terror i guds namn

i guds 

namn

© Lindy Lindh, 1999-2004 

Alla rättigheter är förbehållna författaren varför eftertryck, 

helt eller delvis endast får ske med författarens uttryckliga 

tillstånd. 

Grafisk form och omslag: StyleWorks 

ISBN 91-631-1167-5 

Kontakt: bookworks@lindy.se, www.lindy.se/bookworks

KAPITEL 1 

”Må hon brinna och rida alla Belsebubs eldar och kval.” 

Orden västes fram och Lena Blom trodde först att hon hade hört 

fel. Att hon hade inbillat sig dem. 

Hur kunde någon säga något sådant, på en begravning? 

Orden hade pressats fram under starkt känslosvall. Så mycket 

hade hon hört. Men de hade inte varit mer än en viskning från 

någonstans bakom henne i den ljusa och moderna Birgittakyrkan. 

Och kunde orden verkligen gälla Pernilla Hedin. 33 år gammal. 

Hon skulle aldrig bli äldre. För det var Pernilla Hedins begravning 

som den unge blondlockige prästen framme vid altaret just höll på 

avsluta. 

Lena Bloms ögon var fulla av tårar. Hon kunde inte hjälpa 

det. Hon hade alltid gråtit på de få begravningar hon hade varit 

och Pernilla Hedin var hennes bäste vän från barndomen. De 

hade vuxit upp tillsammans. De hade gått i samma skolor ända 

till universitetstiden. De hade fnittrat ihop och undrat hur man 

kysstes. Tillsammans hade de listat ut det med hjälp av en pojke i 

klassen när de började mellanstadiet. Senare hade de diskuterat och 

funnit ut fler av hemligheterna bakom att växa upp. Glädjeämnena 

och sorgerna. Den största, och fortfarande mest gåtfulla, var pojkar 

och varför de var tvungna att vara så annorlunda. Frustrerande 

som marmeladsmörgåsar som alltid hamnar upp och ned. Alltid 

barnsliga oavsett ålder. Ändå konstigt spännande. 

Den mörkblonda Pernilla och adoptivbarnet Lena hade delat 

många upplevelser, men de hade växt ifrån varandra och vid deras 

sista möte hade Pernilla anklagat Lena för mord. 

Efter det hade de aldrig mer träffats. Och de skulle aldrig mer 

träffas, för 33 år gammal vigdes Pernilla till den gud hon så hade 

överlämnat sitt liv till. 

Lena kunde inte hjälpa att hon kände en stor orättvisa. Det 

var Pernilla som hade trott på Gud, på religionen och ett liv efter 

detta. Lena hade inte bara tvivlat, hon hade aldrig funnit den tro 

som så hade kommit att ta över Pernillas liv. Ändå var det Pernilla 

som hade ryckts bort, överraskande och utan mänsklig förklaring.

Precis som prästen just sa i sitt griftetal. 

Skitsnack, tänkte Lena. Hur kan det finnas en gud när unga 

människor dör. Oavsett förklaringen. Lena hade redan hört 

ryktena. Att Pernilla skulle ha tagit sitt eget liv. 

Officiellt var det en olyckshändelse. Pernilla hade trillat i Fyrisån 

i Uppsala där hon bodde. Av någon anledning hade hon inte kunnat 

ta sig upp ur ån. Hon hade drunknat. 

Pernilla som hade tävlat i skollaget i simning. 

Pernilla som trodde på Gud och hade vigt sitt liv åt kyrkan. Hon 

skulle inte ha tagit sitt liv. Det stämde inte tänkte Lena när hon 

kom till kyrkan. Och nu de här hemska orden som nådde henne 

bakifrån. 

Lena vände sig försiktigt om och försökte se vem som hade sagt 

dem. Hon hade avsiktligt satt sig långt bak i kyrkan. Det var nu 

nästan sex år sedan hon hade träffat Pernilla senast och de hade 

skiljts som ovänner. Pernillas föräldrar hade skickat henne en 

inbjudan och ett kortfattat klipp om olyckshändelsen från Upsala 

Nya Tidning. Föräldrarna visste inte varför Lena och Pernilla hade 

blivit ovänner. Allt de visste var att de inte längre umgicks. 

Åh, vad jag önskar att vi hade kunnat träffas igen. Kanske hade 

jag kunnat få dig att förstå varför jag gjorde aborten, tänkte Lena. 

Vi hade ju jämt så roligt. Vi bara växte upp till att bli två helt olika 

personer, men slutade vi någonsin att älska varandra för det? 

Det satt bara några få personer bakom Lena. Ingenting i deras 

ansikten avslöjade vem som hade yttrat orden som hade låtit som 

en förbannelse. Lenas blick fastnade vid en ung man med tunt 

silverblont hår. Han måste det ha varit. De andras ansikten var 

neutrala och det kunde inte varit den äldre kvinnan. Det hade 

definitivt varit en mansröst. 

Den unge mannens ansikte var stelt. Inte i sorg utan av en 

järnhård behärskning. Blicken var riktad upp mot kyrkfönstret, 

inte mot den enkla ljusa kistan som stod därframme. 

Plötsligt märkte han att Lena tittade på honom. Ett par ljust blå 

ögon utan några som helst känslor vändes mot henne. De granskade 

henne på ett sådant sätt att Lena omedelbart vände sig framåt igen. 

Hon kunde inte möta mannens blick. Ögonen avslöjade inget men 

såg ändå rakt igenom henne. Det var som hon inte existerade mer 

än som ett objekt. Ett genomskinligt föremål. 

Hon riskerade en ny snabb titt. Mannen såg rakt emot henne 

när hon vände sig om. I hans mungipor speglades skuggan av ett 

leende. Längre än så nådde det aldrig. Uttrycket i ögonen var 

detsamma. Som en död fisk, tänkte Lena. Vad gör han här, han 

verkar inte vara här för att sörja?

Hon vände sig framåt och försökte glömma mannen och istället 

komma ihåg sin vän. Det här var också en stund för de fina 

minnena. Församlingen sjöng med i en av psalmerna som Pernillas 

föräldrar hade valt. Det var en ljus och optimistisk sommarpsalm 

som Lena kände igen från söndagsskolan. 

Begravningen led mot sitt slut. Lena hade i sin sorg redan 

förträngt det underliga uttalandet när hon hörde hur mannen reste 

sig och började gå ut. Hon slängde en snabb blick mot utgången. 

Mannen stannade till i dörröppningen, såg med livlöst ansikte mot 

kistan och sa tyst för sig själv. 

”Gud har straffat dig för ditt förräderi. Nu måste du möta 

skärselden.” 

Lena hör inte orden, men ser hon hans läppar röra sig och 

uppfattar dem ändå. Det är som hon förts till en annan värld där 

bara den underlige mannen och hon själv finns. Runt omkring 

henne utspelas allt annat i slow motion. De två är i ett vakuum och 

den övriga världen finns bara otydligt utanför. 

Hon börjar resa sig för att följa efter mannen när han tvärt 

vänder på klacken och går ut ur kyrkan. Just då reser sig hela 

församlingen. Stolar skrapar och många tar chansen att snyta sig. 

En förlägenhetens gest för att dölja sina tårar och känslor. Svenska 

begravningar är inte tillfällen för stora känslor annat än hos de 

närmaste. Övriga besökare tar hänsyn till deras sorg och vill inte 

störa med sina egna känslor. 

Lena rycktes tillbaka till verkligheten. När hon såg mot 

kyrkdörren hade en mystiske mannen försvunnit. Hade hon 

inbillat sig det hela? Lena visste knappt vad hon skulle tro. 

Pernillas föräldrar hade valt att försöka göra begravningen så 

ljus som möjligt. De hade undanbett sig sorgkläder och musiken 

och sången hade ljusa optimistiska toner. Levandegjorda. Deras 

dotter hade ju trott på en himmel och ett liv efter detta. De kunde 

bara önska att hon skulle få uppleva det. De hade också undanbett 

sig alla tal, utom ett kort känsloladdat tal av hennes far. 

Stakande och med uppenbara svårigheter fick Pernillas åldrige 

far de ord han så mödosamt hade plitat ned för hand på ett papper 

sagda. Pappret slokade med sina hundöron i hans hand efter allt 

vändande och vridande. Han talade för hela familjen, av vilken 

Pernilla hade varit sladdbarnet. Hennes syskon och mamma satt 

djupt bedrövade och lyssnade till de sista ord som riktades till 

henne på denna jord. 

Det var ärliga och enkla ord från enkla människor. Som 

journalist önskade Lena att hon skulle kunna skriva som Pernillas 

åldrige far talade, även om orden ibland kom ut stötvis och utan

den vane talarens självförtroende och elegans. Så mycket större 

blev effekten och hela församlingen satt djupt försjunkna i orden 

en stund efter att den gamle mannen hade talat färdigt. 

Den professionella sidan av Lena kunde inte låta bli att 

förundras över hur mycket starkare det talade ordet var. En del 

av henne undrade om hon med de skrivna orden någonsin skulle 

kunna åstadkomma vad den gamle mannen och lantbrukaren just 

hade gjort med sina valhänt framsagda ord. 

Samtidigt undrade hon vad som var fel med henne. hur kunde 

hon sitta i kyrkan och se sin bäste vän från barndomen begravas och 

yrkesmässigt fundera på det som skedde. Var hon så yrkesskadad? 

Som journalist skulle hon stå utanför och titta in, men i ett sådant 

här ögonblick? Hon förstod att det hela var ett skydd. Det var 

hennes sätt att reagera och att försöka hålla distans till det hela. 

Efteråt hade Lena glömt bort det hela. Utanför den vita moderna 

kyrkan i norra delen av Kalmar sökte hon upp Pernillas föräldrar 

och syskon. 

När hon kramade om Pernillas mor rann tårarna och orden ville 

inte forma sig. 

”Jag är så hemskt ledsen”, var allt hon kunde få fram. 

”Jag vet”, sa Pernillas mor enkelt och med bondmorans 

praktiska inställning tog hon fram en ren linnenäsduk och torkade 

bort Lenas tårar. 

”Lena, vi vet att du och Pernilla inte träffades de senaste åren”, 

sa Pernillas far och höll ett stadigt grepp om hennes överarm. 

”Men vi vill gärna att du kommer hem till oss ikväll om du kan. Vi 

behöver prata med dig. Det här är så svårt för oss att förstå. Vi kan 

nog inte tro på vad som har hänt.” Han gjorde en paus innan han 

stillsamt fortsatte: ”Och vi tror inte på vad polisen säger.” 

Lena lovade att titta över till gården som bara låg några kilometer 

från hennes eget hem. Det var mer än tio år sedan hon flyttade 

men gården var och skulle alltid vara hemma för henne. Hon 

framförde också sin brors ursäkter. Han skulle följt med henne på 

begravningen, men en komplicerad fölning hade hindrat honom. 

”Vi vet”, sa Pernillas bror Lars. ”Andres ringde innan vi åkte och 

bad om ursäkt. Vi förstår. Livet går vidare på något sätt.” 

Lena kände att hon inte orkade möta fler gamla vänner utan

gick till sin vita Toyotajeep och körde Norra vägen ned till Kalmar 

slott. Där, i det gamla sjukhuset som låg precis mittemot hade hon 

och Pernilla gått i skolan. Söderportskolan hette den då. Skolan var 

nedlagd, precis som sjukhuset innan dess, men annars var nästan 

allt som förr. 

Slottsparken bredde ut sig med sina häckar och exotiska träd. 

Där hade Pernilla och Lena tjuvrökt på rasterna. Mest för att 

imponera på andra. De tyckte det smakade hemskt. Det var som 

med allt annat i Lenas liv. Hon bara måste pröva, men gillade hon 

det inte så fick det vara. I vallgraven hade hon tävlat med pojkarna 

i att jumpa på isflaken på lunchrasten. Som tur var vallgraven inte 

särskilt djup. Lena hade plurrat både en och flera gånger i sina 

försök att överglänsa killarna. 

Det var också på tävlingsområdet Lena och Pernilla hade skiljt 

sig åt mest. Lena älskade att tävla och deltog i en mängd idrotter 

i skolan, Pernilla undvek de flesta. Den enda sport de hade utövat 

tillsammans var ridningen, i stallet och hemma på hästarna på 

Lenas gård. Tävlingslusten brann fortfarande i Lena. Det är bara 

bäst som gäller. 

Hon fortsatte promenaden ut mot Kalmarsundsparken där 

vinden från sundet ven in över de öppna gräsmattorna. Hon tänkte 

på novellen hon hade skrivit i skolan om grässtrået och vassröret. 

Inte visste hon då att det fanns en kinesisk saga som handlade 

om samma sak. Hon hade skrivit den för att försöka förklara 

sin envishet. Hon såg sig själv som grässtrået som böjde sig för 

elementen men som alltid reste sig. Vassröret var det som tjurigt 

skulle stå på sig, istället för att söka nya vägar. För att till slut gå 

helt av. 

Novellen hade säkert inte varit särskilt bra, men Pernilla hade 

efter att läst den förutspått Lenas framtid som skribent. Det hade 

också lärarna gjort och det hade uppmuntrat henne att starta 

den karriär som hade etablerat Lena Blom som en av de mest 

efterfrågade frilansskribenterna i Sverige. 

Det hade knappast gått som smort. Därtill var hennes 

motsägelselust och rebelliska sätt alltför mycket ett hinder. 

Men hon hade framhärdat trots att hon fått sparken från sitt 

första jobb på lokaltidningen Östra Småland. Hon hade tjafsat 

och ifrågasatt redaktionssekreterarens sätt att politisera allt så 

mycket att hon fick gå. Lena brydde sig inte särskilt mycket. Hon 

var ung och hade bra betyg. Hon var övertygad om att hon skulle 

komma in på Journalisthögskolan och kunna räcka lång näsa åt 

redaktionssekreteraren. De hade senare stött ihop på Stockholms 

kvällstidningar och han hade då låtsats att han inte kände igen

henne! 

Hur det nu var sökte hon aldrig till JH. Istället valde hon att 

studera journalistik i USA. Det verkade mer spännande och kanske 

hoppades hon att hennes koreanska bakgrund skulle märkas 

mindre där. 

Skolåren i Kalmar hade knappast varit utan problem. Det var 

många gånger hon hade gråtit över mobbingen, att bli kallad 

steppkines. Eller var det stäppkines de kallat henne? Det spelade 

ingen roll. Bägge orden sved lika mycket och det var inte ordens 

innebörd utan deras avsikt som sårade. Och som många andra som 

avvikit från normen och mobbats hade hon själv mobbat, om än i 

betydligt mindre skala. 

Hackordningen förnekar sig aldrig, hade hon tänkt när hon 

kom på sig själv med att ta ut sin frustration och sin förtvivlan på 

klassens ovanligt storväxta tjej. En mild och försynt person som 

aldrig kunde komma på tanken att ge igen. Lena hade bett om 

förlåtelse, men vad hon gjort eller blivit förnedrad att göra var en 

läxa hon aldrig glömde. Sedan dess lät hon aldrig andra tänka åt 

henne. 

Förutom Pernilla var flickan hon hade mobbat nästan den enda 

hon tänkte på från grundskolan. Hon tyckte inte att hon hade 

någon anledning att komma ihåg de andra. 

Det var med Pernillas stöd hon hade orkat med att stå emot 

och inte försöka bli som alla de andra. Hon hade åtminstone en 

kompis, det visste hon alltid. Det plus hennes egen uppkäftighet 

och inneboende styrka. ”Jag tar inte skit från någon”, hade blivit 

hennes valspråk. Hennes föräldrar hade också ställt upp, liksom 

lillebror Andres. 

Andres var också adopterad, men av sydamerikanskt ursprung. 

Lenas föräldrar hade hämtat honom från Venezuela. Lena själv 

hade kommit som ett ettårigt knyte från ett barnhem i södra Korea. 

Det var deras regnbågsfamilj, brukade föräldrarna säga och var 

noga med att uppfostra barnen att vara stolta över sitt ursprung, 

trots att Lena fått ett svenskt namn. 

”Men ni är inte annorlunda på något annat sätt än att ni ser 

annorlunda ut”, brukade mamma säga till dem. ”Alla människor 

ser annorlunda ut”. 

”Utom tvillingar”, hade den fyra år yngre Andres då pipit. 

När föräldrarna dog i en bilolycka tog Andres över gården. Det 

var inget lantbruk som Pernillas familj hade, utan bara en gård 

på landet och några travhästar som de födde upp för nöjes skull. 

Andres hade också ett jobb inne i Kalmar, på högskolan. Han 

var lärare nu. Precis som föräldrarna hade varit. De omkom i en

trafikolycka när Andres var 20 och Lena 24 år. Lena hade då precis 

flyttat till Stockholm efter sina studier i USA. 

”Det var mycket dumt gjort av dig, Eriksson.” Rösten i telefonen 

var mild och sonor. Orden var långsamma och mycket väl valda. 

Eriksson rös av en plötslig rädsla och ångrade nästan att han hade 

berättat. Men han skulle aldrig våga tiga om att han hade gått på 

Pernilla Hedins begravning. 

”Vi vet ju att hon försökte kontakta någon. Jag trodde det skulle 

vara värdefullt om jag såg vem det kunde ha varit”, svarade den 

långe smale mannen som hade smitit ut ur kyrkan. 

”Jag hoppas det var ditt enda misstag. Jag vill inte att någon ska 

få anledning att intressera sig för oss. I så fall kommer jag att hålla 

dig personligen ansvarig”, fortsatte rösten i telefonen. Eriksson 

kände svetten bryta fram vid de sista orden. 

”Men jag har hört att hennes föräldrar inte tror på att det var 

självmord. De ska träffa hennes journalistvän senare ikväll”, sa 

Eriksson snabbt. Han ville skyla över sitt misstag. 

”Hmm, kanske ska du ändå hålla ett öga på vad som händer. 

Men låt ingen märka dig.” Rösten var lite eftertänksam, men 

tonläget var detsamma. Det var en röst hos en man som var van att 

tala, som var van att bli lyssnad till. 

Eriksson rös till och kände hur svetten rann nedför ryggen trots 

den vackra brittsommardagen. Det var bara rösten i telefonen, 

mannen han rapporterade till som kunde ge honom den känslan. 

En känsla som inte bara var obehaglig, det var också en av 

anledningarna som band Eriksson till det han såg som ett modernt 

korståg. Eriksson tyckte om att känna, något han alltför sällan tillät 

sig. Han sparade och njöt intensivt av sina känslor som en girig 

företagsledare sina aktieoptioner. 

Han strök sig över det tunna håret och hängde upp luren i 

telefonkiosken. Det var ett samtal han inte vågat ringa från sin 

mobiltelefon. Mobiltelefonen var bara för vissa samtal, eftersom 

alla telefonnummer kunde spåras efteråt om något hände. 

Han log, han visste vad han skulle göra. Samtidigt som han 

förbannade sitt slarv i kyrkan. Han visste att Lena hade observerat 

honom. Det innebar att han var tvungen att vara dubbelt så 

försiktig. 

Förstrött undrade han om han skulle kunna hinna placera 

någon avlyssningsenhet ute hos Pernillas föräldrar. Han bedömde

att risken var för stor, han skulle pröva lasermikrofonen istället. 

Något som väckte ett leende hos honom när han öppnade dörren 

till den anonyma Opel Astra han använde. Eriksson älskade sina 

leksaker; sina avlyssningsgrejor och olika vapen. 

Han log fortfarande sitt inåtvända leende när han körde ut ur Kalmar. 

På väg ut till Pernilla Hedins föräldrahem för att hitta ett ställe 

där han kunde vänta och förbereda sig. Gud var god. 

Lena körde upp på den välbekanta gårdsplanen och ställde sin 

Toyotajeep utanför trappan till det röda boningshuset. Hon 

öppnade dörren och släppte ut Rick, sin hund, som hon hade 

hämtat upp hos sin bror. Hon skulle återvända till Stockholm 

redan samma kväll för att förbereda sig för ett möte hos en av de 

nya mediemagnaterna som hade kommit fram i kölvattnet på Jan 

Stenbeck och hans MTG-grupp. 

Mannen hon skulle träffa var en doldis i medievärlden och 

undvek normalt all publicitet. Lena hade blivit mycket överraskad 

när han hade kontaktat henne dagen innan och frågat om ett möte. 

Hon undrade vad mötet skulle gälla, men än mer undrade hon vad 

det var som oroade Pernillas föräldrar så mycket att de hade bett 

henne komma över. 

Rick, hennes till naturen mycket olydiga hund hoppade runt 

henne. Han ville rusa över gården och kontrollera alla de spännande 

dofterna. De skarpa lantbruksdofterna var så annorlunda mot hans 

vanliga revir kring Vasaparken. 

”Sluta nu”, sa Lena otåligt och ryckte i kopplet. Som många 

hundägare pratade hon ibland mer med sin hund under en dag än 

hon gjorde med andra människor. Hennes vän och fotograf Micke 

Molle hade alltid något att säga om det.. 

”Kom in min vän”, sa Pernillas mamma från förstubron. Hon 

hade hört bilen köra upp. Hon fortsatte: ”Nils kommer snart, han 

håller på att avsluta kvällsmjölkningen tillsammans med Lars.” 

De gick in i det stora köket som alltid är centralpunkten på 

en bondgård. Det doftade från nybryggt kaffe och kakfaten stod 

framme på stora renskurade furubordet. Ingen som någonsin kom 

in i köket fick gå därifrån utan att ha smakat på vad gården hade att 

bjuda. Det var naturligt och att inte ta för sig skulle upplevts som

en förolämpning. 

Eriksson låg under en gran, klädd i en tjock grön jacka. Värmen från 

tidigare på dagen hade försvunnit när solen gick ned. I händerna 

höll han ett par kraftiga kikare. Han var ordentligt missnöjd. Han 

insåg nämligen att han inte skulle kunna lyssna på samtalet Lena 

hade kommit för. Runt boningshuset fanns det en fruktträdgård 

som skymde och utanför var det öppna fält på vilka han inte kunde 

stå och rikta in diskmikrofonen, trots mörkret. Han fick nöja sig 

med att ha en någorlunda fri sikt in emot förstubron. 

I kikarens kraftiga förstoring såg han Lena anlända. 

Hans besvikelse blev inte mindre när han såg Rick, hennes 

rödbrunvitasvarta foxterrier. Hundar är alltid problem vid 

övervakning, det visste han av erfarenhet. Det största problemet 

var inte deras mer utvecklade hörsel och doftsinnen, utan det 

faktum att de rörde sig planlöst. De stannade plötsligt för att i 

nästa ögonblick skynda vidare till nästa fläck eller vad det är som 

fångar deras intresse. De kunde bli stående hur länge som helst, 

vilket alltid ställer till problem om man följer efter någon. Att 

skugga någon som går ut med en hund är nästan omöjligt om den 

skuggande inte kan hålla mycket långt avstånd. Något som är svårt 

särskilt i stadsmiljö där personen lätt försvinner in i affärer eller 

runt gathörn. 

Distanserat observerade han att Lena hade bytt kläder. Den 

prydliga och diskreta dress hon hade burit i kyrkan var ersatt 

av jeans och skjorta under en oknäppt seglarjacka i klarblått. En 

färg en mer observant man hade sett fint matchade hennes långa 

svarta hår. Men Erikssons intresse för flickor var inte sådant att 

han tänkte på intrycket de gav. Eriksson intresserade sig inte för 

människor på det sättet. För honom var de objekt som mer eller 

mindre frivilligt passade in i en större plan. 

Lena bar sitt hår löst nedanför skulderbladen, luggen var 

rakklippt. Förutom längden var det ett lättskött sätt att ha håret. 

Det räckte med ett kast på huvudet så föll det blåsvarta håret 

som det skulle. I kvällsljuset från lampan över förstubron lekte 

skuggorna i håret och gav det en sidenliknande skimmer. 

Hennes ansikte för övrigt var lite för mycket eller lite för litet. 

Det gav ett asymmetriskt intryck. Det var den lite för stora och lite 

för fylliga munnen som kontrasterade mot den lite för lilla näsan.

Ögonen var mandelformade och något större än vad Eriksson 

uppfattade att asiatiska ögon var normalt. De satt dessutom 

ovanligt långt ifrån varandra. Det förstärkte det exotiska i hennes 

utseende. Ansiktet var mer fyrkantigt än vad han normalt 

associerade med kinesiska ansikten som han uppfattat som mer 

månformade. Kanske fanns där ett spår av kaukasiskt blod. Att 

hon var av koreanskt ursprung hade han gissat. Asiatiska flickor i 

hennes ålder kom oftast från Korea, och av namnet att döma var 

hon adopterad i Sverige. Ytterligare personfakta skulle han ta reda 

på när han satt framför datorn på gruppens gård mellan Stockholm 

och Uppsala. 

Lena gick med långa och smidiga steg efter den stretande och 

nyfikne Rick. De följdes in i huset av Pernillas mamma. Eriksson 

beredde sig på en lång väntan, men han var samvetsgrann och 

tänkte inte överge sin observationspost förrän han visste vart hon 

skulle ta vägen efteråt. 

När Pernillas pappa Nils kom in i köket hade Rick redan undersökt 

alla skrymslen och högljutt sniffat på de favoritplatser katterna 

hade när de fick komma in. Nu hade han lugnat ned sig tacksamt 

tagit emot en skål vatten och en färsk bulle från mamma Britta. 

”Det är skönt att se dig sitta i köket igen. Det är alltför länge 

sedan sist”, hälsade Nils. ”Ge mig en kopp kaffe mor, Lena dricker 

väl fortfarande inte kaffe antar jag.” 

”Tack, Britta har redan gett mig en kopp te. Jag är så hemskt 

ledsen över vad som hänt.” 

”Ja...”, svarade Nils och drog så på det korta ordet att det 

förmedlade hela meningar av känslor. 

Nils slog sig ned bordet och vilade de grova händerna på duken. 

Lena insöp den hemtrevliga atmosfären i det slitna köket. Det 

var insuttet och möblerna var gammaldags enkla, men oerhört 

avslappnande jämfört med hennes vänners toppmoderna kök 

hemma i Stockholm. Kök som mest var för att visa upp, inte för att 

umgås i. 

”Det är länge sedan ni småflickor sprang omkring här på 

gården”, började Nils samtidigt som Britta satte ned en blåvit kopp 

med fat framför honom. ”Och skrämde slag på boskapen.” 

Lena rodnade. Det var något hon aldrig skulle glömma. Hon

hade övertalat Pernilla att de skulle leka cowboys och hade ridit 

ned i kvighagen. Där hade de jagat kvigorna och drivit stora 

boskapshjordar genom texanska ökenlandskap. Åtminstone i 

fantasin. 

I verkligheten hade de skrämt slag på de stackars kvigorna och 

en av dem hade drabbats av missfall. Lena hade aldrig i sitt liv varit 

så rädd och så ångestfull som den gången. Hennes pappa hade fått 

ersätta Nils, men som tur var hade det visst funnits försäkringar. 

Det hade dröjt månader innan Lena vågade komma över igen. Men 

då hade Nils ilska lagt sig och han hade bara skrattat åt det hela. 

Kvigan hade ju trots allt klarat sig bra, och hade betäckts igen med 

bra resultat året efter. 

”Du var alltid full av upptåg. Du var så annorlunda än Pernilla. 

Du drog och hon följde. En riktig Pippi.” Nils tystnade, drack lite 

av kaffet och fortsatte: ”Du är en vacker kvinna idag. Har du gift 

dig? Barn?” 

Lena skakade på huvudet, en gång för varje fråga. Det var på 

hennes tunga att säga något halvskämt om att hon var för kräsen 

eller att alla killar var för kräsna. Men hon hade lärt sig att hon 

ibland försökte skämta så fort något kändes jobbigt, så hon 

lyckades hålla inne orden. 

Hon förstod att Nils ville ta samtalet i sin egen takt. Det var 

något han ville säga, det var något han ville be om, men som var 

svårt för honom att få fram. Det var egentligen inte henne samtalet 

handlade om, men hon var omvägen han var tvungen att ta. Genom 

Lena mindes han sitt sladdbarn. 

”Lillflickan var som tokig i dig. Ni var så annorlunda. Hon var 

som en kopia av Britta, lugn och ibland ett grubblande barn. Du var 

stark och framåt. Du tog inte emot, du gav igen. Det beundrade jag 

hos dig. Du var som en buspojke, med flätor.” 

”Ibland gav jag igen mot fel personer, men jag lärde mig av det. 

Det var Pernilla som hjälpte mig se det. Hon sa alltid till mig att 

inte ta ut min ilska på dem som inget gjort. Jag vet att jag red vår 

häst Twister alldeles för hårt en gång och hon sa till mig att straffa 

inte de oskyldiga. Pernilla gjorde mig stark, kanske genom att jag 

också fick beskydda henne. Men vi var så olika, och vi var inte lika 

mycket vänner de sista åren.” 

”Ni kompletterade varandra”, inflikade Britta samtidigt som 

Lars kom in genom köksdörren ivrigt hälsad av Rick. Rick hälsade 

alltid glatt på alla han tyckte var intressanta. Det hände att Lena 

litade mer på foxterrierns omdöme om folk än sitt eget. Lars var 

ungkarl och den av syskonen som hade valt att stanna på gården. 

Han var storväxt som sin far till skillnad från Pernilla som hade

påmint om sin mor. 

”Vad har vi här då?” 

”Han heter Rick och är mitt monster”, sa Lena. 

”Rick, det var ett ovanligt hundnamn.” 

”Humphrey Bogart i Casablanca heter Rick. Min favoritfilm. 

Kanske för att Pernilla alltid tyckte jag var lite lik Ingrid Bergman. 

En koreansk Ingrid Bergman.” 

Det var ett lamt skämt men fick åtminstone några leenden. 

”Du vet att vi har följt din karriär, även efter det att du och 

Pernilla blev ovänner. Du är så duktig. Vi till och med prenumererar 

på den där tidningen Tider som du skriver en hel del i. Se själv”, 

sa Nils och pekade på en hög magasin som låg i skänken. ”Fast vi 

kanske inte alltid läser allt i den,” erkände han då Tider knappast 

riktade sig till bönder med sin blandning av högt och lågt. 

Tider beskrevs ibland som en kombination av Café och Moderna 

Tider. Tidskriften hade mycket bra rykte för sin journalistik och 

en stadig upplaga kring 25.000 exemplar, vilket attraherade en 

exklusiv grupp av annonsörer. Tider var helt enkelt en bra affär 

som dessutom ofta citerades i annan press. Den hade nått sin 

position snabbt och Lena Blom var en av de mest flitigt anlitade 

medarbetarna. 

Lena rodnade lite igen. Så där som man gör när man upptäcker 

att någon verkligen bryr sig om vad man gör och dessutom tycker 

det är bra. Det kändes varmt då Hedins en gång hade varit sådana 

extraföräldrar till henne. Hon kände sig varm inombords av att veta 

att de brydde sig fortfarande. Hon strök sig med båda händerna 

utifrån näsan generat över de höga markerade kindbenen. 

”Vi blev inte ovänner, vi växte nog bara ifrån varandra.” 

”Pernilla själv sa att ni var ovänner. Hon sa att hon hade varit 

hemsk mot dig, men hon berättade aldrig varför.” 

”Hon sa något om mig som sårade mig mycket djupt just då”, 

svarade Lena långsamt. Hon ville inte tala om det, inte just nu. Det 

var något hon tyckte var mellan henne och Pernilla. Att bli kallad 

mördare av sin bästa vän hade chockat henne djupt och hon hade 

varit oerhört sårad för hon hade trott att Pernilla skulle förstå, trots 

allt. Men hon hade inte lyckats förklara att hon varken ville ha 

killen eller barnet. 

Hon hade aldrig kommit så långt att hon berättat för Pernilla att 

mannen redan var gift, vilket han berättade först när hon talade 

om att hon var gravid. Beslutet hade inte varit lätt, men hon hade 

aldrig ångrat det. Hon tyckte det var det enda möjliga beslutet, för 

sin egen del och för barnets del. Trots att hon lärt sig att ta för sig i 

världen trodde hon fortfarande att barn hade rätt till både en pappa

och mamma. Att skaffa barn med någon som inte ville kännas vid 

barnet var en slags egoism hon aldrig någonsin skulle kunna ställa 

sig bakom. Hon ansåg till skillnad från Pernilla att livet började vid 

födelsen, inte vid det ögonblick en spermie lyckades ta sig fram till 

ett ägg i hennes kropp. 

”Pernilla hade alltid ett drag av överspändhet. Något du kanske 

inte märkte. Nej, se inte så chockad ut”, sa Nils och svepte med 

sin valkiga hand över de familjemedlemmar som satt vid bordet. 

”Pernilla var min dotter, vår dotter. Vårt sladdbarn, vår lillflicka 

och vi älskade henne så mycket som det någonsin går att älska en 

människa.” 

Nils tystnade och sökte stöd hos sin familj. Britta som sällan 

pratade nickade uppmuntrande till honom och fortsatte hans 

tankegång. 

”Men det innebär inte att vi gjorde henne till ett helgon. Hon var 

precis som alla oss andra, en vanlig människa med vissa svagheter 

som oss alla. Hon var känslig och hon brydde sig om allt och alla. 

Men hon var också lättledd och vi tror att hon hamnade med fel 

människor. Människor som inte brydde sig om henne och bara 

utnyttjade henne godtrogenhet.” 

”Ni får mig att känna det som om jag svek henne.” 

”Nej, nej kära barn, så får du aldrig se det. Pernilla var en vuxen 

människa och valde sin egen väg.” 

”När du kom tillbaka från USA hade hon kontakter med en 

religiös grupp utanför kyrkan här i Kalmar.” Det var Lars som 

tog över samtalet. ”Vi tror ju alla på Gud och tyckte det var bra 

för henne. Sedan flyttade hon till Uppsala och kom i lag med den 

där Ulf Ekman och hans Livets Ord. Vi gillade det inte, men hon 

verkade lycklig, så vi sa inget.” 

”Jag vet. Vi hade en del diskussioner om det”, sa Lena 

försiktigt. 

”Men det blev bara värre. Vi tror att hon blev medlem i någon 

sekt som till och med var värre. Hon blev så nervös och konstig 

de sista åren. Vi hörde nästan aldrig från henne. Hon bodde inte 

hemma särskilt ofta och hon talade om någon en grupp hon var 

med i. När vi frågade ville hon inget berätta.” 

”Hon berättade ingenting?” 

”Det enda hon sa var att hon ofta var på kurs någonstans och 

att de kallade sig Bibelns Lag eller något sådant.” Nils funderade en 

stund och fortsatte. ”Hon sa en gång att de verkligen gjorde något 

för att sprida Guds ord och för att rätta till felaktigheter...” 

Lars återtog berättelsen med händerna knutna och placerade 

framför honom på bordet. Ingen brydde sig om kaffet och kakorna,

förutom Rick som förhoppningsfull satt bredvid Lars och andades 

uppfordrande. 

”Det måste ha börjat för lite över ett år sedan. Då var hon ganska 

upprymd och sa alltid att hon ville berätta men att allt var hemligt. 

Sedan lät hon mer bekymrad varje gång hon hörde av sig. Sista 

gången hon var här gick hon mest för sig själv ute i hagarna. Vi 

frågade men hon ville inget säga.” 

”Men hon hade magrat något förfärligt”, sköt Britta in. 

Det blev åter tyst i köket. Till slut kunde Lena inte låta bli att 

fråga. 

”Ni vet inte om det var någon konstig sekt, Moonrörelsen, Guds 

Barn eller något sådant?” 

”Nej, vi har ju hört talas om dem. Men hon klädde sig som vanlig 

och hon bad och läste Bibeln hela tiden. Ändå var hon inte samma 

person. Det var någon annan som talade när hon pratade med oss. 

Vi försökte nå henne, men orden lät programmerade. Ja, just då 

förstod vi inte det, men nu ser vi vad som hände i ett annat ljus.” 

”Varför?” 

Nils såg på Britta och Lars. I tyst samförstånd lät de Nils fortsätta. 

Orden kom långsamt och med svårighet. 

”Polisen tror hon begick självmord. De säger att de inte är helt 

säkra och därför rubricerade de det som en olyckshändelse.” 

”Du ser inte förvånad ut.” Lars ord kom närmast som en 

anklagelse. 

”Jag är så ledsen, men jag hörde det rykten redan innan jag kom 

ned för begravningen.” 

”Det kan bara inte vara sant”, utbrast Britta. ”Pernilla skulle 

aldrig någonsin ha begått självmord. Visst, hon var inte sig själv, 

men hon var troende och självmord var mot allting hon trodde 

på.” 

”Sedan var det.... det att hon ringde bara dagarna innan hon .. 

dog”, fyllde Nils stammande i. ”Och hon var så glad. Hon talade om 

att kontakta dig. Hon sa att hon skulle be dig om förlåtelse. Hon sa 

att hon hade nått ett beslut och att hon var tvungen att berätta om 

det. Hon sa att hon hade skrivit ett brev...” 

”Men vi har inte fått något brev. Polisen säger också att det fanns 

inget brev hemma hos henne. Bara en lapp om att hon ångrade sig 

så.” 

”Hon sa att hon skulle börja ett nytt liv.” 

Familjen Hedin avbröt nästan varandra i sin vilja att övertyga 

Lena. 

”Den där lappen, har ni den?” 

”Den var maskinskriven, sa polisen. De ville inte ge oss den ifall

den skulle ha någon betydelse för fallet. Det är bara det att Pernilla 

hade ingen skrivmaskin.” 

”Hade hon någon dator?” 

”Jo, visst hade hon en dator. Men skrivaren var trasig. Det 

berättade hon för mig sist vi talades vid”, sa Lars. ”Hon hade ju 

lite datorutbildning och jag håller själv på en del. Jag har lagt upp 

gårdens bokföring på datorn och är ute på internet.” 

”Vi förstår ingenting. Men vi förstår att Pernilla hade tagit något 

slags beslut och var mer lättad och gladare än på mycket länge. 

Varför skulle hon då ta livet av sig?” 

Lena skakade bara på huvudet. Det hela lät underligt. Och så var 

det där med att Pernilla var en utmärkt simmare. Simningen var 

den enda sport i vilken hon lätt hade slagit Lena under skoltiden. 

Lena simmade som en gråsten och hatade klor, så det var i och för 

sig inte svårt att vara bättre än hon, men Pernilla hade varit med i 

skollaget. Och Stagneliusskolan hade haft ett bra simlag. 

”Jag undrade själv. Jag tänkte faktiskt på det här när jag satt i 

kyrkan, men...” 

”De sa något om att hon hade tagit tabletter innan. Men det var 

inte tabletterna hon dog av.” 

Nils sträckte sig över bordet och fattade Lenas hand. 

”Vi vet vad du kan. Och vi tänkte att kanske kan du ta reda på 

mer. Ta reda på om något hände efter att hon hade ringt oss. Hon 

skulle kontakta dig, gjorde hon inte det?” 

”Nej. Ingenting. Jag har visserligen varit borta på jobb men jag 

hade inga meddelanden på telefonsvararen och jag har ju samma 

telefonnummer idag som innan vi, innan vi blev...” 

”Vi tänkte”, fyllde Britta in. ”Kanske hade hon hört av sig till 

dig.” 

Besvikelsen hängde tungt i köket. Lars satt fortfarande med 

händerna knutna, men knogarna hade vitnat. Nils snurrade 

förstrött på kaffekoppen och porslinet slamrade lite. Britta torkade 

hela tiden händerna mot det blommiga förklädet och Lena visste 

varken vad hon skulle göra eller vem hon skulle se på. Hon kände 

på sig att det var något mer de ville be henne om. Till slut kunde 

inte Britta hålla sig... 

”Kan inte du...” 

”Mor...” Nils vände sig till Lena och fortsatte försiktigt. ”Vi 

tänkte... Du har ju avslöjat folk som den där skojaren till fackpamp 

som använde svart arbetskraft till sin sommarstuga, och kändisen 

som sålde knark och en massa andra saker. Du är väl lite som en 

detektiv, en sådan där som på TV.” 

Självklart lovade Lena att hon skulle göra vad hon kunde. De

hade rätt. Att vara journalist har många likheter med polisjobbet. 

Det gällde att hitta sanningen genom att fråga sig fram. Fråga och 

lyssna. Och även om hon starkt tvivlade på att hon skulle kunna 

avslöja sanningen om Pernillas död, var hon tvungen att försöka. 

Innan hon gick försökte hon få reda på mer om vad för sorts 

människor Pernilla hade hamnat bland. Hon bad Lars samla ihop 

alla Pernillas brev. 

När de skiljdes på förstubron följde Eriksson noga vad som hände 

i sin kraftiga kikare. Lampan över trappan räckte gott och väl. Han 

såg den store klumpen lämna över en mapp till Lena. Han riktade 

in sin lasermikrofon och hörde i lurarna hur fadern lämnade över 

något till Lena samtidigt som han tryckte hennes hand. 

”Här är nyckeln till hennes lägenhet. Vi har inte tömt den ännu. 

Vi tyckte det viktigaste var att få lillflickan i jorden. Lars hade tänkt 

åka upp nästa vecka och ta hand om det… Låt oss få veta vad du 

får reda på.” 

När Lena satte sig i bilen packade Eriksson ihop sina prylar 

och log sitt glädjelösa sneda leende. I den lägenheten skulle hon 

inte hitta något. Det hade han sett till. Han hade hittat brevet till 

föräldrarna och förstört det och han hade raderat det påbörjade 

brevet till Lena från datorn. Det hade varit beviset för Pernillas 

förräderi mot deras mål och gemenskap. Hade det brevet någonsin 

nått Lena hade det varit slutet för deras korståg. Ske Guds vilja. 

Nu var han tvungen att hitta en telefon och ringa Pastorn och 

meddela att hans misstankar hade bekräftats. Journalisttjejen 

skulle ändå försöka snoka kring, men hon skulle inte hitta något. 

Ändå blev han förvånad och besviken när Pastorn sa till honom att 

avbryta övervakningen. Pastorn uppgav att han redan hade gjort 

andra föranstaltningar för Lena Blom. 

Men vad Eriksson hade sett av henne förstod han att hans 

speciella tjänster säkert skulle tas i bruk igen, hon tillhörde inte 

dem som gav upp så lätt. Inte om han hade tolkat det bestämda 

draget kring munnen när hon lämnade gården rätt. Hon såg ut som 

någon som hade ett uppdrag. Något han kände igen, Eriksson och 

hans grupp hade också ett uppdrag. Fast från Gud.

KAPITEL 2 

Lena hade lämnat Rick i händerna på sin hundvakt, Farbror Per, 

en pensionär som hon kallade Vasaparkens biktfar för han alltid 

lyssnade och aldrig fördömde. Hon räknade med att det skulle bli 

en full dag uppe i Uppsala och ville inte att Rick skulle behöva 

vänta i bilen. Rick gillade vanligtvis att sitta i bilen och titta på vad 

som händer runt omkring, men ännu mer gillade han att alltid vara 

med. Det gjorde att han var nästan lika känd som Lena på alla de 

platser hon brukade vara, och på en del ställen mer välkommen. 

Farbror Per hade själv hund, Saigo, och ställde alltid upp för 

Lena, nästan som en extrapappa. Det var farbror Per eller Micke 

Molle som fick agera axeln att gråta ut vid, även om Lena inte grät 

utan snarare ventilerade sin ilska över saker och ting till dem. 

De ansåg båda att hundar är djur och måste behandlas som 

sådana. Hundar som klemas bort och aldrig blir ordentligt tillsagda 

blir alltid antingen rädda och aggressiva. Precis som människor. 

Lena hade bett farbror Per rycka in som hundvakt när han blev 

pensionerad. Hon hade gjort det efter att kollat upp ett så kallat 

hunddagis i närheten av Odenplan. 

Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta efter att ha 

träffat och pratat med dagisföreståndaren eller vad han kunde 

kallas. Själv lät han påskina att han var en erfaren hundexpert, 

vilket Lena ganska snart avslöjade hade börjat samma dag som 

han öppnade hunddagis. Expertisen bestod av att han hade haft en 

hund i fyra månader innan dess. 

Den egendomligt könlöse mannen hade svängt sig med termer 

och begrepp som han själv inte riktigt kunde förklara när Lena 

bad honom utveckla sina tankar. Vid det laget var Lena helt 

fascinerad av mannen. Hans burriga blonda hår var klippt som ett 

nordiskt afroburr och när han agiterat skakade på huvudet darrade 

hårsvallet i flera sekunder efteråt. 

Hon funderade ett slag över om han var ett neutrum eller reale. 

Men hon bestämde sig för att han var ett det. Det var inte det att 

han var bögig i sitt uppträdande. Det var det att han saknade form. 

Hon trodde inte att han var homosexuell, snarare asexuell.

Om vissa raser var han direkt fördomsfull, ungefär på samma 

sätt som en nazistisk rasbiolog visste vissa saker om olika raser på 

trettiotalet. Realet var särskilt aggressiv mot terriers och berättade 

en historia om en terrier som Det tyckte var parkens skräck. Själv 

hade Det inte sett det, men hans fru hade gjort det, påstod realet. 

(Aha, han var trots allt gift, eller hade varit gift, tänkte Lena, då 

hon observerade att han inte hade någon ring på sig men att fingret 

var lite ljusare där ringen borde sitta). Lena tyckte vid det laget att 

det var bäst att inte nämna att hon själv var terrierägare. 

Men hon kunde inte låta bli att fråga varför terrier var sådana 

skräckhundar. Det visade sig vara därför att de uppträdde som 

terrier ska göra, det vill säga nyfikna och orädda. 

Vid det här laget visste inte Lena om hon skulle bli förbannad på 

realet eller bara skratta. Det var en bigott människa som i bästa fall 

menade väl men det blev så fel. 

När hon sedan upptäckte att Det förvarade hundarna, något 

bättre ord hittade hon inte, i ett rum med ett enda litet ynka 

fönster och trånga bås tackade hon för sig och gick. Inte skulle väl 

någon komma på tanken att sätta in små barn i fack på dagis. Inte 

betalar jag en hundring om dagen för att förvara Rick i en låda. 

Framme i Uppsala parkerade Lena utanför det hyreshus vid 

Gränbyvägen där Pernilla hade bott i en liten lägenhet. 

Hon öppnade dörren med nyckeln hon hade fått av Lars och steg 

in i den tomma lägenheten. Det kändes som att gå in i ett spökhus. 

Det märktes att ingen hade varit där på ett tag. Det doftade lätt 

unket och ovädrat. Stegen på parketten ekade tomma. Inte var det 

som att komma hem i lägenheten i Vasastan och bli mött av Rick, 

som surade för att han hade blivit lämnad ensam eller som yrvaket 

glatt vaknade av att nyckeln sattes i låset. 

Lena tyckte det var som om lägenheten hade stått tom långt 

mycket längre än den knappa vecka som hade gått sedan Pernilla 

dog. 

Hon hade varit där förut men lägenheten såg inte alls ut på 

samma sätt längre. Då hade den varit ombonad och hemtrevlig. 

De blommiga gardinerna och de färgglada tavlorna var utbytta mot 

mer neutrala gardiner och de flesta väggarna var helt tomma. Där 

och där fanns en affisch med ett religiöst budskap eller tavlor som

såg ut som om de hörde hemma på en offentlig förvaltning. 

Den feminina och personliga stil som funnits i lägenheten var 

borta. Den var neutral och trist som ett väntrum. Alla saker stod 

på sin plats, möblerna var nu enkla och funktionella. Inget stod 

framme utan var ordentligt bortplockat. Lena hade en stark känsla 

av att Pernilla inte hade vistats särskilt mycket i sin lägenhet den 

senaste tiden. Det bekräftades också av att garderoberna var bara 

halvfulla av kläder och det var mest vinterkläder som hängde där. 

Lena hade bara helt planlöst gått runt i den lilla lägenheten. Av 

en slump började hon titta noggrannare inne i badrummet. Kanske 

var det för att badrumsskåpet inte riktigt var stängt. 

I badrumsskåpet stod några burkar med medicin. Lena tog ned 

dem för att ta en närmare titt. Hon tyckte det var underligt att 

på två av burkarna var etiketten halvt om halvt bortsliten. Det 

där vecket som apoteken alltid gör på etiketten av receptbelagd 

medicin hade rivits av, därmed gick det inte att läsa namnet eller 

den fullständiga ordinationen. 

På den ena etiketten kunde hon se namnet Larsson, åtminstone 

slöt hon sig till att det stod Larsson även om L:et saknades. 

Men något annat namn som slutade på ”arsson” kunde hon inte 

komma på. Namnet fanns inte på någon av de andra salvorna och 

medicinerna som fanns i skåpet. På dem stod Pernillas namn och 

samma namn på doktorn som skrivet ut dem allihopa, trots att 

flera av medicinerna var för gamla och borde ha förstörts för länge 

sedan. 

De två medicinerna med bortsliten etikett var det så kallade 

lyckopillret Fontex och ett starkt sömnmedel. Bägge burkarna var 

nästan tomma. 

Av en impuls tog Lena med sig bägge burkarna och ställde dem 

på Pernillas lilla skrivbord. Det var helt rent från papper och i ena 

hörnet stod en enklare PC. Lena var frestad att starta upp den, 

men beslöt sig för att vänta lite. Hon kom just på att Pernilla ofta 

hade klagat över att hon hade så svårt att ta tabletter. Med en bister 

liten grimas som pressade upp kinderna mot de redan tidigare 

markerade kindbenen gick Lena tillbaka till badrummet. Mellan 

ögonen fanns en tankfull rynka och ett bistert uttryck i ansiktet. 

Det var något som inte stämde. 

Vid en andra kontroll av det som fanns i badrumsskåpet 

upptäckte Lena att de flesta medicinerna var flytande. Där fanns 

flytande penicillin istället för de tabletter doktorerna vanligtvis 

föreskrev. Det fanns också flytande hostmedicin, bägge medicinerna 

var gamla men Pernilla hade väl sparat dem efter någon influensa 

eller förkylning. Hon var ju inte för inte smålänning.

Lena gick lite planlöst runt i lägenheten. Den kändes ännu 

ödsligare än förut och hon önskade att hon trots allt hade tagit 

med sig Rick. Det var en tom ödslighet hon kände utan en 

olycksbådande tomhet. Varför hade hon intrycket att någon annan 

hade varit där? Hon hade en ekande känsla över att hon inkräktade 

och blev plötsligt nervös för att någon skulle ringa på dörren och 

fråga vad hon gjorde där. 

Plötsligt gick hon mot dörren. Hon öppnade den och tittade 

mycket noggrant kring låset. Var det som hon inbillade sig eller 

fanns där små repor? De kunde ha gjorts av nyckeln, men de 

verkade färska. Hon visste helt enkelt inte. 

I en byrålåda gjorde hon en annan upptäckt. Pernilla hade varit 

en noggrann tjej som inte slängde saker och ting kring sig. Lena var 

den slarvigare av de två. Ändå låg Pernillas underkläder blandade 

med strumpbyxorna. Kläderna var inte heller ordentligt hopvikta, 

det kunde hon se av att de hade olika veck, dels strykveck och så 

mjukare veck där de hade vikts emot strykningen. Det var som 

om någon hade tagit ut lådan och sedan plockat i sakerna igen. 

Snyggt men inte korrekt. Lena drog ut lådorna en efter en och 

kontrollerade om det fanns något under eller bakom dem, som det 

brukade vara i de engelska pusseldeckarna. 

En av vinterjackorna i garderoben hade en ficka vänd ut och in. 

Lena var nu nästan säker på att någon hade varit i lägenheten efter 

Pernillas död. 

Frågan var om det var polisen eller någon annan? 

Lena bestämde sig för att ringa några telefonsamtal. Till hennes 

överraskning upptäckte hon att telefonen inte hade kopplats bort 

ännu. Hon ringde först Pernillas föräldrar och frågade om de kom 

ihåg vad polisen hette som de talat med. 

Sedan slog hon en signal till Micke Molle och bestämde att de 

skulle rasta Rick tillsammans på kvällen. Det var något hon absolut 

måste diskutera med honom. Till slut ringde hon och avbokade sitt 

möte med en krystad förklaring om att hon hade vaknat sjuk på 

morgonen. Det var viktigt, men inte viktigare än det här. 

Kenneth Nelson, ägare och chef för CCS Media fick meddelandet 

av sin assistent Jonas af Cederlund. 

”Var hon verkligen sjuk?” 

”Jag vet inte”, svarade af Cederlund, ”men hon hostade en del 

och kraxade.” 

”Hmm, underligt att hon ställde in mötet”, sa den elegant klädde 

och mycket prydlige Nelson samt som han omedvetet fingrade på 

slipsknuten. Han var ensamägare till ett växande medieimperium 

av dagstidningar, radio och PR och reklambyråer. ”Särskilt som

hon inte var sjuk igår.” 

”Hur vet du det?”, frågade af Cederlund förvånat. 

”Hon var på den där Hedinpersonens begravning igår. Hmm, har 

vi Bloms hemnummer? Ring och kontrollera om hon är hemma, 

sätt upp en ny tid eller någon ursäkt.” 

”Vi har redan en ny tid. Jag visste ju att du ville träffa henne 

så jag ordnade en tid längre fram, men jag kan nog hitta på en 

ursäkt.” 

En stund senare stack han in huvudet genom dörren och sa: 

”Inget svar, det var en telefonsvarare på. Hon kan ju ligga och 

vila...” föreslog han utan att ens försöka verka övertygad. 

Under tiden hade Lena gått igenom köket utan att hitta något 

särskilt. En hög med tidningar låg på köksbordet, mycket prydligt 

i ett hörn. Lena bläddrade förstrött igenom dem. De sträckte sig 

flera månader tillbaka. 

I det kombinerade sov och arbetsrummet gick Lena igenom 

några pärmar. Där fanns Pernillas betyg från psykologutbildningen, 

från kurserna i humaniora hon hade börjat läsa och 

religionsvetenskapen. I den enkla bokhyllan fanns en hel del 

material från Livets Ord, kassettsamlingar och böcker med 

predikningar och självstudier i Bibeln. 

På väggen satt ett stort enkelt kors och på sidan av datorn 

fanns en liten idolbild på Ulf Ekman, Livets Ords förgrundsgestalt, 

som såg bortglömd ut. Men det fanns inget som förklarade varför 

Pernilla skulle ha tagit livet av sig. Om det var vad hon hade gjort. 

Lika lite som breven hem till familjen hade gett någon förklaring. 

Det var dags att se om det fanns något i datorn. Lena startade 

upp PC:n. Hon var inte särskilt van vid PC-miljön, som de 

flesta andra inom mediesektorn jobbade hon uteslutande med 

Macintoshdatorer. Men efter en stunds knappande visste hon hur 

hon skulle göra. 

Det fanns ingenting. Det enda som var i datorn var en del 

vanliga program och några enklare spel. Det mest avancerade var 

en internetuppkoppling. 

Lena fann det mycket egendomligt. Vad hon kunde förstå hade 

allt utom programmen raderats. Hon gick igenom hela datorn för 

att se om Pernilla bara hade sparat på ett ovanligt sätt och gömt 

sina dokument någonstans. Lena visste att det fanns en del som 

gärna gjorde så. Men ingenting. 

Det fanns inga filer med privatekonomi, inga privatbrev. Inga 

låsta filer. Ingenting. Hennes misstankar om att någon hade varit i 

lägenheten gränsade nu till visshet. Polisen skulle aldrig ha raderat 

i datorn. Och att Pernilla själv skulle ha gjort det fann Lena högst

osannolikt. Någon annan måste ha rensat datorn från allt som 

kunde ge en förklaring. 

Hon öppnade ett dokument och skrev några rader med gibberish, 

nonsens. Lars hade sagt att printern var trasig och Lena ville testa 

det. Mycket riktigt, hur hon en försökte kunde hon inte få skrivaren 

att skriva ut dokumentet. Skrivaren var mycket riktigt trasig och 

någon skrivmaskin fanns inte i lägenheten, så Lena visste att hon 

var tvungen att se lappen polisen hade hittat. 

Av en impuls öppnade hon upp papperskorgen i programmet 

Windows. Där fanns ett dokument som hette Pippilena, ett 

smeknamn Pernilla hade gett Lena i tioårsåldern. 

Med klappande hjärta öppnade Lena dokumentet. Skulle hon 

äntligen få en förklaring? Men dokumentet var raderat och eller 

hade varit tomt. Den som hade manipulerat datorn hade gjort ett 

misstag, han eller hon hade raderat dokumentet men glömt att 

tömma papperskorgen. Nu hade Lena bevis på att Pernilla hade 

tänkt kontakta henne precis som Hedins hade sagt. 

Lena visste att det fanns sätt att ibland kunna återställa 

raderade dokument. Hon prövade med några knep hon trots allt 

hade lärt sig. 

”Överlistad”, utbrast hon triumferande när skärmen fylldes 

av bokstäver. Personen som hade raderat dokumentet hade 

raderat det när det fortfarande var öppet och sedan bara slängt 

det i papperskorgen. Men eftersom innehållet inte hade blivit 

överskrivet så fanns texten fortfarande i datorn. Han, eller hon, 

kunde en del om datorer men inte tillräckligt. 

Inte för att det spelade så stor roll. När Lena läste igenom brevet 

upptäckte hon att det var bara påbörjat. 

Kära Lena 

jag har saknat dig så oerhört mycket och jag har många 

gånger försökt skriva till dig. Ibland har jag också försökt att 

ringa, men det har aldrig blivit av. Jag har inte vågat. Jag skäms 

över de ord jag använde. Jag har bett så många gånger för att det 

skulle gå bra för dig och jag har genom mor och far fått veta att 

du skriver i olika tidningar. Du har tydligen nått ditt drömjobb, 

men det visste vi alla att du skulle. Jag har inte läst särskilt 

mycket sekulariserad litteratur utan har varit upptagen av att 

studera vår Herres ord. 

Lena hade känt på precis samma sätt, men i början hade hon 

varit för sårad, sedan hade tiden bara runnit på och det hela hade 

aldrig blivit av. Är det så lätt att glömma sina vänner, reflekterade 

hon. Man låter bara tiden gå och så helt plötsligt så tillhör vännerna 

det förflutna, de är inte längre en del av ens vardag. Det är sant som

Micke säger, för att ha vänner måste man vara en vän. 

Men hur är man en vän om det inte finns plats för vänner i 

en människas inrutade vardagstillvaro. Lena hade själv haft vissa 

erfarenheter av hur förgängliga och flyktiga vänner kan vara 

när hon en period var utan jobb. Det var som om många trodde 

arbetslösheten smittade. Eller när flickvännerna helt plötsligt 

träffade killar och helt gick upp i deras liv, lämnande sina gamla 

vänner bakom sig. 

Jag tycker fortfarande vad du gjorde var fel. Jag ber Herren 

förlåta dig, men om det var något som Kristus lärde oss var det 

att förlåta. Något som alla människor har väldigt svårt för och 

kanske vi som tror borde anstränga oss ännu mer att förlåta. 

Men under en lång period nu har jag inte kunnat förlåta. Aborter 

är Satans verk. Det är ondskans manifestation enligt Bibeln och 

vi måste tro på det som står i Bibeln. Jag har lyssnat på Pastorn 

när han predikat att vi måste återgå till Bibelns läror och leva 

helt efter Guds bud. 

Ändå hörde jag Pastorn säga till en ute på Farmen att döda 

kan också vara rättfärdigt enligt Guds påbud. Jag är inte säker 

på att jag kan förstå det. Det enda viktiga enligt Pastorn är att 

sprida hans rike här på jorden och medlen spelar ingen roll. Men 

jag undrar? Jag har känt sådana enorma tvivel på sista tiden. 

Men Pastorn säger det är rätt och då måste det ju vara rätt för 

han står närmare Gud än jag och jag vet ju att Gud talar genom 

honom. 

Den senaste tiden har jag ändå fyllts av tvivel. Jag vågar 

knappt tänka tanken, kanske har Pastorn ändå fel... Herre Gud, 

vem har rätt. Vägled mig käre Gud. 

Det var människokärleken i Kristus predikningar och läror 

som drog mig till kyrkan. Jag kan fortfarande se bilderna från 

söndagsskolan vi gick i framför mig. Bokmärkena med Jesus 

skäggigt milda ansikte. Jag kan inte längre tro att han skulle 

ha velat att vi gjort vad vi har gjort. Ännu har ingen människa 

blivit allvarligt skadad, men det är bara en tidsfråga. jag tror 

Pastorn och de andra i KD planerar något hemskt, något som står 

i konflikt med min tro. De ville ha mig med i KD, men jag har inte 

gett dem något besked. Kan jag ha haft så fel...?! Vem har rätt? 

Just nu hittar jag inte min Gudsväg. 

Snälla Lena, jag skulle vilja träffa dig igen. Om jag bara trodde 

att du kan förlåta mig. 

”Klart jag kan din dumbom” sa Lena med tjock röst till 

dataskärmen. ”Klart jag kan förlåta dig om du bara...” Hon kunde 

inte fortsätta meningen.

Jag har så mycket att berätta. Jag har gjort saker som jag först 

trodde skulle leda vår sak och sprida vårt ord. Nu undrar jag 

om det inte var fel sätt. Är min Gud inte längre densamma som 

Pastorns Gud? Du var min bästa vän och jag vet att du förstår 

världen bättre än jag. Jag trodde det var att aktivt sprida Guds 

ord, men när går sådant över i att skada andra? Jag skäms 

över 

Där slutade brevet. Pernilla hade aldrig skrivit klart det och 

Lena undrade vad det var hon velat berätta, vad det var hon hade 

skämts över? Vem var Pastorn? Vad betydde KD? Farmen, det var 

ett engelskt ord för gård, eller betydde det något annat. Ett ord 

som ingen kalmarit som Pernilla skulle använda naturligt. Med 

kalmaritens oförmåga att säga ”r ” blev ordet som en stoppkloss i 

munnen eller helt oförståeliga ”faamen”. Det måste vara ett slags 

egennamn. 

Pernilla hade till skillnad från Lena behållit sin dialekt, 

åtminstone hade hon haft det när de sist talades vid. Lenas 

dialekt var numera mer utspädd även om en duktig lingvistiker 

lätt spårade hennes småländska uppväxt genom de uteblivna ren 

i vissa ord. ”Ska vi köpa vam kov i kovkiosken vid Vattentonet?” 

Micke Molle kunde aldrig låta bli att garva rått när hon skulle säga 

ordet ”porr”. 

Lena var noga med att spara dokumentet. Hon kopierade det till 

en tom diskett hon hittade i en låda. Hon kontrollerade också när 

filen hade skapats. 

Dagen innan Pernilla hittades död. Nej, sent på kvällen innan. 

Lena såg sig förvånat omkring. Hon hade trott att lägenheten hade 

stått tom i flera dagar innan Pernilla hittades. Sängen var bäddad 

och såg inte ut som om någon hade sovit i. Lakanen var sträckta 

och måste ha varit rena när de lades i sängen. Men det syntes inga 

tecken på att Pernilla hade använt den. 

Hon tittade på klockan, hon hade redan varit där i flera timmar. 

Lena ville prata med polisen innan hon återvände hem. Hon 

stoppade noggrant ned disketten med kopian av brevet, stängde av 

datorn, antecknade medicinerna och de fakta hon kunde uttolka 

från de sönderrivna etiketterna. 

I dörren kom hon att tänka på något. Hon stängde dörren igen 

och gick in i lägenheten igen. I köket tittade hon i disken, där fanns 

inget men i diskstället stod ett ensamt glas. Alla fat, glas, muggar 

och bestick var noggrant nedplockade. Lena undrade när glaset 

hade blivit diskat. I kylskåpet fanns några få matrester och lite 

mjölk. Lena hällde ut mjölken som stank surt och slängde paketet 

i soppåsen. Det fanns flera att välja bland och hon förstod att

Pernilla bodde i ett område som börjat tillämpa sopsortering. Hon 

rotade lite i soppåsarna men hittade inget särskilt. Det hade hon 

inte väntat sig heller. Allt var prydligt och ordentligt. 

Allt utom högen med gamla tidningar. Den låg visserligen prydligt 

och ordentligt på köksbordet, men varför hade Pernilla sparat 

tidningar när hon helt uppenbart att skött alla andra insamlingar 

av sopor så skuldmedvetet. 

Lena satte sig vid bordet och bredde ut tidningarna framför sig. 

Hon slogs nästan omedelbart av det faktum att tidningarna var från 

olika perioder. Det var en tidning från ett datum, nästa tidning var 

tre veckor senare och så vidare. Alla tidningarna var från olika 

datum och med ett enda undantag var det från helt olika datum 

upp till nästan ett år tillbaka. 

Pernilla måste ha sparat de här tidningarna med avsikt. 

Nästan alla var UNT, Upsala Nya Tidning, men några exemplar av 

kvällstidningarna fanns också med. 

Lena kände upphetsningen komma tillbaka. Här kanske hon 

ändå skulle hitta något som de som hade sökt igenom lägenheten 

hade missat. 

Först bläddrade hon planlöst i dem och hoppades att hon skulle 

hitta något som hade ett samband. Snart upptäckte hon att det 

inte fanns och bläddrade noggrant igenom en tre månader gammal 

Expressen. På sidan 26 hittade hon det. 

I innerspalten på sidan fanns ett prydligt hål. Någon hade noga 

och ordentligt klippt ut en artikel ur tidningen. En notis såg det 

ut som då klippet bara var en spalt bred och ett tiotal centimeter 

långt. Något annat hittade inte Lena i tidningen. I nästa tidning, en 

UNT från bara två veckor tillbaka hittade hon ett nytt hål. Nu gick 

det upp ett Liljeholmens för henne. 

Pernilla hade sparat tidningarna och klippt ut vissa artiklar. 

Varför? Och var fanns de nu? Lena hade inte sett några urklipp 

när hon letade igenom lägenheten. För säkerhets skull gick hon 

ett nytt varv i arbetsvrån och kollade alla pärmar och alla lådor en 

extra gång. Hon till och skakade ur några kuvert som låg i en låda, 

kanske hade Pernilla sparat klippen där. Till slut gav hon upp och 

accepterade att klippen, om de nu hade funnits, hade försvunnit 

samma väg som informationen i datorn. Den som hade brutit sig 

in hade tagit med sig det eller förstört det. Personen i fråga tog 

inga risker, det var därför allting i datorn som kunde uppfattas som 

personligt var borta. 

Men han hade missat tidningarna. Lena var övertygad om 

att det var en man och inte någon från polisen som hade varit i 

lägenheten. Det gav henne en krypande känsla längs ryggraden.

Hennes journalistintuition sa henne dock att hon hade rätt. Det 

var något skumt här. Hennes yrkeskunskaper sa henne också att 

informationen i klippen var lätt att återskapa då Pernilla varit 

försiktig när hon klippte ut artiklarna. Det var förmodligen också 

anledningen till att inbrottsmannen hade missat det. Det var 

allihopa små notiser eller mindre artiklar och hålen märktes inte 

vid en hastig genombläddring, hon hade ju själv missat dem först. 

Lena gick noga igenom alla tidningarna och antecknade exakt 

på vilken sida och spalt hålen fanns. Det skulle bli en lätt match att 

ta fram gamla exemplar på tidningen eller på närmaste bibliotek 

och se vilket artikel som Pernilla hade klippt ur. Lena var helt 

övertygad om att Pernilla hade sparat artiklarna med en väldigt 

speciell avsikt. 

I bilen ringde hon till polisstationen och försökte få till ett möte 

med den polis, Dan Lundgren, som hade pratat med Pernillas 

föräldrar. Hon ville träffa honom och kontrollera en del saker. Det 

var så mycket som inte stämde och Lena undrade om att Pernillas 

död inte hade varit självmord eller någon olyckshändelse. Pernilla 

hade varit inblandad i något som hon börjat ångra och förmodligen 

hade hon blivit röjd ur vägen innan hon hade kunnat avslöja vad 

det var. 

Vad kunde det vara? Lenas fantasi var tom och sinnet blankt. 

Kanske var det insikten om att saker och ting inte stämde. Pernilla 

hade varit en troende kristen. Hur hade hon kunnat bli inblandad 

i något kriminellt? Hennes rättesnöre var smalt och tillät inga 

avvikelser. 

Djävulsdyrkan? Nej, tanken var alltför orimlig och av 

brevfragmentet till Lena visste hon att Pernilla aldrig slutat 

tro. Snarare hade hon burit med sig sin tro som en skyddande 

mantel mot världen. Som så många religiösa hade hon alltid en 

given förklaring till allting som hände. Och varför kallades den 

som tydligen var ledaren för Pastorn. Pastor är ju bara ett annat 

namn för kyrkoherde, en titel, men visst användes den oftare för 

kyrkoledare inom frikyrkorna än inom statskyrkan, tänkte Lena. 

Pernilla hade tillhört Livets Ord men lämnat den församlingen, 

eller hade hon inte...? 

Lena hade många frågor hon ville ställa till Dan Lundgren,

frågan var vilka svar hon skulle få. Hon hade inte varit imponerad 

av rösten i telefonen som helt klart visade att han inte ville prata 

med henne. Omnämnandet av hennes yrke hade mötts av en 

fnysning i telefonen. Det var först när uppgav att Pernillas föräldrar 

hade bett henne kontakta polisen, som han mycket motvilligt gick 

med på ett möte. 

Uppsala polisstation låg i en röd tegelbyggnad vid Salagatan 

i närheten av Vaksalatorget. Det var en ganska modern 

förvaltningsbyggnad av kommunmodell 1A, funktionell framför 

estetisk. Den visade större omtanke om kommunens pengar än 

dess invånare. I närheten fanns ett av de köpcentrum som mer 

eller mindre tagit död på alla småbutiker i stadskärnorna över hela 

Sverige. Kvarnen hette den här varianten. 

Inne på stationen blev Lena ombedd att sitta ned och vänta. 

Vilket hon snällt och tåligt gjorde i tjugo minuter, sedan hade hon 

fått nog. Med bestämda steg gick hon fram till receptionisten som 

i väl valda och kraftfullt framförda ordalag blev ombedd att se till 

att Dan Lundgren uppenbarade sig. För effektens skull viftade Lena 

Blom med presskortet och sa en del saker om pressens makt. Som 

så beklagligt ofta förut, lönade sig det otrevliga uppträdandet bättre 

än det trevliga, och receptionisten lyckades få Dan Lundgren att 

komma ned och möta Lena på mindre än tre minuter. 

Surmulet och officiös som en gammal politruk hälsade Dan 

Lundgren motvilligt på Lena och eskorterade henne till sitt rum. 

”Det gällde visst Hedinfallet”, startade han bryskt utan att be 

om ursäkt för att Lena fått vänta. Han gungade bakåt på stolen. 

Han var civilklädd och strax över femtio. Håret var kortklippt 

som polismodet föreskrev numera, vilket han kompenserade med 

en Tommy Lindströmmustasch. Den förre rikskriminalchefen 

Lindström hade ju blivit en förebild för de ”riktiga” poliserna till 

skillnad från de ”politiskt tillsatta” poliserna. 

Lena kände igen typen, en man som kände sig åsidosatt och 

tog ut det på hela världen. Kanske inte direkt någon Göran Skytte, 

men ändå. Men hon hade ingen lust att leka snäll flicka och stryka 

hans ego medhårs. Lena gillade inte att bli tvingad att vänta som en 

personlig maktdemonstration. Det retade henne och gjorde henne 

irriterad. Det här skulle inte bli något trivsamt möte, men Lena 

visste att hon var tvungen att hålla igen humöret lite, annars skulle 

hon inte få veta något. Och hon gillade inte att Pernilla kallades 

Hedinfallet. 

”Det handlar om Pernilla Hedin. Hon hittades i Fyrisån nedanför 

Flustret vid Stadsparken den 12:e. En ung ensamstående kvinna, 

som råkar vara en av mina allra äldsta vänner.”

”Ja.” Lindströmmustaschen gjorde en paus innan den började 

guppa igen. ”Vilken tidning sa du att du representerade?” 

”Jag är här för att familjen bett mig ta reda på mer om det här 

dödsfallet.” 

”Du påstod att du är journalist både på telefonen och till 

Ingabritt i receptionen. Är det en lögn?” 

”Jag är inte här för att bli förhörd utan för att få tillgång till 

upplysningar som borde vara offentliga”, fräste Lena till. 

”Under falska premisser…” 

Lena gjorde en närmast synlig kraftansträngning att tygla 

sitt humör. Hon blev inte så lätt arg, men vissa situationer och 

människor satte fart på hennes temperament. Dumhet och dryghet 

bankade dock in de rätta knapparna direkt. Och hade hon blivit arg 

förblev hon arg alldeles för länge. 

”Nej, jag är journalist.” 

”Får jag se presskortet!” Det var ingen fråga utan ett krav. Det 

skulle inte bli något trevligt möte. 

Lena visade honom presskortet och tillade att hon jobbade som 

frilansjournalist. 

”Värsta sorten, de ger aldrig upp. De tror alltid att varje jobb ska 

göra dem kända. Du säger att Hedins bett dig representera dem. 

Det vill jag kontrollera. Har du deras telefonnummer.” 

Lena lämnade med överdriven artighet numret till honom efter 

att skrivit ned det på ett block som låg på skrivbordet. Lundgren, 

hans titel hade hon missat, ringde och fick svar. Svaret gjorde 

honom inte nöjd, men det fick honom att bestämma sig för att 

åtminstone samarbeta till en del. 

”Jag ska gå och hämta akten. Vi var just på väg att avsluta det 

hela.” 

Lundgren försvann ut ur rummet och lämnade dörren 

demonstrativt öppen. Ett kort tag funderade Lena på att rycka 

ut några av pärmarna i bokhyllan bakom hans skrivbord och rota 

igenom dem bara för att djävlas. Men hon tyckte inte det var värt 

risken. Hon ville ju ha upplysningar, inte bråk. 

När han kom tillbaka lade Lundgren mappen på bordet, satte sig 

ned och väntade motsträvigt ett kort ögonblick innan han öppnade 

den. Utan att vänta på svar frågade han: ”Vad är det du vill veta?” 

och fortsatte: 

”Pernilla Margareta Hedin, född i Kalmar 620627, fyra sista 

siffrorna är 2907. Hittades död i Fyrisön, nu har de skrivit 

fel igen, för...” (han räknade bakåt) ”två veckor sedan. Yrke: 

medierådgivare.” 

”Medierådgivare? Det visste jag inte.”

Lundgren tittade upp. 

”Hur väl kände du henne egentligen? Påstod du inte att hon var 

din bästa vän?” Lundgrens frågor hade fått en yrkesmässig skärpa 

och attityden till trots missade han inte mycket. 

”Vi har inte träffats på femsex år”, fick Lena erkänna. Lundgren 

gav henne en misstänksam blick. ”Var jobbade Pernilla?” 

”Hon var anställd på ett företag som heter CCS Medieråd. Hon 

började där för lite mer än ett år sedan”, uppgav Lundgren lite 

motsträvigt efter att konsulterat sin mapp. 

Lena Blom kände till CCS Medieråd, det var ett företag i 

Kenneth Nelsons företagsgrupp. Kenneth Nelson som hon skulle 

ha träffat just nu, hade hon inte ringt återbud. Var det en slump 

eller betydde det något? Hon bestämde sig för att se det som en 

slump tills vidare, CCSföretagen var många och fanns lite överallt. 

Gruppen av företaget var starkt diversifierad och täckte många 

områden inom mediebranschen. 

”Dödsorsak; drunkning. De hittade vatten i hennes lungor och 

en överdos av medicinska preparat i maginnehållet.” Lundgren 

mässade på. Han läste mekaniskt innantill men det var tydligt att 

han samtidigt censurerade en del av texten framför honom. 

”Vad för preparat?”, frågade Lena aggressivt trots att hon 

misstänkte att hon visste svaret. 

”Rester av ett läkemedel som ges mot depressioner och 

barbiturater.” 

Lena sa namnen på medicinerna hon hade hittat i Pernillas 

badrumsskåp. Lundgren tittade misstänksamt på henne innan han 

svarade: 

”Hur kan du veta det? Det är inte information som vi har släppt.” 

Han väntade inte på svar på sin fråga utan tillade: ”Det var stora 

doser, mycket större än ordinationen. Utslaget är inte klart, men vi 

tror det kan ha varit självmord. Vi har dock sagt till föräldrarna att 

vi inte kan utesluta att det var en olyckshändelse.” 

Han hade menat att chocka Lena, men hon reagerade inte. Hon 

hade omedelbart förstått att det var orsaken när hon hörde om 

medicinerna. Lundgren fortsatte besviket: ”Självmordsmisstankarna 

stöds av ett meddelande vi hittade i Hedins lägenhet.” 

”Jag skulle vilja se det. Självmord stämmer inte alls med 

Pernilla.” 

Lundgren kliade sig på näsryggen. Det var en omedveten 

handling som fick honom att se ut som en karaktär ur en dålig 

teaterpjäs. Till slut räckte han fram en plastficka med ett kort 

meddelande. 

Det är så mycket nu. Jag tror inte att jag orkar. Allt är så

annorlunda. Vilken väg ska jag gå? Gud, ge mig ett svar. 

Meddelandet var inte undertecknat. 

”Det här säger ju absolut ingenting”, utbrast Lena. ”Absolut 

ingenting. Hur kan ni tolka det här som ett självmordsbrev? Det är 

ju inte ens underskrivet? Det är maskinskrivet. Vem som helst kan 

ha skrivit det?” 

”Vi fann det i Hedins lägenhet. Det låg på sängen, hon ville att 

vi skulle hitta det.” 

”Någon ville det. Om hon ville det skulle hon väl ha undertecknat 

det? Och varför skulle hon skrivit det på maskin? Det är ju idiotiskt, 

tänker ni inte alls?” 

”Det där var helt opåkallat. Alla bevis vi har tyder på självmord, 

eller möjligen att hon under inflytande av droger kan ha råkat ut 

för en olyckshändelse och ramlat i Fyrisån.” 

”Alla frågetecken som finns då? Eller har ni struntat i dem för 

att ni hade en bekväm förklaring framför er?” 

”Vilka frågetecken?”, svarade Lundgren på Lenas aggressiva 

utfall. Hon hade lutat sig fram över skrivbordet och med hela 

styrkan av sin personlighet attackerade hon Lundgrens bekväma 

position. Han skruvade på sig och till hans heder var Lena tvungen 

att erkänna att han verkligen ville veta. 

”Först, ta lappen. Det finns inga som helst bevis att Pernilla 

skrivit det här”, sa Lena och slängde plastfoldern på bordet. 

”Det finns ingen signatur. Pernilla har aldrig skrivit utan att 

skriva under eller ritat en glad liten figur. Det är skrivet med en 

skrivmaskin, se själv. Det här är ett typiskt skrivmaskinstypsnitt. 

Vem använder skrivmaskin idag?” frågade hon retoriskt. ”Har ni 

kontrollerat fingeravtryck på det här?” Hon behövde inte vänta 

på svar, Lundgrens förlägna uttryck i de blå ögonen sa henne allt 

hon behövde veta. ”Ni vet inte ens om Pernilla överhuvudtaget har 

hållit i det här pappret. Då vet ni väl inte heller att Pernilla inte 

äger någon skrivmaskin. Hon har bara en dator med en skrivare 

– som inte ens fungerar.” 

Lundgren sa ingenting, men han bläddrade febrilt i sina papper. 

”Har ni pratat med hennes föräldrar? De sa till mig att Pernilla 

hade ringt bara dagar innan hon dog och var jätteglad. Låter det 

som någon som tar livet av sig?” Lena tittade på polisen. ”Gör 

det det?” Lundgren vägrade hålla med henne men såg lagom 

fundersam ut. 

”Vi hade ingen anledning...”, började Lundgren lite lamt och 

vände istället och sa: ”Det är faktiskt ganska vanligt att självmördare 

uppträder på ett sånt sätt när de väl bestämt sig”, mässade han 

magistralt. Mustaschen slokade dock lite mer än tidigare.

”Vet ni om att det har varit inbrott i Pernillas lägenhet?” Lena 

fortsatte utan att vänta på svar och berättade om sina misstankar. 

”Det där är inga bevis, inte ens indicier. Det kan lika gärna 

vara dina fria fantasier. Hon kan ha raderat filerna av ett dussintal 

anledningar.” 

”Medicinen då, de sönderrivna etiketterna. Har ni kontrollerat 

att hon verkligen fått den medicinen utskriven. Det är inte hennes 

vanlige doktor som skrivit ut den. Alla andra mediciner var flytande 

och med ett annat namn på etiketterna. Men ni hittade samma 

medicin i Pernilla och det bevisade att det var hennes, eller hur?” 

Det blev tyst en stund och Lundgren strök sig över den dagsgamla 

skäggstubben. Lena kunde i tystnaden som uppstått höra hur den 

skrapade mot hans naglar. 

”Jag kan hålla med om att du lagt fram en del nya indicier. 

Kanske får vi ta en ny titt på det här. Kanske…” 

Lena reste sig upp. ”Det tycker ni ska göra. För vad ni gjort 

hittills är ingen utredning. Ni har fått några lätta svar och nöjt er 

med dem. Det arbete ni gjort är en skam. Pernilla kan ha blivit 

mördad av någon som försökt få det att se ut som självmord, men 

den tanken har inte dykt upp i era Kojakhjärnor. Klantskallar. Inte 

undra på att polisen inte löst Palmemordet.” 

Lena slängde igen dörren efter sig när hon gick. Den gav ifrån sig 

en tillfredsställande tung smäll bakom henne.

KAPITEL 3 

När det ringde på dörren ropade Lena från köket, ”Kom in”, hon 

visste ju vem det var. Rick hade genast rusat till dörren och hoppade 

som vanligt på Micke Molle när han kom in. Om det var något Lena 

aldrig hade lyckats med, var det att stoppa Ricks hoppande på folk 

han tyckte om. 

Lena bodde i en 2,5-rumslägenhet i närheten av Vasaparken i 

den del av Stockholm som på parkeringsspråk kallades VaC. Det var 

en modest lägenhet i ett typiskt hus från tjugotalet. Rumshöjden 

var knappa halvmetern över den som anses tillräcklig i så kallade 

moderna lägenheter, men som får små lägenheter i äldre hus att 

kännas trivsamma. Den var enkelt upprustad, enda lyxen Lena höll 

sig med var en egen tvättmaskin för att slippa gnället om luddet 

i torkarfiltret, en annars pågående thriller i hyreshus. Däremot 

passade hon då och då på att tjuvtvätta trasmattorna i husets 

tvättmaskin för att kunna använda torkskåpet. Det var givetvis 

förbjudet enligt den självutnämnda tvättstugekomitten, som leddes 

av herr och fru Z. Enwall på bottenvåningen i gårdshuset, vilka 

Lena hade haft sina sammanstötningar med de första åren i huset. 

Fru Enwalls specialitet var anonyma meddelanden på lappar som 

rivits ut ur ett kollegieblock. Hennes språk var färgstark och rakt 

på sak, därav förmodligen den självvalda anonymiteten. Däremot 

lämnar hennes stavning en hel del att önska. 

De olika rummen i lägenheten var målade i pastellfärger och det 

var sparsamt med saker på väggarna. En del heminredningsdetaljer 

hade hon gjort själv enligt principen om återanvändning. 

Flest kommentarer väckte de två matchtröjorna i gamla 

jungfrukammaren som nu fungerade som ett litet hemmakontor. 

Det var en signerad blå nr 9 Gianluca Viallitröja från Chelsea med 

autograf och den vackraste allsvenska tröjan, en blåblå matchtröja 

från Djurgårdens fotbollslag. Inte direkt vad man förväntade sig 

hitta i en ung kvinnas heminredningsideal. Det var mer en trivsam 

bostad än en estetiskt tilltalande. Mer personligt än en kandidat till 

Sköna Hem. Skulle det brinna blev det nog lottdragning om Lena 

skulle rädda Chelseatröjan eller fotoalbumet först.

”Hej monstret.” Micke kallade nästan aldrig Rick för något 

annat än monstret. ”Kan du tricket? Vad gör du när Micke säger 

AIK?!” Rick lade sig genast ner och la den ena tassen över nosen. 

”Och vad gör monstret när vi säger Djurgården?!” Genast hoppade 

Rick upp och gav ett kort skall samtidigt som den korta svansen 

viftade så gott den kunde. Foxterriers upprättstående svansar är 

inte designade för svansviftningar som andra hundars. Hans lilla 

trick i Mickes ständiga hälsningsritual renderade honom en halv 

handfull godis som Micke snodde ur en kartong på hatthyllan, just 

när Lena kom ut i den minimala hallen. 

”Hej Micke. Nej, inte nu igen. Du får inte ge honom så där 

mycket godis. Han kommer att rulla fram.” 

”Inte, jag tog det där utan en massa kalorier. Det där som ser ut 

som betongpellets. Jag måste ju se till att han inte glömmer vilket 

fotbollslag han ska hålla på. Ska vi gå?” 

De gick sin vanliga runda med Rick springande och nosande 

på allting medan Lena berättade allt som hade hänt de senaste 

dagarna för Micke Molle. Som alla promenader med Rick blev det 

en massa stopp och gå. Lena misstänkte ibland att Rick hade fel 

på luktsinnet för hon hade aldrig varit med om en hund som var 

tvungen att lukta så länge på varje fläck. Antingen fick han fram 

mer information än någon annan hund eller var han täppt i näsan. 

Micke hette egentligen Mikael Molle, men efter att Disneyfilmen 

Micke och Molle hade premiär blev det Micke Molle. De flesta av 

hans gamla vänner sa namnet så snabbt att det nästan lät som ett 

enda ord. 

Micke Molle var något över medellängd och något över 

medelvikt. Något som bekymrade honom föga trots allehanda 

tjat från olika håll. Det enda som verkligen retade honom var 

Lättareklamen som han hade fattat ett djupt personligt agg till. 

Tanken att påstå att alla ville äta ett margarin, bara ordet gav 

avsmak, bara för att de bestämt sig för att inte bli feta fick honom 

att tvivla på mänskligheten. Och då var han ändå en uttalad och 

övertygad cyniker samt livsnjutare. 

Att något var fettbildande var inte tillräcklig anledning för att 

inte njuta av det man tycker om det, var en av hans livsfilosofier. 

Själv missbrukade han CocaCola på ett sätt så att han funderat på 

att begära sponsring. 

En annan livsfilosofi hos honom var att stå bredvid och 

observera, gärna med någon kommentar som mer ofta träffade 

rätt än inte. Förmodligen hade han i grunden ingen aning om hur 

träffsäkra hans pilar var, eftersom han egentligen inte sa dem för att 

såra, utan bara för att ha roligt. Aningslöshet har ofta åstadkommit

lika stor skada som medveten elakhet. Det var många pinsamma 

tillfällen för Micke Molle som hade blivit än mer pinsamma av hans 

försök att lätta upp stämningen. 

Enligt Lena som han hade känt i flera år, var han lat och helt 

omöjlig att jobba med. Det var flera som tyckte han var omöjlig att 

jobba med, eftersom han bara åtog sig de jobb han gillade. Något 

som hade retat många som försökt locka honom med pengar. Han 

stod emot deras övertygelse om att allt kunde köpas för pengar. 

Han hade tackat nej till jobb som hade gett honom hundratusentals 

kronor för en veckas arbete, för han inte gillade uppdragsgivarens 

åsikter. Å andra sidan var han inte främmande för att jobba enbart 

för pengar, när han kände för det. 

Själv hade han ingen politik utom att politiker åstadkom 

mer skada än nytta. Han var en av de främsta underblåsarna 

av politikerföraktet. Han var däremot en varm förespråkare för 

humanitet och medmänsklighet, och hoppades alltid att han en 

dag skulle hitta det. 

Micke Molle var något av en ensamvarg, en egenskap han delade 

med Lena. Lena var en person han alltid försökte göra sig ledig för 

att jobba med. 

Med henne kände han sig ledig och fri, han kunde leverera sina 

pikar och aldrig vara rädd för att hon skulle missförstå. De delade 

dessutom intresset för fotboll och höll bägge på samma klubb. De 

hade varit i väg på många jobb tillsammans och hade en ömsesidig 

respekt för varandras integritet. Bägge kunde vara känsliga för 

kritik, speciellt slarvig kritik, men varandras arbete kunde de 

kritisera hur mycket som helst. I det hade de uppnått ett nästan 

symbiotiskt förhållande som gjorde bägges arbete bättre. 

Micke Molle var en av landets främsta fotografer. Han hade 

vunnit massor av priser som bevisade det, om han bara kunde hitta 

dem. Priser var roligt, men inget han klistrade upp på väggarna som 

advokatdiplom eller guldäggsaffischer. (Faktum var att både han 

och Lena hade vunnit ett reklamägg för en annons de gjort, men 

eftersom de inte hade plagierat idéen så nöjde de sig med att sätta 

upp diplomet på toaletten.) Bara det gick att göra en bild av det, 

kunde Micke Molle fånga det. 

Oftast jobbade han med stillbilder, men han hade även med 

framgång prövat på både video- och spelfilmsfotografering. Han 

hade också gjort flertalet uppskattade fotoreportage från runt om i 

världen. Han föredrog att inte skriva själv, men om ämnet fångade 

honom kunde han leverera en text som matchade det bästa 

journalisterna kunde göra. Han hade på senare år blivit alltmer 

noggrann med att ge förslag på bildtexter, efter att han upptäckt att

de som skrev bildtexterna inte alltid läste artiklarna. 

Han var uppväxt i Stockholm och var ett knappt tiotal år 

äldre än Lena. Bekvämlighet var ett annat nyckelord för honom, 

vilket avspeglades i hans klädsel. Först och främst skulle den vara 

bekväm, därefter skulle den vara skön och praktisk. Något som 

bland annat lett till att han helst hade skjortor och färgglada, andra 

sa skrikiga, shorts så länge som möjligt innan kylan satte in. Kyla 

och mygg var hans största hatobjekt. 

Lena och Micke Molle hade första gången jobbat ihop på ett 

reportage i Afrika. Deras bil hade brutit ihop ute på savannen och 

de hade kommit att stanna längre än väntat. Det blev början till 

ett framgångsrikt och uppskattat samarbete som hade hjälpt Lena 

att komma tillbaka efter en svår period nästan utan uppdrag. Än 

viktigare var att det var starten till en mycket nära vänskap. De 

delade en gemensam syn på människan som unika individer och 

en hälsosam misstro mot gruppbeteenden. De gjorde det utan att 

ställa krav på varandra, deras liv möttes och skildes vid behov. 

Däremot hade de länge diskuterat att ha lokal ihop. 

Nu ville Lena ha hans hjälp, inte som fotograf utan som vän 

och klok rådgivare. Hon visste att bakom hans kommentarer och 

sarkasmer fanns en hjärna. Därför berättade hon vad hon trodde 

om Pernilla och bad om hjälp. 

”Det måste ha något med hennes religiösa engagemang att göra. 

Det verkar ju ha uppfyllt hennes liv,” sa Micke Molle när de kom in 

i Vasaparken efter att gått runt Karlbergsjön och kryssat sig fram 

på den smala stigen mellan joggarna fram till Barnhusbron. Lena 

hade nedanför båtklubben visat Micke en utskrift av brevet hon 

hade lyckats rädda ur Pernillas dator. Rick hade som vanligt tagit 

ett dopp där, trots att vattentemperaturen var sådan att Micke hade 

ryst bara han såg det. Han kunde dock inte låta bli att ta en bild 

med den lilla digitalkamera han alltid bar med sig. 

I parkens mynning mötte de Farbror Per som Rick snabbt 

skuttade fram till och tiggde godis av. Som alltid lönade sig tiggeriet 

och han fick den Frolicring som Lena aldrig skulle ha gett honom. 

Micke och Lena hälsade glatt på farbror Per när de kom fram till 

honom. Farbror Per var säkert den i stadsdelen som var mest ute 

med sin hund av alla. 

Det hade alltid funnits hundar kring Lena. Hon växte upp i 

en familj som hade flera hundar och det var bara i USA och de 

första åren i Stockholm hon hade varit utan hund. Hon hade 

en viss erfarenhet och hade själv gett kurser i hunddressyr för 

Kennelklubben i Kalmar. 

”Det här med aborter verkar också oerhört viktigt”, fortsatte

Micke. ”Vi får väl se imorgon när du skaffat fram de där klippen vad 

det nu kan vara. Jag har intrycket av att hon hade sparat dem för 

att visa dig. Det handlar kanske om något hon gjort eller något som 

upprört henne väldigt.” 

Det lyste gulvarmt från fönstren i septembermörkret. Framför 

gården stod några bilar parkerade. Den ljusgula huvudbyggnaden 

var omgärdad av flyglar och uthus. Det hela såg idylliskt ut, som en 

mindre kursgård med managementkurser på programmet. Whisky 

samt gin och tonic på kvällen och lite avkopplande tafsande på de 

kvinnliga kollegorna. 

Mellan fruktträden i den närmaste trädgården fanns fyrkantiga 

lådor diskret uppsatta med jämna mellanrum. Det var ett 

sofistikerat larmsystem, vilket få kursgårdar i vanliga fall behöver. 

Ändå var det på sitt sätt en kursgård. På gården bodde ett antal 

personer som skötte jordbruket och studerade. 

Gården låg isolerat på en höjd med öppna fält runt omkring. Lite 

längre bort fanns en dunge blandskog innan sädesfälten fortsatte 

bort mot en större skog. Närmaste granngård låg ett par kilometer 

bort och det var en mil till närmaste samhälle, ändå var det bara en 

40 minuters bilresa in till Stockholm. 

Det var inte bara gårdens läge som var avsides. Folket där 

uppmuntrade inte besök och deltog inte på något sätt i det vanliga 

samhällslivet. De som bodde där hade helt tagit avstånd från det 

moderna samhället. Det vill säga de delar krävde att man betalar 

skatt. Enligt dem tjänade de inget utan levde på gården och därför 

skulle de inte betala skatt. De tog avstånd från samhället och ville 

inte att samhället skulle intressera sig för dem. De hade valt att 

förneka det statsamhället och ville likt amishfolket i USA leva i sin 

egen samhällsform. Till skillnad från amishfolket var de däremot 

inte emot att utnyttja modern teknik. Jordbruket drevs med 

moderna, om än företrädesvis ekologiska metoder och gården var 

rikt utrustad med datorer och modern kommunikationsteknik. 

De hade sökt en frivillig isolering på sina egna villkor. 

I mangårdsbyggnaderna hade förbättringar och förändringar 

skett sedan den då ganska förfallna gården hade sålts några år 

tidigare. Ingen granne visste dock vad som gjorts, för material hade 

fraktats till gården i all hemlighet. Gården var också självförsörjande

när det gällde el och vatten. Det fanns en elgenerator och en 

egen vattenpump, även om gården normalt var inkopplad på det 

kommunala nätet. 

På gården levde något mer än 30 personer som på helgerna 

utökades när en grupp sympatisörer anlände för att tillsammans 

helga vilodagen. Gården ägdes av en stiftelse som kallade sig 

Bibelläsarna. 

Bland anhängarna inom Bibelläsarna kallades gården 

Farmen.Utåt kallade den för kursgård och religiös retreat. 

”Hittills har vi varit försiktiga i våra aktiviteter och vi har ännu 

inte dragit på oss någon uppmärksamhet. Herren har väglett vårt 

arbete, men nu kan vi inte längre verka i hemlighet.” Pastorn reste 

sig upp när han talade. Det var så han hade lärt sig möta en publik 

och det var så han hade lärt sig att dominera en grupp, med hjälp 

av sin retorik och sin personlighet. 

De var sju personer som satt i Farmens största rum. De satt vid 

ett konferensbord, precis som vid vilket styrelsemöte som helst. 

Framför dem stod varsitt glas och en vattenkaraff. Ingen fick dock 

ta några anteckningar. Istället låg det en Bibel framför var och en 

och mötet hade inletts med att Pastorn med sin djupa och vackra 

stämma hade högläst en passage ur en stor praktbibel, i den gamla 

översättningen. Det gammaldags högtidliga språket passade honom 

och han tyckte den nya bibelöversättningen var respektlös. 

Han såg sig själv och sin rörelse som en verkligt rättrogen 

kristen grupp. Han trodde på den fundamentalistiska grunden i 

kristendomen och såg den som den enda rätta och möjliga vägen till 

frälsningen. Genom Bibelns sanna ord skulle de omvända världen 

och garantera sin egen och andras räddning. De var Bibelläsare 

och trogna Ordet. Den moderna svenska kyrkans sekulariserade 

tolkningar var inget för dem. De tillät ju till och med homosexuella 

att gifta sig. Bara Guds egna ord kunde ge människorna frälsning. 

Längst ned vid bordets ända satt Eriksson som hade bevakat 

Lena Blom vid begravningen i Kalmar. Han var fortfarande uppfylld 

av saligheten i Bibelns ord och Pastorns tolkning. Det var ett 

ögonblick han njöt fulländat av och det var med ett visst motstånd 

han återvände till verkligheten. Han öppnade ögonen och såg på 

de andra runt bordet. De var lika fångade av Pastorns läsning som

han. Nu var det dock dags att åter ägna sig åt deras uppdrag. Det 

var deras uppgift att vägleda och rensa ut de falska lärorna. 

De var den innersta gruppen av Bibelläsarna. Det var de som 

planerade och ledde Bibelläsarnas aktiviteter. Hittills hade de 

begränsat sig till demonstrationer och andra utåtriktade aktiviteter. 

De var de moderna korsriddarna vars uppgift var att skydda läran 

och göra de kristna idealen starka igen. Men ord räckte inte längre 

till. Det var dags för handling. 

Pastorn tog fram en antik dolk och lade den över sin uppslagna 

Bibel. 

”Vi är Kristi Dolkar. Vi måste med vapen kämpa för hans lära 

mot Antikrist och hans splittrade skaror av judar och muslimer. Vi 

är få men starka idag. Just nu ligger vår styrka i att vi är få, det gör 

det svårare för Antikrist att komma åt oss. Vi är rena. Ändå har vi 

redan råkat ut för infiltration och förräderi. Som tur var upptäckte 

vi det i tid och det är stoppat. Det visar ändå att Djävulens anhang är 

oss på spåren, vår renhet ett hot för hans hantlangare och okunniga 

medlöpare. Vi måste ständigt vara på vår vakt mot Djävulen och 

hans anhang. Vi får inte låta vår vaksamhet slappna.” 

Pastorn räckte den juvelsatta dolken till personen på sin högra 

sida. Denna tog den sylvassa dolken och skar sig över sin högra 

handled. Det var inget djupt sår, men blodet droppade fram. 

Kvinnan med det hårda slutna ansiktet lät blodet droppa ned i 

glaset medan hon tyst mumlade: ”Vi är Kristi Dolkar. Vi är Kristi 

Dolkar. Vår uppgift är att försvara den sanna tron.” 

Därefter räckte hon dolken vidare i högerled. Vänster är 

Djävulens väg. Nästa person upprepade hennes ceremoni och när 

alla glasen var fyllda med blodblandat vatten höjde Pastorn sitt 

glas. 

”Vi Kristi Dolkar ärar dig o Herre och Gud. Bevara oss och ge 

oss framgång i Ditt värv. Det är dags att agera mot Dina fiender i 

enlighet med Dina heliga ord.” 

Med det var mötet öppnat. 

”Som jag sa inledningsvis måste vi nu kanske ge upp vår 

anonymitet, åtminstone till den grad att vi måste låta vårt namn 

Kristi Dolkar bli fruktat bland Kristi fiender. Vilka vi är måste 

fortfarande vara en hemlighet. Även för de andra Bibelläsarna.” 

Pastorn nickade när han sa detta till en senig och tunnhårig man. 

”Som deras spirituelle ledare känner de givetvis mig och kanske 

har de sett er. Inga namn är dock kända. De som bor på Farmen 

vet delar av vår verksamhet, men jag tror de är pålitliga nu. Vad 

som hände med avfällingen Hedin kommer inte hända igen. Hon 

var tagen i besittning av Djävulen. Hon kände dock inte till särskilt

mycket...” 

”Mer än vad vi trodde”, avbröt Eriksson vilket fick Pastorn att 

borra sin blick i honom. Han tolererade inga avbrott, men när han 

fortsatte var hans stämma lika mild som förut. Eriksson däremot 

förbannade sin obetänksamma tunga. Det skulle dröja innan han 

öppnade munnen igen. 

”Som sagt är problemet ur vägen och vår avfälliga syster Hedin 

kan inte längre stå i vår väg. Låtom oss nu gå vidare. Broder Samuel 

har de underrättelser vi nu måste agera på.” 

Samuel reste sig upp. Det var en kortväxt man i trettioårsåldern. 

Han var nervös av uppmärksamheten och svetten blänkte på hans 

överläpp. När han pratade hade hans röst en stark klang av fanatism 

som på intet sätt dämpades av den långsamma norrländska 

dialekten. Han lutade sig då och då fram och tog stöd mot bordet. 

Han var Kristi Dolkars underrättelseexpert. Vilket var lämpligt 

då han också i sitt yrkesliv jobbade med undersökningar som 

dataexpert på konsultuppdrag vid säkerhetspolisen. Hans jobb var 

inte att fånga ryska spioner eller övervaka invandrare, utan att 

överse och sköta om de datasystem polisen använde sig av. Något 

som gav honom ett försprång i informationsinsamlandet. 

Säpo hade givetvis genomfört en rutinmässig säkerhetskontroll 

på Samuel. De hade inte hittat något som hade oroat dem. Han 

hade inga invandrarvänner, varken från Kurdistan, Afrika eller 

Ryssland, överhuvudtaget hade han ett ganska litet umgänge 

utanför den fyra barn stora familjen och kyrkan. Han och familjen 

gick i andakt på Södermalm, troget varje söndag men höll sig 

från kyrkans övriga funktioner. Hans fru Annalisa deltog i en del 

samkväm på veckokvällar, om Samuel hade lyckats komma hem 

från jobbet i tid. 

Han drev sin egen konsultverksamhet, men jobbade nästan 

uteslutande på mycket långa kontrakt med storföretag och 

myndigheter. Säkerhetskontrollen avslöjade inget som säpo ansåg 

kunna vara oroväckande, även om de religiösa aktiviteterna 

hade orsakat en kråka i marginalen hos en misstänksam och 

sekulariserad kommissarie. Medlemskapet i Bibelläsarna hade 

kommit efter säkerhetskontrollen och hade aldrig observerats 

av säpo, frågan är om de ens hade reagerat om de känt till det. 

Bibelläsarna var en okänd grupp som var mycket diskreta utåt. Det 

enda anmärkningsvärda i rapporten var att Samuel hade stämplats 

som mycket nervös på grund av sina hastiga och lite ryckiga 

rörelser. Att det bakom dem fanns en starkt övertygad, logisk och 

kontrollerad människa utan personlig nervositet hade aldrig slagit 

dem.

Ur en tunn portfölj tog han fram några papper som han delade 

ut. De skulle sedan brännas i kakelugnen som stod i ett hörn av 

rummet och spred en trivsam värme i den septemberråa kvällen. 

”Vi har valt ut två möjliga symboler, doktor Ingalill Molander och 

doktor Bruno Sundholm. Det här är personfakta och bilder på dem. 

Dr Molander är bosatt i Uppsala och verksam vid kvinnokliniken på 

Akademiska Sjukhuset. Jag tror ni allihop känner till henne. Hon 

är en av de mest synliga talepersonerna för abortförespråkarna.” 

Samuel drog in andan och pratade på inandningen. ”Hon har, de har 

förresten bägge två, varit några av målen i vår brevkampanj. Bägge 

de här fostermördarna har gått ut och berättat om brevkampanjen 

vilket har gett dem och deras verk publicitet.” 

”Jag håller inte med.” Det var den andra kvinnan i församlingen 

som gav röst åt sin åsikt. Hon var i tjugoårsåldern och en av dem 

som mest lidelsefullt beundrade Pastorn och hans mål. Hennes 

långa blonda hår slängde när hon knyckte med huvudet för att ge 

sina ord mer eftertryck. ”Det har satt fokus på att aborter är fel 

och det har lett till en debatt och att också alla de som är emot den 

svenska mördarstiftningen har fått uppmärksamhet. Det är som 

Pastorn säger, vi kan inte bara verka i det fördolda, vi måste stå 

upp och ge alla någon att följa. Det är många som nu vågar stå för 

sitt motstånd.” 

”Jo”, andades Samuel in. ”Kanske det. I vilket fall som är 

också Sundholm känd i debatten. Han jobbar vid Södersjukhuset 

i Stockholm. Bägge är gifta, bor i villa och har två egna barn. 

Sundholms fru jobbar också inom vården, hon är chef på ett vårdhem 

i södra Stockholm. Molanders make jobbar som administrativ chef 

på ett bilföretag i Uppsala. Kartan visar vilken rutt de brukar välja 

när de åker till jobbet. Sundholm åker oftast, men inte alltid, 

kommunalt. Större delen av vägen med tunnelbanan, vilket gör 

honom till ett svårare mål under den perioden. Molander kör egen 

bil, en ett år gammal SAAB 95. Även maken kör förresten SAAB 

vilket jag antar hänger ihop med hans jobb. Sundholms har en 

sommarstuga utanför Trosa, men det är nu rätt sent på året och 

de åker inte ut varje helg. Sundholms barn är äldre tonåringar, två 

pojkar. Molander har ett barn av varje kön. Det skiljer två år mellan 

dem och det äldsta började skolan nu i augusti.” 

”Vi har valt ut två fostermördare”, trots ordets hårda klang lät 

Pastorns röst nästan försonlig. ”För att vi ser det som en logisk 

fortsättning på det opinionsarbete vi redan har påbörjat”. 

”Ska vi göra bägge och i så fall vem blir först?”, frågade en man 

med surmulen uppsyn. Han satt bredvid kvinnan som hade startat 

blodceremonin.

”Jag lämnar ordet fritt”, svarade Pastorn. 

”Kvinnan”, sa Eriksson och en av de andra männen, samtidigt 

som de två kvinnorna i församlingen unisont sa: ”Sundholm.” 

”Intressant, det tycks vara en könsrelaterad prioritet”, närmast 

myste Pastorn. Han insåg vikten av den fanatism de kvinnliga 

medlemmarna i församlingen hade, men ansåg egentligen att 

Paulus hade haft rätt redan i brevet till korintierna. ”Kan jag få 

argument för detta? Sten, du kan väl börja.” 

Farmens chef Sten kastade en snabb blick på Eriksson innan 

han svarade: ”Hon är lättare att komma åt och jag tror att 

undanröjandet av en kvinnlig abortör kommer att väcka mer 

uppmärksamhet, vilket väl är vad vi vill med den här aktionen”. 

Eriksson nickade instämmande. Pastorn böjde på huvudet och 

indikerade att kvinnan till höger om honom skulle tala. 

”De flesta abortörer är män. Det är de som rotar i kvinnorna 

och därför tror jag de är mer lyhörda för en attack mot deras kön.” 

Hon kunde inte låta bli att tillägga: ”Dessutom skulle det ge mig en 

personlig tillfredsställelse då jag tycker Sundholm är en arrogant 

man som vägrar lyssna till våra argument.” 

”Du har träffat honom?” frågade Eriksson. 

”Det var på en debatt om aborter för flera år sedan”, svarade Nils 

i sin frus ställe. 

”Intressant. Det verkar som om vår grupp är delad. Jag föreslår 

en omröstning” sa Pastorn och gned sig med pekfingret på 

överläppen. 

Handuppräckningen visade att gruppen var delad på mitten. 

Kvinnorna och Nils röstade för att Sundholm skulle bli första 

målet, de övriga tre för Molander. 

”Det verkar som om jag har utslagsrösten och jag väljer Molander 

som vårt första mål. Jag tror att det kommer att ge oss mest 

publicitet. Molander har också varit en mer aggressiv förespråkare 

för aborter i media”, sa Pastorn som om han var road över den 

demokratiska processen i att välja ut ett mordoffer. I djupet av sitt 

samvete undrade han lite över hur objektiviserat allting hade blivit. 

Målen var inte människor av kött och blod längre, utan objekt på 

en större spelplan. Var det så här militära ledare kände sig inför ett 

slag, när de medvetet offrade sina män på ena flygeln för att uppnå 

fördelar på andra områden av slagfältet? Det var ett spel med 

ultimata insatser. Åh Gud, Ditt arbete är sannerligen härligt. 

”Så ske Herrens vilja”, sa han högt och Kristi Dolkar upprepade 

hans ord. ”Men hur ska det ske och vem ska utföra det?” 

”Molander är lätt att komma åt”, sa Samuel, ”våra källor inom 

polisen i Uppsala uppger att hon har polisanmält breven men hon

har inget polisbeskydd. Vi formulerade ju breven avsiktligt utan 

direkta hot. Hon jobbar normala sjukhustider och åker ensam till 

jobbet vid Akademiska Sjukhuset. Vi har möjligheter att ta henne 

på hennes väg till sjukhuset, på jobbet eller hemma. Fritiden 

tillbringar hon mestadels med familjen. Ibland har de grannar och 

vänner över på middag. Det verkar som om maken anser sig vara 

något av en gourmetkock och tycker om att laga mat.” 

”Vårt korståg är riktat mot henne och hennes smutsiga 

gärningar, inte hennes familj”, klargjorde Pastorn och styrde 

därmed upp diskussionen. 

”Mest effekt kommer vi att få om vi kan komma åt henne på 

hennes jobb”, sa Eriksson. ”En attack på själva den klinik där 

aborterna utförs kommer att få ett enormt mervärde för vår sak. 

Mer uppmärksamhet, mer publicitet. Det är dock mycket svårare. 

Jag har nästan inga möjligheter att komma åt henne där.” 

”Men en kvinna kan lätt komma dit”, sköt den blonda unga 

kvinnan in. 

”Låt oss för ögonblicket lämna diskussionen om var”, sa Pastorn 

lugnt som om det var ett vanligt kommunalrådsärende som 

avgjordes. ”Låt oss prata om hur.” 

”Vi har en stor mängd vapen tillgängliga”, sa Nils som varit 

yrkesmilitär vid Ing 1 i Södertälje och som fungerade som gruppens 

kvartermästare. ”Frågan är om vi vill åstadkomma mycket väsen, 

stor skada eller vara så diskreta som möjligt.” 

”Låt det få så bibliska proportioner som möjligt. Våra bröder 

och systrar i USA har attackerat abortörer utanför klinikerna 

med handvapen. Men det är en slags självmordsattacker jag inte 

vill uppmuntra. Det finns ingen anledning att avslöja vår existens 

i förväg. Vi kommer efter handlingen att låta dem veta att Kristi 

Dolkar är ansvariga.” 

Gruppen fortsatte att diskutera hur dådet skulle utföras och 

vad som skulle hända efteråt. Efter att bett en gemensam bön om 

framgång och Pastorn läst ett nytt stycke ur Bibeln skildes de. 

Allihop gick snabbt till sina bilar och körde därifrån, utom 

Eriksson som Pastorn stoppade. Pastorn lade sin arm runt Eriksson 

när de gick ut ur huvudbyggnaden. 

”Jag har jobb åt dig. Min intuition säger att vi nog måste hålla 

ögonen på den här journalisten Lena Blom ändå. Jag har hört en 

del om henne och det är en envis och ihärdig människa. Vi vet ju 

inte om hon och Hedin kan ha haft kontakt innan. De handlingar 

du fann hos Hedin visar att förräderskan var på väg att avslöja oss. 

Som tur var hann vi agera först.” 

När Eriksson var på väg att sätta sig i sin Astra kombi, höll

Pastorn dörren en stund extra. 

”Min vän, kontrollera ditt humör. Jag känner att dina känslor är 

alldeles för starka just nu. Därför vill jag att du ägnar dig åt Lena 

Blom så tar vi andra hand om doktor Molander. Men gör inget 

innan jag ger dig tillåtelse och bli inte avslöjad. Underskatta aldrig 

en motståndare.” 

Pastorn stod en stund och såg bilarna försvinna ner längs allén. 

Uppe i trädkronorna satt strålkastare och övervakningskameror 

dolda. De hade satsat mycket energi och pengar på att göra 

Farmen till ett säkert ställe. Närmast ett fort mitt i det svenska 

kulturlandskapet. Några färggranna löv singlade ned i kvällskylan 

samtidigt som Pastorn undrade hur länge till de skulle kunna verka 

i hemlighet. Att verka i lönndom hade sina fördelar även om han 

girigt ändå längtade efter att deras rättfärdiga sak skulle få den 

uppmärksamhet den förtjänade. 

Gud hade tagit sitt beslut och de var blott hans tjänare – denna 

sanning kände han i sitt hjärta och nöjd vände han sig om och gick 

in i den upplysta fyrkanten.

KAPITEL 4 

”Hi there beautiful, vilken vind förde dig hit?”, hälsades Lena när 

hon steg in på Tiders anspråkslösa redaktion på Holländaregatan 

precis bredvid Centralbadet. 

”Hade vi inte ett möte?”, svarade Lena kvinnan som satt bakom 

ett av de mest överbelamrade skrivbord hon någonsin sett. I handen 

satt en cigarett vars aska då och då föll överallt utom där den borde 

ha fallit. Med tanke på pappersmängden på skrivbordet var det bara 

ett rent under som hade förhindrat en brand på redaktionen. Inte 

minst eftersom Grönis var en övertygad kedjerökare som ansåg att 

rökningen var det enda som gjorde att hon kunde hålla sin figur. 

Dessutom passade rökningen ihop med den image hon gett sig 

själv, modellerad efter kriminalreportern Hildy i originalfilmen av 

Stoppa pressarna av Billy Wilder. 

”Nä nä, försök inte med den där. De säger att jag är tankspridd 

som en fladdermus, eller är det blind som en fladdermus och 

tankspridd som ... som något helt annat. Inget möte med 

stjärnreportern var inbokat idag. Så ut med det!” 

”Borde inte du sluta röka”, försökte Lena ändra samtalsämnet. 

Hon visste mycket väl att bakom den förvirrade fasaden av 

kortklippt hennafärgad hår och stora runda glasögon fanns en 

av tidningsbranschens skarpaste hjärnor och mest närsynta 

ögon. Grönis, egentligen Mie Grönhammar, hade ett facit och en 

räcka av succéer bakom sig. Hon hade vänt upplagetrender för 

både veckotidningar och kvällstidningsbilagor. Det verkade som 

ingenting hon rörde vid kunde bli annat än en succé, så länge som 

det kom ut i form av papper, bilder och text. Privatlivet hade hon 

gett upp för länge sedan, även om det inte stoppade henne från att 

grovt flirta med alla och visa upp ett par välformade ben i alldeles 

för korta kjolar. Journalister och fotografer älskade henne för hon 

backade alltid upp alla hon jobbade med till hundra procent och 

mer, tidningsägare och chefer fruktade henne för den vassa tungan 

och den osvikliga instinkten. 

”Flicka lilla, försök inte med sådana där vändningar. Sådant 

gjorde jag med gamla trista ministrar redan när du låg i vaggan och

inte kunde stava till nyheter. Det förvirrade arslet av dem när de 

bara ville prata sitt. Idag är de alldeles för slipade och försiktiga när 

de möter pressen. Ingen vågar säga något längre. Medietränade”, 

fnyste hon 

”Jag vet inte”, sa Lena. ”Jag tror det kan vara något, men det är 

alldeles för tidigt. Något riktigt stort känns det som.” 

”Bra”, sa Grönis och tände en cigarett till. ”Ska vi diskutera det 

här eller på damrummet?” 

Damrummet för Grönis var konferensrummet som låg längst in i 

lokalen. Tider var hennes skötebarn och hon var delägare, även om 

lejonparten av tidningen ägdes av en finansspekulant med kulturella 

intressen. Han var dock klok nog att lämna hela skötseln av Tider 

till Grönis som nöjde sig med att kalla sig redaktionssekreterare 

och ansvarig utgivare, fast övriga redaktionen var obefintlig. 

Finansmannen såg till att ekonomin sköttes och att Grönis slapp 

siffrorna. Allt sådant sköttes av en kamrer som bara visade sig i 

lokalerna på direkt kommando från Grönis eller finansmannen. 

Det var inte det att han inte tyckte om Grönis, det var det att han 

tyckte hans värld snurrade lugnare om han bara kommunicerade 

via mejl. Epost som framförallt rörde de representationsräkningar 

och reseräkningar som med ojämna mellanrum flöt in. Han tvivlade 

starkt på en del av Grönis mer fantasifulla förklaringar kring dessa 

för skatteförvaltningen så avgörande kvitton. Han ville inte gärna 

väcka den björn som sover genom att skicka in kvitton med Moder 

Teresa och Mahatma Gandhi som gäster på KB utan mat, men med 

drycker för fyrsiffriga belopp. Ju mer upprymd Grönis var när hon 

skrev på notan, desto mer lössläppta blev hennes representations 

motiveringar. 

Lena lämnade Rick som glatt tiggde frukostmat från Grönis 

medhjälpare. Det var ett lönsamt äventyr för honom och han 

brydde sig ändå aldrig om Lena när han fick komma med till 

redaktionen. Han dansade gärna några varv eller satt fint med 

tassarna i vädret om det ordnade en halv smörgås eller kakor. Som 

Lena brukade sig, ”han har ingen skam i kroppen och är den enda 

i familjen som gör vad som helst för att få vad han vill. Han är en 

sann politiker.” 

Lena själv hade inte varit villig att göra vad som helst och hennes

karriär hade därför gått upp och ned fram till hon mötte Grönis och 

blev en av Tiders mest anlitade skribenter. Då blev hon plötsligt 

populär hos de flesta uppdragsgivare. 

Efter vistelsen på University of Washington i Seattle hade Lena 

funnit Kalmar för litet. Staden var knappt större än själva universitet 

i USA. Hennes horisont sträckte sig bortom Östra Småland och 

Barometern och hon hade ganska snart efter hemkomsten flyttat 

till Stockholm. En stad hon omedelbart hade trivts i. 

Valet hade stått mellan Göteborg dit så många av hennes 

skolkamrater hade flytt eller Stockholm, men hon fann även 

Göteborg för trångt efter att tillbringat några veckor hos kamrater 

där. Dessutom är det ju ett obestridligt faktum att mediebranschen 

är centrerad till huvudstaden. Och som sagt, Göteborg har ju ingen 

tunnelbana. 

Lena landade snabbt ett kort vikariat på Aftonbladet medan 

tidningen fortfarande låg kvar i Klara och var hopplöst politiserad. 

Men en skäggig man vid namn Thorbjörn Larsson hade några år 

innan påbörjat en karriär som till slut skulle göra Aftonbladet till 

Skandinaviens största tidning. Fast när Lena jobbade med att 

skriva diverse tillsagt material på diverse avdelningar hade de 

varken nått dit eller blivit norska. 

Det enda målet var att lära sig så mycket som möjligt från så 

många som möjligt. Erfarenhet och nyfikenhet är det som gör en 

bra journalist hade hennes professor i journalistik i Seattle sagt och 

med tiden fann Lena det vara oerhört visa ord. Nyfikenheten var 

medfödd och erfarenheten höll hon på att skaffa sig. 

Hon skrev om dåliga popgrupper på besök i folkparkerna, hon 

skrev på sporten och om tunga beslut i regeringskanslierna runt 

omkring Klara Västra Kyrkogata. Hon intervjuade personer för 

klassiska baksidesfrågan. Hon förde fram trasiga människors öden 

och skrev succéstories från den galopperande yuppieeran. Något 

som skulle repriseras med internetboomen tiotalet år senare. 

Hon hade sedan hoppat runt på en del tidningar. Hon prövade på 

att skriva copy i annonser. Hon tyckte om lönen, men fann jobbet 

enahanda och väl styrt från kundernas sida. De flesta annonsörer 

hon mötte hade svårt att se vad som var bra eller mediokert. De 

kunde diskutera text i en halvtimme men aldrig våga säga något om 

bildlösningarna. Viktigast var att det gick att översätta till siffror 

inför mötet med VD:n. 

Däremot mötte hon mycken avundsjuka från sina 

journalistkollegor som gärna ville anklaga henne för att ha sålt ut 

sig, för att bli betald hovskrivare. Något hon ilsket och kraftfullt 

bemötte med att de helt enkelt inte visste vad de talade om. Hon

hade skrivit fler tveksamheter i artiklar som hon beordrats vinkla 

för att tillfredsställa någon redaktörs syfte, än hon skrivit överdrifter 

i en reklamtext. Hon gick i det stora hela dock smärtfritt mellan 

genrerna, och det var förmodligen det som väckte avundsjukan 

– på bägge sidor. Sverige domineras fortfarande av den gamla 

inställningen, skomakare bliv vid din läst. 

När ekonomin blev sämre i mitten på nittiotalet nappade hon 

på ett erbjudande om att vara med och bygga upp en ny tidning 

som distribuerades på nytt sätt, via faxmaskiner. Det var ett litet 

familjeföretag med några få journalister och ägarna som själva 

skrev och bestämde. Det var en erfarenhet i företagsledande och 

personalpolitik Lena hade kunnat vara utan. 

Att ägarna överdrev upplagan och framgången var lätt att 

förstå och förlåta, inte minst utåt. Svårare var det att hantera 

deras ständiga humörskiftningar och ändrade förutsättningar. Det 

var många löften som gavs och bröts. Personal anställdes för att 

göra vissa saker som de sedan aldrig fick lov att göra. Att de då 

misslyckades skylldes givetvis på att de inte dög. Lena blev snabbt 

mer än tveksam. 

Det talades mycket om lojalitet och respekt på tidningen. Det 

visade sig vara tunna ord. För Lena var lojalitet något hon alltid 

gav varje uppdrag och varje uppdragsgivare, men för att de skulle 

behålla den var de tvungna att förtjäna den. Och respekt kan aldrig 

krävas, den måste förtjänas. 

Till slut stod Lena inte ut. Efter att i fem månader försökt få sitt 

kontrakt omförhandlat brast det en dag helt och hållet för henne. 

”Jag tar inte sådan här skit mer”, hade Lena sagt och tackade 

för sig. 

Hon stod då utan jobb och utan pengar i en tid när både 

tidningsbranschen och reklambranschen i praktiken hade slutat 

använda frilansare. Det hade varit en tuff period som lättade först 

när Grönis startade upp Tider och gav Lena ett uppdrag. Det hade 

varit ett slumpmässigt möte på Lenas stamkrog som först många 

månader hade lett till en vidare kontakt. 

Det var också för Tider som Lena och Micke Molle började jobba 

ihop. De hade känt varandra ytligt tidigare, men deras vägar hade 

skiljts åt. Nu återförenades de under en besvärlig reportageresa 

och blev nästan ett begrepp. En slags journalistikens Bill och Bull 

som Micke Molle kallade det med en av sina vanliga färgstarka 

eufemismer. 

Som så ofta händer fick Lena plötsligt inom loppet av några 

få månader hur många uppdrag och jobberbjudanden som helst. 

Två månader tidigare dög hon inte till något, nu hoppade alla

trendkänsliga reklambyråer och tidningar på tåget och kunde inte 

nog överösa henne med beröm och jobb. 

Hon blev till och med tillfrågad att bli programledare för något 

slags magasin i TV. Lena var mycket smickrad men tackade efter 

ett tag nej, vilket förvånade TVbolaget oerhört. De var inte vana 

vid människor som tackade nej till att synas i TV. Oavsett om 

de kunde jobbet eller hade talang för det. Lena hade dock känt 

det som om hon hade blivit något slags etniskt alibi, det var inte 

hennes kunskaper de i första hand var ute efter utan utseendet och 

bakgrunden som adoptivbarn. Dessutom insåg hon att hon inte 

hade den sorts exhibitionism som krävdes. 

Samme Micke Molle hade just kommit in på redaktionen och 

försökte få Rick att göra AIK-Djurgården tricket när Grönis och 

Lena kom ut ur konferensrummet. 

”Run with it girl”, sa Grönis som oerhört gärna slängde sig med 

amerikanska klichéer. ”Det är inte mycket just nu, så jag är beredd 

att sponsra lite undersökande journalistik.” 

”Annars hade jag tänkt ägna mig åt lite utpressning”, sa Lena. 

”Det låter intressant, vad har du på Grönis som jag också 

kan använda?”, sa Micke Molle. ”Hörrudu, han vägrar göra AIKtricket. 

Den där hunden är helt ointelligent. Skulle inte du till 

biblioteket?” 

”Var har du godiset? Han är intelligent nog att vägra åbäka sig 

utan mutor, så frågan är väl vem…” 

”OK, OK, vad var utpressningen?” bytte Micke samtalsämnet. 

”Säger du det säger jag upp dig”, röt Grönis och det var inget 

skämt. 

Mie Grönhammar var inte hennes riktiga namn, en hemlighet 

hon noggrant bevarat under hela sin karriär. Hennes föräldrar hade 

nämligen döpt henne till Magdalena Iffigenia Eulalia. En hemlighet 

Grönis var beredd att döda för att hålla, men som Lena hade 

snubblat över av en slump när hon hade ”råkat” läsa några papper 

i röran på Grönis bord. Nyfikenhet kan löna sig på flera sätt. 

Dagen innan hade Lena beställt fram de nummer av UNT, Expressen 

och Aftonbladet som hon hade antecknat i Pernillas lägenhet på 

Stadsbiblioteket vid Sveavägen/Odengatan. De kunde tyvärr bara 

ge henne de tre senaste månaderna av UNT, men majoriteten av de

saknade klippen var ändå från den perioden. 

Genom att Lena bara visste var hålen i tidningarna fanns kunde 

hon inte söka i textarkiv eller via internet. Hon var tvungen att 

fysiskt se tidningarna för att hitta de försvunna artiklarna. 

Hon fick ut sina beställda tidningsexemplar av den vänlige 

mannen vid disken i det överbelamrade tidningsrummet. Mannen 

såg ut som han jobbade hårt på att efterlikna någon vishetslärare ur 

en dålig kung fufilm, fast han hade åren emot sig. Han var alldeles 

för ung och hade ett alldeles för levande ansikte. 

Rummet var som vanligt nästan fullt av studenter, pensionärer, 

arbetslösa och levnadskonstnärer som hade dagarna lediga och 

fördrev dem med att läsa någon tidning. Längst ned satt en ovårdad 

herre i en nästan ny överrock och läste med förstoringsglas. Då och 

då såg han sig omkring och böjde sig djupt ned i sin slitna portfölj, 

vilket orsakade en knyck på nacken och en diskret svepning av 

baksidan av handen över munnen innan han stängde portföljen. 

Lena såg att vishetsläraren förstod vad mannen gjorde, men han 

översåg med det istället för att okänsligt avlägsna den gamle 

alkoholisten. Det gav honom ytterligare plus i hennes bok. Så länge 

mannen inte störde eller uppträdde bråkigt kunde han gott få sitta 

inne i värmen och läsa sina tidningar. Vishetsläraren blinkade 

menande åt henne, asiater i förskingringen, fast de bägge säkert 

hade levt hela sitt liv i Sverige. 

Lena startade vid mikrofilmsapparaten. Efter en stund gick 

arbetet som en dans och hon hade inga problem att hitta de gamla 

artiklarna i Aftonbladet och Expressen. Som hon misstänkt var 

det bara notiser. Lena antecknade noggrant och i flera fall skrev 

hon av notisen ordagrant. Efter att ha hittat de sex notiser hon 

sökte tyckte hon sig redan se ett mönster, men hon ville inte på 

något sätt börja spekulera i vad det handlade om. Först ville hon 

så objektivt som möjligt samla in fakta, bakgrundsmaterialet för att 

sedan fundera över det. Det var hennes normala arbetssätt och hon 

trodde att hon skulle ha nytta av att följa gamla rutiner även om det 

rörde som om en barndomsväns aktiviteter. 

Av det hon hittade fanns det också skäl till att oroa sig 

över Pernillas aktiviteter, vilket var ännu ett skäl att behålla 

objektiviteten så länge som möjligt. 

Artiklarna ur de nyare tidningarna kopierade hon direkt på 

den stora penningslukande kopiatorn. Hon brydde sig knappt om 

att läsa artiklarna när hon väl identifierat dem. Hon bara samlade 

in dem. Efter att tre gånger lyckats växla till sig fler enkronor av 

vishetsläraren och några vänliga människor som Lena störde i 

deras läsande hade hon kopierat alla de artiklar som fanns med på

listan hon gjort i Pernillas lägenhet. 

Några få äldre nummer av UNT saknades och Lena insåg efter 

att läst igenom artiklarna att hon ville ha tillgång till dem också. 

Hon funderade på att trots allt slänga sig i sin jeep och åka upp till 

Uppsala, men insåg att hon inte skulle hinna dit och tillbaka i tid 

för matchen. 

Som alla journalister hade Lena ett litet drag av paranoia när 

det gäller en ”story”. Tills de vet att de är på rätt väg med något 

vill journalister oerhört ogärna avslöja vad de sysslar med. Risken 

finns ju att någon annan journalist ska komma före och bränna 

dem på scoopet. På det sättet är alla journalister väldigt ogina mot 

varandra när det gäller källor och idéer. Något som gör jobbet rätt 

ensamt för en del. Lena hade den fördelen att hon kunde diskutera 

med Micke Molle eller med Grönis om det var en sak för Tider. 

Andra frilansjournalister har inte sådana bollplank, vilket kanske 

är en av anledningarna till att det finns så många frilansjournalister 

bland privatspanarna om Palmemordet. Det finns helt enkelt ingen 

som säger ifrån när de är på fel väg. Många bra nyheter hade också 

kvävts av redaktionssekreterare som saknat lyhördhet och stoppat 

undersökande reportage i sin linda därför att journalisten inte tidigt 

nog har kunnat lägga fram tillräckligt med bevis eller indikationer 

på sitt spår. 

Många gånger är det bara slumpen som leder journalisten vidare 

i sitt sökande, eller i sin miss. 

Så Lena, som djupt inne i magen upp emot diafragman hade en 

knorrande känsla av förväntningar och förhoppningar om en riktigt 

stor nyhet, var redan nervös att prata med andra. Som skribent för 

en tidning med lång pressläggning var hon också väldigt känslig för 

att andra journalister skulle hoppa på tåget och komma före. 

Normalt sett planterade tidningar med lång pressläggning 

alltid sådana här nyhetsscoop väl och släppte dem i tid till vänligt 

inställda kollegor. Det är bara marknadsmässigt tänkande, vilket 

journalister gärna sätter i kontrast till nyhetstänkande, men som 

de ändå alltid utnyttjar maximalt. Redaktionell text anses alltid 

vara mer värdefull än reklam. Inte minst eftersom så många 

fortfarande läser sin favorittidning väldigt okritiskt och litar på 

den, inte minst gäller det morgontidningarna. Kvällspressen har ett 

större motstånd att övervinna när det gäller trovärdigheten. 

Lena bestämde sig ändå för att ta risken. Tillbaka på sitt lilla 

kontor, letade hon reda på numret till UNT och begärde att få tala 

med arkivet. 

En slö och ointresserad röst svarade och Lena kopplade 

omedelbart på den stora telefoncharmen. Det gällde att få hjälp,

utan att avslöja hur viktigt det hela var. Hon saknade fyra mindre 

artiklar enligt hålen i tidningar på Pernillas köksbord att döma. 

Men de kunde vara viktiga. 

Efter att pratat lite väder och vind presenterade Lena sig som 

frilans som jobbade med en artikel till UNT och som sökte några 

urklipp hon hade slarvat bort. Hon behövde urklippen för att ha 

underlag till artikeln innan hon presenterade den för redaktionen. 

En vit lögn, men inte stor nog att orsaka några samvetskval, inte 

heller klumpig nog att väcka misstankar. Med hjälp av försiktigt 

smicker och många tack fick hon mannen i telefon att ta fram 

de saknade tidningarna och leta reda på artiklarna. Lena hade 

förmågan att göra sin röst lite mörkare och sexigare på telefon. 

En tillgång många gånger. Män är och kommer ju alltid att vara 

förutsägbara. 

”Snälla, kan du inte faxa över dem till mig. Då blir jag oerhört 

tacksam. Ulf Bergsand kommer säkert att tacka dig också”, högg 

Lena till med. Bergsand var det namn som stod vid de flesta av 

artiklarna hon just hade samlat ihop på biblioteket. Lena uppgav 

sitt faxnummer men lyckades undvika att nämna sitt efternamn 

under hela samtalet. Genom att droppa namnet på UNTjournalisten 

ville hon ge ytterligare fog för sin begäran och visa att det var UNT 

som skulle ha artikeln. Mannen i arkivet som blivit smickrad över 

uppmärksamheten, i vanliga fall var journalisterna inte lika vänliga 

och han inte lika samarbetsvillig, lovade att omedelbart sända över 

artiklarna. 

När artiklarna kom läste Lena igenom dem. Hon hade också läst 

igenom alla de andra artiklarna hon samlat in. Fundersam ropade 

hon på Rick som omedelbart rusade till dörren och tog kopplet i sin 

mun. Det var dags för hans promenad och Lena ville fundera. 

Att gå ut med hunden på promenad ansåg Lena ingick i hennes 

jobb. Då fick hon ro nog att fundera och tänka igenom saker. Att 

hon rörde sig på gatorna eller i naturen förändrade inte det faktum 

att hon hela tiden jobbade med det problem hon satt sig för att lösa. 

Som de flesta frilansare höll inte Lena några bestämda arbetstider 

utan jobbade lite på inspiration, men än mer på uppdrag. Det var 

uppdraget som var viktigt, inte mellan vilka klockslag hon jobbade 

med det. Den inställningen var anledningen till att hon hade haft så 

svårt att fylla i tidrapporterna när hon jobbade på reklambyrå, hur 

tidsfördelar man tankearbete? En idé kan födas på mindre än en 

tusendels sekund och användas i flera år, vissa bygger hela karriärer 

på en enda idé. Andra idéer kommer aldrig, eller åtminstone inte 

när man behöver dem.

Det var inte många matcher kvar på säsongen. Djurgården hade 

gjort sin vanliga uppochnedresa genom divisionerna och spelade 

återigen i allsvenskan. Säsongen hade startat dåligt men de hade 

sedan kommit igen, men ännu var det inte klart om det skulle bli 

som vanligt eller om de skulle kunna börja den march mot toppen 

som MTG hade inveesterat i när de mycket billigt köpte en del av 

föreningens varumärke 

Lena och Micke köade utanför Sveriges obekvämaste vändkors. 

Micke Molle som sällan tänkte sig för brukade alltid komma ut ur 

vändkorset dubbelvikt då de sällsynt tröga järnkonstruktionerna 

var perfekt positionerade mot männens ömtåligaste ställe. Inte 

heller ser publiken särskilt bra från läktarna med alla dess 

pelare, ändå är Stadion en av de trivsammaste och mest magiska 

arenorna i landet. Inte minst för att ingenstans är traditionen och 

inramningen starkare. 

Micke Molle och Lena missade nästan aldrig en hemmamatch. 

Åtminstone inte i allsvenskan. Superettan och Café Opera eller 

Enköping var tyvärr inte riktigt samma sak som att möta AIK i ett 

derby. Och det var dit Djurgården var på väg.. 

Lena var fanatisk djurgårdare och hade aldrig hållit på något 

annat lag i Sverige, trots att hon flyttade till Stockholm först som 

vuxen. Något hon inte var ensam om när hon var en ung tjej som 

spelade på gräsmattorna runt Skälby Kungsladugård i Kalmar. 

Djurgården var då landets populäraste idrottsklubb och vann stort i 

olika omröstningar som ”Laget i mitt hjärta. Något som inte riktigt 

längre var fallet efter det mediedrev som hade gått efter Djurgården 

som förening, efter att den s.k. Terror-Tommy försökte sparka 

omkull en domare. Och som kulminerade med asfaltskastning 

i Göteborg. Det var nu några år sedan, men kvällstidningarnas 

minne för skandaler är långt. 

Drevet hade till slut uppnått ett mått av självuppfyllande när det 

blev viktigt för vissa element som själva kallade sig Djurgårdsfans 

att leva upp till tidningsrubrikerna. Publicitetssugna politiker som 

aldrig hade besökt en idrottsarena hoppade sedan på tåget och 

försökte isolera händelserna till något som bara rör idrotten istället 

för att se det som det samhällsproblem arenavåldet är. 

Vinkling kallas det på journalistspråk när bara ena sidan får 

komma till tals. Fördomar kallas det när vanliga människor bara 

ser ena sidan av något. 

Att några dårar i klacken hade burit sig åt som as och svin vid 

tillfällen är något alla djurgårdare fick skämmas för. 

Lena och Micke Molle undrade varför ingen ville se sakerna

i sitt rätta perspektiv. Varför ställde ingen frågan, varför alla 

Stockholmslag alltid hade problem just i Norrköping och 

Göteborg? Ingen ville gå på djupet och se orsakerna i samhället. 

Kvällstidningarna tog därmed på sig rollen som duktig idiot för 

våldsverkarna och lyckades styra debatten helt fel. De spelade 

fel människor i händerna och en del skumma högerfascistiska 

grupperingar gjorde också sina försök att öka sin rekrytering bland 

idrottsklackarna. 

Djurgården var inte utan skuld. Föreningens styrelse hade 

betett sig mycket underligt och först försökt tiga ihjäl allt och 

sedan sticka huvudet i sanden för att till slut överreagera och ta 

på sig gisselskjortan och martyrrollen. Då var det redan för sent. 

Men därefter hade de gjort en riktigt snygg helomvändning med 

en ångerfull nazist i huvudrollen. En person som inte bara bytte 

ståndpunkt utan också verkligen visade att det fanns en bättre 

väg. Idag är klubbens fans förmodligen bland de som har hårdast 

självcensur av dem alla, även om övertramp alltid kommer att 

ske. 

För en del djurgårdare var det en aning om hur det måste 

kännas att ständigt vara utsatt för rasism, för något man är utan att 

vara det. För att en minimal grupp så kallade fans förstörde fick alla 

fick bära tagelskjortan ett tag. Lena hade mött rasism, men aldrig 

tidigare hade hon fått lida för att hon var en i en grupp på samma 

påtagliga sätt. Alla tyskar var inte Hitler. 

Nästan alla insatta debattörer förstod att problemet är ett 

samhällsproblem, inte ett idrottsproblem. Idrotten förser däremot 

de här våldsamma elementen med ett forum som ger publicitet. 

För många i klackarna är slagsmålet deras ögonblick i rampljuset. 

Bråket på läktarna ger dem tillfälle att ses, något de aldrig känt 

hemma, i skolan eller på en arbetsmarknad de inte har någon plats. 

Kan ni inte älska mig ska ni förbanne mig hata mig. Kan ni inte 

smeka mig ska ni frukta mig. 

Sverige saknar det amerikanska samhällets mycket tydliga 

socioekonomiska diskriminering. Den svenska modellen är mer 

diskret men på väg att bli lika våldsam. Det tätaste skrov läcker när 

trycket inifrån blir för stort. Fotbollsgängen gav för ett ögonblick 

ett utlopp för detta. 

Den klassiska gängbildningen har aldrig varit lika stark i Sverige, 

åtminstone inte för den oinsatte. Svenska gäng har aldrig fått sin 

historia romantiserad i en West Side Story. Det finns inga Crips eller 

Bloods i Sverige som uppnått nationell ryktbarhet, även om Fittja 

Boys hade försökt. Men det finns Black Army, Järnkaminerna och 

Bajen Fans. Klubbarna hade i storstadsområdena blivit symboler

att samlas kring och att i sin tur skapa subkulturer inom. Med målet 

är bara att skapa en ejakulation av uppdämd frustration genom att 

slå identifierbara fiender på käften. Och lägger sig samhället i, så 

vänder vi oss mot dem också. För trots allt är det samhället som 

skapat frustrationerna, hatet. 

Det svåraste problemet med läktarvåldet är den gängmentalitet 

som skapas. En nästan helt manlig egenskap som allt fler 

tonårsflickor har visat sig ta efter i gängsituationer. I gängets skydd 

hetsas och tvingas värre och värre beteenden fram. Var och en 

söker överträffa de andra. Kastar en en flaska, måste nästa rusa 

fram och försöka sparka en fiende. 

”Precis som soldatlivet. I krig hetsas soldaterna till de mest 

avskyvärda beteenden. Ageranden nästan ingen av dem någonsin 

skulle ens ha övervägt i en annan situation”, framhöll Micke Molle 

som var övertygad pacifist Inte minst efter att bevakat krigen på 

Balkan och Afrikas horn. ”Gör någon deras grupp något, måste 

deras grupp göra ännu värre saker”. 

Sådan var situationen när Lena och Micke Molle träffades på 

pressläktaren på Stadion. 

Micke Molle skulle fotografera matchen. Han åtog sig då och då 

att jobba som sportfotograf, men bara på Djurgårdens matcher och 

enbart bakom motståndarnas mål.. 

Även Lena hoppade då och då in och jobbade på matcherna. Det 

var oftast när någon tidning eller pressagentur inte kunde få tag på 

någon frilansare. De visste ju att Lena var på matchen om det var 

hemmamatch. Uppdragen hade dock blivit allt mer sällsynta. Det 

ansågs allmänt att Lenas objektivitet i matchreferaten lämnade en 

hel del mer att önska. Alla delade inte Lenas åsikt att Stefan Rehn 

var landets finaste mittfältare. 

Det var strategin och analysen bakom som gjorde fotboll till 

den finaste idrotten för Lena och Micke Molle. De kunde diskutera 

matchavgörande moment i timmar efter matcherna och deras 

kommentarer om det egna laget var inte alltid särskilt vänliga. 

”Fotboll är världens största och viktigaste kroppsutövning vid 

sidan om sex”, brukade Lena säga med ett leende och djupt allvar. 

”Den enklaste och svåraste av alla lekar. Hur kan man inte vara 

fascinerad av den?”

KAPITEL 5 

Efter matchen gick Lena tillsammans med Micke Molle till hans 

bil. Lena hade smitit in en stund i den smala korridoren utanför 

omklädningsrummen under den nya läktaren på Stadion för att 

höra tränarens kommentarer. 

Lena hade dock annat i tankarna och letade snart reda på 

Micke Molle som höll på att stuva ihop sin kameraväska. En 

av anledningarna till att han inte ville fotografera sport var 

utrustningen det krävde. 

Micke Molle föredrog att jobba med enkel utrustning och 

kontrollerad ljussättning. Som sportfotograf tvingades han släpa 

omkring på objektiv stora som en babykropp och ungefär lika 

tunga, vilka på 90 minuter kunde bli en plåga. Plågor var något 

Micke Molle gjorde sitt bästa för att undvika, men på något sätt 

tyckte han att ta de bästa bilderna på Djurgårdsmatcherna var 

hans indirekta stöd till klubben. Kopplingen var lite långsökt som 

Lena hade talat om för honom, men vem kan förstå en konstnär 

som Micke försvarade sig. 

”Vi måste pratas vid.” 

”Visst, jag ska bara köra upp med filmen till nattredaktionen. Vi 

kan prata på vägen och ta en öl sedan.” 

När de satt i Micke Molles Audikombi suckade han djupt och 

sa: ”De senaste säsongerna har varit som ett sadomasochistiskt 

förspel. Något jag alltid har trott att bajenfansen hade monopol 

på med deras ständiga lindansningar. Men nu kanske det äntligen 

ljusnar.” Han svängde runt ett hörn och lyckades med knappt nöd 

undvika en cyklist som kom emot enkelriktat utan lyse. ”Aldrig 

hade jag trott jag skulle identifiera mig med ett bajenfans. Hej, du 

lyssnar ju inte!” 

Lena satt vänd om i sätet och tittade bakåt. Bakom dem hade 

en annan bilist fått göra samma undanmanöver för att undvika den 

dödsföraktande cyklisten. 

”Ledsen, va sa du?” frågade hon fundersamt. 

”Snacka om att kasta pärlor till svin. Här sitter jag och fullkomligt 

vräker ur mig djupsinnigheter och du orkar inte lyssna.”

”Jag har en del att tänka på. Du, kan vi vara skuggade av den 

där bilen?” 

”Miami Vice! Ska jag göra en handbromsvändning och se om 

han följer efter?” 

”Det är allvar Micke.” 

”Jag kan inte svara på det. Det är för mörkt för att jag ska se 

vilket märke det är och den är alldeles för långt bort. Allt jag ser i 

backspegeln är ett par lyktor. Hur vet man om man blir skuggad, 

jag har aldrig blivit skuggad förut?” 

”Bilen är vit och ganska liten. Kanske en kombi. Jag såg det när 

han passerade en av lamporna. Men det är så många bilar här att 

jag inte vet längre vilken bil jag menade. Det är bara det att jag hela 

dagen har haft en känsla av att någon har tittat på mig. Du vet en 

sådan där känsla man får på krogen ibland och upptäcker att någon 

på andra sidan baren sitter och glor eller nåt.” 

”Ärligt talat, jag får sällan blickar i barer”, svarade Micke, ”men 

annars vet jag vad du menar. Vad ville du prata om?” 

”Jag kollade artiklarna, det vill säga hålen jag hittade i 

tidningarna hos Pernilla. Det finns ett mönster där och om jag 

gissar rätt är det ganska otäckt.” 

Micke bromsade in bilen utanför tidningsredaktionen. 

”Jag ska bara rusa in med de här rullarna.” 

När han kom ut knappt tio minuter senare hade Lena tagit fram 

sina anteckningar och kopiorna. De satt i bilen och hon matade 

pappren till Micke Molle som koncentrerat skummade igenom det 

hela i skenet från lampan ovanför vindrutan. 

Hundra meter längre ned på gatan stod en Opel Astra parkerad 

på en parkeringsplats. I bilen satt Eriksson med en kikare och såg 

bekymrat på. Han visste inte vad det var för papper Lena visade 

Micke Molle, men han gissade att det hade med tidningarna han 

hade sett henne kopiera på biblioteket. Han hade inte vågat sig in i 

den lilla läsesalen när Lena var där. Han visste att han hade gjort ett 

misstag som hade låtit känslorna ta överhanden på begravningen i 

Kalmar, och han vågade inte ta chansen att Lena skulle känna igen 

honom. 

Efter att Lena gått från biblioteket hade han chansat. Istället för 

att följa efter henne stannade han kvar. Vishetsläraren hade ännu 

inte hunnit lägga tillbaka tidningshögen som Lena hade lämnat 

efter sig. 

”Kan jag titta i de här?”, frågade Eriksson samtidigt som en 

kvinna kom fram till disken. Utan att vänta på svar tog han högen 

och gick in i rummet och satte sig vid ett bord. Vishetsläraren 

tittade konstigt efter honom, men kvinnans fråga tog omedelbart

upp hans intresse. 

Eriksson hade inga möjligheter att veta vad Lena hade letat 

efter, men han antecknade datumen på tidningarna och bläddrade 

igenom dem. Eftersom han var en trogen tidningsläsare och ofta 

befann sig i Uppsala kände han igen en del nummer. Han kände 

igen en del datum då han själv hade samlat klipp om deras aktioner. 

Han skakade irriterat på huvudet, hur hade Lena Blom fått spår på 

det här, så fort. 

Utan att lämna igen tidningarna lämnade han hastigt läsesalen 

och gick ned till Sveavägen utanför Hard Rock Café där han visste 

det fanns telefonkiosker. Där ringde han ett nummer och lämnade 

ett meddelande. Sedan gick han snabbt upp till telefonkioskerna 

på Odenplan och ringde ett annat nummer. Eriksson undvek 

mobiltelefoner och det var bara i undantag han använde dem, och 

då enbart med anonymt inköpta kontantkort. 

Pastorn svarade redan på första signalen. Eriksson upplyste 

honom snabbt om vad han upptäckt och nu misstänkte. Frågan var 

om Lena skulle kunna göra samma upptäckt. 

”Vi kan inte chansa. Du får bevaka henne hela tiden. Vad hon än 

gör vill jag ha en daglig rapport.” 

”Ska jag avlägsna henne?” 

”Inte än”, kom svaret med Pastorns alltid lika lugna och 

samlade röst. ”Tålamod är en dygd Herren lärt oss. Du gör bäst i 

att också lära den.” Samtalet avslutades plötsligt utan några som 

helst avslutningsfaser. Pastorn lät lugn men Eriksson visste att 

bakom den fasaden dolde sig en oberäknelighet som skrämde och 

överraskade. Ett svettdroppe rann sakta ned längs hans ryggrad 

och Eriksson stannade upp en sekund för att verkligen känna den. 

Därför följde Eriksson efter Lena och Micke när de körde 

från tidningskvarteret i Marieberg till stamkrogen i närheten av 

Mickes lägenhet i Vasastan. Han såg hur Micke lyckades hitta en 

parkeringsplats och hur de gick till krogen. 

”Behöver du inte gå ut med Rick först”, frågade Micke. 

”Nej Farbror Per tog ut honom. Jag ringde från Stadion och det 

var inga problem.” 

På krogen satte de sig i ett hörn av baren med ett par pint mellanöl. 

En av fördelarna med att vara stammis var att bartendrarna alltid 

kände igen dem och gav dem det de ville ha. 

”Tittar vi på klippen kronologiskt säger de inte så mycket, men 

de går ju lätt att dela in i grupper”, sa Micke och började sortera 

upp klippen på koppardisken. På andra sidan gatan hade Eriksson 

en utmärkt insyn från parken då de satt i fönstret mot gatan. 

”Jag har noterat det”, sa Lena och följde intresserat Mickes

förehavanden. 

”Den här gruppen handlar om inbrott i vapenlager och annat. 

Den här gruppen handlar om abortfrågor.” 

”Jo, men alla artiklarna handlar om något som hänt. Det är 

nyhetsartiklar, inte några bakgrundsartiklar. Jag tror att Pernilla 

ville peka på något speciellt”, sa Lena. 

”Du tror inte det kan handla om att Pernilla varit med. I alla 

artiklarna är gärningsmännen okända.” 

”Det är en tanke jag just nu inte vill tänka”, svarade Lena. ”Men 

visst. 

Den här artikeln handlar om en stor antiabortdemonstration i 

Stockholm. Den är jag övertygad om att Pernilla deltog i. Jag vet 

att hon hade mycket starka åsikter i abortfrågan. Den här artikeln 

handlar om någon slags diskussion om aborter i Uppsala med 

Livets Ordare och olika kvinnoorganisationer.” Hon lade ännu 

ett papper med sina anteckningar framför Micke. Det var en de 

artiklar hon kopierat från mikrofilmerna och anteckningarna var 

skrivna med hennes drivna men lättlästa handstil. Mickes handstil 

var helt oläslig, även för honom själv fjorton dagar efter att han 

skrivit något. 

”Ingalill Molander, vem är det?”, frågade Micke och avslutade 

snabbt sin efterlängtade öl. 

”Hon är läkare och har tydligen varit någon som 

abortmotståndarna har siktat in sig på. Hennes namn förekommer 

i flera artiklar och i en av dem står det att hon blivit utsatt för hot 

på telefon och i brev. Hoten har polisanmälts.” 

Det var en närmast uppsluppen stämning i det lilla rummet ute 

på Farmen. Trots den makabra uppgiften en grupp av Bibelläsare 

jobbade med. De saknade inte humor, vilket många ickekristna 

gärna tror om troende. Att de är allvarliga människor som bara 

söker frälsningen och aldrig tillåter sig att ha roligt. Skratten var 

minst lika många i det trånga rumment runt ekbordet som på vilken 

svensk arbetsplats som helst. Arbetet gick nästan automatiskt då 

det var något de alla hade gjort förut. Det var innehållet i arbetet 

som stod i så stark kontrast till stämningen. 

Pernilla satt tillsammans med vänner bland Bibelläsarna. 

De jobbade tillsammans i ett av de projekt som Sten, Farmens

föreståndare, hade anförtrott några av dem. Instruktionerna 

var noggranna och rutinerna lika övervakade som arbetet i ett 

medicinlabb. 

På ett stort bord stod ett antal skrivmaskiner uppställda. 

Både elektriska och manuella. Det var maskiner som de hade 

skaffat fram begagnade på olika sätt från olika platser över hela 

Sverige. Det fanns inga kvitton och ingen skulle någonsin kunna 

spåra vart maskinerna tagit vägen. Bibelläsarna var mycket 

säkerhetsmedvetna. Något Pastorn hade förklarat när han 

instruerade dem inför uppgiften. De som utför Guds arbete möter 

alltid opposition och för att inte ge motståndarna några fördelar var 

säkerheten mycket viktig. 

Framför var och en i det ganska kvava rummet fanns tre olika 

textmallar. De hade en abortmotståndsdag. Formuleringarna 

varierade, men allihop gick ut på att de som aborterade foster 

utförde Satans verk och var mördare. En av texterna utlovade 

Herrens vrede och hämnd. En annan talade om hur foster var 

levande människor och att ta livet av dem var ett brott mot Guds 

lagar. Gruppen hade unisont stämt upp i ”Halleluja Herren” när 

Pastorn högläste brevmallarna. 

De var späckade av Bibelcitat och målande liknelser om vad 

som händer den som tar fosterliv i Helvetets alla olika eldar. För 

mottagarna var det hemska brev som rev upp sår och skrämde, för 

Bibelläsarna var det en lätt igenkännlig retorik. Den blandade rent 

logiska begrepp med våldsamma retoriska utsvävningar. Det var en 

mix av modern prosa och medeltida texter. 

Texterna var inte de första som gruppen hade haft i uppgift att 

kopiera ner. Kampanjen hade pågått en längre tid och hade flera 

olika syften. Abortbreven hade från början varit mer upplysande 

och mindre hotande. Ju längre kampanjen pågick desto mer 

skrämmande blev den. Fanatismen blev tydligare och rena hot 

framfördes oftare, om än i mer eller mindre omskrivna former. 

Arbetsgruppen visste inte vem som författade brevmallarna, 

men det var alltid Pastorn eller Sten som presenterade jobben för 

dem. Att ingå i arbetsgruppen ansågs vara ett hedersuppdrag. Det 

var bara de allra mest pålitliga som blev utvalda. Sedan var det 

också ett skönt avbräck från slitet i jordbruket som Farmen drev. 

Mottagare av breven var läkare som jobbade på kvinnokliniker 

över hela landet. En del brev var direkt ställda till kvinnor som hade 

avslöjats med att göra abort. Bibelläsarna och deras sympatisörer 

över hela landet var välorganiserade och hade ett symbiotiskt 

förhållande med antiabortrörelsen. Utåt fanns inga tecken på 

samarbete eller ens att de olika rörelserna hade något gemensamt.

Bakom kulisserna samarbetade de. En lika hårt arbetande kartell 

som de svenska bensinbolagen eller livsmedelsdistributörerna. En 

del upplysningarna lyckades Samuel, dataexperten, ta fram genom 

att hacka in i olika datoriserade sjukhusregister. 

Ett av gruppens stora succébrev hade rubriken ”Du har mördat 

ditt barn”. Det skickades ut till kvinnor som precis hade genomgått 

en abort. Ett annat brev utpekade dem som syndare och djävulens 

anhängare, för att de använde preventivmedel. I sådana brev 

angavs alltid vilket preventivmedel som var utskrivet. Det visade 

gruppens makt att de kunde ta reda på sådana uppgifter. 

Breven hade orsakat en stor smärta och olycka hos kvinnor som 

fått dem. En kvinna i Jönköping hade till och med försökt ta sitt 

eget liv efter att hamnat i en livskris efter att mottagit flera brev. 

Det var vad ett av klippen som Lena hade letat reda på handlade 

om. 

De mest beskrivande och otäcka breven sparade de dock 

för läkarna. Deras mål var att få fler läkare att vägra utföra 

aborter, något kvinnoläkarna var tvungna till oavsett sin egen 

uppfattning i frågan. Några läkare hade också ansökt om att få 

andra arbetsuppgifter, vilket Bibelläsarna betraktade som en stor 

framgång. 

För gruppen som skrev var det hela mer som en rolig lek. Breven 

hade på något sätt mist sin innebörd och konsekvenserna ansåg 

de att mottagarna själva fick stå för. De hade ju satt sig i den här 

situationen genom att bryta Guds bud. De distanserade sig genom 

själva arbetet och hade inga tankar på hur mottagarna upplevde 

den brevterror de utsattes för. Om de ens brydde sig. 

Med kirurgiska handskar på händerna hanterade de varje 

brevpapper och kuvert. Felskrivningar rättades inte. Det var på 

en direkt order från Sten, som med ett hårt ansiktsuttryck hade 

förklarat att det bara skulle göra det svårare att spåra avsändarna. 

De visste att poliser över hela landet gjorde tafatta försök att spåra 

avsändarna. Men arbetet var lågprioriterat, knappt över källar- och 

vindsinbrott, i de överarbetade polisdistrikten och risken var låg. 

Från listor som Sten alltid samlade in efteråt hade de adresser 

både hem och till arbetet på olika läkare. Att de skrev brev både 

hem och till sjukhusen var ett led i terrorn. Läkarna skulle veta att 

de anonyma avsändarna alltid visste var de fanns. 

Ingen fick slicka ihop kuverten utan de fuktades med svamp. Var 

och en hade även till uppgift att noga kontrollera så att hårstrån och 

annat som senare skulle kunna användas som bevismaterial inte av 

misstag följde med. Därför hade de flesta på sig någon slags mössa. 

Kuvert och brevpapper var bara av de allra vanligaste fabrikaten,

sådana som såldes i nästan varje pappershandel i landet. 

Det var en surrealistisk bild. Skyddsklädda satt de och skämtade. 

De citerade Bibelcitat eller från Pastorns predikningar. Eller bara 

småskvallrade under arbetet. Två i gruppen diskuterade om de 

skulle sylta ned eller göra saft av plommonen i fruktträdgården. 

Samtidigt klistrade de med flinka fingrar kuvert och frimärken 

med svampar. Inga fingeravtryck eller möjligheter till DNAprov 

från saliv och hårstrån fick lämnas. Hemlighetsmakeriet och 

försiktighetsmåtten stärkte känslan av att vara utvalda, att vara 

speciellt kallade av Guds ställföreträdare Pastorn. 

Breven postades senare från olika ställen i Sverige, men aldrig 

närmare än tio mil från Farmen. 

”En del av de här sakerna som klippen berättar om verkar nästan 

sympatiska, eller åtminstone roliga”, sa Micke när han lade undan 

några klipp i en hög. 

”Om man inte tänker på dem som drabbas”, replikerade Lena. 

”Det är som veganrörelsen uppe i Umeå. De luktar fanatism lång 

väg.” 

”Fundamentalism är ett annat ord jag skulle vilja använda. 

Liknande grejor förekommer bland de nykristna i USA, eller 

tänk på förföljelserna i Algeriet, Iran eller varför inte talibanernas 

skräckvälde i Afghanistan.” 

”Jag var med i FNL-rörelsen”, erkände Micke Molle. ”Jag var 

knappt i tonåren och trodde på den sortens överdrifter och på att 

ställa saker på sin spets. Särskilt objektiva var vi inte. Vi gjorde en 

del fanatiska saker, men nog verkar det som om det är en lång väg 

från flaggbränningar under Egrirus till att hota personer. Jag har 

många gamla kamrater på tidningarna som koketterar med att de 

var med, men aldrig vad de gjorde.” 

”Vad jag vet framställde FNL-rörelsen en hel del hot. Hur var 

det med äggkastningen på den färgade amerikanske ambassadören 

Jerome Holland?” 

”Han var en symbol för det amerikanska imperialistiska 

förtrycket av det vietnamesiska folket. Det var symbolen vi var ute 

efter.” 

”Upplevde han det så? Tror du inte att han verkligen trodde 

att ni skulle kunna gå hela vägen ut. Det var ju delvis ur sådana

protester som Baader-Meinhof, Röda Brigaderna och Röda Armén 

i Japan föddes. Sedan hade vi ju en samhällsterrorism som inte 

skydde något.” 

”Det där var ju fanatiker...”, började Micke som naivt och utan 

att tänka sig för hade klivit rakt in i Lenas teoretiska samtalsfälla. 

”Fanatiker samlas alltid kring något. På den tiden var det 

samhällsfrågor, vad är det som säger att det idag inte kan vara helt 

andra frågor. Experter och framtidsforskare säger ju att vi nu går in 

i en period där trosfrågor och nyandligheten kommer att engagera 

oss mer. New Age, flummerier, meditation, alternativ medicin, ett 

ständigt sökande. Många kyrkor och religiösa rörelser rapporterar 

att fler och fler söker sig till dem, även om de flesta verkar söka nya 

och egna vägar.” 

Lena viftade automatiskt bort cigarettrök som sakta drev in över 

dem från de som stod bredvid. Micke kunde inte vifta bort hennes 

argumentering lika lätt och han erkände sig besegrad. Han kom väl 

ihåg hur uppfylld av rättfärdighet och patos han hade varit när han 

stod utanför Systembolaget och samlade in pengar till Gnistan och 

rörelsen tillsammans med äldre vänner. Precis som det är en tunn 

linje mellan kärlek och hat är det en tunn linje mellan övertygelse 

och fanatism. 

En sidokampanj brevgruppen ägnade sig åt var att terrorisera 

och utpressa män som besökte horgatorna i storstäderna. Precis 

som Fantomen gick de ibland förklädda på stadens gator och 

spanade på bilar och antecknade bilnummer på män som kryssade 

på Malmskillnadsgatan och andra horstråk. En del fotograferades 

också när de plockade upp prostituerade. Sedan skickades brev 

och bilder hem till torskarnas fruar. Männen fick hot om att de 

skulle polisanmälas. 

Idéen var inte Bibelläsarnas egen. Det var någon underjordisk 

ultrafeministisk grupp som först hade börjat med det i Stockholm, 

men Bibelläsarna tog den snabbt till sig. Den passade deras tankar 

om sedligt leverne och familjevärden. Därför brydde de sig aldrig 

om att skicka några brev till ogifta män. De var ute efter att ställa 

de gifta männen till svars. Det kvinnliga sexköpandet sköttes 

genom kontakter och på hotell och var därför svårare att komma 

åt. Kvinnliga sexköpare är både färre och mer diskreta än män som

utnyttjar gatu och det alltmer vanliga krogprostitutionen. 

Mycket få av de som mottog de olika breven brydde sig om 

att polisanmäla dem. De riskerade ju dessutom att själva hamna 

i klistret då enbart köp av sexuella tjänster är mot lagen, inte att 

sälja. 

Men kampanjerna som gick ut med något hundratal brev i 

veckan, hade nu nått sådana proportioner att den hade ådragit sig 

många polisanmälningar, framförallt från kvinnoläkare, som hade 

fått upp emot tjugotalet olika versioner. 

Det bedömdes att effekten nu var begränsad. De hade nått ut 

med sitt budskap. Det var ingen slump att man tänkte och agerade 

i marknadsföringsmässiga termer. De kunskaper som fanns 

tillgängliga inom reklamen var också tillämpliga för hotkampanjer. 

Det var bara budskapet som skiljde sig. Målen är desamma, det 

gäller att nå fram. 

Ett tag hade antiabortrörelsen även försökt annonsera i 

tidningarna för att föra fram sitt budskap. De flesta tidningar sa nej 

till kampanjerna och hävdade att den sortens marknadsföring var 

olaglig eller inte etiskt förenlig med tidningens inställning. 

En annan kampanj för familjevärden riktades mot apotek och 

livsmedelsaffärer som sålde kondomer. Det var en mer riskfylld 

kampanj, men ännu hade ingen blivit tagen. Kampanjen var också 

mer selektiv och hade bara utförts i vissa städer som Uppsala, 

Örebro, Jönköping och Stockholm. Fler orter stod på tur eftersom 

den väckte uppmärksamhet och sympati. 

Klädda så anonymt som möjligt gick Bibelläsarna ut i grupper 

om tre i de här städerna. Pernilla hade varit en av dem. Deras mål 

var framförallt apotek som hade kondomförpackningar liggande 

framme. Även livsmedelsaffärer utsattes. Eftersom de flesta 

livsmedelsaffärer hade kondomerna framme vid kassan var det 

svårare att sabotera dem och komma undan omärkta. 

Pernilla hade en gång blivit fasttagen av en butikskontrollant 

men då hade andra i hennes kommandogrupp hade knuffat 

undan kontrollanten och Pernilla hade lyckats komma undan i 

förvirringen som följde. 

Grupperna jobbade med att sticka hål i förpackningar och 

därmed sabotera en del av kondomerna. En annan metod var 

att de hällde en långsamt verkande syra som förstörde gummit 

och plastblandningarna i förpackningen. Målet var att både 

verka anonymt och fästa uppmärksamheten på användandet av 

kondomer. 

En annan aktionsgrupp försökte sabotera kvinnokliniker där 

aborter utfördes på olika sätt. De delade ut abortdockor som

tagits fram i USA och som den officiella antiabortrörelsen spred. 

Dockorna som föreställer aborterade foster, delades ut till alla 

kvinnor som gick förbi deras demonstration och plakat. Kvinnorna 

hånades och kallades vid olika invektiv när de vägrade stanna och 

lyssna på demonstranterna. 

De kastade blodröd färg på dörrar och fasad. En grupp hade 

i Uddevalla lyckats ta sig in på en kvinnomottagning och hade 

där slagit sönder operationsutrustning och hällde grisblod över 

golvet. Det var för dem en symbolisk handling i stil med de som 

plogbillsrörelsen utförde mot vapenindustrin. 

Några av demonstranterna i Uddevalla hade blivit infångade 

och väntade nu på rättegång. Ingen av dem var från Bibelläsarna 

som hade organiserat och uppmuntrat demonstrationen, men 

som inte själva deltagit i den. Det ingick också i deras planerade 

upptrappning att utbilda och uppmuntra den här sortens aktioner 

med sympatisörer. Bibelläsarna var inte själva tillräckligt många 

för att kunna genomföra alla aktioner. 

På andra håll genomfördes demonstrationerna under tystare 

och värdigare former. Det berodde på vilken sorts stöd Bibelläsarna 

hade fått. Bibelläsarna var fortfarande mycket noga med sin 

säkerhet och till deras egen förvåning hade de lyckats hålla sin 

organisation hemlig för de flesta. Kanske för att de sällan själva 

bidrog med material utan att det kom från andra håll inom de 

religiösa rörelserna. Inte minst från de ultraortodoxa kristna 

grupperna i södra USA. 

Bibelläsarna lovade dock att stå för omkostnader genom 

penningbidrag. Uddevallademonstranterna som väntade åtal hade 

blivit lovade att få alla eventuella böter betalda av Bibelläsarna, fast 

de visste inte att det var Bibelläsarna som stod bakom. Istället hade 

Pastorn och Bibelläsarna satt upp flera andra fonder och stiftelser 

som de slussade bidrag genom. De hade alla parolliknande namn 

som; Kristna kvinnor mot abort, Mödrar för rätten till liv, Etiska 

läkare och sånt. 

Micke och Lena läste klippen om brevkampanjerna, 

abortdemonstrationerna och sabotageaktionerna. Det senaste 

daterade klippet i samlingen handlade om hur vissa läkare 

hade blivit direkt mordhotade inom några veckor. I klippet från

UNT stod det en del om doktor Ingalill Molander som hade fått 

polisbevakning vid flera tillfällen på grund av hoten. Hon uttalade 

sig och förklarade att hon vägrade låta några religiösa dårar hindra 

henne från att hjälpa kvinnor som behövde hennes hjälp. 

Sjukvården i Uppsala hade haft tillräckligt med problem 

med de Livets Ordare som hade infiltrerat vården och 

trakasserat patienterna. Som ett exempel nämndes i artikeln ett 

uppmärksammat fall för några år sedan då Livets Ordare hade 

lyckats få en tjänst som vårdare på barnkliniken. Där hade de talat 

om för kvinnor som förlorat sina barn att det var Guds Straff för 

deras synder. Den oförsonliga synen på sjukdom som Ulf Ekman 

och hans anhängare hade predikat hade orsakat mycket elände 

inte minst på barnavdelningar och psykiatriska kliniker. 

Innebörden i klippen spred en kylig stämning runt Lena och 

Micke trots värmen och glammet inne på krogen. Då och då tittade 

de upp från klippen och såg på varandra med rynkad panna. 

”Är det bara dårar eller kommer det att bli värre? När man ser 

det så här sammanställt ser man tydligt en upptrappning”, sa Micke 

till Lena. ”Jag tycker det verkar som om din kompis hamnade i 

något som kan bli riktigt skrämmande. Hot är meningslösa om 

hoten inte förr eller senare utförs.” 

Lena nickade instämmande samtidigt som hon fundersamt sög 

in underläppen något och visade nederdelen av framtänderna. 

Istället för att svara började hon vika ihop klippen och lägga dem i 

innerfickan på skepparkavajen hon bar. 

De avbröts av ett malplacerat gäng som kom in. Det var fem 

killar som trängde sig in mellan Micke, Lena och baren. I baren som 

främst hade Vasastadsstammisar som jobbade med akademiska 

eller medieyrken stod de ut som tummen i ögat. 

Skränigast var en storvuxen kille i 25årsåldern med stor ring 

i högra näsvingen. Han var gängets informelle ledare, den som 

satte tonen de andra följde. Lena undrade förstrött hur de hade 

kunnat hamna så fel. De hörde hemma på något av de cityställena 

med dörrvaktsproblem. Den storvuxne killen var närmast 

skinnskallesnaggad och under de upprullade skjortärmarna syntes 

några klumpigt utförda tatueringar. 

Hans beundrare hade varierande hårlängder och klädsel. De var 

klädda i rutiga skjortor i olika färger, förutom en kille som föredrog 

en Tshirt med det intellektuella budskapet: ’Bajen, bärs och rakade 

brudar’. Den hade han dock nästan helt dolt bakom en skinnväst. 

Gänget beställde stora starkar och kommenterade högljutt de 

andra gästerna. Det mesta doldes dock av muzaken (de ständigt 

surrande musikbanden var sällan särskilt välvalda, men trots allt

ättre än operamusiken som skrämt bort så många gäster) och 

det allmänna barsorlet. Trots att det var måndag var baren ganska 

välbesökt. 

Micke ursäktade sig med att han behövde göra ett toalettbesök 

och lämnade Lena ensam en stund. Han lovade att fixa nya öl på 

vägen och Lena försjönk i tankar medan hon automatiskt läste om 

några av klippen. 

Hon kom tillbaka till verkligheten av att hon kände någons aura 

alldeles intill sig själv. Det var killen med näsringen. Hon såg lystet 

på henne och Lena stönade invärtes. Kåta killar med öluppblåst 

ego var det minsta hon behövde just nu. Lustigt nog tilltalade killen 

henne på engelska. 

”Where are you from? I think you are very beautiful.” 

Charmen var av samma kaliber som en asfaltsmaskins. Lukten 

påminde också om kroppsarbete. Engelskan var bättre än vad Lena 

skulle ha väntat sig. Den var åtminstone grammatisk även om han 

slant betänkligt på ordet think, det blev mer zink. 

Det var inte första gången Lena hade blivit tilltalad på engelska. 

Det verkade som många tog för givet att hon kom direkt från Asien 

bara för att hennes utseende inte var svenskt. Fler än när hon växte 

upp. Tyvärr verkade det också som om många trodde hon var extra 

tillgänglig bara för att hon hade ett exotiskt utseende. 

Micke hade ett favorituttryck som Lena förstod allt bättre; han sa 

gärna att han aldrig hade träffat en enda människa utan fördomar, 

men många som sade sig vara det. Det viktiga var att man visste 

att man har fördomar och därför kunde vara på sin vakt mot dem. 

En dag skulle hon samla Mickes aforismer och sälja dem till något 

kalenderföretag som kunde ha dem som veckans kloka ord. 

Istället beslöt hon sig för att välja den tålmodiga vägen. 

”Tack, det var snällt sagt”, sa hon och återgick till klippen. 

”Talar du svenska?”, frågade killen förvånat. Det verkade 

irritera honom ordentligt. Kanske kände han att hans manliga 

stolthet hade fått en knäck därför han trodde att Lena hade fått 

honom att förnedra sig till att försöka prata engelska. ”Men du ser 

ju ut som en kines.” 

”Och du ser ut som en drummel”, riposterade Lena snabbt. 

Hennes humör hade alltid försatt henne i dumma situationer. 

Av någon anledning fick det ringkillen att lugna ned sig ett tag. 

”Jag menade bara att du ser inte svensk ut.” 

”Ändå är jag mer svensk än vad du är”, sa Lena och hade tänkt 

fortsätta. Men hennes ord hade bara fungerat som tändvätska. 

Svenskheten var något de här killarna inte tar lätt på. 

”Jag är Svensk. Det är du som är en blatte”, sa killen och trängde

sig fysikt närmare Lena. 

OK, jag försöker en gång till, tänkte Lena och fortsatte så vänligt 

hon kunde: ”Jag menade bara att jag har bott i Sverige längre än 

du.” 

”Va fan menar du?” 

”Jag har bott i Sverige hela mitt liv och jag är några år äldre än du. 

Fråga inte hur många”, försökte hon skämta till det. Killen förstod 

inte. Han visste bara att hans manlighet hade blivit utmanad inför 

hans polare. Hans svenskhet var ifrågasatt av någon snedögd brud. 

Just då ropade bartendern på Lena: ”Lena, Micke beställde 

de här. Men jag hade slut på pintglas, jag hoppas det går bra med 

sejdlar.” 

”Inga problem, svarade Lena fast hon definitivt föredrog 

pintglasen. De låg så bra i handen och rymde precis lagom med 

öl. Engelsmännen visste vad de gjorde när de uppfann dem. Hon 

gled ned från höga stolen och försökte komma fram till bardisken. 

Killen ville inte flytta sig. 

”Ursäkta mig”, försökte Lena och lyckades komma förbi. I 

ögonvrån noterade hon att Micke var på väg tillbaka från besöket i 

proppskåpet som hade blivit konverterat till urinoar. 

Hon lyckades komma fram till bardisken, men ringkillen 

följde efter henne. Hans kompisar höll sig dock lugna. Kanske 

de planerade en palatsrevolution inom gruppen och ville se hur 

ledaren klarade sitt dilemma först? 

”Det räcker nu”, sa Lena när ringkillen trängde sig in mot 

henne vid bardisken. ”Jag är inte intresserad av dig. Jag är här med 

sällskap.” 

”Vem fan tror du att du är?”. blev svaret. ”Den där gamle 

sillmjölken du satt med är väl ingen karl? Har han någon kuk? 

Brudar som du gillar väl kuk?” 

Med de välvalda orden lutade han sig mot Lena och satte ena 

handen på hennes bröst. Han masserade det utanpå hennes 

stickade tröja. Trots smärtan och förnedringen sa Lena inget, men 

hennes ögon talade desto mera. Hon lyfte ölglaset. 

”Så du tänker slänga ölen på mig”, flinade ringkillen 

utmanande. 

Stämningen runt omkring hade blivit elektrisk. Andra bargäster 

hade nu uppmärksammat vad som höll på att hända och även om 

de förhöll sig avvaktande kände Lena deras passiva stöd. 

”Det skulle aldrig falla mig in att slänga öl på dig. Jag gillar öl 

alldeles för mycket för att slösa det på en sådan som du.” 

Hon höjde glaset till sina läppar och tog en stor klunk av ölen 

medan hon stirrade killen i hans blå ögon. De var lätt rödsprängda

och hon förstod att det inte var det första stoppet för alkohol under 

kvällen. Hon kunde nästan räkna finnarna på hans näsa. Det var 

som om tiden och rummet stod still och hade koncentrerats bara 

till de två. Ringkillen lutade sig med högerhanden nonchalant 

mot bardisken. Lena tog teatraliskt ännu en klunk ur ölen. Runt 

omkring sig hörde hon folk uppmana killen att lägga av, att ta det 

lugnt, att sluta nu. Lena log utmanande och slickade ölskummet av 

läpparna. 

Sedan slog hon den tunga sejdeln som var trekvartsfull med öl 

med all den kraft hon kunde uppbåda rakt över ringkillens hand på 

bardisken. 

Ringkillen skrek rakt ut. Smärtan var så stor att han omedelbart 

hade bleknat och nerverna i armen var så förlamade att han inte 

ens hade dragit åt sig handen. Ölen skvätte över koppardisken och 

hade inte handen fungerat som dämpare hade sejdeln splittrats i 

tiotals bitar. 

Killen ryckte till sig handen och lade sin vänstra hand över den 

som om det skulle minska smärtan. Fingrarna på högerhanden var 

utspärrade av smärta och den snabba svullningen. Killen böjde sig 

ner under en otydlig ström av svordomar. När hans vänner rörde 

sig in mot bardisken steg Micke med flera in emellan Lena och 

killen. Hon var inte färdig med honom. 

Blixtsnabbt sköt Lenas hand ut och med pekfingret hakade 

hon tag i killens näsring. Hon drog ned hans huvud mot bardisken 

medan han skrek av smärta. En del av Lenas medvetande tänkte att 

hon nog skulle bli ganska omtalat på stamstället närmaste tiden. 

Hon böjde sig ned mot killens öra och väste: ”Inte nog med 

att det ser ut som om du har en snorkråka hängande i näsan, det 

är farligt också.” För att understryka orden ryckte hon till och 

började röra sig mot dörren som Micke chevalereskt höll upp. 

Killen följde dubbelvikt och kvidande efter. Lena ledde ut honom 

till trappan och sa: ”Jag tar inte skit från någon. Speciellt inte från 

en testosteronhanne som du.” 

Med de orden släppte hon ringen och knuffade killen utför 

trappan. När hon backade bakåt följde killens anhängare honom 

ut. Det var mycket skrik och bråk, men de andra bargästerna 

visade att de inte ville ha med gänget att göra. Hovmästaren stod 

med telefonluren i handen och visade att han var på väg att ringa 

polisen. 

Lena vände sig till Micke och fräste: ”Mycket hjälp man hade av 

dig. Du är verkligen en gentleman!” 

”Snälla du”, sa Micke och slog ut med händerna. ”Hade jag lagt 

mig i hade det bara blivit bråk. Du är ju värre än Modesty Blaise.”

Lena kunde inte hjälpa det. Hon brast ut i ett lättat gapskratt. 

Micke spelade alltid fegis, dessutom samlade Lena på Modesty 

Blaisetidningar, vilket Micke mycket väl visste. 

När de satt ned igen och hade fått nya öl, på barens räkning, 

erkände Micke att han avsiktligt hade hållit igen.

”Jag vet ju vad du går för och jag som kille lagt mig i hade det 

ännu lättare urartat.” Lena visste att han sa sanningen, liksom hon 

visste att hade hon haft riktiga problem hade Micke också ställt 

upp.KAPITEL 6 

Smällen kom lika plötsligt som kraftigt. Ekot vibrerade genom 

Uppsala ändå bort till Slottet. Tryckvågen skakade löv från träden. 

Skyltfönster vibrerade. Det fick en del studenter på Carolina 

Rediviva att förvånat se upp från sina böcker. De utbytte blickar av 

oförståelse. En gammal dam som matade svanarna i Svandammen 

i Stadsparken tappade sin påse med torrt bröd och blev tvungen 

att tungt sätta sig ned med handen över hjärtat. En joggare på 

Studenternas idrottsplats såg sig hastigt omkring och snubblade 

över en vattenslang. 

Fönsterrutorna i huset omkring skallrade. De närmaste sprack 

av tryckvågen från bomben. Glasbitarna orsakade en hel del skador 

på bilarna utanför. Som genom ett under träffades ingen person ute 

på Dag Hammarskjölds väg av de kringflygande glasbitarna. 

Nästan omedelbart började larmklockor ringa. De följdes av 

sirener från polis och brandkår som snabbt var på platsen. Det 

fanns inget de kunde göra. Sjukvårdspersonalen tog hand om 

chockade människor. De flesta av dem var själva chockade. De 

var dock tränade att fungera trots chocken. Deras koncentration 

blockerade tankarna på effekterna av bomben. 

Lågorna slog ut genom fönstren. Elden slickade fasaden men 

fick inte något fäste. Däremot spreds inte elden inåt byggnaden. 

Bombens sprängverkan hade gått utåt. Det kala rummet hade få 

brännbara detaljer, även om kontorsmöblerna tog eld. Plasten i 

stolarna brann med en otäck lukt. Giftiga gaser försvann snabbt ut 

genom de utblåsta fönstren. 

Rummet där bomben hade funnits var dock helt utblåst. 

Förvridna möbler blandades med likdelar. Efteråt visade det sig att 

det hade funnits två personer i rummet när bomben gick av. De 

identifierades genom tandkort och personliga tillhörigheter. Men 

redan innan dess visste polisen vilka de var genom journaler och 

bokningstider. 

Klockan var exakt 13.37.

Hon kände sig obekväm. Hon var nervös. 

Peruken hon bar klämde över pannan. Den var inte konstruerad 

för att dölja hennes långa blonda hår. De hade diskuterat om hon 

istället skulle klippa sig och färga håret svart. Peruken hade fördelar 

som hade gjort att de valt den som maskering. Den kunde snabbt 

tas av och hennes utseende skulle bli helt annorlunda. 

Kläderna var så annorlunda som möjligt från de hon normalt 

bar. Kjolen var kort och hon hade problem att gå när den smet till 

över låren. Den tvingade henne att gå med korta trippande steg. 

Normalt hade hon en mer slängig stil. 

De tunga grova kängorna som omslöt vristerna fick henne att 

släpa och slänga fram fötterna. Inte undra på att unga svenska tjejer 

rör sig så fult när de går omkring i sådana här skor, tänkte hon när 

hon tog i för att få fram foten ordentlig. Ovan som hon var fastnade 

tån lätt i gruset på vägen fram till Kvinnokliniken på Akademiska 

Sjukhuset. Det gav henne ett haltande, släpande spår. Kläderna var 

en blandning av ny konfektion från H&M och gammalt från UFF på 

Odengatan i Stockholm. 

Över axeln hängde en stor svart axelväska. I den hade hon 

så mycket grejor att hon gick lite snett, nedtyngd av väskan. De 

svarta nylonstrumporna hade en reva längs vaden. Hon hade fått 

den när hon lämnade bilen som nu stod parkerad ända borta vid 

Studenternas IP. Först hade det irriterat henne, normalt var hon 

noggrann med sin klädsel, sedan insåg hon att det trots allt passade 

den lite slampiga varelse hon skulle spela. 

Det normalt öppna ansiktet inramat av det långa raka blonda 

håret, var nu kraftigt sminkat och tätt inneslutet i peruken som 

gav henne ett Liza Minnelliutseende. Läpparna var blodröda och 

accentuerade med penna. Runt ögonen hade hon förstärkt med 

kohl vilket gav henne ett babydollansikte. Ögonen såg ut som om 

de var naivt uppspärrade inför en oförståelig värld. Det var ingen 

sminkning för den som ville imponera genom sina intellektuella 

resurser. Något som förstärktes av pushup behån och urringningen 

på den tajta T-shirten. Ögonens blå färg hade ändrats till bruna 

med kontaktlinser. 

Hon hade provat ut förklädnaden i dagar innan. Den var 

obekväm och första titten i spegeln hade närmast chockat henne. 

Att utseendet kunde bli så förändrat var inte överraskningen. Men 

kläderna verkade ha förändrat hela hennes karaktär på ett sådant 

sätt att personen som stirrade tillbaka i spegeln ute på Farmen

verkade vara en helt annan människa. Hon som aldrig hade gillat 

tuggummi fann det nu helt naturligt att trycka in ett Juicy Fruit i 

munnen. 

Förändringen hade skrämt henne lite. Var det så enkelt, men 

när den första överraskningen hade lagt sig började hon känna 

igen sin egen personlighet bakom masken. Hon insåg att hon fick 

vara noggrann med hur hon talade och uttryckte sig. Där hjälpte 

tuggummit henne. Eftersom hon inte normalt använde tuggummi 

gjorde det henne dialekt grötigare och hon försökte lägga sig till 

med ett tuffare södersnack à la Lena Nyman. En språkexpert hade 

ryst, men för den vanlige ouppmärksamme lyssnaren gav hon det 

intryck hon ville ge. 

”Jag heter Johanna Johansson och har en tid här vid ett. Hos en 

Molander”, sa hon till receptionisten på Kvinnokliniken samtidigt 

som hon sköt fram sin förfalskade patientbricka. ”Jag skulle bara 

förnya mitt recept på p-piller.” 

”Var vänlig och sitt ned där borta”, sa receptionisten förstrött 

efter att ha tagit ut betalningen. En del har ingen smak, tänkte hon 

när hon såg Johanna Johansson gå bort mot bordet med gamla Hänt 

i veckan, Svensk Damtidning, Hälsa och ett exemplar av Sköna 

Hem som ännu inte hade blivit stulet. Hur Johanna egentligen såg 

ut, det kunde hon inte komma ihåg efteråt. Det vara bara intrycket 

av dålig smak och billigt uppträdande som satt kvar på hennes 

näthinna när polisen förhörde henne. 

Kvinnan som kallade sig Johanna Johansson hette egentligen 

Susanne Elofsdotter. Hon den yngste av Kristi Dolkar. Hon hade 

blivit medlem av gruppen på grund av sin entusiasm och oräddhet. 

Det var den oräddheten som gjorde att hon nu satt och låtsade läsa 

i en gammal damtidning. Orden hade ingen betydelse för henne, 

fast det för de andra i väntrummet såg ut som om hon var djupt 

fascinerad av vem som var Jannicke Björlings senaste pojkvän. 

Eller var det pojkvännen innan dess, det var som sagt ett gammalt 

exemplar Johanna läste. 

Johanna/Susanne tänkte på doktor Ingalill Molander. I hennes 

ögon var doktor Molander en av deras värsta fiender. Doktor 

Molander skulle inte känna igen henne nu, men de hade mötts ett 

halvår tidigare.

Det var på ett möte om förändringar i abortlagen. En kvinnogrupp 

hade bjudit in förespråkare och motståndare till en striktare 

abortlagstiftning. Som många andra av Bibelläsarna hade Susanne 

och Pernilla Hedin gått dit för att argumentera och demonstrera för 

en skärpning av abortlagen. 

De ville ha samma förändring som polackerna hade genomfört, 

tungt pressade av förre frihetshjälten Lech Walesa och 

prästerskapet. Bara när det förelog dödliga risker skulle kvinnor få 

abort. Det var deras ståndpunkt. Doktor Molander försvarade den 

nuvarande svenska inställningen. 

Det var ett försvar med humor och intellektuell skärpa. 

Ingalill Molander tog kvinnans ställning. Det var hennes rätt att 

bestämma över sin kropp. Det var inte något ensidigt försvar utan 

en argumentation som förstod även andras ståndpunkt. Kanske 

var det just denna medmänsklighet som gjorde henne till en så 

svår motståndare för abortmotståndarna. Det gick inte att avfärda 

Ingalill Molander därför hon vann människors förtroende och 

sympati. 

Ingalill Molander var en varm moderlig kvinna. Humorn lyste ur 

hennes ögon och där fanns alltid plats för omsorg och medtanke. 

Hon hade den kraftigt byggda kvinnans charm, naturlighet och söta 

ansikte. 

Ingalill Molander älskade själv det gamla ordet för barnmorska, 

jordemor. Ett ord hon tyckte var så mycket vackrare än det 

konstgjorda barnmorska. För det var som jordemor hon kände sig 

när hon hjälpte barn till världen, den viktigaste delen av hennes 

jobb som gynekolog och kvinnoläkare. En morsa som hjälpte 

barnen till jorden. 

Hennes ansikte var vackert. Hon hade rena klara drag som fick 

sitt eget skimmer av den humor som alltid fanns där. Temperament 

fanns också i rik mån hos Ingalill Molander, vilket många biträden 

hade märkt av. De tyckte inte sämre om henne för det, de visste 

att temperamentet var fött ur omtanke och att patientens väl alltid 

kom först. Det lockiga rödbruna håret var som alltid ostyrigt. 

Innehållet kom före formen för dr Ingalill Molander. 

Antiabortförespråkarna hatade Ingalill Molander. För de kunde 

inte rå på henne. Hon bemötte deras argument med fakta och kunde 

till och med citera Bibeln för dem. Det retade dem. Hennes humor 

varken förstod eller kunde de acceptera. Som många fanatiker och 

fundamentalister saknade de själva humor, eftersom humor föds 

ur empati, förmågan att känna med andra. När Ingalill Molander 

därför fick skrattarna med sig kände de sig dubbelt utsatta. 

Deras oförmåga att behärska situationen fick mötet att spåra

ut. Istället för att diskutera började de skandera sina ramsor om 

barnamord. Mötet fick avbrytas och Susanne och Pernilla hade 

mycket upprörda gått därifrån. Deras korståg hade fått en fiende 

med ansikte. 

Det paradoxala i situationen var egentligen att Ingalill Molander 

inte tyckte om aborter. Hon tyckte det var den värsta delen av 

hennes jobb. Hon upplevde varje abort som ett misslyckande. Hon 

var alltid rädd att aborten användes som ett slags preventivmedel, 

precis som det hade varit i Sovjetunionen. Kunskapen om skydd 

och tillgången på skydd var där så dålig att aborter utfördes 

rutinmässigt för att stoppa oönskade graviditeter. 

Abort var ett ingrepp i kroppen och alla sådana innebär dessutom 

risker. Hennes inställning var att det är dock bättre att det utförs 

så säkert som möjligt av utbildade och skickliga läkare i en steril 

operationsmiljö. Ingalill Molander hade av sin mor hört om unga 

flickor som hade förblött efter aborter utförda med strumpstickor i 

sjabbiga lägenheter för bara lite mer än femtio år sedan. Livet hade 

runnit ur dem för ett ögonblicks obetänksamhet. 

Samtidigt tyckte hon det viktigaste av allting var att kvinnans 

vilja gällde. Sex fick inte bara vara en parningsakt för släktets 

fortbestånd, utan något väldigt viktigt mellan människor. 

Hon mötte sällan kvinnor som tog lätt på aborter, det var 

ett svårt men för dem nödvändigt val de gjorde. Lättast var 

tonårsaborterna, då hon visste hur obetänksamt flickorna hade 

uppträtt och hur mycket ett oönskat barn skulle förändra deras 

liv. I många fall försämra det. Allra lättast för henne var aborter 

efter våldtäkter. I Ingalill Molanders ganska trygga och ombonade 

värld var våldtäktsmän det värsta hon visste. Det var inte hennes 

område, men hon skämtade ofta om kemisk kastrering som enda 

rätta medicinen. Ett skämt med mer än ett litet drag av allvar 

bakom. 

På vägen till mötet hade Lena Bloms mobiltelefon ringt. 

”Dan Lundgren.” 

”Dan vem?” 

”Lundgren”, sa rösten som gick lite upp och ned i intensitet 

då Lena befann sig mellan två sändarstationer. ”På polisen i 

Uppsala.”

Lena kom ihåg polismannen hon hade skällt ut efter besöket i 

Pernillas lägenhet. 

”Ja”, svarade hon avvaktande, som de flesta när de plötsligt och 

oväntat blir konfronterade av en polis. Även den helt oskyldige blir 

vaksam när polis och skattemyndigheter helt plötsligt hör av sig. 

Lena var knappast heller helt oskyldig då hon hade skällt ut polisen 

ordentligt när hon rusade därifrån. Något han direkt i samtalet 

refererade till. 

”Ja, jag fick en utskällning av er senast vi talades vid. En del var 

väl påhopp utan någon saklig grund, men när jag hade lugnat ner 

mig insåg jag att ni kanske hade grund för något av er kritik.” 

Lena grimaserade medan hon manövrerade in sin Toyota-jeep 

mellan ett par bilar på Östermalm. Tyst lyssnade hon till hur 

Lundgren förklarade att han trots allt hade lyssnat till en del av 

hennes argument och åter tittat på undersökningen kring Pernillas 

död. Hans slutsats var att de kanske ändå inte skulle avskriva 

ärendet ännu. 

Lena var imponerad av att han hade vågat ändra sig och 

också tagit kontakt med henne. Hon lovade att hålla kontakten 

med honom. Lena ville ännu inte avslöja vad hon hade upptäckt 

om klippen, men var angelägen om att reparera sin relation till 

polismannen. Det är inte många som har kurage nog att backa från 

en ståndpunkt som han hade gjort. Däremot undrade hon vad som 

kom först, var det hönan eller ägget. Så många av de polismän hon 

pratat med försökte låta som dialogen i en polisserie av Jan Guillou 

och Leif GW Persson, styltat, byråkratiskt korrekt och helt livlöst. 

Vem härmade vem? 

På socialdepartementets postrum öppnade just en finnig yngling 

posten. Det var hans jobb att öppna breven och stämpla all post 

till departementet och statsrådet. Sorteringen sköttes senare högre 

upp i hierarkin. Stora paket och brev lades tillfälligt åt sidan för att 

undersökas närmare. 

Jan Andrén tittade inte närmare på de brev han öppnade utan 

sorterade dem i högar dit de skulle. Störst hög var den till statsrådet. 

Hon var chef och därför den som de flesta ville nå fram till. 

Andrén var ALU-anställd och hade aldrig kommit statsrådet 

närmare än att de hade mötts i entrén vid några tillfällen.

Han tillbringade hela sin tid på departementet, utom en del 

luncher då han drog upp till Åhléns för att handla något. Ibland 

smet han in i spelbutiken på Slöjdgatan och roade sig med något 

av spelen där. 

Ett brev tilldrog sig dock hans uppmärksamhet. Det var ett 

enkelt brevpapper i ett litet traditionellt fyrkantigt kuvert av 

C6-format. Det var som de flesta andra kuvert miljöstämplat och 

hade den lumpaktiga kvalitet kuvert av återvunnet papper har. 

Poststämpel avslöjade att det hade postats dagen före i Eslöv. 

Papperet i kuvertet var vikt i en fyrkant och han vecklade ut det 

med en hastig blick. 

Det första han lade märke till var att det fanns inte någon 

signatur. Det fanns en underskrift, men den liksom hela brevet 

var skriven med maskin. Texten var kort och skriven med stort 

radavstånd. Kanske var det därför han började läsa innan han ens 

hade reflekterat över det. 

Ingen har lyssnat, idag tvingar vi er att lyssna. Hämnden är 

Herrens. 

Det korta brevet var undertecknat Kristi Dolkar. 

Klockan var 13.05. 

Jan Andrén tog brevet till sin överordnade som genast ringde 

säkerhetschefen. 

Samtidigt klev två kvinnor in till ett möte på olika platser i 

Stockholm och Uppsala. De hade bägge fått vänta en kort stund 

innan de kom in. Lena hade just anlänt och var själv någon 

minut för sen, vilket som alltid skylldes på svårigheten att hitta 

parkeringsplats på Östermalm. Den andra kvinnan kallade sig 

Johanna och hade varit i god tid, det var den hon skulle träffa som 

var sen. 

Av de två var det Lena som blev mest förvånad. Hon hade aldrig 

träffat Kenneth Nelson i verkligheten och hon hade aldrig besökt 

hans kontor. Kontoret var överraskande anspråkslöst. 

Anspråkslöst var också det rum Johanna blev visad in i. Det var 

ett mottagningsrum med landstingets standardutrustade skrivbord, 

lilla bokhylla och en förvånansvärt enkel PC med skrivare. På ett 

bord låg några instrument och blänkte sterilt. En öppen dörr 

ledde in till undersökningsrummet med dess skräckinjagande

gynekologstol. I bokhyllan låg ett exemplar av Fass och några 

böcker vars titlar Johanna inte kunde läsa. Det spelade ingen roll, 

det som spelade roll var hur väl Susanne kunde spela rollen av 

Johanna. 

Kenneth Nelson var en av de nya mediemagnaterna i Sverige. 

Han var inte lika känd som den mer flamboyante Jan Stenbeck. 

Kenneth Nelson skydde publiciteten lika mycket som Stenbeck 

älskade den. Nelson var inte heller lika känd och inarbetat som 

Bonniers, kanske liknade han mer tidningsfamiljen Pers i Västerås. 

En som jobbade bakom kulisserna och som tidigt hade intresserat 

sig för nya medieformer. 

Lena Blom hade gått igenom Tiders arkiv om Nelson, där fanns 

nästan ingenting. För att få mer kött på benen hade hon kopplat 

upp sig till några tidningsarkiv via internet. Även där fanns det 

påfallande lite om personen Kenneth Nelson, om affärsmannen 

Kenneth Nelson fanns en hel del och Lena förundrades över hur 

vittomfattande hans medieimperium var. 

Att han ägde flera lokaltidningar över hela Sverige det visste hon 

sedan länge. Av årsredovisningen i hans bolag CCS Papers insåg 

hon att det ofta kan vara mer lönsamt att driva en framgångsrik 

lokaltidning än att ha Sveriges största dagstidning. 

CCS Papers var moderbolaget det mesta kretsade kring. Därtill 

kom CCS Radio, CCS Video, CCS Publishing, CCS Reklam och 

flera nya bolag. Kenneth Nelson med familj hade full kontroll över 

alla bolagen och inget var börsnoterat. I flera bolag fann Lena att 

det fanns stiftelseformer och annat som skyddade bolagen mot 

insyn i delar av verksamheten. Som bakgrund till en affärsartikel 

hade de fakta hon fick fram aldrig varit tillräckliga. Till och med 

skatteregistren var utan fläckar. 

Kenneth Nelson själv deklarerade dock inte några större 

inkomster. Den lön han tog ut var extremt blygsam i jämförelse 

med de flesta chefer i svenskt näringsliv. Även om den var mer 

än tre gånger så stor som Lena någonsin hoppades tjäna. Vart 

vinsterna tog vägen i företagen såg inte Lena i de handlingar hon 

hade tagit fram. Hon gjorde dock en gissning att mycket lades i de 

stiftelser som dök upp överallt. 

Uppgifterna om Kenneth Nelson var lika knapphändiga. Han 

hade bara en enda gång gett en intervju kring sin egen person. 

Det var för tio år sedan i tidningen Dagen, pingströrelsens egen

tidning. Ett faktum Lena fann märkvärdigt. De flesta framgångsrika 

företagsledare vek helst ut sig i Veckans Affärer eller ännu hellre 

i Dagens Industri. Förutom it-nissarna som helst lade fram sig i 

Vision. 

I uppgifterna Lena tog fram för sin egen nyfikenhets skull fann 

hon ändå vissa fakta. Lena hade blivit ombedd att träffa Kenneth 

Nelson, något hon fann märkvärdigt. Varför skulle en så skygg 

företagsledare vilja träffa en journalist, men det hade gjorts klart 

för Lena att det var hon som skulle bli intervjuad och inte Kenneth 

Nelson. Lena ville ändå veta vem det var hon skulle träffa och 

hade letat runt i arkiven. Det var ett av Lenas kännetecken, hon 

visste alltid mer än vad hon gav sken av. Något hon hade funnit 

mycket hjälpfullt vid intervjuer. Att spela dum gör underverk för 

de intervjuades egon. 

Hon fann att Kenneth Nelson kom från en familj med avsevärda 

tillgångar i Sveriges basnäringar, gruvindustrin och skogen. 

Kenneth Nelson hade tidigt sålt av sin del av arvet och satsat i 

framtidsindustrier inom medierna. Han hade till och med lyckats 

hålla de flesta av sina webb och itföretag på fötterna. När de 

andras storskaliga tänkande kom kraschande ned, hade han byggt 

försiktigt och alltid med lönsamhet i grunden. Hans intresse för 

marknadsandelar hade alltid kommit i andra hand till kraven på att 

själva verksamheten skulle bära sina egna kostnader. 

Hans start var dock relativt sen. Det var först i fyrtioårsåldern 

han började göra sig ett namn i Sverige. Innan dess hade han länge 

bott i USA där han undervisat vid University of Michigan i Ann 

Arbor. Hans ämnesområde var ekonomi och marknadsföring. 

Han hade gift sig i mogen ålder med en amerikanska som var 

femton år yngre än han själv. Det var när den snabbväxande 

familjen återvänt till Sverige som han hade startat sitt första 

företag. Han hade köpt upp en av de kämpande lokaltidningarna 

och vänt den till att bli etta på sin ort. Med pengarna från det hade 

han expanderat och utvidgat sin rörelse utan några som helst 

större bakslag. 

Inte ens finanskraschen och fastighetsbolagens omtumlingar 

i början av nittiotalet hade stört honom. Snarare hade de hjälpt 

honom. Kenneth Nelsons CCSföretag hade kontanter. Och med 

dess hjälp hade han snabbt kunnat köpa in företag som såldes 

billigt av fartblinda spekulanter som nu behövde pengar för att 

täcka sina lån. Samma strategi hade han nu börjat tillämpa på den 

så sorgligt raserade så kallade nya ekonomins företag. 

Det hade givetvis väckt uppmärksamhet, men då Nelson och 

hans företag vänligt och bestämt tackade nej till alla intervjuer

hade pressens spekulationer snabbt runnit ut i sanden. Inte minst 

som företagen aldrig omgavs av några skandaler. 

Affärspressen höll ett öga på honom, men knappast mer. Hans 

företag fanns ju inte på börsen. Affärsjournalisterna har vanligtvis 

ett symbiotiskt förhållande med affärsvärlden. Hjälper jag dig 

hjälper du mig. Ett förhållande som kunde hjälpa vem som helst 

till toppen när de var sedvanligt okritiska. Deras hämnd var dock 

fruktansvärd vilket Refaat El-Sayed. PG Gyllenhammar, Jonas 

Birgersson och en hel del andra hade upptäckt. 

Lena hade inte ens fått fram uppgifter om vad CCS stod för. Att 

företagen hade amerikanska namn eller initialer var dels en trend 

inom affärslivet, dels kunde förklaringen vara Nelsons långa vistelse 

i USA. Allra mest undrade hon över varför hon hade blivit ombedd 

att komma dit. Att bli kallad till ett möte med en av Sveriges mer 

välbeställda män tillhörde inte vanligheterna för henne. Hon var 

onekligen lite smickrad. 

Kontoret på nedre Östermalm var förvånansvärt litet och diskret. 

En förhållandevis enkel mässingskylt upplyste vid porttelefonen 

om att här fanns CCS Holdings. Det var bara fem, om än stora, 

rum på första våningen i ett av husen på Grev Magnigatan, nästan 

nere vid Strandvägen och bron mot Djurgården. Ett av de mindre 

rummen var fyllt av elektronik, faxar och annat för omedelbar 

kommunikation med hela världen. På väggen fanns flera klockor 

med namn med den aktuella tiden i Moskva, EST, London GMT, 

New York, Chicago, Los Angeles, Tokyo. Dörren dit hölls dock 

alltid noggrant stängd. Anmärkningsvärt var att kontoret saknade 

konferensrum. 

Hon möttes av en man bara några få år äldre än hon själv. Han 

rörde sig lite knyckigt och Lena trodde av hans hållning att han 

varit militär. Han höll ryggen påfallande rakt och det märktes att 

han alltid var medveten om hur han sköt ut bröstet. Det var en man 

som verkade beredd på ständiga truppinspektioner. 

Hans knyckiga hållning berodde på någon slags benskada för 

när Lena följde honom genom kontoret såg hon att hans vänstra 

ben släpade efter något. När han talade rörde sig hans mun med 

ovanligt tydliga rörelser. Det gav nästan en ekoeffekt då det var så 

lätt att av munrörelserna se vad han sa. På det sättet kände Lena 

det som om ljudet kom någon mikrosekund efter att hon redan 

uppfattat hans ord. Det var en kuslig effekt. 

Nelsons personlige assistent Jonas af Cederlund visade Lena till 

ett stort kontor längst in i byggnaden. Rummet var anmärkningsvärt 

enkelt. En stor tavla av Ernst Josephson prydde ena väggen. 

Josephson var innan han blev sinnesjuk en av de främsta svenska

impressionisterna och en av Lenas personliga favoriter. Därför 

kände hon direkt igen tavlan som föreställde ett stort ensamt träd. 

Skrivbordet var stort men dyrbart enkelt i sin design. Framför 

det stod två fåtöljer i engelsk stil. En dator stod inbyggd i ett skåp 

bredvid skrivbordet. På bordet fanns ett underlägg i läder och ett 

ovanligt stort familjeporträtt i silverram. 

Lena hade klätt sig diskret och konservativt, mer än hon 

brukade. Hon bar en kjol som slutade strax över knäna och en 

jacka över en snygg blå blus. Hon bar högklackade skor, något hon 

ibland gjorde när hon ville utnyttja att hon var ovanligt lång för att 

vara av asiatiskt ursprung. Det gjorde att hon oftast slapp se upp 

till de män hon mötte i jobbet. Istället kunde deras blickar mötas 

på en mer jämnlik nivå. 

Vid vissa intervjusituationer skämdes inte Lena heller för att 

utnyttja det faktum att hon ansågs attraktiv, även om hon mycket 

sällan tänkte på sig själv i sådana termer. Om en kort kjol och 

snygga ben kunde hjälpa till att få någon att tappa fattningen och 

svara mer utförligt än han hade tänkt sig gjorde det inte henne 

något. Varje vapen är tillåtet i sökandet efter en så bra artikel som 

möjligt. Att klä sig rätt för tillfället hade därför blivit något av en 

specialitet för Lena även om hon privat och vanligtvis gärna klädde 

sig mer bekvämt. 

Micke Molle brukade gärna observera att hennes tights ofta kunde 

matcha hans shorts i färggladhet. Fast som den gentlemannafegis 

han var höll han de observationerna för sig själv, till skillnad 

från Lena som gärna kommenterade hans utseende. Det var inte 

ovanligare än att många män tar på sig en kostym med slips i vissa 

situationer. Lenas repertoar var dock större än de flesta mäns när 

det gällde klädval. Hennes stil var också mer utvecklad än blå 

kostym, ljusblå skjorta och slips från Slipsgossen i Sturegallerian. 

Det långa håret bar hon som vanligt bakåtkammat och uppsatt 

med en japansk kam av körsbärsträ. Makeupen var diskret men 

distinkt. Hon märkte att hennes utseende överraskade Kenneth 

Nelson något. Han tittade på henne något längre än vad hon väntat 

sig när de skakade hand. Hans blickar var närmast granskande, 

men utan de sexuella övertoner som annars ofta sänds ut av 

män med självförtroende som finner sig själva charmerande. För 

charmerande var Kenneth Nelson. 

Att hon var av koreansk härkomst ledde inte till någon 

kommentar från Kenneth Nelson. Det visade Lena att han redan 

visste en del om henne. Varken han eller af Cederlund hade inte 

visat någon som helst förvåning över hennes ursprung. Vanligtvis 

brukade det ge ett extra ögonkast eller en kommentar extra.

Lena hade sett Kenneth Nelson på bild, men vad tidningsbilderna 

inte hade fångat var mannens oerhörda utstrålning. Det var som 

Lena nästan studsade och fick en elektrisk känsla i handen när hon 

skakade hand med Kenneth Nelson. Det var som en magnetism 

och Lena tänkte att här är en karl som kan få vem han vill. Några 

sekunder senare reviderade hon sitt omdöme, för det handlade inte 

om en sexuell utstrålning, utan en enormt stark personlig aura. En 

aura av extrem trygghet och självförtroende som hon själv fann 

oerhört attraktiv. Att Kenneth Nelson enligt hennes research var 

55 år gammal spelade ingen roll. 

Lena hade mött många framgångsrika män i sitt jobb. De hade 

alla självförtroende, men ofta var det något påklistrat som hade 

kommit med framgångarna. Därför exponerade de här männen sitt 

självförtroende hela tiden. Och kompletterade det med accessoarer 

som Rolexklockor och dyra bilar. Det var ett av maktens synliga 

attribut och många attraherades av det. De bar det som en sköld 

framför sig. 

Kenneth Nelson verkade nästan obekymrad och ovetande om 

sitt eget självförtroende. Det var det absoluta självförtroendet 

hos en människa som aldrig tvivlade. För en person som Lena 

Blom som hade som jobb att ifrågasätta, var det fascinerande. Så 

fascinerande att hon efter några minuter upptäckte att hon bara 

svarade automatiskt på frågorna, så fångad var hon av hans aura. 

Efter en halvtimme satte hennes försvarsmekanismer in. 

Kenneth Nelsons brist på tvivel gjorde honom nästan omänsklig, 

trots ett mycket belevat och artigt sätt. 

Lena hade nyligen läst om Rasputin och hon undrade om denne 

skandalomsusade munk hade haft samma sorts personlighet som 

Kenneth Nelson. Rasputin hade närmast förhäxat kvinnorna vid det 

ryska hovet med sin personlighet, trots att han uppgavs varit mindre 

noggrann med sin personliga hygien. Men personligheten, mystiken 

och det beryktade sexuella organet hade gjort Rasputin till en av 

de mäktigaste männen i Ryssland precis före revolutionen. Några 

sexuella signaler sände dock inte Kenneth Nelson ut. Förklaringen 

var kanske bilden på hans fru och barn på skrivbordet. 

”Det är min fru Karen och mina barn”, hade Kenneth Nelson 

sagt när han såg hennes blick. 

”Det är många barn”, svarade Lena samtidigt som hon försökte 

räkna hur många det var när Kenneth Nelson vände bilden mot 

henne. 

”Sju stycken nu. Jacob, han i Karens armar, föddes i våras. Vi 

har varit välsignade.” 

Ordvalet fick Lena att reagera. Nu kände hon igen

självförtroendet. Hon hade mött den där sortens självförtroende hos 

en del oerhört övertygade religiösa personer. Nu visste hon varför 

det hade verkat välbekant. Som tonåring hade hon ibland avundats 

de troende för den tillförlit de utstrålade. Fast hos Kenneth Nelson 

var det starkare än hon någonsin stött på förut. 

”Är ni troende?”, frågade hon intuitivt när insikten nådde 

henne. 

”Ja, Jag mötte Herren Jesus Kristus när jag bodde i USA. Och jag 

mötte min fru inom kyrkan där”, erkände Kenneth Nelson dröjande. 

Han ville inte vara den som svarade på frågor. Han fortsatte med 

större entusiasm: ”Vi gör en del kyrkligt arbete och försöker leva 

efter Bibelns bud. Det är bakgrunden till våra framgångar och vår 

stora lycka. Men nog om mig, jag bad dig komma hit för att jag ville 

träffa Dig. Jag har hört mycket om Dig.” 

Smickret fungerade mot Lenas vilja. Hon föll för det samtidigt 

som det ökade hennes misstänksamhet. 

Han gav henne ett leende som visade mycket tänder och verkade 

vara helt äkta, om än lite väl TVmässigt. Det tjocka blonda håret 

var uppkammat bakåt och Kenneth Nelson var trots sitt något 

enkla kontor inte helt utan fåfänga. Det visade hårmoussen han 

använde för att hålla sin finanslejonfrisyr på plats. Händerna var 

också utsökt manikerade och kostymen skräddarsydd i thaisiden. 

En komplex människa, kom Lena på sig att fundera kring. Ena 

sidan betonar enkelheten och tydliga starka moraliska värderingar, 

men han drar sig inte för att visa upp flärdfullheten hos den nye 

mannen. Självklart var ansiktet också solbränt, som hos alla 

företagsledare som hade läst Jan Carlzons Riv pyramiderna. 

Skenet är allt viktigare hos maktens estradörer, tänkte hon 

och blev omedelbart förtjust i formuleringen som hon skulle 

lägga på minnet. Som de flesta skribenter samlade hon lyckade 

formuleringar. 

Kenneth Nelson hade ägnat mycket tid åt att smickra Lena 

och verkade visa ett genuint intresse. Han hade ännu inte sagt 

varför han bett henne komma över och Lena började känna en 

viss otålighet. Som frilans var hon van vid att träffa folk som ville 

veta mer om henne hela tiden, så hon var inte ovan vid att besvara 

frågor istället för att ställa dem. Hennes vanliga intervjuteknik 

byggde också mycket på samtalet istället för frågorna. Hon sökte 

en kommunikation med dem hon intervjuade och genom att ge lika 

mycket nådde hennes intervju ofta längre. 

Skjutjärnsjournalistiken med förberedda frågor som smattrar 

mot intervjuoffret var inte hennes stil, inte minst därför det 

alienerade den utfrågade och skapade ofta mer fientlighet än

samarbetsvillighet. Med garden nere i ett samtal kunde en skicklig 

intervjuare ofta nå längre, inte minst med intervjuvana personer 

som annars gärna använde sig att inövade floskler och svar. 

Problemet är att den sortens intervjuer tar mer tid än vad en 

journalist tilldelas av PR och informationsavdelningar på företagen. 

Lena hade därför tagit som vana att komma i tid och gå först när 

hon nästan blev ivägkörd. 

Hennes uppenbara vänlighet och intresse brukade göra det 

svårt för den intervjuade att avbryta henne. De kände sig alltför 

smickrade och deras ego brukade få dem att säga mer än de tänkt. 

Omedvetet eller medvetet fick de ett behov av att imponera på 

henne. En del företagsledare och politiker var dock omöjliga 

att nå eftersom de hade ett normaltillstånd av tidsstress och 

misstro mot journalister – hur mycket deras PR-avdelningar eller 

pressekreterare än försökte få dem att ställa upp. 

Kenneth Nelson var ute och fiskade. Han gjorde det skickligt 

men Lena började tröttna på leken. Vid ett tillfälle hade Nelson 

tystnat och sett på sin klocka. Ett knappt märkbart leende hade 

spridit sig över hans ansikte. Lena hade instinktivt tittat på sin 

egen klocka, var intervjun slut nu eller... 


Lena såg på Kenneth Nelson som för ett kort ögonblick helt hade 

tappat koncentrationen. Han hämtade sig dock nästan omedelbart. 

Lena beslöt att sätta in stöten. 

”Ursäkta att jag ställer en rak fråga. Men varför är jag egentligen 

här? Jag har berättat en hel del om mig själv, men ni har inte sagt 

vad det är ni vill. Jag vill hemskt gärna göra en intervju med dig. 

Den kan jag placera i vilken affärstidning som helst, du kan själv 

få välja.” 

”Någon intervju vill jag inte ställa upp på även om jag förstår 

att den skulle bli mycket bra.” Lena skakade av sig Nelsons alltför 

sliskiga smicker utan att ta till sig. Äldre män hade för vana att 

smickra henne i avsikt att få henne att tappa fattningen, det 

fungerade inte. 

”Jag har för vana att förutsättningslöst träffa människor som vi 

är intresserade av för anställning i något av våra företag”, fortsatte 

Nelson som märkte att Lena var opåverkad av hans direkta anslag 

mot hennes fåfänga, Han beslöt sig därför att gå rakt på. ”Vi har en 

något annorlunda anställningspolicy i våra företag. Vi väntar inte 

tills vi har en tjänst öppen utan försöker alltid aktivt veta vilka som 

är tillgängliga på marknaden. Det har hänt att vi till och med har 

skapat företag efter att vi träffat en person vi tycker är rätt. Till 

skillnad från en del av våra konkurrenter har vi därför inte heller

någon större omsättning på våra chefer. CCS-företagen drivs efter 

vissa principer och förutom att vi alltid är affärsdrivande, det vill 

säga att vi ska tjäna pengar så står människan i centrum. Vi ställer 

höga krav på lojalitet och kräver mycket från våra anställda, men vi 

har också märkt att de gärna vill ha det så. Det visar dem att vi har 

förtroende för dem. Vi utbildar och tränar ständigt våra anställda. 

Det är lite grann som en armé på det sättet. Det är klara linjer, alla 

vet vad de ska göra och litar på att cheferna tar hand om dem.” 

Det sista motsvarade inte Lenas bild av armén, men hennes 

intryck var djupt färgat av Micke Molles förakt för vad han kallade 

militär hjärntvätt. För honom går militär träning ut på att få massan 

att sluta tänka och bara reagera. Det var en inställning Lena kunde 

dela då hon själv var närmast allergisk mot auktoriteter vilket både 

skolledning hemma i Kalmar och senare vissa chefer hade fått lära 

sig. 

Hon förundrades över hur Kenneth Nelson hade förändrats när 

han tvingades prata istället för att fråga. Det märktes hur oerhört 

övertygande talare han var och det märktes att han var van vid 

att tala till människor. Kanske till och med mer van att tala till 

människor än med människor. 

”Det är väldigt smickrande att ni har funderat på att rekrytera 

mig, men jag...” 

”Säg inte för mycket ännu. Vi är så att säga ute och fiskar 

fortfarande men hittills är vårt intryck mycket gott. Du har fått 

de bästa referenser. Vi har läst det mesta du skrivit i Tider och 

en hel del från andra tidningar och det är ingen tvekan om att du 

behärskar ditt jobb.” 

Lena slets mellan att ta till sig de uppmuntrande orden och ett 

litet obehag av att blivit uppkollad. Att kontrollera saker och gräva 

fram saker var hennes jobb, att själv hamna på andra sidan gav 

henne en viss förståelse för den press offentliga personer utsätter 

sig för. Å andra sidan hade hon aldrig haft något behov av att bli en 

offentlig person, eller ens chef. 

”Vad är det här för dårar!”, sa säkerhetschefen högt när han läste 

igenom brevet från Kristi Dolkar. De hade lagt brevet och kuvertet 

i en plastficka. ”Är det någon som hört talas om Kristi Dolkar och 

vad menar de med att vi tvingas till något?” 

Han talade för oförstående öron. Varken Jan Andrén som hittat

evet eller hans chef visste något. 

”Har det hänt något annat? Har ni hört något?”, fortsatte 


”Det är väl bara ett av de hotbrev vi alltid får hit, någon ensam 

galning eller någon som hatar regeringen”, gissade Andréns chef. 

”Han har bara hittat på ett konstigt namn. Vi får till och med 

kärleksbrev till ministern.” 

”Förmodligen. Jag får ta med det iallafall. Jag hörde på 

nyheterna att det varit ett bombdåd i Uppsala. Ska kolla upp vad 

som hänt där. Men det kan ju knappast ha något samband med det 

här idiotbrevet.” 

”Jag är givetvis smickrad”, sa Lena. ”Men jag måste också säga att 

jag trivs väldigt bra som det är just nu. Jag vet inte hur jag skulle 

kunna passa in i er organisation.” 

”Det finns alltid plats för duktiga människor i våra företag”. Lena 

reagerade på att han alltid hade sagt våra företag, så vitt hon visste 

var Nelson ensamägare, fast det kanske inte betydde något). ”Det 

vi sysslar med är mjukvaruproduktion. Därför är våra investeringar 

mer i humankapital än i maskiner. Vi håller just nu på att bygga 

upp en förlagsgrupp med specialtidningar. Tidningar som vänder 

sig till olika specialintressen, med ganska små upplagor men väldigt 

riktade i sin kommunikation och därför attraktiva för många 

annonsörer. Några titlar har vi köpt in från andra förlag, några är 

vi på gång att starta upp. Vi tror att du kan bli en nyckelspelare 

där. Vi betalar bra, det är helt klart marknadsmässiga löner vi talar 

om.” Nelson nämnde en siffra som fick Lenas huvud att spinna. 

Kanske skulle hon ändå lyssna lite till. Det är kanske inte bara 

Skandiachefer som kan bli rika på arbete. 

Nelson log invärtes när han märkte Lenas reaktion. Det finns få 

människor som helt kan stå emot penningens makt, tänkte han. 

Bara vi som är moraliskt rättfärdigade. Fast den attraktiva flickan 

framför honom var svårövertygad. 

De flesta de redan hade intervjuat för positionen de egentligen 

inte alls intervjuade Lena för, hade nästan vänt ut och in på sig 

själva för att övertyga honom om att just de var rätt person. Jobbet 

fanns och Kenneth Nelson visste vem som skulle få det. Jobbet 

var bara en förevändning att få en chans att känna Lena Blom på 

pulsen. Han slängde ut ett köttben. 

”Jag har några fler frågor bara, innan vi är klara. Sedan svarar 

jag gärna på dina frågor.” 

Lena ryckte mentalt på axlarna. Jag går linan ut. 

När hon lämnade Kenneth Nelsons kontor hade hon känslan av

att hon hade blivit pumpad. På ett fint och mycket artigt sätt hade 

hon fått frågor hon normalt aldrig skulle ha besvarat. Frågor hon 

ansåg inte hade med något jobb att göra, ändå hade hon svarat på 

dem. Det är något mycket lurt med det jobberbjudandet bestämde 

hon sig för när hon öppnade dörren till sin bil. När hon satte på 

radion fick hon höra om bombdådet i Uppsala. Hon reagerade inte 

just då med mer en förströdd tanke på hur samhällsvåldet växte 

och blev allt grövre även i Sverige. 

Johanna satt bara halvmetern från en människa hon hatade. Inte 

för att hon egentligen hatade Ingalill Molander, det var inte lätt att 

ens tycka illa om doktor Molander. 

Hatet kom ur Johannas fanatiska övertygelse om att aborter var 

mord på oskyldiga varelser. De som inte tyckte som hon kunde hon 

inte ens ge mänskliga proportioner. Hon var en dubbelnatur som 

inte åt kött för hon tyckte synd om djuren. Som Susanne levde hon 

ett vegetariskt liv av övertygelse om att djuren hade lika stort värde 

som människor. Ändå skulle hon om en kort stund utan några 

samvetskval ta livet av människan mittemot henne. 

Hon satt i besöksstolen med högra sidan vänd mot fönstret. 

Den stora väskan hade hon ställt på golvet med öppningen uppåt. 

Hon påminde sig om att hon var en tuff brud nu, inte den vanliga 

Susanne. 

”Hej, jag heter Ingalill Molander, vad kan jag hjälpa dig med”, 

hälsade kvinnan framför henne. 

”Jag behöver ett nytt recept för p-piller”, svarade Johanna med 

sin skärande falska söderdialekt. Som Susanne använde hon inte 

p-piller. Susanne var fortfarande oskuld då hon helt och fast trodde 

på sex först efter giftermålet. Något som hade stäckt många av 

hennes skolkompisars förhoppningar. Susanne var med sitt öppna 

glada ansikte och vackra kropp uppskattad bland pojkar redan i 

gymnasiet och uppvaktningen hade inte minskat när hon började 

på universitetet. 

Det var den svaga punkten i deras penetration av kvinnokliniken 

som Kristi Dolkar hade kallat det vid sina diskussioner. Broder Nils 

och Eriksson använde gärna militär terminologi. Nils på grund av 

sin bakgrund. Eriksson på grund av att det gav en slags legitimitet 

åt ärendena. 

Susanne hade anmält sig frivilligt för att placera ut bomben, men 

hon ville inte hamna i gynekologstolen för någon undersökning.

Därför hade de enats om att hon bara skulle gå dit för att försöka 

förnya sitt recept. Om doktor Molander envisades med en 

undersökning skulle hon lämna och de fick göra ett nytt försök. 

Bomben hon hade med sig var därför tvungen att apteras på 

platsen. 

Broder Nils och Eriksson, som tillsammans hade byggt bomben 

med Dynamex de stulit vid ett sprängämnesförråd i Västergötland, 

hade monterat in en enkel omkopplingsknapp. När hon slog till 

den var bomben apterad och skulle sprängas efter 15 minuter. 

Det skulle ge henne tillräckligt med tid att komma ifrån kliniken. 

Hon kunde däremot inte aptera bomben direkt när hon kom in till 

mötet med doktor Molander. 

Nervöst fingrade Johanna på paketet. Hennes fingrar fann ett 

annat litet paket, det var en förpackning med p-piller i Johanna 

Johanssons namn. Hon tog upp den. 

”Min doktor i Stockholm har skrivit ut de här till mig.” 

Doktor Molander tog upp medicinen och såg att det var ett 

av de vanligaste lågdosmärkena av p-piller. Inget märkvärdigt. 

Hon kontrollerade att namn och personnummer stämde med 

patientbrickans avtryck på journalen framför henne. Johanna 

Johansson var uppenbarlig en av studenterna från Stockholm 

som nu behövde nya piller inför nationsfesterna. Doktor Molander 

öppnade asken och fann att det vara var en knapp veckas ranson 

av pillren kvar. 

”Jag måste bara ställa några frågor först, sedan ska det väl gå 

bra. Du är ju en ny patient här så jag behöver upprätta en ordentlig 

journal på dig.” 

Det var något Johanna hade förberett sig på. Ute på Farmen 

hade de turats om att trimma Johanna inför det här så att hon 

skulle kunna ge trovärdiga svar. De första övningarna hade ofta 

avbrutits av skratt då Susanne hela tiden rodnade djupt över alla 

frågor som rörde sexlivet. 

De hade därför uppfunnit en pojkvän till Johanna. För säkerhets 

skull hade Johanna en bild av den fiktive pojkvännen bakom en 

celluloidskiva i sin plånbok. För fotomodellen på bilden skulle 

Johanna ha varit en stor överraskning om han hade känt till vad 

hans ansikte användes till. 

Till slut hade de fått Susanne så pass van vid frågorna att hon 

inte längre automatiskt rodnade. De hade för säkerhets skull lagt på 

lite extra rouge inför besöket hos doktor Molander. Den förklädnad 

de valt passade dåligt med en flicka som rodnade när hon blev 

utfrågad om sitt sexliv. 

Hur förberedd hon än var kände Johanna att kinderna började

li röda. För att avleda uppmärksamheten frågade hon därför vasst: 

”Ja, jag har ett sexliv. Måste jag dra alla detaljer för dig?” 

Doktor Molander tittade upp från formuläret hon höll på att fylla 

i, noterade den svaga rodnaden på näsan och tänkte förundrat på 

hur även de mest förhärdade kunde bli generade. 

”Jag har fast sällskap, så jag behöver inte pillren för att ha sex 

med varenda student på Stockholms Nation”, fortsatte Susanne sin 

repeterade offensiv. 

”Självklart inte”, svarade doktor Molander. ”Du vet hur det är, 

vi läkare sysslar mer med att fylla i papper än att vara läkare”, 

fortsatte hon överslätande. 

Under tiden sysslade Johannas huvud frenetiskt med frågan hur 

hon skulle kunna placera bomben. Den hade en självhäftande tejp 

på undersidan för att underlätta utplaceringen. Tidsmekanismen 

var noga inkapslad för att inte ge något ljud ifrån sig. 

När doktor Molander började fylla i den gula receptblanketten 

såg Johanna sin chans. Snabbt stack hon högerhanden i väskan och 

tog upp bomben som var något mindre än ett knäckebrödspaket. 

Hon lutade sig fram som för att ta stöd mot bordet när hon skulle 

resa sig. Hela tiden höll hon noggrant högerhanden utom synhåll 

under bordsskivan. 

Med vänsterhanden lutade hon sig mot bordsskivan men missade 

isättningen och handen svepte ut över skrivbordet. Receptblocket 

slogs undan och doktor Molander böjde sig automatiskt efter det. 

Samtidigt tryckte Johanna högerhanden mot sidan av hurtsen, den 

bortre sidan för att undvika att nästa patient skulle se paketet. 

Bomben fastnade lätt mot det lackade träet och gardinen skymde 

kanten på hurtsen. Ingen skulle se bomben om de inte böjde sig 

mot fönstret och tittade nedåt. 

Placeringen var inte den bästa för sprängverkan skulle gå utåt. 

Bombens detonationskrafter skulle söka sig åt det håll minsta 

motståndet fanns. Det hade Nils och Eriksson förklarat för henne. 

Men doktor Molander satt bara halvmetern ifrån så det skulle inte 

spela någon som helst roll för deras syfte. 

”Oj, ursäkta mig. Jag är så klumpig. Jag är stel i ryggen efter igår 

och jag är så klumpig. Snälla förlåt mig”, babblade Johanna på för 

att ytterligare avleda all uppmärksamhet. 

”Det gör inget”, svara doktor Molander överslätande. ”Ett 

ögonblick bara så har jag skrivit ut ett nytt recept åt dig. Det är 

samma medel som du har använt förut.” 

Några minuter senare hade Johanna skakat hand med kvinnan 

vars dödsdom hon just utfärdat. När hon böjde sig ned för att ta 

upp sin stora väska slog hon om den tydliga och ljudlösa brytaren

på bomben. Doktor Molander hade inte märkt något eftersom hon 

redan rest sig för att följa Johanna till dörren. Nedräkningen hade 

startat. 

Johanna gick så fort hon vågade utan att väcka uppmärksamhet 

från Kvinnokliniken mot den bil hon hade parkerat vid 

Studenternas IP en bit bort. Så fort hon nådde bilen kastade hon in 

väskan och slet av sig peruken. Resten av kläderna skulle hon byta 

inne i skogen på vägen mot Tierp där hon skulle lämna bilen och bli 

hämtad av en av Bibelläsarna. En annan Bibelläsare skulle sedan 

köra bilen till Stockholm och lämna den hos hyrfirman de anlitat. 

Johanna var noga med att följa hastighetsbestämmelserna. 

På Kvinnokliniken hade doktor Molander använt tiden till 

nästa patient med att göra klart Johanna Johanssons journal. En 

journal som skulle brinna upp med alla andra papper på hennes 

skrivbord. 

”Nästa”, sa hon när hon öppnade dörren och en tonårsflicka 

reste sig för att göra sitt första besök hos sin nya kvinnoläkare. Det 

skulle också bli hennes sista. 


”Har du hört något?”, var det första Kenneth Nelson frågade af 

Cederlund när han kom in på rummet efter att Lena hade gått. 

”Det var precis på radion. En bomb på Akademiska Sjukhuset. 

Två döda. De har inte offentliggjort deras namn”, svarade af 

Cederlund på sitt korta militaristiska sätt. 

”Susanne?”, frågade Nelson. 

”Nej. Hon har just rapporterat in till Sten ute på Farmen. Det 

måste ha varit någon annan patient.” 

”Det är beklagligt, men så ske Herrens vilja. Alla krig kräver sina 

oskyldiga offer. Kanske var det till med en abortör och då är ingen 

skada skedd”, rationaliserade Nelson. 

”Hur gick det med Lena Blom?”, frågade af Cederlund och 

knyckte avfärdande med nacken mot dörren som just hade stängts 

bakom henne. 

”Hon föll för jobberbjudandetricket. Men inte helt och hållet. 

Det är en farlig kvinna. Hon har integritet och hon låter sig inte 

imponeras så lätt. Hon är mycket skärpt och skulle faktiskt ha

kunnat få jobb hos oss. Vi måste definitivt hålla ögonen på henne. 

Hon ville inte säga vad hon höll på med just nu, men antydde att 

det var något viktigt som hade startats av en god vän. Det måste 

vara Hedinhistorien som fått igång henne. Har Eriksson fått något 

på henne ännu.” 

”De senaste spaningsrapporterna tyder på att hon sysslat med 

sitt vanliga jobb de senaste dagarna. Däremot har Samuel grävt 

fram en sjukhusjournal som visar att hon begått en abort.” 

”Jaså” sa Kenneth Nelson hårt. ”Det gör det lättare. Men hon får 

inte nonchaleras.”

KAPITEL 7 

Tre dagar senare exploderade nästa bomb. 

Den här gången i en bil på Huddingevägen. I jämnhöjd med 

Älvsjömässans enorma hallar small det till under motorhuven 

på en Volvo. Nästan omedelbart slog lågor ut under bilen och 

motorhuven blåstes bort av krafterna som utlösts på en tusendels 

sekund. 

Volvon som hade legat i innerfilen girade okontrollerbar ut 

mot bilarna som försökte passera på utsidan. En storkrock på en 

av huvudvägarna in till Stockholms city verkade oundviklig när 

Volvon plötsligt svängde tillbaka in i sin egen fil och ut i den djupa 

dikeskanten mot skogsdungen. Där fick elden snabbt fäste i bilens 

övriga delar och med nosen i diket brann den intensivt. Runt om 

kring bilen hade andra bilar kolliderat i det kaos som uppstod. 

Bakom Volvon stod åtta bilar i en kökrock. Ingen hade dock 

skadats allvarligt även om damen i den första bilen klagade över 

nacksmärtor. I flera nya bilar hade krockkuddar utlösts och bilarna 

var manöverodugliga. I en av dem satt en äldre man och kände hur 

glasögonbågen han använde hade gjort ett kraftigt avtryck i hans 

ansikte. I nästan en vecka efteråt kunde han känna hur glasögonen 

hade tryckts in i det kraftfulla ansiktet. När han tog av sig glasögonen 

syntes fördjupningar i kindben och panna. Hans barnbarn tyckte 

det var coolt när han visade upp sig och lite skakad berättade om 

olyckhändelsen. I övrigt var han helt oskadad och barnbarnen 

hade med sin klara känsla för vad som var viktigt och inte, noga 

beundrat märkena och sedan frågat om den brinnande bilen. 

Kvinnan i den röda Nissanbilen som hade panikbromsat och fått 

alla de andra bilarna att stanna upp i en plåtvriden dominoeffekt, 

hade fått åka till Huddinges Sjukhus i den ambulans som snabbt 

hade varit på platsen. Hon skulle senare få utkämpa årslånga 

stridigheter med sitt försäkringsbolag om den smärta och de 

problem hon hade med värk i nacke och rygg. Bilen som bara dög 

till skrot ersattes däremot utan några problem. För mannen i den 

brinnande Volvon var dock ambulansen överflödig. 

Även några bilar framför och i den andra filen hade fått skador.

Dessa var på sätt och vis självförvållade, eftersom bilisterna 

hade saktat in utan att kontrollera trafikrytmen och därför blivit 

påkörda, Det var den vanliga hyeneeffekten som alltid inträffar vid 

olyckor. Det är också mer naturligt att släppa gasen och bromsa 

in än att hålla farten och köra bort från något överraskande och 

skrämmande. Andra delen är den fascination som människor har 

vid olyckor som inte drabbar en själv. En fascination som har 

en kittling av farlighet samtidigt som man som åskådare är väl 

medveten om att man är utom all fara. Det är nyfikenhet, men inte 

utan medkänsla. Många som åkte förbi olyckplatsen undrade om 

de kunde hjälpa till. Ett erbjudande som inte alltid uppskattades i 

den ton det gavs. 

Ingen kunde göra något för mannen i Volvon. Flera av de 

omskakade men oskadade förarna i seriekrocken bakom Volvon 

hade snabbt skyndat fram. En av dem, en yngre man i en 

stor amerikansk van hade haft sinnesnärvaro att ta med den 

eldsläckare som han hade lätt tillgänglig i bilen. Med pulvret 

yrande i oktobermorgonen sprutade han på lågorna som omvälde 

den ensamme mannen i Volvon. Men även för en lekman syntes det 

tydligt att föraren var död. 

Han hade dödats direkt i explosionen. Hans ansikte fanns inte 

mer. Det hade skalats bort av vindrutan som hade tryckts inåt med 

en enorm kraft när explosionen kom. Det vara bara turen och en 

automatisk nervryckning som hade fått honom att i döden styra 

bilen ut från vägen ner i diket istället för ut i den andra körbanan. 

Medan morgonpendlarna väntade på bärgningshjälp spekulerade 

de om branden kunde ha något samband med de bränder de hade 

läst i kvällspressen och som ofta drabbade Volvobilar av en viss 

modell. De var helt fel ute. 

Trots att han aldrig i sitt liv hade sett effekterna av en bilbomb 

kunde brandingenjören som var först på platsen lätt slå fast orsaken 

till olyckan. 

”Det är en bilbomb. Den måste ha varit tidsinställd eller 

fjärrutlöst.” 

”Hur kan du säga det med säkerhet?”, frågade polisaspiranten 

Fredrik Carlgren. Han hade varit ute på övningstjänst med andra 

bilar från Polishögskolan på närliggande E4:an. När larmet hade 

kommit över radion avbröts övningen och alla bilar åkte över 

Älvsjö för att se vad de kunde bistå med. Inte minst fick de nu en 

praktiskt erfarenhet av trafikdirigering vid svårare olyckor. 

”Hade bomben var inställd på att detonera på något annat sätt 

skulle den inte ha detonerat just här. Hade den varit kopplad till 

tändningen, vilket jag tror är vanligast hade den exploderat när

mannen satte sig i bilen och vred om nyckeln. Hade den varit 

inställd på att detonera vid vibrationer borde den ha detonerat 

på något annat ställe. Vid ett väggupp eller i sänkan därborta då 

bilarna gungar till ordentligt.” Brandingenjören pekade bakom sig 

mot viadukten till och mycket riktigt syntes det tydligt hur bilarnas 

ljuskäglor dök ner ett kort ögonblick för att sedan räta ut sig strax 

efter påfarten. ”Enkel slutledning”, slog ingenjören fast. ”Det här 

är en avancerad bomb, det är inga amatörer som varit ute den här 

gången.” 

”Vad tror du själv?”, frågade den nyfikne Fredrik Carlgren efter 

att ha slängt en snabb blick bort mot närmaste polisbefäl. 

Ingenjören blev smickrad av frågan och trots att han visste att 

han nog inte borde besvara den, gick han igenom möjligheterna. 

”Det här är ju helt uppenbart ingen bomb som de fått tag i 

receptet till på internet. Det är inga jordbrukskemikalier utan det är 

riktiga explosiva ämnen som avsetts för sprängning. Jag skulle gissa 

Dynamex eller något liknande. Bomben måste ha varit monterad 

under huven eftersom den sprängdes bort, men på motorblocket. 

Då de flesta skadorna finns på den inre delen av motorn skulle jag 

säga att den satt mellan motorn och kupén. Sprängverkan gick inåt 

bilen och mannen som körde måste ha dödats nästan omedelbart. 

Bara se vad vindrutan gjorde med hans ansikte.” 

Fredrik Carlgren slängde en hastig blick och kände illamående 

resa sig. Han kämpade mot kräkreflexerna och lyckades bara med 

yttersta möda hålla frukosten nere. Resten av dagen var aptiten 

som bortblåst. 

Brandingenjören som var mer härdad mot dödens verkningar 

efter att sett sängbränder och andra obehagliga dödsfall log ett 

knappt märkbart snett leende. En nästan kollegas obehag inför 

döden väckte den sorts svarta humor som de flesta inom sjukvården 

och olyckshjälpen i självbevarelsedrift har lagt sig till med 

”Själv skulle jag gissa på fjärrstyrning, annars var det bara en 

rent osannolik tur att det skedde just här där det inte finns några 

bostäder eller anslutningsvägar vid sidan om.” 

”Men du, lade han till. Du säger inget till de där gamarna i 

pressen. Jag skulle egentligen inte ha sagt något utan väntat på en 

riktig utredning.” 

”Nej, nej, självklart inte”, svarade Fredrik Carlgren vars flickvän 

jobbade på Svenska Dagbladet. Ett faktum han insåg det var bäst 

att hålla tyst om för tillfället. 

Sedan försvann han för att hjälpa till att hålla ”gamarna” från TV4 

Stockholm och ABC-Nytt borta från olycksplatsen. Lokalnyheterna 

hade varit först på platsen och särskilt ABC:s fotograf hade fått bra

ilder. Alldeles för bra bilder för att kunna användas i den första 

sändningen på barnvänlig tid under kvällen. 

TV4 skulle istället vinkla och vrida sina bilder så mycket 

som möjligt för att försöka göra bilderna intressantare än själva 

nyheten. En skämtsam bildvinkling kunde i TV4 alltid ersätta ett 

journalistiskt mindre bra inslag, särskilt i sporten. 

Fast tungviktarna i nyhetsindustrin hade ännu inte lagt särskilt 

stor vikt vid Bombdådet på Huddingeleden, som nyheten snabbt 

kom att döpas till hos de mer sensationslystna kollegorna. Ännu så 

länge var den en lokalnyhet och så förstås något för kvällspressen. 

Bilderna på den brinnande bilen gjorde sig bra även i svartvitt 

tryck. 

Av en slump stod namnet Micke Molle under en del av de 

bilderna. Micke Molle hade varit på väg söderut på Huddingeleden 

när han hörde polislarmet på sin olagliga polisscanner. Han hade 

snabbt vänt sin Audi och kört tillbaka till Älvsjö. Det gjorde att 

han hade varit en av de första fotograferna på platsen, även om en 

glad amatör med enkel digitalvideokamera hade tagit de allra första 

bilderna. 

Amatören såg sig själv redan som intervjuoffer i nyheterna 

när hans bilder hade sålts till TV. Han skulle komma att bli grymt 

besviken även om han lyckades sälja några sekunder till TV4:s 

Nyheterna. Hans bilder var helt enkelt för skakiga, för dåliga och 

för långt ifrån för att några andra skulle bry sig. 

Micke tog sina bilder, men med hjälp av presskortet, sina goda 

kontakter och längre objektiv kunde han komma närmare än 

någon annan. Han var den ende som också hade bilder på offret 

innan han kördes iväg. Bilder som visade hur försiktigt och värdigt 

räddningspersonalen lyfte honom ur den delvis utbrunna bilen. 

Bilder som visade dramatiken utan att bli alltför närgångna. Micke 

ringde sin kontakt på morgontidningen som bekräftade att en 

reporter var på väg tillsammans med en fotograf. Självklart ville de 

titta på Mickes bilder. Han skulle ge dem till reportern så att han 

kunde fortsätta till sitt möte i Tumba. 

Vem offret var och vad som egentligen hade hänt var reporterns 

uppgift. Mickes uppgift var att skildra det i bild. Som för så många 

andra fotografer blev bilden och kameran hans skydd. Fotografer 

var normalt både modigare och dumdristigare än journalisterna. 

Kanske helt enkelt därför de envisades med att se världen enbart 

genom sökaren, vilket begränsade synfältet. 

Objektivet avskärmade dem och fick dem att ta osannolika 

risker. Det hjälpte dem också att mer objektivt betrakta vad som 

händer runt omkring dem. Objektivet är för fotografen inte bara

en rad linser av högklassigt glas utan ett filter mot omvärlden. Med 

det filtret skapade fotografen sin egen värld och hur oerhörda och 

gripande bilderna senare än skulle bli, var det inte hur fotografen 

upplevde dem i skottögonblicket. Det var som ett osynlighetsfilter 

som gjorde dem osårbara. 

Kameran gav dem ett alibi som förr hade fungerat. Idag struntade 

soldater och upprorsmän i fotograferna och deras kameror. Störde 

fotografen dem sköt de ner honom. De visste ju hur farliga bilderna 

kunde bli för deras syfte. 

Fotografen är pressens idealister. Journalisterna dess cyniker. 

Det är en enorm förenkling, men inte utan sanning. Även om det 

alltid var Lena Blom som anklagade Micke Molle för cynism. 

”Jag är en naiv cyniker”, brukade Micke Molle alltid säga. ”Naiv 

för jag tror på de goda, cyniker för att det aldrig tycks bli så.” 

En annan favoritreplik han hade var: ”Det värsta med att vara 

en cyniker är att man alltid får rätt.” 

En bit in bland träden på Älvsjömässans parkeringsplats stod 

den magerlagde Eriksson i en beige Cerruttirock. Radiosändaren 

som han hade använt för att utlösa bomben hade han slängt i 

bilen. Han stod nu delvis gömd bakom ett träd och försökte se 

vad som hände på andra sidan vägen. Han visste att han tog en 

risk genom att vara kvar så länge, men hans nyfikenhet hade tagit 

överhanden. Däremot vågade han inte ta fram de kikare han hade 

i fickan. Nu var han bara ännu en av de hyenor som stod längs 

den lilla blygsamma allén och stirrade på olyckan på andra sidan 

vägen. Hade han använt kikaren hade han dragit alltför mycket 

uppmärksamhet till sig. 

Han såg Micke Molle komma fram och ta sina bilder. Eriksson 

kände igen Micke efter de senaste dagarnas bevakningsuppdrag. 

Försiktigt och utan att dra någon uppmärksamhet till sig backade 

Eriksson undan och gick till sin bil. Utan brådska körde han från 

mässan. På väg upp mot Årsta industriområde mötte han fler 

polisbilar. Ingen av dem lade märke till honom. 

Undrande över Mickes uppdykande på platsen körde han sakta 

men okoncentrerat hem till sig på Södermalm.

Journalisterna på platsen försökte ta reda på vem den döde i den 

utbombade Volvon var. Polisbefälen vägrade hjälpa dem med 

förklaringen att ingen anhörig hade blivit underrättad ännu. 

Polisen ville inte ge några upplysningar om bomben, vilket 

gjorde att polisaspiranten Fredrik Carlgren senare skulle bli 

ordentligt utskälld av sina lärare på polishögskolan. Det var bara 

i Svenska Dagbladet det fanns någon information om bombens 

konstruktion. 

Källan var inte särskilt svår att spåra då brandingenjören kom 

ihåg namnet på aspirantens namnskylt. Det ledde också till ett 

praktgräl hemma hos Carlgren där han anklagade sin flickvän för 

att ha utnyttjat honom. Hon å andra sidan menade han om han 

avslöjade hemliga uppgifter fick han väl tala om att de var hemliga. 

Annars var det bara skryt. Stämningen i funkistvåan i Bandhagen 

var frostig i flera dagar efter det. 

Han som dog i bombattentatet hette Bruno Sundholm. Han var 

51 år gammal och tjänstgjorde som gynekolog vid landstinget. Hans 

placering var vid Kvinnokliniken på Södersjukhuset och han hade 

varit på väg till jobbet. Han efterlämnade en hustru och vuxna barn. 

Sundholm hade varit en av dem som ofta hade blivit intervjuad 

när statistiken om aborter, som i Stockholm toppades av hans 

upptagningsområde, kom varje år. Det gjorde att flera tidningar 

redan hade arkivbilder på honom och slapp använda livlösa och 

föga smickrande passfoton. Familjen ville av naturliga skäl inte 

uttala sig. Några spår mot förövaren eller förövarna fanns inte. 

Senare samma förmiddag upptäckte den ALU-anställde Jan Andrén 

ett nytt brev undertecknat Kristi Dolkar. Precis som förra gången tog 

han det till sin chef som vidarebefordrade det till säkerhetschefen. 

”Jag hörde på radion att det var ett nytt bombdåd idag. 

Kan det ha något samband med de här breven?”, frågade han 


”Ingen aning”, svarade säkerhetschefen sanningsenligt. ”Tror 

inte det”, fyllde han automatiskt i ögonblicket efteråt. Han hade 

inte ägnat många minuter åt det förra brevet utan arkiverat det 

bland hotelsebreven som regelbundet kom in till departementet. 

Han hade också varit på möte under förmiddagen och hade inte

hört några radionyheter så han frågade vad det gällde. 

Han petade på kuvertet som han hade lagt i en plastficka. Den 

här gången var brevet poststämplat dagen före i Östersund. Sedan 

tittade han på brevpappret. 

Vi kräver att svenska sjukhus och myndigheter upphör med alla 

aborter. Abort är mord på ofödda barn. 

Vi beklagar om oskyldiga blir skadade i våra aktioner, men 

hämnden är Herrens och svenska staten mördar tiotusentals 

ofödda barn varje år. 

Fem till av mördarna kommer att dö innan Sveriges högste 

ansvarige får ta sitt ansvar. 

Stoppa barnamorden omedelbart och ni har Herrens förlåtelse. 

Kristi Dolkar 

”Det här är ju ett direkt hot mot statsrådet. Vi måste koppla 

in säpo och polisen nu”, sa säkerhetschefen spontant innan han 

frågade. ”Du sa att det har varit ett nytt bombdåd idag?” 

”Har du lyssnat på radion idag? Ring mig omedelbart!” Som så 

många gånger förut kommunicerade Lena med Micke via de olika 

telefonsvarare de hade både på kontor och i mobiltelefonerna. 

Speciellt Micke var förtjust i telefonsvarare. Han hade en väl 

utvecklad telefonnoja och hatade att ringa upp folk, men av någon 

anledning tyckte han det var lättare att lämna meddelanden på 

telefonsvarare. Micke ansåg att det berodde på blyghet. 

De träffades några timmar senare. Lena passade på att ta en 

promenad med Rick som i vanlig ordning uppträdde som en galning 

bara för att han fick gå ut. Det var kallt ute och Lena hade grävt fram 

ett par handskar. Handskar var en leksak Rick tyckte till och med 

bättre om än att leka med kopplet nedför trapporna. Därför utbröt 

som vanligt en intensiv kamp om handskarna som Rick försökte 

sno åt sig medan Lena försökte sätta på honom halsbandet. Det 

var ett ofog som Lena borde ha kunnat ta ur Rick, men eftersom 

hon aldrig kunde låta bli att börja skratta hade disciplinen aldrig 

fungerat, hur mycket hon än gnällde över Ricks dåliga vanor. Det 

enda positiva var att Rick var så mjuk i munnen och försiktig att 

han aldrig skadade handskarna. 

Det var tolv kilo pälsklädd sprudlande överskottsenergi som 

drog med den skrattande Lena ut genom dörren. Det underliga var

att han hade lika mycket överskottsenergi varje gång de gick ut, 

oavsett om de hade varit ute bara några få minuter tidigare. 

Hemkomsten var inte lika rolig. Det var bara med tjat eller genom 

att dra i kopplet som Lena fick Rick uppför trapporna. Rick skulle 

alltid dra benen efter sig. Varje kvadratcentimeter av trapphuset 

skulle undersökas för att försena en eventuell hemkomst. Om 

en granne råkade öppna dörren fick de omedelbart besök av den 

tidigare så tröge Rick som försvann som ett kvicksilver in i deras 

lägenheter. En del skrattade bara, även om en höstsmutsig Rick 

knappast var vad någon ville ha in i sin bostad. 

”Är det inte dags att du bantar Rick lite nu?”, var Mickes föga 

artiga första replik till Lena när de träffades vid caféstråket på 

Odengatan. 

”Du vet lika väl som jag att han inte är fet. Han har inte ett 

gram extra”, fräste Lena till svar. Hon var nästan känsligare för 

kommentarer om Ricks utseende än om sitt eget. Kanske för 

att hon visste med sig att Ricks behov av pälsvård inte riktigt 

passade med hennes omsorger. Pälsvård tillhörde inte Ricks 

favoritsysselsättningar och den trimning som måste göras av hans 

egensinniga päls kom gärna i andra hand. 

”Jag tycker han ser fet ut”, envisades Micke bara för att retas. 

Det var en av de saker som gjorde honom så förtjust i Lena, att 

han kunde reta henne nästan hur mycket som helst. Utan att han 

behövde vara rädd att hon skulle ta illa upp. 

”Den enda fetknoppen här är du”, gav Lena igen och klappade 

Micke på magen. 

”OK då, ska du vara sån så. Vad ville du?” 

”Bomben på Huddingeleden idag...” 

”Ja, jag var där. Jag har just varit och hämtat upp en del bilder 

på tidningen som jag tog.” 

”Var du där?”, utbrast Lena förvånat och slängde med huvudet 

så att håret stod som en kaskad samtidigt som Rick passade på att 

tvärstanna vid någon intressant fläck med lukter. Huvudknycken 

åt ena hållet blev därför dubbel och Lena vred mycket oväntat 

huvudet också åt andra hållet. I ögonvrån uppfattade hon en 

rörelse som fick henne att vända sig däråt och stirra mot hörnet 

med Lagamatibutiken mittemot kyrkan. 

”Javisst, jag var på väg till ett möte i Tumba när jag hörde...vad 

är det?” 

”Kommer du ihåg efter matchen häromdan när jag tyckte jag det 

kändes som om någon följde efter mig. Jag har haft den känslan lite 

då och då på sista tiden och just nu såg jag någon som blixtsnabbt 

vände sig bort. Just när han såg att jag såg mot honom. Han

påminde mig om någon jag har sett förut.” 

Micke vände sig om och försökte se vad det kunde ha varit eller 

vem det kunde ha varit som Lena sett. Men han var försent ute, 

Eriksson hade redan rusat bort från gathörnet och var nu på väg 

runt hela kvarteret. Han hade följt efter Lena vid olika tillfällen den 

senaste tiden, men hade egentligen inte lärt sig särskilt mycket. 

Lena hade varit upptagen med vissa frilansuppdrag. Hon hade 

tillbringat mesta tiden med hundpromenader, arbete hemma eller 

möten på Tiders redaktion och hos en reklambyrå hon ibland 

gjorde småjobb åt. Som bevakningsuppdrag hade det hela varit 

urtråkigt. 

Eriksson hade lärt sig tåla tristess. Han tillbringade den väntetid 

han så ofta hade med att memorera bibelverser och fundera kring 

religiösa ting. Förtroendet Pastorn gett honom som den exekutiva 

delen av Kristi Dolkar fyllde honom med stolthet och syfte. Att leva 

upp till de förväntningarna var viktigare än något annat och han 

kände att han levde upp till Herrens förväntningar. 

Det moraliska i att ta liv var frågor som inte besvärade honom. 

Män hade levt för och dött för kristendomen och den enda sanna 

läran under hela dess historia. 

I de moraliska frågorna la Eriksson allt i Pastorns händer. 

Pastorn visste bäst, det var han som stod i omedelbar kontakt 

med Gud. Eriksson saknade den direktkontakten med Gud. Han 

trodde. Han levde med feberaktig iver för tron. Men han saknade 

kontakten med Gud och Jesus. De talade inte med honom, de 

talade till honom genom Pastorn. Eriksson saknade den stillhet 

han fann hos de andra bland Bibelläsarna. Erikssons tro gav honom 

inte den ro han hade sökt. Den gav honom mål och mening, men 

utan tryggheten. 

Det var en övertygelse, men kanhända mer av en intellektuell 

art än av emotionell. Det gav honom en överspändhet som Pastorn 

hade sett och kanaliserat genom att utnyttja Erikssons dyrkan 

av honom själv och hans behov av konkreta och praktiska mål. 

Eriksson var den perfekta personen att ge en uppgift och genomföra 

den. 

Eriksson såg likheter mellan den arabiske konvertit som 

hade hjälpt korsriddarna under sekelskiftet mellan tolfte och 

trettonde århundradet. Konvertiten fader Jerome, hade blivit 

korsriddarnas hemliga vapen mot assassinerna, lönnmördarna 

som muhammedanerna hade använt mot de kristna rovriddarna 

som plundrade mellanöstern för egen och för kyrkans vinning. Han 

hade utfört de lönnmord som blev korsriddarnas svar på attackerna 

mot dem själva. Åtminstone enligt myten, sanningen visste inte

Eriksson, men han var nöjd med att tro på legenden. 

Assassinerna var en legendarisk sekt av fanatiker från Persien 

och Syrien. De var shiitiska muslimer som anlitades för lönnmord 

och som krigare när härskarna i mellanöstern behövde dem. Sitt 

namn hade de fått från sitt bruk av haschisch som berusningsmedel. 

Under korstågen anses de ha legat bakom bruket att övermanna 

korsriddarna nattetid och hugga huvudet av dem med en scimitar, 

en kroksabel. Huvudet och sabeln lämnade de sedan så att alla 

skulle se det när de vaknade på morgonen. Metoden var oerhört 

moraliskt nedbrytande inom korsriddarleden. 

Det var något som Eriksson hade tagit till sig. Med stor 

självdisciplin men i lönndom använde han några av de nya droger 

som tagit över en del av nattlivet i städerna. För att klara pressen 

han utsatte sig själv för hade han börjat använda droger. Istället 

för hasch var det syntetiska droger som ecstasy som han hade som 

små bokmärken i sin plånbok. De hade formen av trevliga figurer, 

jordgubbar eller smileansikten. Eriksson använde bara drogerna 

när han var utanför Farmen. 

”Glöm det, han är borta nu”, sa Lena till Micke. ”Låt oss ta en 

fika.” 

Det var en vacker höstdag och några av caféerna hade sina 

uteserveringar öppna. Lena slog sig ned medan Micke gick och 

handlade. På bordet lämnade han kuvertet med bilderna han hade 

varit och hämtat. Tidningen hade framkallat hans filmer och gjort 

kopior på ett urval av bilderna. Under tiden Micke var borta passade 

Lena på att öppna kuvertet och börja bläddra igenom bilderna. Hon 

hade alltid varit nyfiken. 

”Är det här bilderna från bomben på Huddingevägen?”, 

frågade hon när Micke kom tillbaka med en bricka. Rick vaknade 

omedelbart till när han kände lukten från det färska kaffebrödet. 

Lena fortsatte bläddra igenom bilderna. ”Det här är ruskiga bilder. 

Fantastiska bilder men otäcka som fan.” 

”Ja, man vänjer sig aldrig”, sa Micke och skyfflade planlöst runt 

bilderna på det lilla bordet samtidigt som han utan att skämmas 

smög till Rick bitar av en bulle. 

”Sluta mata Rick. Han kommer aldrig att sluta tigga när sådana 

som du bara skämmer bort honom”, sa Lena och tog upp en bild 

och tittade närmare. Hon kisade så att hennes ansikte drogs ihop 

och de markerade ögonbrynen nästan möttes över näsryggen. 

Micke rotade runt i fickorna på sin jacka och fick fram en 

hopfällbar lupp. Han fällde ut den och räckte den till Lena. Som 

fotograf var han van vid att både han själv och hans kunder brukade 

detaljgranska hans bilder. Därför bar han alltid luppen med sig.

Den var lika naturlig för honom som anteckningsblocket för Lena. 

Nyfiket följde han Lenas placering på bilden. Det var inte bildens 

centrala motiv som intresserade henne utan något i bakgrunden. 

”Jag har sett den mannen förut”, sa Lena. ”Jag tror det var 

han jag såg alldeles nyss och jag såg honom i Kalmar, på Pernillas 

begravning. Nu kommer jag ihåg honom. Han sa något hemskt 

otäckt i kyrkan och det är därför jag inte kunnat glömma hans 

ansikte.” 

Micke ryckte till sig bilden. Han granskade det långsmala 

ansiktet som syntes oväntat tydligt i bakgrunden. Han hade tagit 

bilden med en lång brännvidd som tryckte ihop bakgrunden med 

förgrunden med en bländare som behöll bildens skärpedjup. Bilden 

var alltså lika skarp rakt igenom. 

”Är du verkligen säker? Så bra är inte skärpan.” 

”Inte hundra, men kalla det en känsla. Bilden väckte minnet 

från kyrkan till liv och jag är övertygad om att det är han.” 

”Så du har rätt, du har varit förföljd eller skuggad.” 

”Det verkar så. Du Micke, det börjar bli många underligheter 

nu. Har det inte slagit dig att de här två bomberna i Uppsala och i 

morse har drabbat kvinnoläkare.” 

”Kvinnoläkare?” 

”Ja, han som mördades i morse var gynekolog vid Södersjukhuset. 

Hon som bombades i Uppsala var kvinnoläkare vid Akademiska 

där.” 

Lena drack ur sitt té och fortsatte spekulera: ”Gynekologer 

gör aborter. Det ingår i deras jobb.” Hon gjorde en konstpaus och 

fortsatte: ”Jag tror det här har med Pernilla och tidningsklippen att 

göra!” 

”Det kan faktiskt vara möjligt”, sa Micke. ”Det som skrämmer 

mig är klippet om stölden i sprängämnesförrådet. Bägge grejorna 

har ju varit bomber.” 

”Micke, vi måste åka till Uppsala och börja följa upp det här.” 

På kvällen fick Lena ytterligare en ledtråd att nysta i. Det hela 

hände av en ren slump under kvällsrundan i parken. 

Farbror Per som inte bara var biktfar i parken fungerade också 

som en informell informationscentral. Ingen visste lika mycket om 

hundarna och ägarna som han. Han hade ett sådant sätt att han

attraherade information och han tyckte om att veta det mesta. Plus 

att han var ute mest av alla med sin något ostyrige Saigo. 

Lena och Farbror Per diskuterade bombdåden under tiden de 

strosade runt i Vasaparken. Det tunga oktobermörkret svepte in 

parken i ett suddigt och oklart ljus. Parkbelysningen var mer av 

karaktären mysbelysning, än ett sätt att verkligen lysa upp vägarna 

i parken. Ett flertal lampor fungerade som vanligt inte heller. De 

gick sin runda runt bollplanen, upp förbi och runt lekplatsen med 

den gamla lastbilen. Den var inte på den plats den har stått i över 

trettio år. 

”Var är lastbilen?”, frågade Lena förvånat när de gick förbi. 

”Den eldade ungarna upp i helgen”, svarade Farbror Per. ”Det 

brann meterhöga lågor från flaket när jag gick förbi i lördags. 

De bogserade bort den i morse. Jag vet inte om den kommer 

tillbaka.” 

”Kan ingen hålla reda på de där snorungarna”, sa Lena förargat. 

Hon och Farbror Per hade bara i förra veckan tillsammans släckt 

en av papperskorgarna som brann efter att tonårsungarna hade 

lekt med tändstickor. Och det var inte den första papperskorgen de 

hade eldat upp de senaste veckorna. 

”Det samhälle jag var med och byggde upp håller på att urarta”, 

menade Farbror Per som hade jobbat som ingenjör innan sin 

sjukdom. ”Se bara på alla de här politikerskandalerna.” 

”Det behöver inte betyda att folk inte var korrupta förr i tiden 

också. Det är bara tidningarna som är så mycket bättre på att ta 

reda på saker och avslöja dem idag.” 

”Kanske, men jag har en känsla att folk har gett upp. De bryr sig 

inte. De har tappat tron på samhället. Det har blivit var och en för 

sig.” 

”Folk hotar politiker och annat”, fortsatte Farbror Per som hade 

engagerat sig ordentligt. 

”Det har de väl alltid gjort”, protesterade Lena. 

”Ja, det antar jag. Men socialministern har tydligen blivit 

mordhotad av några abortmotståndare”, förklarade Farbror Per 

och stoppade händerna i fickorna vilket ledde till att hundarna 

kom fram och undrade om det var godisdags. 

”Det har jag inte hört”, sa Lena. 

”Det var hon med taxen, vad heter den nu, Harry, som sa det. 

Hennes son jobbar på socialdepartementet och han hade sagt att 

det hade kommit några hotelsebrev de senaste dagarna.” 

Lena blev genast mycket intresserad. Snabbt hade hon tagit 

reda på vem Harry och hans ägare var och var de bodde. Farbror 

Per hade erinrat sig att de hette Andrén. Lena lämnade Rick med

Farbror Per en stund och rusade upp på Sigtunagatan. Hon hade 

just fått reda på att Harry och hans matte bodde i samma hus som 

tobaksaffären. 

Tio minuter senare kom hon tillbaka med pannan rynkad i 

tunga veck. Hon stoppade ned det fickminne hon alltid brukade ha 

med sig. 

”Vad handlade det om?”, frågade Farbror Per men Lena ville 

inte berätta. Normalt var Farbror Per hennes biktfar, men det 

hon hade fått veta av fru Andrén och hennes son Jan ville hon 

hålla hemligt ett tag. Tekniskt sett så hade ju dessutom Jan brutit 

mot det säkerhetsavtal han hade skrivit på när han började på 

socialdepartementet.

KAPITEL 8 

Lena bad Micke Molle hämta upp henne och Rick. Hon ville inte 

själv köra till Uppsala utan tänkte använda tiden till att fundera 

kring vad hon upptäckt. Hon hade fakta framför sig, men hade 

fortfarande svårt att få fakta att gå ihop med de emotionella delarna 

av vad som hade hänt de senaste veckorna. Hon satt tyst och 

eftertänksam i bilen medan Micke Molle manövrerade den norrut 

genom rusningstrafiken i Stockholm. 

”Djurgården vann i helgen i alla fall”, sa Micke för att bryta 

tystnaden. 

”Va?” 

”2 1 borta.” 

”Jag kan inte få ihop det här. Vem kan tro på kristna som 

terrorister? I Sverige? I USA, kanske, men inte här i Sverige!” 

Lena hade inte hört ett ord av Mickes uppmuntrande försök till 

konversation. 

”Vi tar ju efter allting annat från Amerika så varför inte det 

värsta”, sa Micke i ett lamt försök att hålla stämningen uppe. 

Han hade rätt i en del. Till och med i USA anses Sverige vara 

det land som mest liknar och försöker ta efter amerikanska 

nycker, trender och moden. Sverige anses så amerikaniserat att 

det används som testmarknad för en många rent amerikanska 

produkter. Tydligast syntes influenserna i medieindustrierna. 

Inom TV har flera produktionsbolag byggt upp sin verksamhet på 

att köpa gamla amerikanska komedimanus och försvenska dem. 

Vilket knappast gjorde dem roligare. 

Reklambranschen hämtar också till allra största delen sina 

influenser och trender direkt från USA. Liksom tidningarna. 

Amerikanskt tänkesätt dominerar och de amerikanskinspirerade 

framgångspredikanterna hade fått flera efterföljare i Sverige. Allt 

från Carolas helbrädgagörande exmake till den uppenbaraste av 

dem alla, Ulf Ekman. Så Mickes påstående var inte så långt från ett 

troligt scenario. Varför skulle inte också det värsta komma hit? 

Sverige har länge varit landet där måttfullheten har styrt, där 

excesser och överdrifter varit oerhört sällsynta. Det är inte för inte

som det kallats Landet Lagom. Ett land där vi dömer andra efter 

oss själva, och då de absolut flesta är hederliga ville vi tro att också 

våra valda företrädare var det. 

En svensk var som alla andra, fogade sig efter majoriteten och 

styrdes av en minoriteternas diktatur. Tog någon liten grupp skada 

skulle hela samhället foga sig efter det. Ändå var tanken att alla var 

lika. Som alla politiska dogmer vräktes jämnlikheten som princip 

över ända i slutet av åttiotalet, till marknadskrafternas fromma. 

Man gick från en extrem till en annan. Kollektivet ersattes av 

individen. Jämlikheten ersattes av girigheten. Som så ofta ersattes 

en ytterlighet av en annan, utan moderation. 

Lena hyste en hatkärlek till USA. Hon hatade systemet som gick 

ut på att den med pengar kunde köpa sig allt, inklusive rättvisa 

eller en presidentpost utan att ens fått flest röster. Hon var djupt 

störd av hur Sverige snabbt omformades efter samma ideal. 

Ändå älskade hon USA för dess energi och dess tro på 

människans inneboende kraft. Det finns ett sätt att leva socialt 

som hon saknade enormt från sin studietid. Där kunde vänner 

titta över utan att boka möten. Hon tyckte om den amerikanska 

generositeten, allra mest i sättet att betrakta människor. Micke 

delade inte helt hennes uppfattning och hon var medveten om att 

hon förenklade. 

Det handlar inte framförallt om att passa in i gruppen. Personkemi 

kommer inte före talang och kompetens. Där finns en generositet 

att överse med människors egenheter och underligheter som hon 

saknade när hon kom tillbaka till Sverige. Talang var vad alla sökte 

och hade man den struntade de i hur trevlig man är på kafferasten. 

Vilket är en av anledningarna till att de två mest framgångsrika 

amerikanska industrierna är medieindustrin och datorindustrin. 

Bägge de industrierna har utvecklats i steg och kreativa hopp av 

människor som inte passat in i den normala mallen. 

Framsteg som sedan förvaltats av mer polerade personer som 

aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att våga något om de inte 

har rätt siffror i ryggen. Det var baksidan som finns överallt och 

som snabbt brukar ta död på kreativiteten. Medelmåttans triumf 

kallades den av bland annat Micke. 

Den amerikanska kulturen är byggd på konfrontationen. Det är 

ett svartvitt förhållningssätt att se på saker. 

Det svåra för alla kulturer är avvägningen mellan ytterligheterna. 

Att tillåta dem, men inte låta dem dominera. Och historien är 

fylld av misslyckanden på det, från nazisternas deltagande i 

valet 1933 till västmakternas stöd till Pol Pot. När ytterligheterna 

tillåts dominera överlever inte kulturen, samhället. I USA har den

personliga ekonomiska makten blivit dominant, allt är till salu. 

Under tusentalet år hade religionen försett människorna med tro 

och gemensamma värderingar. Den tron var nu ersatt av jakten på 

den personliga vinningen. Vilket å sin sida skapar fundamentalism 

och extremism åt andra hållet. 

Bristen på tro har skapat en brist på ledning. När kyrkorna i 

västvärlden började tappa greppet om människorna i början av 

nittonhundratalet försökte många ersätta religionen med politiken. 

När de politiska idéerna i sin tur kollapsade vände sig folk till 

bokstavstro, new age eller renodlad egoism. 

Därför är sekelskiftet återigen en tid för sökande, ett individuellt 

sökande efter en tro. Men eftersom sökandet är individuellt saknar 

det riktning och steget mellan sökandet och fanatismen blir allt 

mindre. Istället för några få dominerande trossatser har varje 

människa sin egen tro, man saknar gemensamma värderingar. 

Den tekniska och kommunikativa utvecklingen ökar hela tiden. 

Internet har sett till att nästan all världens kunskap finns samlad 

och möjlig att ta till sig. Något som står i konflikt till människans 

behov av tro på enkla sanningar. Kunskap har nästan alltid kommit 

i konflikt till tro, och många väljer då att tro på det enkla och 

absoluta. 

Det hade kommit en stank i det svenska samhället som det 

blev allt svårare att blunda för. Man började tala om tärande och 

närande grupper. De som skötte om andra var tärande och de som 

inbillade sig att det var deras pengar som betalade för det, kallade 

sig själva närande. 

Länge hade svensken bara velat tro gott om de som de valt att 

styra dem. Nu såg alla plötsligt att kejsaren inte hade några kläder. 

Politiskt ledarskap handlar mer om att vara föredömen och att 

skapa förtroende än fördela skattemedel. Något få politiker tycks 

förstå. De insåg inte att de representerar något bättre, något som kan 

ge andra hopp. Människor har behov av föredömen och när deras 

valda representanter inte ens försökte leva upp till förväntningarna 

– väckte det besvikelse och misstro till hela systemet. Det handlar 

inte om Toblerone utan att ta sitt ansvar. 

Lena förstod behovet av att hitta andra, i deras ögon bättre 

ledare. 

Hon är en ifrågasättare istället för en troende. Kanske hade hon 

medvetet ersatt tron på politiska ledare med tron på Djurgårdens 

fotboll. En tro med en ofta inbyggd besvikelse, men ändå en tro. En 

tro med sällsynta och osäkra belöningar, men där de uppskattades 

desto mer. 

Den dagen då politik kom att bli synonymt med budget, försvann

idéer och visioner. Rättigheter och ideal, sånt prat tystades 

enkelt med ”vi har inte råd”. Det var inte längre visionärer utan 

balanskonton som styrde den politiska scenen och det lockar få 

sökare. 

Människor har i alla tider sökt ledare som de trott varit bättre än 

de själva. Det sökandet har ofta fyllts av karismatiska charlataner 

och rena skurkar som haft förmågan att framställa sig själva som 

bättre. 

Dagens unga sökte nya förebilder. I förakt vände de hela den 

etablerade politiska scenen ryggen och sögs upp av andra rörelser, 

ofta med ett enkelt bradåligt tänkande i grunden. 

Lenas idoler var människor som Nelson Mandela, Aung San Suu 

Kyi, Marit Paulsen, Dalai Lama. De har alla ett gemensamt drag, de 

såg människor för vad de är, men med förmågan att förlåta. 

Lenas korta samhällsanalys under bilresan kunde knappast 

betraktas som heltäckande, men den hjälpte henne att förstå 

varför något sådant otänkbart och för henne motsägelsefullt som 

kristna mördare kunde uppstå. Det var i desperation över att inte 

bli lyssnade till. 

Lena hade själv sökt något att tro på som tonåring. Hon kunde 

avundas de som tror. De hade inga tvivel utan kunde alltid överföra 

allt sådant till en makt utom dem själva. De slapp ta ansvaret för 

sitt eget liv. Någon annan tog ansvaret och bestämde hur de ska 

leva det. 

Allt de behövde göra var att följa reglerna så skulle allt ordna 

sig, de skulle få frälsning. Den katolska kyrkan hade sin absolution 

i bikten. För andra handlade det om att blint följa sina ledare som 

ansågs ha nyckeln all frid och lycka. Det var religionens styrka, det 

utlovade guldet vid regnbågens fot. Uttåget ur livshjulet eller livet i 

paradisen de lovade. 

Nej, Lena kunde verkligen förstå de som sökte sig till 

religionen. 

Efter tonårens turbulenta sökande hade Lena sällan känt 

behovet av att ha en färdigförpackad tro. Hon försökte istället leva 

på ett sätt så hon skulle kunna se tillbaka och säga: ”jag gjorde en 

del misstag, men jag gjorde fler rätt. Det viktigaste var att jag kunde 

se mig själv i ansiktet varje dag av livet.” 

”De här Kristi Dolkar, vilket löjligt namn förresten. Varför har 

de sådana melodramatiska namn, Jesuiterna kallar sig ju Kristi 

Soldater. Det måste vara dolkarna som är KD i Pernillas brev. Vad 

är de, en grupp militanta kristna fundamentalister?”, sa hon högt 

för sig själv samtidigt som Micke Molle svängde av västerut vid 

rondellen innan Uppsala.

Huset var arkitektritat och specialbyggt, det kom inte från någon 

småhusfabrikant i Småland. Vinklat i en kantig båge vände 

det panoramafönstren ut mot Mälarens vatten. Det låg så nära 

vattnet som Kenneth Nelson hade kunnat få bygglov, trots starka 

påtryckningar på kommunens byggkontor. På grund av det avskilda 

läget slapp han ändå folk som utnyttjade allemansrätten på 

strandremsan nedanför. Han hade dock lätt lyckats få bygglov för 

en brygga vid vilken en 47-fots motorbåt i mångmiljonklassen låg i 

vanliga fall. Nu hade han lämnat in den på marinan för upptagning 

och vinterförvaring. 

De äldre barnen höll på att klä på sig för privatskolan vid 

Tegnérlunden och de minsta hade återvänt till sina egna aktiviteter 

med dataspel och TV. I det mer imponerande än smakfulla 

Poggenpohlköket stod Kenneth Nelson med sin amerikanska 

hustru Karen. De hjälpte gemensamt till att rensa frukostbordet 

från flingor, smulor och porslin. Det var fortfarande ganska mörkt 

ute. 

Karen Nelson var en bra bit kortare än sin make. Kroppen var 

rultig och benen såg i kontrast till det lite pinniga ut. Nacken var 

kort vilket gav henne ett lite hoptryckt utseende vilket förstärktes 

av att hon på amerikanskt manér bar det rödblonda håret långt 

och fritt hängande ned på ryggen. Hon talade bra svenska men 

med den typiska amerikanska accent som fick henne att låta som 

om hon pratade med flörtkulor i munnen. Hennes mor hade varit 

svenskättling så hon hade redan i hemmet i Michigan lärt sig några 

av grunderna i språket. Hon talade grammatiskt bättre än vad 

hennes uttal var. 

Utåt gav Karen Nelson intryck av att vara en typisk hemmafru 

som bara levde för de många barnen. Hon visade ogärna sitt 

riktiga jag. Hon lät Kenneth Nelson vara familjens talesman. 

Bakom kulissen var bilden annorlunda. Karen Nelson var den i 

familjen som var intelligentast och hon låg bakom de flesta viktiga 

affärsbeslut som Kenneth Nelson fick äran av. Hon hade en naturlig 

affärsintuition som ännu aldrig helt svikit henne. Däremot deltog 

hon aldrig i några möten eller i det dagliga arbetet. Det var bara 

Kenneth Nelson som visste vilken roll hans hustru spelade i hans 

CCS-imperium. 

De diskuterade affärer när barnen inte var med och Karen Nelson 

hade den unika förmågan att se bortom detaljerna och klart kunna

skissa upp helheterna. Det var en talang som Kenneth Nelson aldrig 

upphörde att beundra hos sin fru. Han upphörde överhuvudtaget 

aldrig att beundra sin fru. Han hade många gånger fått inviter och 

antydningar från kvinnor som andra tyckte var vackrare. Kenneth 

Nelson var inte intresserad. 

Karen Nelson fick inga huvuden att vändas efter henne, hennes 

skönhet låg i personligheten. Paret Nelson hade ett närmast perfekt 

äktenskap. De beundrade varandra oerhört och kompletterade 

varandras olika personligheter. Där Kenneth var aggressivare och 

utåtriktad var Karen svalare och klarsynt. De hade en gemensam 

tro och intressen som fungerade ihop. Deras kärlek var djup och 

så intensiv att den ibland gjorde andra generade och avundsjuka, 

för de visade den hela tiden med gester och rörelser. Deras kärlek 

låg inte på det intellektuella planet och krävde inga förstärkningar 

i ord, den var istället hela tiden uppenbar i det sätt de såg på 

varandra och berörde varandra. Det var inga stora kramar utan 

små beröringar och en uppmärksamhet mot varandra. De var 

harmoniserade genom sin kärlek, sina gemensamma ideal och sitt 

liv tillsammans. 

Under tiden hon sköljde av tallrikarna innan hon satte in dem 

i diskmaskinen nästan grälade Karen Nelson på sin man. Hon var 

väl insatt i vad Kristi Dolkar sysslade med och menade att han som 

medieperson verkligen borde förstå hur de skulle utnyttja media. 

”Det räcker inte med att skicka brev till den där ministern. 

Tidningarna måste få reda på vad som händer och varför det 

händer. Vi måste sätta samman ett manifest som ni kräver att få 

publicerat. Något som visar att vi har rätt.” 

”Jag oroar mig för säkerheten”, svarade Kenneth Nelson, hos 

Kristi Dolkar enbart känd som Pastorn för dem som inte visste 

hans bakgrund. 

”Vilka som är Kristi Dolkar måste hållas hemligt. Det är därför vi 

hållit gruppen så liten, inte ens Bibelläsarna känner till att ni finns, 

trots att ni finns mitt ibland dem. Our purpose med Kristi Dolkar 

måste spridas. Maybe är det en risk, men vi måste ta den. Det finns 

inget värde i våra aktioner om de inte fungerar avskräckande. Två 

bomber har smällt och ingen har kopplat ihop dem med vårt syfte 

ännu. It’s not satisfying”, tillade hon när de svenska orden tröt. 

Kenneth Nelson böjde sitt huvud som om han rent fysiskt gav 

in till sin småväxta hustrus intensitet. Han visste att hon hade rätt, 

men han fruktade fortfarande för gruppens säkerhet. Han tittade 

på klockan och såg att det var dags att ge sig iväg om barnen skulle 

hinna till skolan. 

”Johannes, Maria, Markus kom nu! Det är dags att åka”, ropade

han högt och gick mot ytterdörren där hans portfölj stod. 

”Darling, jag vet vad som oroar dig. Men hela strategin med 

Kristi Dolkar går ut på att vi agerar snabbt och beslutsamt och 

sedan försvinner. Det är om vårt agerande dras ut som vi blir 

sårbara”, viskade Karen Nelson i hans öra när hon hjälpte hon på 

med rocken. I bakgrunden växte bullret från barnen som rusade 

mot dörren och på vägen slog i både väggar och möbler med sina 

ryggsäckar. 

”Snabbt in och snabbt ut”, upprepade Karen Nelson tyst. Hon 

var yngste dotter till en av Michigans mest ökända män, Russel 

Stankiewics som var ledare för Michigan Milisen. Hon var väl 

tränad både i vapenbruk och planeringen av olika aktioner. Karen 

Nelson hade varit sin fars älsklingsdotter, det enda av barnen som 

hade visat intresse för hans idéer och verksamhet. Han hade till sin 

sorg bara fått tre döttrar och ingen son. 

Karen hade tidigt visat ovanligt stor talang för strategi, både 

militär och affärsmässig. Redan i tonåren hade hennes far fått 

henne att läsa Sun Tzu och Clausewitz, de stora namnen i 

militär strategi. Helst diskuterade far och dotter Pattons idéer om 

krigföring. Patton var det stora namnet i familjen Stankiewics. 

Ulf Bergsand jobbade hårt på att vara en karaktär, som en av hans 

lärare uttryckte det på fyrtiotalet när han växte upp. Utan att 

påverkas av moden och åsikter hade han valt en egen stil. Den var 

prydlig och för en del löjeväckande. Fluga och hängslen var inte 

moderna, även om hängslen hade upplevt en sen modeperiod som 

ebbat ut. Det spelade inte någon roll för Ulf Bergsand, han hade 

haft fluga och hängslen sedan han började med långbyxor. 

Som ung aspirerande swingpjatt hade han också utrustat sig 

med pipa, men de senaste årens hårda antirökkampanjer hade 

vunnit en proselyt hos Ulf Bergsand och han var nu istället en aktiv 

rökhatare. Som de flesta omvända rökare var han ivrigare och mer 

hårdnackad i sin förföljelse av rökare, än vad han själv någonsin 

hade behandlats av människor som aldrig rökt. 

Problemet för Ulf Bergsand var att han saknade tryggheten i 

att sitta och fumla med pipan. Tuggummi som ersättning hade inte 

fungerat för honom. Till städpersonalens stora förtvivlan hade han 

därför börjat sitta och tälja på något obestämt i eneträ även på

jobbet när han tänkte. Det blev aldrig något av hans snickarmödor, 

utom någon enstaka smörkniv då och då det var att strimla träet 

i flisor som gav Ulf Bergsand tankero. Att det kunde störa andra 

lika mycket som rökandet hade gjort bekymrade honom inte. Han 

skulle ju ändå gå i pension om något år. 

Han var Upsala Nya Tidnings nestor och han njöt av den 

immunitet åldern gav honom. Jobbet var inget han behövde 

klänga fast vid, tillbakadragandet från det yrkesaktiva livet skulle 

ändå ske snart. Det var ett faktum som gav honom extra stor 

handlingsfrihet; att lata sig, välja uppdrag eller säga vad han ville. 

Till redaktionssekreterarens dåligt uppdämda ilska. Han inväntade 

ivrigt nästa ekonomiska åtdragningstid, då skulle Bergsand stå först 

på hans lista över entlediganden. 

Lena och Micke Molle hade först åkt till Akademiska sjukhuset 

för att se på bombplatsen. Hantverkare och byggarbetare var redan 

i färd med att reparera väggar och fönster. Det rådde en febril 

aktivitet vid Dag Hammarskjölds väg. Man ville bygga bort det 

hemska som hade hänt, men påminnelserna fanns kvar. Orörda 

av byggmaskiner som hade rivit upp sår i gräsmattor och rabatter 

fanns det ett av dessa spontana altaren som dyker upp vid svenska 

våldsbrottsplatser. Det var blommor, marshaller och någon enstaka 

dikt vars bläck hade runnit ut i oktobernätternas fukt så att de 

flesta orden var oläsliga. 

De här minnesplatserna är uttrycket för den medkänsla och 

sympati som människor kände. Det var ett sätt att handskas med 

det oerhörda och definitiva vid våldsbrott och katastrofer. Det 

hade blivit tradition och en manifestation som förut hade skett i 

kyrkornas hägn. Det var spontant och det var äkta. 

Till ytan såg det ut som vilken byggarbetsplats som helst. Men 

Lena och Micke Molle märkte snart hur noga alla arbetare var 

att på sitt sätt helga det altare som bildats över doktor Ingalill 

Molander och hennes tonårspatient. Trots att det innebar omvägar 

undvek arbetarna att komma för nära eller störa den frid som fanns 

kring blombuketterna och de alltid brinnande marshallerna. Lena 

och Micke såg några tonåringar komma uppför den lilla backen. 

De hade varsin tunn blombukett i händerna. Högtidligt fumlade 

de med cellofanet och såg sig omkring efter någonstans att slänga 

det. Men alla papperskorgar var borttagna. De fick pula ned det 

prassliga cellofanet i höstjackornas stora fickor. 

Tysta stod de en stund och tittade på bilderna av de mördade 

kvinnorna. Försiktigt lade de sedan ner sina blommor bland alla 

de som redan låg där. Först lade flickorna ifrån sig sina buketter 

och sedan tog de instinktivt varandras händer och tittade upp

mot fasaden på Kvinnokliniken. Pojkarna böjde sig ned och gjorde 

sedan lite trevande förläget samma sak som flickorna. Ingen sa ett 

ord. 

Micke förnekade sig inte, utan tog fram den lilla Fuji 

digitalkameran han brukade ha i en ficka. De omständligare 

systemkamerorna hade han lämnat i bilen. Han tog några försiktiga 

steg framåt och med ena knät på den leriga marken tog han några 

silhuettartade bilder med ungdomarna som stod och höll varandra i 

händerna. I bakgrunden avtecknade sig den sotiga sjukhusfasaden. 

Mellan benen skymtade blomberget och de flammande lågorna. 

Djupt in i magen kände han att han hade fått den bild han drömde 

om. 

Lena skakade stillsamt på huvudet. Till och med Rick i sitt koppel 

höll sig lugn och påverkades av scenen framför dem. Lena slets 

mellan de starka känslor som vällde upp inom henne. Hon kände 

tårar pressa mot ögonlocken samtidigt som den professionella sidan 

av henne kände beundran inför Mickes öga som hade fångat den 

starka bilden och tagit tillfället i akt. Utnyttjade han ungdomarnas 

sorg och medkänsla? Javisst. Men utan att vanhelga den. Bilden 

skulle finnas bland kandidaterna när Årets Pressbild skulle utses, 

det var hon redan övertygad om. 

Från bombplatsen åkte de till UNT:s moderna och modernt 

fula tidningshus i industriområdet Boländerna. Vilken skillnad det 

är på de industriområden som har byggts förr i tiden och dessa 

moderna skokartonger, tänkte Lena när de parkerade utanför UNT: 

s fyrkant. Den påminde henne om den skokartong tidningen Östra 

Småland, som hon en gång börjat sin karriär på, höll till i. Där var 

det funktion som helt styrde över formen precis som om det var 

omöjligt att åstadkomma både funktion och form. 

Ulf Bergsand väntade på dem och tog dem med sig till sitt 

skrivbord i ett av de två stora öppna redaktionsrummen. 

”Finns det någon lite mer diskret plats där vi kan prata”, föreslog 

Micke. 

”Varför inte en promenad?”, svarade Ulf Bergsand, slet i 

hängslena och nappade åt sig en bunt urklipp när han gick för att 

hämta sin mörkbruna paletå. 

På vägen ut hämtade de upp Rick. 

”En foxterrier, vi hade en foxterrier när jag var liten. Det var 

länge sedan jag såg en”, kommenterade Ulf Bergsand som så många 

andra lite äldre. Rick gillade uppmärksamheten och bestämde sig 

snabbt för att Bergsand var en hyvens kille som borde ha hundgodis 

i fickorna. En förhoppning som kom till skam under promenaden, 

men det ändrade inte Ricks förtjusning. Han tog varje tillfälle att

till Lenas stora förlägenhet och växande ilska hoppa på Bergsand 

och sätta tassarna mot låren på honom. 

I ett försök att dra uppmärksamheten från hunden gick Lena 

direkt på deras ärende. 

”Jag har några klipp här som du har skrivit, det verkar som 

om du har bevakat Livets Ord och de religiösa grupperna här i 

Uppsala.” 

”Jo, det kan stämma”, medgav Bergsand avvaktande. Han visste 

att Lena och Micke var ute och fiskade efter information, frågan var 

vad han skulle få ut av promenaden. Han ville ha mer än frisk luft. 

Hemlighetsmakeriet och antydningarna i telefon när Lena 

bestämde möte med honom hade väckt hans journalistinstinkter. 

Bergsands magra och skarpskurna ansikte fick några extra rynkor 

när han valde sin linje. Den gängliga figurens lite ryckiga gång fick 

paletån att svepa i den svaga vinden. 

”Vi skriver inte så mycket om Livets Ord just nu. De har inte 

längre samma nyhetsvärde och så har det kanske förekommit en 

del påtryckningar. Många inom Livets Ord är lokala företagare som 

annonserar mycket i UNT. Vi spekulerar därför inte längre kring 

dem.” 

Med den öppningen reserverade Bergsand sig, samtidigt som 

han gjorde klart för Lena och Micke att det fanns saker att säga 

som tidningen valt bort. Nu fick Lena välja kort och spelöppning. 

Hon valde att gå rakt på. Snabbt och koncentrerat berättade hon 

om Pernillas påstådda självmord, om klippen och brevet hon hade 

hittat. 

”Vi tror att det har samband med bombningarna här och i 

Stockholm”, lade Micke till, vilket fick Lena att fortsätta och 

berätta om hotelsebreven till socialministern. 

”Vi tror också att vi är övervakade på något sätt”, sköt Micke 

in. 

”Säger ni det, säger ni det”, upprepade Ulf Bergsand. Han böjde 

sig ned och lekte lite med Rick. 

”Jag är inte helt överraskad, inte helt överraskad”, fortsatte han. 

Att upprepa saker var ett sätt för honom att skaffa sig tid att tänka 

och det passade han disträiga karaktär. ”Jag har alltid trott att de 

här människorna skulle ta steget ut. Det har funnits så många 

tecken. Hetsporrar som velat göra saker och ting aktivt. Tyvärr är 

jag personligen inte längre välkommen på deras möten. Det lär ha 

något att göra med en del kritiska saker jag skrev. Men jag har ju en 

del källor kvar. Jag förmodar att ni vill att jag ska höra med dem?” 

”Vi tror inte att det är Livets Ord, men det hela kan ha startat 

inom Livets Ord”, sa Lena eftertänksamt. Vi skulle vara jätteglada

om du kan hjälpa oss. Vi har inga som helst kontakter inom Livets 

Ord och de nykristna. Och det skulle ta för lång tid för oss att 

etablera några. 

”Då är det förhandlingsdags tror jag”, sa en upplivad Ulf Bergsand 

och gned högerhanden över den vänstra. 

Information är den moderna tidens hårdvaluta, det visste de alla 

tre. De kom snart överens om att samarbeta och att UNT skulle få 

första tjing på historien då de hade kortare pressläggningstid än 

Tider. Micke skulle ta bilderna till bägge tidningarna. De beslöt 

också att Ulf Bergsand tills vidare skulle hålla tyst, även internt, 

om vad han jobbade med. Avtalet skulle Lena senare få fan för av 

Grönis, men det var den enda rimliga uppgörelsen. Nyheten i UNT 

och fördjupningen i Tider. Det var många i Sverige som ville få 

förklaringen till bomberna. 

”Ska vi inte ens släppa bombhoten?”, frågade Ulf Bergsand. 

Det sög i honom att få knäppa Stockholmstidningarna med den 

nyheten. 

”Försök få en bekräftelse av något slag och gör en antydan, men 

vi måste skydda den här killen Andrén som läckte till mig”, svarade 

Lena och log det snabba leende som hennes pappa hade kallat 

busstrecksleendet. Med nedböjt huvud och blicken under luggen 

såg hon på Bergsand lite grann som Bacall hade sett på Bogart. Hon 

tyckte också det skulle bli roligt att vara allra först med något, alla 

journalisters dröm. 

”Jag sätter dubbel byline på det och så får chefen säga vad han 

vill”, sa Bergsand som såg fram emot en dust med chefredaktören 

som han tyckte var en fjant som alltför mycket brydde sig om 

siffror och annonsörerna. Bergsand hade personligen ingenting alls 

emot att trampa så många som möjligt på tårna, bara han hade en 

bra nyhet. Vissa såg han till och med fram emot att trampa på. 

”Det var länge sedan jag hade en sådan här godbit att sätta 

tänderna i”, myste han. 

”Ett par frågor först. Bibelläsarna, har du hört talas om några 

som kallar sig så?” 

”Det har jag. Det är en liten grupp som har valt att förbli en liten 

grupp. Jag vet inte särskilt mycket om dem, men de flesta kommer 

ur Livets Ord. Någon utbrytning för ett par-tre år sedan. De är mer 

bokstavstroende.” 

”Fundamentalister”, avbröt Lena. 

”Det kan man kanske kalla dem, även om det är ett ovanligt 

uttryck för protestanter. I vilket fall som så är Bibeln deras enda 

rättesnöre. Jag vet som sagt inte så mycket om dem, men de 

anser tydligen att Bibelns ord står över lagar och allt annat. Därför

skänker de alla tionde, men försöker undvika skatt som ju också 

går till ändamål de vägrar stödja. Jag försökte skriva lite om den 

vinklingen för något år sedan, men jag kunde inte få det bekräftat. 

Skatteuppgifterna var för gamla och jag hade inga direkta namn 

som jag kunde kolla. Jag lät det vara. Det finns ju massor av grupper 

och sekter som är läsare.” Bergsand refererade till den allmänna 

termen för bokstavstroende kristna. 

”Är de antiabortmotståndare?”, frågade Micke. 

”Självklart, det är alla de där grupperna”, bekräftade Bergsand. 

”Vet du något mer om dem?”, fyllde Lena i. 

”De är hemliga av sig. Det var det som fick mig att börja 

intressera mig för dem. Vad jag har förstått växte de fram ur en 

av bibelstudiegrupperna inom Livets Ord. Det blev någon slags 

brytning, men sådant sker ju hela tiden. Även Carola har ju hoppat 

av Livets Ord, en svår PR-förlust för dem, fast Ekman verkar mest 

intresserad av Ryssland numera. Jag kan säkert kolla det med 

någon av mina källor.” 

”Håller de till här i Uppsala?” 

”Nej, det tror jag inte. Jag har hört något om en gård någonstans 

åt Stockholm till.” 

”En gård? En bondgård? Kan det vara den som kallas 

Farmen?” 

”Det är möjligt. Den lär ligga avskilt till i alla fall. Farm är väl 

amerikanska för bondgård, är det inte?”, frågade Bergsand. 

”Helt rätt”, svarade Lena. ”Pernilla nämnde Farmen i hennes 

osända brev till mig.” 

”Stackars flicka.” 

”Ja, och är det som vi tror är hon inte den enda de tagit livet av 

nu.” 

De var på väg tillbaka och stod precis utanför UNT:s tidningshus. 

De skakade hand och Ulf Bergsand var på väg in när han vände sig 

om. 

”En sak till. Du känner till den där mediemagnaten, Nelson.” 

”Ja mycket väl”, svarade Lena förvånat. 

”Han har något med de där Bibelläsarna att göra. Han predikar 

för dem eller något sådant. Han var på en del Livets Ordmöten förr. 

Jag har själv mött honom där innan de kastade ut mig.” 

Med de orden vände han och gick in genom dörren utan att 

observera vilken chockeffekt hans ord fick på Lena. 

Tio sekunder senare var han tillbaka i dörren och ropade till 

Lena och Micke. 

”Skynda er in. Det är en extra nyhetssändning.” 

Lena och Micke rusade genast in och följde Ulf Bergsand till en

av TVapparaterna på redaktionen. Framför den stod nästan hela 

redaktionen och lyssnade uppmärksamt. 

”Vi har just fått bekräftat att ännu ett bombdåd har inträffat i 

Jönköping”, sa Rapportrösten bakom bilder från ett kontor som 

tydligen låg i Jönköping. På bilderna syntes en brevvagn som hade 

kastats upp mot en vägg och blivit förstörd, det var sot och trasiga 

möbler runt den. Sönderslitna brev och papper låg överallt. På 

golvet syntes en mellanstor blodfläck. Uniformerade poliser försökte 

upprätta avspärrningar med sin randiga tejp och sjukvårdspersonal 

rusade omkring. Elfsbergs lugna röst fortsatte: ”Det tycks ha varit 

en brevbomb till Kvinnokliniken vid länssjukhuset i Jönköping. 

Enligt den information vi har fått har ingen blivit dödad, men en 

vaktmästare har fått svåra handskador. Det verkar som om bomben 

exploderade i förväg. Över till vår ....” 

Bergsand, Lena och Micke tittade på varandra.

”Precis som de sista hotet sa”, viskade Lena fram.KAPITEL 9 

”Kommer du aldrig att få ordning på den där hunden?”, frågade 

Micke förstrött där han satt uppe på ett hörn av Grönis skrivbord. 

Det var från början ett italienskt designat bord, avsett för en 

mindre matsal. Fast det var det få som visste, för ingen hade 

sett bordsskivan på tre år. Det var en extrem kontrast till Ulf 

Bergsands mycket prydliga och renplockade bord på UNT. Fast 

i sammanhanget var det Bergsand som var den onormale. De 

flesta journalistskrivbord tenderar att se ut som platsen för en 

pappersdumpning på en återvinningstipp. 

Micke tittade roat på Rick som rotade runt i Grönis papperskorg. 

Grönis hade två papperskorgar, en stor som en mindre soptunna 

och en mindre som stod under bordet. Den mindre såg just ut som 

om den var en förlängning av Rick. Han grymtade lite medan han 

rotade bland kuvert och hopknycklade papper. Den korta brunvita 

svansen stod upp som ett utropstecken. Rick visste att oddsen var 

goda till att han skulle hitta en halv bulle eller wienerbröd. Grönis 

brukade nämligen bara äta hälften av sitt kaffebröd, sedan påminde 

hon sig om hur fettbildande kaffebröd är och resten hamnade i 

papperskorgen. 

”Inte som du skämmer bort honom”, replikerade Lena. ”Har du 

läst Bergsands artikel i UNT?” 

”Japp, läste den innan du kom.” 

”Det verkar som om kvällstidningarnas senare upplagor också 

kommer att ha den. Jag har faktiskt fått några telefonsamtal till 

dig, Expressen, Aftonbladet, TT, Aktuellt, Nyheterna, Dagens Eko 

och några till undrar vad det handlar om. Jag tror ni har tänt en 

ordentlig brasa här”, sa Grönis och tände en ny cigarett. 

”Jag är inte här”, svarade Lena snabbt. 

”I thought so, så jag hänvisade dem till den där Bergsand på 

UNT. Har han fortfarande fluga förresten?” Grönis kunskap om 

tidningsbranschen upphörde aldrig att förvåna Lena. Hon var 

tacksam över att Grönis hade blivit hennes mentor. Annars hade 

Lena antagligen fortfarande gjort bra jobb och letat efter någon 

som ville publicera dem, som så många andra frilansare.

”Jodå, det är både fluga och hängslen där”, sköt Micke in och 

började reta Rick genom att putta till honom med foten. ”Det är 

förmodligen han som hänvisat media hit. Det är en klurig en.” 

”Underskatta inte hans stroppiga manér och konstiga kläder. 

Ulf Bergsand hade varit en av den här branschens stora om han 

hade kunnat böja sig ibland. Han hade en magnifik uppgörelse med 

en i Bonnierklanen för många herrans år sedan. Efter det var han 

slut här i Stockholm. Istället återvände han till Uppsala, han trivs 

i de akademiska kretsarna. Punsch, ceremonier, ordenssällskap, 

nationsliv och sådant där.” 

”Känner du honom så väl?” 

”Vi hade en liten affair en gång när jag var ny i den här 

businessen”, sa Grönis och slängde låtsaskokett med det 

kortklippta håret. 

Micke hade informerat Grönis så fort han hade dykt upp på 

Tiders redaktion. Han hade för en gångs skull vaknat tidigt och inte 

kunnat somna om. I vanliga fall var det tvärtom, han somnade sent 

och hade väldigt lätt för att somna om på morgnarna. Nu fyllde han 

och Lena i de luckor som han inte hade hunnit ta upp. 

”Jag hatar att släppa en nyhet till andra, men vi får ju 

detaljerna och hela picturen. Ibland längtar jag faktiskt tillbaka 

till dagstidningsstressen. Det var lite mer levande än en 

månadstidning.” Grönis fortsatte: ”Men jag sa ju att det här var 

en stor grej. Fortsätt arbetet, jag måste kolla ad:n igen. Han har 

kommit på något nytt sätt att placera rubriker, som vi inte ska 

använda. Kids, man måste hålla efter de där stilputtarna. Design 

kan verkligen mörda innehållet. Kom ihåg det.” Med de orden 

rusade hon iväg. Över axeln slängde hon ur sig: ”Hur är det med 

kärleken Lena?” 

Tio sekunder senare var hon tillbaka, lutade sig på dörrposten 

och sa: ”Det där med Nelson. Jag har alltid misstrott de där 

låtsatsödmjuka människorna som håller sig i bakgrunden.” 

”Som jag då?”, sa Micke. 

”Du är väl knappast ödmjuk. Frågan är om du är människa.” 

”Jag gillar att vara i bakgrunden.” 

”Du är en plåtslagare, plåtslagare tar bilder och ska hålla sig i 

bakgrunden”, fräste Grönis godmodigt och försvann igen. 

Lena läste den korta artikeln på UNT:s framsida. Hon misstänkte 

att Bergsand hade haft en ordentlig uppgörelse internt innan han 

lyckats få den publicerad. Den var en renodlad journalistisk 

spekulationsartikel. Med en del hum och häm antydde Bergsand, 

och Lena Blom som stod som medförfattare, att regeringen försökt 

dölja vilka som står bakom bombhoten. En del fakta droppades

i texten, som Kristi Dolkar och hotet mot socialministern. Fakta 

som omedelbart hade ”intekommenterats” av officiella talesmän 

för regeringen och polisen. Intekommenterande är ett vanligt sätt 

för en journalist att visa att han eller hon har försökt få stöd för en 

teori eller ett rykte. 

Hade den tillfrågade uppenbart förnekat ryktet, skulle tidningen 

kunnat påvisa att de ljuger, genom att intekommentera lämnar 

talesmännen fältet fritt för spekulationer och många gånger blir 

det till ett indirekt medgivande i pressen. 

De som försöker tillämpa metoden i medierna upptäcker snabbt 

hur tveeggat svärdet är. För i det informationsflöde som hela tiden 

sker är det allt färre som bryr sig om rena fakta. Det är intrycket av 

fakta som förmedlas. 

Något som gynnas av att artiklar och nyhetsinslag blir allt 

kortare. Den som bäst behärskar att formulera sig kort och 

slagfärdigt vinner striden om intrycket. Sanningen anpassas till 

formatet istället för tvärtom. 

”Jag måste dra. Har ett jobb för någon ny reklambyrå vid 

Stureplan som tycker de är jätteballa.” 

”Om du inte gillar dem Micke, varför jobbar du med dem?”, 

frågade Lena som försökte lägga så lite tid hon kunde på människor 

hon inte gillade. 

”Fan, de får ju betala dubbla taxan. På det sättet kan de vara hur 

balla som helst på Sturehofs Obar sedan. Fattar de inte själva att de 

blir skörtade tänker inte jag tala om det för dem. Jag får ändå sista 

skrattet. Hela vägen till banken”, avslutade han leende och viftade 

nonchalant med handen över axeln. 

”Du är girig Micke. Syns vi på krogen i kväll. Jag känner för ett 

par öl.” 

”När tackade jag nej till öl sist?”, frågade Micke retoriskt och 

stängde dörren efter sig. 

Ute på Farmen höll Pastorn andakt för Bibelläsarna. Han högläste 

ur Bibeln. 

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var 

öde och tom, och mörkret var på djupet och Guds Ande svävade 

över vattnet. Och Gud sade: Varde Ljus och det vart ljus. Och Gud 

såg ljuset, att det var gott. Då skilde Gud ljuset från mörkret...”

Pastorn hade valt att läsa Bibelns ord från början, de första 

verserna i Första Mosebok, Genesis, för att påminna om deras 

uppdrag. Såsom Gud hade skapat världen och människorna till sin 

avbild, så skulle de omskapa samhället. 

Han fortsatte med att läsa Skriftens ord om människorna i 

Sodom och Gomorra och hur Gud hade straffat dem för deras 

ogudaktighet och sedeslösa leverne. 

”I detta är vi Guds redskap”, sa Pastorn högtidligt och slog ihop 

den stora Bibeln med en smäll. 

Utanför var det en idyllisk oktoberkväll. Lönnträden släppte 

sakta ifrån sig sina mångfärgade rödgula blad mot den fortfarande 

gröna gräsmattan. Det luktade vått. 

”Vi kommer kanske är be er alla om uppoffringar för Gud inom 

kort. Vill ni det? Kommer ni att följa Guds påbud? Kommer ni att 

gå till strid för hans skull? Är ni redo att möta Guds heliga paradis 

och bli hans ljusbärare i en värld av mörker?” 

Varje fråga följdes av ett samstämmigt ”JA” från församlingen. 

”Så ske hans vilja”, ropade en kvinna med brinnande blick. 

”Hallelujah.” 

”För Gud och Jesus är vi redo att dö”, ropade en basröst från de 

bakre bänkarna. 

”Vi lever enbart för Honom.” 

”Jehova, ärat vare ditt namn.” 

Ropen steg till ett crescendo som avbröt Pastorn. En kvinna på 

en av de främre bänkarna i samlingssalen grät öppet och hennes 

kropp vred sig konvulsiviskt medan obegripliga ord och läten kom 

ur hennes mun. Ingen brydde sig utan istället föll flera andra henne 

i tungomålstalandet. 

”Vi är Kristi martyrer och vi ska strida och dö för hans sak”, 

närmast ropade Pastorn till dem. ”Gud är rättfärdig och Jesu Kristi 

är hans son. Vi är Hans redskap.” 

”Låt oss bedja”, skrek Sten, Bibelläsarnas ledare. ”Åh, Herre 

Gud som är i himmelen...” 

Församlingen föll ned på knä. Pastorn stod en stund och såg på 

dem innan han knäppte sina händer och lät sin mjuka och ändå 

kraftfulla stämma falla in i bönen. Det var vid tillfällen som de här 

han kände sig som allra mest tillfredsställd. Han var sannerligen 

en av Guds talesmän på jorden. Med sina ord kunde han vända 

människor och få dem att följa Guds vilja. Det var en kraft så stark 

att han fick påminna sig om att högmod är en dödssynd. Men 

att förneka sin talang är också en synd, tänkte han. Hans kropp 

var svettig under den eleganta kostymen och han kände hur den 

darrade av upphetsning och förväntan.

Få gånger hade hans predikningar känts så starka och så 

övertygande, det var nästan som om det var sista gången han 

kunde predika så. Det gick inte att komma närmare Gud och 

åhörarna. Orden och rösten var hans, men ändå inte. Någon annan 

stod bakom och gav dem en tyngd och övertygelse han aldrig ha 

kunnat ge dem förut. 

Pastorn kunde känna stämningen och närheten i rummet. Den 

var lika fysiskt påtaglig som en tjock novemberdimma som svepte 

in över åkrarna vid soluppgången. Utan att själv registrera det 

bredde han ut sina armar för att omfatta alla i salen. De hade fått 

välsignelsen. De var hans flock. 

I ett hörn av församlingen stod Eriksson. Hans beniga händer 

och långa smala fingrar var knäppta och hans mun upprepade 

orden efter Sten, men hans tankar var inte med. 

Eriksson föredrog att hålla sin religiösa extas för sig själv. 

Tungomålstalandet såg han som ett hysteriskt inslag i Bibelläsarnas 

tillbedjan. Erikssons gudsupplevelse var mer fysisk än så. För 

honom var Gud en påtaglighet så stark att han kunde känna hans 

närvaro vid de få lyckliga tillfällen Eriksson med drogernas hjälp 

kunde ge sig hän. 

Gud hade inget ansikte, men han hade en textur, han kunde 

förnimmas. Som att jaga efter en skugga i drömmen och nästan nå 

den. Som den överkänslighet man får i fingertopparna när nerverna 

växer ihop igen efter en skada. Man kan känna fingeravtryckens 

mönster och fördjupningar så starkt att nervretningen sprider sig 

i hela kroppen. En kvinnans fjäderlätta kärlekssmekningar kan ge 

samma känsla av koncentrerad känsel och närvaro, men det var 

något Eriksson inte hade någon erfarenhet av. Eriksson längtade 

efter att bli ensam och ta en av sina jordgubbar. 

Det tog lång tid innan församlingen hade lugnat ned sig. Inte ett 

ord hördes utom mumlet från några tungomålstalande. Alla bad 

sina böner tyst och en efter en öppnade de sina ögon, sänkte sina 

armar och reste sig upp och lämnade långsamt salen. Ingen av dem 

kände något behov att säga något, att låta ordens futtighet bryta 

upplevelsens fulländning. 

Efteråt samlades den lilla grupp som utgjorde Kristi Dolkar 

i det vanliga rummet. Ljuset från gårdslamporna speglade sig i 

löven och letade sig in genom fönstren. De hade inte tänt någon 

annan belysning än tre kraftiga stearinljus som stod på ekbordet. 

De kastade långa skuggor över den stora Bibeln och dolken som låg 

mitt på bordet. 

De hade länge suttit tysta. Sedan hade Pastorn stilla redogjort för 

de bestraffningar de hade utfört och vad som skulle hända härnäst.

Han berättade att han var missnöjd med uppmärksamheten de 

hade fått. 

”Först idag nämndes våra brev. Och då kom det inte från 

regeringen utan genom en tidning i Uppsala. Vi måste ställa våra 

krav på annat sätt, genom tidningarna eller TV. Först då kommer 

allmänheten att förstå och hjälpa oss att sätta press på regeringen 

så de stoppar alla barnamord.” 

”Riskerar vi inte vår egen säkerhet om vi går ut i TV?”, invände 

Nils, den förre yrkesmilitären. 

”Vi kommer inte att gå ut i TV. Jag planerar att skriva ett 

manifest som vi kommer att sända till TV och tidningar. Jag har ett 

utkast med mig som jag ska läsa lite senare.” 

”Men riskerar vi inte att de får veta vilka vi är och vad vi 

gjort?” 

”Tvivlar du, broder Nils, på våra handlingar? Tvivlar du på Guds 

vilja i detta?” Pastorn vände direkt och utnyttjade Nils svaghet. 

Pastorns sätt var fortfarande milt, men ögonen sände ett annat 

budskap. 

”Nej absolut inte”, nästan kved Nils. Hans fru Birgitta som satt 

bredvid honom gav honom en ilsken blick fylld av besvikelse över 

hans fega och själviska tvekan. 

”Om vi måste så har vi alla accepterat att bli Hans martyrer”, 

påminde Sten och understöddes av en nick från Pastorn. 

”Vi kan inte låta våra fiender få hand om oss”, fyllde Susanne in. 

”Det är det löfte vi har gett Gud.” 

”Just därför ska vi inte hjälpa dem”, försökte Nils hävda sin 

position. 

”Vi hjälper dem bara att förstå vårt mål”, sa Eriksson. ”Det är 

därför vi har valt de metoder vi har valt. Nu kan vi göra mindre 

väsen från oss och ändå visa vår beslutsamhet och rättfärdighet. 

Det borde innebära mindre risker för oss. Ingen vet ju vilka vi är. 

Ingen har någonsin hört talas om Kristi Dolkar tidigare.” 

Nils böjde tyst på huvudet. Han vågade inte säga mer för han var 

alldeles för osäker på vad han skulle säga. Han var övertygad, men 

ändå inte. Det fanns inget tvivel, men ändå undrade han över den 

väg de valt. 

När mötet var över bad Pastorn Eriksson stanna. Han lade upp 

UNT:s förstasida, strök ut vecken och lät den ligga framför Eriksson 

som satt kvar på sin plats. Han kunde inte se tidningssidans text, 

men han visste ändå var det var. 

”Hur kunde hon få reda på det här? Första tidningen i landet 

som tar upp breven är en Uppsalatidning och den här satans 

gulingen har sitt namn under artikeln. Hur kunde det här ske? Vad

mer vet hon?” 

”Jag vet inte.” 

”Du vet inte. Jag gav dig ett uppdrag. Ett enkelt uppdrag. Håll 

reda på Lena Blom. Istället har du och Nils pysslat med bomber.” 

”Jag har hållit koll på henne.” 

”Inte tillräckligt bra”, avbröt Pastorn utan att höja rösten. 

”Inte tillräckligt bra”, upprepade han. ”Ta hand om det här nu. 

Jag vill inte ha henne snokande längre.” 

”Hur?” 

”Skräm henne. Jag vill inte ha något onödigt våld.” 

Ironin i ordern var helt förlorad på både Pastorn och Eriksson. 

”Och om hon inte vill bli skrämd?”, frågade Eriksson. Hon 

verkar inte vara den lättskrämda typen. 

”Då får hon skylla sig själv. Men först kontaktar du mig.” 

Stamkrogen såg ovanligt inbjudande ut i den mörka oktoberkvällen. 

Det dämpade ljuset sögs upp av den mörka asfalten och parken 

utanför. Den gula markisen var fortfarande nedfälld, vilket kunde 

tyckas vara en överloppsgärning så här års – men på något sätt 

bidrog den till den inbjudande stämningen. 

Trots att det var fredagskväll var det inte så mycket folk. 

Systerkrogen bredvid hade öppet och dragit en del av de yngre 

stamgästerna. Lena tyckte det var precis lagom med folk, det fanns 

nämligen en barplats ledig bredvid Micke som redan läppjade på sin 

mellanöl. Han satt i hörnet av barsvängen och tittade på publiken 

på sitt frånvarande sätt. 

Micke var en defensiv person, han tyckte om att ställa sig i 

utkanten och observera. Även om det inte alltid märktes att han 

tittade och observerade andra. Han hade för länge sedan lärt sig 

stirra på ett sätt som gjorde att han såg oerhört frånvarande ut. Det 

var en ren försvarsmekanism, folk tyckte inte om att man tittade 

länge på dem. Micke hade därför lärt sig titta, men se ut som om 

han i tankarna befann sig miltals därifrån. Han visste med sig att 

han alltid tittade för länge på saker som intresserade honom och 

var det flickor blev de sällan roade. 

”Varför inte?”, sa Lena retfullt när hon satte sig på barstolen 

han hade reserverat för henne. 

”För mager”, svarade Micke utan att störas. ”Anorektiker,

matstörningar, irriterad, massor med problem. Inget för mig.” 

Lena blev lurad och vände sig för att titta på kvinnan i andra 

ändan av baren. Hon såg knappast ut som en anorektiker, 

åtminstone inte med den fula silverfärgade täckjackan på. Snarare 

såg hon ut som en jättekondom. När Lena vände sig tillbaka log 

Micke brett och nöjt. 

”Tjaba, hur e de va ba?”, frågade han på tonåringska. 

”Bra, hur gick plåtningen?” 

”OK. De hade släpat dit någon kokainhög Emmakopia. Jag 

tänkte först vägra och gå därifrån, jag vill inte jobba med modeller 

som använder droger. Det börjar bli för djäkla vanligt. Det är nåt 

skit de fått med sig från Milano och Paris. Massor av modeller som 

varit där använder. De käkar droger för att hålla vikten och till slut. 

Jag blir så förbannad.” 

”Men du tog bilderna för du ville inte göra dem besvikna, eller?”, 

Lena kände sin pappenheimare och hon visste att han kunde gnälla 

och skoja, men han gjorde alltid sitt bästa för varje uppdrag. 

”Tja”, sa Micke med ett snett leende. ”Jag kollade först om de 

brukade sätta ut fotografens namn i annonserna. Det gjorde de inte 

så då gick jag med på att fixa bilderna. Det var det vanliga Helene 

Welltonköret.” 

Helene Welltonköret var Lenas och Mickes snabbkod för bilder 

med sexiga flickor som plutar och visar så mycket som möjligt för 

att sälja något. Oavsett om de är sexiga eller inte och oavsett om 

det hade någon relevans eller inte. Den där sortens annonser som 

alltid fälldes av ERK och därmed fick massor med publicitet. 

De pratade vänskapligt och beställde med jämna mellanrum 

in nya mellanöl. I Mickes fall blev det lite mer oregelbundet då 

hans ölsinne var sådant att han drack snabbare än Lena. Några 

andra stammisar kom då och då in och de bytte några ord med 

dem. Det handlade om jobb, hundar, datorer (Lena ville bygga ut 

minneskapaciteten i sin Macintosh och dundrade på om hon kunde 

motivera ett köp av en ny Titanium för sin revisor), flickor och 

pojkar. 

Micke hade varit gift, något som hade slutat i skilsmässa för några 

år sedan. Lena var dock fortfarande osäker på varför, för i Mickes 

ögon var hans förra fru fortfarande en av de finaste människor han 

kände. De hade inte längre någon kontakt, men ofta när Micke blev 

lite fyllesentimental kom ämnet in på frun. 

”Varför skiljde ni er då?”, hade Lena irriterat frågat. Mickes svar 

hade alltid varierat på hennes frågor. Det enda han alltid höll fast 

vid var att det inte var Arianes fel. 

”Bränt barn skyr elden, var hans ständiga förklaring.” Han

dolde aldrig något för Lena, ändå visste hon inte exakt vad det var 

som gjorde att han bara sökte tillfälliga förbindelser. Hon gissade 

att det hade med hans svaga självkänsla. Självförtroendet och 

framgångarna som fotograf var det inga problem med. 

”Och du själv då?”, sluddrade Micke lite. Det brukade inte synas 

på honom att han var onykter. Det var bara ansiktsfärgen som gick 

upp lite, men som de flesta fick han problem med sjeljudet när 

tungan inte lydde perfekt. 

”Jag behöver ingen karl. Jag har dig att prata och göra saker 

med. Jag har Farbror Per som biktfar och tröstare. Och jag vaknar 

med Rick på kudden bredvid varje morgon.” 

Lena hade varit skeptisk mot män sedan händelsen med Pelle 

som hade lett till aborten och ett avsevärt hål i kassan, då hon 

varit dum nog att låna ut pengar till honom. Pengar som försvunnit 

lika snabbt som Pelle hade gjort när han upptäckte att Lena var 

gravid. Det hände att hon då och då intresserade sig för någon, men 

hon hävdade att i hennes ålder var alla bra karlar upptagna och 

småungar under tjugofem var hon inte intresserad av. De var alltför 

omogna och alltför självsäkra. Inte heller Lena var särskilt road av 

familjebildning, varken egen eller köpefamilj. 

Hon saknade inte erbjudanden. Med sitt exotiska utseende 

och det makalösa blåsvarta håret som inramade hennes närmast 

porslinsfärgade ansikte väckte hon många mäns intresse. Inte 

minst på krogen. Till skillnad från mångas uppfattning har inte alla 

asiater den svagt gulbruna hudfärg som många svenskar associerar 

med dem. 

En betydande del av dem som gjorde sina mer eller mindre 

klumpiga försök att ragga upp henne var gifta män, något hon 

definitivt hade fått nog av. Intränade repliker och tips från 

kvällstidningarnas bilagor var heller inget som lockade Lena. 

Alldeles för ofta ansåg hon att de här männens trista raggningsförsök 

och uppblåsta självkänsla hade en alkoholstyrd biokemisk reaktion 

med centrum ungefär tjugo centimeter under bältspännet som 

orsak. Om de tänkte mindre med kuken kanske hon hade varit mer 

intresserad. Därför gick hon nästan aldrig ut på egen hand längre 

och knappast heller med sina väninnor när de någon gång kunde 

slita sig från yrkesliv, hemmajobb, barn och förortslivet. 

Vid halvtolvtiden hade skaran av gäster tunnats ut ordentligt 

och Lena kände sig klart onykter. Det hade varit en upprivande 

vecka och hon var trött. Hon beslöt sig för att gå hem. Micke som 

inte gärna slutade innan han var tvungen beslöt sig för att stanna 

kvar en stund till. 

”Vi syns på Stadion, vid pressläktaren. Matchen börjar tre”,

hälsade Micke när hon gick. 

På vägen hem sneddade Lena över Gustav Vasakyrkans gård. 

Hon ville i säng, men visste att hon först var tvungen att gå ut 

med Rick, annars skulle han väcka henne alldeles för tidigt på 

lördagsmorgonen. 

Eriksson hade sett henne gå från krogen. Han hade tagit en 

chansning på att hon skulle vara där. Det var det sköna med 

människor som hade fasta vanor. Han visste att hon ofta tog 

vägen över Gustav Vasa. Ett bättre tillfälle kunde han inte be om. 

Kyrkans många hörn och utbyggnader gav honom skydd trots 

fasadbelysningen. Lena skulle inte se honom förrän det var för 

sent. Och ingen skulle se dem från gatan. 

Han chansade på att hon skulle gå samma väg som han hade 

sett henne ta tidigare och skyndade i förväg. I skuggan av det södra 

koret tryckte han mot väggen. Han hörde gruset rassla när Lena 

närmade sig. 

När Lena steg ur ljuset steg han fram bakom henne. Han la 

vänsterhanden över hennes mun och tryckte med den andra 

handen upp hennes ansikte mot kyrkans blekgula vägg. Lenas 

ansikte trycktes hårt mot den ojämna putsen. Hon hade ingen 

chans att se vem det var som överfallit henne. Förgäves försökte 

hon sparka bakut, men nedtryckt mot kyrkväggen kunde hon inte 

komma åt Erikssons ben. 

Eriksson pressade sin kropp och satte ett vasst och benigt knä 

i hennes högerlår. Smällen tog så hårt att Lenas ben vek sig under 

henne och hon skulle ha fallit omkull om Eriksson inte hade hållit 

henne mot väggen. 

Lenas händer och armar fäktade vilt bakom henne, men 

Eriksson tryckte dem med sin kropp emot hennes rygg. Hon kunde 

inget göra utan försökte slappna av. Hennes bultande hjärta saktade 

av. Med ren viljestyrka höll hon paniken nere. Det överraskande 

anfallet hade skrämt henne ordentligt, men hon fick snart kontroll 

över sina känslor. 

”Vad vill du?”, fick hon fram. Orden kvävdes av Erikssons 

handske. 

”Inte ett ord”, svarade Eriksson sammanbitet. Han lättade på 

greppet om Lenas mun och flyttade handen så att han fick grepp 

om hennes armar istället. 

Lena övervägde sekundsnabbt om hon skulle skrika och hoppas 

att någon skulle komma. Fast det var knappast troligt. En annan 

sida av henne kände en pervers nyfikenhet, hon ville veta vad det 

handlade om. Skulle hon bli våldtagen? Nej, hon trodde inte det. 

Det handlade om något annat. Hon försökte vrida på huvudet för

att se sin angripare. 

”Försök inte”, kom svaret och hennes huvud trycktes hårdhänt 

mot den skrovliga väggen. Lena kände hur huden sprack och blodet 

började sippra fram. Hon stönade högljutt. 

”Jag varnade dig”, sa rösten i hennes öra. Den var ansträngd och 

hade ett högt tonläge för en mansröst. 

”Ja, ja”, vädjade Lena. 

”Jag varnar dig för att fortsätta att snoka. Sköt dina egna 

affärer.” 

”Snoka i vad?”, klämde Lena fram med stor möda. 

”Det vet du.” 

”Annars...?” 

”Annars...”, svarade rösten. 

”Annars... drabbas jag av ett öde värre än döden eller ska du 

tvinga mig att jobba för Vänt i häcken och skriva om kändisar?” 

Eriksson förstod inte vad hon menade, bara att hon vägrade 

lyssna. 

Lena kände hur handen runt nacken togs bort, men innan hon 

hann röra sig kände hon en våldsam skärande smärta i njurtrakten. 

Hon sjönk ihop som en trasdocka, muskler och nerver blev tillfälligt 

förlamade av det hårda njurslaget. Lena hade inte ens chans att 

göra något. 

”Annars vet du vad som händer. Vi vet var du finns!” 

Hon fick en spark i midjan och ytterligare en när hon drog in 

armar och ben i fosterställning för att skydda sig själv. Hon andades 

djupt för att dämpa smärtorna och hörde hur hennes angripare 

rusade därifrån. Gruset rasslade och Lena försökte få en skymt av 

personen. Det enda hon såg var ett par mörkklädda ben och sedan 

övermannade en smärtattack henne och blicken grumlades. 

Några minuter senare hade smärtorna avtagit och Lena satte sig 

försiktigt upp. Hon gick bit för bit igenom sin kropp. Högerkinden 

var blodig, men det verkade inte allvarligt. Hon torkade bort det 

mesta blodet med baksidan av handen. Hon var öm och skulle 

få ett par präktiga blåmärken dagen efter, men annars var hon 

inte skadad. Omtumlad och arg. Hon var rent ut sagt förbannad. 

Förbannad på sig själv för att hon inte kunnat försvara sig och ännu 

mer förbannad på kräket som hade hoppat på henne bakifrån. Det 

kändes oerhört kränkande att han inte hade vågat möta henne öga 

för öga. Att överfallet hade skett bakifrån för att hon inte skulle ha 

en chans att se angriparen, hade ännu inte slagit Lena. 

Med besvär kom hon upp på fötterna. Hon tog några vinglande 

steg framåt innan hon fick koordinationen att fungera igen. Hon 

gick över Odenplans ökenlika tomhet och mötte flera personer

som stirrade på hennes blodiga ansikte. Någon medkänsla visade 

de inte utan snarare en rädsla över att bli inblandade. Kanske 

bidrog det att Lenas ansikte var hopdraget i ilska. 

”Va fan glor du på?”, fräste Lena till en medelålders man som 

stirrade på henne. 

”Ursäkta”, kom det lama svaret och Lena lugnade ned sig. 

Det var ju inte hans fel. Nu ville hon bara prata med Micke. Hon 

funderade ett tag på att gå tillbaka till baren, men hon kände ingen 

lust att gå förbi kyrkan en gång till. Hon fick ringa senare. 

Fotboll är den skönaste av idrotter. En idrott som ibland, i sina 

bästa stunder och ögonblick, kan bli skön konst. De ögonblicken 

är lika sällsynta inom fotbollen som de var på gallerier. I fotboll är 

konsten flyktig. Ett kort ögonblick av okoncentration kan göra att 

man missar det. 

Fotboll är den lättaste av alla sportformer. Alla kan utöva den. 

Allt som behövs är en boll och en vilja att bli lite svettig. Det vackra 

och det svåraste är lika mycket ett mysterium för de som kan utöva 

det som det är för åskådaren. En spelare kan skjuta tiotusentals 

skott under en karriär, men bara ett blir ihågkommet. En spelare 

kan göra hundratals av dribblingar under en säsong, men han kan 

aldrig upprepa den mest framgångsrika. 

Oavsett hur duktig en spelare är, är han ändå ingenting utan 

sina lagkamrater och motspelare. 

Fotboll utövas överallt över hela världen. Det är den biligaste 

sporten. Allt som egentligen behövs är en boll som nästan hur 

många spelare som helst kan dela på. Även om det är de duktigaste 

som leker mest med den. De mindre duktiga får inrikta sig på att 

försvara sig, att störa den bästes försök att åstadkomma konst. 

Vilket i sig kan bli en konst. En lyckad Stefan Schwarz-glidtackling 

under hans storhetsår, kunde vara lika skön att skåda som en 

dribbling av Maradona. Ett svepande uppspel av Leboeuf hade 

skönhetsvärden nästan i klass med en frispark av Platini. En 

straffräddning av Ravelli kan för alltid ge honom en plats i hela 

världens kollektiva minne. Det är ögonblicken som alla minns och 

som förenar raser, politiska meningskiljaktigheter, religion på ett 

sätt som konsten sällan lyckas med. En ek hängande upp och ner 

över Drottninggatan i Stockholm var för Lena en betydligt mindre 

konstupplevelse än ett mål på Stadion av Djurgården. Så var det 

bara. 

Det hör inte till fotbollen att vara objektiv, utan att alltid försöka 

se till sitt eget lags bästa. Det var charmen och lockelsen med att ha

ett favoritlag. Det ökade nerven och intensiteten i upplevelsen. 

Bara den som vet hur svår fotboll är kan tillfullo uppskatta 

spelet. Det ser förledande enkelt ut och är det, eftersom det kan 

spelas hur som helst när som helst. Men fotboll på elitnivå har bara 

spelet gemensamt med det spel alla kan utöva. 

Ändå var Lena en stor tillskyndare av kultur. Hon bara såg det 

i ett vidare begrepp. Att beundra en fotbollsspelare i aktion var för 

henne inte en mindre upplevelse än att sett Ernst-Hugo Järegård 

i Väntan på Godot. Frågan var om det ens var en annorlunda 

upplevelse. Ramen runt var annorlunda, även om Dramatens 

stolar var nästan lika obekväma som Stadions bänkar. Bägge 

upplevelserna var föreställningar med en början, en mitt och 

ett slut. Det var ögonblickskonst som aldrig kan upprepas exakt 

likadant. 

Kultur är kul, det var Lenas fasta åsikt. Kultur är spännande. 

Men i kulturskribenternas pretentiösa och tendensiösa avfärdande, 

kunde man inte få den insikten. Kulturälskarna hade skrämt iväg 

fler än vad de någonsin lockat till kulturen. 

Teater är ett evenemang som kräver förberedelser, rätt kläder 

och rätt attityd. Idrotten var enklare att ta till sig. Det går inte att 

zappa bort en fotbollsmatch eller Hamlet bara för att man känner 

sig uttråkad en kort stund. För att uppskatta de konsterna krävs att 

man lär sig tålamod, att vänta ut belöningen istället för att kräva 

den omedelbart. Hockey är de otåligas sport. Där finns det ständiga 

händelser och synbar action för de okoncentrerade. 

På ett hårddraget sätt såg Lena en könsskillnad där. Män föredrog 

oftast den enklare formen av kultur som utövas i gäng och med stark 

grupptillhörighet som har sitt uttryck i lojalitet för ett lag. Kvinnors 

kultur skedde genom individuella upplevelser i salonger. Likheten 

fanns i diskussionen och jämförelsen av upplevelsen efteråt. 

Fler män stöder idrotten, fler kvinnor stöder kulturen. Istället 

för att ses som olika uttryck för samma upplevelse ställs de i 

konkurrens mot varandra. 

Micke Molle försökte på varje sätt skämma bort Lena som mest 

blev irriterad över hans omsorger. Hon var stel och hade en del 

blåmärken och ett mindre skrapsår på ena kinden. Micke hade 

blivit mer uppskrämd av händelsen vid kyrkan än vad hon var. 

Lena var fortfarande arg för att hon hade låtit sig överraskas och 

ilskan var långt starkare än någon känsla av rädsla. Mitt i alltihop 

kände hon en känsla av upprymdhet. Hoten visade att hon, att de, 

var på rätt väg. De var något riktigt stort på spåren. 

”Du vill inte lägga av nu. Jag menar efter vad som hände igår”, 

försökte Micke som hade tackat nej till att jobba under matchen.

”Jag önskar jag hade varit där.” Hans samvetskval var rörande, 

men Lena kände vissa tvivel över vad Micke hade kunnat göra. 

Micke hade den egenheten att bakom ett kameraobjektiv kände 

han aldrig någon rädsla. Annars var han en självmedveten och 

själverkänd fegis, som gärna höll sig borta från allt som liknade 

våld. Ett tecken på intelligens hävdade han sin inställning till att 

lösa konflikter med våld. 

”Du har inte ont?”, frågade Micke omtänksamt. 

”Sluta pjoska nu. Han ville bara skrämmas. Han var inte ute för 

att skada mig. Han visste vad han gjorde. Ägna dig åt matchen.” 

”Han lyckades skrämma mig iallafall.” 

Djurgården tog en tidig ledning i matchen. De visade att de trots 

tabellplaceringen var ett lag med talang och förmåga. Ännu en gång 

bevisade de den gamla sportklyschan att motivation kan slå klass i 

enstaka viktiga matcher. 

Motståndarna hade ingenting att säga till om. Det var förnedrande 

att se ett lag utan inspiration ge bort sina chanser till guldet. 

”Micke, vad är egentligen bäst, att se fotboll såhär eller på 

TV?” 

”Förutom att jag hatar kylan, nu när solen börjar gå ned så är 

frågan omöjlig att besvara”, menade Micke och snappade till sig två 

bägare av halvtidskaffet som pressvärden just delade ut. ”Det är som 

att svara på frågan om julmust är godast kall eller fesljummen.” 

”Julmust???”, Lena tittade länge på Micke som låtsades som om 

han hade gett ett svar av avgörande betydelse. Han hade fortfarande 

förmågan att totalt överraska henne med de mest häpnadsväckande 

kommentarer. Hans nästa ord var lika överraskande. 

”Tror du att vi är riktigt nära sanningen eftersom de försöker 

skrämma bort dig. De känner dig ju i och för sig inte, så det är ju 

ett jättemisstag. Men de kan ju inte veta att du inte är normal och 

inte blir rädd av att bli hotad och få stryk.” 

”Önskar bara jag visste vad det vi är nära”, svarade Lena och såg 

spelarna komma in på planen igen. 

”Fesljummen. Julmust är banne mig bäst fesljummen”, sa hon 

efter en stund. ”Den smakar mer då.” 

Micke log brett. 

”Det går inte att jämföra tycker jag. När man ser fotboll i TV ser 

det så lätt ut. Man har en helt annan överblick. Spelarna verkar ha 

så mycket utrymme runt omkring sig. När man sitter så här, ett 

femtontal meter från planen märker man hur lite tid spelarna har, 

även i Allsvenskan, att göra något. Man ser hur snett bollen kan 

studsa på en tuva. Man förstår hur snabbt både tanke och fötter 

måste fungera, och oftast inte gör det”, avslutade han och slog ut

med handen när en Djurgårdsspelare gjorde ännu en felpassning. 

”Kommer du ihåg Halmstadsmatchen?” Han refererade till 

matchen mot Halmstad några år innan, då Djurgården spelat utan 

publik som straff för idioternas uppträdande i Göteborg. De enda 

som varit på Stadion var spelarna och pressen. Lena och Micke 

hade självklart myglat sig in som press även om de inte jobbade. 

De var inte de enda som gjrot det, sällan eller aldrig har det varit så 

mycket pressfolk på en DIF-match förut. 

”Ja, det var så tyst. Man hörde alla kommentarer från spelarna. 

Hur de ropade anvisningar till varandra och kommenterade en 

del domarinsatser och varandras spel. En del fult språk om jag 

kommer ihåg rätt.” 

”Det var som att se fotboll i ett vakuum där bollträffar och spelet 

på plan fick en hel annan dimension. Man saknade läktarvrålet och 

stämningen enormt, ändå var det fascinerande att uppleva. Som att 

gå på opera och inte höra sången.” 

”Det låter som en välgärning”, replikerade Lena. 

”Är man tondöv så...” I nästa ögonblick vrålade Micke rakt 

ut. De känslor han aldrig fick tillåta sig när han fotograferade en 

match släppte han ut på pressläktaren till kollegornas förargelse 

och pressvärdens glädje. Mickes bautavrål dränkte hennes eget. 

”Nu kan de inte bara missa det här”, sa Lena övertygat när de 

gick från Stadion. Hon var lycklig och nöjd på det där löjliga och 

stolta sättet man blir när någon man älskar gör bara ifrån sig.

KAPITEL 10 

Micke vägrade låta Lena gå ut ensam, vilket innebar att han var 

tvingad att följa med Lena och Rick på en långpromenad dagen 

efter. Bara för att retas lite med den otränade Micke passade Lena 

på att gå runt Brunnsviken. Sin vana trogen gick hon snabbt och 

Micke klagade högljutt över tempot tills han inte längre orkade 

gnälla, utan fick koncentrera sig på att hänga med. 

På vägen tillbaka genom norra Vasastan förbarmade sig Lena 

över Micke och bjöd honom på en öl på en av de civiliserade 

kvarterskrogar som tillät dem ta med Rick in. Efteråt frågade hon: 

”Får jag gå hem ensam nu?” 

”Ja, men gå inte ut utan att ringa mig.” 

”OK pappa, men jag tror Rick är en bättre beskyddare än du.” 

”Det var inte snällt sagt. Jag är en riddare i skinande rustning.” 

Lena gav honom en ”han är lite besvärlig, men rar ändå” kram 

till tröst. 

Hemma i lägenheten röjde hon undan lite och satte sig ned i 

en fåtölj för att tänka. Rick hoppade upp och lade sig med den 

självklara äganderätt hundar gärna visar i den andra fåtöljen. Lena 

slöt ögonen och halvslumrade efter den långa promenaden när 

telefonen ringde. 

”Hej, det är Bergsand. Jag har lite nytt att komma med.” 

Rick muttrade något i sömnen och vände sig om så att han 

låg på rygg med frambenen uppdragna och bakbenen spretande 

åt olika håll. Han såg ut som en bortkastad teddybjörn. När Lena 

började prata spratt han till och tittade under den ovårdade pälsen 

på henne. Han blinkade sömnigt och slöt ögonen igen. 

”Jag ska träffa en bekants bekant senare ikväll. Då får jag veta 

mer. Men jag tror jag redan nu vet på ett ungefär var Farmen är 

belägen.” 

”Var?”, frågade Lena otåligt. 

”Den ligger någonstans i närheten av Skokloster. Exakt vilken 

gård det är vet jag inte, men den ska ligga rätt avlägset, så det kan 

inte vara många att välja på. Det är förstås under förutsättning att 

Bibelläsarna har något att göra med de här Kristi dårar.”

”Kristi Dolkar”, rättade Lena honom. 

”Vad är skillnaden?” Ulf Bergsand var upphetsad. Det här 

var första gången på länge han kände den där ilningen av 

tillfredsställelse som jobbet som journalist hade gett honom innan 

förvisningen från Stocholm. Så här upplivad hade han inte känt sig 

på många år. Lokalnyheter i all ära, de är ändå bara lokala. 

”Vem är din källa?” 

”Ledsen, det kan jag inte avslöja ens för dig Lena Blom. Som 

god reporter borde du veta att du inte ens har rätt att fråga om min 

källa.” Ulf Bergsand retades med henne då Sverige har en de mest 

liberala lagstifningarna i världen när det gäller skydd av källor. I 

USA och många andra länder kan journalister hamna i fängelse om 

de vägrar uppge sina källor. 

Precis som tjallare, eller goltuppar, är livsviktiga för polisarbetet 

är bra källor helt avgörande för journalister. Därför bevakar de 

svartsjukt sina källor. 

”Jag tror jag har det rätta stället. Det är en slags retreat. Det är ju 

modernt just nu. Fast det är ingen retreat för vem som helst. Den tar 

inte emot gäster på annons, utan verkar jobba mer permanent.” 

”Jag förstår”, sa Lena. ”Ringer du efter att du pratat med din 

källa!?” 

”Det blir sent i kväll, men jag ringer i morgon.” 

Just när Lena skulle lägga på luren fortsatte han. ”Jag måste 

tacka dig flicka. Du har väckt cirkushästen i mig. Det här är redan 

så stort att det luktar Journalistpriset.” 

Lena log för sig själv när hon lade ner telefonluren. Uppe på 

vinden, bakom ett par tomkartonger från Apple stannade en 

röststyrd bandspelare. Den var inkopplad på Lenas telefon och 

Eriksson brukade kolla av den med jämna mellanrum. 

Eriksson hade tagit ledigt. Han hade gått på en gudstjänst i 

Södermalmskyrkan, men hade undvikit att åka ut till Farmen och 

delta i Pastorns veckogudstjänst. Eriksson brukade gå till olika 

frikyrkor. Han höll en mycket låg profil och när någon undrade 

över vem han var hittade han på olika namn och försökte undvika 

all uppmärksamhet. Nästa gång gick han till en annan kyrka. 

Det var ett tag sedan han besökt Södermalmskyrkan på 

Götgatan. Det fanns vissa mycket nyfikna medlemmar i den

församlingen som inget hellre ville än att inleda honom i samtal 

innan och efter gudstjänsten. Det ingick i deras positiva syn på allt, 

att man skulle prata med alla och alltid vara vänlig. 

Eriksson delade inte deras utåtriktade sätt. Han gick dit mest 

för att det var nära och för att det var en församling som var 

allierad med Livets Ord. Livets Ord var den stora församling som 

låg närmast hans gudsuppfattning. Därför kom han i sista minuten 

och lämnade som en av de första, de gånger han besökte kyrkan. 

Han satt alltid nära utgången och försökte visa att han inte ville bli 

störd under sin andakt. 

För en gångs skull kunde Eriksson inte riktigt koncentrera sig 

på andakten. I tankarna var han hemma och öppnade paketet han 

hade fått ute på Farmen. Han hade gömt det under sängen. Inte 

för att det var säkrare där än på något annat ställe i lägenheten, 

utan mer för att det gav en känsla av trygghet att inte låta det ligga 

framme. 

Han planerade hur han skulle använda det. In i minsta detalj 

och tankarna fick håren att resa sig på armarna på honom av 

tillfredsställelse. 

Paketet skulle komma till nytta vid det fjärde attentatet. Den 

här gången hade de siktat in sig på en Kvinnoklinik i Göteborg. Det 

var en mindre klinik som låg i ett invandrartätt område. Attacken 

skulle ske på onsdag kväll. Det var lite synd tyckte Eriksson. Han 

hade gärna genomfört attacken på dagen. Det var mest muslimer 

som bodde i förorten, vilket innebar att kliniken hade många 

muslimska kvinnor som patienter. Det var inte en klinik som 

utförde så många aborter, men det gjordes fler aborter där än 

vad männen i förorten kände till. Det var många kvinnor som 

utnyttjade anonymiteten för att slippa avslöja för familjen att de 

utförde sin egen familjeplanering. 

Eriksson hatade muslimer. Han såg den islamska läran som 

det största hotet mot kristendomen. Bägge religionerna var 

missionerande och hade stått emot varandra sedan korstågens tid. 

De hade med vapenmakt och tvångsdop spridit sina versioner av 

religionen genom tiderna, även om deras rötter var gemensamma 

också med judendomen. Eriksson hade drömt om att få delta i 

Gulfkriget, bara för möjligheten att kunna ge muslimerna en läxa. 

När han kom hem till sin lägenhet i ett av de trista husen längs 

Fol-kungagatan gick han omedelbart till sin säng. Han slängde 

undan jackan på en stol och drog kärleksfullt ut ett paket från 

under sängen och lindade upp det ur säckväven. Egentligen var det 

två paket. Ett avlångt och ett mindre. 

I det avlånga paketet låg en fettglänsande grönmålad Carl Gustaf.

Ett exemplar av en av Sveriges mest framgångsrika exportartiklar, 

granatgeväret Carl Gustaf. Att det var en tveksam ära för kungen 

att få ett sådant förstörelsevapen uppkallat efter sig, var en tanke 

som aldrig slog Eriksson. Hans ögon tindrade. Hur hett önskade 

han inte att han hade kunnat åka ut till ett grustag någonstans och 

provskjutit geväret. 

Hans långa smala fingrar smekte metallen. Eriksson lade geväret 

på sängen och öppnade det mindre paketet. I det låg två granater. 

Fler hade de inte kommit över. Eriksson hade ingen aning var Sten 

hade fått tag i vapnet. Han önskade att han hade kunnat fråga, men 

Pastorn hade gjort klart för alla att sådana frågor fick de aldrig ställa. 

Kanske hade Sten köpt det från någon av motorcykelklubbarna, de 

hade under hösten bevisat att de hade tillgång på granatgevär. 

Han visste åtminstone att det inte fått tag i geväret vid det 

vapenförrådsinbrott som Eriksson varit med om. Bristen på 

ammunition hade lett till långa diskussioner om de överhuvudtaget 

skulle använda vapnet vid det planerade attentatet. De hade inga 

möjligheter att provskjuta, men Eriksson övertygade de andra om 

att han skulle klara av att hantera vapnet. 

Målet hade han rekognoscerat fram flera veckor tidigare. I det 

tunga oktobermörkret skulle det inte bli något som helst problem 

att ta sig fram till en skogsdunge och därifrån skjuta granaten mot 

målet. Det skulle inte bli några offer denna gång, men attacken 

skulle visa prov på variation och kreativitet. Den skulle också visa 

samhället hur väl rustade de var att fullfölja sina löften. Och hur lite 

samhället kunde göra för att stoppa dem. Det magra, skarpskurna 

ansiktet klövs i ett grin. 

Han packade noga in geväret och granaterna igen och sköt in 

dem under sängen. Han var hungrig. Uppfylld av glädjen att leka 

med granatgeväret beslöt han sig för åka och äta någonstans. 

Han bestämde sig för en italiensk restaurang på Östermalm. Då 

kunde han svänga förbi Vasastan och kontrollera den elektroniska 

övervakningen han hade satt upp hos Lena Blom. 

Den lille senige norrlänningen Samuel Forsberg var sur. Han hade 

tvingats lämna sin familj en söndagskväll. Han gillade inte att 

tvingas ge upp en av sina hemmakvällar med familjen. Kvällar de 

brukade tillbringa framför tv:n. Det var dessutom sabbat och inte

en arbetsdag. 

Eriksson hade ringt bara minuter innan och Samuel förstod 

mycket väl att det var en order han hade fått. Eriksson hade varit 

mycket upprörd och krävde omedelbart resultat. Samuel tvivlade 

på omedelbara resultat. Hans arbete byggde på tålamod och ett 

ständigt prövande av olika alternativ. 

”Jag bryr dig inte om hur du gör. Jag behöver uppgifter om den 

här Bergsand. Allt jag vet just nu är att han jobbar på Upsala Nya 

Tidning. Det måste ha varit den där stofilen Blom och Molle besökte 

häromdagen. Ta dig in i alla register du kan komma åt.” 

Samuel försökte förklara att det var inte så många register han 

kunde komma åt en söndagskväll. På jobbet vid säpo hade han 

större möjligheter, men även där var han tvungen att vara ytterst 

försiktig. Inte minst därför han där hade nyfikna kollegor som 

kunde komma på honom. 

”Jag kan inte förklara på telefon. Möt mig så fort som möjligt vid 

kontoret på Östermalm.” 

Samuel hade ursäktat sig till sin fru, en timid och mycket blyg 

kvinna. Hon var van vid nödsituationer och plötsliga utryckningar 

för att lösa något dataproblem. Datorer krånglade sällan på dagtid, 

verkade det som. Hon lyssnade inte så noga. Hon hade aldrig 

intresserat sig för eller förstått särskilt mycket av Samuels jobb. 

Hennes värld inskränkte sig till familjen och långt därefter kom 

jobbet som kanslist på Länsstyrelsens tillståndsavdelning. Hon 

suckade djupt. 

”Jag har just satt på kaffet och tänkte att vi skulle smaka 

sockerkakan jag bakade idag. Bli inte borta länge.” 

Samuel gav henne en kyss och lovade att komma tillbaka så 

fort som möjligt. Hade han brukat den sortens ord skulle han ha 

svurit en svavelosande ramsa när han stängde dörren. Hans frus 

sockerkaka var en de stora lasterna i hans liv. De var inte många, 

men sockerkakan hörde dit. 

Eriksson hade under tiden ringt flera samtal. Han hade inte 

fått tag i Pastorn som var bortbjuden på representationsmiddag 

i Djursholm. Den filippinska hushållerskan som Nelsons 

statusmässigt höll sig med hade inte klarat av att säga Djursholm, 

men hon hade gjort klart att Pastorn inte fick störas annat än om 

det var extremt viktigt. 

Det var viktigt, men Eriksson beslöt sig för att det inte var 

extremt viktigt. Han bad hushållerskan ta ett meddelande. Pastorn 

skulle ringa honom på mobiltelefonen så fort det var möjligt. 

Pastorn skulle känna igen numret och vidta de försiktighetsåtgärder 

som krävdes.

Det tredje samtalet gick till Jonas af Cederlund, Kenneth Nelsons 

personlige assistent. af Cederlund var inte medlem av Kristi Dolkar, 

men han var tillsammans med Karen Nelson den ende som visste 

något om dem. Det kunde inte hjälpas, men Samuel behövde 

tillgång till datorer och af Cederlund hade tillgång till CCS’ kontor 

där det fanns ett överflöd av datorer. 

Eriksson beordrade af Cederlund att möta dem på kontoret. En 

order som fick af Cederlund att rasa. Han tålde inte Eriksson som 

han såg som en labil våldsverkare. Han erkände nyttan av Eriksson, 

men betraktade honom ändå som en säkerhetsrisk. Det var något 

obestämbart hos Eriksson som störde honom. Och han hatade att 

ta order från en yngre och underordnad. 

När han såg Erikssons glansiga ögon bara några minuter senare 

förstod han var det var. Eriksson var inte riktigt klok. Han hade 

tappat kontrollen. I de bruna ögonen lyste fanatismen. af Cederlund 

hade varit yrkesmilitär i fallskärmsjägarna, ändå ryste han till när 

han såg Erikssons asketiska ansikte och brinnande ögon. 

Eriksson visste vad af Cederlund tyckte om honom och han 

hade alltid trott att en dag skulle det leda till någon slags uppgörelse 

dem emellan. Det hade varit nära en gång för ett halvår sedan, 

men Pastorn hade gått emellan. Pastorn hade varnat dem för att 

låta sina personliga känslor ta överhanden. Saken kom före allting 

annat. 

Bara någon minut senare anlände Samuel. Eriksson förklarade 

snabbt vad han hade hört på telefonavlyssningen hos Lena. Han 

behövde inte förklara vikten av att agera snabbt. Alla tre visste vad 

som stod på spel. Samuel undrade vem af Cederlund egentligen var 

och vad hans uppgift var, men han visste nog mycket för att låta bli 

att fråga. Vem Pastorn var och att hans företagsgrupp hette CCS var 

ingen hemlighet för Samuel. Pastorn var trots allt en offentlig, om 

än mycket medieskygg person och Samuel var allmänbildad. Det 

enda han inte visste var vad CCS stod för. 

Han såg sig nyfiket omkring i kommunikationsrummet. Så vitt 

han förstod fanns där allting han kunde tänkas behöva. Han slog 

sig belåtet ned vid en av skärmarna och startade upp datorn. Han 

valde en mycket kraftfull PC som var kopplad med ett direkt till 

en T3 internetanslutning. De andra maskinerna var seriekopplade 

i ett nätverk. Samuel kontrollerade noga att PC:n han valt inte var 

inkopplad på det lokala nätverket. 

Utmaningen i det han skulle göra snärjde honom snabbt och han 

hade inte längre några tankar på sin frus sockerkaka. Emellanåt 

förklarade han kortfattat och med alltför många tekniska termer 

för Eriksson och af Cederlund vad han höll på med och bad om en

kopp kaffe. 

Det första han gjorde var att gå in och ut ur en massa stordatorer 

ute i samhället. Han förklarade att han gjorde det för att källan till 

de förfrågningar han skulle göra inte skulle kunna spåras. 

”Kan de spåra dig annars?”, frågade Eriksson som var den minst 

datorkunnige av de tre. 

”Javisst. Du kan alltid spåras. Det gäller att försvåra spårningen 

så mycket som möjligt så att de inte kan följa spåret bakåt. 

Därför har jag nu tagit mig in i flera datorsystem. Jag har gått in 

i Riksförsäkringsverkets, därifrån har jag gått till Trygg Hansas 

centraldator och därifrån till Bilregistret och så vidare. Jag har 

kopplat upp mig via deras ip-nummer och sedan gått vidare till 

nästa och klonat olika nummer. Jag har lämnat massor med spår, 

men nästan alla är falska. Allt för att försvåra så mycket som 

möjligt att någonsin hitta hit igen, särskilt som jag lagt upp ett 

säkerhetsprogram kring vår egen uppkoppling. Det är faktiskt 

ganska fiffigt. Något jag själv hittat på.” Det sista var ett ovanligt 

självskryt från Samuel som inte gärna drog uppmärksamheten till 

sig själv. 

”Jag trodde datasystemen var skyddade mot sånt?” 

”Det finns en mängd olika skydd och säkerhetsspärrar. Men alla 

system som har telefonsvar och liknande går att koppla sig vidare 

i. Det är bara en fråga om att knäcka dem. Du tror väl inte riktiga 

datacrackers betalar sina egna telefonräkningar? Fast jag måste 

erkänna att Telia har lyckats spåra en hel del av dem på senaste 

tiden. Det är därför jag använder så många mellanstationer. De här 

datorerna tar emot mängder av samtal och varje mellanstation 

jag använder minskar risken. Han vände sig till af Cederlund. Jag 

skulle rekommendera att ni stänger den här telefonlinjen så fort ni 

kan. Jag har inte gått ut via er växel nu, utan gick via en särskild 

linje.” 

”Ingen fara,” sa af Cederlund lugnt. ”Den där linjen går inte att 

spåra. Vi betalade en Teliainstallatör tjugotusen för att få en linje 

utan nummer och som därför inte går att spåra i första taget. Och 

han verkar ha hållit sitt löfte för vi har inte fått någon telefonräkning 

på den. Undrar vem som får räkningen?”, skojade han. 

”Det ska jag komma ihåg”, sa Samuel beundrande. 

Den närmaste halvtimmen hackade han sig genom de svenska 

dataregistren. 

”Tack och lov för personnumren”, sa Samuel efter att besökt 

skattemyndigheternas dator och plockat fram Ulf Bergsands 

personuppgifter. ”Personnumren underlättar alla datasökningar, 

och eftersom allting, nästan, är baserat på dem är det lätt att ta sig

in utan identifikationer och koder.” 

En timme senare hade Samuel plockat ihop en ansenlig bunt 

datautskrifter om Ulf Bergsand. 

”Kan du ta dig in på hans jobbdator?”, frågade Eriksson. ”De här 

uppgifterna är bra, men jag behöver mer.” 

”Han jobbar på UNT och som tidning måste de ha nätverk. 

Självklart kan jag ta mig i hans dator på jobbet. Det är bara datorer 

som inte är anslutna till nätverk eller telefonnätet som är helt 

skyddade från intrång”, förklarade Samuel. ”Det var därför jag 

aldrig lyckades ta mig in i den där Lena Bloms dator. Hon har ett 

modem det kom jag fram till, men det verkar inte fungera.” 

Vid den påminnelsen förstod Eriksson att han skulle bli tvungen 

att bryta sig in i Lenas lägenhet. Det var riskabelt, inte minst då 

hon jobbade hemifrån och det aldrig gick att räkna ut i förväg hur 

länge hon skulle vara borta varje gång hon gick ut. Men skulle han 

få fram vad hon gömde i sin dator var inbrott enda lösningen. 

”Det här var lätt”, sa Samuel efter en stund. ”Nja, kanske inte 

så lätt som jag trodde. Den här Bergsand har en massa saker i sin 

dator, men han har också en låst mapp. En fyrsiffrig kod, eller fyra 

bokstäver”, fortsatte han för sig själv. 

”Har du några gissningar?” 

”Nej. Jag söker något som rör oss. Jodå, i den låsta mappen finns 

något enligt sökorden.” 

”OK, låt oss titta igenom det som öppet så länge.” 

De tre stirrade på skärmen där Bergsand gamla artiklar, datorspel 

och annat dök upp. Samuel öppnade och stängde den ena filen 

efter den andra. Hans fingrar rörde sig snabbt över tangentbordet 

och med musen styrde han arbetet så snabbt att de andra hade 

problem att följa med på skärmen. 

”Tja, då är det väl bara den låsta mappen kvar. Men jag tog med 

mig en liten grej som säkert löser det. En fyrdelad kod är lätt. Det 

finns bara så många möjligheter. Åttasiffriga eller tiosiffriga koder, 

de tar lite tid.” 

Samuel sköt in en diskett han hade grävt fram ur innerfickan på 

sin lite luggslitna tweedkavaj. 

”Det här är ett program som går igenom koder.” 

”Varför behövde du inte det förut?”, frågade Eriksson som nu 

hade blivit ganska nyfiken. 

”De datorer jag gick in i tidigare har jag besökt förr och kan 

koderna. Det var därför jag valde de omvägar jag gjorde. Och 

eftersom de uppgifter jag tagit fram är mer eller mindre offentliga 

byter de koder sällan. Det är så många som jobbar med systemen 

att varje kodbyte blir för komplicerat. Tack och lov är vi människor

lata till naturen.” 

På skärmen sökte programmet igenom möjligheterna och hade 

inom fem minuter hittat Bergsands kod. Han hade valt de fyra 

mittersta bokstäverna i sitt eget efternamn. 

”Inte så dumt, smackade Samuel. De flesta väljer födelsedagar 

eller personnumret. Och det är dumt. Här har vi något. Filen, eller 

dokumentet eftersom det är Macintosh är döpt till Kristi Dårar!” 

Han såg inte Erikssons snabba snörpande på munnen. 

Han öppnade filen. I den kunde Eriksson, af Cederlund och 

Samuel läsa minnesanteckningar från Ulf Bergsands möte med 

Lena och Micke. Det visade tydligt att de var Kristi Dolkar på spåren 

och att de redan hade kopplat ihop Bibelläsarna med Kristi Dolkar. 

För Eriksson var det en chock att läsa om brevet Lena hade hittat i 

Pernillas dator. Samuels självförtroende hade växt ordentligt under 

arbetet i de olika dataregistren. Han hade visat vad han kunde göra. 

Som en trollkarl hade han både underhållit och förbluffat de som 

inte kunde lika mycket. 

”Slarvigt att inte radera bättre”, sa han förebrående och 

tystnade snabbt när han såg Erikssons reaktion. Eriksson sträckte 

ut handen och lade den mjukt, nästan försiktigt över Samuels 

armbåge. I nästa ögonblick kände Samuel en förlamande smärta 

och hans vänsterarm trillande ned från tangentbordet. 

”Säg aldrig så till mig”, väste Eriksson sammanbitet. 

Samuel masserade vänsterarmen. Smärtan hade snabbt gått 

över men det stack fortfarande i armen. af Cederlund noterade att 

han skulle vara försiktig med att underskatta Eriksson. 

”Kan du radera bättre? I så fall se till att den där informationen 

försvinner så att ingen kommer åt den igen.” 

Samuel lydde omedelbart. För säkerhets skull raderade han 

dokumenten medan de var öppna och skrev dem sedan fulla med 

bokstavssvammel. Först därefter slängde han dem. 

”Nu går innehållet aldrig att rekonstruera och skulle någon hitta 

dokumenten finns det bara obegripliga bokstavskombinationer i 

dem.” 

”Jag har saker att göra”, sa Eriksson bistert och lämnade dem. 

Eriksson kunde höra, nästan känna Pastorns irritation, men rösten 

var lika lugn och sammetslen som alltid.

”Saker och ting utvecklas inte som du lovade.” 

”Du sa att hon skulle kunna skrämmas bort.” 

Orden och det underliggande hotet fick Eriksson att rycka till. 

Hans bil girade till och han fick rycka mobiltelefonen från örat för 

att hjälpa till att styra den rätt. Han hade just rapporterat vad de 

upptäckt. 

”Hallå”, fortsatte rösten i hans öra. Det klippte lite i 

GSMtelefonen som de använde för att de digitala telefonerna var 

mer avlyssningssäkra. 

Klockan på instrumentpanelen visade att den var halv två på 

natten. Det hade dröjt längre än väntat innan Pastorn hade kommit 

hem och fått hushållerskans meddelande. 

”Det kan inte hjälpas”. Pastorn gjorde en paus och gav sedan 

ordern Eriksson hade förutsett. ”Gör i Guds namn det som måste 

göras. Men se till att det ser ut som olyckshändelser.” 

Eriksson hade tur. Det hade varit en lång och kall natt i bilen. 

Han satt i en Volvo av äldre modell som han hade stulit ute i 

Gottsunda strax utanför centrala Uppsala. Det hade tagit honom 

30 sekunder att ta sig in i bilen. Han var otränad och lite kall, 

därför hade det tagit så lång tid att få upp låset. Inne i bilen hade 

han rivit bort plasten under tändningslåset. Det tog inte lång stund 

för honom att identifiera de olika trådarna och slita loss dem från 

tändningslåset. 

Snart hade han åstadkommit en gnista och motorn hostade 

igång. Med ett lätt tryck på gaspedalen fick Eriksson bilen att gå 

jämnt innan han satte sig upp och noga såg sig omkring. Det fanns 

inte en människa ute och alla fönster runt omkring var släckta. 

Klockan var fyra på natten mellan söndag och måndag. Han körde 

lugnt ut bilen från den stora parkeringsplatsen och in mot Uppsalas 

centrala delar. 

Vid Kåbo svängde han västerut strax innan platsen för det första 

bombattentatet. Sakta körde han förbi det hörnhus på Götavägen 

Ulf Bergsand bodde i. Huset var nedsläckt. 

Ulf Bergsand bodde ensam i huset omgiven av böcker, maltwhisky, 

en unik samling bluesskivor, en gitarr han spelade hellre än bra på 

och halvtäljda smörknivar. Som vanligt sov han lite oroligt. Strax 

före sex såg Eriksson hur ljuset tändes. Han ruskade på sig och

försökte skaka av sig den råa kylan och obehaget av att sitta och 

halvsova i den fuktkalla bilen. Efter fem minuter slocknade ljuset 

igen. Bergsand hade bara gjort ett toalettbesök. Besviken sjönk 

Eriksson ned i den nedsuttna förarstolen. Efter en stund rotade 

han runt i sin plånbok och hittade en ecstasyjordgubbe. Han 

behövde hålla sig alert. 

Strax efter halvnio kom Ulf Bergsand ut. Han hade sin paletå 

och ett paraply av engelsk modell med sig. Det hade regnat lite 

just före gryningen. På gatan fanns en del våta pölar. Löven från 

villaträdgårdarna flöt långsamt i dem. Runt om skyndade folk till 

sina jobb. Ingen lade märke till Eriksson där han satt i Volvon. 

Eriksson hade tur. Bergsand hade tänkt ta bussen till jobbet. 

Obekymrat vandrade han mot busshållplatsen. Han gick med lite 

struttiga steg och lade vikten på tårna när han gick. Då och då 

svängde han till med paraplyet. Han var på ett utmärkt humör. 

Volvon startade med en hostning när Eriksson fifflade med 

trådarna till tändningen. Han hade valt en bil som hade lätt 

rökfärgade rutor, vilket gjorde det svårare att se in i den. Sakta 

rullade han nedför gatan och höll ett avstånd på minst ett kvarter 

mellan sig själv och mannen med paraplyet och den gammaldags 

portföljen i den andra handen. 

Runt omkring kom Bergsands grannar ut och startade upp sina 

bilar. Vid Livets Ords bibelskola kom de studerande till veckans 

första lektioner. Uppsalastudenter kom och gick vid de olika 

institutionerna. Eriksson såg svårigheterna, men han hoppades 

få ett tillfälle. Och förr eller senare skulle han få möjligheten, 

problemet var tiden. 

Han visste inte om Bergsand hade kontaktat Lena Blom ännu, 

men han chansade på att han skulle göra det först när han kom till 

jobbet. Eriksson visste att Lena brukade ta morgonpromenaden 

med Rick runt åttatiden och han hoppades att även om Bergsand 

försökt ringa henne skulle han ha misslyckats. 

Han såg Bergsand stanna till och titta vänsterhöger för att korsa 

gatan. Det var hans chans. Han rusade motorn något för att få 

ordentlig fart på bilen. 

Den tunga Volvon träffade Bergsand bakifrån när han nästan 

hade korsat gatan. Kraften i kollisionen kastade journalisten flera 

meter fram och in i en av de parkerade bilarna. Han studsade 

mot den stillastående bilen och fick ännu en smäll av Volvons 

bakflygel. Bergsand kände den inte eftersom han redan var död av 

skallskadorna han fick när han träffade den parkerade bilen. 

Volvon stannade till och satte sedan fart och fortsatte hänsynslöst 

vidare. Förbipasserande kom rusande. En man fiskade efter sin

mobiltelefon i väskan för att ringa 112. Några unga kvinnor hade 

rusat fram till Bergsand. De ryggade tillbaka när de fick se hans 

krossade ansikte. Chockade började de gråta. En av dem böjde 

sig ned för att se om det kunde finnas några livstecken hos byltet 

som låg på gatan. I högerhanden höll det fortfarande paraplyet i ett 

krampaktigt grepp som låsts i dödsögonblicket. 

Lite längre fram försökte en manlig student på väg till zoologiska 

institutionen få Volvon att stanna. Eriksson väjde undan först i sista 

ögonblicket. Studenten kastade sig handlöst undan och rullade 

flera varv på trottoaren. 

Eriksson trodde inte att pojken hade kunnat se hans ansikte 

och bilen var stulen så det spelade ingen roll om han såg den eller 

nummerskylten. Innan numret var känt skulle han redan ha bytt 

bil. På händerna hade han kirurgiska handskar, vilka han haft på 

sig hela tiden för att undvika fingeravtryck. På huvudet hade han 

en mössa som han hade dragit ned så långt som möjligt i pannan. 

Farten försvårade också att någon skulle se honom. 

Meningen var att det skulle se ut som en smitningsolycka, 

vilket också var vad polisen först trodde. Ägaren till Volvon hade 

inte ens hunnit anmäla den som stulen innan han anklagades för 

smitningen. Då var det för sent att få upp något spår på Eriksson. 

”Du har inte hört något från Bergsand ännu?”, frågade Micke Lena 

och fortsatte leka med hennes dator. Micke tillhörde de fotografer 

som intresserat sig för bildbehandling i datorer. Han var fascinerad 

av möjligheterna att manipulera bilderna med pixels och digital 

teknik i form av ettor och nollor. Han var också skrämd av det. 

En gång hade han fått lära sig att en bild aldrig ljög, nu var 

det oftare så att en bild alltid ljög, framförallt reklambilderna. 

Manipulationen kunde vara liten som att ta bort finnar eller en 

extra midjevalk på en H&M-affisch eller rena montage som gör helt 

nya bilder, begränsade bara av fantasin. 

Dessutom slapp han mörkrumsarbetet som var den del av 

fotografin som hade allra minst lockelse för honom. Han hade aldrig 

tyckt om att stå och slabba med en massa vätskor som var tvungna 

att hålla en viss temperatur i rött sken. För att i dagsljus sedan se 

en bild som inte riktigt var densamma som han sett framför sig i 

mörkrummet.

I datorn kunde han direkt se vad som hände och han prövade 

den ena efter den andra lösningen. Det svåraste blev därför mer 

att bestämma sig än att hitta på nytt. De mesta av det som kunde 

göras var ointressant, det var det subtila uttrycket i förändringen 

han sökte. Precis som videotekniken erbjöd tekniken massor 

med nya lösningar som varken hjälpte bilden eller förståelsen 

eller konstnärligheten i den. En film blir inte intressantare för att 

bilden snurrar, en bild blir inte heller självklart intressantare för 

att man lägger ett filter över den. Knapptryckarraseriet lockade 

kanske amatören och den ovane, det var hur man utvecklades med 

tekniken som avslöjade talangen. 

”Nej, jag ringde men han är inte på UNT ännu”, svarade Lena. 

”Ville de inte tala om var han var, eller har han ingen 

mobiltelefon? Det lät som om han verkligen hade nyheter för 

oss.” 

”Ja, jag är supernyfiken.” 

”Ja, det var helt tydligt en bortkastad varning häromkvällen.” 

”Jag prövar igen.” 

Lena ringde UNT för fjärde gången den dagen. Växeltelefonisten 

sa att Bergsand inte var inne och hon hade ingen aning om var han 

befann sig. Han skulle ha varit på jobbet som vanligt vid niotiden. 

Han hade inte gett något annat besked. 

”Det här känns inte bra.” 

”Kolla det här filtret. Det är väl ballt.” 

”Javisst, men bilden då!” 

”Jag bara prövade, jag tyckte ditt ansikte blev mer intressant 

i moaré. Det lyfter fram dina inre kvaliteter, som att du aldrig 

lyssnar på goda råd.” 

Micke hade lekt med ett av sina porträtt av Lena. Moaréfiltret 

hade klumpat samman de olika bildelementen, pixlarna, så att 

ansiktet gav intryck av någon magsjuka, och lockade till illamående. 

Lena var inte normalt överdrivet fåfäng, men det där var inte hur 

hon såg sig själv. Möjligen speglade det hur hon kände sig just då. 

”Micke, något är helfel. Jag känner det på mig. Ulf Bergsand 

hade något på gång. Han skulle ha ringt för länge sedan. Jag ringer 

hans redaktör.” 

Efter att fått vänta fem minuter i växeln lyckades Lena få tag i 

chefredaktören på UNT. Han lät chockad, den vanligen kraftfulla 

rösten var vek och darrande. 

”Jag vet vem du är”, sa han efter att Lena presenterat sig. ”Ulf 

jobbade med dig på en grej om militanta kristna. Vansinnig idé. 

Han övertalade mig.” Chefredaktören talade i stackato. 

”Vet du var Ulf Bergsand finns någonstans? Jag har sökt honom

hela morgonen.” 

”Jo.” Chefredaktören drog ut det korta ordet så att det räckte en 

hel sekund. Sedan hämtade han andan och fortsatte: ”Ulf Bergsand 

är död. Han blev påkörd av en bil i morse på väg till jobbet. Han 

dog omedelbart.” 

”Va???!!” 

”En smitning. Polisen ringde nyss. De tror det var en biltjuv som 

körde på honom. En olyckshändelse.” 

”Olyckshändelse, säkert!”, vräkte Lena ur sig när hon slängde 

på luren. Sedan sjönk hon ned i en stol med ansiktet i händerna. 

Det tog några minuter innan hon klarade av att berätta nyheten för 

Micke. 

”Jag tror inte det var en olyckshändelse. Bergsand hade något 

att berätta och han dog precis innan han skulle berätta det.” 

”Det händer lite för många olyckshändelser i Uppsala”, svarade 

Micke. ”Är det inte dags att vi pratar med polisen nu? Den där 

Lundgren verkade OK.” 

”Nej. Det är vår story.” 

”Var inte så envis Lena. De här människorna drar sig inte för 

något. De kanske kommer efter oss nu. Polisen kan skydda oss.” 

”Var inte så feg, Micke. Vi har inga bevis, men vi måste ge bort 

våra misstankar.” 

”Feg, att akta sitt skinn är inte att vara feg. Det är att vara 

klok.” 

Lena lyssnade inte. Hon hade skjutit ut hakan på ett sätt som 

gjorde klart för Micke att han talade för döva öron. Inget han kunde 

säga skulle få Lena att dra sig tillbaka. 

”Bergsand skulle få veta var Farmen är. Ingen mer än vi visste 

det, ändå blir han mördad.” Lena talade mest till sig själv. 

”Vi vet inte säkert att han var mördad. Det kan ha varit en 

smitning.” 

”Visst, och påven kommer att välsigna homosexuella.” 

”De måste avlyssna min telefon.” Hon stirrade på telefonen som 

stod på skrivbordet som om den var giftig. 

”Eller Bergsands.” 

”Det är mig de skuggat.” 

”Lena, jag gillar verkligen inte det här. Ska vi inte snacka med 

polisen först.” 

”Nej, vi ska röra om i grytan nu.” Lenas ansikte var spänt 

och Micke höll andan. Han hade sett henne likadan på uppdrag. 

Senast var när hon med mutor hade tvingat sig fram till en av 

rebelledarna i Somalia under inbördeskriget. Hon hade bestämt sig 

för en intervju och hon fick en intervju. Micke fick bilderna och en

nervös mage som det tog en halvflaska insmugglad Johnnie Walker 

att bota. Micke köpte den av en amerikansk marinkårssoldat för en 

summa som hade räckt till lyxmiddag på Norbert & Paul. 

Lena greppade telefonen och drog den till sig. Hon tittade 

i sin fickkalender, den som Micke alltid refererade till som 

intelligensprotesen. 

”Jag vill tala med Kenneth Nelson. Mitt namn är Lena Blom och 

det är mycket viktigt. Jag väntar tills han kan tala med mig.” 

Micke stönade och rullade med ögonen. De fina kråkvinklarna 

vid ögonen och mungipan brukade antyda att Lena hade nära till 

skratt. Den här gången talade de ett annat språk. 

”Lena, vad roligt att du ringde. Jag var mycket imponerad av dig 

när vi träffades häromdagen. Vad kan jag hjälpa dig med?”, svarade 

den välmodulerade rösten i telefonen. I en anknytning på Nelsons 

rum lyssnade Jonas av Cederlund på samtalet. 

”Tack, det var snällt sagt, det var ett spel två kunde spela tänkte 

Lena. Men jag har ett helt annat ärende just nu. Jag har några 

frågor.” 

”Du ringer alltså inte för att utbyta vänskapligheter. Du vet att 

jag inte svarar på frågor från journalister.” 

”Det här är inte frågor från en journalist. Det är några frågor jag 

vill ställa som en vän.” 

”En vän...?” 

”Ja, en vän till någon som dog i morse. Vad har du att göra med 

Bibelläsarna? Är Bibelläsarna och Kristi Dolkar, dårarna som ligger 

bakom bombattentaten och morden på kvinnoläkare, desamma? 

Var ligger Farmen? Har ni mördat Ulf Bergsand?” 

För varje framkastad fråga stönade Micke allt högre. Hela hans 

varelse skrek ut ”sluta nu, sluta nu”, men inget begripligt ord kom 

över hans läppar. Bara bluddrande stavelser. 

Det blev tyst en stund. Lena kunde inte höra någonting i 

telefonluren. På CCS kontor hade Kenneth Nelson lagt handen 

över luren. 

”Hur kan hon kopplat ihop mig med det här?”, frågade han 

af Cederlund. För första gången sedan de började jobba ihop för 

nästan tio år sedan fanns det sprickor i hans röst. af Cederlund 

kunde inte svara. Nelson hämtade sig snabbt. 

”Du kommer att ta död på oss, om vi har rätt”, kved Micke. 

”Jag har ingen aning om vad du talar om. Men det är oerhörda 

och mycket förolämpande anklagelser du gör. Upprepas de så kan 

du räkna med en stämning.” Nelson lät precis som vanligt när han 

återupptog samtalet. 

”Ojoj, det där skakade om honom ordentligt”, sa Lena till

Micke samtidigt som hon höll för luren. Micke undrade över Lenas 

analys. 

”Antyder du på något sätt att jag skulle ha något att göra med 

de här händelserna jag har sett på nyheterna?”, fortsatte Nelson. 

”Jag har aldrig i mitt liv hört talas om de här Kristi någonting. Ännu 

mindre vet jag något om någon farm.” 

”Kan jag ta det som att du inte har någon kommentar?” 

”Nej det kan du inte. Du kan ta det som ett nekande och jag 

finner dina insinuationer oerhört förolämpande. Jag förstår av din 

ton att du anser att jag har något med det här att....” 

”Ulf Bergsand mördades i morse. Jag har blivit förföljd. Min 

telefon är antagligen avlyssnad. Det vet du inte heller något om, 

va?” 

”Absolut inte. Jag har ingen som helst aning om vem Ulf Bergsand 

är. Jag tycker det låter som om du är paranoid. Jag trodde du var 

en förnuftig och duktig ung kvinna, men nu här jag att jag gjort 

ett stort misstag. Du är uppenbarligen spritt språngande galen. Du 

fantasierar. Jag är en respektabel affärsman. Jag känner folk som 

kan få stopp på de här trakasserierna. Adjö.” 

Han lade på luren. Stirrade en stund på den och sa utan att 

vända sig om: ”Se till att Eriksson hör av sig. Nu har jag ett möte 

på SAF.” 

”Det där skakade om dem ordentligt”, sa Lena till Micke. 

”Vadå skakade om? De förnekade till allt och vi har inga som 

helst bevis. Har du rätt är våra liv förmodligen i livsfara. Har du fel 

kommer du aldrig mer att få ett jobb i den här stan?” 

”Jag har inte fel.” Lena sköt fram hakan och stirrade tjurigt 

utmanande på Micke. 

”Nej, och de hade du inte i Somalia heller när du påstod att 

granaten var en blindgångare. Jag kunde inte höra på tre dagar.”

KAPITEL 11 

Mordet på Ulf Bergsand nådde inga löpsedlar. 

I Upsala Nya Tidning och några få andra tidningar hedrades 

han dock med en nekrolog som i ohämmade ordalag tog fram det 

positiva och framgångsrika hos honom. Ulf Bergsand hade skrattat 

gott åt det hela om han hade kunnat läsa orden. Men för hans 

syskon och vuxna barn var de en stor tröst. Överallt skildrades det 

som en smitningsolycka och någon expert från Vägverket grävdes 

fram för att ännu en gång uttala sig om hur farliga hastigheterna 

var. De måste sänkas, menade experten och fick medhåll av 

trendkänsliga politiker. 

Från löpsedlarna hade också bombattentaten försvunnit. 

De hade snabbt ersatts av den senaste politiska skandalen och 

varvades med de vanliga sexråden och bantningstipsen, som 

kvällspressen alltid gräver fram när de inte hade något smaskigare 

att komma med. 

I artiklar inne i tidningarna gav polisen sina ”inga kommentarer” 

och ”utredningen fortskrider på ett tillfredsställande sätt”. ”Vi 

förväntar oss att kunna göra ett anhållande när som helst”. ”Vi 

arbetar med de ledtrådar vi har”, ”Vi bearbetar alla de tips vi har 

fått in”. Fraserna var välkända för alla som fortfarande väntade på 

resultatet av mordet på Olof Palme. 

Polisen hade alltså inga konkreta spår utan var tvungna att 

bearbeta varenda litet tips, oavsett hur fånigt det verkade. Om 

inget särskilt hände var polisens hopp det långsiktiga och tålmodiga 

spaningsarbetet. Och hoppet om att allt jobb skulle ge resultat eller 

tvinga fram någon vettig information. 

Micke vägrade släppa Lena ur synhåll. Hade hon tillåtit det 

skulle han försökt sova i hennes soffa. Det föll honom inte in, trots 

sin uttalade feghet, att tänka på sig själv som ett möjligt offer. Det 

var Lena han var rädd om, inte sig själv. Logiken i det hela undslapp 

honom helt och Lena väntade på att något skulle hända. 

Hon var säker på att hon hade provocerat fram en reaktion, 

något skulle ske inom kort. Hon var inte rädd, men mycket 

försiktig. Bilen lämnade hon för säkerhets skull in i ett garage

där den var bevakad dygnet runt. Fast hon inte lät Micke veta det 

kände hon också tacksamhet för hans omsorger. 

Lena var inte den ende som hade beskydd. De flesta landsting 

hade hyrt in säkerhetsvakter för att bevaka kvinnoklinikerna. 

Vilket inte blev någon succé överallt då många kvinnor fann det 

förnedrande att söka hjälp för det mest intima och samtidigt bli 

kroppsvisiterade av vakter från Falck eller Securitas. På det stora 

hela förstod och sympatiserade de dock med åtgärderna när de 

insåg varför vakten ville kolla kappor och handväskor. Även 

poliserna tog för vana att köra förbi och kontrollera klinikerna så 

ofta de kunde. 

För socialministern blev skyddsåtgärderna extra besvärliga. Hon 

ombads ställa in de flesta av sina offentliga framträdanden och fick 

ett antal extra skyddsvakter från säpo med sig. Det sattes in extra 

bevakning och passiva skyddsåtgärder. Den extra uppvaktningen 

och bevakningen fick socialministern att ännu en gång fundera 

över politikens villkor. 

Ingen vågade dock negligera hoten. Speciellt inte när nästa 

hotelsebrev anlände till de större tidningarnas och TV-stationernas 

redaktioner på onsdagsmorgonen. Då hade redan radionyheterna 

och soffnyheterna i TV2 och TV4 meddelat att ännu en attack hade 

skett. 

Skottet hade gett Eriksson en härlig adrenalinrush. Upphetsningen 

hade strömmat igenom honom när han packade ihop pansargeväret 

och slängde in det i sin bil. Han kontrollerade noggrant att han inte 

lämnat något material efter sig. Fotavtrycken i den mjuka och 

fuktiga jorden oroade honom inte. Skorna var inköpta i fel storlek 

på OBS och han skulle göra sig av med dem så fort som möjligt. 

Bilen stod parkerad en bit därifrån och han var tvungen att 

bära byltet med Carl Gustafgeväret. Han mötte ingen och var helt 

övertygad om att hade kommit därifrån utan att själv bli sedd. 

Efter sig lämnade han en byggnad som hade fått ett 

pansarbrytande skott genom en bärande vägg. Det hade försvagat 

byggnaden så mycket att en yttervägg hade fallit inåt och krossat 

laboratoriet. De materiella skadorna rörde sig i om många 

hundratusentals kronor. Det fanns glassplitter och murbruk 

överallt.

Eriksson stod fascinerad och såg förödelsen sprida sig när 

väggen kollapsade. Han hade haft tur, att träffa den bärande väggen 

var inget han hade räknat med. Han hade bara räknat med ett hål 

genom fasaden. Det var med en viljeansträngning han tog ned 

geväret, svepte filten runt det och gav sig iväg. 

Med upphetsningen fortfarande svällande inom honom kom han 

ihåg ryckningen i granatgeväret, svoschande när granaten gav sig 

av på sin knappt hundra meter korta färd. Eldflamman, som hade 

lyst upp mynningen på granatgeväret som han hade stöttat mot 

både axeln och en grenklyka på en björk. 

Ljuset från granaten hade för ett kort ögonblick tillfälligt 

förblindad honom. Rekylen var kraftigare än han väntat och ryckte 

det rörformade vapnet uppåt den klara stjärnhimmeln. Han drog 

det snabbt nedåt för att kunna följa händelserna. Eriksson såg 

egentligen aldrig granaten, bara avskjuningsflamman, förrän den 

träffade kvinnoklinikens vägg och försvann in i byggnaden. 

Ögonblicket senare hördes detonationen och väggen som föll 

samman och därmed drog med sig all utrustning. Det hade blivit 

ett inferno av oljud där det sekunder tidigare hade varit en stilla 

och helt tyst natt. 

Upphetsningen fick hans händer att skaka lätt när han 

körde därifrån. Han skulle köra direkt till Farmen och lämna 

geväret och den andra granaten i vapengömman flera meter 

under Upplandsjorden. Han räknade med att vara där lagom till 

frukosten. Sedan hem till Söder för att sova några timmar innan 

det var dags att ta itu med nästa uppdrag. Eriksson var lyckligare 

än han någonsin varit. Aldrig i hela sitt liv hade han upplevt sig så 

behövd. 

”Jag tänker då sannerligen inte publicera det här”, sa Expressens 

chefredaktör när han fick brevet på sitt skrivbord. Han hade blivit 

informerad om innehållet redan innan han kom till tidningen. 

”Vilka andra tidningar har fått det här?” 

”Vi vet att Dagens Nyheter har fått det och jag gissar att 

Aftonbladet och Svenskan har fått det. Kanske någon annan tidning 

ute i landet också”, svarade redaktionssekreteraren. 

”TV-stationerna?” 

”Förmodligen. Säkert också radiostationerna, TT, Dagens Eko

och dem. De vill ju uppenbarligen ha publicitet.” 

”Sätt upp en telefonkonferens eller ett möte med 

chefredaktörerna. Det här måste vi diskutera. Jag kan inte tänka 

mig att vi ska ge efter för utpressning och publicera något sådant 

här.” 

”Det bevisar att UNT var på rätt väg.” 

”Har Elding pratat med sina säpokontakter ännu?” 

”Det vill inte bekräfta något, men off-the-record tror de att de 

att det kan vara rätt grupp. Säpo vill förresten gärna ha en kopia. 

De har skickat någon som väntar i receptionen. Jag vägrade ge 

honom en kopia innan jag talat med dig.” 

”Ska jag ge dem en kopia? Har du ett råd?”, frågade 

chefredaktören. 

”Vi är inte ensamma om brevet och det är väl vår samhälleliga 

plikt att hjälpa till.” 

”Jag vill läsa det en gång till. Men du har rätt. Vi låter säpo få en 

kopia och vill de undersöka originalet så går det bra också. Men det 

stannar här. Ge mig några minuter bara.” 

Han satte sig vid skrivbordet och läste noggrant igenom brevet. 

Det var ett slags manifest. Det var undertecknat Kristi Dolkar 

och var en avsiktsförklaring och ett erkännande av de tidigare 

attentaten. 

”De är bra självsäkra”, muttrade han för sig själv. Hon hade 

hört om granatattacken i bilen på vägen in till tidningsskrapan 

i Marieberg. Nu läste han om den i brevet som hade postats 

dagen innan. Det var inte långt. En A4-sida skriven med dubbelt 

radavstånd. Texten var otydligt på sina ställen och han förstod att 

han läste en kopia, kanske till och med en kopia av en kopia, eller 

så hade Kristi Dolkar en ovanligt dåligt kopieringsmaskin. 

”Jag har satt upp ett möte senare i förmiddag med 

Stockholmstidningarna”, hörde han i snabbtelefonen. Hon svarade 

snabbt: ”Kolla med SVT och Fyran om de vill vara med.” 

Uppsala, Älvsjö, Jönköping, Göteborg. De har varit varningar. 

Ändå har ni valt att inte lyssna. Ingen har lyssnat till oss. Ingen 

lyssnade innan och ingen har lyssnat nu heller. 

Alla aborter måste stoppas genas! Abort måste förbjudas! 

Vi kräver en omedelbar lagändring. Aborter är mord på ofödda 

människor. Sverige mördar sina framtida medborgare. Det är 

barnamord som bryter mot Guds ordning för jorden. Endast om vi 

återvänder till Guds ord kan vi rädda vår jord och våra själar. Guds 

frälsning är vår enda räddning. 

Om regeringen inte omedelbart stoppar barnamorden och 

ändrar lagen kommer vi att fortsätta våra demonstrationer. Den

ytterst ansvarige för att människor dör i Sverige är socialministen. 

Hon måste därför ta sitt ansvar och sätta stopp för barnamorden 

eller ta det straff Gud ådömt henne och alla fostermördare. Gud 

är villig att förlåta henne, hon måste bara visa att hon följer Guds 

vilja. 

Antingen slutar barnamorden nu omedelbart eller hämnas Guds 

redskap på dem som utför dem. Hämnden är min, säger Herren och 

jag har valt ut mitt redskap. 

I natt utförde vi en fredlig demonstration i Göteborg. Nästa 

demonstration kan kräva blod. Vi kräver också att media publicerar 

detta brev som en varning och för att alla svenskar har rätt att veta 

vad deras regering har dragit in dem i. 

Publicera vårt meddelande och vi kommer att belöna 

er, genom att avvakta regeringens beslut en vecka. Stoppa 

barnamorden omedelbart och vi kommer att upphöra med våra 

demonstrationer. 

Kristi Dolkar å Guds uppdrag 

”Demonstrationer kallar det sina mordiska attentat”, sa 

chefredaktören tyst för sig själv. 

Han avbröts i sina funderingar genom att snabbtelefonen 

rosslade till igen. 

”TV kommer också. Alla säger att de är villiga att diskutera 

saken men de vill inte ta några gemensamma publiceringsbeslut.” 

”Det var väntat”, fick han till svar. 

”Vilka är de här? Hur många är de? Vi vet vad de vill, men 

kommer regeringen att stoppa aborterna? Kan regeringen ta ett 

interimistiskt beslut i riksdagen och stoppa aborterna? Det skulle 

vinna tid. Har polisen några egentliga spår? Det här är saker 

vi måste meddela våra läsare”, fortsatte chefredaktören till sin 

redaktionssekreterare. ”Sätt varenda ledig Expressenjournalist på 

det här. Du kan till och med ta sportjournalister till det här.” Runt 

om i landet sa chefredaktörer liknande saker till sina anställda. 

Om det var publicitet Kristi Dolkar sökte skulle de få det. 

Spekulationerna och gissningarna tog ny fart, i ett furiöst tempo som 

ledde till mängder av felbedömningar och anklagelser utan grund. 

Alla kända sekter granskades minutiöst och antiabortrörelsen 

belägrades av journalister som utgick från att Kristi Dolkar fanns 

i deras led. De forskare som sysslar med sekter och terrorister 

citerades i varenda upptänkligt medium. 

Däremot beslöt alla chefredaktörer att inte publicera brevet. 

Trots sina utfästelser tog de ett gemensamt beslut. Drivande var 

morgontidningarna som tyckte att det skulle vara att vika undan 

och ge efter för terroristers krav och det hade svenska tidningar

som policy att inte göra. 

Brevets innehåll stod dock i mer eller mindre omskriven form i 

alla tidningar i nästa upplaga. 

Två dagar senare publicerade Aftonbladet brevet i fascimil 

och de andra följde snabbt efter. Aftonbladets ursäkt var att det 

var publiceringen av manifestet i Washington Post som hade 

fällt Unabombaren, den ensamme galningen i USA som skickade 

brevbomber i många år utan att någon kom honom på spåren. 

Aftonbladet publicerade därför brevet med en uppmaning till alla 

läsare att ringa deras tipstelefon. Eller polisen som de eftertänksamt 

nog inkluderade för att inte bli anklagade att bidra till brott. 

Beslutet ledde till en hel del arga samtal till Aftonbladet från 

de andra chefredaktörerna och olika polischefer. Polisen ville som 

vanligt inte ha onödig publicitet. Dels försvårade de deras arbete, 

dels ledde det till att de fick massor med tips från de vanliga 

galningarna som angav vänner och fiender för den belöning som de 

trodde skulle utlösas. Ett tjugotal personer ringde också och angav 

sig själva som skyldiga. Ingen av dem var det. 

Kopior av Kristi Dolkars ultimatum spreds på redaktionen och 

en hel del försvann ut till källor och informatörer. Lena hade redan 

fått flera mejl från vänner på Stockholmstidningarna. De visste 

allihop att hon var den som hade knäckt historien. På UNT slogs 

en ung praktikant från Journalisthögskolan av tillfälligheten. Lena 

Blom hade avslöjat gruppen Kristi Dolkar och deras krav i UNT 

tillsammans med deras egen Ulf Bergsand. 

Ulf Bergsand hade kort därefter dött i en smitningsolycka. Det 

kunde inte vara en slump enligt hennes sätt att resonera. Förtvivlat 

försökte hon få tag i Lena för att diskutera saken med henne. Men 

hon kunde inte få tag i Lena Blom, så hon fick nöja sig med att 

ringa polisen och kontrollera hur Bergsand hade dött. Av en slump 

fick hon kontakt med samma polis som hade varit ansvarig för 

undersökningen kring Pernilla Hedins död. 

Efter samtalet med UNTpraktikanten ringde alla varningsklockor 

hos Dan Lundgren. Också han försökte få tag på Lena Blom utan 

att lyckas. 

”50-talisterna är den bortträngda generationen. Vi har hamnat 

mellan 40-talisternas egoism och roffarmentalitet. De har snott

åt sig både makten och pengarna. Och vi kläms av er 60-talisters 

egocenterism och stora självförtroenden. Allt ni gör skriker ’Se på 

mig, Jag gör det bättre.’ Vi är tvivlarna som söker andra svar och 

bara försöker överleva.” 

”Ähmm.” 

”70-talisterna är den ytliga generationen. Posörer. De vill bara 

bli programledare i TV.” Inte heller den provokationen fungerade. 

Lena var van vid Mickes halsbrytande generaliseringar. 

Det blev tyst en stund. Bilen körde sakta genom det vackra 

höstlandskapet. 

”Greta Garbo var ingen stor skådespelerska. Hon var en usel 

skådespelerska. Hon var en stor filmstjärna, men hon kunde inte 

agera. Hon var träig som en torr tall och vacker som en julgran. Det 

var ingen slump att den enda Oscar hon fick var en hedersoscar.” 

Paus. ”Ingrid Bergman däremot var både en stor skådespelerska 

och en stjärna. Julia Roberts är bara snygg. Fast oerhört charmig. 

Såg du hur dålig hon var i senaste filmen? Ojämn som bara den. 

Spelade över som en malplacerad stumfilmsaktör. Nästan Anita 

Ekbergvarning.” 

Lena svarade fortfarande inte utan såg stint på vägen framför 

bilen. 

”Vet du vad det absolut värsta en tjej någonsin kan säga till en 

kille är? Det är att de tycker om dig som en vän. Det är dödstöten 

för en kille att höra. Det finns ingenting som knäcker en kille som 

de orden.” 

”Jag tycker om dig som en vän Micke. Men vad är det du håller 

på med?” 

”Jag försöker bara konversera lite.” Han dröjde lite: ”Men jag 

lade visst upp för straffspark med den där sista kommentaren.” 

Lena kunde inte hålla sig längre. Hennes näsa rynkades och hon 

brast ut i skratt. Den spända stämningen var bortblåst. 

De hade flytt från ringande telefoner. De hade även stängt av 

mobiltelefonerna till Mickes glädje. Istället hade de tagit Lenas bil 

och gett sig ut på landet på en biltur. Lena styrde riktningen mot 

turistslottet Skokloster, på vägen mot Västerås. 

Skokloster var den enda ledtråden de hade till Farmen. Hon 

tänkte att de kunde köra runt och se om de hade tur. Kanske skulle 

de av en slump kunna hitta Farmen. Lena kände på sig att det var 

nyckeln till hela mysteriet. Oddsen var kanske inte så stora, men 

hon kände att hon måste pröva varje uppslag. 

Samtalet till Nelson hade inte gett något resultat. Både hon och 

Micke hade varit på helspänn, men inget hade hänt fast det nästan 

hade gått två dygn. Micke försökte argumentera för att Nelson

kanske inte var inblandad. De visste ju bara att han hade predikat 

med Bibelläsarna och de kunde ju inte på något sätt veta om 

Bibelläsarna och Kristi Dolkar hade något samband. Det var trots 

allt bara en anteckning i en bisats som knöt Bibelläsarna med KD. 

Och KD kunde ju stå för vad som helst, menade han. 

Lena var besviken. Något borde ha hänt. Hon var så säker på att 

hon hade rätt. Att inget hade hänt gjorde henne otålig. Micke var 

mer nöjd med situationen. Lena hade åter ringt UNT och fått dem 

att kontrollera om Ulf Bergsand hade hunnit lämna henne något 

meddelande. Hon hade också fått dem att kontrollera hans dator, 

men i den fanns inget material om bombattentaten, Bibelläsarna 

eller Kristi Dolkar. Såvitt de visste på redaktionen hade inte 

Bergsand någon hemmadator. 

Hon var också lättad. Hon hade levt de senaste dygnen på 

helspänn, hela tiden rädd för något slags attentat. Hon hade noga 

undersökt bilen i garaget både under huven och under karossen 

innan hon vågade starta den. Micke hade demonstrativt satt sig 

i bilen när hon startade den, men Lena hade bundit Rick vid en 

annan bils kofångare för säkerhets skull. Med bultande hjärta hade 

hon vridit runt nyckeln utan att något hade hänt. Först då såg hon 

att Micke fortfarande blundade. 

”Du kan öppna ögonen nu. Det är säkert.” 

”Jag tror inte de går att öppna igen. Jag knep ihop dem för hårt. 

Där ser du, jag ser ju bara färgfläckar nu.” 

De hade åkt under tystnad större delen av utflykten. Lena 

hade noga kontrollerat sina backspeglar för att se om någon följde 

efter dem, men hon kunde inte upptäcka något. Hon prövade 

några undanmanövrar som hon hade lärt från amerikanska 

deckarfilmer. 

Hon körde plötsligt av motorleden utan att blinka. Hon körde 

lika plötsligt på den igen vid nästa påfart. Hon stannade vid en 

öde kiosk för att se om någon annan också stannade. Hon prövade 

med att plötsligt vända och korsa de heldragna linjerna och körde 

tillbaka mot Stockholm igen. Varken hon eller Micke kunde se 

något. 

I baksätet satt Rick i sin raggarställning. Lena kallade den 

så eftersom Rick satt på rumpan och svansen med höger tass 

upplagd på dörrens armstöd. Han lutade sig mot dörren och tittade 

nyfiket och förnöjt på landskapet utanför bilen. Det var en av hans 

favoritpositioner när han åkte bil och han gjorde likadant när 

han satt i framsätet. Nosen och huvudet stack precis upp ovanför 

fönsterkanten. Lena tyckte det var lika charmigt varje gång att se 

Rick leka raggare.

Mickes försök att konversera, vilket var en ovanlighet för 

honom, hade brutit spänningen. De pratade fritt om gårdarna de 

åkte förbi. De åkte planlöst runt medan Micke försökte följa deras 

irrfärder på en karta. Ingenstans såg de något som kunde ge dem en 

ledtråd till Farmen. Några gånger hade Lena kört in på en gårdsplan 

för att fråga, Vid en lanthandel hade de stannat till och köpt ihop 

en enkel matsäck med kyckling, salami och baguetter. Men ingen 

i affären kunde ge dem några upplysningar om Bibelläsarna, något 

som kallades Farmen eller någon form av religiös retreat. 

De stannade för att rasta Rick och äta upp matsäcken. Det hade 

blivit en trevlig utflykt som bröt oron och nervositeten de hade 

känt de senaste dagarna. Solen sken och det kände hur året bytte 

kläder. Rick prasslade runt i lövhögarna och snusade ljudligt efter 

skogsmöss eller vad det kan ha varit han letade efter. Han hoppade 

av glädje över att få röra på sig och rusade plötsligt iväg i konstiga 

utfall och vändningar som lockade Lena och Micke till skratt där 

de satt på en nedfallen ekstam i den soliga gläntan. När han kom 

närmare såg de att han fåfängt försökte fånga en jättehumla som 

hade vaknat till liv i värmen och som klumpigt försökte undvika 

Ricks käftar. 

”Sådana här dagar är det svårt att tro på ondskan”, sa Lena 

och lutade sig bakåt för att värma ansiktet i solen. Hon hade håret 

undanstoppat under en basebollkeps, som hon för ovanlighetens 

skull bar med skärmen framåt. Det långa håret hängde i en 

hästsvans ovanför remmen som justerade storleken. 

Micke brukade alltid bära sin keps bakåfram vilket fick 

honom att se ut som ett överårigt patetiskt försök att se ut som 

en hiphopare. I hans fall hade det dock mest praktiska skäl då 

skärmen på basebollkepsen var i vägen i hans jobb som fotograf. 

Nu hade han istället en stickad mössa av hamnarbetarmodellen 

som var populär och hade varit det ända sedan Marlon Brando bar 

en i Storstadshamn. 

Den enda skillnaden var att Mickes mörkgröna mössa hade 

en etikett fram vilket den klassiska modellen saknade, men som 

var standard på dagens kläder där etiketten är viktigare än själva 

kläderna. På den stod dock inget känt varumärke, utan ”Fashion 

Wear Blodgivare”. 

Erikssons planer hade rubbats. Istället för att åka hem och sova 

hade Sten anvisat honom ett rum med en smal säng i. Eriksson 

var både emotionellt och fysiskt utmattad och hade knappt 

sovit på flera dygn. Förberedelserna, resorna och de plötsliga 

extrauppdragen hade dränerat hans kropp på energi. Utan att orka 

protestera hade han lagt sig ned och somnat med ett nöjt leende

innan han var medveten om det. Under tiden stuvade Sten och 

hans medhjälpare undan geväret och den resterande granaten. 

Sten oroade sig för de accelerande ”demonstrationerna” och för 

gårdens säkerhet. Han hade därför monterat ned alla skyltar och 

brevlådor. Posten fick de nu hämta i en box inne på ett postkontor 

i Sigtuna. Han hade engagerat de flesta av Bibelläsarna i att 

gräva diken och olika sorters fällor runt om Farmen. Alla fordon 

parkerades inne i mangårdsbyggnaderna när de inte användes. De 

hade monterat bort alla nummerskyltar på lantbruksfordonen. 

Kraftiga grindar hade monterats upp vid de två tillfartsvägarna. 

Staket hade reparerats och förstärks. Skymmande buskar och träd 

avverkades vid Farmens inre staket. Ingen kom längre in objuden. 

Övervakningssystemet hade kontrollerats och trimmats. De redan 

välfyllda förråden av mat och livsnödvändigheter har fyllts på ännu 

lite mer. Arbetet på åkrarna låg nere för alla arbeten på gården. 

Framåt tretiden visade solen tendenser att inte längre värma 

utan bara lysa. Micke tyckte det var dags att dra sig hemåt, men 

Lena ville snurra runt lite till och utnyttja det sista av dagsljuset. 

De hittade inget. Det fanns helt enkelt för många gårdar och 

de visste ju inte exakt vad de letade efter. De gissade att det var 

en större gård, men de visste inte om det var ett lantbruk eller en 

herrgård. 

Besvikna men inte överraskade började de köra hemåt. Micke 

var sömnig och lite däst av att bara sitta bredvid och han missade 

att ge Lena rätt väganvisningarna. 

”Var är vi?”, frågade Lena och saktade in vid vägkanten. Micke 

tände belysningen och försökte hitta rätt på kartan. De satt bägge 

två och letade på kartan när en vit Opel Astra kombibil kom emot 

dem. De noterade ljusen men tittade inte upp. 

Förstrött såg Eriksson den parkerade bilen med innerbelysningen 

tänd. Det var först när han kom ett tiotal meter ifrån den som han 

kände igen bilen, registreringsnumret och personerna i den. Han 

höll på att köra i diket av överraskningen. 

Han fortsatte någon kilometer bort och vände bilen. Han stod 

på en liten kulle och hade fri sikt. Han hade släckt lyktorna redan 

innan han vände, för att få bort det automatiska varselljuset var 

han tvungen att rota i säkringslådan nedanför ratten och koppla 

bort rätt säkring. 

Försiktigt började han förfölja den vita Toyotajeepen när den 

rörde på sig. Lena och Micke hade hittat rätt väg och var snart på 

kurs mot Stockholm. Bakom dem smög Eriksson. Han mötte några 

bilar som ilsket signalerade med sina lyktor för att varna honom 

för att hans ljus inte fungerade. Skymningen sög åt sig alltmer av

ljuset och han skulle snart bli tvingad att tända lyktorna igen om 

han skulle kunna hålla sig på vägen. 

Han kände till vägen Lena och Micke hade valt, precis som han 

kände till alla vägar runt omkring Farmen. Han visste att bara några 

kilometer längre fram skulle vägen passera genom en brant. Det var 

en kulle som reste sig på vägens vänstra sida och nedanför var det 

ett brant stup med flera stora stenar som hade blivit kvarlämnade 

vid den sista istiden. 

Hans plan var att tränga Lena och Micke av vägen där. Han ville 

ta chansen när Gud så oväntat hade gett honom möjligheten. I 

bakhuvudet fanns också Pastorns order om att få det att se ut som 

en olyckshändelse. Frågan var om han skulle få en bättre chans. 

”Vad vackert det när de sista solstrålarna blänker”, myste Lena 

och pekade med hela armen framför Micke ut mot slätten. 

Precis i det ögonblicket tände Eriksson sina helljus i hennes 

backspegel och rusade motorn för att komma jämsides. 

Lena blev helt överraskad och ryckte till. Hon var på väg ut 

över vägkanten när hon ryckte bilen tillbaka på vägbanan. Då var 

Erikssons bil jämsides och han började pressa henne över kanten. 

Lena försökte accelerera ifrån honom men Eriksson svängde in 

framför henne och tvingade henne istället att panikbromsa. Jeepen 

svängde vilt på den hösthala vägbanan. Lena kämpade för att hålla 

den på vägen. När hon tittade upp igen såg hon att Eriksson också 

hade tvärbromsat. För att inte köra in i Opeln vred hon instinktivt 

på ratten och for över kanten. Men hon hade lyckats få ned farten. 

Lena släppte bromsen och lät motorbromsen ta över. Hon 

koncentrerade sig på att försöka styra undan stenblock och träd 

som dök upp. Hon vågade inte riskera en sladd på grund av hon 

låste bromsarna. En bit ned syntes en räddande äng. Hon lyckades 

nästan. Uppe på vägen hade Eriksson backat tillbaka och klivit ur 

bilen för att kunna följa hennes nerfart. 

I jeepen kastades Micke och Rick omkring. Rick tjöt av rädsla 

när han tappade all kontakt med sätet och kastades omkring i 

baksätet. I rädslan bet och klöste han vilt omkring och Micke 

försökte fånga in honom, vilket fick Micke att sitta snett bakåtvänd 

med vänsterarmen mellan sätena när den vådliga färden kom till 

ett abrupt stopp. Mickes vrål överröstade den tjutande motorn och 

Lenas djupa suck. Rick skällde okontrollerat och kämpade för att 

ta sig ut. 

Jeepen hade stannat mot ett träd nästan ända nere på ängen. 

Men smällen hade inte varit alltför allvarlig och bilen hade bara fått 

plåtskador. Den var fortfarande körduglig. Värre var det med Micke 

som brutit sin arm.

Uppe på vägen stod Eriksson och såg dörrarna till jeepen öppnas. 

Rick for ut genom den som skjuten ur en kanon och Lena ropade 

efter honom. 

”Vid Belsebub, vilken tur det där fruntimret har”, svor han. 

”Vad hände?”, frågade Micke chockat. 

”Såg du honom?” 

”Nej. Det var rena mordförsöket, han trängde oss av vägen”, 

svarade Lena. ”Jag måste försöka få tag på Rick, han är vettskrämd 

stackarn. Hur är det med dig?” 

”Jag vet inte riktigt, men armen tycks inte fungera.” 

Lena såg på Mickes vänsterarm som var böjd i en onaturlig 

vinkel. Hon hade grundläggande sjukvårdsutbildning, men den 

behövdes inte för att avgöra att armen var bruten. Det var chocken 

från brottet som gjorde att Micke knappt kände något. Men det 

skulle han snart göra. 

”Vi måste ta dig till sjukhuset snabbt. Jag tror att bilen fungerar. 

Jag bara måste få tag i Rick först.” 

Det tog tio långa minuter innan Lena lyckades fånga in Rick. 

Under tiden hade smärtan hunnit ifatt Micke som vit i ansiktet satt 

och klämde sin arm strax ovanför brottet. Som om han därigenom 

kunde stänga av smärtimpulserna. 

”Med fyrhjulsdriften kan jag följa ängen en bit framåt. Vägen 

möter ängen en bit fram, men jag är rädd att det kommer att göra 

mycket ont.” 

”Det är jag också...rädd för”, viskade Micke mellan sammanbitna 

tänder när en smärtkramp tog tag i honom. ”Vad är alternativet?” 

”Att vi väntar på en ambulans.” 

”Du kör. Jag gnäller.” 

Och så blev det. 

Micke fick övernatta på sjukhuset, trots att det bara var en enkel 

fraktur på underarmen. Han vägrade låta Lena åka ensam hem, 

utan krävde att Farbror Per skulle komma och hämta henne. 

Farbror Per hade redan fått ta hand om Rick. Micke tvingade henne 

också att övernatta i hans lägenhet istället för att åka hem. Lena 

protesterade men fann det enklare att göra som Micke ville än att 

stå på sig. Då skulle Micke få en lugn natt. 

Först åkte hon hem för att hämta en del saker. Farbror Per följde

med henne upp. 

När Lena upptäckte att telefonen inte fungerade såg hon för 

ett ögonblick orolig ut, men hon ville inte säga något till Farbror 

Per. Hon kunde inte heller säga till honom att hon hade en känsla 

av att någon hade varit inne i lägenheten. Inte minst genom att 

telefonsvararen var avstängd. Hon var säker på att hon lämnat den 

på. Istället tog en kvick tur runt i lägenheten och tittade under 

stolar, bord och sängen. 

Hon lurade inte Farbror Per men han valde att inget säga förrän 

de var ute i bilen. 

”Jag sover i Mickes soffa inatt. Men först hämtar vi Rick och 

Saigo. Tillsammans kan de skrämma bort vem som helst.” 

Han kom hem trött, lite nedslagen och med en oroande känsla i 

magen. Saker och ting utvecklades inte som de planerat och som 

han hade haft sina visioner om. Manifestet hade inte publicerats 

ännu och fienderna kom allt närmare. För första gången i sitt liv 

kände han ett styng av tvivel på det han hade satt i rörelse. 

Han var en vinnare. Tvivel ingick inte i den planen. Hittills hade 

Gud stöttat honom i allt han gjort. De få nederlag han mött hade 

han snabbt kunnat förändra till vinster. 

Som de flesta vinnare, det vill säga de framgångsrika, var 

Kenneth Nelson en ganska enkelspårig människa. Han bestämde 

sig för något och körde sedan över allt motstånd tills det blev som 

han ville. Vinnarnas universum är endimensionellt utan något 

erkännande av tur eller otur. Tur är något de kallar skicklighet. 

Det var en av anledningarna att Lena Blom kände en allt större 

trötthet när hon träffade och intervjuade företagsledare. De var 

karbonkopior av varandra och avslöjade av princip aldrig något 

som kunde ge det svartvita några färgfläckar. Med hjälp av sin fasta 

övertygelse ansåg de sig inte behöva lyssna till andra eller se saker ur 

andra vinklar. De visste att det försvagade deras handlingsförmåga, 

om de skulle ta hänsyn till andra sätt att lösa problemen. 

Tydligast syntes det här i det mikrokosmos av den stora världen 

som idrotten erbjuder. Hur många av de individuellt största 

idrottstjärnorna har inte varit enkla och okomplicerade personer. 

Deras storhet låg i viljestyrkan, och förmågan att kanalisera 

talangen i en enda riktning.

När karriären var slut stod de oftast med ett tomrum, en brist på 

existentiell funktion, de sällan kunde fylla på ett meningsfullt sätt. 

Förlorare är intressantare att skildra, vilket de flesta författare 

har märkt. Å andra sidan, i verkligheten är det få som bryr sig om 

förlorarna. 

Jag har Gud med mig så vi kan inte misslyckas. Det här är 

bara en tillfällig motgång, tänkte Kenneth Nelson och rätade rent 

mentalt ut sin rygg. 

Han möttes i hallen av en strålande Karen Nelson. Det stod ett 

sken kring henne som inte bara kom av att köket bakom hennes 

rygg var bättre upplyst än den mörka entrén. Nelson undrade vad 

det kunde vara, han kände sin andliga styrka komma åter. Han 

hade bara varit utmattad av att leva ett krävande dubbelliv. Men 

en dag skulle han kunna träda fram som den store andlige ledare 

han verkligen var. Den som skulle återge Sverige och svenskarna 

en moralisk grund och gudstro. Det visste han nu. 

”Jag berättar senare, när barnen lagt sig”, viskade Karen i hans 

öra när han kysste henne. 

Kenneth Nelson blev serverad sina favoriträtter som en perfekt 

gjort osso bucco. Måltiden avslutades med amerikansk cheesecake, 

den del av måltiden Karen själv anrättat. När den filippinska 

hushållerskan hade dukat av och blivit avfärdad, skickades barnen 

upp på sina rum. Nelsons uppmuntrade inte onödigt TV-tittande 

fast det var hans egna mediebolag som gav dem möjligheten att 

leva på det sätt de nu gjorde. 

Efter middagen satt de i den exklusiva soffan i rummet med 

utsikt över Mälaren. Ute på det svarta vattnet syntes någon 

enstaka lanterna från handelstrafiken och någon senkommen 

fritidsbåtsägare som var på väg till sin hemmamarina för att ta upp 

båten. Några skuggor rörde sig nere vid strandkanten. Kenneth och 

Karen Nelson såg hur de skyggt ryckte till innan de lugnade ned sig 

och fortsatte att dricka. Det var några av de rådjur som hade tagit 

till vana att passera över tomten. 

Till skillnad från en del andra frireligiösa ledare avstod Kenneth 

Nelson från att jaga på sin egen tomt. Barnen blev väldigt upprörda. 

Men som många andra svenska företagsledare var han alltid ute i 

skogen med sina gröna kläder och orange hattband första veckan av 

älgjakten. Till skillnad från många av sina kollegor kunde Kenneth 

Nelson hantera ett gevär. Det var det första Karens far hade lärt 

honom i Michigan Militia. Det här året hade han för en gångs skull 

avstått älgjakten för andra aktiviteter. 

De hade öppnat en flaska vin från Californien. Karen hade 

som de flesta som valt att bo utanför sitt eget land utvecklat

och uppmuntrat mat och sedvanor hemifrån, under vistelsen i 

det nya landet. Det blev ett levande band till hemlandet. Hon 

handlade ofta amerikanska specialiteter hos Gray’s på Odengatan 

i Stockholm, allting från den giftgula vinägerstarka French’s senap 

till nostalgitrippen Jello, ett starkt kulört gelatindaller som kunde 

vara både en ingrediens och efterrätt. Jello har för amerikanen 

samma funktion som O’boy har för svensken. Det är ett minne om 

barndomen oavsett om man som vuxen gillar det eller inte. 

”Du har något att berätta”, sa Kenneth Nelson till Karen. 

Karen log brett och lite inåtvänt. Hon ville dra ut på det hela så 

länge som möjligt. 

”Du ska bli far, igen.” 

Till hennes överraskning reagerade inte Kenneth Nelson med 

någon överdriven glädje. Det var motstridiga känslor som möttes 

inom honom. Glädjen över att satt ännu ett liv till Guds härliga 

jord och oron som han hade haft föraningar om. Den kom tillbaka. 

Närmast mekaniskt gav han Karen en stor kram och muttrade något 

om hur roligt det var. Men hans hjärta var inte med. Han hade sju 

barn, nej snart åtta barn, och han hade ett ansvar för Bibelläsarna 

och Kristi Dolkar. Plötsligt vägde ansvaret tungt över honom. 

Han kysste henne på pannan och strök hennes hår bakåt. 

När huvudet böjdes av trycket mot hjässan såg han allvarligt in i 

hennes ögon. 

”Jag vill att du åker till din far i Michigan.” 

”Didn’t you hear me? You are going to be a father.” Karen föll 

tillbaka till sitt modersmål. 

”Jag hörde.” Kenneth Nelson log överseende. ”Och jag är 

överlycklig, really,, men jag oroar mig för er. Vi har satt igång något 

som vi verkligen tror på, men för att jag ska kunna koncentrera mig 

på det vill jag veta att ni alla är säkra i din fars händer i USA.” 

Han sköt undan bordet framför soffan och föll ned på knä. 

”Låt oss tacka Gud och be om hans vägledning.” 

Karen såg uppmärksamt på honom innan hon gjorde detsamma. 

Efteråt satt de länge och diskuterade med armarna runt varandra.

KAPITEL 12 

Vädret var som en grå yllefilt. Fukten hängde tung i luften, men det 

regnade inte. I gatlyktornas sken glittrade den kyliga vattenångan. 

Det var en sådan där kväll som hundägare hatar, för de måste 

gå ut med hunden. En hund som dessutom alltid blev skitig och 

drog med sig förvånande stora mängder grus in. Höst och vår är 

grusförflyttningarnas tid för en hundägare. 

Lena var djupt avundsjuk på en väninna som hade en hund som 

vägrade gå ut i dåligt väder. Den hunden sprang bara tvärs över 

gatan och gjorde snabbt sina behov. Rick var inte sådan. För Rick 

var varje utgång ett äventyr, något att undersöka och njuta av. Med 

nosen nere i den fuktdoftande marken hittade han alltid något att 

sniffa på och informera sig om. Att gå ut var inte något han gav 

upp frivilligt. Det var inte ovanligt att Rick satte sig på hasorna och 

vägrade gå hem när han tyckte att promenaden var för kort. Något 

som Lena sällan uppskattade, särskilt inte när hon också bar på ett 

par matkassar. 

Som tur var behövde hon inte gå ut ensam. Hon hade inte blivit 

lämnad ensam många minutrar sedan hon trängdes av vägen. 

Micke hade hämtat sig snabbt och släppts ut från sjukhuset redan 

till lunch dagen efter med ett nytt skinande vitt gipspaket runt sin 

vänstra underarm. Något han stolt visade upp och skyllde på Lenas 

bilkörning. 

Farbror Per var ute med en vän. Ett av hans stora intressen var 

mat och därför brukade han till helgerna gå ut och pröva sig igenom 

Vasastans restauranger. Han hade nästan gjort ett helt varv och 

hade samlat på sig olika favoriträtter på de olika ställena. Rätter 

som gjorde att han kom tillbaka för att äta just det ännu en gång. 

Just nu var det Malaysias tigerräkor som väckte hans smaklökars 

beundran. 

Lena var rätt irriterad på Farbror Per och Micke. Hon var stött 

av det faktum att de ansåg att hon behövde beskydd och hon var 

rörd av det. Lena insåg att av de tre var hon säkerligen den som var 

mest kapabel att ta hand om sig själv i en tuff situation. Lena var 

orädd och hade träning i att ta hand om sig själv. Hon visste vem

hon var och det gav henne en stark psykisk trygghet. Hon vågade 

stå både för sina starka och svaga sidor. 

Första året efter att hon hade flyttat till Stockholm hade Lena 

råkat ut för en påstridig beundrare en kväll. Hon hade avvisat 

honom, men eftersom han ändå hade förstört kvällen för henne 

hade Lena tackat för sig och brutit upp från sällskapet med 

arbetskamrater. De hade varit på en restaurang i närheten av Lenas 

dåvarande andrahandslägenhet på Kungsholmen, så Lena hade 

promenerat hem. Det gav alkoholen en chans att vädras ut plus att 

det var en härlig försommarkväll, med en värme som påminde om 

sydligare trakter. 

Vid något tillfälle hade hon hört klackar slå i gatstenen bakom 

henne, men för Lena var det ett mått av stolthet att hon höll sin 

fantasi i strama tyglar. Ett kort ögonblick tänkte hon att den som 

gick bakom henne kanske kunde vara en fara, men hon avfärdade 

tanken. Hon ville inte bli någon som skrämdes av skuggor. 

Huset Lena då bodde i var nedslitet och i stort behov av 

renovering. Det var ett av de mycket få hus i Stockholm som 

ännu inte hade fått dörrkod. Ett gissel och nödvändigt ont som 

tvingade stockholmare att alltid hålla en massa fyrsiffriga koder i 

huvudet att blanda ihop med bankkoderna och som enligt teorin 

höll tillfällighetstjuvarna borta. Dörren låstes på nätterna, men lika 

ofta stod den öppen då portvakten som bodde i en omodern etta på 

bottenvåningen och pluggade medicin glömde bort att låsa. 

Lena hade inte mer än hunnit in i lägenheten och tagit av sig 

kläderna innan det ringde på dörren. Hon hade ännu inte skaffat 

hund och aningslöst öppnade hon dörren. 

Då trängde beundraren från restaurangen sig in. Överraskad 

knuffades Lena bakåt och sjönk ihop mot väggen. Inkräktaren 

försökte slita upp hennes kläder. Lena skrek och gjorde motstånd. 

Något som våldtäktsmannen inte hade väntat sig. I hans 

föreställningar skulle inte Lena göra motstånd utan villigt ge sig för 

hans giriga behov. 

Hon slet sig ur hans grepp och knuffade in honom i hatthängaren 

så att han slog i huvudet. Sedan tog hon ett paraply och stötte 

med full kraft spetsen i magen på honom. Med hjälp av paraplyet 

knuffade hon ut inkräktaren i trapphuset. En rejäl knuff följd 

av en bredsida från paraplyet över vänster öra hade övertygat 

våldtäktsmannen att det var bättre att fly än illa fäkta. Haltande 

hasade han iväg nedför trappan och försvann. Lena hörde porten 

gå i lås bakom honom innan hon vågade slappna av. 

Hon hade kommit ur situationen oskadd, men efter det gick 

hon en kurs i självförsvar för kvinnor som leddes av en mycket

aggressiv kvinna med ett manér som mer påminde om en gatuligist 

än en seriös självförsvarsledare. Lena hade slutat innan kursen 

knappt hade börjat. Istället tog hon en kurs i asiatiska kampsporter 

ledd av en äldre och värdig chilenare. 

Som tonåring hade hon envist vägrat att ha någonting alls att 

göra med judo, karate eller andra asiatiska sporter. Hon hade under 

sportloven tagit någon enstaka klass bara för att kompisarna gjorde 

det, men hon var känslig för det faktum att hon själv var asiatiska. 

Det kändes löjligt, närmast parodiskt för henne att träna asiatiska 

kampsporter. 

Det var viktigare för henne i den åldern att vara en riktig svensk. 

Att hennes bror var duktig i judo bidrog också. Hon absolut vägrade 

att gå nära en judoka efter att han under en sportlovsintroduktion 

använt henne som kastdocka och demonstrationsobjekt. Något 

han allvarligt fick ångra hemma efteråt då Lena till fullo utnyttjade 

det faktum att hon var storasyster. 

Hon lockades som alltid av tävlingsmomentet och sporten i det 

hela och höll en tid på med det på ett ganska seriöst sätt. Att hon 

alltid idrottat och hade den sorts smidiga och lättränade kropp 

som passade för både dans och kampsporter gjorde att hon snabbt 

nådde stora framsteg. Men hon hade börjat för sent för att kunna 

bli en bra tävlingsidrottare i karate. Istället prövade hon sig igenom 

flertalet sporter från jujutsi till taekwondo och thaiboxning. Det 

gjorde att hon skaffat sig en elementär bakgrund i flera olika 

kampsporter. 

Dessutom kunde Lena hantera vapen. Hennes far hade varit 

en entusiastisk tävlingsskytt och både Lena och Andres hade 

tidigt fått lära sig hantera skjutvapen med ansvar och skicklighet 

på skjutbanan. Ingen av dem hade fortsatt med skyttet, men 

kunskapen om att de kunde hantera både pistol och gevär gav dem 

självförtroende. De visste vad vapen kan åstadkomma och de hade 

respekt för dem. 

Det hjälpte också Lena att alltid vinna alla skjut och kastmoment 

när hon och hennes vänner hade femkamp på Gröna Lund sista 

helgen i maj varje år. Micke var bäst på att köra radiobil, efter 

ölhävningen. 

Så det var ingen tvekan om att Lena var den som skulle klara 

sig bäst i ett slagsmål av de tre, även om hon hade lagt av den 

regelbundna träningen efter några år. Micke var i och för sig stor 

och tung, men han var typen som tog emot mer än vad han gav för 

att han hade så svårt för att slåss. 

Micke hade växt upp under bråkiga hemförhållanden som för 

alltid hade präglat honom med en djupt känt pacifism. Många av

hans tidiga barndomsminnen handlade om hur fadern använde 

hans mor som slagpåse när han var onykter. Hans ovilja att använda 

våld var en av orsakerna till den djupa humanism och omtanke han 

alltid visade i handling, men mycket motvilligt erkände för Lena. 

Farbror Per hade känning av hjärtat och fick hålla sig lugn i nästan 

alla situationer. 

”Sluta nu”, sa Lena skarpt till Micke och Grönis när de 

diskuterade hotet mot Lena. De satt vid ett av borden på krogen, 

nära ingången. Rick låg under bordet och tittade intresserat på 

vimlet. Hans drivkraft var som alltid nyfikenheten. 

Många av de andra stamgästerna kom fram för att hälsa på 

honom. Han var något av en favorit på krogen när Lena någon 

sällsynt gång tog med honom. Något krogägaren gärna lät henne 

göra. 

”Jag tänker inte leva annorlunda bara för det här. Jag vägrar 

isolera mig”, insisterade Lena. Fast i verkligheten gjorde hon 

det. Hon hade stannat i Mickes lägenhet, något hon skyllde den 

ickefungerande telefonen på, och hon höll noggrann uppsikt när 

hon gick ut. Något hon inte planerade att erkänna för Micke och 

Grönis. 

Hon hade jobbat på sin artikel och skrivit en del material för 

UNT. De hade bett henne fortsätta bevaka historien för deras 

räkning. Hon hade också upptäckt att hon själv blivit något av en 

kändis bland journalister och det var ett viktigt skäl till att Lena 

stannat i Mickes lägenhet. Där slapp hon sina kollegors frågor och 

påstötningar. Sammanträffandet på krogen med Grönis var på sätt 

och vis ett trevligare redaktionsmöte. Krogen är citystockholmarnas 

vardagsrum, det ställe man umgås med vännerna. 

”Och du då, kan du fortsätta jobba med det där paketet?”, 

frågade Grönis Micke medan cigarettaskan vippade. 

”Inga problem. Jag är högerhänt”, svarade Micke nonchalant. 

Just då kom en av stamgästerna fram och frågade vad Micke hade 

hittat på. 

”Jag åkte bilslalom med Lena när hon grenslade ett träd med 

bilen och bröt armen på mig. Kvinnliga förare du vet”, svarade 

Micke kryptiskt. Det var samma svar han hade gett alla och Lena 

var ordentligt trött på hans mindre lyckade försök att skämta. 

”Lägg av nu”, fräste hon irriterat. ”Det är inte roligt längre. Hade 

inte jag kört hade du haft mer än armen i gips.” 

Micke hukade undan hennes ilska. Han betraktade Lena som 

mer än sin bästa vän. Hon var egentligen ingen lätt person att 

ha som vän. Han hade för länge sen lärt sig att inte fiska efter 

komplimanger hos henne. Hon gav inte frivilligt komplimanger om

hans jobb, men när han bad om det fick han alltid en stingande 

ärlig uppfattning. Väl motiverad och baserad på hennes kunskap 

och nyfikenhet. Lena visste hur duktig han var och satte nivån 

därefter. Kommentarerna var dock inte alltid lätta att svälja. 

Lena var en god vän, men hon hade inte många vänner. Dels 

för att hon tyckte vänskap var något betydelsefullt som man inte 

slarvade med, dels för att hon kunde vara en svår och krävande 

vän. För Lena betydde vänskap ärlighet och uppriktighet. Den som 

ville ha en stödjande person som alltid ställde upp och sa snälla 

positiva saker fick vända sig åt annat håll. Lena sa alltid sin ärliga 

mening när hon blev tillfrågad, och en och annan gång för mycket 

även när hon inte var tillfrågad. Det hon sa stod hon vid och hon 

fann inget konstigt i att hårt kritisera sina vänner när hon tyckte de 

gjorde fel. Vem som helst kan smickra och fjäska, men en riktig vän 

är den som säger sanningen var hennes syn på det hela. 

Lenas klarsyn drabbade inte bara hennes vänner. Den drabbade 

också henne själv. Hon var alltid hårdare mot sig själv än mot andra, 

men eftersom hon var så hård mot sig själv kunde andra lätt tro att 

hon var onödigt hård mot dem. De visste inte hur konsekvent Lena 

var i det. 

Det var en av anledningarna till att hon hade svårt med 

översvallande positiva personer som alltid tyckte allting var bra. 

Den enkelspåriga positivismen var enligt henne en väldigt farlig 

form av förljugenhet som användes för att förleda. Hon blev alltid 

mycket misstänksam mot människor som alltid svarade positivt, 

att det löser sig, det ordnar sig. Av erfarenhet visste hon att de var 

de som lade ner minst jobb för att lösa något. 

Nackdelen var att eftersom hon ofta såg problemen fick hon 

rykte om sig att vara en svår en som bara såg det negativa. Själv 

uppfattade hon det som en mycket realistisk klarsyn. Hon ville 

helt enkelt ha problemen klara för sig innan hon försökte njuta 

av lösningen. Då hade många andra redan avfärdat henne som 

negativ. 

I själva verket var Lena en djupt optimistisk och orädd person 

som gav sig i kast med de svåraste saker, bara hon visste på 

ett ungefär vilka problem hon kunde tänkas möta. Det var ett 

problemorienterat sätt att ta itu med livet. Det gjorde också att 

hon var mycket tolerant mot sina vänner. Hon såg, identifierade 

och försökte inte släta över deras nackdelar, men hon dömde inte 

heller dem för dem. 

Människor som låtsades vara något de inte är, kom däremot 

väldigt lågt på hennes lista. Liksom människor som inte höll sina 

löften. Lena lovade aldrig mer än hon klarade av. De som jobbat

med henne tidigare uppskattade det, men för andra var det mer 

ovant. 

Hon var inte lättillgänglig och ville inte heller vara lättillgänglig. 

Därför ville många att hon var motsatsen, vilket inte heller var 

sant. Hon förbehöll sig rätten att vara avvaktande. Däremot hade 

hon en djup motvilja mot smilfinkar och lismare, som hon inte 

klarade av att dölja. Därmed kunde hon bli lite avvaktande. Micke 

med sina cyniska och kvicka kommentarer hade andra sidan rykte 

om sig att vara väldigt lätt att jobba med, vilket inte heller var sant. 

Han ställde mycket stora krav och kunde lätt köra över folk för att 

få den bild han ville ha. 

För att släta över sin tabbe reste sig Micke för att skaffa några 

fler mellanöl. Innan han hade hunnit ta många steg stötte han ihop 

med en mager tjej. 

”Se dig för din djävla tjockis”, fräste hon högt och tydligt till 

Micke. 

Micke skojade ofta om sitt utseende, för att ta udden av andras 

kommentarer. Egentligen tyckte han inte det var alls viktigt att han 

var lite överviktig och tunnhårig, ändå blev han oerhört sårad när 

andra använde det som vapen mot honom. 

Han tvärstannade och såg långsamt på tjejen uppifrån och ned. 

Hon var i de tidiga tjugoåren. Hon var också anmärkningsvärt lång 

och mager. Hennes ben var av den sort som bäst gjorde reklam för 

byxor istället för att kläs i tights, knotiga och med lår inte mycket 

tjockare än Mickes överarmar. Den magra överkroppen hade 

klämts in i en tajt T-shirt som kröp upp på axellederna på henne. 

Ansiktet var insjunket och Micke kände igen henne som en modell 

som hade synts flitigt i en av damtidningarna på sistone. 

När han långsamt granskat henne hela vägen, tog han ett steg 

bakåt och började granska henne nerifrån och upp. Tjejen var 

irriterad men kunde inte komma förbi Micke. En par röda rosor 

började blänka på kinderna i kontrast till den svarta klädsel hon 

valt och som bara gjorde henne ännu mer utmärglad. 

”Om jag såg ut som du”, började Micke långsamt och tydligt säga. 

”Då skulle jag överhuvudtaget inte kommentera andra människors 

utseende.” 

Sen vände han och gick vidare. Tjejen närmast spottade av ilska 

men kunde inget göra utom att drypa av, undan de omkringståendes 

skratt. 

När han kom tillbaka till bordet var han fortfarande upprörd. 

”Tänk om folk visste hur magra de där anorektiska modellerna 

är. De tycker kanske de är magra och lite fina i damtidningarna. 

Kläder hänger snyggt på tunna galgar, det vet varje modeskapare.

Men de som ser magra ut på bild är rena benranglen i verkligheten. 

Där ljuger våra kameror på ett sätt som inte är nyttigt. Genom att 

kameran lägger på vikt, söker art directors ännu magrare tjejer för 

att få dem tillräckligt slanka på bild. Det är därför sådana som hon 

får jobb”, avfärdade han incidenten. 

”Och du ser ut som en tunna på bild”, retades Lena. 

”Tyvärr, ack så sant” sa Micke som liksom de flesta fotografer 

själv hatade att vara med på bild. 

Samtalet kom att handla om yrkesfrågor. 

”Jag är fascinerad av hur det känns att vara på andra sidan”, sa 

Lena. 

”Vadå andra sidan?”, frågade Grönis och hakade en av 

servitörerna för att beställa en gin och grape tonic. Hon började 

sluddra lite lätt på orden och stortrivdes. 

”Jo, nu ringer journalister till mig för att intervjua mig. Och jag 

har upptäckt att jag som alltid är besviken på mina ’intervjuoffer’ 

för att de är så försiktiga, är helt plötsligt jätterädd för att säga 

för mycket eller fel saker. Jag vet ju hur mycket de vill ha något 

citatvänligt.” 

”Där ser du, det är inte alltid så lätt att umgås med 

pressen. Säg som jag brukar göra: Cykelslang är en av de stora 

uppfinningarna.” 

”Vad i jösse namn betyder det då?” 

”Ingenting, men de tystnar medan de funderar på det. Skål.” 

Grönis tog en klunk av sin nya drink och log brett. Hennes 

pillemariska uttalande och glädjen i det fick både Lena och Micke 

att storskratta. 

”Det är inte svårt att ha vackra ideal”, sa Micke. ”Det svåra är 

att leva efter dem.” 

”I vilket fall som”, slog Lena fast, ”så är jag glad över att jag inte 

normalt jobbar så mycket med reaktionsjournalistik. Det verkar 

ibland vara rent förnedrande.” 

”Jaså, och vad är reaktionsjournalistik?”, sköt Micke 

uppmuntrande in. 

”Det som oftast kallas nyheter. Något händer och tidningarna 

måste reagera på det. Fakta ska grävas fram, personer ska 

intervjuas. All hänsyn flyger ut genom fönstret och man ringer och 

besvärar folk när som helst och hur som helst. Allt för att just du 

ska få något som dina konkurrenter inte har fått tag i, även om alla 

grundläggande fakta är desamma för alla.” 

”Du har nog uppfunnit en ny terminologi där. Det var 

anledningen till att jag lämnade kvällspressens underbara värld en 

gång”, erkände Grönis som älskade att prata pressanekdoter.

”Det har ringt människor till mig och smörat helt hejdlöst. De 

kallar mig vid förnamn och försöker upprätta en intimitet med 

mig, fast de mycket väl vet att jag inte tål dem. En kille ringde 

från Bladet och antydde att eftersom vi en gång jobbat ihop borde 

jag ge honom mer information. Alla tycks veta att jag och Micke 

håller...” 

”De ringer inte mig. Jag tror inte de vet om att jag är inblandad”, 

avbröt Micke. 

”...på med något. Det enda är att han och jag var dödsfiender 

när jag var på Bladet. Han var en arrogant och överlägsen skitstövel 

som alltid kallade mig lilla flicka och försökte klappa mig på 

huvudet eller baken. Han ansåg att jag inte dög till någonting, men 

nu när han vill ha något från mig är jag helt plötsligt kandidat till 

journalistpriset. Vi avskydde varandra djupt och innerligt. Ändå är 

han beredd att slicka arsle hur mycket som helst.” 

”Ett sånt språk!”, sa Grönis låtsaschockerad. 

”Det är alltid på den stora massans stilla tigande som tyranner 

har tagit sig fram till makten”, hävdade Lena. 

”Tystnaden är farligare än skrikhalsarna. Skinnskallar är som 

myggbett. De irriterar och kliar lite, men mycket farligare är de 

inte”, Micke fortsatte debatten. ”De farliga är alla de som håller 

tyst, som inte säger till när någon använder rasistiska uttryck 

eller när skolväsende och arbetsgivare systematiskt trycker ned 

invandrarna. Ariane hade bättre utbildning än jag, men den fick 

hon inte tillgodoräkna sig här i Sverige för hennes utbildning var i 

ett afrikanskt land. Den sortens rasism gör mig så förbannad. Den 

är så svår att komma åt och inbyggd i hela systemet.” 

Rick började skruva otåligt på sig, han hade lurat till sig större 

delen av en jordnötsskål från en kille vid bordet bredvid. Lena 

gillade inte att Rick fick jordnötter som han inte kunde smälta 

ordentligt och som kunde fastna i tarmarna. Rick älskade jordnötter 

för att de var salta och goda. Lena ville inte orsaka bråk, hon såg 

hur mycket killen tyckte om att leka med den ständigt tiggande 

Rick. Hon tyckte det var dags att gå. 

När de hade fått på sig ytterkläderna och stod på trottoaren 

utanför hade vädret klarnat upp något. Lena föreslog en promenad 

med Rick, men Grönis tackade omedelbart nej. 

”Jag ska gå hem och fundera på varför jag inte blev författare 

istället. Författare har det bra. Allt som behövs är ett jäkla sittfläsk. 

Tja, kanske inte riktigt allt. Men att vara författare det måste vara 

som att vara gud. De skapar sina egna världar och befolkar dem 

med människor de själva valt, inte några påstridiga säljare som 

vill sälja telemarketingtjänster, och låter dem säga och göra vad de

vill. Snygga killar och sexiga män. Spännande äventyr och exotiska 

miljöer...” 

”De får till och med använda adjektiv, det får man inte när man 

skriver reklamcopy eller journalistik”, sköt Lena in. 

”Journalist är ett udda yrke. Det innehåller det bästa och det 

sämsta”, menade Micke. 

”Kan du för mycket som journalist kan du få problem att 

förklara för andra. Kan du för lite, är du ytlig och kan inte göra en 

story rättvisa. Yrket inbjuder till vänskapskorruption”, sa Lena och 

blev avbruten av Micke. 

”Inget fel i det. Det är vad som håller alla begagnade 

musikaffärer i Vasastan igång. Ja, nöjesjournalisterna säljer ju alla 

sina recensionsexemplar i de butikerna. Det är bra extrainkomster, 

liksom konsertbiljetter och annat de får och nasar vid sidan om. 

Varför tror du att alla som inte vill bli programledare vill bli 

nöjesjournalister?” 

”Reklam och journalistik vänder sig till de ointresserade, de 

måste locka in dem. Författare har intresserade läsare som vill 

läsa vad de skriver. Människor som har betalat för att läsa det. Att 

vara författare måste vara så nära att ha ett gudskomplex som man 

kan komma”, avslutade Grönis sin något udda slutfilosofering. Hon 

vinkande lojt med handen och viftade in en taxi som passerade på 

Dalagatan. ”Sköt om er, kids.” 

Rick ledde Lena och Micke nedför Dalagatan mot Barnhusbron. 

Obekymrad och lycklig över att få röra sig och lukta på 

kissfläckar och annat intressant drog han ivrigt i kopplet. Svansen 

stod förväntansfullt rakt upp och nosen stack ned som en 

dammsugarslang. Lena tog Micke under armen och de lät sig dras 

med. Vid det vinterstängda fiket i hörnet stod Eriksson i skuggan 

och såg dem försvinna bort. 

Han hade följt efter Lena i ett par dagar sedan Göteborgsutflykten, 

men hade aldrig fått sitt tillfälle. Pastorn var mycket irriterad och 

han var tvingad att ta större risker. Kravet på en olyckshändelse 

gjorde också saker och ting komplicerade. 

”Har du inte någon aforism att bjuda på ikväll. Vi har ju varit 

riktigt spirituella för en gångs skull”, retades Lena med Micke när 

de gick nedför backen mot Arlas huvudkontor. 

”Descartes sa: Jag tänker därför är jag. Jag säger: Jag tänker 

därför tvivlar jag.” 

Lena kontrade omedelbart med: ”Jag får post, därför är jag.” 

”Jag är dogmatisk, därför har jag rätt.” Micke gjorde en konstpaus 

och fortsatte: ”Är det inte vad som driver de här människorna i 

Kristi dårar... och en del svenska politiker?”

”Du är inte så dum som du ser ut”, skrattade Lena varmt och 

lutade sitt huvud mot axeln på Micke som såg mycket stolt ut. 

Eriksson stod utanför Sabbatsbergs sjukhus och såg dem gå ut 

på Barnhusbron. Då visste han vilken väg de skulle ta. Hundar är 

vanedjur som gärna går samma rundor och därför blir deras ägare 

det också. Eriksson vände om och gick snabbt över sjukhusområdet 

för att komma bort mot St Eriksbron. Han planerade att genskjuta 

Lena och Micke. 

De gick nedför berget vid Trygg-Hansas röda tegelborg. Vinden 

hade tilltagit och blåste kallt uppe på Barnhusbron med utsikten 

över Klara Sjö. Den hade det goda med sig att den blåste bort den 

tunga fuktigheten. När de kom ned på strandpromenaden var det 

riktigt behagligt. Rick tyckte det var så fint att han passade på att 

springa ut i kanalen och dricka. Han tyckte väl det bara var rätt 

efter att fått ligga under bordet på stamkrogen och bara fått äta 

salta saker. 

Lena och Micke småpratade om olika saker. Plötsligt vände sig 

Lena mot Micke. 

”Det där med att tänka och tvivla är inte så dumt, Micke. Tror du 

inte att det är bristen på tänkande som skapar fanatiker, människor 

som bara tror, fundamentalister.” 

”Det är väl en kombination”, svarade Micke allvarligt. ”De tror 

ju att de har funnit sin lösning, sedan sätter tron in och tar över 

förnuftet. Vad Pernilla gjorde var att hon återfann sin förmåga att 

tänka och ifrågasätta. Därför ville hon berätta. Det kostade henne 

livet.” 

”Jag tror inte Pernilla visste så mycket.” 

”Mycket nog för att de ville tysta henne. De här människorna är 

ju fanatiska i att täppa till alla luckor. De mördade Ulf Bergsand för 

att han var på väg att avslöja deras gömställe.” 

”Mordförsöket på oss häromdagen.” Luften kändes plötsligt 

kyligare igen. 

De passerade under St Eriksbron samtidigt som tåget skramlade 

förbi. Vid trapporna upp till terrassen korsade de Kungsholmstrand 

och Lena kopplade upp den motvillige Rick i skenet från de 

neonlysande Tulotabletterna. 

”Tror du fortfarande att Nelson är inblandad?”, frågade Micke 

lätt andfådd i trapporna. Lena dröjde med att svara. 

De svängde upp på terrassen. 

”Jag har inga bevis, men min...”, började Lena när en skugga 

rusade fram emot dem. 

Den kom från gården mellan husen på St Eriksterrassen. Där 

stod en container som dolt Eriksson. Han hade gissat rätt. Lena

och Micke hade valt att ta trapporna upp och gå hem till Vasastan 

via St Eriksbron. 

Instinktivt höjde Micke sin högerarm mot skuggan som rusade 

fram mot honom. Lena gick på hans vänstra sida och närmast 

avgrunden ned till Kungsholmsstrand gick Rick. Micke blev genast 

omkullknuffad. 

Först då märkte Lena angriparen. Hon kände trots det dåliga 

ljuset genast igen honom. Det var mannen från Birgittakyrkan 

i Kalmar. Runt honom stod en stark doft av Calvin Kleins cK 

One. En herrparfym vars doft Lena kände igen från överfallet vid 

Odenplan. 

Rick märkte också vad som pågick och han rusade genast fram 

mot Eriksson, vilket ledde till att han snärjde in Lena i kopplet. 

Micke försökte resa sig upp med hjälp av den skadade 

vänsterarmen. Då fick han ett hårt slag med något metallföremål 

över örat och föll omkull, oförmögen att röra sig på en lång stund. 

Han var inte medvetslös, men hans uppfattning av de kommande 

sekunderna var dimmig. Han låg i en hög och såg med oskarp syn 

en overklig utveckling. Långsamt insåg han att han hade blivit 

nedslagen av en pistol som Eriksson höll i handen. 

Lena släppte Ricks koppel för att värja sig mot Erikssons 

nästa slag. Han ville inte använda pistolen annat än i nödfall. 

Hans plan var att knuffa dem över räcket, fem våningar ned till 

Kungsholmstrand. Sedan skulle han försvinna via den tysta och 

stillsamma biten av Fridhemsgatan och Industrigatan genom HSB: 

s gigantiska bostadskomplex på Alströmergatan. Vid den tiden på 

dygnet skulle det vara få människor ute på de gatorna. Det fanns 

mest kontor i området. 

Eriksson hade ingen aning om att Lena var fullt kapabel att 

försvara sig mot en man i närstrid. Det blev en obehaglig och snabb 

överraskning för honom, när hon med ett hårt karateslag över 

hans handled fick honom att tappa pistolen. Lenas spark mot hans 

smalben missade när han kastade sig handlöst efter pistolen som 

skramlade mot asfalten. 

Lena såg pistolen glimma mot asfalten och tog ett par snabba 

steg fram för att komma åt att sparka bort den, men Eriksson hann 

först. Med pistolen riktad mot henne reste han sig på knä när Rick 

kom rusande. Han hade förstått att något var fel och attackerade 

Eriksson. 

Om det är något en terrier aldrig saknar är det mod. Rick 

visste bara att hans flockledare var hotad och han gjorde vad han 

kunde. Han fick grepp om Erikssons ben. Eriksson skrek till och 

kvävde snabbt skriket. Han reste sig med Rick hängande i vaden.

Han sparkade ut med benet och Rick tappade sitt grepp. Den lilla 

foxterriern hann inte mer än landa innan han med en morrning 

återigen kastade sig mot Eriksson som backade undan Lena och 

den attackerande hunden. 

Saker och ting gick inte som han hade planerat. 

Han fumlade ett mycket kort ögonblick med säkerhetsspärren. 

Han vek smidigt undan både Lenas och Ricks attack. Med ett öga 

på Lena som var tillfälligt ur balans koncentrerade han sig på Rick. 

Eriksson var i underläge och var tvungen att vända det snabbt. Han 

räknade med att Micke var borta ur striden ett tag till. Ytterligare 

orosmoment var att någon av de förbipasserande på St Eriksgatan 

skulle upptäcka vad som försiggick. Enda chansen var att avsluta 

det hela snabbt, oavsett hur. 

Rick kastade sig fram och möttes av ett skott. Den ulliga lilla 

varelsen tjöt till och föll till marken precis framför Eriksson. Han 

blev liggande och darrade en stund. Hemska ljud som Lena aldrig 

förr hade hört kom ur hans strupe. 

Men hon kunde inte tänka på Rick nu. Snabbt blockerade hon 

sitt sinne och motade bort bilden av den skjutna hunden. Hennes 

enda fokus var angriparen. Hon visste att hennes liv var i fara. Alla 

deras liv var i fara. 

Skottet gav Lena den öppning hon väntat på. Utan att tänka sig 

för attackerade hon dumdristigt nog återigen pistolhanden. Hon 

fick ett dåligt grepp och Eriksson kunde vrida sig ur det. 

Lena satsade istället på en våldsam svepspark som tog över 

Eriksson knä och fick honom att spinna runt. Själv kunde hon inte 

heller hålla balansen utan gick ned på knä. Nästa spark från en 

närmast liggande ställning vräkte honom i marken med en stöt som 

fick Eriksson att delvis tappa greppet om pistolen. 

Lena reste sig på ena armen och sparkade ut igen. Den här 

gången tog sparken rätt och Eriksson kunde inte hålla pistolen som 

for iväg flera meter. Lena hade haft tur. 

Eriksson kravlade sig snabbt på fötter men Lena var lika snabb 

och tog sig emellan Eriksson och pistolen. Hennes rygg var farligt 

nära balustraden. Eriksson såg en chans. Han struntade i pistolen. 

Hon försökte vika undan men fastnade i hans utsträckta armar. 

Eriksson slog snabbt ett grepp om hennes midja och började pressa 

luften ur henne. Obevekligt motade han henne mot balustraden. 

Med ett stön tryckte han ännu hårdare och lyfte samtidigt Lena 

uppåt. Lena började få svårt att hålla synskärpan. Hon kunde 

inte fokusera blicken. Hon kunde inte heller komma åt Erikssons 

ansikte som han tryckte mot hennes bröstkorg. Hennes armar 

fäktade vilt men utan effekt.

När hon kände balustraden mot sin korsrygg häktade hon sitt 

högerben mellan Erikssons ben och lutade sig så långt bakåt hon 

kunde. 

”Det är bra, bara hjälp till”, log Eriksson segervisst. 

Med bakåtlutad överkropp slog Lena med all kraft sina handflator 

över Erikssons öron. Genom att luta sig bakåt fick hon utrymme 

för armarna. 

Smällen och trycket över öronen, orsakade en sådan smärta att 

han inte längre kunde hålla henne. Lena försökte få omkull honom 

med sitt upphakade ben, men Eriksson lyckades backa undan med 

smärtan grimaserande i ansiktet. 

”Din jävla fitta. Belsebubs avföda.” 

Med en tjurrusning och ett högt kaiskrik kom han emot Lena. 

Lena stod lugnt kvar. Hon hade samlat sig och visste exakt vad 

hon skulle göra. 

När Eriksson var mindre än en meter från henne vek hon 

smidigt undan. Eriksson försökte stanna upp och i samma rörelse 

få grepp om hennes arm. 

Istället var det Lena som fick grepp om hans arm. Med hjälp av 

Erikssons rörelseenergi drog hon honom mot sig, vek ned höften 

och vred sig nästan ett halvt varv. Hon hade fångat Eriksson i ett 

perfekt höftkast. 

När hon kände att kraften i Erikssons rörelse var som starkast, 

släppte hon sitt grepp, istället för att som normalt hålla det kvar för 

att koppla ett låsgrepp när han landat. 

Micke hade klarnat till tillräckligt för att se hur Eriksson 

lyftes upp i luften. När Lena släppte greppet fortsatte hans kropp 

pendelrörelsen uppåt. Från sitt grodperspektiv tyckte Micke att 

Erikssons kropp bara växte och växte. Rocken gick upp och svepte 

ut som en skärm runt Eriksson. 

Fallet slutade inte med en tung landning på en judokamatta. 

Istället bars Eriksson upp mot balustraden. Han slog tungt i 

den uppifrån men kraften i fallet fortsatte föra kroppen över 

balustraden. 

Eriksson skrek aldrig. 

En otäck dov duns hördes ända upp till terrassen och Micke 

kravlade sig fram till balustraden för att kika över den. Med möda 

fick han armar och ben att fungera och han lutade sig över den 

grova putsen, för att fem våningar längre ned se Eriksson livlösa 

kropp ligga i en omöjlig vinkel över taket på en parkerad bil. Ett 

bylte i Cerrutttirock ur vilket allt liv hade försvunnit. Det enda 

Eriksson hade hunnit registrera var förvåning och en odefinierad 

insikt i att han nu skulle möta sin Gud.

Lena rusade fram till Rick. Hon kände att han andades 

fortfarande. Ur ett sår rann blodet. 

”Herre Gud”, sa Micke andlöst. 

Lena såg aldrig efter Eriksson. Hon visste att han var död. Det 

var inget hon hade ett behov av att bekräfta. Hon frågade snabbt 

hur Micke mådde, när han svarade att han var ganska OK lämnade 

hon honom åt sig själv. Det var inte okänslighet utan ännu ett 

exempel på hur Lena alltid lyckades hålla fokus på det viktigaste i 

ögonblicket. 

”Stanna här”, beordrade Lena honom. ”Jag tar Rick till 

djursjukhuset.” 

”Ring polisen”, skrek hon över axeln medan hon tog av sig sin 

jacka och svepte in Rick i den. Hunden stönade i medvetslösheten. 

”Du får ta hand om dem.” 

Micke masserade sin värkande nacke. Han hängde fortfarande 

klumpigt över balustraden och såg på den hemska synen nedanför. 

Förvirrad frågade han sig själv: ”Visst. Svara bara på en sak. Varför 

åker jag hela tiden på stryk när det är dig de vill åt?” 

”Det är åldern”, slängde Lena ologiskt ur sig över axeln. 

Hon rusade med den blödande Rick i famnen förbi några 

tillskyndande nattflanörer. På St Eriksgatan stoppade hon en taxi 

genom att kliva ut i körbanan utan en tanke på sin egen säkerhet. 

”Åldern? Det enda intressanta med min ålder är att håret växer 

på ryggen istället på hjässan”, muttrade Micke för sig själv. ”Han 

där nere slipper åtminstone det problemet.” 

Micke var ingen främling inför döden. Han hade mött plötslig 

död förut. Men aldrig förut hade han själv varit utsatt för en direkt 

attack. Förlupna kulor, flygplansbombardemang och opersonliga 

artilleriattacker hade han upplevt, men aldrig detta. Han grävde i 

innerfickan efter sin telefon för att ringa polisen. 

Han hörde redan hur polissirenernas tjut steg och sjönk mellan 

huskropparna på Kungsholmen. De kom från St Eriksgatan och 

fullbordade en omringning på Fridhemsgatan. Ljudet letade sig ut 

mot vattnets frihet mellan husfasaderna. 

Micke såg ned på byltet. Han första reaktion var att spy, men 

sedan vaknade yrkesmannen i honom och han rotade fram sin 

trofasta digitalkamera ur en av fickorna. Ljuset var otillräckligt, 

men det minskade inte bildernas groteska styrka, snarare väckte 

otydligheten och oskärpan bildens innehåll. Innehållet vann ännu 

en seger över formen. Precis som det skulle vara. 

Kameraögats distansering hjälpte honom både fysiskt och 

psykiskt. Det var inte en människa som Lena hade dödat, det var 

inte heller ett objekt. Det var en bild som skapats, som hans öga

skurit ut från den störande omgivningen och isolerat för framtida 

bevaring. 

I taxin hade tårarna kommit. Lena visste inte om det var oron för 

Rick eller det faktum att hon hade dödat en människa. Hon brydde 

sig inte heller. Taxiföraren märkte att hon grät i baksätet. 

”Oroa dig inte. Jag kör så fort jag kan. Han kommer säkert att 

klara sig”, sa han medkännande. 

Lena log tillbaka i backspegeln. Det var ett lysande, tappert 

leende som inte förmådde skingra skuggorna. 

Färden tvärs igenom Stockholm mot Djursjukhuset i 

Bagarmossen gick snabbt, men inte snabbare än att Lena kom till 

insikt att hon inte kände någonting över det faktum att hon dödat. 

Det var inte mord, det var självförsvar. Om det finns något som 

befogat dödande var det hon gjort en sådan händelse. Hon kände 

ingenting. Förutom oro över Rick och en stilla undran om hur 

Micke egentligen hade klarat sig. 

Lena spelade upp händelsen i sitt huvud. Det var som om en 

film spelades upp inför hennes ögon. Händelser hon inte reflekterat 

över när de hände fick nu en form och en tolkning. Det ändrade 

ingenting. Hon kände ingen skuld över att ha tagit ett liv. 

Det hade varit en primitiv reaktion. Han eller hon. 

Hennes reaktioner hade varit instinktiva, nedärvda genom 

generationer. Hon hade försvarat sitt eget liv mot en angripare som 

ville ta det. Motiverat självförsvar. 

Var det något fel på henne? Borde hon inte känna skuld? Borde 

hon åtminstone inte känna oro? Det fanns inget av det hos henne. 

Hennes oro var helt koncentrerad på Rick som andades ansträngt i 

hennes knä. Hon kunde känna blodets väta genom jackan. För Rick 

var hon orolig, men angriparen var oväsentlig. Rick var verklig. 

Var det så lätt att döda? Då är det inte underligt att dödandet 

sprider sig. Hon hade mött barnsoldater som dödat utan en 

blinkning. Nu förstod hon lättare hur det kunde ske. 

Den enda gnagande fråga som dröjde kvar i hennes huvud var, 

hur skulle det bli senare? När hon skulle sova? Skulle scenen 

hon just spelat igenom dyka upp åter och åter igen? Skulle det 

bli frågor om hon inte kunde ha avväpnat honom? Hade hon inte 

kunnat besegra honom? Hade hon kastat hon med avsikt över

alustraden? 

Nej, så skicklig var hon inte. Det var kraften i hans attack som 

hade fört honom över balustraden. Hon hade inte knuffat honom. 

Hon förstod att mannen som angripit henne också låg bakom 

morden på Pernilla och Ulf Bergsand. Hon kände ingen som helst 

empati för honom. 

Empati var ett viktigt begrepp för Lena. Det var hennes 

empati som gjorde henne så duktig i det hon gjorde. Hon hade 

inlevelseförmåga och förmågan att se saker från olika håll. Varför 

fungerade det inte nu? Var det primitiva hos människan så mycket 

starkare än det inlärda? 

Med ett ryck och en rysning insåg hon, att hon var en människa 

kapabel att döda. 

Nästa tanke var att om hon är kapabel att döda, då är varje 

människa kapabel att döda. 

I det ögonblicket skälvde Rick till just som taxin svängde upp 

vid Djursjukhuset. Hans ögon öppnades och hon kunde se paniken 

i dem. Hans kropp ryckte till och musklerna drogs samman. Hon 

kände livet i sina armar. 

”Det är bra, gubben lilla. Matte lovar att allt ska bli bra”, sa 

Lena tröstande med den ”talatillbarn”röst som hundägare så ofta 

använder. Rick vred sig och såg på henne. Hon såg hur uttrycket i 

ögonen ändrades till tillit, innan han slöt dem igen. 

Lena rusade genom dörrarna med sitt bylte. Taxiföraren följde 

efter, både av medkänsla och av oro för pengarna. 

När Micke och polisen kom ifatt Lena satt hon utmattad och 

hopsjunken på en stol utanför en operationssal. 

”Hur är det?” 

”Vet inte ännu. De håller på att operera honom.” 

Just då kom veterinären ut. Hon höll på att ta av sig den gröna 

operationsrocken. När hon såg Lenas och Mickes oroliga ansikte 

log hon uppmuntrande. 

”Han kommer att klara sig fint.” Lena kastade sig om halsen på 

Micke av glädje. ”Det var ett köttsår och vi har fått ta bort en bit av 

ett revben, men lyckligtvis skadades inte några vitala delar.” Hon 

sträckte fram handen med en plastpåse. ”Här är kulan.” 

”Den tar jag hand om”, sa en polis myndigt. 

Lena ville omedelbart se Rick, men han hade blivit ivägrullad 

till ett uppvaknanderum. Veterinären förklarade han var nedsövd, 

men visst kunde Lena få titta till honom om en stund. Under tiden 

fick Lena ge sin version av händelserna på St Eriksterrassen för 

polisen. 

”Vem är han eller var han?”, frågade Lena.

”Det vet vi inte”, svarade Micke. 

”Han hade ingen legitimation på sig och inget annat som visade 

vem han kunde vara”, sa polisen. ”Du vet inte något själv?” 

Lena berättade om att hon hade känt sig förföljd. Hon sa att hon 

var nästan säker på att det var samma person som suttit bakom 

henne på Pernillas begravning. Hon berättade om hoten och att 

hon kände igen herrparfymen. 

”Varför har ni inte anmält det?”, frågade polisen anklagande. 

Lena såg på Micke och mot hans tysta inrådan beslöt hon sig för att 

inte berätta hela sanningen. 

”Som journalist blir man alltid utsatt för hot”, avfärdade hon 

händelsen. Det var kanske inte hela sanningen, men trovärdigt.

”Vad som hände i kväll var väl mer än ett hot?” Polisen trodde 

inte en sekund på henne, men han beslöt att avstå från vidare 

förhör på Djursjukhuset. Han beordrade Lena att hålla sig tillgänglig 

för vidare ”samtal”.KAPITEL 13 

”Vi måste använda deras egna trick nu”, sa Lena till Micke när 

de kom hem från Djursjukhuset. ”Jag är övertygad om att herr 

Kenneth Nelson, mediemagnat och pamp, är nyckeln till hela den 

här grejen. Det är han som ligger bakom det här mordförsöket på 

oss.” 

Micke Molle sa ingenting utan hällde bara upp en stor cocacola 

i ett pintglas med mycket is. Micke var cocainist, det vill säga han 

missbrukade cocacola. Han hävdade själv att han hade legat av sig, 

tidigare kunde han avgöra från vilket land olika blandningar av 

cocacola kom ifrån. 

”Killen som trillade över St Eriksterrassen är säkerligen den 

som följt efter oss hela tiden. Eftersom varken vi eller polisen har 

en aning om vem han är kan inte heller de veta om att han är död. 

Det ger oss en möjlighet att istället skugga Nelson.” 

”Varför har jag en känsla av att jag inte kommer att gilla det 

här?”, frågade Micke sig själv, helt retoriskt. 

”Därför ska vi börja skugga Nelson idag. Det är lördag så han är 

säkert hemma, vilket gör det lättare att få tag i honom. Var bor han 

förresten?” 

”Det är ingen hemlighet. Han bor någonstans i Bålsta. Han har 

byggt en sådan där enorm skrytvilla där. Det stod en del om det i 

tidningarna för några år sedan. Men du Lena, har du skuggat någon 

förut?” 

”Hur svårt kan det vara? Det är ju bara att följa efter.” 

”Visst, visst”, svarade Micke.

Micke hade rätt. Att skugga en bil i stadstrafik är inte riktigt lika 

enkelt som det verkar i TVserier och filmer. Kanske är det för att i 

serierna och filmerna vet man vart bilen ska. 

Att hitta Nelsons lyxvilla vid Mälarens strand i Bålsta var inga 

problem. Villan låg enskilt och det fanns bara en enda tillfart. 

Lena och Micke kunde därför avvakta en bra bit från villan på en 

liten skogsväg. Kenneth Nelson var tvungen att passera dem för att 

komma hemifrån. 

Det hade stått två stycken Mercedes utanför villan. En silverfärgad 

och en röd. Lena gissade att den silverfärgade var Kenneth Nelsons 

egen, och hon hade rätt. Själva satt de i Farbror Pers veteranbil, en 

trettio år gammal Amazon som bara gått femtusen mil. Den hade 

mesta tiden stått i garage hos Farbror Pers svärfar. 

Farbror Per hade själv sedan länge gett upp försöken att förstå 

om trafikplaneringen i Stockholm skedde enligt någon form av 

sunt förnuft som var känd hos mänskligheten eller enbart på 

grund av fördomar och bilhat. Det skäl trafikplanerarna själva 

gav om miljöskäl var det minst troliga av alla, hur kunde det vara 

miljövänligt att tvinga bilarna att köra dubbelt så långt och stoppa 

och starta tre gånger så mycket på en sträcka, när det är bevisat att 

det är vid start och stopp bilen är som mest miljöovänlig. 

Micke läste en bok, han surade för att han hade förlorat 

slantsinglingen om vem som skulle köra. Lena hade fuskat i 

slantsinglingen eftersom hon inte ansåg att Micke skulle köra med 

sitt gipspaket. Därför föredrog han att läsa en biografi om Ansel 

Adams, den store amerikanske naturfotografen. 

De hade tur. Strax efter klockan tio gled den silverfärgade 

Mercedesen förbi deras gömställe. De följde efter på vad Lena ansåg 

vara lämpligt avstånd. På motorvägen in till Stockholm hade de inga 

problem att följa efter. Micke gav goda råd och rekommenderade: 

”Lägg dig femsex bilar bakom fläskmercan. Då kan han inte se dig 

i backspegeln.” 

”Bara han saktar ned lite så att jag hinner ifatt honom så 

mycket”, svarade Lena irriterat. Deras veteranbil hade inte 

riktigt samma motorresurser som Nelsons bil på motorvägen. Vid 

korset vid Bergslagsvägen hade hon dock Mercedesen i sikte igen. 

Trafiken hade nu tjocknat och Nelson kunde inte längre utnyttja 

sin bils överlägsna resurser så Lena och Micke hängde lätt på hela 

vägen in till Norrtull. 

Tre minuter senare hade de tappat bort honom. 

Nelson valde Sveavägen som var packad med helghandlare som 

tagit bilen in till city. Lena följde försiktigt efter. Vid Vanadisvägen 

bytte Nelson fil, bara för att trettio meter längre fram byta tillbaka.

Lena hade inte fått någon lucka utan hade legat kvar i sin fil. 

Nelsons körning visade hans otålighet, vilket förstärktes av den 

glimt Lena fick av honom när filerna nästan körde om varandra. 

Lenas fil rörde sig plötsligt snabbare än Nelsons fil, vilket var 

anledningen till att han bytte tillbaka. Men det gjorde att han nu 

bara var en bil före Lena. Hon kunde se honom trumma otåligt på 

ratten och skruva på bilradion. Av en slump höll Micke på med 

precis samma sak. Den ena reklamkanalen efter den andra spelade 

samma låt. 

Micke hittade inget han ville lyssna till. Om Nelson gjorde det 

kunde inte Lena höra. Lena duckade bakom den stora bakelitratten 

och försökte diskret dölja sitt ansikte med vänsterhanden. Hon 

tecknade till Micke hålla huvudet nedböjt, trots att det inte fanns 

någon som helst indikation på att Nelson någonsin sett hans 

ansikte. Förföljandet hade gett henne ett stygn av dåligt samvete. 

Man kollade helt enkelt inte upp människor på det sättet. Samtidigt 

var det spännande. Pulsen rusade varje gång hon trodde Nelson 

kunde se henne. 

Plötsligt svängde Kenneth Nelsons breda silveråk till vänster, dök 

in i en lucka som uppstått och accelerade, innan den utan blinkers 

svängde in på Frejgatan mitt framför den mötande trafiken. Innan 

Lena hade hunnit reagera var luckan i filen bredvid igentäppt och 

hon kunde bara med ögonen följa den silverfärgade bilen uppför 

backen. Utan att göra en vansinnesmanöver så fort filerna började 

röra sig igen skulle inte Lena kunna svänga vänster förrän nere på 

Tegnérgatan, sju kvarter längre bort. 

”Såg han oss?”, undrade Micke. 

”Vet inte, han kanske bara tog en smitväg. Vad gör vi nu?” 

”Jag tycker vi svänger av och tar en fika på Salinos vid Odenplan, 

Jag behöver köpa hem lite god salami. Du, nästa gång tar vi min bil. 

Den har en motor.” 

”Du får ändå inte köra.” 

”Jonas, jag vill inte höra några bortförklaringar. Varför har inte 

Eriksson hört av sig? Han rapporterade efter aktionen i Göteborg, 

men har sedan dess hållit sig inkommunikado. Varför?” 

Jonas af Cederlund var pressad. Han hade aldrig sett Kenneth 

Nelson i ett sådant stadie av psykisk upphetsning. För den som

inte kände honom skulle det säkert aldrig märkas. Rösten var lika 

lugn och övertygande som alltid, men tecknen fanns där ändå. Han 

hade kallat af Cederlund till mötet på kontoret med ett kortfattat 

telefonsamtal några timmar innan. 

af Cederlund hade sett fram emot en ledig höstlördag med sin 

fästmö. Han försökte inte ens protestera när Nelson gav sina order. 

Nelson var mer än hans arbetsgivare. Genom den extravaganta 

lönen hade af Cederlund accepterat att Nelson ägde en stor del av 

hans liv. Självklart delade de tankar och åsikter, men det var inte 

ovanligt i deras kretsar. 

Deras bakgrund var likartad, Lundsbergs internatskola och 

tolkutbildningen i det militära. Och även om det skiljde många år 

mellan dem gav det dem gemensamma värderingar. af Cederlund 

var också troende, men hade avsiktligt hållits utanför Kristi 

Dolkars inre aktiviteter även om han kände till vad det handlade 

om. Han var en reservkraft, men Nelson hade andra avsikter med 

af Cederlund nu. 

De satte sig i sammanträdesrummet och i två timmar dikterade 

Nelson för af Cederlund olika scenarier och möjligheter. De tog en 

paus och fortsatte därefter med att ta fram olika handlingar och 

papper. 

Klockan var en bra bit in på eftermiddagen när de bröt upp. 

Nelson reste sig och gick fram till af Cederlund. Högtidligt skakade 

han hans hand och gick snabbt sin väg. 

af Cederlund satt kvar, fortfarande osäker på vad som hade hänt. 

Han visste vad de hade gjort, men varför? Vad var betydelsen av det 

hela? Och varför hade Nelson tyst skakat hans hand? af Cederlund 

anade att något han ännu inte kunde formulera hade hänt och var 

på väg att hända. 

Han ruskade av sig känslan. af Cederlund, som så många 

framgångsrika män, fruktade känslor och föredrog att bara 

handskas med fakta som de såg dem. Han hade mycket att göra. 

Frågan var om han ens skulle hinna sova de närmaste dygnen. Men 

först var han tvungen att ta reda på Eriksson. 

På söndagen hade Lena och Micke bättre tur. De avvaktade på 

samma skogsväg som dagen innan. Den här gången hade de en 

kortlek med sig och satt och spelade ett parti okoncentrerad

skitgubbe. Som alltid förde de en närmast lika oviktig konversation 

som spände från skönhet till städer. 

”Skönhet sitter i ögat på betraktaren. Det är ett gammalt talesätt 

och helt sant. Ändå finns det saker som är gemensamma signaler 

för nästan alla kulturer. Som röda läppar”, sa Micke och nickade 

menande åt Lenas fylliga, något truliga läppar. 

”Skönhet är inte alltid viktigt.” 

”Bullshit”, sa Micke med eftertryck. ”Tro mig jag vet. Jag jobbar 

med det och jag är utsatt för det. Även om människor som blir 

vackra på bild inte alltid är det i verkligheten.” 

”Nej, jag menar allvar”, sa Lena. ”Skönhet är inte alltid 

viktigt utom i själva förförelseögonblicket, momenten när man 

uppmärksammar någon.” 

”För svenska tjejer är det väldigt viktigt, tro mig.” 

”Du är bara fördomsfull. Det är för att man möts på fel ställen. 

När man lärt känna någon ser man dem på ett helt annorlunda 

sätt.” 

”OK, jag kan hålla med om det”, instämde Micke tjurigt och 

rafsade åt sig korten för att blanda. Förloraren blandade alltid. ”Det 

är därför vi blir kära i filmstjärnor. Vi ser deras ansikte där uppe på 

den stora duken i ett par timmar. Det är ett koncentrerat tittande 

som gör att vi snart ser dem annorlunda än när filmen började. Så 

intensivt ser vi inte på vår partner under flera veckor sammanlagt. 

Dessutom förförs vi av deras rollkaraktärer.” 

”Vet du vad. Det är lite grann samma sak med städer”, hoppade 

Lena i tankeströmmen. ”Ta London. Det är Europas fulaste storstad, 

på ytan. Fula byggnader. Trångt. Dålig luft. Fast renare gator än 

Stockholm idag. Därunder finns Europas största smältdegel och 

en verkligt levande stad. En stilsättare som leder utvecklingen i 

design, reklam, mode och mycket annat.” 

”Vi måste åka dit igen när det här är över”, sa Micke och tittade 

upp. 

”Shit, vi höll på att missa honom.” 

Kortleken föll som höstlöv över framsätet i hans bil som hade 

ersatt Amazonen från dagen innan. Lena rivstartade bilen och 

körde ut efter Nelsons bil. 

”Hej, försiktigt!” 

”Inga baksätesförare, tack.” 

De hade inga problem att följa efter Nelson. De såg att han var 

ensam i bilen och han svängde inte upp på motorvägen in mot 

Stockholm, utan fortsatte istället på småvägarna mot Uppsala. 

”I think this is it”, sa Micke när de passerade en vägskylt mot 

Skokloster.”Låt inte honom se dig.”

Lena saktade ned och det var bara med möda de kunde hålla 

Nelsons bil i sikte på den slingrande vägen. Som tur var trafiken 

lätt. Någon enstaka bil och traktor dök upp och försvann in på 

någon liten avtagsväg. På en lång raksträcka var hon tvungen att 

tillfälligtvis släppa den silverglänsande statusförlängaren ur sikte. 

”Vart tog han vägen?”, frågade hon med panik i rösten när 

vägen återigen började slingra sig fram. ”Jag ser honom inte längre. 

Passerade vi inte en avtagsväg därborta. Hon accelerade bilen, men 

fick inte syn på Mercedesen.” 

”Jag vänder”, sa Lena och tvärbromsade så att Micke åkte fram 

i säkerhetsbältet och fick ta emot sig mot handskfackets lucka. 

Hon handbromsvände Audin på den smala landsvägen och körde 

tillbaka till avtagsvägen. ”Han måste ha kört in här.” 

”Vi prövar”, sa Micke. ”Men du, kör försiktigt. Jag har redan en 

bruten arm.” 

Efter ett par kilometer fick Micke syn på Mercedesen. Kenneth 

Nelon körde fort och vårdslöst på den smala grusvägen. Det var en 

öde väg och Lena fick åter sakta ned. Men nu visste de att de hade 

Nelson i sikte och dammolnet hans bil orsakade var lätt att följa 

trots att vägen vindlade fram mellan skog och åkermark. 

Vid Farmen svängde Nelson upp i allén och parkerade på 

gårdsplanen omedveten om att han hade blivit skuggad. Tanken att 

han själv skulle bli förföljd hade aldrig fallit honom in. 

”Vi är alla samlade för andakten”, hälsade Sten Pastorn välkommen. 

”Men först bör du ringa kontoret. Din assistent ringde just.” 

”Jag stängde av min mobiltelefon. Jag kommer om någon 

minut.” 

Pastorn gick in i det kontor som fanns på bottenvåningen. 

”Du hade ringt”, sa han direkt till Jonas af Cederlund. 

”Jag kan inte få tag i Eriksson. Han finns inte någonstans.” 

”Leta reda på honom”, sa Nelson kort och var på väg att lägga 

på luren. 

”Jag tror han är död”, hann af Cederlund skjuta in innan 

förbindelsen bröts. Pastorn hade uppfattat det sista ordet och satte 

luren till sitt öra igen. 

”Igen!” 

”Jag tror han är död.”

”Varför?” 

”Har du läst tidningarna”, frågade af Cederlund. 

”Ja.” 

”Det dog en man på Kungsholmen natten till igår.” 

”Jag såg det på kvällstidningarnas löpsedlar och det var någon 

kort artikel om det i Svenska Dagbladet.” 

”Jag tror det var Eriksson.” 

”Förklara vad du menar”, begärde Pastorn kort. Han undrade 

om inte af Cederlund hade rätt. Eriksson hade aldrig missat att 

höra av sig tidigare. Han var disciplinerad. 

”Mannen som dog är i rätt ålder. Han var klädd som Eriksson 

brukade vara.” 

”Ja... men Svenskan uppgav att han ännu var oidentifierad.” 

”Exakt. Men jag pratade med en kontakt jag har på en av 

tidningarna och det visade sig att en viss Lena Blom och någon 

Mikael Molle har varit inblandade i dödsfallet. Tidningarna har 

ännu inte kunnat skriva om det, så det är inte bekräftat, men om 

jag förstod rätt så har polisen uppgett till min kontakt att Lena Blom 

tydligen har slängt (?) mannen över räcket vid St Eriksbron.” 

Pastorn blev mycket tveksam. 

”Skulle hon kunnat göra det? Eriksson var, är mycket kompetent 

inom sitt område.” 

”Vem vet? De var tydligen två personer.” 

”Jag är mycket oroad. Försök fortsätta forska i det här. Ta reda 

på vad som har hänt Eriksson. Om det är sant har vi stora problem. 

Jag ringer dig i kväll.” Som en eftertanke fortsatte han. ”Herren 

vare med dig.” 

”Det här bara måste vara Farmen”, sa Lena och stirrade på den 

stängda grinden i början av allén. I slutet av de alltmer avlövade 

lindträden tade hon den ljusgula huvudbyggnaden och Mercedesen. 

Det fanns fler byggnader och hon skymtade folk som rörde sig på 

gårdsplanen. 

”Vad gör vi nu?”, frågade Micke och öppnade dörren. 

De gick ut ur bilen och prövade försiktigt grinden. Den var låst 

och gav inte efter. Micke skakade lite på den med sin oskadade 

arm. 

”Den måste vara fjärrstyrd.”

”Det ligger isolerat”, sa Lena eftertänksamt och såg sig omkring. 

Hon kunde inte se någon annan gård i närheten, men slöt sig till 

att något måste finnas längre fram, eftersom vägen fortsatte. ”Ingen 

brevlåda, ingen skylt. Det finns ingenting som talar om vad det här 

för ställe. Det bara måste vara deras högkvarter.” 

”Det har suttit en brevlåda eller något sådant här”, sa Micke 

och pekade på skruvhål och en fläck stor som en brevlåda på den 

vitmålade grindstolpen. Runt omkring var den vita färgen solblekt, 

men här hade den fortfarande en viss gräddaktig nyans kvar. 

”Jag vill gå in”, sa Lena och gjorde en ansats att klättra upp på 

grinden. 

Micke ryckte omedelbart tillbaka henne. 

”Ser du inte? Den kan vara elektrisk”, sa han och pekade på 

tråden som löpte över grinden. Den var fäst i isolatorer. Samma 

system fortsatte längs staketet åt bägge hållen. 

Pastorn var just på väg att börja sin predikan när Sten diskret 

kallade till sig honom. 

”Jag är ledsen Pastorn, men jag tror du vill se det här.” 

Sten ledde Pastorn till övervakningsrummet på andra våningen. 

Det var ett trångt litet rum med monitorer uppsatta längs väggen. 

Fönstret var igensatt så att rummet låg i ett halvmörker upplyst 

bara av en svag lampa på skrivbordet. En av arbetarna på Farmens 

satt framför TVskärmarna. 

Monitorerna visade i svartvitt olika delar av landskapet och 

byggnaderna. De var åtta stycken. Utplacerade runt om så att 

Farmen var bevakad från alla håll. Sten pekade på monitorn som 

bevakade grinden. 

Bilden visade två personer som stod och talade med varandra 

utanför grinden. Mannen höll just tillbaka kvinnan som hade 

skakat på grinden och just lyft benet för att börja klättra över. 

”Kan du ge mig en närbild?”, sa pastorn till teknikern som slog 

några lätta slag med fingertopparna på sin panel. Bilden kröp allt 

närmare tills Micke och Lena fyllde upp hela monitorn. 

”Det är den där satans journalisten”, nästan viskade Pastorn. 

Sten såg förvånat på honom. Det var första gången han någonsin 

hade hört Pastorn använda profaniteter. Det var med största 

tveksamhet ha sa: ”Hon måste ha följt efter dig hit.”

”Det fattar jag din idiot. Hur har hon lyckats koppla ihop mig 

med... Eriksson måste ha sagt något. Vänta, hon frågade om 

Farmen när hon ringde häromdagen...” 

”Är elstängslen påkopplade?”, fortsatte han. 

”Nej. vi kan inte göra det utan hot.” 

”Koppla omedelbart på strömmen. Jag bryr mig inte om någon 

blir skadad. Vi måste hålla henne härifrån.” Pastorn hämtade sig 

och insåg att han hade gjort vad de kunde. ”Håll koll på dem och 

släpp inte under några omständigheter in dem. Förstått. Sten, du 

stannar här och ser till att det blir gjort rätt för en gångs skull.” Han 

tog ett djupt andetag. ”Jag har en andakt till Guds ära att hålla.” 

”Vi kan inte stanna här”, sa Micke när han hörde något spraka till 

i tråden. Han tyckte han till och med såg en gnista i ögonvrån. ”Gå 

bort från grinden omedelbart.” 

Lena hade också hört det elektriska sprakandet i den kyliga 

luften och hon hoppade ett steg bakåt. Hon hade just varit på väg 

att klättra över grinden. 

”Någon kopplade på strömmen. De måste kunna se oss.” Hon 

kisade inåt allén till för att se någon person eller något. Allt var 

lugnt, bara vinden lekte i de nedfallna lindlöven. 

”Dolda bevakningskameror”, erbjöd Micke som förklaring när 

han drog Lena tillbaka mot bilen. ”Vi måste ge oss av.” 

”Lena, det är för stort. Vi måste kontakta polisen nu. Vi har hittat 

Farmen. Vi vet att Kenneth Nelson är inblandad. Vi har blivit 

utsatta för mordförsök. Vi har kopplingen mellan bombattentaten 

och förövarna.” 

”Vi har inga bevis.” 

”Vi är journalister. Vi behöver inte bevis.” Han hejdade sig. 

”Inte på samma sätt som polisen.” 

Lena körde Mickes Audi snabbt och aggressivt. Hon tänkte

alltid bättre när hon körde bil. Hon kunde köra bil, mekaniken 

i bilkörningen satt i hennes ryggrad vilket gjorde att hon kunde 

koppla bort en del av hjärnan medan hon körde, utom i tät 

stadstrafik vilket krävde alltför hög koncentration och intensitet. 

Landsvägskörning gav henne en ökad koncentration och skärpte 

tankeförmågan. Hon hade också erfarenheten, det allra viktigaste. 

Att köra bil och att gå ut med Rick var hennes tankepauser. 

Det var då hon formulerade sina tankar. Kanske var det en 

yrkessjukdom men det var ett av skälen till att hon var en så snabb 

och effektiv skribent framför datorn. Hon hade oftast tänkt igenom 

nyckelfraser och formuleringar i förväg. 

Micke höll tyst då han visste hur Lena fungerade. Han visste att 

hon skulle ta det rätta beslutet om han kunde hålla tyst och inte 

tvinga in henne på andra vägar. När de kom in i Stockholm igen 

körde Lena Klarastrandsleden, förbi deras bostäder i Vasastan. 

”Jag vill hälsa på Rick”, var hennes enda förklaring när Micke 

tittade frågande på henne. 

När hon parkerade bilen utanför Djursjukhuset stängde hon 

av tändningen och vände sig mot Micke som kliade skäggväxten. 

Han fick verkligen lägga band på sig själv för att hålla inne alla 

kommentarer och uppmaningar. 

”OK. I morgon åker vi upp till den där polisen i Uppsala och 

förklarar alltihop. De får ta det därifrån. Men Micke, det är min 

story och de ska inte kunna putta undan mig från det här. Det är jag 

skyldig Rick, Bergsand och Pernilla. Det är min story.” 

Måndagen tillbringade de på polishuset i Uppsala. Som väntat fick 

de en ordentlig utskällning av Dan Lundgren, men när Lena tyst 

reste sig upp för att gå och räckte ut handen åt Micke att han skulle 

komma med henne, tystnade Lundgren. 

”Förbannade Kalle Blomkvistare”, svor han högt och tydligt och 

lugnade sedan ner sig. ”Ta det en gång till.” 

Lena stirrade kallt på honom. 

”Snälla.” 

Då kunde inte Lena hålla tillbaka sitt busstrecksleende. 

Tålmodigt berättade hon än en gång vad hon och Micke hade 

kommit fram till och allt som hade hänt sedan hon senast träffade 

Lundgren. Han strök sin mustasch och förklarade: ”Ni måste lämna

en redogörelse för det här. Jag måste prata med mina chefer.” 

”Vi misstänkte det”, sa Micke och tog fram Lenas fickminne 

som han hade haft i handen. Spolarna snurrade fortfarande 

och han stängde med en distinkt tryckning på stoppknappen av 

bandspelaren. Dan Lundgren stirrade klentroget på honom och 

rev sig vanemässigt i Lindströmmustaschen. De hade bandat hela 

samtalet utan att han hade märkt det. ”Jag tror den här räcker 

just nu”, fortsatte Micke. ”Vi orkar inte upprepa det här en gång 

till.” Han log spjuveraktigt. Det var alltid lika roligt att driva med 

ordningsmakten. 

”Det där är olagligt”, började Lundgren aggressivt. 

”Du vet var du får tag i oss”, sa Lena och reste sig stelt från den 

obekväma besöksstolen. Besöksstolar på offentliga inrättningar 

är aldrig utformade för att uppmuntra de besökande att stanna 

länge. 

”Du är skyldig oss att hålla oss informerade. Och vi ska vara 

med när något händer. Glöm inte det”, sa Lena i dörröppningen. 

Det var ett krav hon hade avtvingat Dan Lundgren innan hon 

talade om något. 

”Förbannade jävla tidningssnokar”, svor Dan Lundgren 

maktlöst, men han skulle hålla sitt löfte så gott det gick. Hans dag 

var sannerligen förstörd. Nu skulle han inte bara vara tvungen 

att prata med sin chef. Han skulle tvingas berätta för kollegorna i 

Stockholm och på säpo också. Något han inte såg fram emot. Att 

amatörer hade gjort polisarbetet var illa nog, att de var journalister 

de måste stryka medhårs, var så att han var tvungen att ta en 

tablett mot magsyran. 

Vad han inte förutsett var svårigheten att få sina överordnade att 

tro på hela historien. 

Lena och Micke satt hemma hos Micke och tittade på hans 

widescreen-TV. De väntade på programmet Fotbollskväll. 

Djurgården hade spelat borta och de ville veta hur det gått. 

Ute på Farmen hade Sten öppnat vapenförråden och beväpnat 

de som var på Farmen. Dagmedlemmarna. de som bara kom ibland 

hade kontaktats och uppmanats att hålla sig borta eller om de så 

ville snarast anmäla sig på Farmen. 

Kvar var kärnan av Bibelläsarna, drygt trettio personer. De hade

varit febrilt aktiverade med att kontrollera bevakningssystemen 

och försvarsåtgärderna. Sten hade informerat dem om vad som 

hade hänt och de höll en gemensam gudstjänst. 

De var de utvalda. 

De hade utvalts att göra Guds arbete. 

Slutstriden mellan det Goda och det Onda närmade sig. 

”Varför hör inte Lundgren av sig?”, frågade Lena otåligt. 

”Byråkrati”, föreslog Micke. 

”Trodde de inte på oss?” 

”Tja, journalister och poliser är väl naturliga fiender”, försökte 

Micke lugna henne. 

”Skitsnack. Det finns inga som det är så lätt att skaffa källor hos 

som polisen. Vad tror du Elding har byggt sin karriär på Expressen 

på? Jo alla dessa snacksaliga poliser. De ser skiten hela tiden och 

vill åstadkomma något som lagen inte ger dem möjlighet till, därför 

läcker de som såll till pressen. Det håller frustrationen borta.” 

Micke insåg att det låg en hel del i Lenas något kategoriska 

uttalande. Han hade själv träffat många poliser som ville så mycket 

mer än de kunde eller fick göra. Han hade å andra sidan också 

träffat på en del riktiga skitstövlar bland poliserna, personer som 

själva borde sitta i fängelse. Det var inte bara en trend att alltfler 

poliser anmäldes, det fanns skäl till det, även om kåren fortfarande 

slöt leden nästan lika tätt som läkarna och piloterna. 

Han bläddrade med fjärrkontrollen i väntan på programmet 

Fotbollskväll hade redan börjat. Lena kände sig lugn. Hon var 

övertygad om att djurgårdarna skulle göra bra ifrån sig 

” ... spelare är koncentrerade men de skämtade i 

omklädningsrummet före matchen. Djurgårdspelarna var väldigt 

tysta och laddade”, sa kommentatorn i TV. Lena svor till. 

”Nej!!!” 

”Det är väl bra att de är laddade”, sa Micke och grävde i 

popcornskålen. Han höll automatiskt på att ge Rick några popcorn, 

men kom ihåg att Rick inte var där. Popcornen rann lamt ned på 

golvet. 

”Nej, nej. De är överladdade. De kommer att göra bort sig”, sa 

Lena med förtvivlan i rösten. 

Hon hade rätt. Djurgårdarna blev till rundningsmärken och 

gjorde en krampaktigt lam insats och förlorade med hela 40. 

Micke och Lena diskuterade olika möjligheter men det såg 

mörkt ut för Djurgården. 

Telefonen ringde.

”Det har blivit beslutat att vi ska undersöka det där stället 

imorgon. Vi har fått en husrannsakan och åker dit i morgon”, 

berättade Dan Lundgren för Lena. ”Ni får komma med som mina 

’gäster’, men ni måste hålla er i bakgrunden. Och ni får absolut inte 

publicera något utan vårt godkännande.”

”Visst, visst”, muttrade Lena surt. Hon tänkte inte låta polisen 

censurera henne. Det räckte med att hennes älskade Djurgården 

hade gjort bort sig kapitalt. Hon skämdes på deras vägnar. Att göra 

en så flat insats i en sådan viktig match, det var inte imponerande… 

KAPITEL 14 

Det fanns enligt polisen ingen anledning att göra för stor sak av Lenas 

och Mickes avslöjanden. Bevis saknades och det gällde att fastställa 

först om gården som kallades Farmen och Bibelläsarna hade något 

att göra med Kristi Dolkar och bombattentaten. Inofficiellt hade 

Lundgrens överordnade fnyst åt honom och menat att han borde 

veta bättre än att tro på ett par journalisters fantasier. 

Det fanns en hel del skepsis och ett visst motstånd mot att 

ens kontrollera upp Lenas och Mickes påståenden. De var dock 

yrkesmän och de visste att de nya uppgifterna kanske skulle leda 

till en lösning. Så efter ett visst argumenterande från Lundgren 

hade det gett med sig om att han åtminstone skulle kolla upp 

uppgifterna. Om de ändå hade kommit från andra än ett par 

journalister. 

Uppsalapolisen fick i uppdrag att kontrollera uppgifterna. Det 

var Dan Lundgren, en kvinnlig kollega och två uniformerade 

poliser som åkte ut till Farmen tillsammans med Lena och Micke. 

De valde att åka ut i blåvitmålade bilar för att ge det hela en mer 

officiell prägel. 

Deras ankomst utlöste en febril aktivitet och ett snabbt rådslag. 

Bilarna stod kvar utanför grinden och poliserna tittade 

misstänksamt på den elektriska tråden. Ingen kände sig manad att 

gå fram och kontrollera om det fanns spänning i den efter Lenas 

varning. 

Till slut la Micke sitt gipsbandage på tråden. Han hade först 

fuktat det i det daggiga gräset. Det var med allra största försiktighet 

Micke sakta sänkte gipset mot tråden, men något karakteristiskt 

fräsande hördes inte. Det fanns ingen elektricitet i tråden. Dan 

Lundgren lutade sig in över grinden och försökte få upp haspen, 

men det gick inte. 

”Den är låst. Det verkar vara någon form av magnetlås”, sa

Lundgren. ”Tuta lite så får vi se om något händer.” 

Plötsligt sprakade det till i en högtalare som ingen hade 

observerat på grindstolpen. 

”Vad vill ni?” 

”Det är polisen. Kan vi komma in?” 

”Vad gäller det?” 

Dan Lundgren var förvånad. Han hade inte väntat sig något 

motstånd. 

”Vi har några frågor”, svarade han avvaktande. 

”Vadå för några frågor?” 

”Vill ni vara vänliga och öppna grinden så kan vi ha den här 

diskussionen öga mot öga”, svarade Lundgren irriterat. 

”Vadå för frågor?”, sprakade det till i högtalaren igen. 

”Släpp in oss eller måste vi använda våld” svarade Lundgren 

med hög röst. Det var något onaturligt med att prata med en 

grindstolpe. 

Det blev tyst en lång stund. 

Uppe på Farmen redogjorde Sten i telefon för utvecklingen till 

Pastorn. 

”Vi har ingen anledning att släppa in er. Vi har inte begått något 

brott.” 

Lena och Micke konfererade tyst med varandra. Micke var villig 

att slå vad om att de inte skulle släppas in. Han var säker på att 

de övervakades med kamera, men han hade ännu inte sett var 

kameran satt. Den måste finnas gömd i grenverket på något av 

lindträden i allén. 

”Öppna grinden eller förstör vi den”, sa Lundgren med sin mest 

auktoritära polisröst. 

Sakta gled grinden upp. 

”Du förlorar, igen”, tryckte Lena till Micke med när de skyndade 

sig in i polisbilen. 

När bilarna rullade upp på gårdsplanen klev den smale och 

tunnhårige Sten ut på trappan. De såg arbetsklädda personer röra 

sig på gården. En traktor brummade på ett av fälten intill. Sten 

ställde sig bredbent och väntade tills bilarna stannat. Då tog han de 

få stegen nedför trappan och gick fram till den första polisbilen. 

”Vad är det ni vill?” 

”Kan vi gå in?”, frågade Dan Lundgren. 

”Nej. Vi stannar här.” 

Dan Lundgren förklarade deras ärende. Sten förnekade att 

gården var något slags högkvarter för gruppen som låg bakom 

bombattentaten. Han hävdade att de bara hört om dem på radion. 

Kristi Dolkar hade han aldrig hört talas om.

”Det här är en retreat. Vi erbjuder lugn och ro med studier i 

Herrens ord till människor som söker den sanna och rätta vägen.” 

”Ni kallar er Bibelläsarna eller hur?”, Lena kunde inte låta bli 

att lägga sig i vilket gav henne en ilsken blick från Dan Lundgren 

och de andra poliserna. 

”Vi är bibelläsare, ja. Bibeln är vårt rättesnöre”, erkände Sten. 

”Varför alla bevakningsgrejorna om allt ni gör är att läsa Bibeln? 

Det elektriska stängslet?” Det var Lena igen som lade sig i. 

”Vi är rädda om vår avskildhet. Detta är en religiös plats. Vilka 

är det där?” Sten vände sig direkt till Dan Lundgren som hade 

legitimerat sig och ignorerade helt Lena och Micke. 

”Det är Lena Blom och Mikael Molle, de är journalister.” 

”Vad har journalister att göra på polisärenden?” 

”De är, de är gäster...” 

”Polis-PR”, erbjöd Sten föraktfullt som förklaring. 

”Ja. Vi vill se hur det ser ut därinne”, sa Dan Lundgren. 

Sten tvekade länge. Först när Dan Lundgren började veckla ut 

ett papper han tagit fram ur ett kuvert från sin innerficka, ryckte 

han på axlarna. 

”Vi har ett husundersökningstillstånd här...”, började Dan 

Lundgren. Sten hade redan vänt honom ryggen och börjat gå 

uppför trappan. Dan Lundgren, Lena, Micke, den kvinnliga polisen 

följde efter. De uniformerade poliserna stannade utanför efter en 

uppmanande gest av Dan Lundgren. 

Sten ledde dem genom huset. Han sa nästan ingenting, men 

öppnade en del dörrar och visade med ett missnöjt minspel att de 

kunde titta in. 

”Samlingssalen.” 

”Kontoret.” 

”Matsalen.” 

”Gästrum.” 

Alla rum var tomma. Inte bara på människor utan nästan 

allting annat utom möbler. Det fanns sängkläder och madrasser 

i gästrummen de fick se. Det låg biblar i samlingssalen. Kontoret 

var rensat på papper och pärmar. Lena tittade i en papperskorg 

och såg en del hopskrynklade papper. Försiktigt smög hon åt sig 

ett papper. 

Hon vecklade försiktigt upp det när de gick genom en av 

korridorerna. Det var en fakturakopia på oblater och nattvardsvin 

från en firma specialiserad på religiösa artiklar. Den var daterad 

en vecka innan. Någon hade förutsett deras besök och rensat 

rummen. 

På övervåningen gick Sten demonstrativt förbi några stängda

dörrar. 

”Vad är det där inne?”, frågade Lena innan Dan Lundgren hann. 

Något som åter gav henne en irriterad blick. 

”Heliga rum”, svarade Sten kortfattat. 

”Vi vill se dem också”, sa den kvinnliga polisintendenten Sara 

Nilsson. 

”Det går inte. Det är våra heliga rum. De används för meditation 

och bön.” 

”Vi har ett papper som ger oss rätten att se allt här på Farmen”, 

sa Sara Nilsson. 

”Det här är ingen farm. Det är en retreat och en gård där vi 

ägnar oss åt ekologisk och giftfri odling. Och jag tvivlar på att ert 

papper ger er rätten att kränka heliga platser. Råder inte kyrkofrid 

i Sverige?” 

Poliserna såg förvirrat på varandra. 

”Kyrkofrid?” 

”Den här gården är en kyrka för oss. Vi är ett religiöst sällskap 

som utövar vår religion här. I grunden är det samma religion som 

är statsreligion i Sverige och detta är vår kyrka. Kyrkor måste inte 

ha klocktorn.” 

Dan Lundgren och Sara Nilsson förde en viskande konversation. 

Sten stod och såg på med en antydan till ett leende i mungipan. 

Som han väntat sig hade han fått poliserna osäkra och de kände 

ett behov att konsutera en av sina jurister. Ingen av dem hade 

någonsin blivit anklagad för att bryta kyrkofriden förut. 

Nästan omärkligt hade flera personer dykt upp i korridorerna 

och stod nu och såg på dem. De var inte hotfulla, utan de flesta av 

dem stod med lugna ansikten och knäppta händer. Utan att vänta 

på svar vände Sten tvärt och gick nedför trappan. Poliserna, Lena 

och Micke stod obeslutsamma kvar en stund men följde sedan 

närmast automatiskt efter honom ned till porten. 

Sten höll upp dörren och sa: ”Jag tror ni ska gå nu. Jag har 

svarat på era frågor och visat er vår kyrka. Vi har som ni ser inget 

att dölja. Gå nu. Gå i Jesu frid.” 

Lena såg på Dan Lundgren som var i bryderi. Han visste helt 

enkelt inte vad han skulle göra. Han var mycket tveksam till 

att använda polismakten till att vända upp och ned på kyrkan, 

som han nu tänkte på Farmen som. Samtidigt ville han göra ett 

ordentligt jobb. 

Just då öppnades en dörr i korridoren och en ung man kom 

backande ut i ljuset från lampetterna på väggen. Han drog något 

med sig, helt omedveten om människorna som stod och såg på. 

Plötsligt vände han sig om och gav ifrån det ett förskräckt utrop av

förvåning. Han började snabbt försöka skjuta tillbaka lådorna. Med 

några snabba steg var Dan Lundgren framme vid honom. 

Chockad stirrade han ned i lådan som inte var riktigt stängd. 

Hans högra hand trevade automatiskt efter Sig Sauern han hade i 

ett stängt hölster vid högra höften. Han vände sig om. 

”Det är automatvapen i...” Längre kom han inte. 

”Var vänlig och släpp pistolen”, hörde han en stillsam röst säga. 

Hans ögon sökte sig till rösten och såg först mynningen på en stor 

Magnumrevolver riktas mot sig. Blicken fortsatte upp till Stens 

ansikte. Han såg orden formas i det magra ansiktet: ”Varvänlig och 

ge mig pistolen, stilla och försiktigt.” 

Tiden var som frusen för Dan Lundgren. Han hade varit polis i 

över tjugo år, men det var första gången han hade fått en, som han 

tyckte jättelik, revolver riktad mot sig. Ologiskt tänkte han: ”i en 

kyrka”. 

Bakom Sten såg han att några av Bibelläsarna som hade dykt upp 

i korridorerna nu hade tryckt ihop Sara Nilsson, Lena och Micke 

i en tät grupp. En ung flicka med långt blont hår och ett öppet 

ansikte höll just på att ta ifrån Sara Nilsson hennes tjänstevapen. 

Två män muddrade en protesterande Lena och en mer stillsam 

Micke. Alla stirrade på Stens revolver, men Dan Lundgren kunde se 

att flera vapen hade dykt upp under tröjor och jackor och riktades 

mot hans lilla grupp. 

Dan Lundgren räckte försiktigt sitt vapen till Sten som nonchalant 

stoppade det i en ficka. Sten gestikulerade med revolverpipan att 

Dan Lundgren skulle gå förbi honom mot ytterdörren. 

”Förlåt”, hörde han viskande bakom sig. Instinktivt vände 

han sig om igen och såg på den unga mannen som hade baxat in 

lådan med kpistar och AK4:or i korridoren. Vapenfettet glänste 

ondskefullt i det svaga ljuset och Dan Lundgrens blick drogs dit. 

Det låg minst tjugo automatvapen i lådan. Dödsbringande och med 

magasinen på plats. 

”Herren hade säkert en mening med det här”, svarade Sten 

tröstande den förtvivlade unge mannen, knappt mer än en 

tonåring. 

Med händerna över huvudet tvingades gruppen ut på 

gårdsplanen. Därute stod två män i overaller och riktade två gevär 

mot de uniformerade poliserna. En annan kvinna gick fram och 

befriade poliserna från deras vapen. Ännu en rusade på en gest från 

Sten fram och öppnade bilarna för att kontrollera att det inte fanns 

fler vapen i dem. De uniformerade poliserna stirrade förvånat med 

hängande hakor på de vältränade och disciplinerade Bibelläsarna. 

”Ooops”, sa Micke tyst till Lena. Mer vågade han inte säga då han

genast fick en knuff i ryggen från en bister man i femtioårsåldern. 

”In i bilarna”, kommenderade Sten. ”Vi ska eskortera er bort 

från vår mark. Den kallas ibland Farmen”, avslutade han med ett 

snett humorlöst leende. 

När alla hade skyfflats in i bilarna med hjälp av någon extra 

knuff tecknade Sten åt Dan Lundgren att veva ned fönstret. 

”Vi kan tyvärr inte låta er snoka vidare här. Vi försökte vara 

trevliga och hjälpsamma, men... För oss är detta en helig och 

okränkbar plats och vi kommer aldrig att låta er, det vill säga, det 

samhälle vi inte erkänner att komma hit igen. Vi vill inte er något 

ont, men om ni försöker ta er in här igen måste vi försvara oss. Det 

är Herrens vilja. Han låter inte er kränka Hans mark igen.” 

Så fort polisbilarna var utanför grindarna sände de ut larm. De 

uniformerade poliserna lämnades kvar för att upprätta en vägspärr 

och stänga av all trafik. De fick stränga order om att inte provocera 

någon, men inte heller släppa fram någon. 

Dan Lundgren återvände med tjutande sirener till Uppsala för 

att snabbast möjligt rapportera och organisera nästa drag. Lena och 

Micke satt tysta i bilen, observerande och sugande som svampar i 

sig allt som sades och gjordes. De var bortglömda för ögonblicket 

vilket de passade på att dra nytta av. 

Inom några timmar vimlade trakten av polisbilar och vägspärrar 

upprättades överallt. Kravallutrustad polis och specialstyrkor 

kallades in. Väghinder sattes upp, kravallsköldar, hjälmar och 

skottsäkra västar delades ut. Matvagnar, husvagnar och andra 

mobila stationer upprättades. Det dröjde dock nästan tio timmar 

innan man upptäckte att det fanns en bakväg in till Farmen. Det 

var en outmärkt skogsväg som mest hade använts av traktortrafik. 

Vid allégrinden hade en gammal lastbil ställts tvärs över vägen. 

Strömmen i stängslet var påkopplad igen, vilket kostade en 

lågflygande fiskmås livet mitt framför ögonen på ett par poliser som 

var ute och rekognoscerade längs stängslet. Strålkastare lyste upp 

vägarna och fälten, men inte själva byggnaderna. 

Även bakvägen var spärrad när de kom dit. Först kom en grind 

de lätt kunde ta sig förbi. Längre fram mellan träden stod en stor 

grön skördetröska av märket John Deere inkilad mellan träden. 

Den hade körts in med sådan kraft att ett träd hade böjt sig något.

Det fanns ingen som helst möjlighet att ta sig fram med bil. Inte 

ens terränggående fordon kunde ta sig fram i det steniga och oröjda 

skogspartiet. 

I den hastigt upprättade sambandscentralen i en granngård ett 

par kilometer därifrån gjordes fåfänga försök att få kontakt med 

Farmen. De fyra poliserna och journalisterna förhördes gång på 

gång om gården, hur många som var där, hur såg det ut, hade de 

sett fler vapen, hur såg det ut inuti? Allt de kunde komma ihåg. 

Frågorna repeterades till Lena och Micke uttröttade förklarade 

att de hade sagt allting, flera gånger. De behandlades som om de 

var pestsmittade. Mer än en gång hade höga polisbefäl kommit in 

och påpekat deras oansvarighet i att underlåta att anmäla och så 

vidare. Lena fräste ifrån och krävde att polisen istället skulle hålla 

sina löften om att de skulle få följa dramat från första parkett. 

Efter långa och omständliga förhandlingar gick polisen med på 

att ge dem en viss frihet, så länge de lydde alla order och Micke 

tilläts hämta sin kamerautrustning. Lena passade på att ringa 

Farbror Per och Djursjukhuset. 

En diskret efterlysning gick ut. Polisen ville gärna tala med 

Kenneth Nelson. Kenneth Nelson stod inte att finna någonstans. 

Karen Nelson lät dem söka igenom den stora villan, men hade för 

övrigt absolut ingenting att säga utan hennes förvåning var enorm, 

enligt poliserna som hade genomfört uppdraget. De yngsta barnen 

hade blivit ordentligt uppskrämda och grät. En rasande Karen 

Nelson lovade att anmäla poliserna för grymhet och trakasserier. 

På CCS Holdings kontor uppgav en förvånad och förbindligt 

hjälpsam Jonas af Cederlund, personlig assistent till Kenneth 

Nelson att Nelson var på affärsresa. Men han kunde inte tala om 

hur polisen skulle kunna komma i kontakt med honom. Han 

lämnade efter långa förhandlingar Nelson mobiltelefonnummer 

till polisen som bara fick prata med Telias Mobilsvar. Diskret 

bevakning upprättades på alla ställen där Kenneth Nelson kunde 

tänkas dyka upp. 

Det var det största polispådraget i Sverige sedan 

Malexandermorden. Det gick givetvis inte spårlöst undan även om 

polisen vägrade att säga varför. De skulle hålla en presskonferens 

senare, uppgav Stockholmspolisens talesman. 

Utanför avspärrningarna trängdes journalister från Sveriges alla 

media. Spekulationerna löpte vilda. De flesta höll dock på att det 

måste ha något med spioner eller bombattentaten att göra. Några 

tippade till och med att polisen hade omringat Palmes mördare 

och var beredda att slå till. För säkerhets skull avdelade de större 

tidningarna några journalister att spåra upp Christer Pettersson.

Han var inte i sin lägenhet i Sollentuna och några optimister trodde 

att de kanske hade kommit på något. 

TV-bolagens OB-bussar hade parkerats där det fanns plats, 

lagom nära utan att hamna i riskzonen. Polisen hade försökt hålla 

dem borta, men flera av de bofasta snabbt insåg möjligheterna av att 

tjäna extra pengar genom att hyra ut el och vissa bekvämligheter. 

Toalettköerna i den närmaste bondgården var långa, även om 

bonden svor ve och förbannelse över alla de journalister som satt 

och sket runt hörnet på ladugården. Ett problem han blev av med 

när han släppte hundarna lösa. 

OB-bussarnas satellitdiskar och antenner riktades mot närmaste 

länkstation och en gång i timmen gjorde någon välkänd TV-reporter 

en ståuppare från ett improviserat manus som stoppades in mellan 

programmen på kvällen. De hade mycket lite att komma med. 

Ganska snart var dock alla eniga om att det handlade om 

bombattentaten. Det var den enda rimliga förklaringen till den 

stora polisinsatsen. Några mer företagsamma journalister började 

därför försöka få tag i Lena och Micke. Utan framgång. Varenda 

granne inom en mils omkrets hade blivit utfrågad av journalister 

och även om ingen hade mycket att säga syntes ändå ett mönster. 

Någonstans innanför polisens avspärrningar fanns en gård där 

några religiösa dårar höll till. Omdömet dårar användes flitigt av 

grannarna, men redigerades i de nationella TV-sändningarna. Ingen 

hade dock särskilt mycket att berätta om personerna på Farmen. 

Ingen hade träffat dem. Ingen hade umgåtts med dem. Ingen visste 

ens vad de kallade sig, vilket innebar att alla journalister utgick från 

att gården ägdes av Kristi Dolkar. Det hade Lena och Ulf Bergsand 

redan avslöjat att gruppen bakom bombattentaten kallade sig. 

Polisens improviserade presskonferens sändes direkt i alla 

TV-kanalerna. Talesmannen bekräftade att polisen hade spärrat 

av ett tre-fyra kvadratkilometer stort område. Han medgav 

också motvilligt att man trodde sig ha funnit de ansvariga bakom 

bombattentaten. Mer än så ville han inte säga. 

När några journalister upptäckte att Lena och Micke befann sig 

innanför avspärrningarna utbröt nästan ett upplopp. De krävde 

allihopa att få samma möjligheter och tillgång till avspärrningen 

som Lena och Micke hade. Själva var Lena och Micke mindre 

nöjda. De övervakades hela tiden av poliser och fick inte röra sig 

utan eskort en enda meter. 

”Djävla polisstat”, muttrade Micke djupt missnöjd när han hade 

försökt ta sig fram för att ta några bilder av allén och den gamla 

lastbilen. Han hade blivit handgripligen stoppad av några mycket 

allvarliga poliser i skottsäkra västar.

Det dröjde inte länge innan några vakna reportrar hade 

dragit sambandet med Waco i Texas. Där hade den amerikanska 

myndigheten BTA, Bureau for Tobacco, Alcohol and Firearms, 

tillsammans med FBI belägrat en religiös sekt som kallades 

Davidssekten efter sin ledare David Koresh några år tidigare. 

Belägringen hade slutat i en katastrof när de flesta sektmedlemmar 

brändes inne efter en misslyckad stormning. 

Inne på Farmen rådde ett stort lugn, något som stod i grov kontrast 

till kaoset och förvirringen utanför. Alla hade sin uppgift. De hade 

trimmats av Sten och ingen hyste några tvivel om det rättfärdiga i 

vad de gjorde. Sten hade tillsammans med den förre yrkesmilitären 

Nils befälet över alla försvarsanordningarna. 

Medlemmarna var uppdelade i skift och de visste vad de skulle 

göra. Genom sitt nät av bevakningskameror hade de uppsikt över 

polisens avspärrningar och hur de grupperade sig. Information 

polisen inte hade en aning om att Bibelläsarna hade. De trodde att 

bara huvudinfarten var kamerabevakad. 

De medlemmar som inte var upptagna samlades i samlingssalen 

och leddes i andakt av Pastorn. Han hade kommit bakvägen innan 

polisen var klara med sina avspärrningar. Hans flammande tal och 

starka förtröstan i Jesus och Herren Gud gav dem alla mod. 

Det de gjorde var rättfärdigt och de var alla soldater i kampen 

om Jesu Rike på jorden. Predikningarna avlöstes av bönestunder, 

psalmsång och andetalan. Tungomålstalandet genomsyrade 

stämningen i samlingssalen. Många var i extas. De trodde med 

hela sin själ och kropp att de stod inför den sista striden. De var 

garanterade plats i Himmelen för sin insats i den. 

Klockan tolv inföll en kort känsla av panik när alla ljus och 

monitorer slocknade. Polisen hade hittat elledningarna och beslutat 

att kapa dem. Inom två minuter var gårdens egna generatorer 

igång och monitorer och bevakningssystem fungerade perfekt igen. 

Besvikna tekniker och poliser svor för sig själva när de såg ljusen 

komma igång igen i sina nattkikare. Bibelläsarna tackade Gud.

Strax före klockan sex på onsdagsmorgonen körde gruppbefälet 

Ola Wenström sin pansarvagn igenom skogsdungen. Vagnen och 

de värnpliktiga hade lånats från närbelägna K1 i Kungsängen. Med 

motorsåg och en liten bulldozer hade man under natten röjt en 

möjlig väg ut mot fälten bakom Farmen. 

Försiktigt, men knappast diskret, mullrade vagnen fram mellan 

stenblocken och träden. Det var en slingrig väg och de var tvungna 

att ha alla ljus tända för att undvika gropar och skrevor. Avsikten 

var inte att göra en attack utan de var ute på en sondering. De var 

alla frivilliga och hade stränga order om att inte komma för nära 

Farmen. Deras uppdrag var att se om man kunde föra fram fordon 

den vägen och öppna upp en andra front mot Farmen. 

Den fula kamouflagefärgade bandvagnen tog sig fram genom 

skogen. Nosen stack ut och Ola Wenström avvaktade order i 

sina hörlurar. I sambandsledningen utbröt en kort diskussion. 

De försiktiga var nöjda med de framsteg de hade gjort. De mer 

aggressiva befälen ville köra närmare Farmen. 

Ledningen visste att det fanns stora diken längre fram som 

bandvagnen skulle få svårt att forcera. De visste inte att dikena 

hade grävts fram av Bibelläsarna de senaste veckorna och var 

konstruerade så att inget fordon skulle kunna ta sig över dem utan 

hjälp av ingenjörstrupper. 

De aggressiva vann och Ola Wenström fick order att köra 

vidare. 

Han kom trettio meter ut på vad som till för några veckor 

sedan hade varit en fredlig rågåker med åkersorkar och fågelbon 

som enda invånare. Rågen var borta och Farmens jordbrukare 

hade redan börjat plöja ned de kvarlämnade rågstråna i den feta 

uppländska myllan. 

Där stoppades bandvagnen av en granat. 

Det var ingen ren träff utan alla lyckades ta sig ut ur bandvagnen. 

En av de värnpliktiga, en invandrare i andra generationen förlorade 

ett ben. Det hade klämts fast när metallen i bandvagnen skrynklade 

ihop sig vid granatens träff. De hade alla haft tur då bandvagnen 

aldrig fattade eld. Eld är en ryslig sak för alla som är innestängda i 

fordon av olika slag. Det värsta som kan inträffa. Deras upphetsade 

rop på hjälp över radion ledde till en snabb insats från deras 

kamrater. En ambulanshelikopter tillkallades och landade i en 

glänta ett hundratal meter bort. 

Smällen hade hörts över hela trakten i den kyliga morgonluften. 

Den hade fått journalisterna att kasta sig över polisens talesmän 

och de försökte alla få iväg någon som kunde ta bilder av den

demolerade bandvagnen. Polisen försökte stoppa dem. 

Bandvagnen hade inte varit polisens enda försök att ta sig 

fram till Farmen. En fotpatrull hade försiktigt smugit sin in under 

eltråden från den östra sidan. Patrullen avbröts när dess ledare 

steg på en landmina från Bofors. 

Minan hade kostat några få kronor att tillverka och tillhörde 

världens mest spridda vapen. Den fanns överallt där det hade varit 

krig och skördade offer långt efter att alla krig var slut. Minor är 

det vidrigaste av alla vidriga vapen människan har uppfunnit och 

Sverige är en av de största exportörerna av denna vidrighet. 

Det är ett vapen som används mot människor. Inte för att 

döda, utan för att lemlästa och försätta människor ur stridbart 

skick, samtidigt som de ska bli en börda för sina egna. Att se sina 

kamrater förlora ben, armar, magen och ibland även huvudet av 

kringflygande metalldelar anses ha en avskräckande effekt. Och 

att föra tillbaka skadade från detonerade minor reducerar alltid 

fiendens antal på två sätt, vilket kan tyckas vara militärt fiffigt. 

I patrullen träffades andremannen av sin ledares avslitna 

vänsterfot. En upplevelse han aldrig skulle glömma. Foten med 

den grova kängan slet upp ett sår på hans kind, men det som 

gav honom de värsta mardrömmarna var det förtvivlade skriket 

från patrulledaren innan chocken satte in och barmhärtigt nog 

berövade honom medvetandet medan hans kamrater släpade 

honom tillbaka. Det ordlösa tjutet ur hans strupe var något 

patrullmedlemmarna hörde om och om igen. Både i sina drömmar 

och när de var vakna. 

Ambulanshelikoptern fick landa nästan omedelbart efter att 

den hade lyft på väg till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Den hade 

nu två svårt chockade och lemlästade passagerare. En upplevelse 

piloten och sjukvårdspersonalen inte ens hade kunnat drömma om 

när de blev utkallade en stund tidigare. 

Sverige var i realiteten i krig för första gången sedan 1809. Ett 

krig mot en grupp av landets egna medborgare, som använde vapen 

de stulit från landets egna vapenförråd. Det var som att slåss mot 

sin egen skugga och myndigheterna tog det enda möjliga beslutet. 

De förbjöd alla aggressiva handlingar mot Farmen och Bibelläsarna. 

Deras enda vapen var att svälta ut dem. Att vänta ut dem. Att 

förhandla med dem. Förr eller senare skulle det lyckas.

KAPITEL 15 

När pressen hade mjölkat det mesta ur de katastrofala besluten 

och dess konsekvenser under natten mellan tisdag och onsdag 

infann sig ett underligt lugn och en rutin kring avspärrningarna. 

Alla visste att inget skulle hända. Med tanke på de katastrofala 

resultaten skulle polisen inte ta några ny offensiva beslut. 

Kaoset utspelades i massmedia. Politikerna gjorde utspel på 

utspel. Inte oväntat krävde moderatledaren hårda tag och att 

armén skulle sättas in. De övriga partiledarna gick på regeringens 

avvaktande och försiktigare linje. Rubrikerna lyste krigssvarta i 

tidningarna, men innehållet var tunt. Alla tidningar publicerade 

artiklar om militanta sekter och parallellerna till händelser i USA 

var många. Det var färre som drog kopplingen till militant religiös 

fundamentalism i andra länder innan Lena och Micke via sin 

snabbt upplagda webbsida pekade på sambandet. 

Tillsammans med Tiders redaktion hade de kontinuerlig 

bevakning som publicerades på webben. Den webbplatsen kom 

att bli en av de viktigaste nyhetskällorna för deras kollegor som 

inte rasade mindre över deras privilegierade ställning innanför 

avspärrningarna. 

Vad de inte visste var att Lena och Micke hade tvingats gå 

med på att censurera sidorna innan de kunde publiceras. Polisen 

godkände inga nyheter som gav information från den aktuella 

situationen innanför avspärrningarna. Polisen var nu helt 

säkra på att de inspärrade hade tillgång till de flesta moderna 

kommunikationsmedel. De försökte störa telefonledningar och 

eventuella datorledningar, men kommunikation via satelliter 

kunde de inte komma åt. 

Livet på Farmen växlade mellan vakttjänstgöring, matlagning, 

sömn och bönestunder. Alla aktiviteter inom jordbruket hade 

lagts ned. Alla bad oftare än vad de sov. De befann sig i en form 

av religiös extas, men fungerande ändå som en vältränad och 

hårt drillad militärgrupp. Mer motiverade och mer skärpta än de 

värnpliktiga militärer som stod emot dem knappa kilometern bort 

och hade långtråkigt i det råkalla vädret.

Budfirmorna hittade en ny marknad. De körde bud från 

hamburgerrestaurangerna i de omkringliggande samhällena. De 

flesta journalisterna föredrog Big Mac, men en del ville ha sallad. 

Artiklar knattrades in på de bärbara datorerna och sändes in till 

redaktionerna med hjälp av GSM-telefoner och modemkort. Den 

moderna informationsteknologin fungerade perfekt, även om 

många fick tigga ström av bonden för att ladda batterierna. 

Ingen vågade lämna sin post. De sov i kalla och fuktiga bilar. 

Journalisterna från de större tidningarna fick dock snabbt ut 

inhyrda husvagnar som parkerades överallt där de fick plats. 

Bönderna närmast tog självklart väl betalt för att tillåta dem att 

ställa upp vagnarna på deras marker. Det fanns en slags lägerkänsla 

hos journalisterna, bara grillningen av korv över öppen eld 

saknades. Vilket fick en spjuver från Dagens Nyheter att ordna det 

sent en kväll. Det blev en succé även om korven var vidbränd och 

de hade problem med att släcka brasan. Journalister är inte främst 

kända för sin vildmarkskänsla, även om många av de manliga gillar 

att jaga också med bössa. 

De var våldsamt avundsjuka på Lena och Micke som befann sig 

närmast händelsernas centrum. Och polisens informationsavdelning 

mottog hela tiden protester. Protester de hade svårt att värja sig 

emot då de själv helst ville få bort Lena och Micke. 

Då och då fick Lena hjälp av polisen att ta sig in till stan. Hon 

var kluven. Journalisten i henne sa att hon var tvungen att vara 

på plats, men hon ville också besöka Rick som hämtat sig snabbt 

och glatt hälsade på henne vid varje besök. Och ärligt talat var hon 

efter 48 timmar utanför Farmen dödligt trött på det hela. Sedan 

minan exploderade hade absolut inget hänt. Polisen och militären 

pratade och planerade. De gjorde ständiga och fåfänga försök att 

få kontakt med någon på Farmen. Journalisterna hölls utanför allt 

som sades. Det gällde öven Lena och Micke, även om de fysiskt sett 

befann sig innanför avspärrningarna. Informationsmässigt var de 

lika långt borta från händelserna som sina kollegor. 

Man spanade på varandra och både helikoptrar och flygplan 

tog bilder ovanifrån. Den civila flygtrafiken hade omgående 

förbjudits efter att Expressen hade lyckats flyga över Farmen med 

en helikopter. Ett uppdrag som resulterade i sex sidor bilder av 

byggnaderna och några skyddsvärn på mittuppslaget. 

Chefredaktören fick ett personligt samtal från rikspolischefen 

efteråt. Vad som sades var okänt, men ingen civil helikopter flög 

över Farmen efter det. Man gissade och spekulerade. 

Ingen visste något utom människorna på Farmen. Och de 

pratade inte med någon.

En svart marknad på batteridrivna dataspel utbröt. Nintendospel 

som var avsedda för barn såldes svart för hundratals kronor bland 

journalisterna. Böcker och varma kläder var andra åtråvärda 

artiklar. Sysslolösheten tog på journalisterna och poliserna. 

Tanken är att en belägring ska göra de instängda nervösa och 

desperata nog att komma ut. Vid Farmen var det de utanför som 

var rastlösa och hela tiden hoppades på att något skulle hända. 

Livet på Farmen kännetecknades av att alla kände ett syfte. Om de 

någon gång kände minsta tvivel gick de till samlingssalen där någon 

av Kristi Dolkar hela tiden predikade och vägledde dem i bön och 

Bibelläsning. Däremellan hade de vakttjänstgöring antingen i något 

av rummen för elektronisk övervakning eller ute i färdigställda 

värn runt om byggnaderna. 

Vapenvård och vapenkunskap praktiserades hela tiden. Det 

mesta inne i mangårdsbyggnaderna för att undvika den övervakning 

de var övertygade om förekom. En grupp skötte matlagningen. 

Kristi Dolkar planerade och övervakade allting. Deras auktoritet 

låg som ett skyddande valv över allt. Ingen tvivlade. 

Stämningen var inte frivol, men den var uppsluppen. Ingen 

kunde tänka sig att ifrågasätta vad som hände. För de instängda 

var allt kristallklart. De straffades och plågades för sin tros skull. 

Det var de, mot ondskan i samhället, manifesterad i polisens och 

militärens förföljelse och belägring. 

Alla hade ett syfte. De behövdes. De hade en funktion. Ingen 

tänkte på moralen. Den fanns där ändå. Känslan av förföljelsen 

slöt dem samman. Det rättfärdigade deras sak och bevisade att 

de hade rätt. Den påminde dem om andra kristna som förföljts 

och helgonförklarats för sin tro. Det var ett modernt martyrskap 

vars konsekvenser de inte ens reflekterade över. Varför skulle de 

ifrågasätta något som inte behövde ifrågasättas? 

Deras uppdrag kom direkt från den Högste, Gud den allsmäktige, 

vilket deras ledare aldrig någonsin glömde att påminna dem om. 

Både innanför och utanför avspärrningen ställde man in sig på 

att det hela skulle bli långvarigt. Micke frågade Lena om han skulle 

fixa fram en adventsljusstake till deras husvagn som UNT snabbt 

hade försett dem med. I husvagnen fanns telefon, datorer, modem 

och allt annat som gjorde att UNT för första gången blev den tidning

alla läste först varje morgon på nyhetsredaktionerna i hela landet. 

Däremellan surfade de på nätet och uppdaterade webbsidan för 

Tider. De kände sig faktiskt rent ut sagt uttråkade. 

Allihop hade fel. 

Under torsdagen hände inget utanför avspärrningarna. Polisen och 

militären avlöste varandra och Lena längtade efter att gå på krogen 

och ta ett par öl. Hon var otålig till sin natur och även om hon hade 

lärt sig tålamod och att vänta föredrog hon att själv agera. Hon led 

av lappsjuka, hon ville se människor. Följa sina vanliga rutiner. 

Micke passade på att förbättra sin skönhetssömn, vilket inte 

hjälpte Lenas rastlöshet. Hon var avundsjuk på Micke som hade 

lärt sig sova överallt. Hon saknade promenaderna med Rick. Det 

var hennes tankestunder. Då skrev hon en stor del av sina arbeten 

uppe i huvudet. Formuleringar prövades och om de höll för 

promenaden hem skrev hon upp dem. 

En stor del av tiden satt de i telefon. De pratade med Grönis 

och UNT om artiklar och bristen på händelseutveckling. Micke 

ringde sin gamla mor och ljög henne full med anekdoter om hur 

spännande allting var. Varje samtal avslutades med långrandiga 

försäkringar om att han inte skulle ta några risker. Lena betraktade 

roat hur Micke pressades att ge det ena löftet efter det andra med 

fingrarna korsade. 

De ringde sina vänner och berättade små detaljer som fick dem 

att känna sig utvalda och märkvärdiga. Livet hade snabbt blivit 

rutin i den provisoriska lilla staden. 

Bakom kulisserna i ledningen utspelades den ena intrigen efter 

den andra. De aggressiva ville inte ge upp utan lade fram den 

ena planen efter den andra på hur man skulle storma Farmen. 

Rikspolischefen suckade tungt och stoppade alla dumheter i dess 

linda. Det skulle aldrig bli tal om att storma Farmen och sätta fler 

liv i fara. Det var helt politiskt, moraliskt och mänskligt omöjligt 

hur gärna de aggressiva i insatsgruppen än ville och hur mycket de 

än tränat för det. Det var politiskt helt omöjligt. 

Ofta tittade Dan Lundgren över till Lena och Micke i deras 

husvagn. Han sa aldrig något om vad som hände i ledningscentralen, 

men hans suckar och ögonrullningar sa Lena mer än ord. De tre 

höll snabbt på att utveckla en vänskap. Om inte annat var det

oligare att spela Yatzy på tre än på två. 

Några gånger varje dag stod de vid stängslet och försökte gissa 

vad det var som pågick en bit bort i den ljusgula byggnaden. De såg 

fordon röra sig och ibland kunde de i kikaren se någon patrullera 

längs den inre ringen eller avlösa en vakt med automatvapnet 

hängande runt halsen. De utbytte teorier om det de såg. De 

namngav några av Bibelläsarna efter deras utseende. Det var 

Tjocken, Spinken, Håret, Långben och Rullatorn (som fick sitt 

namn från sin rullande gång). De hade oftast vakten på framsidan. 

Ibland vinkade Lena till dem. De vinkade aldrig tillbaka. 

På fredagseftermiddagen inträffade något. Men ingen utanför 

avspärrningen visste riktigt vad. De hade inte sett någon 

vaktavlösning sedan morgonen. 

Ledningscentralen begärde till slut upp en helikopter som skulle 

fotografera och skicka bilder med telefoto. Helikoptern hade en 

värmekamera som direkt avslöjade om människor eller djur rörde 

sig nedanför. Den användes ibland i spaningar efter försvunna 

barn. Kameran avslöjade att de kamouflerade skyddsvärn som de 

tidigare så noggrant hade spanat på var tomma. Inga människor 

syntes till. 

Återigen framförde den aggressiva falangen att man skulle 

storma. De mer försiktiga och förnuftiga påpekade att platsen var 

minerad och bara för att man inte såg några betydde det inte att 

den inte var försvarad. Att området var elektroniskt övervakat 

förbättrade inte oddsen för en attack. 

Frågan de ställde sig var om de instängda hade lyckats smita. 

Fanns det tunnlar ut från Farmen? Nya avspärrningar upprättades 

längre bort, men de gav inga svar. 

Den machoutstrålande ledaren för den aggressiva falangen såg 

föraktfullt på sina kollegor. De skulle aldrig bli något eftersom de 

inte vågade något. Hans män var vältrimmade och inga religiösa 

dårar skulle kunna stå emot dem många minutrar. Visst skulle det 

kanske bli en del förluster, men det får man räkna med. 

Dagen gick långsamt och sakta sjönk spänningen utanför 

avspärrningen. Ingenting hände och det var kallt och rått att stå 

och stirra i det disiga ljuset mot byggnaden som låg rofull och stilla 

framför dem. En efter en drog sig journalisterna i grupper tillbaka

till sina husvagnar och bilar. Fredagskvällen närmade sig och här 

satt de fast ute på vischan. 

”Systemet stänger”, kom någon av dem på och en shoppinglista 

upprättades. En budfirma kontaktades och inköpen skulle bli 

klara i tid. Förväntan över en flaska maltwhisky piggar alltid upp 

stämningen i en grupp tidningsmänniskor. Irish Coffee och Irish 

Tea stod också högt på önskelistan inför kvällens väntan. Ett 

civiliserat sätt för förbättra smaken på kaffe och té. Flera husvagnar 

utrustades också med portabla satellitdiskar för att ge de väntande 

sin dagliga dos TV-nyheter. 

De som vaktade avspärrningarna hade inte samma muntrationer 

att se fram emot. De var fortfarande på helspänn, särskilt de 

som bevakade baksidan där de hela tiden såg den ramponerade 

bandvagnen stå svartsvedd och kamouflagemålad en bit in på åkern. 

För dem var det ingen spännande utflykt utan ett en skrämmande 

verklighet, om än osannolik i det uppländska kulturlandskapet. 

Mobiltelefonens obehagliga kvittrande bröt tystnaden i husvagnen. 

”Micke.” 

”Jag vill tala med Lena Blom, är detta rätt nummer”, svarade en 

vänlig och behaglig röst med ett mycket liten nervös överton. 

”Ett ögonblick. Det är till dig Lena”, sa Micke och kostade 

oceremoniöst över telefonen till Lena som låg utsträckt i en soffa 

och bläddrade i en bunt tidningar. Han var van vid samtal från 

okända och var inte alls nyfiken på vem det kunde vara. 

”Ja.” 

”Ikväll klockan sex kan du få en intervju. Det är bara rätt. Du 

hittade oss och du får skriva slutordet.” 

”Nelson?”, frågade Lena men fick inget svar. ”Vad menar du 

med slutordet?” 

”Det blir den absolut enda intervjun. Klockan sex vid grinden. 

Ensam.” 

”Nej”, sa Lena. 

”Jag trodde du var yrkeskvinna. Det här är, vad är det ni 

journalister kallar det, årets scoop.” 

”Jag vill ha med mig Micke.” 

”Han som svarade?” 

”Mikael Molle, min fotograf.”

”Inga bilder.” 

”Han är journalist också.” 

Det var tyst en lång stund. 

”Utan honom kommer jag inte.” Tystnaden fortsatte. 

”Hallå, är du kvar?” 

”OK.” Det definitiva ordet följdes av ett lika slutgiltigt klick 

när telefonen lades på. Lena stirrade på mobiltelefonen en lång 

stund innan hon berättade för Micke som spärrade upp ögonen av 

förvåning. 

”Redan? Och du sa Nej.” 

”Du är min partner. Fast sanningen är nog att jag vågar inte gå 

dit utan dig.” 

I samlingssalen var luften tät och doftrik. Det var det ingen som 

märkte. Många av dem hade tillbringat det senaste dygnet i bön och 

lyssnande på sina ledare. De flesta av dem befann sig i ett extatiskt 

tillstånd. Deltagarna i den inre kärna som kallade sig Kristi Dolkar 

hade nu tagit över och presenterat sig och sina handlingar. 

Församlingen bad för att myndigheterna och det svenska folket 

skulle öppna sina sinnen och se den rätta vägen. De bad för att de 

skulle öppna sina hjärtan och förbjuda fostermorden. De bad och 

utmålade himmelrikets alla härligheter. 

De bad för sitt martyrskap. De bad om förståelse hos Gud för 

den väg de valt. Som martyrer skulle de inta en speciell plats i 

himmelriket. Martyrskapet är normalt i kristendomen, om än 

inte lika markerat utmålat som inom islam där prästerna öppet 

predikar att martyrerna automatiskt är garanterade sin plats på 

Allahs högra sida. Men även i kristendomen håller martyrerna en 

speciell plats. Den som kämpat för sin tro var en av de utvalda. Och 

deras belöning skulle komma. 

De led och förföljdes för sin tro, därför var Bibelläsarna martyrer. 

Bevisen fanns utanför i form av polisbilar och militärfordon och det 

stora journalistuppbådet. Det hade skapats en skiljelinje mellan 

deras livsstil och samhällets som isolerade dem, urskiljde dem. 

Det som de upplevde var ett självförhärligande, som gav deras 

existens en mening. Deras själar svävade. Deras livsval stod inför 

ett avgörande. Det var religiöst högmod. Men det var verkligt och 

de var berusade av det. Deras liv var helt plötsligt enkelt. Det var

de mot det onda. De tänkte inte längre klart utan var berusade 

av predikningar, böner, Bibelläsning, tungomålstalande och 

psalmsjungande. 

Situationen hade byggts upp ända sedan Sten avvisade poliserna. 

Steg för steg. För ögonblicket var Farmen i det närmaste obevakad. 

Det var bara Kristi Dolkar som höll uppsikt över monitorrummet. 

Alla andra var samlade i samlingssalen där de lyssnade till 

Pastorn. 

Ingen som mött Kenneth Nelson i styrelserummen skulle ha 

känt igen honom. Liksom Bibelläsarna hade han under dagarna på 

Farmen kommit att gå omkring i en slags uniform. Det fanns ingen 

klädkod på Farmen, men under trycket hade alla helt naturligt 

kommit att klä sig i samma enkla kläder, en vit bomullskjorta och 

jeans. De var nu nedsvettade och klistrade på deras ryggar. Det gav 

dem en uniformitet och stärkte deras samhörighet. De rörde och 

talade med en röst nu, en röst de erkände som Guds röst. 

Pastorns bakåtkammade hår låg klistrat mot huvudet, men 

denna gång inte av hårgelé utan av svett. Ögonen lyste och rösten 

var ansträngd. 

Då och då när han utropade ett glädjerop till Herren eller 

åkallade honom brast rösten i det övre registret. Det minskade inte 

hans starka inverkan på församlingen. Han var Herrens verktyg och 

hans maratonpredikan hade fört dem alla närmare Gud. Pastorn 

gestikulerade och levde ut den förtärande energin han hade. Trots 

att han liksom de flesta inte hade sovit det senaste dygnet kände 

han ingen trötthet. Han rörde sig oupphörligen över det upphöjda 

podium från vilket han talade och läste till sin församling. 

Han visste hur djupt var och en var med honom. Ibland riktade 

han personliga uppmaningar till dem som slackade efter och lyfte 

med sin enorma energi dem. 

Solen hade gått ned och både tempot och ljudnivån hade avtagit 

i samlingssalen. De flesta var försänkta i sina privata böner när 

Sten kom in och förde en viskande konversation med Pastorn. Han 

följdes av de andra medlemmarna av Kristi Dolkar som intog sina 

platser längst fram i salen. 

Ett djupt allvar hade lägrat sig över rummet vars luft var tjock 

nog att skäras med kniv. Sten ställde ifrån sig en enkel korg och en 

karaff innan han lämnade salen på direkt uppmaning från Pastorn. 

Han gick motvilligt. 

Pastorn höjde sina armar mot skyn. 

”Allt för Herren Gud, den allsmäktige.” 

Medlemmarna i Kristi Dolkar tog några enkla silverfat och lade 

upp oblater på dem. Männen gick från var sitt håll i salen runt och

delade ut oblater till alla. Efter dem följde kvinnorna med var sin 

karaff av vin. Under tiden höll Pastorn nattvardsgudstjänsten. Det 

var verkligen Jesu blod och lekamen de förtärde. 

Sist av alla tog Kristi Dolkar nattvardsoblaten i sin mun och 

Pastorn gav dem vinet att skölja ned dem med. De såg varandra 

djupt i ögonen. Det var ingen tid för ord, men Kenneth Nelson strök 

var och en av dem över kinden och lät handen vila på deras axel en 

kort stund. Det kändes som om hans hand var av eld. Den brände 

och värmde. Den lugnade deras eventuella kval och tvivel. 

Pastorn vände sig mot väggen och det enkla korset. De över 

trettio medlemmarna i Bibelläsarna sjönk ned på knä. Församlingen 

stämde unisont upp psalmen ”Närmare Gud till dig”. Efteråt var 

det alldeles tyst. Bara någon enstaka skrapning och duns hördes. 

Pastorn lämnade rummet utan att se sig om. 

Utanför uppfattade polisens avlyssning den starka och kraftfulla 

sången men kunde inte höra orden. Till slut kände en av dem igen 

melodin och han antecknade noga klockslaget och att de instängda 

sjöng psalmer. 

Exakt klockan sex stod Lena och Micke utanför grinden 

omringade av poliser. De hade haft stora problem med att övertyga 

polisledningen att de hade blivit inbjudna till Farmen. De tvivlade 

själva. Lena tittade på sin klocka. Den tickade sakta på och både 

sekundvisare och minutvisare passerade sex utan att något hände. 

Runt omkring dem stod poliser på helspänn. 

Lena såg på Micke. 

”Vad tror du? Tänker han komma?” 

Innan Micke hann svara knäppte det till i låset på grinden och 

den svängde upp en halvmeter innan den stannade. Allihop stod 

obeslutsamma kvar tills några poliser i skottsäkra västar började 

röra sig mot grinden. 

”Polisen backar undan tio meter.” Rösten kom från en skrällig 

högtalare som hade startat med en överraskande skrapning som 

fick Lena att hoppa till och Micke backade instinktivt undan ett 

steg. 

Poliserna stannade till och såg obeslutsamt mot sitt befäl som 

nickade. De backade snabbt bakåt. 

”Fröken Blom och Herr Molle kan nu gå in genom grinden”, 

skrällde rösten till igen.

Med en viljeansträngning satte Lena högerfoten framåt och fick 

igång sin kropp. Micke stod kvar och hon tog hans hand och ledde 

honom innanför grinden när högtalarrösten talade igen: ”Herr 

Molle. Vår överenskommelse var: inga bilder, var därför vänlig och 

lämna kvar kamerorna.” 

Instinktivt letade Mickes blickar efter övervakningskameran. 

Han tog sitt kommando från Lena som tecknade till honom att 

hänga de två kamerahusen och väskan på grinden. Det hade varit 

värt en chansning. De sa inget som om övervakningen också kunde 

avlyssna dem. 

”Ni kan nu fortsätta fram till gården. Ni hittar. Ni har ju varit här 

förut. Till er utanför grindarna måste jag meddela att varje försök 

att följa efter kommer att bestraffas hårt.” Ett skott följde och ekade 

eftertryckligt tomt men klargörande i den fuktiga höstluften. 

Lena och Micke rundade lastbilen och fortsatte uppför allén. 

”Jag tycker inte det här är någon bra idé”, sa Micke med svag 

röst till Lena. ”Ingen bra idé alls. Vi kan fortfarande vända.” 

Han vände ett halvt varv när Lena stoppade honom genom att 

lägga sin hand på hans arm. 

På gårdsplanen syntes ingen människa. De stannade obeslutsamt 

upp framför trappan och såg sig omkring. Dramatiskt klev Kenneth 

Nelson ut på trappan. Runt halsen hängde en kpist. Han mötte 

dem vid trappans fot. Han sträckte ut sin hand, men Lena vägrade 

ta den. Förläget blev han stående med den utsträckta handen ett 

moment som omedelbart skapade skiljelinjen mellan dem. Lena 

hade tagit ställning och hon tänkte inte kompromissa. 

”Jaha”, sa Nelson lite tveksamt. ”Men som ni säkert förstår 

måste jag kontrollera att ni inte har några vapen eller sändare på 

er.” 

Han såg deras blickar mot den kallt grönmålade kpisten. 

”Ett av världens bästa och billigaste vapen. Svensk kvalitet. 

Ett stålrör, en pipa, en stålfjäder och ett slagstift. Det är allt som 

behövs.” 

Han gjorde en snabb och grundlig kroppsundersökning av dem. 

De fick lägga ifrån sig ytterkläderna på räcket och han kände 

snabbt över kroppen utan att glömma korsryggen. 

”Jag har ett fickminne och ett block med mig”, sa Lena. 

”Får jag se det.” Lena räckte över den lilla bandspelaren som hon 

mest använde som minneshjälp. Hon skrev alltid sina intervjuer 

från anteckningarna, men bandet gav henne en trygghet. Hon 

skulle inte bli anklagad för något felcitat om samtalet var bandat. 

”Du då”, sa Nelson till Micke. Micke skakade på huvudet. 

”Jag fick lämna mina kameror vid grinden.”

”Vad är det?”, frågade Nelson och pekade på en bula i skjortfickan. 

Micke drog upp ett cigarettpaket halvvägs och visade den berömda 

Marlborotoppen på det. Lena såg förvånad på cigarettpaketet, men 

Nelson pekade med kpisten att de skulle gå in. 

Han visade dem in i rummet där Kristi Dolkar brukade träffas. 

På ekbordet låg fortfarande Bibeln och dolken kvar. På ett fat låg en 

slags kex. Huset för övrigt var tyst och spöklikt. 

”Är inte det där lite väl dramatiskt Nelson?” sa Lena när hon 

slog sig ned och lade upp blocket och fickminnet på bordet. 

”Här kallas jag Pastorn, det är en hederstitel jag har blivit 

anförtrodd. Jag skulle föredra att du också gör det.” 

”Jag känner mig inte på humör för artigheter”, sa Lena 

aggressivt. 

Lena var känd för sin integritet, själv föredrog hon att säga att 

hon hatade att slicka arsle. Hon visste med sig att hon säkert skulle 

komma lite längre med större smidighet i vissa fall, men lismande 

och inställsamhet var något hon tyckte oerhört illa om. För en 

del kom det naturligt och då störde det mindre, men att låtsas 

inställsamhet, det var något hon inte klarade av. 

”Svaret på din fråga är att det är våra symboler. De har sin 

funktion precis som korset på väggen. Dolken visar vår beredskap att 

slåss och leva för vår tro. Bibeln och dess ord är vårt rättesnöre.” 

”Du kallar dig Pastor. Pastor är ett annat ord för präst, är det 

inte?” 

Pastorn nickade jakande. 

”Men hur kan en präst döda? Du är en präst som dödar!” sa hon 

anklagande. 

Inom sig var hon chockad över förändringen i Nelsons utseende. 

Hans ansikte var utmärglat och insjunket över kindbenen. Den 

vanligen solbrända hyn hade bleknat och grånat. Runt ögonen 

fanns mörka ringar och det syntes att det var en människa som 

utnyttjade sina yttersta resurser. En människa som valt väg och 

inte tänkte backa ned. 

Likväl var hans röst lika mjuk och stillsam som vid deras möte 

på Grev Magnigatan, möjligen lite mer ansträngd. I ögonen fanns en 

beslutsamhet och målmedvetenhet som han hade dolt tidigare för 

henne. Där fanns en koncentration hon bara mött hos idrottsmän 

precis före en viktig tävling. 

”Du har dödat. Jag har faktiskt aldrig dödat”, kom Nelsons 

överraskande svar. 

Micke var reducerad till en staffagefigur. Han följde ordfäktningen 

mellan den avslappnade Nelson och den nu påtagligt mer fysiskt 

spända Lena.

”Jag har inte dödat”, började Lena. 

”Du dödade Fredrik Eriksson.” 

”Vem?”, svarade Lena automatiskt innan hon kom på vad det 

handlade om. ”Var det så han hette. Det var i självförsvar. Det var 

inget mord.” 

”Vad vi har gjort, var i försvar av tron. Det var ett självförsvar 

av de idéer som vår civilisation och vårt samhälle är byggda på. 

Bibelns idéer. Guds egna regler. Med samma logik som din, har vi 

aldrig begått mord utan bara försvarat oss”, sa Pastorn och pekade 

med kpisten på den stora Bibeln framför honom. 

”Hur kan du säga att du inte mördat.” Lena var inte beredd att 

släppa ämnet ännu. Hon antecknade inget. Det här var inte en 

intervju för henne. Men bandspelarens spolar roterade sakta. 

”Det har jag faktiskt inte gjort.” 

”Kanske inte personligen, men du måste ha varit den som har 

gett order om allt det här dödandet. Pernilla, Ulf Bergsand, Ingalill 

Molander, han i bilen, flickan i Uppsala och vem vet mer. Jag vet 

inte hur många du har tagit livet av. Skulden är din även om du inte 

själv har skött mördandet.” 

”De dog i ett heligt korståg. De flesta förtjänade det. Precis som 

du har de mördat ofödda barn.” 

Lena studsade rent fysiskt inför anklagelsen. Hennes ögon blev 

klotrunda. Först fattade hon ingenting, men snart nådde henne 

insikten. Hennes abort. Det var bråket med Pernilla ännu en gång. 

Hon kunde inte förstå hur Pastorn kunde känna till hennes abort. 

Inte ens Micke kände till att hon hade gjort abort. Hon hade aldrig 

haft ett behov av att berätta det och ämnet hade aldrig dykt upp 

emellan dem. 

Micke såg förvånat på henne när hon vände sig om för att se hans 

reaktion. Men det var en ren förvåning, det fanns inget fördömande 

eller ställningstagande i hans ansikte. Det var mer tvivel på vad 

Pastorn sa än ett ifrågasättande av vad hon gjort. 

”Du är en barnamördare. En fosterfördrivare. En abortör, så du 

ska inte komma hit och fördöma våra handlingar”, sa Pastorn med 

skarp röst och pekade anklagande på Lena. 

”Men säger inte Bibel, att du inte ska döda?”, försökte Micke 

skjuta in till Lenas försvar och för att vända Pastorns intresse från 

henne. 

”Jo, det är ett av de heliga budorden. Men Bibeln ger oss stöd i 

att kämpa för Hans sak.” 

”Ska inte kärleken vara religionens viktigaste budskap”, försökte 

Micke men han blev ignorerad. 

”En av kyrkans viktigaste filosofer och teoretiker var Augustinus,

den helige Augustinus. Han levde runt år 400 och han hävdade att 

i kyrkans och trons namn kunde mord vara rätt”, sa Lena och 

överraskade de bägge männen. 

”Augustinus Aurelius, han levde mellan 354 och 430 efter 

Kristus”, fyllde Pastorn in. ”Han skrev om moraliska problem 

som religionen alltid kämpat med redan i kyrkans barndom. Hans 

Bekännelser var en viktig inspirationskälla för korstågen. Det var 

han som slog fast att det är nödvändigt att döda i ett rättfärdigt 

krig.” 

”Jag som trodde Korstågen hittades på av en massa adelsmän 

som inte visste vad de skulle göra med alla sina barn som inte 

kunde ärva slottet”, sa Micke. 

”Det spelade säkert roll. Många korstågsriddare var andresöner 

och stannade kvar i Mellanöstern. Allt de hade med sig var titlar 

och vapen.” 

”Det har alltid mördats i religionens namn, inkvisitionen, 

autodaféerna när man brände de så kallade kättarna, indianmorden 

i Latinamerika Allt gjordes i religionens och frälsningens namn”, sa 

Lena. ”Men jag trodde vi på 1900talet hade växt ifrån sådana saker. 

Jag trodde att det nu var tid för förlåtelsen.” 

”Vårt århundrade är faktiskt det blodigaste i mänsklighetens 

historia”, invände Pastorn. Nöjd med den inriktning samtalet hade 

tagit. 

”Så ni tyckte det var OK att mörda min bästa barndomsvän, 

varför?” 

”Jag antar att du pratar om Hedin. Hon var på väg att förråda 

vår heliga uppgift. Förråda Gud! Vad vi har gjort kanske kan synas 

grymt och hemskt, men vi har vänt en opinion. Det var absolut 

nödvändigt. Nu kommer den sanna tron att segra. Vi har handlat 

i enlighet med Hans vilja. Framtiden kommer att visa att det 

var berättigat. Barnamördandet kommer att sluta. Människorna 

kommer åter att vända sig till Gud.” 

”Vad får dig att tro det?! Aborter är hemska, men det är ändå 

den bästa lösningen för många kvinnor. Det är deras vilja som 

gäller. Det är deras liv det gäller. Inget oönskat barn kan någonsin 

bli ett lyckligt barn.” 

”De kan bli adopterade, se dig själv.” 

”Ja, jag är adopterad och visst, jag hade tur. Jag fick en lycklig 

uppväxt med toleranta föräldrar, men jag känner andra adoptivbarn 

som aldrig kunnat hitta sin plats, de är inte hemma här eller där. 

Det är också en fråga om hur man är som människa.” 

”Hade du hellre blivit mördad som ofödd i Korea, eller ...” 

”Jag var redan född. Det är en enorm skillnad. Jag är förmodligen

inte heller renrasig koreanska, vilket är ännu mer komplicerat där 

än här. Här är jag en svenska av koreanskt ursprung. Där var jag 

en blandrasunge. Min hy tyder på att jag har japanskt blod i mig. 

Vilket inte är underligt eftersom japanska soldater våldtog och 

lamslog Korea före och under världskriget. Förmodligen har jag 

också kaukasiskt blod i mig, mina ögon kan tyda på det. Kanske 

lämnade min mor bort mig till barnhemmet i Pusan för att jag var 

ett blandbarn. Korea är ett samhälle intolerant mot blandraser. 

Hon kanske visste att just mitt barnhem adopterade bort barn till 

andra kulturer, hon ville ge mig den chansen. Jag vet inte. Jag kan 

inte klandra henne. Visst kan jag önska att det varit annorlunda. 

Visst hade jag velat växa upp med min biologiska mor, om hon 

hade älskat mig och kunnat ta hand om mig. Nu fick jag föräldrar 

som älskade mig. Och jag är övertygad om att min biologiska mor 

valde det hon trodde var bäst för mig utav kärlek till mig.” Lena 

snubblade nästan på orden. Som många adoptivbarn var det svåra 

och komplicerade frågor för henne att diskutera och hon tyckte 

inte Pastorn var rätt person att tala med. 

”Nej, det är Guds vilja som gäller. Han har sagt att vår uppgift på 

jorden är att föröka oss. Det är kärlekens mening i den mening du 

menar. All kärlek kommer från Gud.” 

”Men ska vi inte också ta hand om denna förökning? Måste vi 

inte också kunna ta ansvar för barnen vi sätter till världen? Är 

det inte bättre att göra abort än att förstöra flera liv?” Pastorn 

nonchalerade hennes frågor. 

”Vi har visat vägen och även om just vi inte kommer att se slutet 

på detta har vi sett början till slutet på barnamorden.” 

”Svara din satans mördare”, skrek Lena upprört och fortsatte 

lite lugnare: ”Det har ni inte alls. Det enda ni har lyckats med är 

att få människor att bli rädda för er och er fundamentalism. Ni har 

skrämt bort många fler än ni någonsin kan övertyga”, slog Lena fast 

med övertygelse. 

Pastorn bara log, det var det överlägsna leendet hos en person 

som absolut vet att han har rätt. 

”Ni har offrat allt, för ingenting” argumenterade Lena. ”Ni 

kanske kan hålla ut här några veckor. Vad händer sedan? Vad 

du tror du att du egentligen har åstadkommit? Tror du att ni kan 

isolera er här och leva som de där knasiga sekterna i USA? Du är 

utbildad i USA.” Hon tystnade. ”Vänta, hade du inte något med 

någon av de där knasiga milisgrupperna att göra?” 

”Min fru är dotter till Michigan Milisens ledare”, erkände 

Pastorn stolt. 

”Din fru, ja. Vad tycker hon. Hon kommer att sitta där ensam

med, vad var det, sju barn medan du sitter på Kumla.” 

”Åtta barn. Vi ska ha ett till. Karen är stolt över det här. Vi har 

byggt det här tillsammans och hon visste riskerna lika väl som 

jag. Vi hade hoppats kunna vinna genom våra argument, men de 

vägrade lyssna på oss. Allt vi gjort har gått till att skapa den här 

rörelsen. En rörelse alla kommer att komma ihåg när barnamorden 

stoppas för alltid och samhället åter igen inrättar sig efter Guds 

lagar och vägar. Då får vi vår belöning. Ske Hans vilja. Hallelujah.” 

”När du låter bli att ropa Hallelujah kan du lura folk, i alla fall 

en del. Men annars framstår du bara som en religiös dåre bakom en 

fasad av rikedom och respektabilitet.” 

”Vad är det här?”, avbröt Micke som suttit och stirrat på fatet 

med kexen. Han ville undvika ett gräl, att gräla med någon som har 

en kpist på bordet framför sig föreföll honom väl dumdristigt. 

”Det är oblater”, svarade Lena. ”Det känner du väl igen?” 

”Nej, jag hoppade över konfirmationen. Det var en stor skandal i 

släkten. Men jag vet vad oblater är”, skyndade han sig att säga. 

Pastorn log ett konstigt inåtvänt leende. 

”Det är vår egen tillverkning. Vi kryddar dem med en väldigt 

speciell ört. Ta gärna ett.” 

Mekaniskt började Micke sträcka ut handen, men stannade den 

halvvägs till fatet. 

”Nej, jag är inte religiös. Det skulle kännas fel att äta religiösa 

symboler som om det vore en kaka till kaffet.” 

”Örten heter arum maculatum, ett vackert namn. Den kallas 

även munkhätta, en intressant ört”, sa Pastorn nästan viskande. 

Han såg lustigt nog lite besviken ut. Lena såg fundersam ut. Det var 

något som rörde sig i hennes minne, men hon kunde inte få fatt i 

den rätta ledtråden. Istället gick hon in på ämnet övertygelse. 

”Jag kan avundas er övertygelse som den är manifesterad i ert 

självförtroende. Jag kan inte förstå hur man kan tro att man har 

rätt trots alla bevis på motsatsen.” 

”Det är ingen tro som du ser den. Det är kunskap och övertygelse 

direkt från Gud.” 

”Pratar du med Honom”, sa Micke retfullt. 

”Han talar till mig.” 

”Hur förklarar han då krig och barn som blir utnyttjade?”, 

frågade Lena. 

”Allt måste inte ha en förklaring. Det är vår tids förbannelse 

att vi alltid ska ha en förklaring till allting”, sa Pastorn. ”Och 

ni journalister är värst. Ni spekulerar och förnekar allt, ni blir 

cyniska...” 

”...men vi får rätt”, sa Micke när ämnet kom in på hans

hjärteområde, cynismen. 

”Ni blir känslokalla utan förmågan att bjuda in Honom i era 

hjärtan. Ni stänger ute den frälsning som är enda räddning.” 

”Vi känslokalla? Det är ni som bombar människor. Är inte 

människoliv heliga för er?” 

”Inte lika heliga som Guds uppgift och att återföra världen till 

hans ord och väg.” 

Lena hade förmågan att se bakom alla masker. Ibland var hon 

så skicklig på det att hon till och med inte märkte masken. Precis 

som hon hade en förmåga att gå direkt på kärnan utan att förledas 

av villospåren. Något som oroade människor hon mötte. 

Hon hade sett Kenneth Nelsons mask som affärsman, 

självförtroendet och enkelriktningen. Men nu såg hon ingen mask. 

Mannen framför henne var fullständigt övertygad om att han 

handlade på sin guds uppdrag, eller var han spritt språngande galen 

och det trodde inte Lena. Hon bytte återigen spår, det var så många 

saker hon ville ha en förklaring till. 

”Berätta om Kristi Dolkar, Bibelläsarna och varför ni gjorde det 

här”, uppmanade hon honom och indikerade att han skulle tala in 

i bandspelaren. 

Det var exakt vad Pastorn ville. Han koncentrerade sig så på 

sin berättelse, om hur han hade byggt upp organisationen att han 

inte var medvetna om hur Lena och Micke skruvade på sig av 

obehag inför det han berättade. De märkte att han gav dem en väl 

repeterad version, som han var så angelägen om att berätta att han 

nästan inte hann med. Hans vanligen återhållna sätt att tala hade 

blivit mer predikande, orden kom snabbare och volymen ökande. 

Men i flödet av ord fanns det väsentliga delar som han hoppade 

över. Lena antecknade mentalt vad hon skulle fråga när hon fick 

chansen. 

Ett kort ögonblick funderade Lena på om de skulle kunna rycka 

till sig vapnet. Hon insåg att det inte skulle tjäna något till. Det 

måste finnas andra, beväpnade vakter i närheten. Och vad skulle 

hon göra med vapnet. Mörda Pastorn? Då skulle hon inte vara ett 

dugg bättre än den självutnämnde frälsaren hon satt framför. I 

hennes ögon en förvirrad och antikverad mördare. För det spelade 

ingen roll för Lena vem som utfört själva handlingarna. 

Det är den som ger ordern som är den mest skyldige. Det var 

Pastorn som var den ytterst ansvarige, även om det var hejdukarna 

som gjorde själva dåden. Sedan spelade det ingen roll vilket 

rättfärdigande han ansåg sig ha. Lena mådde fysiskt illa och var 

glad att hon inte hade ätit på flera timmar. Hennes mage var tom 

och orolig, ett kort ögonblick tittade hon på oblaten, men liksom

Micke kändes det helt fel för henne att ens fundera på symbolen 

för Jesu Kristi kropp som mat. Så mycket respekt hade hon för de 

religiösa symbolerna. Hon kunde ju inte veta att Pastorn mer än 

gärna hade sett henne äta oblaten. 

Pastorns berättelse ackompanjerades av Bibelcitat och 

orationerna som närmast liknade predikningar, men Lena och 

Micke lät honom hållas. Det var trots allt deras uppgift som 

journalister att lyssna till Pastorns version oavsett vad de tyckte 

om den. De lyssnade dock inte riktigt, för de visste att de inte 

skulle få några svar. De var där för att Pastorn skulle säga det han 

ville, inte för att ge dem svar. 

Hon förvånades över hur formellt Pastorns försvarstal lät. 

Nästan ängsligt bland de förvirrande citaten. Men så förstod hon 

att konventionerna i det, reglerna och formen var så viktig därför 

den gjorde det svårare och mer riskfyllt att våga se bakom ytan. 

När logiken inte räckte till fylldes den ut med blind tro utan något 

ifrågasättande. Istället tolkades de dubbeltydiga Bibelcitaten in. 

Efter något tiotal minuter tystnade Pastorn. 

”Varför bjöd du in mig till CCS? Vad betyder förresten CCS?” 

”Corpore Christii Salvatorum.” 

”Vad betyder det, Jesu Kropp är vår frälsning eller något 

sådant...” 

”Ja, något sådant. Ovanligt passande just idag.” 

Åter fick Lena och Micke en känsla av att något viktigt hade 

sagts men de förstod inte vad. Just då ringde en telefon. 

”Ursäkta mig”, sa Pastorn artigt och tog fram en mobiltelefon. 

Han lyssnade tyst i den under en lång stund. ”Give my best to your 

father. Take care of the children. Everything is arranged. God Bless 

you all. I love you all so very, very much. Godspeed.” 

Han stängde av mobiltelefonen efter en lång paus, och lade 

den på bordet. Den hade spelat ut sin roll. Han såg på den med 

ett dubbeltydigt ansiktsutryck, först med enorm glädje, närmast 

lycksalighet för att omedelbart skifta till den djupaste sorgsenheten 

Lena och Micke någonsin sett. Ögonblicket efteråt var det borta 

och bara en djup tillfredsstälelse glimtade kvar i hans ögon som var 

lätt fuktiga. Micke fingrade eftertänksamt på sitt cigarettpaket. 

”Min fru Karen”, sa han överflödigt och med oändlig kärlek. ”Du 

ställde en fråga. javisst ja. När vi fick reda på att du var en gammal 

vän till Hedinflickan ville vi veta mer om dig. Känna dig på pulsen 

helt enkelt. Det fanns en möjlighet att du skulle ha blivit till stor 

hjälp för oss. Men du spelade inte enligt reglerna.” 

”Enligt reglerna?” 

”Du följde inte reglerna. Vi har lärt oss att du tydligen är känd

för att inte följa reglerna.” 

”Vilka vi? Vilka regler? Det finns inga regler att följa.” 

”Åjo”, började Pastorn som om han talade till ett trotsigt barn. 

”Det finns massor av regler att följa. Outskrivna regler. Som att 

allting kan köpas med rätt titel och rätt lön.” 

”Vi har svårt att låta oss imponeras av sådant”, sa Micke som 

ville ha ett ord med i laget. 

”Just det. Nästan alla låter sig imponeras av status och rang. Det 

handlar om var man får sitta vid styrelsebordet, hur stort skrivbord 

och rum man får. Om man är den som måste söka upp någon eller 

om de kommer till dig. Det är den sortens regler som verkligen 

gäller. Ni följer inte dem.” 

”Tänkte inte på det”, sa Lena. ”Sådant är oviktigt för oss så vi 

tänker inte ens på det. Och märker man dem inte så tar man inte 

heller hänsyn till dem.” 

”Därför är ni fruktade. Ni går inte att styra.” 

”Underligt”, sa Micke. ”Jag som alltid gör allt för att vara till 

lags.” 

”Men du misslyckas alltid”, klippte Lena in med ett snabbt 

busstrecksleende. Stämningen började nästan bli uppsluppen. Det 

kändes mer normalt när hon slapp skydda sig mot alla bibelcita. 

Snabbt återvände hon till sin fråga. ”Finns det fler Kristi Dolkar?” 

Pastorn nonchalerade frågan. Han reste sig och sa bara vagt: 

”Vi har vänner och sympatisörer överallt. Det kommer ni snart att 

märka. Den här intervjun är över.” 

”Vadå intervju”, muttrade Lena. ”Jag har knappt ställt några 

frågor.” 

”Jag är ledsen om jag förolämpat din yrkesroll. Men det var 

min inbjudan och det är dags för er att gå nu. Bara ta med er mitt 

budskap. Tiden är inne.” 

”En sista fråga bara. Är det värt det? Ni kan inte vinna. Ni 

kommer att sitta i fängelse en lång tid framöver.” 

”Vi kom inte så långt som vi önskade, men vi har lagt grunden 

till något stort i Hans namn. I våra och Hans ögon har vi vunnit.” 

Han viftade med kpisten och eskorterade dem ur huset. Lena 

och Micke snappade snabbt åt sig sina fuktiga och kalla jackor som 

hängde kvar på räcket. 

”Är du inte rädd för din själ? Tänk om ni har fel?”, slängde Lena 

iväg efter Pastorn som vände inåt. 

”Min själ tillhör Honom. Och Han har alltid rätt.” Orden hördes 

svagt. De såg dörren stängas dem med en skarp smäll. De såg 

förvirrat på varandra. Det kändes som om de blivit utkörda ur 

klassrummet, bortsjasade. Sakta började de gå mot grinden och

det strålkastarbelysta området. De ryste av fukten i jackorna och 

upplevelsen i det till synes öde huset. 

”Tänkte du på det Micke. Det fanns inte en enda människa där, 

inte som vi såg. Tror du att de har flytt genom någon tunnel eller 

något?” 

”Jag vet inte. Det var som om det var något han ville säga, men 

som han inte kunde formulera i ord.” 

Just då avbröts tystnaden av ett skott. Det följdes av en serie 

med skott. Ljuden kom inifrån huset. 

Utan att tänka sig för vände Lena på klacken och började gå 

tillbaka. Efter några steg ökade hon farten och snart sprang hon för 

fullt. Micke skumpade efter med gipsbandaget klumpigt slängande 

ut från kroppen. 

Lena slängde upp dörren. Såg sig snabbt omkring och valde 

sedan att springa till rummet där de just träffat Pastorn. När hon 

öppnade dörren gav hon upp ett fasanväckande skrik som fick 

Micke att spurta fram. 

Mitt emot dörren på långsidan av bordet, just där Micke hade 

suttit låg en person över bordet. Det såg först ut som om han sov, 

men i handen hade han en grovkalibrig revolver och ena sidan av 

hans huvud var borta. Där fanns bara blod och grå hjärna utspilld 

över ekskivan. Det blandades med oblaterna som hade spritts ut 

över bordsytan när fatet slogs undan av handen med pistolen. 

Lena skakade av skräck. Micke lade sin arm över hennes axlar 

samtidigt som han tittade bort mot bordsändan där Pastorn hade 

suttit. Han satt där fortfarande med den rykande kpisten i ena 

handen, men större delen av huvudet var bortskjutet. Kpisten hade 

varit inställd på automateld och ett flertal skott hade gått av innan 

bristen på hjärnimpulser hade nått hans fingrar. Ingenting av hans 

kraftfulla och ståtliga ansikte fanns kvar. I den andra handen hade 

han dolken och Bibeln. 

”De andra” sa Lena som hade hämtat sig snabbt och andades 

djupt för att hålla kontrollen. 

”Ett ögonblick”, svarade Micke och ryckte upp cigarettpaketet 

Lena hade undrat över. Micke rökte ju inte. I paketet fanns 

förklaringen, hans lilla kamera. Lena gick i förväg. Hon ville inte se 

Micke ta sina bilder av den hemska synen. 

Micke hittade henne i samlingssalen som fanns bakom rummet 

de hade träffat Kenneth Nelson de sista minuterarna av hans liv. 

Hon satt nedsjunken på podiet och grät tyst. Framför henne låg 

Bibelläsarna. Rummet luktade av svett och urin som hade utlösts i 

dödsögonblicket. 

”Trettiosju stycken”, sa hon tyst när Micke kom in.

”Herregud!” 

Han sjönk ned bredvid henne. De betraktade ansiktena som 

de såg. Oförmögna att kunna göra annat. Många låg med ansiktet 

nedåt, alla hade händerna knäppta. Några ansikten var förvridna 

men de flesta var lugna, en del av dem såg befriade ut. Rynkor och 

bekymmer hade slätats ut från deras ansikten. 

En ung vacker kvinna i främsta raden såg hänförd ut, som om 

hon just begett sig på sitt livs lyckligaste och mest förväntansfullt 

spännande resa. Vilket kanske var just vad hon hade gjort, tänkte 

Lena utan att veta att hon såg på Susanne, flickan som placerat 

bomben i Uppsala. 

Hon kände att hon måste säga något. Hon kunde bara för sitt 

liv inte komma på vad. Micke fumlade med sin kamera. Han sökte 

skydd bakom linsen. 

Hon lade handen på hans arm. I hennes ögon kunde han läsa, 

inte just nu. 

Stapplande och ovant började Lena läsa Fader vår som är i 

himmelen. Orden kom stötvis men snart kom den välkända bönens 

ord tillbaka till henne. Bredvid henne föll Micke in. Det verkade 

vara det rätta. 

”Amen. Vila i frid.” 

Micke såg länge på de vit och blåklädda människorna framför 

honom. Han förvånades hur de kunde känna en sådan frid i rummet 

trots döden. Han sökte återigen det skydd han hade med sig. Han 

höjde kameran och betraktade scenen genom sökaren istället. 

”Begick de självmord allihopa eller...”, viskade Lena. Hon slogs 

av en tanke. ”Munkhätta! Jag vet vad munkhätta är.” 

Micke såg på henne. 

”Det är ett gift. Kokar man örten är den ofarlig, annars är den 

giftig.” 

Micke blev vit som ett lakan. 

”Och jag höll på att ta det som mellanmål.” 

”De dog genom att äta oblaten. Men visste de...” 

”Alla problem är enkla , efter att man fått veta svaret”, sa 

Micke. 

Svaret fanns i ansiktena framför dem. 

”Det är inte religionen eller människans sökande efter svar som är 

fel, utan det är uttolkarna. Av allt. Ideologier eller religion. De som 

förvrider allt eller tar allting kategoriskt. Det är de som är felet. De 

stjäl människors framtidstro. Det är det värsta brott de kan begå.” 

Lena vände ansiktet mot Micke när de mycket sakta gick emot

polisen som nervöst väntade på dem. De hade velat rycka in med 

full styrka när de hörde skotten, men hade stoppats av befälen som 

inte vågade agera så länge Lena och Micke var kvar på gården. 

Söndagen efter satt de på Stadions läktare. De hade ägnat det sista 

dygnet åt att svara på frågor och skriva sina artiklar och bildtexter. 

Micke försökte alltid skriva sina egna bildtexter när det var viktiga 

bilder. Han var väl medveten om att det är rubriker, bildtexter och 

ingressen folk läser, själva artikeln kommer i sista hand. Arbetet 

hjälpte dem att ta itu med den hemska upplevelsen av att se så 

många människor slänga bort sina liv. 

De hade stannat på hotell i Uppsala, så lång bort från sina 

kollegor som möjligt. Nu gömde de sig bland sportjournalisterna 

på pressläktaren. De flesta av dem hade försökt ställa frågor. Lena 

och Micke avböjde vänligt, men mycket bestämt. De hade gjort sin 

plikt, men tala om vad de hade upplevt på Farmen klarade de inte 

av. De hade skrivit ned sina upplevelser, tagit sina bilder. Men prata 

om det kunde inte. Inte ännu. 

Det var Djurgårdens sista allsvenska match för året och nu 

skulle det avgöras om det blev kvalspel eller inte. Djurgården hade 

oddsen i sin hand. De kunde till och med förlora matchen om de 

andra resultaten gick deras väg. 

Nedstämd och bedrövad, fylld av tungsinne över de senaste 

veckornas alla händelser. Tömd på energi och med låg gnista, steg 

Lena ut dagen efter. När hon gick förbi tobaksaffären basunerade ut 

Expressen ut sin version av sanningen på löpsedlarna. 

Hon hade en svår resa framför sig. En resa ned till Kalmar för att 

försöka förklara det oförklarliga för Pernillas föräldrar och syskon. 

I det perspektivet var betydde faktiskt resultatet i matchen inte 

någonting.

”Detta är bland det mest spännande och skakande jag har 

läst! Jag vill tacka Dig för tankeställaren som jag fått av 

denna berättelse.” Jeanette Aldén, Partille 

”Jag tycker den var mycket bra.” Håkan Persson, 

Örnsköldsvik 

”G’day mate! Har nu avslutat boken ‘terror i guds namn’ 

PHEEWWW!!! WOW!!! Thanks alot for a 

‘bloodyoathfairdinkumripper’ book mate!” 

Perry, tidigare Västerås nu Gold Coast, Australien 

”Ett extra plus som jag upplever det, är att boken innehåller 

kvick ironi, kritik och inte minst satir.” 

Susanne Martinsson, Kalmar 

En thriller om militanta kristna fundamentalister i 

dagens Sverige. Om en mordisk sammansvärjning, 

som avslöjas av slagfärdiga skribenten Lena Blom 

och den lätt cyniske fotografen Micke Molle i fokus 

Om en terror mot vårt moderna samhälle som 

skulle kunna starta vilken dag som helst. Alla förutsättningar 

finns på plats. 

ISBN 91-631-1167-5

terror i guds namn

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?