället. Han förklarade att han gjorde det för att källan till

de förfrågningar han skulle göra inte skulle kunna spåras.

”Kan de spåra dig annars?”, frågade Eriksson som var den minst

datorkunnige av de tre.

”Javisst. Du kan alltid spåras. Det gäller att försvåra spårningen

så mycket som möjligt så att de inte kan följa spåret bakåt.

Därför har jag nu tagit mig in i flera datorsystem. Jag har gått in

i Riksförsäkringsverkets, därifrån har jag gått till Trygg Hansas

centraldator och därifrån till Bilregistret och så vidare. Jag har

kopplat upp mig via deras ip-nummer och sedan gått vidare till

nästa och klonat olika nummer. Jag har lämnat massor med spår,

men nästan alla är falska. Allt för att försvåra så mycket som

möjligt att någonsin hitta hit igen, särskilt som jag lagt upp ett

säkerhetsprogram kring vår egen uppkoppling. Det är faktiskt

ganska fiffigt. Något jag själv hittat på.” Det sista var ett ovanligt

självskryt från Samuel som inte gärna drog uppmärksamheten till

sig själv.

”Jag trodde datasystemen var skyddade mot sånt?”

”Det finns en mängd olika skydd och säkerhetsspärrar. Men alla

system som har telefonsvar och liknande går att koppla sig vidare

i. Det är bara en fråga om att knäcka dem. Du tror väl inte riktiga

datacrackers betalar sina egna telefonräkningar? Fast jag måste

erkänna att Telia har lyckats spåra en hel del av dem på senaste

tiden. Det är därför jag använder så många mellanstationer. De här

datorerna tar emot mängder av samtal och varje mellanstation

jag använder minskar risken. Han vände sig till af Cederlund. Jag

skulle rekommendera att ni stänger den här telefonlinjen så fort ni

kan. Jag har inte gått ut via er växel nu, utan gick via en särskild

linje.”

”Ingen fara,” sa af Cederlund lugnt. ”Den där linjen går inte att

spåra. Vi betalade en Teliainstallatör tjugotusen för att få en linje

utan nummer och som därför inte går att spåra i första taget. Och

han verkar ha hållit sitt löfte för vi har inte fått någon telefonräkning

på den. Undrar vem som får räkningen?”, skojade han.

”Det ska jag komma ihåg”, sa Samuel beundrande.

Den närmaste halvtimmen hackade han sig genom de svenska

dataregistren.

”Tack och lov för personnumren”, sa Samuel efter att besökt

skattemyndigheternas dator och plockat fram Ulf Bergsands

personuppgifter. ”Personnumren underlättar alla datasökningar,

och eftersom allting, nästan, är baserat på dem är det lätt att ta sig


in utan identifikationer och koder.”

En timme senare hade Samuel plockat ihop en ansenlig bunt

datautskrifter om Ulf Bergsand.

”Kan du ta dig in på hans jobbdator?”, frågade Eriksson. ”De här

uppgifterna är bra, men jag behöver mer.”

”Han jobbar på UNT och som tidning måste de ha nätverk.

Självklart kan jag ta mig i hans dator på jobbet. Det är bara datorer

som inte är anslutna till nätverk eller telefonnätet som är helt

skyddade från intrång”, förklarade Samuel. ”Det var därför jag

aldrig lyckades ta mig in i den där Lena Bloms dator. Hon har ett

modem det kom jag fram till, men det verkar inte fungera.”

Vid den påminnelsen förstod Eriksson att han skulle bli tvungen

att bryta sig in i Lenas lägenhet. Det var riskabelt, inte minst då

hon jobbade hemifrån och det aldrig gick att räkna ut i förväg hur

länge hon skulle vara borta varje gång hon gick ut. Men skulle han

få fram vad hon gömde i sin dator var inbrott enda lösningen.

”Det här var lätt”, sa Samuel efter en stund. ”Nja, kanske inte

så lätt som jag trodde. Den här Bergsand har en massa saker i sin

dator, men han har också en låst mapp. En fyrsiffrig kod, eller fyra

bokstäver”, fortsatte han för sig själv.

”Har du några gissningar?”

”Nej. Jag söker något som rör oss. Jodå, i den låsta mappen finns

något enligt sökorden.”

”OK, låt oss titta igenom det som öppet så länge.”

De tre stirrade på skärmen där Bergsand gamla artiklar, datorspel

och annat dök upp. Samuel öppnade och stängde den ena filen

efter den andra. Hans fingrar rörde sig snabbt över tangentbordet

och med musen styrde han arbetet så snabbt att de andra hade

problem att följa med på skärmen.

”Tja, då är det väl bara den låsta mappen kvar. Men jag tog med

mig en liten grej som säkert löser det. En fyrdelad kod är lätt. Det

finns bara så många möjligheter. Åttasiffriga eller tiosiffriga koder,

de tar lite tid.”

Samuel sköt in en diskett han hade grävt fram ur innerfickan på

sin lite luggslitna tweedkavaj.

”Det här är ett program som går igenom koder.”

”Varför behövde du inte det förut?”, frågade Eriksson som nu

hade blivit ganska nyfiken.

”De datorer jag gick in i tidigare har jag besökt förr och kan

koderna. Det var därför jag valde de omvägar jag gjorde. Och

eftersom de uppgifter jag tagit fram är mer eller mindre offentliga

byter de koder sällan. Det är så många som jobbar med systemen

att varje kodbyte blir för komplicerat. Tack och lov är vi människor


lata till naturen.”

På skärmen sökte programmet igenom möjligheterna och hade

inom fem minuter hittat Bergsands kod. Han hade valt de fyra

mittersta bokstäverna i sitt eget efternamn.

”Inte så dumt, smackade Samuel. De flesta väljer födelsedagar

eller personnumret. Och det är dumt. Här har vi något. Filen, eller

dokumentet eftersom det är Macintosh är döpt till Kristi Dårar!”

Han såg inte Erikssons snabba snörpande på munnen.

Han öppnade filen. I den kunde Eriksson, af Cederlund och

Samuel läsa minnesanteckningar från Ulf Bergsands möte med

Lena och Micke. Det visade tydligt att de var Kristi Dolkar på spåren

och att de redan hade kopplat ihop Bibelläsarna med Kristi Dolkar.

För Eriksson var det en chock att läsa om brevet Lena hade hittat i

Pernillas dator. Samuels självförtroende hade växt ordentligt under

arbetet i de olika dataregistren. Han hade visat vad han kunde göra.

Som en trollkarl hade han både underhållit och förbluffat de som

inte kunde lika mycket.

”Slarvigt att inte radera bättre”, sa han förebrående och

tystnade snabbt när han såg Erikssons reaktion. Eriksson sträckte

ut handen och lade den mjukt, nästan försiktigt över Samuels

armbåge. I nästa ögonblick kände Samuel en förlamande smärta

och hans vänsterarm trillande ned från tangentbordet.

”Säg aldrig så till mig”, väste Eriksson sammanbitet.

Samuel masserade vänsterarmen. Smärtan hade snabbt gått

över men det stack fortfarande i armen. af Cederlund noterade att

han skulle vara försiktig med att underskatta Eriksson.

”Kan du radera bättre? I så fall se till att den där informationen

försvinner så att ingen kommer åt den igen.”

Samuel lydde omedelbart. För säkerhets skull raderade han

dokumenten medan de var öppna och skrev dem sedan fulla med

bokstavssvammel. Först därefter slängde han dem.

”Nu går innehållet aldrig att rekonstruera och skulle någon hitta

dokumenten finns det bara obegripliga bokstavskombinationer i

dem.”

”Jag har saker att göra”, sa Eriksson bistert och lämnade dem.

Eriksson kunde höra, nästan känna Pastorns irritation, men rösten

var lika lugn och sammetslen som alltid.


”Saker och ting utvecklas inte som du lovade.”

”Du sa att hon skulle kunna skrämmas bort.”

Orden och det underliggande hotet fick Eriksson att rycka till.

Hans bil girade till och han fick rycka mobiltelefonen från örat för

att hjälpa till att styra den rätt. Han hade just rapporterat vad de

upptäckt.

”Hallå”, fortsatte rösten i hans öra. Det klippte lite i

GSMtelefonen som de använde för att de digitala telefonerna var

mer avlyssningssäkra.

Klockan på instrumentpanelen visade att den var halv två på

natten. Det hade dröjt längre än väntat innan Pastorn hade kommit

hem och fått hushållerskans meddelande.

”Det kan inte hjälpas”. Pastorn gjorde en paus och gav sedan

ordern Eriksson hade förutsett. ”Gör i Guds namn det som måste

göras. Men se till att det ser ut som olyckshändelser.”

Eriksson hade tur. Det hade varit en lång och kall natt i bilen.

Han satt i en Volvo av äldre modell som han hade stulit ute i

Gottsunda strax utanför centrala Uppsala. Det hade tagit honom

30 sekunder att ta sig in i bilen. Han var otränad och lite kall,

därför hade det tagit så lång tid att få upp låset. Inne i bilen hade

han rivit bort plasten under tändningslåset. Det tog inte lång stund

för honom att identifiera de olika trådarna och slita loss dem från

tändningslåset.

Snart hade han åstadkommit en gnista och motorn hostade

igång. Med ett lätt tryck på gaspedalen fick Eriksson bilen att gå

jämnt innan han satte sig upp och noga såg sig omkring. Det fanns

inte en människa ute och alla fönster runt omkring var släckta.

Klockan var fyra på natten mellan söndag och måndag. Han körde

lugnt ut bilen från den stora parkeringsplatsen och in mot Uppsalas

centrala delar.

Vid Kåbo svängde han västerut strax innan platsen för det första

bombattentatet. Sakta körde han förbi det hörnhus på Götavägen

Ulf Bergsand bodde i. Huset var nedsläckt.

Ulf Bergsand bodde ensam i huset omgiven av böcker, maltwhisky,

en unik samling bluesskivor, en gitarr han spelade hellre än bra på

och halvtäljda smörknivar. Som vanligt sov han lite oroligt. Strax

före sex såg Eriksson hur ljuset tändes. Han ruskade på sig och


försökte skaka av sig den råa kylan och obehaget av att sitta och

halvsova i den fuktkalla bilen. Efter fem minuter slocknade ljuset

igen. Bergsand hade bara gjort ett toalettbesök. Besviken sjönk

Eriksson ned i den nedsuttna förarstolen. Efter en stund rotade

han runt i sin plånbok och hittade en ecstasyjordgubbe. Han

behövde hålla sig alert.

Strax efter halvnio kom Ulf Bergsand ut. Han hade sin paletå

och ett paraply av engelsk modell med sig. Det hade regnat lite

just före gryningen. På gatan fanns en del våta pölar. Löven från

villaträdgårdarna flöt långsamt i dem. Runt om skyndade folk till

sina jobb. Ingen lade märke till Eriksson där han satt i Volvon.

Eriksson hade tur. Bergsand hade tänkt ta bussen till jobbet.

Obekymrat vandrade han mot busshållplatsen. Han gick med lite

struttiga steg och lade vikten på tårna när han gick. Då och då

svängde han till med paraplyet. Han var på ett utmärkt humör.

Volvon startade med en hostning när Eriksson fifflade med

trådarna till tändningen. Han hade valt en bil som hade lätt

rökfärgade rutor, vilket gjorde det svårare att se in i den. Sakta

rullade han nedför gatan och höll ett avstånd på minst ett kvarter

mellan sig själv och mannen med paraplyet och den gammaldags

portföljen i den andra handen.

Runt omkring kom Bergsands grannar ut och startade upp sina

bilar. Vid Livets Ords bibelskola kom de studerande till veckans

första lektioner. Uppsalastudenter kom och gick vid de olika

institutionerna. Eriksson såg svårigheterna, men han hoppades

få ett tillfälle. Och förr eller senare skulle han få möjligheten,

problemet var tiden.

Han visste inte om Bergsand hade kontaktat Lena Blom ännu,

men han chansade på att han skulle göra det först när han kom till

jobbet. Eriksson visste att Lena brukade ta morgonpromenaden

med Rick runt åttatiden och han hoppades att även om Bergsand

försökt ringa henne skulle han ha misslyckats.

Han såg Bergsand stanna till och titta vänsterhöger för att korsa

gatan. Det var hans chans. Han rusade motorn något för att få

ordentlig fart på bilen.

Den tunga Volvon träffade Bergsand bakifrån när han nästan

hade korsat gatan. Kraften i kollisionen kastade journalisten flera

meter fram och in i en av de parkerade bilarna. Han studsade

mot den stillastående bilen och fick ännu en smäll av Volvons

bakflygel. Bergsand kände den inte eftersom han redan var död av

skallskadorna han fick när han träffade den parkerade bilen.

Volvon stannade till och satte sedan fart och fortsatte hänsynslöst

vidare. Förbipasserande kom rusande. En man fiskade efter sin


mobiltelefon i väskan för att ringa 112. Några unga kvinnor hade

rusat fram till Bergsand. De ryggade tillbaka när de fick se hans

krossade ansikte. Chockade började de gråta. En av dem böjde

sig ned för att se om det kunde finnas några livstecken hos byltet

som låg på gatan. I högerhanden höll det fortfarande paraplyet i ett

krampaktigt grepp som låsts i dödsögonblicket.

Lite längre fram försökte en manlig student på väg till zoologiska

institutionen få Volvon att stanna. Eriksson väjde undan först i sista

ögonblicket. Studenten kastade sig handlöst undan och rullade

flera varv på trottoaren.

Eriksson trodde inte att pojken hade kunnat se hans ansikte

och bilen var stulen så det spelade ingen roll om han såg den eller

nummerskylten. Innan numret var känt skulle han redan ha bytt

bil. På händerna hade han kirurgiska handskar, vilka han haft på

sig hela tiden för att undvika fingeravtryck. På huvudet hade han

en mössa som han hade dragit ned så långt som möjligt i pannan.

Farten försvårade också att någon skulle se honom.

Meningen var att det skulle se ut som en smitningsolycka,

vilket också var vad polisen först trodde. Ägaren till Volvon hade

inte ens hunnit anmäla den som stulen innan han anklagades för

smitningen. Då var det för sent att få upp något spår på Eriksson.

”Du har inte hört något från Bergsand ännu?”, frågade Micke Lena

och fortsatte leka med hennes dator. Micke tillhörde de fotografer

som intresserat sig för bildbehandling i datorer. Han var fascinerad

av möjligheterna att manipulera bilderna med pixels och digital

teknik i form av ettor och nollor. Han var också skrämd av det.

En gång hade han fått lära sig att en bild aldrig ljög, nu var

det oftare så att en bild alltid ljög, framförallt reklambilderna.

Manipulationen kunde vara liten som att ta bort finnar eller en

extra midjevalk på en H&M-affisch eller rena montage som gör helt

nya bilder, begränsade bara av fantasin.

Dessutom slapp han mörkrumsarbetet som var den del av

fotografin som hade allra minst lockelse för honom. Han hade aldrig

tyckt om att stå och slabba med en massa vätskor som var tvungna

att hålla en viss temperatur i rött sken. För att i dagsljus sedan se

en bild som inte riktigt var densamma som han sett framför sig i

mörkrummet.


I datorn kunde han direkt se vad som hände och han prövade

den ena efter den andra lösningen. Det svåraste blev därför mer

att bestämma sig än att hitta på nytt. De mesta av det som kunde

göras var ointressant, det var det subtila uttrycket i förändringen

han sökte. Precis som videotekniken erbjöd tekniken massor

med nya lösningar som varken hjälpte bilden eller förståelsen

eller konstnärligheten i den. En film blir inte intressantare för att

bilden snurrar, en bild blir inte heller självklart intressantare för

att man lägger ett filter över den. Knapptryckarraseriet lockade

kanske amatören och den ovane, det var hur man utvecklades med

tekniken som avslöjade talangen.

”Nej, jag ringde men han är inte på UNT ännu”, svarade Lena.

”Ville de inte tala om var han var, eller har han ingen

mobiltelefon? Det lät som om han verkligen hade nyheter för

oss.”

”Ja, jag är supernyfiken.”

”Ja, det var helt tydligt en bortkastad varning häromkvällen.”

”Jag prövar igen.”

Lena ringde UNT för fjärde gången den dagen. Växeltelefonisten

sa att Bergsand inte var inne och hon hade ingen aning om var han

befann sig. Han skulle ha varit på jobbet som vanligt vid niotiden.

Han hade inte gett något annat besked.

”Det här känns inte bra.”

”Kolla det här filtret. Det är väl ballt.”

”Javisst, men bilden då!”

”Jag bara prövade, jag tyckte ditt ansikte blev mer intressant

i moaré. Det lyfter fram dina inre kvaliteter, som att du aldrig

lyssnar på goda råd.”

Micke hade lekt med ett av sina porträtt av Lena. Moaréfiltret

hade klumpat samman de olika bildelementen, pixlarna, så att

ansiktet gav intryck av någon magsjuka, och lockade till illamående.

Lena var inte normalt överdrivet fåfäng, men det där var inte hur

hon såg sig själv. Möjligen speglade det hur hon kände sig just då.

”Micke, något är helfel. Jag känner det på mig. Ulf Bergsand

hade något på gång. Han skulle ha ringt för länge sedan. Jag ringer

hans redaktör.”

Efter att fått vänta fem minuter i växeln lyckades Lena få tag i

chefredaktören på UNT. Han lät chockad, den vanligen kraftfulla

rösten var vek och darrande.

”Jag vet vem du är”, sa han efter att Lena presenterat sig. ”Ulf

jobbade med dig på en grej om militanta kristna. Vansinnig idé.

Han övertalade mig.” Chefredaktören talade i stackato.

”Vet du var Ulf Bergsand finns någonstans? Jag har sökt honom


hela morgonen.”

”Jo.” Chefredaktören drog ut det korta ordet så att det räckte en

hel sekund. Sedan hämtade han andan och fortsatte: ”Ulf Bergsand

är död. Han blev påkörd av en bil i morse på väg till jobbet. Han

dog omedelbart.”

”Va???!!”

”En smitning. Polisen ringde nyss. De tror det var en biltjuv som

körde på honom. En olyckshändelse.”

”Olyckshändelse, säkert!”, vräkte Lena ur sig när hon slängde

på luren. Sedan sjönk hon ned i en stol med ansiktet i händerna.

Det tog några minuter innan hon klarade av att berätta nyheten för

Micke.

”Jag tror inte det var en olyckshändelse. Bergsand hade något

att berätta och han dog precis innan han skulle berätta det.”

”Det händer lite för många olyckshändelser i Uppsala”, svarade

Micke. ”Är det inte dags att vi pratar med polisen nu? Den där

Lundgren verkade OK.”

”Nej. Det är vår story.”

”Var inte så envis Lena. De här människorna drar sig inte för

något. De kanske kommer efter oss nu. Polisen kan skydda oss.”

”Var inte så feg, Micke. Vi har inga bevis, men vi måste ge bort

våra misstankar.”

”Feg, att akta sitt skinn är inte att vara feg. Det är att vara

klok.”

Lena lyssnade inte. Hon hade skjutit ut hakan på ett sätt som

gjorde klart för Micke att han talade för döva öron. Inget han kunde

säga skulle få Lena att dra sig tillbaka.

”Bergsand skulle få veta var Farmen är. Ingen mer än vi visste

det, ändå blir han mördad.” Lena talade mest till sig själv.

”Vi vet inte säkert att han var mördad. Det kan ha varit en

smitning.”

”Visst, och påven kommer att välsigna homosexuella.”

”De måste avlyssna min telefon.” Hon stirrade på telefonen som

stod på skrivbordet som om den var giftig.

”Eller Bergsands.”

”Det är mig de skuggat.”

”Lena, jag gillar verkligen inte det här. Ska vi inte snacka med

polisen först.”

”Nej, vi ska röra om i grytan nu.” Lenas ansikte var spänt

och Micke höll andan. Han hade sett henne likadan på uppdrag.

Senast var när hon med mutor hade tvingat sig fram till en av

rebelledarna i Somalia under inbördeskriget. Hon hade bestämt sig

för en intervju och hon fick en intervju. Micke fick bilderna och en


nervös mage som det tog en halvflaska insmugglad Johnnie Walker

att bota. Micke köpte den av en amerikansk marinkårssoldat för en

summa som hade räckt till lyxmiddag på Norbert & Paul.

Lena greppade telefonen och drog den till sig. Hon tittade

i sin fickkalender, den som Micke alltid refererade till som

intelligensprotesen.

”Jag vill tala med Kenneth Nelson. Mitt namn är Lena Blom och

det är mycket viktigt. Jag väntar tills han kan tala med mig.”

Micke stönade och rullade med ögonen. De fina kråkvinklarna

vid ögonen och mungipan brukade antyda att Lena hade nära till

skratt. Den här gången talade de ett annat språk.

”Lena, vad roligt att du ringde. Jag var mycket imponerad av dig

när vi träffades häromdagen. Vad kan jag hjälpa dig med?”, svarade

den välmodulerade rösten i telefonen. I en anknytning på Nelsons

rum lyssnade Jonas av Cederlund på samtalet.

”Tack, det var snällt sagt, det var ett spel två kunde spela tänkte

Lena. Men jag har ett helt annat ärende just nu. Jag har några

frågor.”

”Du ringer alltså inte för att utbyta vänskapligheter. Du vet att

jag inte svarar på frågor från journalister.”

”Det här är inte frågor från en journalist. Det är några frågor jag

vill ställa som en vän.”

”En vän...?”

”Ja, en vän till någon som dog i morse. Vad har du att göra med

Bibelläsarna? Är Bibelläsarna och Kristi Dolkar, dårarna som ligger

bakom bombattentaten och morden på kvinnoläkare, desamma?

Var ligger Farmen? Har ni mördat Ulf Bergsand?”

För varje framkastad fråga stönade Micke allt högre. Hela hans

varelse skrek ut ”sluta nu, sluta nu”, men inget begripligt ord kom

över hans läppar. Bara bluddrande stavelser.

Det blev tyst en stund. Lena kunde inte höra någonting i

telefonluren. På CCS kontor hade Kenneth Nelson lagt handen

över luren.

”Hur kan hon kopplat ihop mig med det här?”, frågade han

af Cederlund. För första gången sedan de började jobba ihop för

nästan tio år sedan fanns det sprickor i hans röst. af Cederlund

kunde inte svara. Nelson hämtade sig snabbt.

”Du kommer att ta död på oss, om vi har rätt”, kved Micke.

”Jag har ingen aning om vad du talar om. Men det är oerhörda

och mycket förolämpande anklagelser du gör. Upprepas de så kan

du räkna med en stämning.” Nelson lät precis som vanligt när han

återupptog samtalet.

”Ojoj, det där skakade om honom ordentligt”, sa Lena till


Micke samtidigt som hon höll för luren. Micke undrade över Lenas

analys.

”Antyder du på något sätt att jag skulle ha något att göra med

de här händelserna jag har sett på nyheterna?”, fortsatte Nelson.

”Jag har aldrig i mitt liv hört talas om de här Kristi någonting. Ännu

mindre vet jag något om någon farm.”

”Kan jag ta det som att du inte har någon kommentar?”

”Nej det kan du inte. Du kan ta det som ett nekande och jag

finner dina insinuationer oerhört förolämpande. Jag förstår av din

ton att du anser att jag har något med det här att....”

”Ulf Bergsand mördades i morse. Jag har blivit förföljd. Min

telefon är antagligen avlyssnad. Det vet du inte heller något om,

va?”

”Absolut inte. Jag har ingen som helst aning om vem Ulf Bergsand

är. Jag tycker det låter som om du är paranoid. Jag trodde du var

en förnuftig och duktig ung kvinna, men nu här jag att jag gjort

ett stort misstag. Du är uppenbarligen spritt språngande galen. Du

fantasierar. Jag är en respektabel affärsman. Jag känner folk som

kan få stopp på de här trakasserierna. Adjö.”

Han lade på luren. Stirrade en stund på den och sa utan att

vända sig om: ”Se till att Eriksson hör av sig. Nu har jag ett möte

på SAF.”

”Det där skakade om dem ordentligt”, sa Lena till Micke.

”Vadå skakade om? De förnekade till allt och vi har inga som

helst bevis. Har du rätt är våra liv förmodligen i livsfara. Har du fel

kommer du aldrig mer att få ett jobb i den här stan?”

”Jag har inte fel.” Lena sköt fram hakan och stirrade tjurigt

utmanande på Micke.

”Nej, och de hade du inte i Somalia heller när du påstod att

granaten var en blindgångare. Jag kunde inte höra på tre dagar.”


KAPITEL 11

Mordet på Ulf Bergsand nådde inga löpsedlar.

I Upsala Nya Tidning och några få andra tidningar hedrades

han dock med en nekrolog som i ohämmade ordalag tog fram det

positiva och framgångsrika hos honom. Ulf Bergsand hade skrattat

gott åt det hela om han hade kunnat läsa orden. Men för hans

syskon och vuxna barn var de en stor tröst. Överallt skildrades det

som en smitningsolycka och någon expert från Vägverket grävdes

fram för att ännu en gång uttala sig om hur farliga hastigheterna

var. De måste sänkas, menade experten och fick medhåll av

trendkänsliga politiker.

Från löpsedlarna hade också bombattentaten försvunnit.

De hade snabbt ersatts av den senaste politiska skandalen och

varvades med de vanliga sexråden och bantningstipsen, som

kvällspressen alltid gräver fram när de inte hade något smaskigare

att komma med.

I artiklar inne i tidningarna gav polisen sina ”inga kommentarer”

och ”utredningen fortskrider på ett tillfredsställande sätt”. ”Vi

förväntar oss att kunna göra ett anhållande när som helst”. ”Vi

arbetar med de ledtrådar vi har”, ”Vi bearbetar alla de tips vi har

fått in”. Fraserna var välkända för alla som fortfarande väntade på

resultatet av mordet på Olof Palme.

Polisen hade alltså inga konkreta spår utan var tvungna att

bearbeta varenda litet tips, oavsett hur fånigt det verkade. Om

inget särskilt hände var polisens hopp det långsiktiga och tålmodiga

spaningsarbetet. Och hoppet om att allt jobb skulle ge resultat eller

tvinga fram någon vettig information.

Micke vägrade släppa Lena ur synhåll. Hade hon tillåtit det

skulle han försökt sova i hennes soffa. Det föll honom inte in, trots

sin uttalade feghet, att tänka på sig själv som ett möjligt offer. Det

var Lena han var rädd om, inte sig själv. Logiken i det hela undslapp

honom helt och Lena väntade på att något skulle hända.

Hon var säker på att hon hade provocerat fram en reaktion,

något skulle ske inom kort. Hon var inte rädd, men mycket

försiktig. Bilen lämnade hon för säkerhets skull in i ett garage


där den var bevakad dygnet runt. Fast hon inte lät Micke veta det

kände hon också tacksamhet för hans omsorger.

Lena var inte den ende som hade beskydd. De flesta landsting

hade hyrt in säkerhetsvakter för att bevaka kvinnoklinikerna.

Vilket inte blev någon succé överallt då många kvinnor fann det

förnedrande att söka hjälp för det mest intima och samtidigt bli

kroppsvisiterade av vakter från Falck eller Securitas. På det stora

hela förstod och sympatiserade de dock med åtgärderna när de

insåg varför vakten ville kolla kappor och handväskor. Även

poliserna tog för vana att köra förbi och kontrollera klinikerna så

ofta de kunde.

För socialministern blev skyddsåtgärderna extra besvärliga. Hon

ombads ställa in de flesta av sina offentliga framträdanden och fick

ett antal extra skyddsvakter från säpo med sig. Det sattes in extra

bevakning och passiva skyddsåtgärder. Den extra uppvaktningen

och bevakningen fick socialministern att ännu en gång fundera

över politikens villkor.

Ingen vågade dock negligera hoten. Speciellt inte när nästa

hotelsebrev anlände till de större tidningarnas och TV-stationernas

redaktioner på onsdagsmorgonen. Då hade redan radionyheterna

och soffnyheterna i TV2 och TV4 meddelat att ännu en attack hade

skett.

Skottet hade gett Eriksson en härlig adrenalinrush. Upphetsningen

hade strömmat igenom honom när han packade ihop pansargeväret

och slängde in det i sin bil. Han kontrollerade noggrant att han inte

lämnat något material efter sig. Fotavtrycken i den mjuka och

fuktiga jorden oroade honom inte. Skorna var inköpta i fel storlek

på OBS och han skulle göra sig av med dem så fort som möjligt.

Bilen stod parkerad en bit därifrån och han var tvungen att

bära byltet med Carl Gustafgeväret. Han mötte ingen och var helt

övertygad om att hade kommit därifrån utan att själv bli sedd.

Efter sig lämnade han en byggnad som hade fått ett

pansarbrytande skott genom en bärande vägg. Det hade försvagat

byggnaden så mycket att en yttervägg hade fallit inåt och krossat

laboratoriet. De materiella skadorna rörde sig i om många

hundratusentals kronor. Det fanns glassplitter och murbruk

överallt.


Eriksson stod fascinerad och såg förödelsen sprida sig när

väggen kollapsade. Han hade haft tur, att träffa den bärande väggen

var inget han hade räknat med. Han hade bara räknat med ett hål

genom fasaden. Det var med en viljeansträngning han tog ned

geväret, svepte filten runt det och gav sig iväg.

Med upphetsningen fortfarande svällande inom honom kom han

ihåg ryckningen i granatgeväret, svoschande när granaten gav sig

av på sin knappt hundra meter korta färd. Eldflamman, som hade

lyst upp mynningen på granatgeväret som han hade stöttat mot

både axeln och en grenklyka på en björk.

Ljuset från granaten hade för ett kort ögonblick tillfälligt

förblindad honom. Rekylen var kraftigare än han väntat och ryckte

det rörformade vapnet uppåt den klara stjärnhimmeln. Han drog

det snabbt nedåt för att kunna följa händelserna. Eriksson såg

egentligen aldrig granaten, bara avskjuningsflamman, förrän den

träffade kvinnoklinikens vägg och försvann in i byggnaden.

Ögonblicket senare hördes detonationen och väggen som föll

samman och därmed drog med sig all utrustning. Det hade blivit

ett inferno av oljud där det sekunder tidigare hade varit en stilla

och helt tyst natt.

Upphetsningen fick hans händer att skaka lätt när han

körde därifrån. Han skulle köra direkt till Farmen och lämna

geväret och den andra granaten i vapengömman flera meter

under Upplandsjorden. Han räknade med att vara där lagom till

frukosten. Sedan hem till Söder för att sova några timmar innan

det var dags att ta itu med nästa uppdrag. Eriksson var lyckligare

än han någonsin varit. Aldrig i hela sitt liv hade han upplevt sig så

behövd.

”Jag tänker då sannerligen inte publicera det här”, sa Expressens

chefredaktör när han fick brevet på sitt skrivbord. Han hade blivit

informerad om innehållet redan innan han kom till tidningen.

”Vilka andra tidningar har fått det här?”

”Vi vet att Dagens Nyheter har fått det och jag gissar att

Aftonbladet och Svenskan har fått det. Kanske någon annan tidning

ute i landet också”, svarade redaktionssekreteraren.

”TV-stationerna?”

”Förmodligen. Säkert också radiostationerna, TT, Dagens Eko


och dem. De vill ju uppenbarligen ha publicitet.”

”Sätt upp en telefonkonferens eller ett möte med

chefredaktörerna. Det här måste vi diskutera. Jag kan inte tänka

mig att vi ska ge efter för utpressning och publicera något sådant

här.”

”Det bevisar att UNT var på rätt väg.”

”Har Elding pratat med sina säpokontakter ännu?”

”Det vill inte bekräfta något, men off-the-record tror de att de

att det kan vara rätt grupp. Säpo vill förresten gärna ha en kopia.

De har skickat någon som väntar i receptionen. Jag vägrade ge

honom en kopia innan jag talat med dig.”

”Ska jag ge dem en kopia? Har du ett råd?”, frågade

chefredaktören.

”Vi är inte ensamma om brevet och det är väl vår samhälleliga

plikt att hjälpa till.”

”Jag vill läsa det en gång till. Men du har rätt. Vi låter säpo få en

kopia och vill de undersöka originalet så går det bra också. Men det

stannar här. Ge mig några minuter bara.”

Han satte sig vid skrivbordet och läste noggrant igenom brevet.

Det var ett slags manifest. Det var undertecknat Kristi Dolkar

och var en avsiktsförklaring och ett erkännande av de tidigare

attentaten.

”De är bra självsäkra”, muttrade han för sig själv. Hon hade

hört om granatattacken i bilen på vägen in till tidningsskrapan

i Marieberg. Nu läste han om den i brevet som hade postats

dagen innan. Det var inte långt. En A4-sida skriven med dubbelt

radavstånd. Texten var otydligt på sina ställen och han förstod att

han läste en kopia, kanske till och med en kopia av en kopia, eller

så hade Kristi Dolkar en ovanligt dåligt kopieringsmaskin.

”Jag har satt upp ett möte senare i förmiddag med

Stockholmstidningarna”, hörde han i snabbtelefonen. Hon svarade

snabbt: ”Kolla med SVT och Fyran om de vill vara med.”

Uppsala, Älvsjö, Jönköping, Göteborg. De har varit varningar.

Ändå har ni valt att inte lyssna. Ingen har lyssnat till oss. Ingen

lyssnade innan och ingen har lyssnat nu heller.

Alla aborter måste stoppas genas! Abort måste förbjudas!

Vi kräver en omedelbar lagändring. Aborter är mord på ofödda

människor. Sverige mördar sina framtida medborgare. Det är

barnamord som bryter mot Guds ordning för jorden. Endast om vi

återvänder till Guds ord kan vi rädda vår jord och våra själar. Guds

frälsning är vår enda räddning.

Om regeringen inte omedelbart stoppar barnamorden och

ändrar lagen kommer vi att fortsätta våra demonstrationer. Den


ytterst ansvarige för att människor dör i Sverige är socialministen.

Hon måste därför ta sitt ansvar och sätta stopp för barnamorden

eller ta det straff Gud ådömt henne och alla fostermördare. Gud

är villig att förlåta henne, hon måste bara visa att hon följer Guds

vilja.

Antingen slutar barnamorden nu omedelbart eller hämnas Guds

redskap på dem som utför dem. Hämnden är min, säger Herren och

jag har valt ut mitt redskap.

I natt utförde vi en fredlig demonstration i Göteborg. Nästa

demonstration kan kräva blod. Vi kräver också att media publicerar

detta brev som en varning och för att alla svenskar har rätt att veta

vad deras regering har dragit in dem i.

Publicera vårt meddelande och vi kommer att belöna

er, genom att avvakta regeringens beslut en vecka. Stoppa

barnamorden omedelbart och vi kommer att upphöra med våra

demonstrationer.

Kristi Dolkar å Guds uppdrag

”Demonstrationer kallar det sina mordiska attentat”, sa

chefredaktören tyst för sig själv.

Han avbröts i sina funderingar genom att snabbtelefonen

rosslade till igen.

”TV kommer också. Alla säger att de är villiga att diskutera

saken men de vill inte ta några gemensamma publiceringsbeslut.”

”Det var väntat”, fick han till svar.

”Vilka är de här? Hur många är de? Vi vet vad de vill, men

kommer regeringen att stoppa aborterna? Kan regeringen ta ett

interimistiskt beslut i riksdagen och stoppa aborterna? Det skulle

vinna tid. Har polisen några egentliga spår? Det här är saker

vi måste meddela våra läsare”, fortsatte chefredaktören till sin

redaktionssekreterare. ”Sätt varenda ledig Expressenjournalist på

det här. Du kan till och med ta sportjournalister till det här.” Runt

om i landet sa chefredaktörer liknande saker till sina anställda.

Om det var publicitet Kristi Dolkar sökte skulle de få det.

Spekulationerna och gissningarna tog ny fart, i ett furiöst tempo som

ledde till mängder av felbedömningar och anklagelser utan grund.

Alla kända sekter granskades minutiöst och antiabortrörelsen

belägrades av journalister som utgick från att Kristi Dolkar fanns

i deras led. De forskare som sysslar med sekter och terrorister

citerades i varenda upptänkligt medium.

Däremot beslöt alla chefredaktörer att inte publicera brevet.

Trots sina utfästelser tog de ett gemensamt beslut. Drivande var

morgontidningarna som tyckte att det skulle vara att vika undan

och ge efter för terroristers krav och det hade svenska tidningar


som policy att inte göra.

Brevets innehåll stod dock i mer eller mindre omskriven form i

alla tidningar i nästa upplaga.

Två dagar senare publicerade Aftonbladet brevet i fascimil

och de andra följde snabbt efter. Aftonbladets ursäkt var att det

var publiceringen av manifestet i Washington Post som hade

fällt Unabombaren, den ensamme galningen i USA som skickade

brevbomber i många år utan att någon kom honom på spåren.

Aftonbladet publicerade därför brevet med en uppmaning till alla

läsare att ringa deras tipstelefon. Eller polisen som de eftertänksamt

nog inkluderade för att inte bli anklagade att bidra till brott.

Beslutet ledde till en hel del arga samtal till Aftonbladet från

de andra chefredaktörerna och olika polischefer. Polisen ville som

vanligt inte ha onödig publicitet. Dels försvårade de deras arbete,

dels ledde det till att de fick massor med tips från de vanliga

galningarna som angav vänner och fiender för den belöning som de

trodde skulle utlösas. Ett tjugotal personer ringde också och angav

sig själva som skyldiga. Ingen av dem var det.

Kopior av Kristi Dolkars ultimatum spreds på redaktionen och

en hel del försvann ut till källor och informatörer. Lena hade redan

fått flera mejl från vänner på Stockholmstidningarna. De visste

allihop att hon var den som hade knäckt historien. På UNT slogs

en ung praktikant från Journalisthögskolan av tillfälligheten. Lena

Blom hade avslöjat gruppen Kristi Dolkar och deras krav i UNT

tillsammans med deras egen Ulf Bergsand.

Ulf Bergsand hade kort därefter dött i en smitningsolycka. Det

kunde inte vara en slump enligt hennes sätt att resonera. Förtvivlat

försökte hon få tag i Lena för att diskutera saken med henne. Men

hon kunde inte få tag i Lena Blom, så hon fick nöja sig med att

ringa polisen och kontrollera hur Bergsand hade dött. Av en slump

fick hon kontakt med samma polis som hade varit ansvarig för

undersökningen kring Pernilla Hedins död.

Efter samtalet med UNTpraktikanten ringde alla varningsklockor

hos Dan Lundgren. Också han försökte få tag på Lena Blom utan

att lyckas.

”50-talisterna är den bortträngda generationen. Vi har hamnat

mellan 40-talisternas egoism och roffarmentalitet. De har snott


åt sig både makten och pengarna. Och vi kläms av er 60-talisters

egocenterism och stora självförtroenden. Allt ni gör skriker ’Se på

mig, Jag gör det bättre.’ Vi är tvivlarna som söker andra svar och

bara försöker överleva.”

”Ähmm.”

”70-talisterna är den ytliga generationen. Posörer. De vill bara

bli programledare i TV.” Inte heller den provokationen fungerade.

Lena var van vid Mickes halsbrytande generaliseringar.

Det blev tyst en stund. Bilen körde sakta genom det vackra

höstlandskapet.

”Greta Garbo var ingen stor skådespelerska. Hon var en usel

skådespelerska. Hon var en stor filmstjärna, men hon kunde inte

agera. Hon var träig som en torr tall och vacker som en julgran. Det

var ingen slump att den enda Oscar hon fick var en hedersoscar.”

Paus. ”Ingrid Bergman däremot var både en stor skådespelerska

och en stjärna. Julia Roberts är bara snygg. Fast oerhört charmig.

Såg du hur dålig hon var i senaste filmen? Ojämn som bara den.

Spelade över som en malplacerad stumfilmsaktör. Nästan Anita

Ekbergvarning.”

Lena svarade fortfarande inte utan såg stint på vägen framför

bilen.

”Vet du vad det absolut värsta en tjej någonsin kan säga till en

kille är? Det är att de tycker om dig som en vän. Det är dödstöten

för en kille att höra. Det finns ingenting som knäcker en kille som

de orden.”

”Jag tycker om dig som en vän Micke. Men vad är det du håller

på med?”

”Jag försöker bara konversera lite.” Han dröjde lite: ”Men jag

lade visst upp för straffspark med den där sista kommentaren.”

Lena kunde inte hålla sig längre. Hennes näsa rynkades och hon

brast ut i skratt. Den spända stämningen var bortblåst.

De hade flytt från ringande telefoner. De hade även stängt av

mobiltelefonerna till Mickes glädje. Istället hade de tagit Lenas bil

och gett sig ut på landet på en biltur. Lena styrde riktningen mot

turistslottet Skokloster, på vägen mot Västerås.

Skokloster var den enda ledtråden de hade till Farmen. Hon

tänkte att de kunde köra runt och se om de hade tur. Kanske skulle

de av en slump kunna hitta Farmen. Lena kände på sig att det var

nyckeln till hela mysteriet. Oddsen var kanske inte så stora, men

hon kände att hon måste pröva varje uppslag.

Samtalet till Nelson hade inte gett något resultat. Både hon och

Micke hade varit på helspänn, men inget hade hänt fast det nästan

hade gått två dygn. Micke försökte argumentera för att Nelson


kanske inte var inblandad. De visste ju bara att han hade predikat

med Bibelläsarna och de kunde ju inte på något sätt veta om

Bibelläsarna och Kristi Dolkar hade något samband. Det var trots

allt bara en anteckning i en bisats som knöt Bibelläsarna med KD.

Och KD kunde ju stå för vad som helst, menade han.

Lena var besviken. Något borde ha hänt. Hon var så säker på att

hon hade rätt. Att inget hade hänt gjorde henne otålig. Micke var

mer nöjd med situationen. Lena hade åter ringt UNT och fått dem

att kontrollera om Ulf Bergsand hade hunnit lämna henne något

meddelande. Hon hade också fått dem att kontrollera hans dator,

men i den fanns inget material om bombattentaten, Bibelläsarna

eller Kristi Dolkar. Såvitt de visste på redaktionen hade inte

Bergsand någon hemmadator.

Hon var också lättad. Hon hade levt de senaste dygnen på

helspänn, hela tiden rädd för något slags attentat. Hon hade noga

undersökt bilen i garaget både under huven och under karossen

innan hon vågade starta den. Micke hade demonstrativt satt sig

i bilen när hon startade den, men Lena hade bundit Rick vid en

annan bils kofångare för säkerhets skull. Med bultande hjärta hade

hon vridit runt nyckeln utan att något hade hänt. Först då såg hon

att Micke fortfarande blundade.

”Du kan öppna ögonen nu. Det är säkert.”

”Jag tror inte de går att öppna igen. Jag knep ihop dem för hårt.

Där ser du, jag ser ju bara färgfläckar nu.”

De hade åkt under tystnad större delen av utflykten. Lena

hade noga kontrollerat sina backspeglar för att se om någon följde

efter dem, men hon kunde inte upptäcka något. Hon prövade

några undanmanövrar som hon hade lärt från amerikanska

deckarfilmer.

Hon körde plötsligt av motorleden utan att blinka. Hon körde

lika plötsligt på den igen vid nästa påfart. Hon stannade vid en

öde kiosk för att se om någon annan också stannade. Hon prövade

med att plötsligt vända och korsa de heldragna linjerna och körde

tillbaka mot Stockholm igen. Varken hon eller Micke kunde se

något.

I baksätet satt Rick i sin raggarställning. Lena kallade den

så eftersom Rick satt på rumpan och svansen med höger tass

upplagd på dörrens armstöd. Han lutade sig mot dörren och tittade

nyfiket och förnöjt på landskapet utanför bilen. Det var en av hans

favoritpositioner när han åkte bil och han gjorde likadant när

han satt i framsätet. Nosen och huvudet stack precis upp ovanför

fönsterkanten. Lena tyckte det var lika charmigt varje gång att se

Rick leka raggare.


Mickes försök att konversera, vilket var en ovanlighet för

honom, hade brutit spänningen. De pratade fritt om gårdarna de

åkte förbi. De åkte planlöst runt medan Micke försökte följa deras

irrfärder på en karta. Ingenstans såg de något som kunde ge dem en

ledtråd till Farmen. Några gånger hade Lena kört in på en gårdsplan

för att fråga, Vid en lanthandel hade de stannat till och köpt ihop

en enkel matsäck med kyckling, salami och baguetter. Men ingen

i affären kunde ge dem några upplysningar om Bibelläsarna, något

som kallades Farmen eller någon form av religiös retreat.

De stannade för att rasta Rick och äta upp matsäcken. Det hade

blivit en trevlig utflykt som bröt oron och nervositeten de hade

känt de senaste dagarna. Solen sken och det kände hur året bytte

kläder. Rick prasslade runt i lövhögarna och snusade ljudligt efter

skogsmöss eller vad det kan ha varit han letade efter. Han hoppade

av glädje över att få röra på sig och rusade plötsligt iväg i konstiga

utfall och vändningar som lockade Lena och Micke till skratt där

de satt på en nedfallen ekstam i den soliga gläntan. När han kom

närmare såg de att han fåfängt försökte fånga en jättehumla som

hade vaknat till liv i värmen och som klumpigt försökte undvika

Ricks käftar.

”Sådana här dagar är det svårt att tro på ondskan”, sa Lena

och lutade sig bakåt för att värma ansiktet i solen. Hon hade håret

undanstoppat under en basebollkeps, som hon för ovanlighetens

skull bar med skärmen framåt. Det långa håret hängde i en

hästsvans ovanför remmen som justerade storleken.

Micke brukade alltid bära sin keps bakåfram vilket fick

honom att se ut som ett överårigt patetiskt försök att se ut som

en hiphopare. I hans fall hade det dock mest praktiska skäl då

skärmen på basebollkepsen var i vägen i hans jobb som fotograf.

Nu hade han istället en stickad mössa av hamnarbetarmodellen

som var populär och hade varit det ända sedan Marlon Brando bar

en i Storstadshamn.

Den enda skillnaden var att Mickes mörkgröna mössa hade

en etikett fram vilket den klassiska modellen saknade, men som

var standard på dagens kläder där etiketten är viktigare än själva

kläderna. På den stod dock inget känt varumärke, utan ”Fashion

Wear Blodgivare”.

Erikssons planer hade rubbats. Istället för att åka hem och sova

hade Sten anvisat honom ett rum med en smal säng i. Eriksson

var både emotionellt och fysiskt utmattad och hade knappt

sovit på flera dygn. Förberedelserna, resorna och de plötsliga

extrauppdragen hade dränerat hans kropp på energi. Utan att orka

protestera hade han lagt sig ned och somnat med ett nöjt leende


innan han var medveten om det. Under tiden stuvade Sten och

hans medhjälpare undan geväret och den resterande granaten.

Sten oroade sig för de accelerande ”demonstrationerna” och för

gårdens säkerhet. Han hade därför monterat ned alla skyltar och

brevlådor. Posten fick de nu hämta i en box inne på ett postkontor

i Sigtuna. Han hade engagerat de flesta av Bibelläsarna i att

gräva diken och olika sorters fällor runt om Farmen. Alla fordon

parkerades inne i mangårdsbyggnaderna när de inte användes. De

hade monterat bort alla nummerskyltar på lantbruksfordonen.

Kraftiga grindar hade monterats upp vid de två tillfartsvägarna.

Staket hade reparerats och förstärks. Skymmande buskar och träd

avverkades vid Farmens inre staket. Ingen kom längre in objuden.

Övervakningssystemet hade kontrollerats och trimmats. De redan

välfyllda förråden av mat och livsnödvändigheter har fyllts på ännu

lite mer. Arbetet på åkrarna låg nere för alla arbeten på gården.

Framåt tretiden visade solen tendenser att inte längre värma

utan bara lysa. Micke tyckte det var dags att dra sig hemåt, men

Lena ville snurra runt lite till och utnyttja det sista av dagsljuset.

De hittade inget. Det fanns helt enkelt för många gårdar och

de visste ju inte exakt vad de letade efter. De gissade att det var

en större gård, men de visste inte om det var ett lantbruk eller en

herrgård.

Besvikna men inte överraskade började de köra hemåt. Micke

var sömnig och lite däst av att bara sitta bredvid och han missade

att ge Lena rätt väganvisningarna.

”Var är vi?”, frågade Lena och saktade in vid vägkanten. Micke

tände belysningen och försökte hitta rätt på kartan. De satt bägge

två och letade på kartan när en vit Opel Astra kombibil kom emot

dem. De noterade ljusen men tittade inte upp.

Förstrött såg Eriksson den parkerade bilen med innerbelysningen

tänd. Det var först när han kom ett tiotal meter ifrån den som han

kände igen bilen, registreringsnumret och personerna i den. Han

höll på att köra i diket av överraskningen.

Han fortsatte någon kilometer bort och vände bilen. Han stod

på en liten kulle och hade fri sikt. Han hade släckt lyktorna redan

innan han vände, för att få bort det automatiska varselljuset var

han tvungen att rota i säkringslådan nedanför ratten och koppla

bort rätt säkring.

Försiktigt började han förfölja den vita Toyotajeepen när den

rörde på sig. Lena och Micke hade hittat rätt väg och var snart på

kurs mot Stockholm. Bakom dem smög Eriksson. Han mötte några

bilar som ilsket signalerade med sina lyktor för att varna honom

för att hans ljus inte fungerade. Skymningen sög åt sig alltmer av


ljuset och han skulle snart bli tvingad att tända lyktorna igen om

han skulle kunna hålla sig på vägen.

Han kände till vägen Lena och Micke hade valt, precis som han

kände till alla vägar runt omkring Farmen. Han visste att bara några

kilometer längre fram skulle vägen passera genom en brant. Det var

en kulle som reste sig på vägens vänstra sida och nedanför var det

ett brant stup med flera stora stenar som hade blivit kvarlämnade

vid den sista istiden.

Hans plan var att tränga Lena och Micke av vägen där. Han ville

ta chansen när Gud så oväntat hade gett honom möjligheten. I

bakhuvudet fanns också Pastorns order om att få det att se ut som

en olyckshändelse. Frågan var om han skulle få en bättre chans.

”Vad vackert det när de sista solstrålarna blänker”, myste Lena

och pekade med hela armen framför Micke ut mot slätten.

Precis i det ögonblicket tände Eriksson sina helljus i hennes

backspegel och rusade motorn för att komma jämsides.

Lena blev helt överraskad och ryckte till. Hon var på väg ut

över vägkanten när hon ryckte bilen tillbaka på vägbanan. Då var

Erikssons bil jämsides och han började pressa henne över kanten.

Lena försökte accelerera ifrån honom men Eriksson svängde in

framför henne och tvingade henne istället att panikbromsa. Jeepen

svängde vilt på den hösthala vägbanan. Lena kämpade för att hålla

den på vägen. När hon tittade upp igen såg hon att Eriksson också

hade tvärbromsat. För att inte köra in i Opeln vred hon instinktivt

på ratten och for över kanten. Men hon hade lyckats få ned farten.

Lena släppte bromsen och lät motorbromsen ta över. Hon

koncentrerade sig på att försöka styra undan stenblock och träd

som dök upp. Hon vågade inte riskera en sladd på grund av hon

låste bromsarna. En bit ned syntes en räddande äng. Hon lyckades

nästan. Uppe på vägen hade Eriksson backat tillbaka och klivit ur

bilen för att kunna följa hennes nerfart.

I jeepen kastades Micke och Rick omkring. Rick tjöt av rädsla

när han tappade all kontakt med sätet och kastades omkring i

baksätet. I rädslan bet och klöste han vilt omkring och Micke

försökte fånga in honom, vilket fick Micke att sitta snett bakåtvänd

med vänsterarmen mellan sätena när den vådliga färden kom till

ett abrupt stopp. Mickes vrål överröstade den tjutande motorn och

Lenas djupa suck. Rick skällde okontrollerat och kämpade för att

ta sig ut.

Jeepen hade stannat mot ett träd nästan ända nere på ängen.

Men smällen hade inte varit alltför allvarlig och bilen hade bara fått

plåtskador. Den var fortfarande körduglig. Värre var det med Micke

som brutit sin arm.


Uppe på vägen stod Eriksson och såg dörrarna till jeepen öppnas.

Rick for ut genom den som skjuten ur en kanon och Lena ropade

efter honom.

”Vid Belsebub, vilken tur det där fruntimret har”, svor han.

”Vad hände?”, frågade Micke chockat.

”Såg du honom?”

”Nej. Det var rena mordförsöket, han trängde oss av vägen”,

svarade Lena. ”Jag måste försöka få tag på Rick, han är vettskrämd

stackarn. Hur är det med dig?”

”Jag vet inte riktigt, men armen tycks inte fungera.”

Lena såg på Mickes vänsterarm som var böjd i en onaturlig

vinkel. Hon hade grundläggande sjukvårdsutbildning, men den

behövdes inte för att avgöra att armen var bruten. Det var chocken

från brottet som gjorde att Micke knappt kände något. Men det

skulle han snart göra.

”Vi måste ta dig till sjukhuset snabbt. Jag tror att bilen fungerar.

Jag bara måste få tag i Rick först.”

Det tog tio långa minuter innan Lena lyckades fånga in Rick.

Under tiden hade smärtan hunnit ifatt Micke som vit i ansiktet satt

och klämde sin arm strax ovanför brottet. Som om han därigenom

kunde stänga av smärtimpulserna.

”Med fyrhjulsdriften kan jag följa ängen en bit framåt. Vägen

möter ängen en bit fram, men jag är rädd att det kommer att göra

mycket ont.”

”Det är jag också...rädd för”, viskade Micke mellan sammanbitna

tänder när en smärtkramp tog tag i honom. ”Vad är alternativet?”

”Att vi väntar på en ambulans.”

”Du kör. Jag gnäller.”

Och så blev det.

Micke fick övernatta på sjukhuset, trots att det bara var en enkel

fraktur på underarmen. Han vägrade låta Lena åka ensam hem,

utan krävde att Farbror Per skulle komma och hämta henne.

Farbror Per hade redan fått ta hand om Rick. Micke tvingade henne

också att övernatta i hans lägenhet istället för att åka hem. Lena

protesterade men fann det enklare att göra som Micke ville än att

stå på sig. Då skulle Micke få en lugn natt.

Först åkte hon hem för att hämta en del saker. Farbror Per följde


med henne upp.

När Lena upptäckte att telefonen inte fungerade såg hon för

ett ögonblick orolig ut, men hon ville inte säga något till Farbror

Per. Hon kunde inte heller säga till honom att hon hade en känsla

av att någon hade varit inne i lägenheten. Inte minst genom att

telefonsvararen var avstängd. Hon var säker på att hon lämnat den

på. Istället tog en kvick tur runt i lägenheten och tittade under

stolar, bord och sängen.

Hon lurade inte Farbror Per men han valde att inget säga förrän

de var ute i bilen.

”Jag sover i Mickes soffa inatt. Men först hämtar vi Rick och

Saigo. Tillsammans kan de skrämma bort vem som helst.”

Han kom hem trött, lite nedslagen och med en oroande känsla i

magen. Saker och ting utvecklades inte som de planerat och som

han hade haft sina visioner om. Manifestet hade inte publicerats

ännu och fienderna kom allt närmare. För första gången i sitt liv

kände han ett styng av tvivel på det han hade satt i rörelse.

Han var en vinnare. Tvivel ingick inte i den planen. Hittills hade

Gud stöttat honom i allt han gjort. De få nederlag han mött hade

han snabbt kunnat förändra till vinster.

Som de flesta vinnare, det vill säga de framgångsrika, var

Kenneth Nelson en ganska enkelspårig människa. Han bestämde

sig för något och körde sedan över allt motstånd tills det blev som

han ville. Vinnarnas universum är endimensionellt utan något

erkännande av tur eller otur. Tur är något de kallar skicklighet.

Det var en av anledningarna att Lena Blom kände en allt större

trötthet när hon träffade och intervjuade företagsledare. De var

karbonkopior av varandra och avslöjade av princip aldrig något

som kunde ge det svartvita några färgfläckar. Med hjälp av sin fasta

övertygelse ansåg de sig inte behöva lyssna till andra eller se saker ur

andra vinklar. De visste att det försvagade deras handlingsförmåga,

om de skulle ta hänsyn till andra sätt att lösa problemen.

Tydligast syntes det här i det mikrokosmos av den stora världen

som idrotten erbjuder. Hur många av de individuellt största

idrottstjärnorna har inte varit enkla och okomplicerade personer.

Deras storhet låg i viljestyrkan, och förmågan att kanalisera

talangen i en enda riktning.


När karriären var slut stod de oftast med ett tomrum, en brist på

existentiell funktion, de sällan kunde fylla på ett meningsfullt sätt.

Förlorare är intressantare att skildra, vilket de flesta författare

har märkt. Å andra sidan, i verkligheten är det få som bryr sig om

förlorarna.

Jag har Gud med mig så vi kan inte misslyckas. Det här är

bara en tillfällig motgång, tänkte Kenneth Nelson och rätade rent

mentalt ut sin rygg.

Han möttes i hallen av en strålande Karen Nelson. Det stod ett

sken kring henne som inte bara kom av att köket bakom hennes

rygg var bättre upplyst än den mörka entrén. Nelson undrade vad

det kunde vara, han kände sin andliga styrka komma åter. Han

hade bara varit utmattad av att leva ett krävande dubbelliv. Men

en dag skulle han kunna träda fram som den store andlige ledare

han verkligen var. Den som skulle återge Sverige och svenskarna

en moralisk grund och gudstro. Det visste han nu.

”Jag berättar senare, när barnen lagt sig”, viskade Karen i hans

öra när han kysste henne.

Kenneth Nelson blev serverad sina favoriträtter som en perfekt

gjort osso bucco. Måltiden avslutades med amerikansk cheesecake,

den del av måltiden Karen själv anrättat. När den filippinska

hushållerskan hade dukat av och blivit avfärdad, skickades barnen

upp på sina rum. Nelsons uppmuntrade inte onödigt TV-tittande

fast det var hans egna mediebolag som gav dem möjligheten att

leva på det sätt de nu gjorde.

Efter middagen satt de i den exklusiva soffan i rummet med

utsikt över Mälaren. Ute på det svarta vattnet syntes någon

enstaka lanterna från handelstrafiken och någon senkommen

fritidsbåtsägare som var på väg till sin hemmamarina för att ta upp

båten. Några skuggor rörde sig nere vid strandkanten. Kenneth och

Karen Nelson såg hur de skyggt ryckte till innan de lugnade ned sig

och fortsatte att dricka. Det var några av de rådjur som hade tagit

till vana att passera över tomten.

Till skillnad från en del andra frireligiösa ledare avstod Kenneth

Nelson från att jaga på sin egen tomt. Barnen blev väldigt upprörda.

Men som många andra svenska företagsledare var han alltid ute i

skogen med sina gröna kläder och orange hattband första veckan av

älgjakten. Till skillnad från många av sina kollegor kunde Kenneth

Nelson hantera ett gevär. Det var det första Karens far hade lärt

honom i Michigan Militia. Det här året hade han för en gångs skull

avstått älgjakten för andra aktiviteter.

De hade öppnat en flaska vin från Californien. Karen hade

som de flesta som valt att bo utanför sitt eget land utvecklat


och uppmuntrat mat och sedvanor hemifrån, under vistelsen i

det nya landet. Det blev ett levande band till hemlandet. Hon

handlade ofta amerikanska specialiteter hos Gray’s på Odengatan

i Stockholm, allting från den giftgula vinägerstarka French’s senap

till nostalgitrippen Jello, ett starkt kulört gelatindaller som kunde

vara både en ingrediens och efterrätt. Jello har för amerikanen

samma funktion som O’boy har för svensken. Det är ett minne om

barndomen oavsett om man som vuxen gillar det eller inte.

”Du har något att berätta”, sa Kenneth Nelson till Karen.

Karen log brett och lite inåtvänt. Hon ville dra ut på det hela så

länge som möjligt.

”Du ska bli far, igen.”

Till hennes överraskning reagerade inte Kenneth Nelson med

någon överdriven glädje. Det var motstridiga känslor som möttes

inom honom. Glädjen över att satt ännu ett liv till Guds härliga

jord och oron som han hade haft föraningar om. Den kom tillbaka.

Närmast mekaniskt gav han Karen en stor kram och muttrade något

om hur roligt det var. Men hans hjärta var inte med. Han hade sju

barn, nej snart åtta barn, och han hade ett ansvar för Bibelläsarna

och Kristi Dolkar. Plötsligt vägde ansvaret tungt över honom.

Han kysste henne på pannan och strök hennes hår bakåt.

När huvudet böjdes av trycket mot hjässan såg han allvarligt in i

hennes ögon.

”Jag vill att du åker till din far i Michigan.”

”Didn’t you hear me? You are going to be a father.” Karen föll

tillbaka till sitt modersmål.

”Jag hörde.” Kenneth Nelson log överseende. ”Och jag är

överlycklig, really,, men jag oroar mig för er. Vi har satt igång något

som vi verkligen tror på, men för att jag ska kunna koncentrera mig

på det vill jag veta att ni alla är säkra i din fars händer i USA.”

Han sköt undan bordet framför soffan och föll ned på knä.

”Låt oss tacka Gud och be om hans vägledning.”

Karen såg uppmärksamt på honom innan hon gjorde detsamma.

Efteråt satt de länge och diskuterade med armarna runt varandra.


KAPITEL 12

Vädret var som en grå yllefilt. Fukten hängde tung i luften, men det

regnade inte. I gatlyktornas sken glittrade den kyliga vattenångan.

Det var en sådan där kväll som hundägare hatar, för de måste

gå ut med hunden. En hund som dessutom alltid blev skitig och

drog med sig förvånande stora mängder grus in. Höst och vår är

grusförflyttningarnas tid för en hundägare.

Lena var djupt avundsjuk på en väninna som hade en hund som

vägrade gå ut i dåligt väder. Den hunden sprang bara tvärs över

gatan och gjorde snabbt sina behov. Rick var inte sådan. För Rick

var varje utgång ett äventyr, något att undersöka och njuta av. Med

nosen nere i den fuktdoftande marken hittade han alltid något att

sniffa på och informera sig om. Att gå ut var inte något han gav

upp frivilligt. Det var inte ovanligt att Rick satte sig på hasorna och

vägrade gå hem när han tyckte att promenaden var för kort. Något

som Lena sällan uppskattade, särskilt inte när hon också bar på ett

par matkassar.

Som tur var behövde hon inte gå ut ensam. Hon hade inte blivit

lämnad ensam många minutrar sedan hon trängdes av vägen.

Micke hade hämtat sig snabbt och släppts ut från sjukhuset redan

till lunch dagen efter med ett nytt skinande vitt gipspaket runt sin

vänstra underarm. Något han stolt visade upp och skyllde på Lenas

bilkörning.

Farbror Per var ute med en vän. Ett av hans stora intressen var

mat och därför brukade han till helgerna gå ut och pröva sig igenom

Vasastans restauranger. Han hade nästan gjort ett helt varv och

hade samlat på sig olika favoriträtter på de olika ställena. Rätter

som gjorde att han kom tillbaka för att äta just det ännu en gång.

Just nu var det Malaysias tigerräkor som väckte hans smaklökars

beundran.

Lena var rätt irriterad på Farbror Per och Micke. Hon var stött

av det faktum att de ansåg att hon behövde beskydd och hon var

rörd av det. Lena insåg att av de tre var hon säkerligen den som var

mest kapabel att ta hand om sig själv i en tuff situation. Lena var

orädd och hade träning i att ta hand om sig själv. Hon visste vem


hon var och det gav henne en stark psykisk trygghet. Hon vågade

stå både för sina starka och svaga sidor.

Första året efter att hon hade flyttat till Stockholm hade Lena

råkat ut för en påstridig beundrare en kväll. Hon hade avvisat

honom, men eftersom han ändå hade förstört kvällen för henne

hade Lena tackat för sig och brutit upp från sällskapet med

arbetskamrater. De hade varit på en restaurang i närheten av Lenas

dåvarande andrahandslägenhet på Kungsholmen, så Lena hade

promenerat hem. Det gav alkoholen en chans att vädras ut plus att

det var en härlig försommarkväll, med en värme som påminde om

sydligare trakter.

Vid något tillfälle hade hon hört klackar slå i gatstenen bakom

henne, men för Lena var det ett mått av stolthet att hon höll sin

fantasi i strama tyglar. Ett kort ögonblick tänkte hon att den som

gick bakom henne kanske kunde vara en fara, men hon avfärdade

tanken. Hon ville inte bli någon som skrämdes av skuggor.

Huset Lena då bodde i var nedslitet och i stort behov av

renovering. Det var ett av de mycket få hus i Stockholm som

ännu inte hade fått dörrkod. Ett gissel och nödvändigt ont som

tvingade stockholmare att alltid hålla en massa fyrsiffriga koder i

huvudet att blanda ihop med bankkoderna och som enligt teorin

höll tillfällighetstjuvarna borta. Dörren låstes på nätterna, men lika

ofta stod den öppen då portvakten som bodde i en omodern etta på

bottenvåningen och pluggade medicin glömde bort att låsa.

Lena hade inte mer än hunnit in i lägenheten och tagit av sig

kläderna innan det ringde på dörren. Hon hade ännu inte skaffat

hund och aningslöst öppnade hon dörren.

Då trängde beundraren från restaurangen sig in. Överraskad

knuffades Lena bakåt och sjönk ihop mot väggen. Inkräktaren

försökte slita upp hennes kläder. Lena skrek och gjorde motstånd.

Något som våldtäktsmannen inte hade väntat sig. I hans

föreställningar skulle inte Lena göra motstånd utan villigt ge sig för

hans giriga behov.

Hon slet sig ur hans grepp och knuffade in honom i hatthängaren

så att han slog i huvudet. Sedan tog hon ett paraply och stötte

med full kraft spetsen i magen på honom. Med hjälp av paraplyet

knuffade hon ut inkräktaren i trapphuset. En rejäl knuff följd

av en bredsida från paraplyet över vänster öra hade övertygat

våldtäktsmannen att det var bättre att fly än illa fäkta. Haltande

hasade han iväg nedför trappan och försvann. Lena hörde porten

gå i lås bakom honom innan hon vågade slappna av.

Hon hade kommit ur situationen oskadd, men efter det gick

hon en kurs i självförsvar för kvinnor som leddes av en mycket


aggressiv kvinna med ett manér som mer påminde om en gatuligist

än en seriös självförsvarsledare. Lena hade slutat innan kursen

knappt hade börjat. Istället tog hon en kurs i asiatiska kampsporter

ledd av en äldre och värdig chilenare.

Som tonåring hade hon envist vägrat att ha någonting alls att

göra med judo, karate eller andra asiatiska sporter. Hon hade under

sportloven tagit någon enstaka klass bara för att kompisarna gjorde

det, men hon var känslig för det faktum att hon själv var asiatiska.

Det kändes löjligt, närmast parodiskt för henne att träna asiatiska

kampsporter.

Det var viktigare för henne i den åldern att vara en riktig svensk.

Att hennes bror var duktig i judo bidrog också. Hon absolut vägrade

att gå nära en judoka efter att han under en sportlovsintroduktion

använt henne som kastdocka och demonstrationsobjekt. Något

han allvarligt fick ångra hemma efteråt då Lena till fullo utnyttjade

det faktum att hon var storasyster.

Hon lockades som alltid av tävlingsmomentet och sporten i det

hela och höll en tid på med det på ett ganska seriöst sätt. Att hon

alltid idrottat och hade den sorts smidiga och lättränade kropp

som passade för både dans och kampsporter gjorde att hon snabbt

nådde stora framsteg. Men hon hade börjat för sent för att kunna

bli en bra tävlingsidrottare i karate. Istället prövade hon sig igenom

flertalet sporter från jujutsi till taekwondo och thaiboxning. Det

gjorde att hon skaffat sig en elementär bakgrund i flera olika

kampsporter.

Dessutom kunde Lena hantera vapen. Hennes far hade varit

en entusiastisk tävlingsskytt och både Lena och Andres hade

tidigt fått lära sig hantera skjutvapen med ansvar och skicklighet

på skjutbanan. Ingen av dem hade fortsatt med skyttet, men

kunskapen om att de kunde hantera både pistol och gevär gav dem

självförtroende. De visste vad vapen kan åstadkomma och de hade

respekt för dem.

Det hjälpte också Lena att alltid vinna alla skjut och kastmoment

när hon och hennes vänner hade femkamp på Gröna Lund sista

helgen i maj varje år. Micke var bäst på att köra radiobil, efter

ölhävningen.

Så det var ingen tvekan om att Lena var den som skulle klara

sig bäst i ett slagsmål av de tre, även om hon hade lagt av den

regelbundna träningen efter några år. Micke var i och för sig stor

och tung, men han var typen som tog emot mer än vad han gav för

att han hade så svårt för att slåss.

Micke hade växt upp under bråkiga hemförhållanden som för

alltid hade präglat honom med en djupt känt pacifism. Många av


hans tidiga barndomsminnen handlade om hur fadern använde

hans mor som slagpåse när han var onykter. Hans ovilja att använda

våld var en av orsakerna till den djupa humanism och omtanke han

alltid visade i handling, men mycket motvilligt erkände för Lena.

Farbror Per hade känning av hjärtat och fick hålla sig lugn i nästan

alla situationer.

”Sluta nu”, sa Lena skarpt till Micke och Grönis när de

diskuterade hotet mot Lena. De satt vid ett av borden på krogen,

nära ingången. Rick låg under bordet och tittade intresserat på

vimlet. Hans drivkraft var som alltid nyfikenheten.

Många av de andra stamgästerna kom fram för att hälsa på

honom. Han var något av en favorit på krogen när Lena någon

sällsynt gång tog med honom. Något krogägaren gärna lät henne

göra.

”Jag tänker inte leva annorlunda bara för det här. Jag vägrar

isolera mig”, insisterade Lena. Fast i verkligheten gjorde hon

det. Hon hade stannat i Mickes lägenhet, något hon skyllde den

ickefungerande telefonen på, och hon höll noggrann uppsikt när

hon gick ut. Något hon inte planerade att erkänna för Micke och

Grönis.

Hon hade jobbat på sin artikel och skrivit en del material för

UNT. De hade bett henne fortsätta bevaka historien för deras

räkning. Hon hade också upptäckt att hon själv blivit något av en

kändis bland journalister och det var ett viktigt skäl till att Lena

stannat i Mickes lägenhet. Där slapp hon sina kollegors frågor och

påstötningar. Sammanträffandet på krogen med Grönis var på sätt

och vis ett trevligare redaktionsmöte. Krogen är citystockholmarnas

vardagsrum, det ställe man umgås med vännerna.

”Och du då, kan du fortsätta jobba med det där paketet?”,

frågade Grönis Micke medan cigarettaskan vippade.

”Inga problem. Jag är högerhänt”, svarade Micke nonchalant.

Just då kom en av stamgästerna fram och frågade vad Micke hade

hittat på.

”Jag åkte bilslalom med Lena när hon grenslade ett träd med

bilen och bröt armen på mig. Kvinnliga förare du vet”, svarade

Micke kryptiskt. Det var samma svar han hade gett alla och Lena

var ordentligt trött på hans mindre lyckade försök att skämta.

”Lägg av nu”, fräste hon irriterat. ”Det är inte roligt längre. Hade

inte jag kört hade du haft mer än armen i gips.”

Micke hukade undan hennes ilska. Han betraktade Lena som

mer än sin bästa vän. Hon var egentligen ingen lätt person att

ha som vän. Han hade för länge sen lärt sig att inte fiska efter

komplimanger hos henne. Hon gav inte frivilligt komplimanger om


hans jobb, men när han bad om det fick han alltid en stingande

ärlig uppfattning. Väl motiverad och baserad på hennes kunskap

och nyfikenhet. Lena visste hur duktig han var och satte nivån

därefter. Kommentarerna var dock inte alltid lätta att svälja.

Lena var en god vän, men hon hade inte många vänner. Dels

för att hon tyckte vänskap var något betydelsefullt som man inte

slarvade med, dels för att hon kunde vara en svår och krävande

vän. För Lena betydde vänskap ärlighet och uppriktighet. Den som

ville ha en stödjande person som alltid ställde upp och sa snälla

positiva saker fick vända sig åt annat håll. Lena sa alltid sin ärliga

mening när hon blev tillfrågad, och en och annan gång för mycket

även när hon inte var tillfrågad. Det hon sa stod hon vid och hon

fann inget konstigt i att hårt kritisera sina vänner när hon tyckte de

gjorde fel. Vem som helst kan smickra och fjäska, men en riktig vän

är den som säger sanningen var hennes syn på det hela.

Lenas klarsyn drabbade inte bara hennes vänner. Den drabbade

också henne själv. Hon var alltid hårdare mot sig själv än mot andra,

men eftersom hon var så hård mot sig själv kunde andra lätt tro att

hon var onödigt hård mot dem. De visste inte hur konsekvent Lena

var i det.

Det var en av anledningarna till att hon hade svårt med

översvallande positiva personer som alltid tyckte allting var bra.

Den enkelspåriga positivismen var enligt henne en väldigt farlig

form av förljugenhet som användes för att förleda. Hon blev alltid

mycket misstänksam mot människor som alltid svarade positivt,

att det löser sig, det ordnar sig. Av erfarenhet visste hon att de var

de som lade ner minst jobb för att lösa något.

Nackdelen var att eftersom hon ofta såg problemen fick hon

rykte om sig att vara en svår en som bara såg det negativa. Själv

uppfattade hon det som en mycket realistisk klarsyn. Hon ville

helt enkelt ha problemen klara för sig innan hon försökte njuta

av lösningen. Då hade många andra redan avfärdat henne som

negativ.

I själva verket var Lena en djupt optimistisk och orädd person

som gav sig i kast med de svåraste saker, bara hon visste på

ett ungefär vilka problem hon kunde tänkas möta. Det var ett

problemorienterat sätt att ta itu med livet. Det gjorde också att

hon var mycket tolerant mot sina vänner. Hon såg, identifierade

och försökte inte släta över deras nackdelar, men hon dömde inte

heller dem för dem.

Människor som låtsades vara något de inte är, kom däremot

väldigt lågt på hennes lista. Liksom människor som inte höll sina

löften. Lena lovade aldrig mer än hon klarade av. De som jobbat


med henne tidigare uppskattade det, men för andra var det mer

ovant.

Hon var inte lättillgänglig och ville inte heller vara lättillgänglig.

Därför ville många att hon var motsatsen, vilket inte heller var

sant. Hon förbehöll sig rätten att vara avvaktande. Däremot hade

hon en djup motvilja mot smilfinkar och lismare, som hon inte

klarade av att dölja. Därmed kunde hon bli lite avvaktande. Micke

med sina cyniska och kvicka kommentarer hade andra sidan rykte

om sig att vara väldigt lätt att jobba med, vilket inte heller var sant.

Han ställde mycket stora krav och kunde lätt köra över folk för att

få den bild han ville ha.

För att släta över sin tabbe reste sig Micke för att skaffa några

fler mellanöl. Innan han hade hunnit ta många steg stötte han ihop

med en mager tjej.

”Se dig för din djävla tjockis”, fräste hon högt och tydligt till

Micke.

Micke skojade ofta om sitt utseende, för att ta udden av andras

kommentarer. Egentligen tyckte han inte det var alls viktigt att han

var lite överviktig och tunnhårig, ändå blev han oerhört sårad när

andra använde det som vapen mot honom.

Han tvärstannade och såg långsamt på tjejen uppifrån och ned.

Hon var i de tidiga tjugoåren. Hon var också anmärkningsvärt lång

och mager. Hennes ben var av den sort som bäst gjorde reklam för

byxor istället för att kläs i tights, knotiga och med lår inte mycket

tjockare än Mickes överarmar. Den magra överkroppen hade

klämts in i en tajt T-shirt som kröp upp på axellederna på henne.

Ansiktet var insjunket och Micke kände igen henne som en modell

som hade synts flitigt i en av damtidningarna på sistone.

När han långsamt granskat henne hela vägen, tog han ett steg

bakåt och började granska henne nerifrån och upp. Tjejen var

irriterad men kunde inte komma förbi Micke. En par röda rosor

började blänka på kinderna i kontrast till den svarta klädsel hon

valt och som bara gjorde henne ännu mer utmärglad.

”Om jag såg ut som du”, började Micke långsamt och tydligt säga.

”Då skulle jag överhuvudtaget inte kommentera andra människors

utseende.”

Sen vände han och gick vidare. Tjejen närmast spottade av ilska

men kunde inget göra utom att drypa av, undan de omkringståendes

skratt.

När han kom tillbaka till bordet var han fortfarande upprörd.

”Tänk om folk visste hur magra de där anorektiska modellerna

är. De tycker kanske de är magra och lite fina i damtidningarna.

Kläder hänger snyggt på tunna galgar, det vet varje modeskapare.


Men de som ser magra ut på bild är rena benranglen i verkligheten.

Där ljuger våra kameror på ett sätt som inte är nyttigt. Genom att

kameran lägger på vikt, söker art directors ännu magrare tjejer för

att få dem tillräckligt slanka på bild. Det är därför sådana som hon

får jobb”, avfärdade han incidenten.

”Och du ser ut som en tunna på bild”, retades Lena.

”Tyvärr, ack så sant” sa Micke som liksom de flesta fotografer

själv hatade att vara med på bild.

Samtalet kom att handla om yrkesfrågor.

”Jag är fascinerad av hur det känns att vara på andra sidan”, sa

Lena.

”Vadå andra sidan?”, frågade Grönis och hakade en av

servitörerna för att beställa en gin och grape tonic. Hon började

sluddra lite lätt på orden och stortrivdes.

”Jo, nu ringer journalister till mig för att intervjua mig. Och jag

har upptäckt att jag som alltid är besviken på mina ’intervjuoffer’

för att de är så försiktiga, är helt plötsligt jätterädd för att säga

för mycket eller fel saker. Jag vet ju hur mycket de vill ha något

citatvänligt.”

”Där ser du, det är inte alltid så lätt att umgås med

pressen. Säg som jag brukar göra: Cykelslang är en av de stora

uppfinningarna.”

”Vad i jösse namn betyder det då?”

”Ingenting, men de tystnar medan de funderar på det. Skål.”

Grönis tog en klunk av sin nya drink och log brett. Hennes

pillemariska uttalande och glädjen i det fick både Lena och Micke

att storskratta.

”Det är inte svårt att ha vackra ideal”, sa Micke. ”Det svåra är

att leva efter dem.”

”I vilket fall som”, slog Lena fast, ”så är jag glad över att jag inte

normalt jobbar så mycket med reaktionsjournalistik. Det verkar

ibland vara rent förnedrande.”

”Jaså, och vad är reaktionsjournalistik?”, sköt Micke

uppmuntrande in.

”Det som oftast kallas nyheter. Något händer och tidningarna

måste reagera på det. Fakta ska grävas fram, personer ska

intervjuas. All hänsyn flyger ut genom fönstret och man ringer och

besvärar folk när som helst och hur som helst. Allt för att just du

ska få något som dina konkurrenter inte har fått tag i, även om alla

grundläggande fakta är desamma för alla.”

”Du har nog uppfunnit en ny terminologi där. Det var

anledningen till att jag lämnade kvällspressens underbara värld en

gång”, erkände Grönis som älskade att prata pressanekdoter.


”Det har ringt människor till mig och smörat helt hejdlöst. De

kallar mig vid förnamn och försöker upprätta en intimitet med

mig, fast de mycket väl vet att jag inte tål dem. En kille ringde

från Bladet och antydde att eftersom vi en gång jobbat ihop borde

jag ge honom mer information. Alla tycks veta att jag och Micke

håller...”

”De ringer inte mig. Jag tror inte de vet om att jag är inblandad”,

avbröt Micke.

”...på med något. Det enda är att han och jag var dödsfiender

när jag var på Bladet. Han var en arrogant och överlägsen skitstövel

som alltid kallade mig lilla flicka och försökte klappa mig på

huvudet eller baken. Han ansåg att jag inte dög till någonting, men

nu när han vill ha något från mig är jag helt plötsligt kandidat till

journalistpriset. Vi avskydde varandra djupt och innerligt. Ändå är

han beredd att slicka arsle hur mycket som helst.”

”Ett sånt språk!”, sa Grönis låtsaschockerad.

”Det är alltid på den stora massans stilla tigande som tyranner

har tagit sig fram till makten”, hävdade Lena.

”Tystnaden är farligare än skrikhalsarna. Skinnskallar är som

myggbett. De irriterar och kliar lite, men mycket farligare är de

inte”, Micke fortsatte debatten. ”De farliga är alla de som håller

tyst, som inte säger till när någon använder rasistiska uttryck

eller när skolväsende och arbetsgivare systematiskt trycker ned

invandrarna. Ariane hade bättre utbildning än jag, men den fick

hon inte tillgodoräkna sig här i Sverige för hennes utbildning var i

ett afrikanskt land. Den sortens rasism gör mig så förbannad. Den

är så svår att komma åt och inbyggd i hela systemet.”

Rick började skruva otåligt på sig, han hade lurat till sig större

delen av en jordnötsskål från en kille vid bordet bredvid. Lena

gillade inte att Rick fick jordnötter som han inte kunde smälta

ordentligt och som kunde fastna i tarmarna. Rick älskade jordnötter

för att de var salta och goda. Lena ville inte orsaka bråk, hon såg

hur mycket killen tyckte om att leka med den ständigt tiggande

Rick. Hon tyckte det var dags att gå.

När de hade fått på sig ytterkläderna och stod på trottoaren

utanför hade vädret klarnat upp något. Lena föreslog en promenad

med Rick, men Grönis tackade omedelbart nej.

”Jag ska gå hem och fundera på varför jag inte blev författare

istället. Författare har det bra. Allt som behövs är ett jäkla sittfläsk.

Tja, kanske inte riktigt allt. Men att vara författare det måste vara

som att vara gud. De skapar sina egna världar och befolkar dem

med människor de själva valt, inte några påstridiga säljare som

vill sälja telemarketingtjänster, och låter dem säga och göra vad de


vill. Snygga killar och sexiga män. Spännande äventyr och exotiska

miljöer...”

”De får till och med använda adjektiv, det får man inte när man

skriver reklamcopy eller journalistik”, sköt Lena in.

”Journalist är ett udda yrke. Det innehåller det bästa och det

sämsta”, menade Micke.

”Kan du för mycket som journalist kan du få problem att

förklara för andra. Kan du för lite, är du ytlig och kan inte göra en

story rättvisa. Yrket inbjuder till vänskapskorruption”, sa Lena och

blev avbruten av Micke.

”Inget fel i det. Det är vad som håller alla begagnade

musikaffärer i Vasastan igång. Ja, nöjesjournalisterna säljer ju alla

sina recensionsexemplar i de butikerna. Det är bra extrainkomster,

liksom konsertbiljetter och annat de får och nasar vid sidan om.

Varför tror du att alla som inte vill bli programledare vill bli

nöjesjournalister?”

”Reklam och journalistik vänder sig till de ointresserade, de

måste locka in dem. Författare har intresserade läsare som vill

läsa vad de skriver. Människor som har betalat för att läsa det. Att

vara författare måste vara så nära att ha ett gudskomplex som man

kan komma”, avslutade Grönis sin något udda slutfilosofering. Hon

vinkande lojt med handen och viftade in en taxi som passerade på

Dalagatan. ”Sköt om er, kids.”

Rick ledde Lena och Micke nedför Dalagatan mot Barnhusbron.

Obekymrad och lycklig över att få röra sig och lukta på

kissfläckar och annat intressant drog han ivrigt i kopplet. Svansen

stod förväntansfullt rakt upp och nosen stack ned som en

dammsugarslang. Lena tog Micke under armen och de lät sig dras

med. Vid det vinterstängda fiket i hörnet stod Eriksson i skuggan

och såg dem försvinna bort.

Han hade följt efter Lena i ett par dagar sedan Göteborgsutflykten,

men hade aldrig fått sitt tillfälle. Pastorn var mycket irriterad och

han var tvingad att ta större risker. Kravet på en olyckshändelse

gjorde också saker och ting komplicerade.

”Har du inte någon aforism att bjuda på ikväll. Vi har ju varit

riktigt spirituella för en gångs skull”, retades Lena med Micke när

de gick nedför backen mot Arlas huvudkontor.

”Descartes sa: Jag tänker därför är jag. Jag säger: Jag tänker

därför tvivlar jag.”

Lena kontrade omedelbart med: ”Jag får post, därför är jag.”

”Jag är dogmatisk, därför har jag rätt.” Micke gjorde en konstpaus

och fortsatte: ”Är det inte vad som driver de här människorna i

Kristi dårar... och en del svenska politiker?”


”Du är inte så dum som du ser ut”, skrattade Lena varmt och

lutade sitt huvud mot axeln på Micke som såg mycket stolt ut.

Eriksson stod utanför Sabbatsbergs sjukhus och såg dem gå ut

på Barnhusbron. Då visste han vilken väg de skulle ta. Hundar är

vanedjur som gärna går samma rundor och därför blir deras ägare

det också. Eriksson vände om och gick snabbt över sjukhusområdet

för att komma bort mot St Eriksbron. Han planerade att genskjuta

Lena och Micke.

De gick nedför berget vid Trygg-Hansas röda tegelborg. Vinden

hade tilltagit och blåste kallt uppe på Barnhusbron med utsikten

över Klara Sjö. Den hade det goda med sig att den blåste bort den

tunga fuktigheten. När de kom ned på strandpromenaden var det

riktigt behagligt. Rick tyckte det var så fint att han passade på att

springa ut i kanalen och dricka. Han tyckte väl det bara var rätt

efter att fått ligga under bordet på stamkrogen och bara fått äta

salta saker.

Lena och Micke småpratade om olika saker. Plötsligt vände sig

Lena mot Micke.

”Det där med att tänka och tvivla är inte så dumt, Micke. Tror du

inte att det är bristen på tänkande som skapar fanatiker, människor

som bara tror, fundamentalister.”

”Det är väl en kombination”, svarade Micke allvarligt. ”De tror

ju att de har funnit sin lösning, sedan sätter tron in och tar över

förnuftet. Vad Pernilla gjorde var att hon återfann sin förmåga att

tänka och ifrågasätta. Därför ville hon berätta. Det kostade henne

livet.”

”Jag tror inte Pernilla visste så mycket.”

”Mycket nog för att de ville tysta henne. De här människorna är

ju fanatiska i att täppa till alla luckor. De mördade Ulf Bergsand för

att han var på väg att avslöja deras gömställe.”

”Mordförsöket på oss häromdagen.” Luften kändes plötsligt

kyligare igen.

De passerade under St Eriksbron samtidigt som tåget skramlade

förbi. Vid trapporna upp till terrassen korsade de Kungsholmstrand

och Lena kopplade upp den motvillige Rick i skenet från de

neonlysande Tulotabletterna.

”Tror du fortfarande att Nelson är inblandad?”, frågade Micke

lätt andfådd i trapporna. Lena dröjde med att svara.

De svängde upp på terrassen.

”Jag har inga bevis, men min...”, började Lena när en skugga

rusade fram emot dem.

Den kom från gården mellan husen på St Eriksterrassen. Där

stod en container som dolt Eriksson. Han hade gissat rätt. Lena


och Micke hade valt att ta trapporna upp och gå hem till Vasastan

via St Eriksbron.

Instinktivt höjde Micke sin högerarm mot skuggan som rusade

fram mot honom. Lena gick på hans vänstra sida och närmast

avgrunden ned till Kungsholmsstrand gick Rick. Micke blev genast

omkullknuffad.

Först då märkte Lena angriparen. Hon kände trots det dåliga

ljuset genast igen honom. Det var mannen från Birgittakyrkan

i Kalmar. Runt honom stod en stark doft av Calvin Kleins cK

One. En herrparfym vars doft Lena kände igen från överfallet vid

Odenplan.

Rick märkte också vad som pågick och han rusade genast fram

mot Eriksson, vilket ledde till att han snärjde in Lena i kopplet.

Micke försökte resa sig upp med hjälp av den skadade

vänsterarmen. Då fick han ett hårt slag med något metallföremål

över örat och föll omkull, oförmögen att röra sig på en lång stund.

Han var inte medvetslös, men hans uppfattning av de kommande

sekunderna var dimmig. Han låg i en hög och såg med oskarp syn

en overklig utveckling. Långsamt insåg han att han hade blivit

nedslagen av en pistol som Eriksson höll i handen.

Lena släppte Ricks koppel för att värja sig mot Erikssons

nästa slag. Han ville inte använda pistolen annat än i nödfall.

Hans plan var att knuffa dem över räcket, fem våningar ned till

Kungsholmstrand. Sedan skulle han försvinna via den tysta och

stillsamma biten av Fridhemsgatan och Industrigatan genom HSB:

s gigantiska bostadskomplex på Alströmergatan. Vid den tiden på

dygnet skulle det vara få människor ute på de gatorna. Det fanns

mest kontor i området.

Eriksson hade ingen aning om att Lena var fullt kapabel att

försvara sig mot en man i närstrid. Det blev en obehaglig och snabb

överraskning för honom, när hon med ett hårt karateslag över

hans handled fick honom att tappa pistolen. Lenas spark mot hans

smalben missade när han kastade sig handlöst efter pistolen som

skramlade mot asfalten.

Lena såg pistolen glimma mot asfalten och tog ett par snabba

steg fram för att komma åt att sparka bort den, men Eriksson hann

först. Med pistolen riktad mot henne reste han sig på knä när Rick

kom rusande. Han hade förstått att något var fel och attackerade

Eriksson.

Om det är något en terrier aldrig saknar är det mod. Rick

visste bara att hans flockledare var hotad och han gjorde vad han

kunde. Han fick grepp om Erikssons ben. Eriksson skrek till och

kvävde snabbt skriket. Han reste sig med Rick hängande i vaden.


Han sparkade ut med benet och Rick tappade sitt grepp. Den lilla

foxterriern hann inte mer än landa innan han med en morrning

återigen kastade sig mot Eriksson som backade undan Lena och

den attackerande hunden.

Saker och ting gick inte som han hade planerat.

Han fumlade ett mycket kort ögonblick med säkerhetsspärren.

Han vek smidigt undan både Lenas och Ricks attack. Med ett öga

på Lena som var tillfälligt ur balans koncentrerade han sig på Rick.

Eriksson var i underläge och var tvungen att vända det snabbt. Han

räknade med att Micke var borta ur striden ett tag till. Ytterligare

orosmoment var att någon av de förbipasserande på St Eriksgatan

skulle upptäcka vad som försiggick. Enda chansen var att avsluta

det hela snabbt, oavsett hur.

Rick kastade sig fram och möttes av ett skott. Den ulliga lilla

varelsen tjöt till och föll till marken precis framför Eriksson. Han

blev liggande och darrade en stund. Hemska ljud som Lena aldrig

förr hade hört kom ur hans strupe.

Men hon kunde inte tänka på Rick nu. Snabbt blockerade hon

sitt sinne och motade bort bilden av den skjutna hunden. Hennes

enda fokus var angriparen. Hon visste att hennes liv var i fara. Alla

deras liv var i fara.

Skottet gav Lena den öppning hon väntat på. Utan att tänka sig

för attackerade hon dumdristigt nog återigen pistolhanden. Hon

fick ett dåligt grepp och Eriksson kunde vrida sig ur det.

Lena satsade istället på en våldsam svepspark som tog över

Eriksson knä och fick honom att spinna runt. Själv kunde hon inte

heller hålla balansen utan gick ned på knä. Nästa spark från en

närmast liggande ställning vräkte honom i marken med en stöt som

fick Eriksson att delvis tappa greppet om pistolen.

Lena reste sig på ena armen och sparkade ut igen. Den här

gången tog sparken rätt och Eriksson kunde inte hålla pistolen som

for iväg flera meter. Lena hade haft tur.

Eriksson kravlade sig snabbt på fötter men Lena var lika snabb

och tog sig emellan Eriksson och pistolen. Hennes rygg var farligt

nära balustraden. Eriksson såg en chans. Han struntade i pistolen.

Hon försökte vika undan men fastnade i hans utsträckta armar.

Eriksson slog snabbt ett grepp om hennes midja och började pressa

luften ur henne. Obevekligt motade han henne mot balustraden.

Med ett stön tryckte han ännu hårdare och lyfte samtidigt Lena

uppåt. Lena började få svårt att hålla synskärpan. Hon kunde

inte fokusera blicken. Hon kunde inte heller komma åt Erikssons

ansikte som han tryckte mot hennes bröstkorg. Hennes armar

fäktade vilt men utan effekt.


När hon kände balustraden mot sin korsrygg häktade hon sitt

högerben mellan Erikssons ben och lutade sig så långt bakåt hon

kunde.

”Det är bra, bara hjälp till”, log Eriksson segervisst.

Med bakåtlutad överkropp slog Lena med all kraft sina handflator

över Erikssons öron. Genom att luta sig bakåt fick hon utrymme

för armarna.

Smällen och trycket över öronen, orsakade en sådan smärta att

han inte längre kunde hålla henne. Lena försökte få omkull honom

med sitt upphakade ben, men Eriksson lyckades backa undan med

smärtan grimaserande i ansiktet.

”Din jävla fitta. Belsebubs avföda.”

Med en tjurrusning och ett högt kaiskrik kom han emot Lena.

Lena stod lugnt kvar. Hon hade samlat sig och visste exakt vad

hon skulle göra.

När Eriksson var mindre än en meter från henne vek hon

smidigt undan. Eriksson försökte stanna upp och i samma rörelse

få grepp om hennes arm.

Istället var det Lena som fick grepp om hans arm. Med hjälp av

Erikssons rörelseenergi drog hon honom mot sig, vek ned höften

och vred sig nästan ett halvt varv. Hon hade fångat Eriksson i ett

perfekt höftkast.

När hon kände att kraften i Erikssons rörelse var som starkast,

släppte hon sitt grepp, istället för att som normalt hålla det kvar för

att koppla ett låsgrepp när han landat.

Micke hade klarnat till tillräckligt för att se hur Eriksson

lyftes upp i luften. När Lena släppte greppet fortsatte hans kropp

pendelrörelsen uppåt. Från sitt grodperspektiv tyckte Micke att

Erikssons kropp bara växte och växte. Rocken gick upp och svepte

ut som en skärm runt Eriksson.

Fallet slutade inte med en tung landning på en judokamatta.

Istället bars Eriksson upp mot balustraden. Han slog tungt i

den uppifrån men kraften i fallet fortsatte föra kroppen över

balustraden.

Eriksson skrek aldrig.

En otäck dov duns hördes ända upp till terrassen och Micke

kravlade sig fram till balustraden för att kika över den. Med möda

fick han armar och ben att fungera och han lutade sig över den

grova putsen, för att fem våningar längre ned se Eriksson livlösa

kropp ligga i en omöjlig vinkel över taket på en parkerad bil. Ett

bylte i Cerrutttirock ur vilket allt liv hade försvunnit. Det enda

Eriksson hade hunnit registrera var förvåning och en odefinierad

insikt i att han nu skulle möta sin Gud.


Lena rusade fram till Rick. Hon kände att han andades

fortfarande. Ur ett sår rann blodet.

”Herre Gud”, sa Micke andlöst.

Lena såg aldrig efter Eriksson. Hon visste att han var död. Det

var inget hon hade ett behov av att bekräfta. Hon frågade snabbt

hur Micke mådde, när han svarade att han var ganska OK lämnade

hon honom åt sig själv. Det var inte okänslighet utan ännu ett

exempel på hur Lena alltid lyckades hålla fokus på det viktigaste i

ögonblicket.

”Stanna här”, beordrade Lena honom. ”Jag tar Rick till

djursjukhuset.”

”Ring polisen”, skrek hon över axeln medan hon tog av sig sin

jacka och svepte in Rick i den. Hunden stönade i medvetslösheten.

”Du får ta hand om dem.”

Micke masserade sin värkande nacke. Han hängde fortfarande

klumpigt över balustraden och såg på den hemska synen nedanför.

Förvirrad frågade han sig själv: ”Visst. Svara bara på en sak. Varför

åker jag hela tiden på stryk när det är dig de vill åt?”

”Det är åldern”, slängde Lena ologiskt ur sig över axeln.

Hon rusade med den blödande Rick i famnen förbi några

tillskyndande nattflanörer. På St Eriksgatan stoppade hon en taxi

genom att kliva ut i körbanan utan en tanke på sin egen säkerhet.

”Åldern? Det enda intressanta med min ålder är att håret växer

på ryggen istället på hjässan”, muttrade Micke för sig själv. ”Han

där nere slipper åtminstone det problemet.”

Micke var ingen främling inför döden. Han hade mött plötslig

död förut. Men aldrig förut hade han själv varit utsatt för en direkt

attack. Förlupna kulor, flygplansbombardemang och opersonliga

artilleriattacker hade han upplevt, men aldrig detta. Han grävde i

innerfickan efter sin telefon för att ringa polisen.

Han hörde redan hur polissirenernas tjut steg och sjönk mellan

huskropparna på Kungsholmen. De kom från St Eriksgatan och

fullbordade en omringning på Fridhemsgatan. Ljudet letade sig ut

mot vattnets frihet mellan husfasaderna.

Micke såg ned på byltet. Han första reaktion var att spy, men

sedan vaknade yrkesmannen i honom och han rotade fram sin

trofasta digitalkamera ur en av fickorna. Ljuset var otillräckligt,

men det minskade inte bildernas groteska styrka, snarare väckte

otydligheten och oskärpan bildens innehåll. Innehållet vann ännu

en seger över formen. Precis som det skulle vara.

Kameraögats distansering hjälpte honom både fysiskt och

psykiskt. Det var inte en människa som Lena hade dödat, det var

inte heller ett objekt. Det var en bild som skapats, som hans öga


skurit ut från den störande omgivningen och isolerat för framtida

bevaring.

I taxin hade tårarna kommit. Lena visste inte om det var oron för

Rick eller det faktum att hon hade dödat en människa. Hon brydde

sig inte heller. Taxiföraren märkte att hon grät i baksätet.

”Oroa dig inte. Jag kör så fort jag kan. Han kommer säkert att

klara sig”, sa han medkännande.

Lena log tillbaka i backspegeln. Det var ett lysande, tappert

leende som inte förmådde skingra skuggorna.

Färden tvärs igenom Stockholm mot Djursjukhuset i

Bagarmossen gick snabbt, men inte snabbare än att Lena kom till

insikt att hon inte kände någonting över det faktum att hon dödat.

Det var inte mord, det var självförsvar. Om det finns något som

befogat dödande var det hon gjort en sådan händelse. Hon kände

ingenting. Förutom oro över Rick och en stilla undran om hur

Micke egentligen hade klarat sig.

Lena spelade upp händelsen i sitt huvud. Det var som om en

film spelades upp inför hennes ögon. Händelser hon inte reflekterat

över när de hände fick nu en form och en tolkning. Det ändrade

ingenting. Hon kände ingen skuld över att ha tagit ett liv.

Det hade varit en primitiv reaktion. Han eller hon.

Hennes reaktioner hade varit instinktiva, nedärvda genom

generationer. Hon hade försvarat sitt eget liv mot en angripare som

ville ta det. Motiverat självförsvar.

Var det något fel på henne? Borde hon inte känna skuld? Borde

hon åtminstone inte känna oro? Det fanns inget av det hos henne.

Hennes oro var helt koncentrerad på Rick som andades ansträngt i

hennes knä. Hon kunde känna blodets väta genom jackan. För Rick

var hon orolig, men angriparen var oväsentlig. Rick var verklig.

Var det så lätt att döda? Då är det inte underligt att dödandet

sprider sig. Hon hade mött barnsoldater som dödat utan en

blinkning. Nu förstod hon lättare hur det kunde ske.

Den enda gnagande fråga som dröjde kvar i hennes huvud var,

hur skulle det bli senare? När hon skulle sova? Skulle scenen

hon just spelat igenom dyka upp åter och åter igen? Skulle det

bli frågor om hon inte kunde ha avväpnat honom? Hade hon inte

kunnat besegra honom? Hade hon kastat hon med avsikt över


alustraden?

Nej, så skicklig var hon inte. Det var kraften i hans attack som

hade fört honom över balustraden. Hon hade inte knuffat honom.

Hon förstod att mannen som angripit henne också låg bakom

morden på Pernilla och Ulf Bergsand. Hon kände ingen som helst

empati för honom.

Empati var ett viktigt begrepp för Lena. Det var hennes

empati som gjorde henne så duktig i det hon gjorde. Hon hade

inlevelseförmåga och förmågan att se saker från olika håll. Varför

fungerade det inte nu? Var det primitiva hos människan så mycket

starkare än det inlärda?

Med ett ryck och en rysning insåg hon, att hon var en människa

kapabel att döda.

Nästa tanke var att om hon är kapabel att döda, då är varje

människa kapabel att döda.

I det ögonblicket skälvde Rick till just som taxin svängde upp

vid Djursjukhuset. Hans ögon öppnades och hon kunde se paniken

i dem. Hans kropp ryckte till och musklerna drogs samman. Hon

kände livet i sina armar.

”Det är bra, gubben lilla. Matte lovar att allt ska bli bra”, sa

Lena tröstande med den ”talatillbarn”röst som hundägare så ofta

använder. Rick vred sig och såg på henne. Hon såg hur uttrycket i

ögonen ändrades till tillit, innan han slöt dem igen.

Lena rusade genom dörrarna med sitt bylte. Taxiföraren följde

efter, både av medkänsla och av oro för pengarna.

När Micke och polisen kom ifatt Lena satt hon utmattad och

hopsjunken på en stol utanför en operationssal.

”Hur är det?”

”Vet inte ännu. De håller på att operera honom.”

Just då kom veterinären ut. Hon höll på att ta av sig den gröna

operationsrocken. När hon såg Lenas och Mickes oroliga ansikte

log hon uppmuntrande.

”Han kommer att klara sig fint.” Lena kastade sig om halsen på

Micke av glädje. ”Det var ett köttsår och vi har fått ta bort en bit av

ett revben, men lyckligtvis skadades inte några vitala delar.” Hon

sträckte fram handen med en plastpåse. ”Här är kulan.”

”Den tar jag hand om”, sa en polis myndigt.

Lena ville omedelbart se Rick, men han hade blivit ivägrullad

till ett uppvaknanderum. Veterinären förklarade han var nedsövd,

men visst kunde Lena få titta till honom om en stund. Under tiden

fick Lena ge sin version av händelserna på St Eriksterrassen för

polisen.

”Vem är han eller var han?”, frågade Lena.


”Det vet vi inte”, svarade Micke.

”Han hade ingen legitimation på sig och inget annat som visade

vem han kunde vara”, sa polisen. ”Du vet inte något själv?”

Lena berättade om att hon hade känt sig förföljd. Hon sa att hon

var nästan säker på att det var samma person som suttit bakom

henne på Pernillas begravning. Hon berättade om hoten och att

hon kände igen herrparfymen.

”Varför har ni inte anmält det?”, frågade polisen anklagande.

Lena såg på Micke och mot hans tysta inrådan beslöt hon sig för att

inte berätta hela sanningen.

”Som journalist blir man alltid utsatt för hot”, avfärdade hon

händelsen. Det var kanske inte hela sanningen, men trovärdigt.


”Vad som hände i kväll var väl mer än ett hot?” Polisen trodde

inte en sekund på henne, men han beslöt att avstå från vidare

förhör på Djursjukhuset. Han beordrade Lena att hålla sig tillgänglig

för vidare ”samtal”.KAPITEL 13

”Vi måste använda deras egna trick nu”, sa Lena till Micke när

de kom hem från Djursjukhuset. ”Jag är övertygad om att herr

Kenneth Nelson, mediemagnat och pamp, är nyckeln till hela den

här grejen. Det är han som ligger bakom det här mordförsöket på

oss.”

Micke Molle sa ingenting utan hällde bara upp en stor cocacola

i ett pintglas med mycket is. Micke var cocainist, det vill säga han

missbrukade cocacola. Han hävdade själv att han hade legat av sig,

tidigare kunde han avgöra från vilket land olika blandningar av

cocacola kom ifrån.

”Killen som trillade över St Eriksterrassen är säkerligen den

som följt efter oss hela tiden. Eftersom varken vi eller polisen har

en aning om vem han är kan inte heller de veta om att han är död.

Det ger oss en möjlighet att istället skugga Nelson.”

”Varför har jag en känsla av att jag inte kommer att gilla det

här?”, frågade Micke sig själv, helt retoriskt.

”Därför ska vi börja skugga Nelson idag. Det är lördag så han är

säkert hemma, vilket gör det lättare att få tag i honom. Var bor han

förresten?”

”Det är ingen hemlighet. Han bor någonstans i Bålsta. Han har

byggt en sådan där enorm skrytvilla där. Det stod en del om det i

tidningarna för några år sedan. Men du Lena, har du skuggat någon

förut?”

”Hur svårt kan det vara? Det är ju bara att följa efter.”

”Visst, visst”, svarade Micke.


Micke hade rätt. Att skugga en bil i stadstrafik är inte riktigt lika

enkelt som det verkar i TVserier och filmer. Kanske är det för att i

serierna och filmerna vet man vart bilen ska.

Att hitta Nelsons lyxvilla vid Mälarens strand i Bålsta var inga

problem. Villan låg enskilt och det fanns bara en enda tillfart.

Lena och Micke kunde därför avvakta en bra bit från villan på en

liten skogsväg. Kenneth Nelson var tvungen att passera dem för att

komma hemifrån.

Det hade stått två stycken Mercedes utanför villan. En silverfärgad

och en röd. Lena gissade att den silverfärgade var Kenneth Nelsons

egen, och hon hade rätt. Själva satt de i Farbror Pers veteranbil, en

trettio år gammal Amazon som bara gått femtusen mil. Den hade

mesta tiden stått i garage hos Farbror Pers svärfar.

Farbror Per hade själv sedan länge gett upp försöken att förstå

om trafikplaneringen i Stockholm skedde enligt någon form av

sunt förnuft som var känd hos mänskligheten eller enbart på

grund av fördomar och bilhat. Det skäl trafikplanerarna själva

gav om miljöskäl var det minst troliga av alla, hur kunde det vara

miljövänligt att tvinga bilarna att köra dubbelt så långt och stoppa

och starta tre gånger så mycket på en sträcka, när det är bevisat att

det är vid start och stopp bilen är som mest miljöovänlig.

Micke läste en bok, han surade för att han hade förlorat

slantsinglingen om vem som skulle köra. Lena hade fuskat i

slantsinglingen eftersom hon inte ansåg att Micke skulle köra med

sitt gipspaket. Därför föredrog han att läsa en biografi om Ansel

Adams, den store amerikanske naturfotografen.

De hade tur. Strax efter klockan tio gled den silverfärgade

Mercedesen förbi deras gömställe. De följde efter på vad Lena ansåg

vara lämpligt avstånd. På motorvägen in till Stockholm hade de inga

problem att följa efter. Micke gav goda råd och rekommenderade:

”Lägg dig femsex bilar bakom fläskmercan. Då kan han inte se dig

i backspegeln.”

”Bara han saktar ned lite så att jag hinner ifatt honom så

mycket”, svarade Lena irriterat. Deras veteranbil hade inte

riktigt samma motorresurser som Nelsons bil på motorvägen. Vid

korset vid Bergslagsvägen hade hon dock Mercedesen i sikte igen.

Trafiken hade nu tjocknat och Nelson kunde inte längre utnyttja

sin bils överlägsna resurser så Lena och Micke hängde lätt på hela

vägen in till Norrtull.

Tre minuter senare hade de tappat bort honom.

Nelson valde Sveavägen som var packad med helghandlare som

tagit bilen in till city. Lena följde försiktigt efter. Vid Vanadisvägen

bytte Nelson fil, bara för att trettio meter längre fram byta tillbaka.


Lena hade inte fått någon lucka utan hade legat kvar i sin fil.

Nelsons körning visade hans otålighet, vilket förstärktes av den

glimt Lena fick av honom när filerna nästan körde om varandra.

Lenas fil rörde sig plötsligt snabbare än Nelsons fil, vilket var

anledningen till att han bytte tillbaka. Men det gjorde att han nu

bara var en bil före Lena. Hon kunde se honom trumma otåligt på

ratten och skruva på bilradion. Av en slump höll Micke på med

precis samma sak. Den ena reklamkanalen efter den andra spelade

samma låt.

Micke hittade inget han ville lyssna till. Om Nelson gjorde det

kunde inte Lena höra. Lena duckade bakom den stora bakelitratten

och försökte diskret dölja sitt ansikte med vänsterhanden. Hon

tecknade till Micke hålla huvudet nedböjt, trots att det inte fanns

någon som helst indikation på att Nelson någonsin sett hans

ansikte. Förföljandet hade gett henne ett stygn av dåligt samvete.

Man kollade helt enkelt inte upp människor på det sättet. Samtidigt

var det spännande. Pulsen rusade varje gång hon trodde Nelson

kunde se henne.

Plötsligt svängde Kenneth Nelsons breda silveråk till vänster, dök

in i en lucka som uppstått och accelerade, innan den utan blinkers

svängde in på Frejgatan mitt framför den mötande trafiken. Innan

Lena hade hunnit reagera var luckan i filen bredvid igentäppt och

hon kunde bara med ögonen följa den silverfärgade bilen uppför

backen. Utan att göra en vansinnesmanöver så fort filerna började

röra sig igen skulle inte Lena kunna svänga vänster förrän nere på

Tegnérgatan, sju kvarter längre bort.

”Såg han oss?”, undrade Micke.

”Vet inte, han kanske bara tog en smitväg. Vad gör vi nu?”

”Jag tycker vi svänger av och tar en fika på Salinos vid Odenplan,

Jag behöver köpa hem lite god salami. Du, nästa gång tar vi min bil.

Den har en motor.”

”Du får ändå inte köra.”

”Jonas, jag vill inte höra några bortförklaringar. Varför har inte

Eriksson hört av sig? Han rapporterade efter aktionen i Göteborg,

men har sedan dess hållit sig inkommunikado. Varför?”

Jonas af Cederlund var pressad. Han hade aldrig sett Kenneth

Nelson i ett sådant stadie av psykisk upphetsning. För den som


inte kände honom skulle det säkert aldrig märkas. Rösten var lika

lugn och övertygande som alltid, men tecknen fanns där ändå. Han

hade kallat af Cederlund till mötet på kontoret med ett kortfattat

telefonsamtal några timmar innan.

af Cederlund hade sett fram emot en ledig höstlördag med sin

fästmö. Han försökte inte ens protestera när Nelson gav sina order.

Nelson var mer än hans arbetsgivare. Genom den extravaganta

lönen hade af Cederlund accepterat att Nelson ägde en stor del av

hans liv. Självklart delade de tankar och åsikter, men det var inte

ovanligt i deras kretsar.

Deras bakgrund var likartad, Lundsbergs internatskola och

tolkutbildningen i det militära. Och även om det skiljde många år

mellan dem gav det dem gemensamma värderingar. af Cederlund

var också troende, men hade avsiktligt hållits utanför Kristi

Dolkars inre aktiviteter även om han kände till vad det handlade

om. Han var en reservkraft, men Nelson hade andra avsikter med

af Cederlund nu.

De satte sig i sammanträdesrummet och i två timmar dikterade

Nelson för af Cederlund olika scenarier och möjligheter. De tog en

paus och fortsatte därefter med att ta fram olika handlingar och

papper.

Klockan var en bra bit in på eftermiddagen när de bröt upp.

Nelson reste sig och gick fram till af Cederlund. Högtidligt skakade

han hans hand och gick snabbt sin väg.

af Cederlund satt kvar, fortfarande osäker på vad som hade hänt.

Han visste vad de hade gjort, men varför? Vad var betydelsen av det

hela? Och varför hade Nelson tyst skakat hans hand? af Cederlund

anade att något han ännu inte kunde formulera hade hänt och var

på väg att hända.

Han ruskade av sig känslan. af Cederlund, som så många

framgångsrika män, fruktade känslor och föredrog att bara

handskas med fakta som de såg dem. Han hade mycket att göra.

Frågan var om han ens skulle hinna sova de närmaste dygnen. Men

först var han tvungen att ta reda på Eriksson.

På söndagen hade Lena och Micke bättre tur. De avvaktade på

samma skogsväg som dagen innan. Den här gången hade de en

kortlek med sig och satt och spelade ett parti okoncentrerad


skitgubbe. Som alltid förde de en närmast lika oviktig konversation

som spände från skönhet till städer.

”Skönhet sitter i ögat på betraktaren. Det är ett gammalt talesätt

och helt sant. Ändå finns det saker som är gemensamma signaler

för nästan alla kulturer. Som röda läppar”, sa Micke och nickade

menande åt Lenas fylliga, något truliga läppar.

”Skönhet är inte alltid viktigt.”

”Bullshit”, sa Micke med eftertryck. ”Tro mig jag vet. Jag jobbar

med det och jag är utsatt för det. Även om människor som blir

vackra på bild inte alltid är det i verkligheten.”

”Nej, jag menar allvar”, sa Lena. ”Skönhet är inte alltid

viktigt utom i själva förförelseögonblicket, momenten när man

uppmärksammar någon.”

”För svenska tjejer är det väldigt viktigt, tro mig.”

”Du är bara fördomsfull. Det är för att man möts på fel ställen.

När man lärt känna någon ser man dem på ett helt annorlunda

sätt.”

”OK, jag kan hålla med om det”, instämde Micke tjurigt och

rafsade åt sig korten för att blanda. Förloraren blandade alltid. ”Det

är därför vi blir kära i filmstjärnor. Vi ser deras ansikte där uppe på

den stora duken i ett par timmar. Det är ett koncentrerat tittande

som gör att vi snart ser dem annorlunda än när filmen började. Så

intensivt ser vi inte på vår partner under flera veckor sammanlagt.

Dessutom förförs vi av deras rollkaraktärer.”

”Vet du vad. Det är lite grann samma sak med städer”, hoppade

Lena i tankeströmmen. ”Ta London. Det är Europas fulaste storstad,

på ytan. Fula byggnader. Trångt. Dålig luft. Fast renare gator än

Stockholm idag. Därunder finns Europas största smältdegel och

en verkligt levande stad. En stilsättare som leder utvecklingen i

design, reklam, mode och mycket annat.”

”Vi måste åka dit igen när det här är över”, sa Micke och tittade

upp.

”Shit, vi höll på att missa honom.”

Kortleken föll som höstlöv över framsätet i hans bil som hade

ersatt Amazonen från dagen innan. Lena rivstartade bilen och

körde ut efter Nelsons bil.

”Hej, försiktigt!”

”Inga baksätesförare, tack.”

De hade inga problem att följa efter Nelson. De såg att han var

ensam i bilen och han svängde inte upp på motorvägen in mot

Stockholm, utan fortsatte istället på småvägarna mot Uppsala.

”I think this is it”, sa Micke när de passerade en vägskylt mot

Skokloster.”Låt inte honom se dig.”


Lena saktade ned och det var bara med möda de kunde hålla

Nelsons bil i sikte på den slingrande vägen. Som tur var trafiken

lätt. Någon enstaka bil och traktor dök upp och försvann in på

någon liten avtagsväg. På en lång raksträcka var hon tvungen att

tillfälligtvis släppa den silverglänsande statusförlängaren ur sikte.

”Vart tog han vägen?”, frågade hon med panik i rösten när

vägen återigen började slingra sig fram. ”Jag ser honom inte längre.

Passerade vi inte en avtagsväg därborta. Hon accelerade bilen, men

fick inte syn på Mercedesen.”

”Jag vänder”, sa Lena och tvärbromsade så att Micke åkte fram

i säkerhetsbältet och fick ta emot sig mot handskfackets lucka.

Hon handbromsvände Audin på den smala landsvägen och körde

tillbaka till avtagsvägen. ”Han måste ha kört in här.”

”Vi prövar”, sa Micke. ”Men du, kör försiktigt. Jag har redan en

bruten arm.”

Efter ett par kilometer fick Micke syn på Mercedesen. Kenneth

Nelon körde fort och vårdslöst på den smala grusvägen. Det var en

öde väg och Lena fick åter sakta ned. Men nu visste de att de hade

Nelson i sikte och dammolnet hans bil orsakade var lätt att följa

trots att vägen vindlade fram mellan skog och åkermark.

Vid Farmen svängde Nelson upp i allén och parkerade på

gårdsplanen omedveten om att han hade blivit skuggad. Tanken att

han själv skulle bli förföljd hade aldrig fallit honom in.

”Vi är alla samlade för andakten”, hälsade Sten Pastorn välkommen.

”Men först bör du ringa kontoret. Din assistent ringde just.”

”Jag stängde av min mobiltelefon. Jag kommer om någon

minut.”

Pastorn gick in i det kontor som fanns på bottenvåningen.

”Du hade ringt”, sa han direkt till Jonas af Cederlund.

”Jag kan inte få tag i Eriksson. Han finns inte någonstans.”

”Leta reda på honom”, sa Nelson kort och var på väg att lägga

på luren.

”Jag tror han är död”, hann af Cederlund skjuta in innan

förbindelsen bröts. Pastorn hade uppfattat det sista ordet och satte

luren till sitt öra igen.

”Igen!”

”Jag tror han är död.”


”Varför?”

”Har du läst tidningarna”, frågade af Cederlund.

”Ja.”

”Det dog en man på Kungsholmen natten till igår.”

”Jag såg det på kvällstidningarnas löpsedlar och det var någon

kort artikel om det i Svenska Dagbladet.”

”Jag tror det var Eriksson.”

”Förklara vad du menar”, begärde Pastorn kort. Han undrade

om inte af Cederlund hade rätt. Eriksson hade aldrig missat att

höra av sig tidigare. Han var disciplinerad.

”Mannen som dog är i rätt ålder. Han var klädd som Eriksson

brukade vara.”

”Ja... men Svenskan uppgav att han ännu var oidentifierad.”

”Exakt. Men jag pratade med en kontakt jag har på en av

tidningarna och det visade sig att en viss Lena Blom och någon

Mikael Molle har varit inblandade i dödsfallet. Tidningarna har

ännu inte kunnat skriva om det, så det är inte bekräftat, men om

jag förstod rätt så har polisen uppgett till min kontakt att Lena Blom

tydligen har slängt (?) mannen över räcket vid St Eriksbron.”

Pastorn blev mycket tveksam.

”Skulle hon kunnat göra det? Eriksson var, är mycket kompetent

inom sitt område.”

”Vem vet? De var tydligen två personer.”

”Jag är mycket oroad. Försök fortsätta forska i det här. Ta reda

på vad som har hänt Eriksson. Om det är sant har vi stora problem.

Jag ringer dig i kväll.” Som en eftertanke fortsatte han. ”Herren

vare med dig.”

”Det här bara måste vara Farmen”, sa Lena och stirrade på den

stängda grinden i början av allén. I slutet av de alltmer avlövade

lindträden tade hon den ljusgula huvudbyggnaden och Mercedesen.

Det fanns fler byggnader och hon skymtade folk som rörde sig på

gårdsplanen.

”Vad gör vi nu?”, frågade Micke och öppnade dörren.

De gick ut ur bilen och prövade försiktigt grinden. Den var låst

och gav inte efter. Micke skakade lite på den med sin oskadade

arm.

”Den måste vara fjärrstyrd.”


”Det ligger isolerat”, sa Lena eftertänksamt och såg sig omkring.

Hon kunde inte se någon annan gård i närheten, men slöt sig till

att något måste finnas längre fram, eftersom vägen fortsatte. ”Ingen

brevlåda, ingen skylt. Det finns ingenting som talar om vad det här

för ställe. Det bara måste vara deras högkvarter.”

”Det har suttit en brevlåda eller något sådant här”, sa Micke

och pekade på skruvhål och en fläck stor som en brevlåda på den

vitmålade grindstolpen. Runt omkring var den vita färgen solblekt,

men här hade den fortfarande en viss gräddaktig nyans kvar.

”Jag vill gå in”, sa Lena och gjorde en ansats att klättra upp på

grinden.

Micke ryckte omedelbart tillbaka henne.

”Ser du inte? Den kan vara elektrisk”, sa han och pekade på

tråden som löpte över grinden. Den var fäst i isolatorer. Samma

system fortsatte längs staketet åt bägge hållen.

Pastorn var just på väg att börja sin predikan när Sten diskret

kallade till sig honom.

”Jag är ledsen Pastorn, men jag tror du vill se det här.”

Sten ledde Pastorn till övervakningsrummet på andra våningen.

Det var ett trångt litet rum med monitorer uppsatta längs väggen.

Fönstret var igensatt så att rummet låg i ett halvmörker upplyst

bara av en svag lampa på skrivbordet. En av arbetarna på Farmens

satt framför TVskärmarna.

Monitorerna visade i svartvitt olika delar av landskapet och

byggnaderna. De var åtta stycken. Utplacerade runt om så att

Farmen var bevakad från alla håll. Sten pekade på monitorn som

bevakade grinden.

Bilden visade två personer som stod och talade med varandra

utanför grinden. Mannen höll just tillbaka kvinnan som hade

skakat på grinden och just lyft benet för att börja klättra över.

”Kan du ge mig en närbild?”, sa pastorn till teknikern som slog

några lätta slag med fingertopparna på sin panel. Bilden kröp allt

närmare tills Micke och Lena fyllde upp hela monitorn.

”Det är den där satans journalisten”, nästan viskade Pastorn.

Sten såg förvånat på honom. Det var första gången han någonsin

hade hört Pastorn använda profaniteter. Det var med största

tveksamhet ha sa: ”Hon måste ha följt efter dig hit.”


”Det fattar jag din idiot. Hur har hon lyckats koppla ihop mig

med... Eriksson måste ha sagt något. Vänta, hon frågade om

Farmen när hon ringde häromdagen...”

”Är elstängslen påkopplade?”, fortsatte han.

”Nej. vi kan inte göra det utan hot.”

”Koppla omedelbart på strömmen. Jag bryr mig inte om någon

blir skadad. Vi måste hålla henne härifrån.” Pastorn hämtade sig

och insåg att han hade gjort vad de kunde. ”Håll koll på dem och

släpp inte under några omständigheter in dem. Förstått. Sten, du

stannar här och ser till att det blir gjort rätt för en gångs skull.” Han

tog ett djupt andetag. ”Jag har en andakt till Guds ära att hålla.”

”Vi kan inte stanna här”, sa Micke när han hörde något spraka till

i tråden. Han tyckte han till och med såg en gnista i ögonvrån. ”Gå

bort från grinden omedelbart.”

Lena hade också hört det elektriska sprakandet i den kyliga

luften och hon hoppade ett steg bakåt. Hon hade just varit på väg

att klättra över grinden.

”Någon kopplade på strömmen. De måste kunna se oss.” Hon

kisade inåt allén till för att se någon person eller något. Allt var

lugnt, bara vinden lekte i de nedfallna lindlöven.

”Dolda bevakningskameror”, erbjöd Micke som förklaring när

han drog Lena tillbaka mot bilen. ”Vi måste ge oss av.”

”Lena, det är för stort. Vi måste kontakta polisen nu. Vi har hittat

Farmen. Vi vet att Kenneth Nelson är inblandad. Vi har blivit

utsatta för mordförsök. Vi har kopplingen mellan bombattentaten

och förövarna.”

”Vi har inga bevis.”

”Vi är journalister. Vi behöver inte bevis.” Han hejdade sig.

”Inte på samma sätt som polisen.”

Lena körde Mickes Audi snabbt och aggressivt. Hon tänkte


alltid bättre när hon körde bil. Hon kunde köra bil, mekaniken

i bilkörningen satt i hennes ryggrad vilket gjorde att hon kunde

koppla bort en del av hjärnan medan hon körde, utom i tät

stadstrafik vilket krävde alltför hög koncentration och intensitet.

Landsvägskörning gav henne en ökad koncentration och skärpte

tankeförmågan. Hon hade också erfarenheten, det allra viktigaste.

Att köra bil och att gå ut med Rick var hennes tankepauser.

Det var då hon formulerade sina tankar. Kanske var det en

yrkessjukdom men det var ett av skälen till att hon var en så snabb

och effektiv skribent framför datorn. Hon hade oftast tänkt igenom

nyckelfraser och formuleringar i förväg.

Micke höll tyst då han visste hur Lena fungerade. Han visste att

hon skulle ta det rätta beslutet om han kunde hålla tyst och inte

tvinga in henne på andra vägar. När de kom in i Stockholm igen

körde Lena Klarastrandsleden, förbi deras bostäder i Vasastan.

”Jag vill hälsa på Rick”, var hennes enda förklaring när Micke

tittade frågande på henne.

När hon parkerade bilen utanför Djursjukhuset stängde hon

av tändningen och vände sig mot Micke som kliade skäggväxten.

Han fick verkligen lägga band på sig själv för att hålla inne alla

kommentarer och uppmaningar.

”OK. I morgon åker vi upp till den där polisen i Uppsala och

förklarar alltihop. De får ta det därifrån. Men Micke, det är min

story och de ska inte kunna putta undan mig från det här. Det är jag

skyldig Rick, Bergsand och Pernilla. Det är min story.”

Måndagen tillbringade de på polishuset i Uppsala. Som väntat fick

de en ordentlig utskällning av Dan Lundgren, men när Lena tyst

reste sig upp för att gå och räckte ut handen åt Micke att han skulle

komma med henne, tystnade Lundgren.

”Förbannade Kalle Blomkvistare”, svor han högt och tydligt och

lugnade sedan ner sig. ”Ta det en gång till.”

Lena stirrade kallt på honom.

”Snälla.”

Då kunde inte Lena hålla tillbaka sitt busstrecksleende.

Tålmodigt berättade hon än en gång vad hon och Micke hade

kommit fram till och allt som hade hänt sedan hon senast träffade

Lundgren. Han strök sin mustasch och förklarade: ”Ni måste lämna


en redogörelse för det här. Jag måste prata med mina chefer.”

”Vi misstänkte det”, sa Micke och tog fram Lenas fickminne

som han hade haft i handen. Spolarna snurrade fortfarande

och han stängde med en distinkt tryckning på stoppknappen av

bandspelaren. Dan Lundgren stirrade klentroget på honom och

rev sig vanemässigt i Lindströmmustaschen. De hade bandat hela

samtalet utan att han hade märkt det. ”Jag tror den här räcker

just nu”, fortsatte Micke. ”Vi orkar inte upprepa det här en gång

till.” Han log spjuveraktigt. Det var alltid lika roligt att driva med

ordningsmakten.

”Det där är olagligt”, började Lundgren aggressivt.

”Du vet var du får tag i oss”, sa Lena och reste sig stelt från den

obekväma besöksstolen. Besöksstolar på offentliga inrättningar

är aldrig utformade för att uppmuntra de besökande att stanna

länge.

”Du är skyldig oss att hålla oss informerade. Och vi ska vara

med när något händer. Glöm inte det”, sa Lena i dörröppningen.

Det var ett krav hon hade avtvingat Dan Lundgren innan hon

talade om något.

”Förbannade jävla tidningssnokar”, svor Dan Lundgren

maktlöst, men han skulle hålla sitt löfte så gott det gick. Hans dag

var sannerligen förstörd. Nu skulle han inte bara vara tvungen

att prata med sin chef. Han skulle tvingas berätta för kollegorna i

Stockholm och på säpo också. Något han inte såg fram emot. Att

amatörer hade gjort polisarbetet var illa nog, att de var journalister

de måste stryka medhårs, var så att han var tvungen att ta en

tablett mot magsyran.

Vad han inte förutsett var svårigheten att få sina överordnade att

tro på hela historien.

Lena och Micke satt hemma hos Micke och tittade på hans

widescreen-TV. De väntade på programmet Fotbollskväll.

Djurgården hade spelat borta och de ville veta hur det gått.

Ute på Farmen hade Sten öppnat vapenförråden och beväpnat

de som var på Farmen. Dagmedlemmarna. de som bara kom ibland

hade kontaktats och uppmanats att hålla sig borta eller om de så

ville snarast anmäla sig på Farmen.

Kvar var kärnan av Bibelläsarna, drygt trettio personer. De hade


varit febrilt aktiverade med att kontrollera bevakningssystemen

och försvarsåtgärderna. Sten hade informerat dem om vad som

hade hänt och de höll en gemensam gudstjänst.

De var de utvalda.

De hade utvalts att göra Guds arbete.

Slutstriden mellan det Goda och det Onda närmade sig.

”Varför hör inte Lundgren av sig?”, frågade Lena otåligt.

”Byråkrati”, föreslog Micke.

”Trodde de inte på oss?”

”Tja, journalister och poliser är väl naturliga fiender”, försökte

Micke lugna henne.

”Skitsnack. Det finns inga som det är så lätt att skaffa källor hos

som polisen. Vad tror du Elding har byggt sin karriär på Expressen

på? Jo alla dessa snacksaliga poliser. De ser skiten hela tiden och

vill åstadkomma något som lagen inte ger dem möjlighet till, därför

läcker de som såll till pressen. Det håller frustrationen borta.”

Micke insåg att det låg en hel del i Lenas något kategoriska

uttalande. Han hade själv träffat många poliser som ville så mycket

mer än de kunde eller fick göra. Han hade å andra sidan också

träffat på en del riktiga skitstövlar bland poliserna, personer som

själva borde sitta i fängelse. Det var inte bara en trend att alltfler

poliser anmäldes, det fanns skäl till det, även om kåren fortfarande

slöt leden nästan lika tätt som läkarna och piloterna.

Han bläddrade med fjärrkontrollen i väntan på programmet

Fotbollskväll hade redan börjat. Lena kände sig lugn. Hon var

övertygad om att djurgårdarna skulle göra bra ifrån sig

” ... spelare är koncentrerade men de skämtade i

omklädningsrummet före matchen. Djurgårdspelarna var väldigt

tysta och laddade”, sa kommentatorn i TV. Lena svor till.

”Nej!!!”

”Det är väl bra att de är laddade”, sa Micke och grävde i

popcornskålen. Han höll automatiskt på att ge Rick några popcorn,

men kom ihåg att Rick inte var där. Popcornen rann lamt ned på

golvet.

”Nej, nej. De är överladdade. De kommer att göra bort sig”, sa

Lena med förtvivlan i rösten.

Hon hade rätt. Djurgårdarna blev till rundningsmärken och

gjorde en krampaktigt lam insats och förlorade med hela 40.

Micke och Lena diskuterade olika möjligheter men det såg

mörkt ut för Djurgården.

Telefonen ringde.


”Det har blivit beslutat att vi ska undersöka det där stället

imorgon. Vi har fått en husrannsakan och åker dit i morgon”,

berättade Dan Lundgren för Lena. ”Ni får komma med som mina

’gäster’, men ni måste hålla er i bakgrunden. Och ni får absolut inte

publicera något utan vårt godkännande.”


”Visst, visst”, muttrade Lena surt. Hon tänkte inte låta polisen

censurera henne. Det räckte med att hennes älskade Djurgården

hade gjort bort sig kapitalt. Hon skämdes på deras vägnar. Att göra

en så flat insats i en sådan viktig match, det var inte imponerande…

KAPITEL 14

Det fanns enligt polisen ingen anledning att göra för stor sak av Lenas

och Mickes avslöjanden. Bevis saknades och det gällde att fastställa

först om gården som kallades Farmen och Bibelläsarna hade något

att göra med Kristi Dolkar och bombattentaten. Inofficiellt hade

Lundgrens överordnade fnyst åt honom och menat att han borde

veta bättre än att tro på ett par journalisters fantasier.

Det fanns en hel del skepsis och ett visst motstånd mot att

ens kontrollera upp Lenas och Mickes påståenden. De var dock

yrkesmän och de visste att de nya uppgifterna kanske skulle leda

till en lösning. Så efter ett visst argumenterande från Lundgren

hade det gett med sig om att han åtminstone skulle kolla upp

uppgifterna. Om de ändå hade kommit från andra än ett par

journalister.

Uppsalapolisen fick i uppdrag att kontrollera uppgifterna. Det

var Dan Lundgren, en kvinnlig kollega och två uniformerade

poliser som åkte ut till Farmen tillsammans med Lena och Micke.

De valde att åka ut i blåvitmålade bilar för att ge det hela en mer

officiell prägel.

Deras ankomst utlöste en febril aktivitet och ett snabbt rådslag.

Bilarna stod kvar utanför grinden och poliserna tittade

misstänksamt på den elektriska tråden. Ingen kände sig manad att

gå fram och kontrollera om det fanns spänning i den efter Lenas

varning.

Till slut la Micke sitt gipsbandage på tråden. Han hade först

fuktat det i det daggiga gräset. Det var med allra största försiktighet

Micke sakta sänkte gipset mot tråden, men något karakteristiskt

fräsande hördes inte. Det fanns ingen elektricitet i tråden. Dan

Lundgren lutade sig in över grinden och försökte få upp haspen,

men det gick inte.

”Den är låst. Det verkar vara någon form av magnetlås”, sa


Lundgren. ”Tuta lite så får vi se om något händer.”

Plötsligt sprakade det till i en högtalare som ingen hade

observerat på grindstolpen.

”Vad vill ni?”

”Det är polisen. Kan vi komma in?”

”Vad gäller det?”

Dan Lundgren var förvånad. Han hade inte väntat sig något

motstånd.

”Vi har några frågor”, svarade han avvaktande.

”Vadå för några frågor?”

”Vill ni vara vänliga och öppna grinden så kan vi ha den här

diskussionen öga mot öga”, svarade Lundgren irriterat.

”Vadå för frågor?”, sprakade det till i högtalaren igen.

”Släpp in oss eller måste vi använda våld” svarade Lundgren

med hög röst. Det var något onaturligt med att prata med en

grindstolpe.

Det blev tyst en lång stund.

Uppe på Farmen redogjorde Sten i telefon för utvecklingen till

Pastorn.

”Vi har ingen anledning att släppa in er. Vi har inte begått något

brott.”

Lena och Micke konfererade tyst med varandra. Micke var villig

att slå vad om att de inte skulle släppas in. Han var säker på att

de övervakades med kamera, men han hade ännu inte sett var

kameran satt. Den måste finnas gömd i grenverket på något av

lindträden i allén.

”Öppna grinden eller förstör vi den”, sa Lundgren med sin mest

auktoritära polisröst.

Sakta gled grinden upp.

”Du förlorar, igen”, tryckte Lena till Micke med när de skyndade

sig in i polisbilen.

När bilarna rullade upp på gårdsplanen klev den smale och

tunnhårige Sten ut på trappan. De såg arbetsklädda personer röra

sig på gården. En traktor brummade på ett av fälten intill. Sten

ställde sig bredbent och väntade tills bilarna stannat. Då tog han de

få stegen nedför trappan och gick fram till den första polisbilen.

”Vad är det ni vill?”

”Kan vi gå in?”, frågade Dan Lundgren.

”Nej. Vi stannar här.”

Dan Lundgren förklarade deras ärende. Sten förnekade att

gården var något slags högkvarter för gruppen som låg bakom

bombattentaten. Han hävdade att de bara hört om dem på radion.

Kristi Dolkar hade han aldrig hört talas om.


”Det här är en retreat. Vi erbjuder lugn och ro med studier i

Herrens ord till människor som söker den sanna och rätta vägen.”

”Ni kallar er Bibelläsarna eller hur?”, Lena kunde inte låta bli

att lägga sig i vilket gav henne en ilsken blick från Dan Lundgren

och de andra poliserna.

”Vi är bibelläsare, ja. Bibeln är vårt rättesnöre”, erkände Sten.

”Varför alla bevakningsgrejorna om allt ni gör är att läsa Bibeln?

Det elektriska stängslet?” Det var Lena igen som lade sig i.

”Vi är rädda om vår avskildhet. Detta är en religiös plats. Vilka

är det där?” Sten vände sig direkt till Dan Lundgren som hade

legitimerat sig och ignorerade helt Lena och Micke.

”Det är Lena Blom och Mikael Molle, de är journalister.”

”Vad har journalister att göra på polisärenden?”

”De är, de är gäster...”

”Polis-PR”, erbjöd Sten föraktfullt som förklaring.

”Ja. Vi vill se hur det ser ut därinne”, sa Dan Lundgren.

Sten tvekade länge. Först när Dan Lundgren började veckla ut

ett papper han tagit fram ur ett kuvert från sin innerficka, ryckte

han på axlarna.

”Vi har ett husundersökningstillstånd här...”, började Dan

Lundgren. Sten hade redan vänt honom ryggen och börjat gå

uppför trappan. Dan Lundgren, Lena, Micke, den kvinnliga polisen

följde efter. De uniformerade poliserna stannade utanför efter en

uppmanande gest av Dan Lundgren.

Sten ledde dem genom huset. Han sa nästan ingenting, men

öppnade en del dörrar och visade med ett missnöjt minspel att de

kunde titta in.

”Samlingssalen.”

”Kontoret.”

”Matsalen.”

”Gästrum.”

Alla rum var tomma. Inte bara på människor utan nästan

allting annat utom möbler. Det fanns sängkläder och madrasser

i gästrummen de fick se. Det låg biblar i samlingssalen. Kontoret

var rensat på papper och pärmar. Lena tittade i en papperskorg

och såg en del hopskrynklade papper. Försiktigt smög hon åt sig

ett papper.

Hon vecklade försiktigt upp det när de gick genom en av

korridorerna. Det var en fakturakopia på oblater och nattvardsvin

från en firma specialiserad på religiösa artiklar. Den var daterad

en vecka innan. Någon hade förutsett deras besök och rensat

rummen.

På övervåningen gick Sten demonstrativt förbi några stängda


dörrar.

”Vad är det där inne?”, frågade Lena innan Dan Lundgren hann.

Något som åter gav henne en irriterad blick.

”Heliga rum”, svarade Sten kortfattat.

”Vi vill se dem också”, sa den kvinnliga polisintendenten Sara

Nilsson.

”Det går inte. Det är våra heliga rum. De används för meditation

och bön.”

”Vi har ett papper som ger oss rätten att se allt här på Farmen”,

sa Sara Nilsson.

”Det här är ingen farm. Det är en retreat och en gård där vi

ägnar oss åt ekologisk och giftfri odling. Och jag tvivlar på att ert

papper ger er rätten att kränka heliga platser. Råder inte kyrkofrid

i Sverige?”

Poliserna såg förvirrat på varandra.

”Kyrkofrid?”

”Den här gården är en kyrka för oss. Vi är ett religiöst sällskap

som utövar vår religion här. I grunden är det samma religion som

är statsreligion i Sverige och detta är vår kyrka. Kyrkor måste inte

ha klocktorn.”

Dan Lundgren och Sara Nilsson förde en viskande konversation.

Sten stod och såg på med en antydan till ett leende i mungipan.

Som han väntat sig hade han fått poliserna osäkra och de kände

ett behov att konsutera en av sina jurister. Ingen av dem hade

någonsin blivit anklagad för att bryta kyrkofriden förut.

Nästan omärkligt hade flera personer dykt upp i korridorerna

och stod nu och såg på dem. De var inte hotfulla, utan de flesta av

dem stod med lugna ansikten och knäppta händer. Utan att vänta

på svar vände Sten tvärt och gick nedför trappan. Poliserna, Lena

och Micke stod obeslutsamma kvar en stund men följde sedan

närmast automatiskt efter honom ned till porten.

Sten höll upp dörren och sa: ”Jag tror ni ska gå nu. Jag har

svarat på era frågor och visat er vår kyrka. Vi har som ni ser inget

att dölja. Gå nu. Gå i Jesu frid.”

Lena såg på Dan Lundgren som var i bryderi. Han visste helt

enkelt inte vad han skulle göra. Han var mycket tveksam till

att använda polismakten till att vända upp och ned på kyrkan,

som han nu tänkte på Farmen som. Samtidigt ville han göra ett

ordentligt jobb.

Just då öppnades en dörr i korridoren och en ung man kom

backande ut i ljuset från lampetterna på väggen. Han drog något

med sig, helt omedveten om människorna som stod och såg på.

Plötsligt vände han sig om och gav ifrån det ett förskräckt utrop av


förvåning. Han började snabbt försöka skjuta tillbaka lådorna. Med

några snabba steg var Dan Lundgren framme vid honom.

Chockad stirrade han ned i lådan som inte var riktigt stängd.

Hans högra hand trevade automatiskt efter Sig Sauern han hade i

ett stängt hölster vid högra höften. Han vände sig om.

”Det är automatvapen i...” Längre kom han inte.

”Var vänlig och släpp pistolen”, hörde han en stillsam röst säga.

Hans ögon sökte sig till rösten och såg först mynningen på en stor

Magnumrevolver riktas mot sig. Blicken fortsatte upp till Stens

ansikte. Han såg orden formas i det magra ansiktet: ”Varvänlig och

ge mig pistolen, stilla och försiktigt.”

Tiden var som frusen för Dan Lundgren. Han hade varit polis i

över tjugo år, men det var första gången han hade fått en, som han

tyckte jättelik, revolver riktad mot sig. Ologiskt tänkte han: ”i en

kyrka”.

Bakom Sten såg han att några av Bibelläsarna som hade dykt upp

i korridorerna nu hade tryckt ihop Sara Nilsson, Lena och Micke

i en tät grupp. En ung flicka med långt blont hår och ett öppet

ansikte höll just på att ta ifrån Sara Nilsson hennes tjänstevapen.

Två män muddrade en protesterande Lena och en mer stillsam

Micke. Alla stirrade på Stens revolver, men Dan Lundgren kunde se

att flera vapen hade dykt upp under tröjor och jackor och riktades

mot hans lilla grupp.

Dan Lundgren räckte försiktigt sitt vapen till Sten som nonchalant

stoppade det i en ficka. Sten gestikulerade med revolverpipan att

Dan Lundgren skulle gå förbi honom mot ytterdörren.

”Förlåt”, hörde han viskande bakom sig. Instinktivt vände

han sig om igen och såg på den unga mannen som hade baxat in

lådan med kpistar och AK4:or i korridoren. Vapenfettet glänste

ondskefullt i det svaga ljuset och Dan Lundgrens blick drogs dit.

Det låg minst tjugo automatvapen i lådan. Dödsbringande och med

magasinen på plats.

”Herren hade säkert en mening med det här”, svarade Sten

tröstande den förtvivlade unge mannen, knappt mer än en

tonåring.

Med händerna över huvudet tvingades gruppen ut på

gårdsplanen. Därute stod två män i overaller och riktade två gevär

mot de uniformerade poliserna. En annan kvinna gick fram och

befriade poliserna från deras vapen. Ännu en rusade på en gest från

Sten fram och öppnade bilarna för att kontrollera att det inte fanns

fler vapen i dem. De uniformerade poliserna stirrade förvånat med

hängande hakor på de vältränade och disciplinerade Bibelläsarna.

”Ooops”, sa Micke tyst till Lena. Mer vågade han inte säga då han


genast fick en knuff i ryggen från en bister man i femtioårsåldern.

”In i bilarna”, kommenderade Sten. ”Vi ska eskortera er bort

från vår mark. Den kallas ibland Farmen”, avslutade han med ett

snett humorlöst leende.

När alla hade skyfflats in i bilarna med hjälp av någon extra

knuff tecknade Sten åt Dan Lundgren att veva ned fönstret.

”Vi kan tyvärr inte låta er snoka vidare här. Vi försökte vara

trevliga och hjälpsamma, men... För oss är detta en helig och

okränkbar plats och vi kommer aldrig att låta er, det vill säga, det

samhälle vi inte erkänner att komma hit igen. Vi vill inte er något

ont, men om ni försöker ta er in här igen måste vi försvara oss. Det

är Herrens vilja. Han låter inte er kränka Hans mark igen.”

Så fort polisbilarna var utanför grindarna sände de ut larm. De

uniformerade poliserna lämnades kvar för att upprätta en vägspärr

och stänga av all trafik. De fick stränga order om att inte provocera

någon, men inte heller släppa fram någon.

Dan Lundgren återvände med tjutande sirener till Uppsala för

att snabbast möjligt rapportera och organisera nästa drag. Lena och

Micke satt tysta i bilen, observerande och sugande som svampar i

sig allt som sades och gjordes. De var bortglömda för ögonblicket

vilket de passade på att dra nytta av.

Inom några timmar vimlade trakten av polisbilar och vägspärrar

upprättades överallt. Kravallutrustad polis och specialstyrkor

kallades in. Väghinder sattes upp, kravallsköldar, hjälmar och

skottsäkra västar delades ut. Matvagnar, husvagnar och andra

mobila stationer upprättades. Det dröjde dock nästan tio timmar

innan man upptäckte att det fanns en bakväg in till Farmen. Det

var en outmärkt skogsväg som mest hade använts av traktortrafik.

Vid allégrinden hade en gammal lastbil ställts tvärs över vägen.

Strömmen i stängslet var påkopplad igen, vilket kostade en

lågflygande fiskmås livet mitt framför ögonen på ett par poliser som

var ute och rekognoscerade längs stängslet. Strålkastare lyste upp

vägarna och fälten, men inte själva byggnaderna.

Även bakvägen var spärrad när de kom dit. Först kom en grind

de lätt kunde ta sig förbi. Längre fram mellan träden stod en stor

grön skördetröska av märket John Deere inkilad mellan träden.

Den hade körts in med sådan kraft att ett träd hade böjt sig något.


Det fanns ingen som helst möjlighet att ta sig fram med bil. Inte

ens terränggående fordon kunde ta sig fram i det steniga och oröjda

skogspartiet.

I den hastigt upprättade sambandscentralen i en granngård ett

par kilometer därifrån gjordes fåfänga försök att få kontakt med

Farmen. De fyra poliserna och journalisterna förhördes gång på

gång om gården, hur många som var där, hur såg det ut, hade de

sett fler vapen, hur såg det ut inuti? Allt de kunde komma ihåg.

Frågorna repeterades till Lena och Micke uttröttade förklarade

att de hade sagt allting, flera gånger. De behandlades som om de

var pestsmittade. Mer än en gång hade höga polisbefäl kommit in

och påpekat deras oansvarighet i att underlåta att anmäla och så

vidare. Lena fräste ifrån och krävde att polisen istället skulle hålla

sina löften om att de skulle få följa dramat från första parkett.

Efter långa och omständliga förhandlingar gick polisen med på

att ge dem en viss frihet, så länge de lydde alla order och Micke

tilläts hämta sin kamerautrustning. Lena passade på att ringa

Farbror Per och Djursjukhuset.

En diskret efterlysning gick ut. Polisen ville gärna tala med

Kenneth Nelson. Kenneth Nelson stod inte att finna någonstans.

Karen Nelson lät dem söka igenom den stora villan, men hade för

övrigt absolut ingenting att säga utan hennes förvåning var enorm,

enligt poliserna som hade genomfört uppdraget. De yngsta barnen

hade blivit ordentligt uppskrämda och grät. En rasande Karen

Nelson lovade att anmäla poliserna för grymhet och trakasserier.

På CCS Holdings kontor uppgav en förvånad och förbindligt

hjälpsam Jonas af Cederlund, personlig assistent till Kenneth

Nelson att Nelson var på affärsresa. Men han kunde inte tala om

hur polisen skulle kunna komma i kontakt med honom. Han

lämnade efter långa förhandlingar Nelson mobiltelefonnummer

till polisen som bara fick prata med Telias Mobilsvar. Diskret

bevakning upprättades på alla ställen där Kenneth Nelson kunde

tänkas dyka upp.

Det var det största polispådraget i Sverige sedan

Malexandermorden. Det gick givetvis inte spårlöst undan även om

polisen vägrade att säga varför. De skulle hålla en presskonferens

senare, uppgav Stockholmspolisens talesman.

Utanför avspärrningarna trängdes journalister från Sveriges alla

media. Spekulationerna löpte vilda. De flesta höll dock på att det

måste ha något med spioner eller bombattentaten att göra. Några

tippade till och med att polisen hade omringat Palmes mördare

och var beredda att slå till. För säkerhets skull avdelade de större

tidningarna några journalister att spåra upp Christer Pettersson.


Han var inte i sin lägenhet i Sollentuna och några optimister trodde

att de kanske hade kommit på något.

TV-bolagens OB-bussar hade parkerats där det fanns plats,

lagom nära utan att hamna i riskzonen. Polisen hade försökt hålla

dem borta, men flera av de bofasta snabbt insåg möjligheterna av att

tjäna extra pengar genom att hyra ut el och vissa bekvämligheter.

Toalettköerna i den närmaste bondgården var långa, även om

bonden svor ve och förbannelse över alla de journalister som satt

och sket runt hörnet på ladugården. Ett problem han blev av med

när han släppte hundarna lösa.

OB-bussarnas satellitdiskar och antenner riktades mot närmaste

länkstation och en gång i timmen gjorde någon välkänd TV-reporter

en ståuppare från ett improviserat manus som stoppades in mellan

programmen på kvällen. De hade mycket lite att komma med.

Ganska snart var dock alla eniga om att det handlade om

bombattentaten. Det var den enda rimliga förklaringen till den

stora polisinsatsen. Några mer företagsamma journalister började

därför försöka få tag i Lena och Micke. Utan framgång. Varenda

granne inom en mils omkrets hade blivit utfrågad av journalister

och även om ingen hade mycket att säga syntes ändå ett mönster.

Någonstans innanför polisens avspärrningar fanns en gård där

några religiösa dårar höll till. Omdömet dårar användes flitigt av

grannarna, men redigerades i de nationella TV-sändningarna. Ingen

hade dock särskilt mycket att berätta om personerna på Farmen.

Ingen hade träffat dem. Ingen hade umgåtts med dem. Ingen visste

ens vad de kallade sig, vilket innebar att alla journalister utgick från

att gården ägdes av Kristi Dolkar. Det hade Lena och Ulf Bergsand

redan avslöjat att gruppen bakom bombattentaten kallade sig.

Polisens improviserade presskonferens sändes direkt i alla

TV-kanalerna. Talesmannen bekräftade att polisen hade spärrat

av ett tre-fyra kvadratkilometer stort område. Han medgav

också motvilligt att man trodde sig ha funnit de ansvariga bakom

bombattentaten. Mer än så ville han inte säga.

När några journalister upptäckte att Lena och Micke befann sig

innanför avspärrningarna utbröt nästan ett upplopp. De krävde

allihopa att få samma möjligheter och tillgång till avspärrningen

som Lena och Micke hade. Själva var Lena och Micke mindre

nöjda. De övervakades hela tiden av poliser och fick inte röra sig

utan eskort en enda meter.

”Djävla polisstat”, muttrade Micke djupt missnöjd när han hade

försökt ta sig fram för att ta några bilder av allén och den gamla

lastbilen. Han hade blivit handgripligen stoppad av några mycket

allvarliga poliser i skottsäkra västar.


Det dröjde inte länge innan några vakna reportrar hade

dragit sambandet med Waco i Texas. Där hade den amerikanska

myndigheten BTA, Bureau for Tobacco, Alcohol and Firearms,

tillsammans med FBI belägrat en religiös sekt som kallades

Davidssekten efter sin ledare David Koresh några år tidigare.

Belägringen hade slutat i en katastrof när de flesta sektmedlemmar

brändes inne efter en misslyckad stormning.

Inne på Farmen rådde ett stort lugn, något som stod i grov kontrast

till kaoset och förvirringen utanför. Alla hade sin uppgift. De hade

trimmats av Sten och ingen hyste några tvivel om det rättfärdiga i

vad de gjorde. Sten hade tillsammans med den förre yrkesmilitären

Nils befälet över alla försvarsanordningarna.

Medlemmarna var uppdelade i skift och de visste vad de skulle

göra. Genom sitt nät av bevakningskameror hade de uppsikt över

polisens avspärrningar och hur de grupperade sig. Information

polisen inte hade en aning om att Bibelläsarna hade. De trodde att

bara huvudinfarten var kamerabevakad.

De medlemmar som inte var upptagna samlades i samlingssalen

och leddes i andakt av Pastorn. Han hade kommit bakvägen innan

polisen var klara med sina avspärrningar. Hans flammande tal och

starka förtröstan i Jesus och Herren Gud gav dem alla mod.

Det de gjorde var rättfärdigt och de var alla soldater i kampen

om Jesu Rike på jorden. Predikningarna avlöstes av bönestunder,

psalmsång och andetalan. Tungomålstalandet genomsyrade

stämningen i samlingssalen. Många var i extas. De trodde med

hela sin själ och kropp att de stod inför den sista striden. De var

garanterade plats i Himmelen för sin insats i den.

Klockan tolv inföll en kort känsla av panik när alla ljus och

monitorer slocknade. Polisen hade hittat elledningarna och beslutat

att kapa dem. Inom två minuter var gårdens egna generatorer

igång och monitorer och bevakningssystem fungerade perfekt igen.

Besvikna tekniker och poliser svor för sig själva när de såg ljusen

komma igång igen i sina nattkikare. Bibelläsarna tackade Gud.


Strax före klockan sex på onsdagsmorgonen körde gruppbefälet

Ola Wenström sin pansarvagn igenom skogsdungen. Vagnen och

de värnpliktiga hade lånats från närbelägna K1 i Kungsängen. Med

motorsåg och en liten bulldozer hade man under natten röjt en

möjlig väg ut mot fälten bakom Farmen.

Försiktigt, men knappast diskret, mullrade vagnen fram mellan

stenblocken och träden. Det var en slingrig väg och de var tvungna

att ha alla ljus tända för att undvika gropar och skrevor. Avsikten

var inte att göra en attack utan de var ute på en sondering. De var

alla frivilliga och hade stränga order om att inte komma för nära

Farmen. Deras uppdrag var att se om man kunde föra fram fordon

den vägen och öppna upp en andra front mot Farmen.

Den fula kamouflagefärgade bandvagnen tog sig fram genom

skogen. Nosen stack ut och Ola Wenström avvaktade order i

sina hörlurar. I sambandsledningen utbröt en kort diskussion.

De försiktiga var nöjda med de framsteg de hade gjort. De mer

aggressiva befälen ville köra närmare Farmen.

Ledningen visste att det fanns stora diken längre fram som

bandvagnen skulle få svårt att forcera. De visste inte att dikena

hade grävts fram av Bibelläsarna de senaste veckorna och var

konstruerade så att inget fordon skulle kunna ta sig över dem utan

hjälp av ingenjörstrupper.

De aggressiva vann och Ola Wenström fick order att köra

vidare.

Han kom trettio meter ut på vad som till för några veckor

sedan hade varit en fredlig rågåker med åkersorkar och fågelbon

som enda invånare. Rågen var borta och Farmens jordbrukare

hade redan börjat plöja ned de kvarlämnade rågstråna i den feta

uppländska myllan.

Där stoppades bandvagnen av en granat.

Det var ingen ren träff utan alla lyckades ta sig ut ur bandvagnen.

En av de värnpliktiga, en invandrare i andra generationen förlorade

ett ben. Det hade klämts fast när metallen i bandvagnen skrynklade

ihop sig vid granatens träff. De hade alla haft tur då bandvagnen

aldrig fattade eld. Eld är en ryslig sak för alla som är innestängda i

fordon av olika slag. Det värsta som kan inträffa. Deras upphetsade

rop på hjälp över radion ledde till en snabb insats från deras

kamrater. En ambulanshelikopter tillkallades och landade i en

glänta ett hundratal meter bort.

Smällen hade hörts över hela trakten i den kyliga morgonluften.

Den hade fått journalisterna att kasta sig över polisens talesmän

och de försökte alla få iväg någon som kunde ta bilder av den


demolerade bandvagnen. Polisen försökte stoppa dem.

Bandvagnen hade inte varit polisens enda försök att ta sig

fram till Farmen. En fotpatrull hade försiktigt smugit sin in under

eltråden från den östra sidan. Patrullen avbröts när dess ledare

steg på en landmina från Bofors.

Minan hade kostat några få kronor att tillverka och tillhörde

världens mest spridda vapen. Den fanns överallt där det hade varit

krig och skördade offer långt efter att alla krig var slut. Minor är

det vidrigaste av alla vidriga vapen människan har uppfunnit och

Sverige är en av de största exportörerna av denna vidrighet.

Det är ett vapen som används mot människor. Inte för att

döda, utan för att lemlästa och försätta människor ur stridbart

skick, samtidigt som de ska bli en börda för sina egna. Att se sina

kamrater förlora ben, armar, magen och ibland även huvudet av

kringflygande metalldelar anses ha en avskräckande effekt. Och

att föra tillbaka skadade från detonerade minor reducerar alltid

fiendens antal på två sätt, vilket kan tyckas vara militärt fiffigt.

I patrullen träffades andremannen av sin ledares avslitna

vänsterfot. En upplevelse han aldrig skulle glömma. Foten med

den grova kängan slet upp ett sår på hans kind, men det som

gav honom de värsta mardrömmarna var det förtvivlade skriket

från patrulledaren innan chocken satte in och barmhärtigt nog

berövade honom medvetandet medan hans kamrater släpade

honom tillbaka. Det ordlösa tjutet ur hans strupe var något

patrullmedlemmarna hörde om och om igen. Både i sina drömmar

och när de var vakna.

Ambulanshelikoptern fick landa nästan omedelbart efter att

den hade lyft på väg till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Den hade

nu två svårt chockade och lemlästade passagerare. En upplevelse

piloten och sjukvårdspersonalen inte ens hade kunnat drömma om

när de blev utkallade en stund tidigare.

Sverige var i realiteten i krig för första gången sedan 1809. Ett

krig mot en grupp av landets egna medborgare, som använde vapen

de stulit från landets egna vapenförråd. Det var som att slåss mot

sin egen skugga och myndigheterna tog det enda möjliga beslutet.

De förbjöd alla aggressiva handlingar mot Farmen och Bibelläsarna.

Deras enda vapen var att svälta ut dem. Att vänta ut dem. Att

förhandla med dem. Förr eller senare skulle det lyckas.


KAPITEL 15

När pressen hade mjölkat det mesta ur de katastrofala besluten

och dess konsekvenser under natten mellan tisdag och onsdag

infann sig ett underligt lugn och en rutin kring avspärrningarna.

Alla visste att inget skulle hända. Med tanke på de katastrofala

resultaten skulle polisen inte ta några ny offensiva beslut.

Kaoset utspelades i massmedia. Politikerna gjorde utspel på

utspel. Inte oväntat krävde moderatledaren hårda tag och att

armén skulle sättas in. De övriga partiledarna gick på regeringens

avvaktande och försiktigare linje. Rubrikerna lyste krigssvarta i

tidningarna, men innehållet var tunt. Alla tidningar publicerade

artiklar om militanta sekter och parallellerna till händelser i USA

var många. Det var färre som drog kopplingen till militant religiös

fundamentalism i andra länder innan Lena och Micke via sin

snabbt upplagda webbsida pekade på sambandet.

Tillsammans med Tiders redaktion hade de kontinuerlig

bevakning som publicerades på webben. Den webbplatsen kom

att bli en av de viktigaste nyhetskällorna för deras kollegor som

inte rasade mindre över deras privilegierade ställning innanför

avspärrningarna.

Vad de inte visste var att Lena och Micke hade tvingats gå

med på att censurera sidorna innan de kunde publiceras. Polisen

godkände inga nyheter som gav information från den aktuella

situationen innanför avspärrningarna. Polisen var nu helt

säkra på att de inspärrade hade tillgång till de flesta moderna

kommunikationsmedel. De försökte störa telefonledningar och

eventuella datorledningar, men kommunikation via satelliter

kunde de inte komma åt.

Livet på Farmen växlade mellan vakttjänstgöring, matlagning,

sömn och bönestunder. Alla aktiviteter inom jordbruket hade

lagts ned. Alla bad oftare än vad de sov. De befann sig i en form

av religiös extas, men fungerande ändå som en vältränad och

hårt drillad militärgrupp. Mer motiverade och mer skärpta än de

värnpliktiga militärer som stod emot dem knappa kilometern bort

och hade långtråkigt i det råkalla vädret.


Budfirmorna hittade en ny marknad. De körde bud från

hamburgerrestaurangerna i de omkringliggande samhällena. De

flesta journalisterna föredrog Big Mac, men en del ville ha sallad.

Artiklar knattrades in på de bärbara datorerna och sändes in till

redaktionerna med hjälp av GSM-telefoner och modemkort. Den

moderna informationsteknologin fungerade perfekt, även om

många fick tigga ström av bonden för att ladda batterierna.

Ingen vågade lämna sin post. De sov i kalla och fuktiga bilar.

Journalisterna från de större tidningarna fick dock snabbt ut

inhyrda husvagnar som parkerades överallt där de fick plats.

Bönderna närmast tog självklart väl betalt för att tillåta dem att

ställa upp vagnarna på deras marker. Det fanns en slags lägerkänsla

hos journalisterna, bara grillningen av korv över öppen eld

saknades. Vilket fick en spjuver från Dagens Nyheter att ordna det

sent en kväll. Det blev en succé även om korven var vidbränd och

de hade problem med att släcka brasan. Journalister är inte främst

kända för sin vildmarkskänsla, även om många av de manliga gillar

att jaga också med bössa.

De var våldsamt avundsjuka på Lena och Micke som befann sig

närmast händelsernas centrum. Och polisens informationsavdelning

mottog hela tiden protester. Protester de hade svårt att värja sig

emot då de själv helst ville få bort Lena och Micke.

Då och då fick Lena hjälp av polisen att ta sig in till stan. Hon

var kluven. Journalisten i henne sa att hon var tvungen att vara

på plats, men hon ville också besöka Rick som hämtat sig snabbt

och glatt hälsade på henne vid varje besök. Och ärligt talat var hon

efter 48 timmar utanför Farmen dödligt trött på det hela. Sedan

minan exploderade hade absolut inget hänt. Polisen och militären

pratade och planerade. De gjorde ständiga och fåfänga försök att

få kontakt med någon på Farmen. Journalisterna hölls utanför allt

som sades. Det gällde öven Lena och Micke, även om de fysiskt sett

befann sig innanför avspärrningarna. Informationsmässigt var de

lika långt borta från händelserna som sina kollegor.

Man spanade på varandra och både helikoptrar och flygplan

tog bilder ovanifrån. Den civila flygtrafiken hade omgående

förbjudits efter att Expressen hade lyckats flyga över Farmen med

en helikopter. Ett uppdrag som resulterade i sex sidor bilder av

byggnaderna och några skyddsvärn på mittuppslaget.

Chefredaktören fick ett personligt samtal från rikspolischefen

efteråt. Vad som sades var okänt, men ingen civil helikopter flög

över Farmen efter det. Man gissade och spekulerade.

Ingen visste något utom människorna på Farmen. Och de

pratade inte med någon.


En svart marknad på batteridrivna dataspel utbröt. Nintendospel

som var avsedda för barn såldes svart för hundratals kronor bland

journalisterna. Böcker och varma kläder var andra åtråvärda

artiklar. Sysslolösheten tog på journalisterna och poliserna.

Tanken är att en belägring ska göra de instängda nervösa och

desperata nog att komma ut. Vid Farmen var det de utanför som

var rastlösa och hela tiden hoppades på att något skulle hända.

Livet på Farmen kännetecknades av att alla kände ett syfte. Om de

någon gång kände minsta tvivel gick de till samlingssalen där någon

av Kristi Dolkar hela tiden predikade och vägledde dem i bön och

Bibelläsning. Däremellan hade de vakttjänstgöring antingen i något

av rummen för elektronisk övervakning eller ute i färdigställda

värn runt om byggnaderna.

Vapenvård och vapenkunskap praktiserades hela tiden. Det

mesta inne i mangårdsbyggnaderna för att undvika den övervakning

de var övertygade om förekom. En grupp skötte matlagningen.

Kristi Dolkar planerade och övervakade allting. Deras auktoritet

låg som ett skyddande valv över allt. Ingen tvivlade.

Stämningen var inte frivol, men den var uppsluppen. Ingen

kunde tänka sig att ifrågasätta vad som hände. För de instängda

var allt kristallklart. De straffades och plågades för sin tros skull.

Det var de, mot ondskan i samhället, manifesterad i polisens och

militärens förföljelse och belägring.

Alla hade ett syfte. De behövdes. De hade en funktion. Ingen

tänkte på moralen. Den fanns där ändå. Känslan av förföljelsen

slöt dem samman. Det rättfärdigade deras sak och bevisade att

de hade rätt. Den påminde dem om andra kristna som förföljts

och helgonförklarats för sin tro. Det var ett modernt martyrskap

vars konsekvenser de inte ens reflekterade över. Varför skulle de

ifrågasätta något som inte behövde ifrågasättas?

Deras uppdrag kom direkt från den Högste, Gud den allsmäktige,

vilket deras ledare aldrig någonsin glömde att påminna dem om.

Både innanför och utanför avspärrningen ställde man in sig på

att det hela skulle bli långvarigt. Micke frågade Lena om han skulle

fixa fram en adventsljusstake till deras husvagn som UNT snabbt

hade försett dem med. I husvagnen fanns telefon, datorer, modem

och allt annat som gjorde att UNT för första gången blev den tidning


alla läste först varje morgon på nyhetsredaktionerna i hela landet.

Däremellan surfade de på nätet och uppdaterade webbsidan för

Tider. De kände sig faktiskt rent ut sagt uttråkade.

Allihop hade fel.

Under torsdagen hände inget utanför avspärrningarna. Polisen och

militären avlöste varandra och Lena längtade efter att gå på krogen

och ta ett par öl. Hon var otålig till sin natur och även om hon hade

lärt sig tålamod och att vänta föredrog hon att själv agera. Hon led

av lappsjuka, hon ville se människor. Följa sina vanliga rutiner.

Micke passade på att förbättra sin skönhetssömn, vilket inte

hjälpte Lenas rastlöshet. Hon var avundsjuk på Micke som hade

lärt sig sova överallt. Hon saknade promenaderna med Rick. Det

var hennes tankestunder. Då skrev hon en stor del av sina arbeten

uppe i huvudet. Formuleringar prövades och om de höll för

promenaden hem skrev hon upp dem.

En stor del av tiden satt de i telefon. De pratade med Grönis

och UNT om artiklar och bristen på händelseutveckling. Micke

ringde sin gamla mor och ljög henne full med anekdoter om hur

spännande allting var. Varje samtal avslutades med långrandiga

försäkringar om att han inte skulle ta några risker. Lena betraktade

roat hur Micke pressades att ge det ena löftet efter det andra med

fingrarna korsade.

De ringde sina vänner och berättade små detaljer som fick dem

att känna sig utvalda och märkvärdiga. Livet hade snabbt blivit

rutin i den provisoriska lilla staden.

Bakom kulisserna i ledningen utspelades den ena intrigen efter

den andra. De aggressiva ville inte ge upp utan lade fram den

ena planen efter den andra på hur man skulle storma Farmen.

Rikspolischefen suckade tungt och stoppade alla dumheter i dess

linda. Det skulle aldrig bli tal om att storma Farmen och sätta fler

liv i fara. Det var helt politiskt, moraliskt och mänskligt omöjligt

hur gärna de aggressiva i insatsgruppen än ville och hur mycket de

än tränat för det. Det var politiskt helt omöjligt.

Ofta tittade Dan Lundgren över till Lena och Micke i deras

husvagn. Han sa aldrig något om vad som hände i ledningscentralen,

men hans suckar och ögonrullningar sa Lena mer än ord. De tre

höll snabbt på att utveckla en vänskap. Om inte annat var det


oligare att spela Yatzy på tre än på två.

Några gånger varje dag stod de vid stängslet och försökte gissa

vad det var som pågick en bit bort i den ljusgula byggnaden. De såg

fordon röra sig och ibland kunde de i kikaren se någon patrullera

längs den inre ringen eller avlösa en vakt med automatvapnet

hängande runt halsen. De utbytte teorier om det de såg. De

namngav några av Bibelläsarna efter deras utseende. Det var

Tjocken, Spinken, Håret, Långben och Rullatorn (som fick sitt

namn från sin rullande gång). De hade oftast vakten på framsidan.

Ibland vinkade Lena till dem. De vinkade aldrig tillbaka.

På fredagseftermiddagen inträffade något. Men ingen utanför

avspärrningen visste riktigt vad. De hade inte sett någon

vaktavlösning sedan morgonen.

Ledningscentralen begärde till slut upp en helikopter som skulle

fotografera och skicka bilder med telefoto. Helikoptern hade en

värmekamera som direkt avslöjade om människor eller djur rörde

sig nedanför. Den användes ibland i spaningar efter försvunna

barn. Kameran avslöjade att de kamouflerade skyddsvärn som de

tidigare så noggrant hade spanat på var tomma. Inga människor

syntes till.

Återigen framförde den aggressiva falangen att man skulle

storma. De mer försiktiga och förnuftiga påpekade att platsen var

minerad och bara för att man inte såg några betydde det inte att

den inte var försvarad. Att området var elektroniskt övervakat

förbättrade inte oddsen för en attack.

Frågan de ställde sig var om de instängda hade lyckats smita.

Fanns det tunnlar ut från Farmen? Nya avspärrningar upprättades

längre bort, men de gav inga svar.

Den machoutstrålande ledaren för den aggressiva falangen såg

föraktfullt på sina kollegor. De skulle aldrig bli något eftersom de

inte vågade något. Hans män var vältrimmade och inga religiösa

dårar skulle kunna stå emot dem många minutrar. Visst skulle det

kanske bli en del förluster, men det får man räkna med.

Dagen gick långsamt och sakta sjönk spänningen utanför

avspärrningen. Ingenting hände och det var kallt och rått att stå

och stirra i det disiga ljuset mot byggnaden som låg rofull och stilla

framför dem. En efter en drog sig journalisterna i grupper tillbaka


till sina husvagnar och bilar. Fredagskvällen närmade sig och här

satt de fast ute på vischan.

”Systemet stänger”, kom någon av dem på och en shoppinglista

upprättades. En budfirma kontaktades och inköpen skulle bli

klara i tid. Förväntan över en flaska maltwhisky piggar alltid upp

stämningen i en grupp tidningsmänniskor. Irish Coffee och Irish

Tea stod också högt på önskelistan inför kvällens väntan. Ett

civiliserat sätt för förbättra smaken på kaffe och té. Flera husvagnar

utrustades också med portabla satellitdiskar för att ge de väntande

sin dagliga dos TV-nyheter.

De som vaktade avspärrningarna hade inte samma muntrationer

att se fram emot. De var fortfarande på helspänn, särskilt de

som bevakade baksidan där de hela tiden såg den ramponerade

bandvagnen stå svartsvedd och kamouflagemålad en bit in på åkern.

För dem var det ingen spännande utflykt utan ett en skrämmande

verklighet, om än osannolik i det uppländska kulturlandskapet.

Mobiltelefonens obehagliga kvittrande bröt tystnaden i husvagnen.

”Micke.”

”Jag vill tala med Lena Blom, är detta rätt nummer”, svarade en

vänlig och behaglig röst med ett mycket liten nervös överton.

”Ett ögonblick. Det är till dig Lena”, sa Micke och kostade

oceremoniöst över telefonen till Lena som låg utsträckt i en soffa

och bläddrade i en bunt tidningar. Han var van vid samtal från

okända och var inte alls nyfiken på vem det kunde vara.

”Ja.”

”Ikväll klockan sex kan du få en intervju. Det är bara rätt. Du

hittade oss och du får skriva slutordet.”

”Nelson?”, frågade Lena men fick inget svar. ”Vad menar du

med slutordet?”

”Det blir den absolut enda intervjun. Klockan sex vid grinden.

Ensam.”

”Nej”, sa Lena.

”Jag trodde du var yrkeskvinna. Det här är, vad är det ni

journalister kallar det, årets scoop.”

”Jag vill ha med mig Micke.”

”Han som svarade?”

”Mikael Molle, min fotograf.”


”Inga bilder.”

”Han är journalist också.”

Det var tyst en lång stund.

”Utan honom kommer jag inte.” Tystnaden fortsatte.

”Hallå, är du kvar?”

”OK.” Det definitiva ordet följdes av ett lika slutgiltigt klick

när telefonen lades på. Lena stirrade på mobiltelefonen en lång

stund innan hon berättade för Micke som spärrade upp ögonen av

förvåning.

”Redan? Och du sa Nej.”

”Du är min partner. Fast sanningen är nog att jag vågar inte gå

dit utan dig.”

I samlingssalen var luften tät och doftrik. Det var det ingen som

märkte. Många av dem hade tillbringat det senaste dygnet i bön och

lyssnande på sina ledare. De flesta av dem befann sig i ett extatiskt

tillstånd. Deltagarna i den inre kärna som kallade sig Kristi Dolkar

hade nu tagit över och presenterat sig och sina handlingar.

Församlingen bad för att myndigheterna och det svenska folket

skulle öppna sina sinnen och se den rätta vägen. De bad för att de

skulle öppna sina hjärtan och förbjuda fostermorden. De bad och

utmålade himmelrikets alla härligheter.

De bad för sitt martyrskap. De bad om förståelse hos Gud för

den väg de valt. Som martyrer skulle de inta en speciell plats i

himmelriket. Martyrskapet är normalt i kristendomen, om än

inte lika markerat utmålat som inom islam där prästerna öppet

predikar att martyrerna automatiskt är garanterade sin plats på

Allahs högra sida. Men även i kristendomen håller martyrerna en

speciell plats. Den som kämpat för sin tro var en av de utvalda. Och

deras belöning skulle komma.

De led och förföljdes för sin tro, därför var Bibelläsarna martyrer.

Bevisen fanns utanför i form av polisbilar och militärfordon och det

stora journalistuppbådet. Det hade skapats en skiljelinje mellan

deras livsstil och samhällets som isolerade dem, urskiljde dem.

Det som de upplevde var ett självförhärligande, som gav deras

existens en mening. Deras själar svävade. Deras livsval stod inför

ett avgörande. Det var religiöst högmod. Men det var verkligt och

de var berusade av det. Deras liv var helt plötsligt enkelt. Det var


de mot det onda. De tänkte inte längre klart utan var berusade

av predikningar, böner, Bibelläsning, tungomålstalande och

psalmsjungande.

Situationen hade byggts upp ända sedan Sten avvisade poliserna.

Steg för steg. För ögonblicket var Farmen i det närmaste obevakad.

Det var bara Kristi Dolkar som höll uppsikt över monitorrummet.

Alla andra var samlade i samlingssalen där de lyssnade till

Pastorn.

Ingen som mött Kenneth Nelson i styrelserummen skulle ha

känt igen honom. Liksom Bibelläsarna hade han under dagarna på

Farmen kommit att gå omkring i en slags uniform. Det fanns ingen

klädkod på Farmen, men under trycket hade alla helt naturligt

kommit att klä sig i samma enkla kläder, en vit bomullskjorta och

jeans. De var nu nedsvettade och klistrade på deras ryggar. Det gav

dem en uniformitet och stärkte deras samhörighet. De rörde och

talade med en röst nu, en röst de erkände som Guds röst.

Pastorns bakåtkammade hår låg klistrat mot huvudet, men

denna gång inte av hårgelé utan av svett. Ögonen lyste och rösten

var ansträngd.

Då och då när han utropade ett glädjerop till Herren eller

åkallade honom brast rösten i det övre registret. Det minskade inte

hans starka inverkan på församlingen. Han var Herrens verktyg och

hans maratonpredikan hade fört dem alla närmare Gud. Pastorn

gestikulerade och levde ut den förtärande energin han hade. Trots

att han liksom de flesta inte hade sovit det senaste dygnet kände

han ingen trötthet. Han rörde sig oupphörligen över det upphöjda

podium från vilket han talade och läste till sin församling.

Han visste hur djupt var och en var med honom. Ibland riktade

han personliga uppmaningar till dem som slackade efter och lyfte

med sin enorma energi dem.

Solen hade gått ned och både tempot och ljudnivån hade avtagit

i samlingssalen. De flesta var försänkta i sina privata böner när

Sten kom in och förde en viskande konversation med Pastorn. Han

följdes av de andra medlemmarna av Kristi Dolkar som intog sina

platser längst fram i salen.

Ett djupt allvar hade lägrat sig över rummet vars luft var tjock

nog att skäras med kniv. Sten ställde ifrån sig en enkel korg och en

karaff innan han lämnade salen på direkt uppmaning från Pastorn.

Han gick motvilligt.

Pastorn höjde sina armar mot skyn.

”Allt för Herren Gud, den allsmäktige.”

Medlemmarna i Kristi Dolkar tog några enkla silverfat och lade

upp oblater på dem. Männen gick från var sitt håll i salen runt och


delade ut oblater till alla. Efter dem följde kvinnorna med var sin

karaff av vin. Under tiden höll Pastorn nattvardsgudstjänsten. Det

var verkligen Jesu blod och lekamen de förtärde.

Sist av alla tog Kristi Dolkar nattvardsoblaten i sin mun och

Pastorn gav dem vinet att skölja ned dem med. De såg varandra

djupt i ögonen. Det var ingen tid för ord, men Kenneth Nelson strök

var och en av dem över kinden och lät handen vila på deras axel en

kort stund. Det kändes som om hans hand var av eld. Den brände

och värmde. Den lugnade deras eventuella kval och tvivel.

Pastorn vände sig mot väggen och det enkla korset. De över

trettio medlemmarna i Bibelläsarna sjönk ned på knä. Församlingen

stämde unisont upp psalmen ”Närmare Gud till dig”. Efteråt var

det alldeles tyst. Bara någon enstaka skrapning och duns hördes.

Pastorn lämnade rummet utan att se sig om.

Utanför uppfattade polisens avlyssning den starka och kraftfulla

sången men kunde inte höra orden. Till slut kände en av dem igen

melodin och han antecknade noga klockslaget och att de instängda

sjöng psalmer.

Exakt klockan sex stod Lena och Micke utanför grinden

omringade av poliser. De hade haft stora problem med att övertyga

polisledningen att de hade blivit inbjudna till Farmen. De tvivlade

själva. Lena tittade på sin klocka. Den tickade sakta på och både

sekundvisare och minutvisare passerade sex utan att något hände.

Runt omkring dem stod poliser på helspänn.

Lena såg på Micke.

”Vad tror du? Tänker han komma?”

Innan Micke hann svara knäppte det till i låset på grinden och

den svängde upp en halvmeter innan den stannade. Allihop stod

obeslutsamma kvar tills några poliser i skottsäkra västar började

röra sig mot grinden.

”Polisen backar undan tio meter.” Rösten kom från en skrällig

högtalare som hade startat med en överraskande skrapning som

fick Lena att hoppa till och Micke backade instinktivt undan ett

steg.

Poliserna stannade till och såg obeslutsamt mot sitt befäl som

nickade. De backade snabbt bakåt.

”Fröken Blom och Herr Molle kan nu gå in genom grinden”,

skrällde rösten till igen.


Med en viljeansträngning satte Lena högerfoten framåt och fick

igång sin kropp. Micke stod kvar och hon tog hans hand och ledde

honom innanför grinden när högtalarrösten talade igen: ”Herr

Molle. Vår överenskommelse var: inga bilder, var därför vänlig och