Sjätte avdelningen Produkter av kemiska och närstående ... - Taric

Sjätte avdelningen 

Produkter av kemiska och närstående industrier 

Allmänna anvisningar 

Anm. 1 

Enligt anm. 1 A till sjätte avd. klassificeras alla radioaktiva kemiska grundämnen och 

radioaktiva isotoper samt oorganiska och organiska föreningar av sådana grundämnen eller 

isotoper (även om de inte är kemiskt definierade) enligt nr 2844, även om de också skulle 

kunna klassificeras enligt något annat nummer i tulltaxan. Sålunda klassificeras radioaktiv 

natriumklorid och radioaktiv glycerol enligt nr 2844 och inte enligt nr 2501 eller 2905. På 

samma sätt skall radioaktiv etanol, radioaktivt guld och radioaktiv kobolt alltid klassificeras 

enligt nr 2844. Det bör emellertid observeras att radioaktiva malmer klassificeras enligt femte 

avd. i tulltaxan. 

Beträffande icke radioaktiva isotoper och oorganiska eller organiska föreningar (även 

kemiskt definierade) av sådana isotoper föreskriver denna anmärkning att dessa skall 

klassificeras enligt nr 2845 och inte enligt något annat nummer i tulltaxan. Sålunda 

klassificeras den stabila isotopen av kol enligt nr 2845 och inte enligt nr 2803. 

Anm. 1 B till sjätte avd. föreskriver att produkter som motsvarar en varubeskrivning i nr 

2843, 2846 eller 2852 skall klassificeras enligt dessa nummer och inte enligt något annat 

nummer i sjätte avd., under förutsättning att de inte är radioaktiva eller i form av isotoper (de 

klassificeras då enligt nr 2844 resp. 2845). Detta innebär t.ex. att silverkaseinat klassificeras 

enligt nr 2843 och inte enligt nr 3501 samt att silvernitrat, även i detaljhandelsförpackningar 

för fotografiskt bruk, klassificeras enligt nr 2843 och inte enligt nr 3707. 

Det bör emellertid observeras, att nr 2843, 2846 och 2852 har prioritet endast före andra 

nummer i sjätte avd. När i nr 2843, 2846 och 2852 upptagna produkter även kan klassificeras 

enligt nummer i andra avdelningar i tulltaxan, blir klassificeringen beroende av 

anmärkningarna till ifrågavarande avdelningar eller kapitel och av de allmänna 

bestämmelserna för tolkning av det Harmoniserade systemet. Gadolinit, som utgör en 

förening av sällsynta jordartsmetaller och av den anledningen skulle kunna klassificeras enligt 

nr 2846, skall sålunda klassificeras enligt nr 2530, eftersom alla mineraliska produkter enligt 

anm. 3 a till 28 kap. skall klassificeras enligt femte avd. 

Anm. 2 

Anm. 2 till sjätte avd. föreskriver att varor (andra än de som är upptagna i nr 2843 – 2846 

eller 2852), som omfattas av nr 3004, 3005, 3006, 3212, 3303, 3304, 3305, 3306, 3307, 3506, 

3707 eller 3808 på grund av att de föreligger i avdelade doser eller i former eller 

förpackningar för försäljning i detaljhandeln, skall klassificeras enligt dessa nummer trots att 

de också skulle kunna klassificeras enligt något annat nummer i tulltaxan. Så klassificeras 

exempelvis svavel i förpackningar för försäljning i detaljhandeln för terapeutiskt bruk enligt 

nr 3004 och inte enligt nr 2503 eller 2802 samt dextrin som är förpackad för försäljning i 

detaljhandeln som lim enligt nr 3506 och inte enligt nr 3505. 

Anm. 3 

Denna anmärkning behandlar klassificeringen av varor som föreligger i satser som består av 

två eller flera separata beståndsdelar, av vilka åtminstone någon omfattas av denna avdelning. 

Anmärkningen är emellertid tillämplig endast för satser vilkas beståndsdelar är avsedda att 

efter hopblandning ge en produkt enligt sjätte eller sjunde avd. Sådana satser skall 

klassificeras enligt det nummer som är tillämpligt för denna produkt, under förutsättning att 

beståndsdelarna uppfyller de i punkterna a – c i anmärkningen upptställda villkoren. 

Som exempel på varor i sådana satser kan nämnas tandcement och andra 

tandfyllningsmedel enligt nr 3006, vissa lacker och andra målningsfärger enligt nr 3208 – 

3210 samt tätningsmedel etc. enligt nr 3214. Beträffande klassificeringen av varor som 

föreligger utan nödvändig härdare, se allm. anv. till 32 kap. och anv. till nr 3214. 

28:1 

Ny version 2007

Det bör observeras att varor i satser som består av två eller flera separata beståndsdelar, av 

vilka åtminstone någon skall klassificeras enligt sjätte avd., men som är avsedda att användas 

successivt utan att först blandas med varandra, klassificeras med tillämpning av de allmänna 

tolkningsreglerna (i allmänhet regel 3 b). Om varorna i detta fall inte föreligger i 

detaljhandelsförpackningar skall de olika komponenterna klassificeras var för sig. 

28:2

28 kap. Oorganiska kemikalier; organiska och oorganiska föreningar av ädla 

metaller, av sällsynta jordartsmetaller, av radioaktiva grundämnen och av isotoper 


Om inte annat är föreskrivet omfattar kap. 28 i stort sett endast kemiska grundämnen och 

isolerade kemiskt definierade föreningar. 

En isolerad kemiskt definierad förening är ett ämne som består av en molekyl (med t.ex. 

kovalent eller jonisk bindning) vars sammansättning definieras av ett konstant förhållande 

mellan grundämnena och som motsvarar en bestämd strukturformel. I ett kristallgitter 

motsvarar molekylerna den upprepade elementarcellen. 

Grundämnena i isolerade kemiskt definierade föreningar kombineras i specifika, 

karakteristiska proportioner som bestäms av valens och bindningsmöjligheter för varje atom. 

Proportionen för varje grundämne är konstant och specifik för varje förening och sägs därför 

vara stökiometrisk. 

Små avvikelser i de stökiometriska förhållandena kan uppstå p.g.a. luckor eller inlagringar i 

kristallgittret. Dessa föreningar benämns kvasistökiometriska och räknas som isolerade 

kemiskt definierade föreningar förutsatt att avvikelserna inte skapats medvetet. 

A. Isolerade kemiska grundämnen och isolerade kemiskt definierade föreningar 

(Anm. 1 till 28 kap.) 

Isolerade kemiska grundämnen och isolerade kemiskt definierade föreningar, som innehåller 

föroreningar eller är lösta i vatten klassificeras trots detta enligt 28 kap. 

Med "föroreningar" avses enbart ämnen vilkas förekomst i den enskilda kemiska 

föreningen uteslutande och direkt är ett resultat av framställningsprocessen (inbegripet 

rening). Ämnena kan komma från någon av de faktorer som förekommer i processen, 

nämligen i huvudsak följande: 

a) oomvandlade utgångsmaterial; 

b) föroreningar i utgångsmaterialet; 

c) reagenser som har använts i framställningsprocessen (inbegripet rening); 

d) biprodukter. 

Det bör dock observeras att sådana ämnen inte alltid betraktas som föroreningar som är 

tillåtna enligt anm. 1 a. När sådana ämnen avsiktligt har lämnats kvar i produkten i avsikt att 

göra denna mer lämplig för speciell användning än för allmänt bruk, anses de inte som tillåtna 

föroreningar. 

Isolerade grundämnen och isolerade kemiskt definierade föreningar omfattas inte av 28 

kap. när de är lösta i annat lösningsmedel än vatten, under förutsättning att lösningen inte är 

en för dessa produkter normal och nödvändig handelsform, som är motiverad enbart av 

säkerhetsskäl eller av transporttekniska skäl (i vilket fall lösningsmedlet inte får göra 

produkten mera lämpad för speciell användning än för allmänt bruk). Karbonylklorid som är 

löst i bensen, alkohollösningar av ammoniak samt kolloidala lösningar av aluminiumhydroxid 

omfattas sålunda inte av detta kapitel utan klassificeras enligt nr 3824. Som en allmän regel 

gäller att kolloidala dispersioner klassificeras enligt nr 3824, om de inte omfattas av något 

nummer med mera specificerad varubeskrivning. 

Isolerade grundämnen och isolerade kemiskt definierade föreningar som är försatta med 

något stabiliseringsmedel som är nödvändigt för konservering eller transport av dessa 

produkter klassificeras trots detta enligt 28 kap. Sålunda klassificeras t.ex. väteperoxid som är 

stabiliserad genom tillsats av borsyra enligt nr 2847, under det att natriumperoxid som är 

uppblandad med katalysatorer (för framställning av väteperoxid) klassificeras enligt nr 3824. 

Produkter som har tillsatts till vissa kemikalier för att bibehålla dessa i deras ursprungliga 

fysikaliska tillstånd betraktas också som stabiliseringsmedel, under förutsättning dels att den 

kvantitet som har tillsatts inte i något fall överstiger vad som är nödvändigt för att uppnå 

önskat resultat och dels att tillsatsen inte förändrar karaktären hos basprodukten och gör 

denna mera lämpad för speciell användning än för allmänt bruk. Med tillämpning av dessa 

bestämmelser får medel som motverkar klumpbildning ("anti-caking agents") vara tillsatta till 

produkter enligt detta kapitel. Produkter som är försatta med vattenavstötande ämnen 

28:3 

Ny version 2007

klassificeras dock inte enligt 28 kap., eftersom sådana ämnen förändrar produkternas 

ursprungliga egenskaper. 

På samma villkor, nämligen att tillsatserna inte gör dem mera lämpade för speciell 

användning än för allmänt bruk, får produkter enligt detta kapitel även innehålla: 

a) damningshindrande medel (t.ex. mineralolja som är tillsatt till vissa giftiga kemikalier för 

att förhindra damning under hanteringen); 

b) färgämnen som är tillsatta till farliga eller giftiga kemikalier (t.ex. blyarsenat enligt nr 

2842) för att underlätta identifieringen eller av säkerhetsskäl som en varning till personer 

som handhar produkterna. Produkter till vilka färgämnen har tillsatts av andra orsaker förs 

emellertid inte till 28 kap. (t.ex. kiselgel som är försatt med koboltsalter för att användas 

som fuktighetsindikator – nr 3824). 

B. Skillnaden mellan föreningar enligt 28 kap. och föreningar enligt 29 kap. 

(Anm. 2 till 28 kap.) 

Här nedan lämnas en fullständig förteckning över de kolföreningar som skall klassificeras 

enligt 28 kap. och över de tulltaxenummer som är tillämpliga: 

Nr 2811 Koloxider 

Vätecyanid (cyanvätesyra), vätecyanoferrat (II) (ferrocyanvätesyra) 

och vätecyanoferrat (III) (ferricyanvätesyra) 

Isocyan-, fulmin- och tiocyansyra samt cyanomolybdensyra och 

andra enkla eller komplexa cyansyror 

Nr 2812 Karbonylhalogenider 

Nr 2813 Koldisulfid 

Nr 2831 Ditioniter (hydrosulfiter) och sulfoxylater, stabiliserade med 

organiska ämnen 

Nr 2836 Karbonater och peroxokarbonater av oorganiska baser 

Nr 2837 Cyanider, cyanidoxider och komplexa cyanider (cyanoferrater(II), 

cyanoferrater(III), nitrosylcyanoferrater(II), 

nitrosylcyanoferrater(III), cyanomanganater, cyanokadmiater, 

cyanokromater, cyanokoboltater, cyanonickelater, cyanokuprater 

etc.) av oorganiska baser 

Nr 2842 Tiokarbonater, selenokarbonater, tellurokarbonater, selenocyanater, 

tellurocyanater, tetratiocyanatodiamminkromater ("reineckater") 

och andra dubbelcyanater och komplexa cyanater av oorganiska 

baser 

Nr 2843 

−2846 Oorganiska och organiska föreningar av 

a) ädla metaller; 

b) radioaktiva grundämnen; 

c) isotoper; 

d) sällsynta jordartsmetaller, yttrium eller skandium 

Nr 2847 Väteperoxid (väteperoxid) i fast form (förening med karbamid), 

även stabiliserad 

Nr 2849 Karbider (binära karbider, borkarbider, karbonitrider etc.), andra än 

hydrogenkarbider (kolväten) 

Nr 2852 Oorganiska och organiska föreningar av kvicksilver, med undantag 

av amalgamer 

Nr 2853 Karbonylsulfid 

Tiokarbonylhalogenider 

Cyan samt halogenföreningar av cyan 

Cyanamid och metallderivat av cyanamid (andra än 

kalciumcyanamid, även ren – se 31 kap.) 

Inga andra kolföreningar än de ovannämnda omfattas av 28 kap. 

28:4

C. Produkter som förs till 28 kap. även om de inte utgör isolerade kemiska 

grundämnen eller isolerade kemiskt definierade föreningar 

Från huvudregeln att 28 kap. endast omfattar isolerade kemiska grundämnen och isolerade 

kemiskt definierade föreningar finns vissa undantag. Dessa undantag gäller följande 

produkter: 

Nr 2802 Kolloidalt svavel 

Nr 2803 Kimrök 

Nr 2807 Oleum (rykande svavelsyra) 

Nr 2808 Blandningar av svavelsyra och salpetersyra 

Nr 2809 Polyfosforsyror 

Nr 2813 Fosfortrisulfid 

Nr 2818 Konstgjord korund 

Nr 2821 Jordpigment innehållande minst 70 viktprocent 

bundet järn, räknat som Fe2O3 

Nr 2822 Kommersiella koboltoxider 

Nr 2824 Mönja och orangemönja 

Nr 2828 Kommersiellt kalciumhypoklorit 

Nr 2830 Polysulfider 

Nr 2831 Ditioniter (hydrosulfiter) och sulfoxylater, 

stabiliserade med organiska ämnen 

Nr 2835 Polyfosfater 

Nr 2836 Kommersiellt ammoniumkarbonat innehållande 

ammoniumkarbamat 

Nr 2839 Kommersiella silikater av alkalimetaller 

Nr 2842 Silikoaluminater 

Nr 2843 Ädla metaller i kollodial form 

Amalgamer av ädla metaller 

Oorganiska och organiska föreningar av ädla 

metaller 

Nr 2844 Radioaktiva grundämnen, radioaktiva isotoper 

samt föreningar (oorganiska eller organiska) och 

blandningar innehållande dessa ämnen. 

Nr 2845 Andra isotoper samt föreningar (oorganiska eller 

organiska) av sådana isotoper 

Nr 2846 Oorganiska och organiska föreningar av sällsynta 

jordartsmetaller, av yttrium eller skandium eller av 

blandningarav dessa metaller 

Nr 2848 Fosfider 

Nr 2849 Karbider 

Nr 2850 Hydrider, nitrider, azider, silicider och borider 

Nr 2853 Flytande luft och komprimerad luft 

Amalgamer (med undantag av amalgamer av ädla 

metaller – se vid nr 2843 ovan) 

D. Produkter som inte omfattas av 28 kap. även om de utgör isolerade kemiska 

grundämnen eller isolerade kemiskt definierade oorganiska föreningar 

(Anm. 3 och 8 till 28 kap.) 

Vissa isolerade kemiska grundämnen och isolerade kemiskt definierade oorganiska föreningar 

omfattas inte av 28 kap. även om de är rena. 

Som exempel kan nämnas: 

1. vissa produkter enligt 25 kap. (dvs. natriumklorid och magnesiumoxid); 

2. vissa oorganiska salter enligt 31 kap. [nämligen: natriumnitrat, ammoniumnitrat, 

dubbelsalter av ammoniumsulfat och ammoniumnitrat, ammoniumsulfat, dubbelsalter av 

kalciumnitrat och ammoniumnitrat, dubbelsalter av kalciumnitrat och magnesiumnitrat 

samt ammoniumdiväteortofosfat (monoammoniumfosfat) och diammoniumväteortofosfat 

28:5 

Ny version 2007

(diammoniumfosfat), ävensom kaliumklorid, vilken dock i vissa fall klassificeras enligt nr 

3824 eller 9001]; 

3. konstgjord grafit enligt nr 3801; 

4. ädelstenar och halvädelstenar (naturliga, syntetiska eller rekonstruerade) samt stoft och 

pulver av sådana stenar, enligt 71 kap.; 

5. ädla metaller och oädla metaller, inbegripet legeringar av sådana metaller, enligt fjortonde 

och femtonde avd. 

Vissa andra isolerade kemiska grundämnen och isolerade kemiskt definierade föreningar, 

som annars skulle ha klassificerats enligt 28 kap., omfattas inte av detta kapitel om de 

föreligger i vissa former eller förpackningar eller om de har undergått vissa behandlingar, 

även om den kemiska sammansättningen därigenom inte har förändrats. Detta gäller dock inte 

produkter enligt nr 2843 – 2846 och 2852 (se anm. 1 och 2 till sjätte avd.). 

Som exempel kan nämnas: 

a) produkter som är lämpliga för terapeutiskt eller profylaktiskt bruk och som föreligger i 

avdelade doser eller i former eller förpackningar för försäljning i detaljhandeln (nr 3004); 

b) produkter av sådana slag som används som luminoforer (t.ex. kalciumvolframat), vilka har 

undergått viss behandling för att ge dem luminiscensverkan (nr 3206); 

c) parfymeringsmedel, kosmetiska preparat och toalettmedel (t.ex. alun), som föreligger i 

förpackningar av sådana slag som försäljs i detaljhandeln för sådant bruk (nr 3303 – 

3307); 

d) produkter som är lämpliga för användning som lim eller klister (t.ex. natriumsilikat löst i 

vatten), förpackade för försäljning i detaljhandeln som lim eller klister i förpackningar 

med en nettovikt av högst 1 kg (nr 3506); 

e) produkter för fotografiskt bruk (t.ex. natriumtiosulfat), som föreligger i avdelade doser 

eller i bruksfärdigt skick i sådan form som säljs i detaljhandeln (nr 3707); 

f) insektsbekämpningsmedel etc. (t.ex. natriumtetraborat), som föreligger i sådana former 

eller förpackningar som anges i nr 3808; 

g) produkter (t.ex. svavelsyra) som föreligger som laddningar till brandsläckningsapparater 

eller som brandsläckningsbomber (nr 3813); 

h) kemiska grundämnen (t.ex. kisel och selen) som är dopade för användning inom 

elektroniken, i form av skivor, plattor eller liknande former (nr 3818); 

ij) bläckborttagningsmedel i detaljhandelsförpackningar (nr 3824); 

k) halogenider av alkalimetaller eller alkaliska jordartsmetaller (t.ex. litiumfluorid, 

kalciumfluorid, kaliumbromid, kaliumbromidjodid), utgörande optiska element (nr 9001) 

eller odlade kristaller som väger minst 2,5 g per styck (nr 3824). 

E. Produkter som kan klassificeras enligt två eller flera tulltaxenummer i 28 kap. 

Anm. 1 till sjätte avd. behandlar frågan om klassificeringen av produkter som kan 

klassificeras: 

a) såväl enligt nr 2844 eller 2845 som enligt något annat nummer i 28 kap.; 

b) såväl enligt nr 2843, 2846 eller 2852 som enligt något annat nummer i 28 kap. (med 

undantag av nr 2844 eller 2845). 

Kemiskt definierade komplexa syror som består av en syra enligt underavdelning II till 

detta kapitel och en metalloxidsyra enligt underavdelning IV klassificeras enligt nr 2811 (se 

anm. 4 till 28 kap. och anv. till nr 2811). 

Om inte annat följer av lydelsen av tulltaxenumren skall oorganiska dubbelsalter och 

komplexa salter klassificeras enligt nr 2842 (se anm. 5 till 28 kap. och anv. till nr 2842). 

28:6

UNDERAVDELNING I 

Kemiska grundämnen 


Kemiska grundämnen kan indelas i två grupper, ickemetaller och metaller. I stort sett omfattar 

underavdelning I alla ickemetaller, åtminstone i vissa av deras former, medan ett stort antal 

metaller inte förs hit. Ädla metaller klassificeras enligt 71 kap. och 2843, oädla metaller enligt 

72 – 76 och 78 – 81 kap., radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper enligt nr 

2844 och stabila isotoper enligt nr 2845. 

En alfabetisk förteckning över de kända grundämnena och deras rätta klassificering följer 

nedan. Några grundämnen, t.ex. antimon, kan förhålla sig både som metaller och 

ickemetaller; man bör uppmärksamma hur de skall klassificeras. 

Grundämne Kemisk 

beteck- 

ning 

Atom- 

nummer 

Klassificering 

aktinium Ac 89 radioaktivt grundämne, nr 2844 

aluminium Al 13 oädel metall, 76 kap. 

americium Am 95 radioaktivt grundämne, nr 2844 

antimon Sb 51 oädel metall, nr 8110 

argon Ar 18 ädelgas, nr 2804 

arsenik As 33 ickemetall, nr 2804 

astat At 85 radioaktivt grundämne, nr 2844 

barium Ba 56 alkalisk jordartsmetall, nr 2805 

berkelium Bk 97 radioaktivt grundämne, nr 2844 

beryllium Be 4 oädel metall, nr 8112 

bly Pb 82 oädel metall, 78 kap. 

bor B 5 ickemetall, nr 2804 

brom Br 35 ickemetall, nr 2801 

californium Cf 98 radioaktivt grundämne, nr 2844 

cerium Ce 58 sällsynt jordartsmetall, nr 2805 

cesium Cs 55 alkalimetall, nr 2805 

curium Cm 96 radioaktivt grundämne, nr 2844 

dysprosium Dy 66 sällsynt jordartsmetall, nr 2805 

einsteinium Es 99 radioaktivt grundämne, nr 2844 

erbium Er 68 sällsynt jordartsmetall, nr 2805 

europium Eu 63 sällsynt jordartsmetall, nr 2805 

fermium Fm 100 radioaktivt grundämne, nr 2844 

fluor F 9 ickemetall, nr 2801 

fosfor P 15 ickemetall, nr 2804 

francium Fr 87 radioaktivt grundämne, nr 2844 

gadolinium Gd 64 sällsynt jordartsmetall, nr 2805 

gallium Ga 31 oädel metall, nr 8112 

germanium Ge 32 oädel metall, nr 8112 

guld Au 79 ädel metall, nr 7108 

hafnium Hf 72 oädel metall, nr 8112 

helium He 2 ädelgas, nr 2804 

holmium Ho 67 sällsynt jordartsmetall, nr 2805 

hydrogen, se 

väte 

indium In 49 oädel metall, nr 8112 

iridium Ir 77 ädel metall, nr 7110 

jod I 53 ickemetall, nr 2801 

järn Fe 26 oädel metall, 72 kap. 

kadmium Cd 48 oädel metall, nr 8107 

kalcium Ca 20 alkalisk jordartsmetall, nr 2805 

28:7 

Ny version 2007

kalium K 19 alkalimetall, nr 2805 

kisel Si 14 ickemetall, nr 2804 

klor Cl 17 ickemetall, nr 2801 

kobolt Co 27 oädel metall, nr 8105 

kol C 6 ickemetall, nr 2803 (som konstgjord grafit 

nr 3801) 

koppar Cu 29 oädel metall, 74 kap. 

krom Cr 24 oädel metall, nr 8112 

krypton Kr 36 ädelgas, nr 2804 

kvicksilver Hg 80 metall, nr 2805 

kväve N 7 ickemetall, nr 2804 

lantan La 57 sällsynt jordartsmetall, nr 2805 

lawrencium Lr 103 radioaktivt grundämne, nr 2844 

litium Li 3 alkalimetall, nr 2805 

lutetium Lu 71 sällsynt jordartsmetall, nr 2805 

magnesium Mg 12 oädel metall, nr 8104 

mangan Mn 25 oädel metall, nr 8111 

mendelevium Md 101 radioaktivt grundämne, nr 2844 

molybden Mo 42 oädel metall, nr 8102 

natrium Na 11 alkalimetall, nr 2805 

neodym Nd 60 sällsynt jordartsmetall, nr 2805 

neon Ne 10 ädelgas, nr 2804 

neptunium Np 93 radioaktivt grundämne, nr 2844 

nickel Ni 28 oädel metall, 75 kap. 

niob Nb 41 oädel metall, nr 8112 

nitrogen, se 

kväve 

nobelium No 102 radioaktivt grundämne, nr 2844 

osmium Os 76 ädel metall, nr 7110 

oxygen, se 

syre 

palladium Pd 46 ädel metall, nr 7110 

platina Pt 78 ädel metall, nr 7110 

plutonium Pu 94 radioaktivt grundämne, nr 2844 

polonium Po 84 radioaktivt grundämne, nr 2844 

praseodym Pr 59 sällsynt jordartsmetall, nr 2805 

prometium Pm 61 radioaktivt grundämne, nr 2844 

protaktinium Pa 91 radioaktivt grundämne, nr 2844 

radium Ra 88 radioaktivt grundämne, nr 2844 

radon Rn 86 radioaktivt grundämne, nr 2844 

rhenium Re 75 oädel metall, nr 8112 

rodium Rh 45 ädel metall, nr 7110 

rubidium Rb 37 alkalimetall, nr 2805 

rutenium Ru 44 ädel metall, nr 7110 

samarium Sm 62 sällsynt jordartsmetall, nr 2805 

selen Se 34 ickemetall, nr 2804 

silver Ag 47 ädel metall, nr 7106 

skandium Sc 21 upptagen tillsammans med sällsynta 

jordartsmetaller i nr 2805 

strontium Sr 38 alkalisk jordartsmetall, nr 2805 

svavel S 16 ickemetall, nr 2802 eller 2503 

syre O 8 ickemetall, nr 2804 

tallium Tl 81 oädel metall, nr 8112 

tantal Ta 73 oädel metall, nr 8103 

teknetium Tc 43 radioaktivt grundämne, nr 2844 

tellur Te 52 ickemetall, nr 2804 

tenn Sn 50 oädel metall, 80 kap. 

terbium Tb 65 sällsynt jordartsmetall, nr 2805 

torium Th 90 radioaktivt grundämne, nr 2844 

titan Ti 22 oädel metall, nr 8108 

28:8

tulium Tm 69 sällsynt jordartsmetall, nr 2805 

uran U 92 radioaktivt grundämne, nr 2844 

vanadin V 23 oädel metall, nr 8112 

vismut Bi 83 oädel metall, nr 8106 

volfram W 74 oädel metall, nr 8101 

väte H 1 ickemetall, nr 2804 

xenon Xe 54 ädelgas, nr 2804 

ytterbium Yb 70 sällsynt jordartsmetall, nr 2805 

yttrium Y 39 upptagen tillsammans med sällsynta 

jordartsmetaller i nr 2805 

zink Zn 30 oädel metall, 79 kap. 

zirkonium Zr 40 oädel metall, nr 8109 

2801 Fluor, klor, brom och jod 

2801.10 - Klor 

2801.20 - Jod 

2801.30 - Fluor; brom 

Detta nummer omfattar de ickemetaller som benämns halogener, med undantag av astat (nr 

2844). 

A. Fluor 

Fluor är en frätande, svagt gröngul gas med stickande lukt. Den är farlig att andas in emedan 

den angriper slemhinnorna. Den förvaras och transporteras under tryck i stålcylindrar. Fluor 

utgör ett mycket aktivt grundämne och angriper organiska ämnen under antändning, särskilt 

trä, fetter och textilmaterial. 

Fluor används för framställning av vissa fluorider och organiska fluorföreningar. 

B. Klor 

Klor framställs vanligen genom elektrolys av alkaliklorider, särskilt natriumklorid. 

Den är en gröngul gas, kvävande och frätande, 2 1/2 gånger tyngre än luft, något löslig i 

vatten och lätt att komprimera till flytande form. Klor transporteras vanligen i stålcylindrar, 

cisterner, järnvägstankvagnar eller pråmar. 

Klor förstör färgämnen och organiska ämnen. Den används för blekning av vegetabiliska 

(men inte animaliska) fibrer och vid framställning av massa av ved. På grund av sina 

desinficerande och antiseptiska egenskaper används klor också för sterilisering (klorering) av 

vatten. Den används vidare inom guld-, tenn- och kadmiummetallurgin, vid framställning av 

hypokloriter, metallklorider och karbonylklorid samt vid organisk syntes (t.ex. av färgämnen, 

konstgjorda vaxer och klorkautschuk). 

C. Brom 

Brom kan erhållas genom inverkan av klor på alkalibromider som ingår i moderlutar från 

saltframställning eller genom elektrolys av bromider. 

Den är en mycket tung (densitet 3,18 vid 0 °C), frätande, rödaktig eller mörkbrun vätska, 

som även i kallt tillstånd avger ögonretande, kvävande, röda ångor. Brom angriper huden, 

som därvid gulfärgas, och angriper organiska ämnen, t.ex. sågspån, under antändning. Den 

förvaras och transporteras i behållare av glas eller keramiskt material. Den är något löslig i 

vatten. Numret omfattar inte lösningar av brom i ättiksyra (nr 3824). 

Brom används för framställning av medikamenter (t.ex. lugnande medel), färgämnen (t.ex. 

eosiner och bromerade indigoderivat), fotografiska kemikalier (silverbromid), tårretande 

ämnen (bromaceton), inom metallurgin, etc. 

28:9 

Ny version 2007

D. Jod 

Jod utvinns ur moderlutar av naturligt natriumnitrat genom behandling med svaveldioxid eller 

natriumvätesulfit samt ur havsalger genom torkning, föraskning och kemisk behandling av 

askan. 

Den är ett mycket tungt (densitet 4,95 vid 0 °C), fast ämne med lukt som erinrar både om 

klor och brom. Jodånga är farlig att inandas. Jod är flyktig vid rumstemperatur och färgar 

stärkelselösning blå. I orent tillstånd förekommer den i klumpar eller som ett grovt pulver. Jod 

som har renats genom sublimering har form av glänsande, gråaktiga fjäll eller kristaller med 

metallartad glans. Den förvaras då vanligen i glaskärl. 

Jod används inom medicinen, för framställning av fotokemikalier (natriumjodid), 

färgämnen (t.ex. erytrosiner) och medikamenter, som katalysator vid organiska synteser, som 

reagens etc. 

2802 Svavel, sublimerat eller fällt; kolloidalt svavel 

A. Svavel, sublimerat eller fällt 

Svavel i dessa två former innehåller vanligen ca 99,5 % svavel. 

Sublimerat svavel eller svavelblomma erhålls i form av små, mycket lätta partiklar vid 

långsam destillation av rått eller orent svavel och efterföljande kondensation till fast form 

(sublimering). Det används främst inom fruktodling, inom kemisk industri och vid vulkning 

av högvärdigt gummi. 

Detta nummer omfattar också tvättat sublimerat svavel, som har behandlats med 

ammoniaklösning för att bortskaffa svaveldioxid. Denna produkt används inom medicinen. 

Fällt svavel enligt detta nummer erhålls alltid genom att med saltsyra fälla svavlet ur en 

sulfidlösning eller ur en lösning av polysulfider av alkalimetaller eller alkaliska jordmetaller. 

Det är mera finfördelat och blekare gult än sublimerat svavel. Lukten påminner något om 

vätesulfid. Fällt svavel försämras vid lagring. Det används nästan uteslutande inom 

medicinen. 

Fällt svavel enligt detta nummer får inte förväxlas med vissa mycket finpulveriserade 

kvaliteter av svavel, vilka ibland betecknas som "fällda" men som skall klassificeras enligt nr 

2503. 

B. Kolloidalt svavel 

Kolloidalt svavel erhålls genom inverkan av vätesulfid på en svaveldioxidlösning som 

innehåller gelatin. Det kan också erhållas genom inverkan av mineralsyra på natriumtiosulfat 

eller genom katodisk utfällning. Kolloidalt svavel utgör ett vitt pulver som bildar emulsion 

med vatten. Det kan emellertid bevaras i detta tillstånd endast om en skyddskolloid (albumin 

eller gelatin) är tillsatt och även då endast under begränsad tid. Numret omfattar också denna 

beredda kolloidala lösning. Liksom alla kolloidala dispersioner har dispergerat svavel stor 

adsorptionsyta och kan ta upp färgämnen. Varan är också ett mycket verksamt antiseptisk 

medel som används för invärtes bruk inom medicinen. 

Numret omfattar inte oraffinerat svavel som har erhållits genom Frasch-processen samt 

raffinerat svavel, vilka kvaliteter ibland kan vara mycket rena (nr 2503). 

2803 Kol (kimrök och andra former av kol, inte nämnda eller inbegripna någon 

annanstans) 

Kol är en fast ickemetall. 

Detta nummer omfattar följande kategorier av kol. 

Kimrök (carbon black) erhålls vid ofullständig förbränning eller krackning (genom 

upphettning, elektrisk ljusbåge eller elektriska gnistor) av organiska, kolrika ämnen såsom: 

28:10

1. naturgaser, t.ex. metan, antracengas (dvs. gaser som innehåller finfördelad antracen) och 

acetylen. Acetylensvart, en mycket finkornig och ren produkt, erhålls av komprimerad 

acetylen genom hastig sönderdelning, initierad av en elektrisk gnista; 

2. naftalen, harts eller oljor (lampsvart). 

Kimrök kan också beskrivas som "channel black" eller "furnace black", beroende på 

framställningsmetoden. 

Kimrök kan innehålla oljeartade föroreningar. 

Kimrök används som pigment vid framställning av målningsfärger, tryckfärger, skoputsmedel 

etc., vid tillverkning av karbonpapper samt som förstärkningsmedel inom gummiindustrin. 

Detta nummer omfattar inte: 

a) naturlig grafit (nr 2504); 

b) naturligt kol som utgör fasta bränslen (antracit, stenkol och brunkol); koks, briketter och 

retortkol (27 kap.); 

c) vissa svarta mineralfärgämnen enligt nr 3206 (t.ex. aluminiumsvart, skiffersvart och 

kiselsvart); 

d) konstgjord grafit; kolloidal och halvkolloidal grafit (t.ex. nr 3801); 

e) aktiverat kol och djurkol (nr 3802); 

f) träkol (nr 4402); 

g) kristallint kol i form av diamanter (nr 7102 och 7104). 

2804 Väte, ädelgaser och andra ickemetaller 

A. Väte 

2804.10 - Väte 

- Ädelgaser: 

2804.21 - - Argon 

2804.29 - - Andra 

2804.30 - Kväve 

2804.40 - Syre 

2804.50 - Bor; tellur 

- Kisel: 

2804.61 - - Innehållande minst 99,99 viktprocent kisel 

2804.69 - - Annan 

2804.70 - Fosfor 

2804.80 - Arsenik 

2804.90 - Selen 

Väte erhålls genom elektrolys av vatten eller ur vattengas, koksugnsgas eller kolväten. 

Det anses i allmänhet som en ickemetall. Det förvaras och transporteras i komprimerat 

tillstånd i tjockväggiga stålcylindrar. 

Väte används för hydrering av oljor (framställning av härdade fetter), vid krackning av 

petroleumprodukter, vid ammoniaksyntes, för skärning och svetsning av metaller (med 

knallgasbläster) etc. 

Numret omfattar inte deuterium (stabil isotop av väte), vilket klassificeras enligt nr 2845, 

och tritium (radioaktiv isotop av väte), vilket klassificeras enligt nr 2844. 

B. Ädelgaser 

Med ädelgaser (inerta gaser) avses nedan upptagna grundämnen. De utmärks av att de är 

kemiskt indifferenta och av sina elektriska egenskaper – särskilt den att emittera färgat ljus 

(utnyttjas t.ex. i neonskyltar) vid urladdning under hög spänning. 

1. Helium (inte brännbart, används för fyllning av ballonger). 

2. Neon (ger ett rödaktigt ljus eller, i blandning med kvicksilverånga, s.k. dagsljus). 

3. Argon (en färg- och luktlös gas som används som inert gas i elektriska glödlampor). 

4. Krypton (används för samma ändamål som argon eller för att ge blekviolett ljus). 

5. Xenon (ger blått ljus). 

28:11 

Ny version 2007

Ädelgaser erhålls genom fraktionering av flytande luft eller (ifråga om helium) från vissa 

naturgaser. De försänds i komprimerat tillstånd. 

Radon är en radioaktiv ädelgas enligt nr 2844 som bildas vid radioaktivt sönderfall av 

radium. 

C. Andra ickemetaller 

De andra ickemetallerna som omfattas av detta nummer är följande: 

1. Kväve 

Kväve är en gas som inte brinner och som inte kan underhålla förbränning utan i stället 

släcker eld. Det framställs genom fraktionerad destillation av flytande luft samt förvaras och 

transporteras i komprimerat tillstånd i stålcylindrar. 

Kväve används huvudsakligen för framställning av ammoniak och kalciumcyanamid men 

också som inert gas i elektriska glödlampor, etc. 

2. Syre 

Syre är en gas som kan underhålla förbränning och som huvudsakligen erhålls genom 

fraktionerad destillation av flytande luft. 

Det förvaras och transporteras i komprimerat tillstånd i stålcylindrar eller ibland i flytande 

form i dubbelväggiga behållare. 

Komprimerat syre används i knallgas- och syreacetylenblästrar för svetsning eller skärning 

av metaller, t.ex. järn. Det används också inom järn- och stålmetallurgin och inom medicinen 

(för inhalation). 

Detta nummer omfattar också ozon, en allotrop form av syre som erhålls under inverkan av 

elektriska gnistor eller urladdningar. Ozon används för sterilisering av vatten (ozonisation), 

för oxidation av torkande oljor, för blekning av bomull och som medel för antiseptiskt eller 

terapeutiskt ändamål. 

3. Bor 

Bor är ett kastanjebrunt fast ämne som vanligen förekommer i pulverform. Den används inom 

metallurgin samt för framställning av värmeregulatorer och mycket känsliga termometrar. 

På grund av sin mycket stora förmåga att absorbera långsamma neutroner används bor 

dessutom, antingen i rent tillstånd eller legerad med stål, för tillverkning av rörliga styrstavar 

för kärnreaktorer. 

4. Tellur 

Tellur är ett fast ämne (densitet 6,2), antingen amorft eller kristallint. Det är en relativt god 

ledare för värme och elektricitet samt har i viss omfattning metalliska egenskaper. Tellur 

används i vissa legeringar (t.ex. blytellurlegeringar) och som vulkmedel. 

5. Kisel 

Kisel erhålls nästan uteslutande genom reduktion av kiseldioxid med kol i ljusbågsugn. Den 

är en dålig ledare för värme och elektricitet och är hårdare än glas. Kisel förekommer i form 

av ett kastanjebrunt pulver eller oftare i oregelbundna klumpar. Den kristalliserar i form av 

gråa nålar med metallglans. 

Kisel är ett av de mest betydelsefulla materialen som används inom elektroniken. Kisel av 

hög renhetsgrad, vilken erhålls t.ex. genom kristalldragning, kan föreligga obearbetad i den 

form den har erhållit vid dragningen eller i form av cylindrar eller stavar. När den är dopad 

med bor, fosfor etc. används den för tillverkning av t.ex. dioder, transistorer och andra 

halvledarkomponenter eller halvledarelement och solceller. 

Kisel används även inom metallurgin (t.ex. i järn- och aluminiumlegeringar) samt inom 

kemin för framställning av kiselföreningar (t.ex. kiseltetraklorid). 

28:12

6. Fosfor 

Fosfor är ett vaxartat fast ämne som erhålls genom behandling av mineraliska fosfater med 

sand och kol i elektrisk ugn. 

Två huvudmodifikationer finns av fosfor: 

a) gul eller vit fosfor, som är genomskinlig och gulaktig, giftig, farlig att hantera samt 

lättantändlig. Den förvaras i form av gjutna stänger under vatten i kärl av svart glas, 

stengods eller oftare metall; dessa kärl får inte utsättas för frost; 

b) röd eller amorf fosfor, som också kan förekomma i kristalliserad form. Den utgör ett 

ogenomskinligt, fast, icke giftigt ämne, är inte självlysande samt är tyngre och mindre 

aktiv än gul fosfor. Röd fosfor används vid tillverkning av tändstickor och tändsticksplån, 

inom pyrotekniken och som katalysator (t.ex. vid klorering av acykliska syror). 

Vissa medikamenter innehåller fosfor (t.ex. fosforlevertran). Den används också som 

råttgift och för framställning av fosforsyror, fosfinater (hypofosfiter), kalciumfosfid etc. 

7. Arsenik 

Arsenik är ett fast ämne som utvinns ur arsenikhaltiga pyriter. 

Den förekommer i två huvudmodifikationer: 

a) vanlig, s.k. metallisk arsenik, i form av glänsande, stålgrå kristaller, spröda och olösliga i 

vatten; 

b) gul arsenik, kristallin, föga stabil. 

Arsenik används för framställning av arsenikdisulfid, blyhagel, hårdbronser och åtskilliga 

andra legeringar (av tenn, koppar etc.). 

8. Selen 

Selen, som är nära besläktat med svavel, förekommer i flera former: 

a) amorft selen, i rödaktiga flockar (selenblomma); 

b) glasartat selen, som har dålig ledningsförmåga för värme och elektricitet. Det har 

glänsande brottytor och är till färgen brunt eller rödaktigt; 

c) kristalliserat selen, i grå eller röda kristaller. Det är en relativt god ledare för värme och 

elektricitet, särskilt vid bestrålning med ljus. Det används för framställning av 

fotoelektriska celler samt, när det är dopat, av halvledarkomponenter eller 

halvledarelement; inom fotografin; i pulverform (rött selen) vid framställning av gummi 

och speciella linser, etc. 

Numret omfattar inte selen i kolloidal suspension (för medicinskt användning) (30 kap.). 

Antimon klassificeras som metall (nr 8110). 

Vissa av ickemetallerna i denna grupp (t.ex. kisel och selen) kan vara dopade med 

grundämnen såsom bor, fosfor etc. i en proportion som i allmänhet är av storleksordningen en 

del på miljonen för användning inom elektroniken. De klassificeras enligt detta nummer 

under förutsättning att de föreligger obearbetade i den form de har erhållit vid dragningen 

eller i form av cylindrar eller stavar. När de är skurna till skivor, plattor eller liknande former 

klassificeras de enligt nr 3818. 

2805 Alkalimetaller och alkaliska jordartsmetaller; sällsynta jordartsmetaller, 

skandium och yttrium, även blandade eller legerade med varandra; kvicksilver 

- Alkalimetaller och alkaliska jordartsmetaller: 

2805.11 - - Natrium 

2805.12 - - Kalcium 

2805.19 - - Andra 

2805.30 - Sällsynta jordartsmetaller, skandium och yttrium, även blandade eller 

legerade med varandra 

2805.40 - Kvicksilver 

28:13 

Ny version 2007

A. Alkalimetaller 

De fem alkalimetallerna är mjuka och tämligen lätta. De sönderdelar kallt vatten. De förstörs i 

luft, varvid hydroxider bildas. 

1. Litium 

Litium är den lättaste (densitet 0,54) och hårdaste av alkalimetallerna. Det förvaras i 

mineralolja eller inert gas. 

Litium bidrar till att förbättra egenskaperna hos metaller och används i olika legeringar 

(t.ex. lagermetaller). På grund av stor affinitet till andra grundämnen används litium bl.a. 

också för framställning av andra metaller i ren form. 

2. Natrium 

Natrium är ett fast ämne (densitet 0,97) med metallglans; det blir hastigt matt på snittytor. 

Natrium förvaras i mineralolja eller i lufttäta, igenlödda burkar. 

Det framställs genom elektrolys av smält natriumklorid eller smält natriumhydroxid. 

Natrium används för framställning av natriumperoxid, natriumcyanid, natriumamid etc.; 

inom indigoindustrin; vid framställning av explosiva ämnen (kemiska tändare och stubin); vid 

butadienpolymerisation; i lagermetaller samt inom titan- och zirkoniummetallurgin. 

Numret omfattar inte natriumamalgam (nr 2853). 

3. Kalium 

Kalium är en silvervit metall (densitet 0,85) som kan skäras med en vanlig kniv. Det förvaras 

i mineralolja eller i förseglade ampuller. 

Det används vid framställning av vissa fotoelektriska celler och i lagermetaller. 

4. Rubidium 

Rubidium är ett silvervitt, fast ämne (densitet 1,5), som är mera lättsmält än natrium. Det 

förvaras i förseglade ampuller eller i mineralolja. 

Liksom natrium används det i lagermetaller. 

5. Cesium 

Cesium är en silvervit eller gulaktig metall (densitet 1,9) som antänds vid beröring med luft. 

Cesium är den lättast oxiderbara av alkalimetallerna och förvaras i förseglade ampuller eller i 

mineralolja. 

Numret omfattar inte den radioaktiva alkalimetallen francium (nr 2844). 

B. Alkaliska jordartsmetaller 

De tre alkaliska jordartsmetallerna är smidbara och sönderdelar kallt vatten tämligen lätt. I 

fuktig luft omvandlas de till hydroxider. 

1. Kalcium 

Kalcium erhålls genom termisk reduktion av kalciumoxid med hjälp av aluminium eller 

genom elektrolys av smält kalciumklorid. Det är en vit metall (densitet 1,57) som används vid 

rening av argon, vid raffinering av koppar och stål, vid framställning av zirkonium, 

kalciumhydrid (hydrolit), lagermetaller etc. 

2. Strontium 

28:14

Strontium är en vit eller blekgul, tänjbar metall (densitet 2,5). 

3. Barium 

Barium är en vit metall (densitet 4,2). Det används i vissa lagermetaller och för framställning 

av getter för elektronrör (nr 3824). 

Detta nummer omfattar inte radium, ett radioaktivt grundämne (nr 2844), magnesium (nr 

8104) och beryllium (nr 8112). Dessa metaller liknar i vissa avseenden de alkaliska 

jordartsmetallerna. 

C. Sällsynta jordartsmetaller, skandium och yttrium, även blandade eller legerade 

med varandra 

Sällsynta jordartsmetaller (uttrycket "sällsynt jordart" avser deras oxider) eller lantanider 

omfattar grundämnen med atomnummer (anger antalet positiva enhetsladdningar – protoner – 

i atomkärnan) från 57 till 71 i det periodiska systemet enligt nedanstående uppställning. 

Ceriumgruppen Terbiumgruppen Erbiumgruppen 

57 lantan 63 europium 66 dysprosium 

58 cerium 64 gadolinium 67 holmium 

59 praseodym 65 terbium 68 erbium 

60 neodym 69 tulium 

62 samarium 70 ytterbium 

71 lutetium 

Prometium, grundämne 61, som är radioaktivt, klassificeras enligt nr 2844. 

De sällsynta jordartsmetallerna är i allmänhet grå- eller gulaktiga och är tänjbara eller 

smidbara. 

Cerium, den mest betydande i denna grupp, erhålls ur monazit (fosfat av sällsynta 

jordarter) eller torit (silikat av sällsynta jordarter) efter utvinning av torium. Cerium framställs 

genom termisk reduktion av ceriumhalogenider med kalcium och litium som reduktionsmedel 

eller genom elektrolys av smält ceriumklorid. Den är en grå, smidig metall, något hårdare än 

bly, och ger gnistor vid gnuggning mot ojämna ytor. 

Lantan, vilket förekommer som förorening i ceriumsalter, används för framställning av 

blått glas. 

Nr 2805 omfattar också skandium och yttrium, som har stora likheter med de sällsynta 

jordartsmetallerna – skandium liknar dessutom järngruppens metaller. Dessa två metaller 

utvinns ur mineralet thorveitit, ett silikat av skandium som innehåller yttrium och andra 

grundämnen. 

Ovannämnda grundämnen förs hit även om de är blandade eller legerade med varandra. 

Numret omfattar t. ex. "Mischmetal", som är en legering som innehåller 45 – 55 % cerium, 22 

– 27 % lantan, andra lantanider, yttrium samt olika föroreningar (upp till 5 % järn, spår av 

kisel, kalcium och aluminium). "Mischmetal" används huvudsakligen inom metallurgin samt 

för tillverkning av stift till cigarettändare o.d. När den är legerad med mer än 5 % järn eller 

med magnesium eller andra metaller klassificeras den på annat sätt (t.ex. enligt nr 3606 om 

den har karaktär av pyrofor legering). 

Numret omfattar inte salter och andra föreningar av sällsynta jordartsmetaller eller av 

yttrium eller skandium (nr 2846). 

D. Kvicksilver 

Kvicksilver är den enda metall som är flytande vid rumstemperatur. 

Det framställs genom rostning av naturlig kvicksilversulfid (cinnober) och separeras från 

övriga metaller som ingår i malmen (bly, tenn, zink, vismut) genom filtrering, 

vakuumdestillation och behandling med utspädd salpetersyra. 

Kvicksilver är en silverglänsande, tung (densitet 13,59), giftig vätska som angriper ädla 

metaller. Vid rumstemperatur är rent kvicksilver beständigt i luft, men oren metall får en 

28:15 

Ny version 2007

eläggning av brunaktig kvicksilver(II)oxid. Kvicksilver förvaras och transporteras i speciella 

behållare (flaskor) av järn. 

Kvicksilver används för framställning av amalgamer enligt nr 2843 eller 2853. Det används 

inom guld- och silvermetallurgin, vid förgyllning och försilvring samt vid framställning av 

klor, natriumhydroxid, kvicksilversalter, cinnober och kvicksilverfulminat (knallkvicksilver). 

Det används vidare vid tillverkning av kvicksilverlampor och olika fysikaliska instrument, 

inom medicinen etc. 

X (HSC 39) 

28:16

UNDERAVDELNING II 

Oorganiska syror och oorganiska syreföreningar av ickemetaller 


Syror innehåller väte, vilket helt eller delvis kan bytas ut mot metaller (eller mot joner med 

liknande egenskaper, t.ex. ammoniumjon NH4 + ), varvid salter bildas. Syror reagerar med 

baser under saltbildning och ger med alkoholer estrar. I flytande tillstånd eller i lösning är de 

elektrolyter, som avger väte vid katoden. När en eller flera molekyler vatten avspaltas från de 

syror som innehåller syre erhålls anhydrider. De flesta oxiderna av ickemetaller är anhydrider. 

Denna underavdelning omfattar oorganiska syreföreningar av ickemetaller (anhydrider och 

andra) samt oorganiska syror, vilkas anjon utgör en ickemetallradikal. 

Den omfattar däremot inte anhydrider och syror som bildas av metalloxider eller 

metallhydroxider. Dessa omfattas i allmänhet av underavdelning IV (t.ex oxider, hydroxider 

och peroxider av metaller, såsom syror och anhydrider av krom, molybden, volfram och 

vanadin). I vissa fall klassificeras de emellertid på annat sätt, t.ex. enligt nr 2843 (föreningar 

av ädla metaller), nr 2844 eller 2845 (föreningar av radioaktiva grundämnen och av isotoper) 

eller nr 2846 (föreningar av sällsynta jordartsmetaller eller av skandium eller yttrium). 

Denna underavdelning omfattar inte heller syreföreningar av väte, vilka klassificeras enligt 

nr 2201 (vatten), nr 2845 (tungt vatten), nr 2847 (väteperoxid) eller nr 2853 (destillerat vatten 

och ledningsförmågevatten samt vatten av motsvarande renhetsgrad, inbegripet vatten som är 

behandlat med jonbytare). 

2806 Väteklorid (klorväte) och saltsyra (klorvätesyra); klorosvavelsyra 

2806.10 - Väteklorid (klorväte) och saltsyra (klorvätesyra) 

2806.20 - Klorosvavelsyra 

A. Väteklorid och saltsyra 

Väteklorid (klorväte) HCl är en färglös, rykande gas med kvävande lukt som erhålls genom 

inverkan av väte (eller vatten och koks) på klor eller genom inverkan av svavelsyra på 

natriumklorid. 

Väteklorid kan lätt överföras till flytande form under tryck och löser sig begärligt i vatten. 

Den förvaras och transporteras under tryck i flytande form i stålcylindrar. Den förekommer 

också i koncentrerade vattenlösningar (vanligen 28 – 30 %) i behållare av glas eller lergods 

eller i gummifodrade tankvagnar. Vattenlösningen av väteklorid kallas saltsyra (klorvätesyra). 

Saltsyra har stickande lukt. Den är gulaktig om den innehåller föroreningar (järn(III)klorid, 

arsenik, svaveldioxid, svavelsyra) men färglös i rent tillstånd. Koncentrerad saltsyra ryker i 

fuktig luft. 

Saltsyra har vidsträckt användning, t.ex. som betmedel för järn, zink och andra metaller; 

vid extraktion av gelatin ur ben; vid rening av djurkol; för framställning av metallklorider, etc. 

Väteklorid i gasform används ofta vid organiska synteser (t.ex. vid framställning av 

kloropren, vinylklorid, konstgjord kamfer och hydroklorkautschuk). 

B. Klorosvavelsyra 

Klorosvavelsyra (svavelsyraklorhydrin) ClSO2OH erhålls genom torr förening av väteklorid 

och svaveltrioxid eller oleum. 

Den är en starkt frätande, färglös eller brunaktig vätska med obehaglig lukt. Den ryker i 

fuktig luft och sönderdelas vid kontakt med vatten eller vid upphettning. 

Den används vid organiska synteser (vid framställning av sackarin, tioindigo, indigosoler 

etc.). 

Numret omfattar inte hypoklorsyrlighet, klorsyra och perklorsyra (nr 2811) och inte heller 

sulfonylklorid (sulfurylklorid) (nr 2812), vilken ibland felaktigt benämns "diklorsulfonsyra". 

28:17 

Ny version 2007

2807 Svavelsyra; oleum (rykande svavelsyra) 

A. Svavelsyra 

Svavelsyra H2SO4 erhålls huvudsakligen genom att syre och svaveldioxid får passera över en 

katalysator (platina, järn(III)oxid, vanadin(V)oxid etc.). Föroreningar (kvävehaltiga 

föreningar, arsenik- eller selenhaltiga ämnen, bly(II)sulfat) avlägsnas genom behandling med 

väte- eller ammoniumsulfid. 

Svavelsyra är starkt frätande. Den är en tung, oljeliknande vätska, som är färglös (om den 

inte innehåller föroreningar), gul eller brun. I kontakt med vatten reagerar den häftigt samt 

angriper huden och de flesta organiska ämnen (förkolar dem). 

Handelskvaliteten innehåller mellan 77 och 100 % H2SO4. Den transporteras i behållare 

eller damejeanner av glas, i stålfat, i tankbilar, i tankvagnar eller i tankfartyg. 

Svavelsyra har mångsidig användning inom industrin, speciellt för framställning av 

gödselmedel, explosiva ämnen och oorganiska pigment samt bl.a. i petroleum- och 

stålindustrierna. 

B. Oleum 

Oleum (rykande svavelsyra) består av svavelsyra med överskott av svaveltrioxid (upp till 80 

%). Oleum kan vara flytande eller fast. Produkten är mörkbrun till färgen, reagerar häftigt 

med vatten, angriper hud och kläder samt avger farliga ångor (i synnerhet fri svaveltrioxid). 

Den förvaras i behållare av glas, lergods eller järnplåt. 

Oleum används huvudsakligen för sulfoneringsreaktioner inom den organiska kemin 

(framställning av naftalensulfonsyra, hydroxiantrakinon, tioindigo, alizarinderivat etc.). 


a) klorosvavelsyra (svavelsyraklorhydrin) samt blandningar av svavelsyra och salpetersyra 

(nr 2806 resp. 2808); 

b) svaveltrioxid, vätesulfid, peroxosvavelsyror, sulfaminsyra samt mineralsyror som tillhör 

tionsyraserien (polytionsyror) (nr 2811); 

c) tionyl- och sulfurylklorid (nr 2812). 

2808 Salpetersyra; blandningar av svavelsyra och salpetersyra 

A. Salpetersyra 

Salpetersyra HNO3 framställs huvudsakligen genom oxidation av ammoniak i närvaro av en 

katalysator (platina, oxider av järn, krom, vismut eller mangan etc.). Kväve och syre kan 

också direkt förenas i ljusbågsugn, varvid erhålls kväveoxid som sedan uppoxideras. 

Salpetersyra kan också erhållas genom inverkan av svavelsyra (antingen ensam eller i 

blandning med dinatriumdisulfat) på naturligt natriumnitrat; föroreningarna (svavel- och 

saltsyra, nitrösa gaser) avlägsnas genom destillation och varmluft. 

Salpetersyra är en färglös eller gulaktig, giftig vätska. I koncentrerat tillstånd (rykande 

salpetersyra) avger den gulaktiga ångor av nitrösa gaser. Den angriper huden och förstör 

organiska ämnen och är ett kraftigt oxidationsmedel. Salpetersyra förvaras i damejeanner av 

glas eller lergods eller i aluminiumbehållare. 

Salpetersyra används bl. a. för framställning av nitrater (av silver, kvicksilver, bly, koppar 

etc.), organiska färgämnen, explosiva ämnen (nitroglycerin, bomullskrut, trinitrotoluen, 

pikrinsyra, kvicksilverfulminat etc.), för betning av metaller (speciellt gjutjärn), vid etsning av 

kopparplåt och vid raffinering av guld och silver. 

B. Blandningar av svavelsyra och salpetersyra 

28:18

Blandningar av svavelsyra och salpetersyra innehåller de koncentrerade syrorna i bestämda 

proportioner (t.ex. lika delar). Blandningarna är starkt frätande, viskösa vätskor, som vanligen 

försänds i behållare av järnplåt. 

De används i synnerhet för nitrering av organiska föreningar inom den organiska 

färgämnesindustrin samt vid framställning av cellulosanitrat och explosiva ämnen. 

Numret omfattar inte: 

a) sulfaminsyra (nr 2811) (får inte förväxlas med ovannämnda blandningar av svavelsyra och 

salpetersyra); 

b) väteazid, salpetersyrlighet och kväveoxider (nr 2811). 

2809 Fosforpentoxid; fosforsyror; polyfosforsyror, även inte kemiskt definierade 

2809.10 - Fosforpentoxid 

2809.20 - Fosforsyra och polyfosforsyror 

Detta nummer omfattar fosforpentoxid, vanlig fosforsyra (ortofosforsyra), pyrofosforsyra, 

metafosforsyra och andra polyfosforsyror. 

A. Fosforpentoxid 

Fosforpentoxid (fosforsyraanhydrid) P2O5 erhålls genom förbränning i torr luft av fosfor som 

har utvunnits ur naturliga fosfater. Den är ett starkt frätande, vitt pulver, som begärligt 

absorberar vatten och som transporteras i lufttäta förpackningar. 

Den förekommer i tre former: kristallin, amorf och glasartad. Även blandningen av dessa tre 

former, som kallas fosforsnö, förs hit. 

Fosforpentoxid används för torkning av gaser och vid organiska synteser. 

B. Vanlig fosforsyra 

Vanlig fosforsyra eller ortofosforsyra H3PO4 erhålls genom inverkan av svavelsyra på 

naturliga trikalciumfosfater. Den på detta sätt framställda handelskvaliteten innehåller som 

föroreningar fosforpentoxid, kalciumdiväteortofosfat, svaveltrioxid, svavelsyra, 

fluorokiselsyra etc. Ren ortofosforsyra framställs genom upplösning av fosforpentoxid i 

vatten. 

Fosforsyra kan förekomma i form av delikvescenta, prismatiska kristaller, men då den är 

svår att bevara i fast tillstånd förekommer den vanligen i vattenlösning (t.ex. 65 % eller 90 

%). Den koncentrerade lösningen, som förblir övermättad vid rumstemperatur, har 

sirapskonsistens. 

Fosforsyra används för framställning av koncentrerade superfosfater (trippelsuperfosfat), 

inom textilindustrin och som betmedel (rostborttagningsmedel). 

Av fosforsyra kan genom kondensation vid hög temperatur erhållas flera olika polymera 

syror: pyrofosforsyra, metafosforsyra och andra polyfosforsyror. 

C. Polyfosforsyror 

I. Syror som karakteriseras av omväxlande P-O-P-atomer 

Schematiskt sett erhålls dessa syror genom kondensation av två eller flera molekyler 

ortofosforsyra, varvid vatten avgår. På så sätt bildas en serie linjära syror med den generella 

formeln Hn+2PnO3n+1, där n är 2 eller fler, och en cyklisk serie med den generella formeln 

(HPO3)n, där n är 3 eller fler. 

1. Pyrofosforsyra (difosforsyra H4P2O7) framställs genom reglerad upphettning av 

ortofosforsyra. Den är instabil i fuktig luft och omvandlas lätt till ortosyran. 

2. Metafosforsyror. Dessa är de cykliska syrorna, exempelvis cyklotrifosforsyra (HPO3)3 och 

cyklotetrafosforsyra (HPO3)4, som förekommer som obetydliga komponenter i 

polyfosforsyrablandningar som innehåller mer än 86 % P2O5. Handelskvaliteten av 

28:19 

Ny version 2007

metafosforsyra är en inte kemiskt definierad blandning av polyfosforsyror (huvudsakligen 

linjära), som också kan innehålla syrornas natriumsalter. Sådana blandningar, vilka 

klassificeras enligt detta nummer, förekommer som glasartade massor, vilka förflyktigas 

vid rödglödgning och inte kan kristalliseras. 

De absorberar vatten lätt och används för torkning av gaser. 

3. Andra polyfosforsyror av P-O-P-typ. Dessa är vanligen blandningar som saluförs under 

benämningarna "polyfosforsyra" eller "superfosforsyra" och som innehåller högre syror ur 

serien, såsom trifosforsyra H5P3O10 och tetrafosforsyra H6P4O13). Sådana blandningar förs 

också hit. 

II. Andra polyfosforsyror 

Denna kategori omfattar t.ex. hypofosforsyra (difosfor(IV)syra) H4P2O6. Denna förening 

förekommer i form av ett kristallint dihydrat som måste förvaras torrt. Den är stabilare i svag 

lösning. 


a) andra fosforhaltiga syror och anhydrider (fosfonsyra och anhydrider av fosfonsyra samt 

fosfinsyra) (nr 2811); 

b) vätefosfider (nr 2848). 

2810 Boroxider; borsyror 

A. Boroxider 

Dibortrioxid B2O3 förekommer som en genomskinlig, glasartad massa, som kristaller eller 

som vita flingor. 

Den har använts för framställning av syntetiska ädelstenar (korund, safir etc.) genom 

inverkan på flyktiga metallfluorider. 

Numret omfattar också alla andra boroxider. 

B. Borsyror 

Borsyra (ortoborsyra) H3BO3 erhålls antingen genom sönderdelning av naturliga borater med 

syror eller genom fysikalisk-kemisk behandling av rå borsyra. 

Den förekommer i pulverform, som små fjäll, som glimmerartade flingor eller som 

glasartade klumpar med genomskinliga kanter. Den är till färgen askgrå eller blåaktig 

(kristalliserad syra) samt luktlös och känns fet. 

Borsyra används bl.a. som antiseptiskt medel (borsyralösning); för framställning av 

borosilikatglas (med låg utvidgningskoefficient), icke frittad emaljmassa o.d., Guignets grönt 

(kromhydroxid), konstgjorda borater (borax), hydroxiantrakinon och aminoantrakinon; för 

impregnering av ljusvekar samt för att göra vävnader brandsäkra. 

Rå naturlig borsyra klassificeras enligt nr 2528, när den innehåller högst 85 viktprocent 

H3BO3, beräknat på torrsubstansen. När borsyrahalten överstiger 85 viktprocent, klassificeras 

syran enligt 2810. Metaborsyra (HBO2)n förs också hit. 


a) tetrafluoroborsyra (fluoroborsyra) (nr 2811); 

b) glyceroborsyra (nr 2920). 

2811 Andra oorganiska syror och andra oorganiska syreföreningar av ickemetaller 

- Andra oorganiska syror: 

2811.11 - - Vätefluorid (fluorvätesyra) 

2811.19 - - Andra 

- Andra oorganiska syreföreningar av ickemetaller: 

2811.21 - - Koldioxid (kolsyra) 

28:20

2811.22 - - Kiseldioxid 

2811.29 - - Andra 

Detta nummer omfattar oorganiska syror och samt anhydrider samt andra oxider av 

ickemetaller. 

A. Fluorföreningar 

Vätefluorid HF erhålls genom inverkan av svavelsyra på naturlig kalciumfluorid (flusspat) 

eller på kryolit. Den renas genom behandling med kaliumkarbonat eller genom destillation 

(den innehåller ibland små mängder silikater eller fluorokiselsyra som föroreningar). I 

vattenfritt tillstånd är vätefluorid en starkt hygroskopisk vätska (kokpunkt 18 – 20 °C) som 

ryker i fuktig luft. Vattenfri vätefluorid liksom koncentrerade lösningar av detta ämne 

vållar djupa frätskador på huden och förkolar organiska ämnen. Vattenlösningen 

(fluorvätesyra) förvaras i kärl av metall, invändigt klädda med bly, guttaperka eller 

ceresin, eller i behållare av gummi eller plast. I mycket ren form förvaras syran i 

silverflaskor. 

Den används bl.a. för etsning av glas, vid framställning av askfritt filtrerpapper, vid 

framställning av tantal och fluorider, för rengöring och betning av gjutna föremål, vid 

organiska synteser samt för reglering av jäsningsprocesser. 

2. Fluorosyror. Bland dessa kan nämnas: 

a) tetrafluoroborsyra (fluoroborsyra) HBF4; 

b) hexafluorokiselsyra (fluorokiselsyra) H2SiF6, som förekommer t.ex. i vattenlösningar 

som utgör biprodukter från superfosfatframställning. Den kan också erhållas från 

kiselfluorider. Syran används vid elektrolytisk rening av tenn och bly, för 

framställning av fluorosilikater etc. 

B. Klorföreningar 

De viktigaste av dessa föreningar är kraftigt verkande oxidations- och kloreringsmedel, vilka 

används som blekmedel och vid organiska synteser. I regel är de instabila. Bland dessa kan 

följande nämnas. 

1. Hypoklorsyrlighet (underklorsyrlighet) HClO är farlig att inandas och exploderar vid 

kontakt med organiskt material. Gasen förekommer i vattenlösning, som till färgen är gul 

eller ibland rödaktig. 

2. Klorsyra HClO3. Den förekommer endast som en färglös eller gulaktig vattenlösning. 

3. Perklorsyra (överklorsyra) HClO4. Denna produkt, som förekommer mer eller mindre 

koncentrerad, ger olika hydrat. Den angriper huden och används för analyser. 

C. Bromföreningar 

1. Vätebromid HBr är en färglös gas med stark, stickande lukt. Den kan förvaras under tryck 

eller i form av vattenlösning (bromvätesyra), vilken långsamt sönderdelas i luft (särskilt 

under inverkan av ljus). Den används för framställning av bromider och vid organiska 

synteser. 

2. Bromsyra HBrO3 förekommer endast i vattenlösning. Den används vid organiska synteser. 

D. Jodföreningar 

1. Vätejodid HI är en färglös, kvävande gas som lätt sönderdelas. Den förekommer som 

vattenlösning (jodvätesyra). Lösningen är frätande och när den är koncentrerad ryker den i 

fuktig luft. Vätejodid används vid organiska synteser som reduktionsmedel och för 

anlagring av jod. 

2. Jodsyra HIO3 och jodsyraanhydrid I2O5, förekommer som prismatiska kristaller eller i 

vattenlösning. Föreningarna används inom medicinen och som absorptionsmedel i 

gasmasker. 

3. Perjodsyra HIO42 H2O har liknande egenskaper som jodsyra. 

28:21 

Ny version 2007

E. Svavelföreningar 

1. Vätesulfid (svavelväte) H2S är en mycket giftig, färglös gas med stinkande lukt av ruttna 

ägg. Den förvaras komprimerad på stålcylindrar eller i vattenlösning och används vid 

kemisk analys, för rening av svavelsyra och saltsyra, för framställning av svaveldioxid och 

svavel, etc. 

2. Peroxosvavelsyror förekommer i kristalliserad form: 

a) peroxodisvavelsyra (persvavelsyra) H2S2O8 och dess anhydrid S2O7; 

b) peroxomonosvavelsyror (Caros syra) H2SO5, som är starkt hygroskopisk och är ett 

kraftigt oxidationsmedel. 

3. Tionsyror existerar endast i vattenlösning och omfattar ditionsyra H2S2O6, tritionsyra 

H2S3O6, tetrationsyra H2S4O6 samt pentationsyra H2S5O6. 

4. Sulfaminsyra (aminosulfonsyra) SO2(OH)NH2 erhålls genom att lösa karbamid i 

svavelsyra, svaveltrioxid eller oleum (rykande svavelsyra). Den är kristallin, obetydligt 

löslig i vatten men lättlöslig i alkohol samt används för framställning av brandsäkra 

textilier, vid garvning, inom galvanotekniken och vid organiska synteser. 

5. Svaveldioxid SO2 erhålls vid förbränning av svavel, vidrostning av naturliga sulfider 

(särskilt svavelkis och andranaturliga järnsulfider) eller vid rostning av naturligt 

kalciumsulfat (t.ex. anhydrit) med lera och koks. Den är en färglös, kvävande gas. 

Svaveldioxid förvaras antingen förtätad till vätska i stålflaskor eller i vattenlösning. I 

sistnämnda handelsform benämns den svavelsyrlighetsvatten. 

Den är ett kraftigt verkande reduktions- och blekmedel som har mångsidig användning, 

t.ex. för blekning av animaliska fibrer, halm, fjädrar och gelatin; vid sulfitmetoden för 

sockerraffinering; som konserveringsmedel för frukt och köksväxter; vid framställning av 

sulfitcellulosa; för framställning av svavelsyra; som desinfektionsmedel (för förhindrande 

av jäsning i vinmust). Flytande svaveldioxid används inom frystekniken. 

6. Svaveltrioxid (svavelsyraanhydrid) SO3 är ett vitt, fast ämne i nålformiga kristaller, till 

utseendet något påminnande om asbest. Den ryker i fuktig luft samt absorberar och 

reagerar häftigt med vatten. Svaveltrioxid förvaras i lufttäta behållare av järnplåt eller i 

damejeanner av glas eller stengods, vilka är försedda med en anordning som innehåller ett 

oorganiskt absorptionsmedel. Den används för framställning av oleum (nr 2807) och 

alunarter (nr 2833). 

7. Disvaveltrioxid S2O3 bildar delikvescenta gröna kristaller som sönderdelas av vatten och 

som är lösliga i alkohol. Den används som reduktionsmedel vid tillverkning av syntetiska 

färgämnen. 

F. Selenföreningar 

1. Väteselenid (selenväte) H2Se är en illaluktande gas som är farlig att inandas därför att den 

förlamar luktnerverna. Den förekommer i instabila vattenlösningar. 

2. Selensyrlighet H2SeO3 och dess anhydrid SeO2 förekommer som hexagonala, vita, 

delikvescenta kristaller som är lättlösliga i vatten. De används inom emaljeringsindustrin. 

3. Selensyra H2SeO4 bildar vita kristaller, med eller utan kristallvatten. 

G. Tellurföreningar 

Dessa utgörs av vätetellurid H2Te (i vattenlösning), tellursyrlighet H2TeO3 och dess anhydrid 

TeO2 (vita fasta ämnen) samt tellursyra H2TeO4 (färglösa kristaller) och dess anhydrid TeO3 

(orangefärgat fast ämne). 

H. Kväveföreningar 

1. Väteazid (kvävevätesyra) HN3 utgör en färglös, giftig vätska med kvävande lukt. Den är 

lättlöslig i vatten, instabil och explosiv. Dess salter (azider) klassificeras enligt nr 2850 

och inte enligt underavdelning V. 

2. Dikväveoxid (dikväveoxid, lustgas) N2O är en vattenlöslig gas med söt lukt. Den 

förekommer i handeln komprimerad till vätska. I gasform används den som 

bedövningsmedel, komprimerad till vätska eller till fast form som ett frysmedel. 

28:22

3. Kvävedioxid (kvävedioxid) NO2 är en vätska som vid O °C är färglös men vid högre 

temperatur orangebrun. Kokpunkten ligger omkring 22 °C (avger då röda ångor). Den är 

den beständigaste av kväveoxiderna och är ett kraftigt oxidationsmedel. 

IJ. Fosforföreningar 

1. Fosfinsyra (hypofosforsyrlighet) H3PO2 bildar bladformiga kristaller, som smälter vid 

omkring 25 °C. Den oxideras i luft och är ett kraftigt reduktionsmedel. 

2. Fosfonsyra (fosforsyrlighet) H3PO3 bildar delikvescenta, vattenlösliga kristaller som 

smälter vid omkring 71 °C. Även dess anhydrid (P2O3 eller P4O6) förekommer som 

kristaller, smältpunkt omkring 24 °C. Under fortgående sönderdelning blir den vid 

inverkan av ljus först gul och sedan röd. 

K. Arsenikföreningar 

1. Diarseniktrioxid (arsenik(III)oxid, vit arsenik) As2O3, felaktigt benämnd arseniksyrlighet, 

erhålls genom rostning av arsenikhaltiga nickel- eller silvermalmer eller arsenikhaltig 

svavelkis. Den kan ibland innehålla föroreningar (arseniksulfid, svavel, antimonoxid etc.). 

Handelsvaran diarseniktrioxid är vanligen ett kristallint, vitt pulver, luktlöst och starkt 

giftigt (arsenikblomma). Den glasartade anhydriden är en transparent amorf massa. Den 

porslinsliknande anhydriden består av ogenomskinliga hopkopplade oktaedriska kristaller. 

Diarseniktrioxid används bl.a. för konservering av hudar och zoologiska preparat 

(stundom blandas den då med tvål); som råttgift;för framställning av flugpapper, vissa 

beredda opakmedel, icke frittad emaljmassa samt gröna mineralpigment, såsom Scheeles 

grönt (koppararsenit) och schweinfurtergrönt (kopparacetoarsenit). Diarseniktrioxid 

används vidare i små doser som medikament (vid behandling av hudinflammationer, 

malaria och astma). 

2. Diarsenikpentoxid (arsenik(V)oxid) As2O5 erhålls genom oxidation av arseniktrioxid eller 

genom att dehydratisera arseniksyra. Den utgör ett mycket giftigt, vitt pulver som 

långsamt löser sig i vatten under bildning av arseniksyra. Den används för framställning 

av arseniksyra, som oxidationsmedel etc. 

3. Arseniksyror, varmed förstås ortoarseniksyra H3AsO4 1 /2 H2O och andra hydrat av 

arsenikpentoxid (pyro- och metaarseniksyror etc.). De kristalliserar i färglösa nålar och är 

dödande gifter. 

Arseniksyra används för framställning av syntetiska färgämnen (fuchsin etc.), arsenater och 

organiska arsenikderivat med användning som medikamenter och insektsbekämpningsmedel. 

Numret omfattar inte arsenikhydrider (t.ex. AsH3) (nr 2850). 

L. Kolföreningar 

1. Kolmonoxid (koloxid) CO är en giftig, färg- och smaklös gas, som förvaras under tryck. 

Dess reducerande egenskaper utnyttjas bl.a. inom metallurgin. 

2. Koldioxid ("kolsyra") CO2 erhålls genom förbränning av kol eller genom upphettning eller 

syrabehandling av kalkstenar. 

Den är en färglös gas (1 1/2 gånger tyngre än luft) som kväver eld. Koldioxid kan 

förekomma antingen förtätad till vätska (i stålcylindrar) eller till fast form (komprimerade 

tärningar i isolerade behållare, kolsyrasnö, torris eller kosyrais). 

Koldioxid används inom metallurgin, vid sockerframställning och för framställning av 

kolsyrade drycker. Flytande CO2 används för trycktransport av öl inom bryggerier, för 

framställning av salicylsyra, i brandsläckare etc. Fast CO2 används som kylmedel (ned till - 

80 °C.). 

3. Vätecyanid (cyanväte) HCN erhålls genom inverkan av svavelsyra på cyanider eller från 

blandningar av ammoniak och kolväten under inverkan av katalysatorer. 

Den är en färglös, mycket giftig vätska med lukt av bittermandel. Vätecyaniden är 

blandbar med och lättare än vatten samt föga beständig i orent tillstånd eller i svag lösning. 

Den används vid organiska synteser (t.ex. för framställning av akrylnitril genom reaktion 

med acetylen) och för utrotning av parasiter. 

4. Isocyansyra, tiocyansyra och fulminsyra (knallsyra). 

28:23 

Ny version 2007

M. Kiselföreningar 

Kiseldioxid (kiselsyraanhydrid) SiO2 erhålls genom behandling av silikatlösningar med syror 

eller genom sönderdelning av kiselhalogenider med vatten i värme. 

Den kan förekomma antingen i amorf form (som ett vitt pulver, som glasartade korn eller i 

gelatinerad form, kiselgel) eller kristalliserad (tridymit- och kristobalitform). 

Kiseldioxid är beständig mot syror. Smält kiseldioxid används därför för tillverkning av 

laboratorieapparater och industriell utrustning. Sådana apparater etc. kan snabbt upphettas och 

avkylas utan att spricka (se allm. anv. till 70 kap.). Finpulvriserad kiseldioxid används t.ex. 

som fyllmedel för olika typer av naturligt och syntetiskt gummi och andra elastomerer, eller 

som förtjocknings- eller tixotroperingsmedel i olika plaster, tryckfärger, målningsfärger, 

beläggningar, lim och klister. Pyrogen kiseldioxid (tillverkad genom förbränning av 

kiseltetraklorid eller triklorsilan i vätgas-syrgasflamugnar) används också vid kemiskmekanisk 

polering av kiselplattor (wafers) och som flytmedel eller bottensatshindrande medel 

för ett flertal material. Aktiverat kiselgel används för torkning av gaser. 


a) naturlig kiseldioxid (25 kap., med undantag av former som utgör ädelstenar eller 

halvädelstenar – se anv. till nr 7103 och 7105); 

b) kolloidala suspensioner av kiseldioxid, vilka i allmänhet klassificeras enligt nr 3824 om de 

inte är speciellt beredda för ett visst ändamål (t.ex. till appreturmedel för textilindustrin, 

enligt nr 3809); 

c) kiselgel som är försatt med koboltsalter som fuktighetsindikator, s.k. blågel (nr 3824). 

N. Komplexa syror 

Detta nummer omfattar också kemiskt definierade komplexa syror, som inte är nämnda eller 

inbegripna i andra nummer i detta kapitel. De består av två eller flera oorganiska syror av 

ickemetall (t.ex. klorosyror) eller av en ickemetallsyra och en sur metalloxid (t.ex. 

volframokiselsyra och volframoborsyra). 

Eftersom antimon i tulltaxan anses som metall, klassificeras antimonsyra och 

antimonoxider enligt nr 2825. 

28:24

UNDERAVDELNING III 

Halogen- och svavelföreningar av ickemetaller 


Underavdelning III omfattar halogen- och svavelföreningar av ickemetaller. De benämns på 

liknande sätt (klorider, sulfider etc.) som i underavdelning V upptagna metallsalter av syror. 

Hit förs föreningar av t.ex.: 

1. en halogen med en annan ickemetall än syre eller väte (halogenföreningar); 

2. i punkt 1 nämnda halogenföreningar jämte syre (halogenidoxider); 

3. svavel med annan ickemetall än syre eller väte (svavelföreningar). 

Oxidsulfider av ickemetaller (svavel + syre + ickemetall) omfattas inte av denna 

underavdelning utan klassificeras enligt nr 2853. 

Halogenider, halogenidoxider och sulfider av metaller (se allm.anv. till underavdelning I) 

eller av ammoniumjon (NH4ü + ) förs till underavdelning V med undantag av föreningar av 

ädla metaller (nr 2843) och föreningarna enligt nr 2844, 2845, 2846 eller 2852. 

2812 Halogenider och halogenidoxider av ickemetaller 

2812.10 - Klorider och kloridoxider 

2812.90 - Andra slag 

A. Klorider av ickemetaller 

De mest betydande av dessa binära föreningar är följande. 

1. Jodklorider: 

a) jodmonoklorid ICl, som erhålls genom direkt inverkan av klor på jod. Den är en 

mörkbrun vätska vid temperaturer över 27 °C. Vid temperaturer därunder förekommer 

den som rödaktiga kristaller. Densitet omkring 3. Den sönderdelas av vatten och ger 

svåra frätskador på huden. Jodmonoklorid används som ett joderingsmedel vid 

organiska synteser; 

b) jodtriklorid ICl3, som erhålls på samma sätt som jodmonoklorid eller ur vätejodid. 

Den förekommer som vattenlösliga, gula nålar. Densitet ca 3. Jodtriklorid används för 

samma ändamål som jodmonoklorid samt dessutom inom medicinen. 

2. Svavelklorider: 

a) disvaveldiklorid S2Cl2, som erhålls genom inverkan av klor på svavel. Varan utgör 

en gul eller rödaktig vätska som avger kvävande ångor vid kontakt med luft och som 

sönderdelas av vatten. Densitet omkring 1,7. Disvaveldiklorid utgör ett lösningsmedel 

för svavel och används vid kallvulkning av gummi och guttaperka; 

b) svaveldiklorid SCl2, som framställs ur disvavelklorid. Den är en rödbrun vätska som 

även den sönderdelas av vatten. Svaveldiklorid är tämligen instabil. Densitet omkring 

1,6. Den används bl.a. för kallvulkning av gummi och som kloreringsmedel vid 

framställning av syntetiska färgämnen (i synnerhet tioindigo). 

3. Fosforklorider: 

a) fosfortriklorid PCl3, som erhålls genom direkt inverkan av klor på fosfor. Den är en 

färglös vätska, densitet ca 1,6, frätande och tårretande samt med en irriterande lukt. 

Fosfortriklorid ryker i fuktig luft och sönderdelas vid kontakt med vatten. Den används 

huvudsakligen som ett kloreringsmedel vid organiska synteser (t.ex. framställning av 

syraklorider, färgämnen etc.). Den används också för att åstadkomma glanseffekt vid 

framställning av keramiska varor; 

b) fosforpentaklorid PCl5, som framställs av fosfortriklorid, bildar vita eller gulaktiga 

kristaller med en densitet omkring 3,6. Liksom trikloriden ryker den i fuktig luft och 

sönderdelas vid kontakt med vatten samt är tårretande. Fosforpentaklorid används inom 

den organiska kemin som ett kloreringsmedel och som katalysator (t.ex. vid 

framställning av isatinklorid). 

28:25 

Ny version 2007

Numret omfattar inte fosfoniumklorid PH4Cl (nr 2853). 

4. Arsenikklorider: 

arseniktriklorid AsCl3, som framställs genom inverkan av klor på arsenik eller av 

saltsyra på arseniktrioxid. Den utgör en färglös, oljig vätska, som ryker i fuktig luft och 

som är mycket giftig. 

5. Kiselklorider: 

kiseltetraklorid SiCl4, som erhålls genom att en klorgas får inverka på en blandning av 

kiseldioxid och kol eller på kisel, kiselbrons eller kiseljärn. Den utgör en färglös vätska 

med en densitet omkring 1,5. I fuktig luft frigörs en kvävande, vit rök (väteklorid (HCl). 

Kiseltetraklorid sönderdelas i vatten under det att en kiselgel bildas och en rök av 

väteklorid frigörs. Den används för framställning av kiseldioxid, kisel av hög reningsgrad 

och silikoner samt för att skapa konstgjord dimma. 

Numret omfattar inte substitutionsprodukter av kiselväten, t.ex. triklorsilan SiHCl3 (nr 

2853). 

Numret omfattar inte heller tetraklormetan (koltetraklorid) CCl4, hexakloretan 

(kolhexaklorid) C2Cl6, hexaklorbensen (ISO) C6Cl6, oktaklornaftalen C10Cl8 och liknande 

klor-kolföreningar, vilka utgör klorerade kolväten (nr 2903). 

B. Kloridoxider av ickemetaller 

Bland dessa föreningar, som består av tre grundämnen, kan följande nämnas. 

1. Svavelkloridoxider: 

a) sulfinylklorid (tionylklorid) SOCl2, som erhålls genom oxidation av svaveldiklorid 

med antingen svaveltrioxid eller sulfonylklorid. Den utgör en färglös vätska med en 

densitet omkring 1,7. Den sönderdelas av vatten och avger kvävande ångor. 

Tionylklorid används vid framställning av organiska klorföreningar; 

b) sulfonylklorid (sulfurylklorid, diklorsulfonsyra) SO2Cl2, som framställs genom 

inverkan av klor på svaveldioxid i solljus eller i närvaro av en katalysator (kamfer eller 

aktiverat kol). Den utgör en färglös, frätande vätska, som ryker i luft och som 

sönderdelas av vatten. Densitet omkring 1,7. Sulfonylklorid används som klorerings- 

och sulfoneringsmedel vid organiska synteser, t.ex. vid framställning av syraklorider. 

Numret omfattar inte klorosvavelsyra (svavelsyraklorhydrin) ClSO2OH (nr 2806). 

2. Selendikloridoxid: 

Selendikloridoxid (seleninylklorid) SeOCl2 liknar sulfinylklorid och framställs genom 

inverkan av selentetraklorid på selendioxid. Vid temperatur över 10 °C är den en gul vätska 

som ryker i luft, vid temperaturer därunder bildar den färglösa kristaller. Densitet omkring 

2,4. Selendikloridoxid sönderdelas av vatten och används vid organiska synteser samt för 

att avlägsna kol från cylindrarna i förbränningsmotorer. 

3. Nitrosylklorid (kvävekloridoxid) NOCl är en orangegul, giftig gas med kvävande lukt. Den 

används som oxidationsmedel. 

4. Fosforylklorid (fosforkloridoxid) POCl3 framställs genom behandling av fosfortriklorid 

med kaliumklorat eller av fosforpentaklorid med borsyra eller genom inverkan av 

karbonylklorid på trikalciumfosfat. Den är en färglös vätska med genomträngande lukt, 

ryker i fuktig luft och sönderdelas av vatten. Densitet omkring 1,7. Fosforylklorid används 

som ett kloreringsmedel vid organiska synteser samt vid framställning av 

ättiksyraanhydrid och klorsulfonsyra. 

5. Karbonylklorid (kolkloridoxid, fosgen) COCl2 framställs genom inverkan av klor på 

kolmonoxid i närvaro av djur- eller träkol eller genom inverkan av oleum på 

koltetraklorid. Den är en färglös produkt, flytande upp till 8 °C och gasformig vid 

temperaturer däröver. Den förvaras under tryck eller komprimerad till vätska i 

tjockväggiga stålbehållare. Karbonylklorid löst i bensen eller toluen klassificeras enligt nr 

3824. 

Karbonylklorid är ett tårretande, mycket giftigt ämne. Den är ett kloreringsmedel med 

vidsträckt användning vid organiska synteser (t.ex. vid framställning av syraklorider, 

aminoföreningar, Michlers keton och mellanprodukter inom den organiska 

färgämnesindustrin). 

28:26

C. Andra halogenider och halogenidoxider av ickemetaller 

Denna grupp omfattar övriga halogenider av ickemetaller (fluorider, bromider och jodider). 

1. Fluorider: 

a) jodpentafluorid IF5, som är en rykande vätska; 

b) fosforfluorider och kiselfluorider; 

c) bortrifluorid BF3, som erhålls genom upphettning av naturlig kalciumfluorid med 

pulveriserad bortrioxid i närvaro av svavelsyra. Den utgör en färglös gas som ryker i 

fuktig luft och förkolar organiska ämnen. Bortrifluorid absorberar begärligt vatten under 

bildning av fluoroborsyra. Den används som dehydratiseringsmedel och som katalysator 

vid organiska synteser. Den bildar komplexa organiska föreningar (t.ex. med dietyleter, 

ättiksyra eller fenol); dessa föreningar, som likaledes används som katalysatorer, 

klassificeras enligt nr 2942. 

2. Bromider: 

a) jodbromid (jodmonobromid) IBr, som erhålls genom förening av de ingående 

grundämnena och utgör en svartröd kristallin massa som liknar jod. Den är löslig i 

vatten och används vid organiska synteser; 

b) fosforbromider: 

fosfortribromid PBr3, som framställs genom inverkan av brom på fosfor löst i 

koldisulfid. Den utgör en färglös vätska som ryker i fuktig luft och sönderdelas i vatten. 

Densitet omkring 2,8. Den används vid organiska synteser. 

Numret omfattar inte fosfoniumbromid PH4Br (nr 2853) och bromerade kolväten (nr 

2903). 

3. Jodider: 

a) fosforjodider: 

fosfordijodid (difosfortetrajodid) P2I4, som erhålls genom inverkan av jod på fosfor 

löst i koldisulfid. Den bildar orangefärgade kristaller, som avger färgade ångor; 

Fosfortrijodid PI3, som erhålls genom en liknande metod och kristalliserar i 

mörkröda små blad. 

Fosfoniumjodid PH4I klassificeras enligt nr 2853. 

b) arsenikjodider: 

arseniktrijodid AsI3, som i form av röda kristaller erhålls genom förening av de 

ingående grundämnena. Den är giftig och flyktig samt används inom medicinen och som 

laboratoriereagens; 

c) föreningar av jod med andra halogener. Se A 1, C 1 och C 2 a ovan. 

4. Halogenidoxider andra än kloridoxider: 

a) fluoridoxider, t.ex. fosforylfluorid (fosforfluoridoxid) POF3; 

b) bromidoxider, t.ex. tionylbromid (svavelbromidoxid) SOBr2, en orangefärgad 

vätska, och fosforylbromid (fosforbromidoxid) POBr3, bladformiga kristaller; 

c) jodidoxider. 

2813 Sulfider av ickemetaller; kommersiell fosfortrisulfid 

2813.10 - Koldisulfid (kolsvavla) 


De viktigaste av dessa binära föreningar är följande. 

1. Koldisulfid. 

Koldisulfid (kolsvavla) CS2 erhålls genom inverkan av svavelångor på glödande kol. 

Den utgör en färglös, giftig vätska (densitet ca 1,3) som inte är blandbar med vatten och i 

orent tillstånd luktar som ruttna ägg. Då koldisulfid är mycket flyktig och ytterst 

lättantändlig, är den farlig att inandas och farlig att handskas med. Den förvaras i behållare 

av stengods, glas eller metall, som är omgivna av halm eller korgvide och omsorgsfullt 

tillslutna. 

Koldisulfid har mångsidig användning som lösningsmedel, t.ex. vid extraktion av oljor, 

fetter och eteriska oljor; för avfettning av ben; inom medicinen; inom konstfiber- och 

gummiindustrin. Den används också inom jordbruket, varvid den sprutas ned i jorden för 

28:27 

Ny version 2007

att oskadliggöra insekter. För sistnämnda ändamål använder man ibland i stället 

koldisulfidderivatet kaliumtiokarbonat (nr 2842). (Se även anv. till nr 3808.) 

2. Kiseldisulfid. 

Kiseldisulfid SiS2 erhålls genom att svavelångor får inverka på kisel upphettad till hög 

temperatur. Den utgör ett vitt, fast ämne som kristalliserar i flyktiga nålar och som 

sönderdelas i vatten under bildning av kiselgel. 

3. Arseniksulfider: 

a) diarsenikdisulfid (konstgjord realgar) As2S2 eller As4S4, som utgör ett giftigt ämne i 

form av röda eller orangefärgade, glasartade kristaller med densitet omkring 3,5. Den 

förflyktigas utan att smälta och används inom pyrotekniken (blandad med kaliumnitrat 

och svavel), i målningsfärger (arsenikrött) och vid läderberedning för avhåring av 

hudar; 

b) diarseniktrisulfid (konstgjort auripigment) As2S3, som utgör ett gult, giftigt, 

vattenolösligt, luktlöst pulver med densitet omkring 2,7. Den används på liknande sätt 

som disulfiden men dessutom som pigment för läder och gummi och som 

parasitbekämpningsmedel. Den finner vidare användning inom medicinen på grund av 

sin förmåga att tillintetgöra sjukdomsalstrande mikrober. Med alkalisulfider bildar den 

tioarseniter (sulfoarseniter), som klassificeras enligt nr 2842; 

c) diarsenikpentasulfid As2S5. Denna förening, som inte förekommer i naturligt 

tillstånd, är ett ljusgult, amorft, fast ämne som är olösligt i vatten och som används som 

pigment. Med alkalisulfider bildar den tioarsenater (sulfoarsenater), som klassificeras 

enligt nr 2842. 

Numret omfattar inte naturliga arseniksulfider (disulfid eller realgar, trisulfid eller 

auripigment) (nr 2530). 

4. Fosforsulfider: 

a) tetrafosfortrisulfid (fosforeskvisulfid) P4S3, som erhålls genom förening av de 

ingående grundämnena. Den utgör ett grått eller gult, fast ämne, som förekommer både 

kristalliserat och amorft. Densitet omkring 2,1. Tetrafosfortrisulfid luktar som vitlök. 

Den är inte särskilt giftig men inandning av dess stoft är dock farlig. Den sönderdelas av 

kokande vatten men är beständig i luft. Tetrafosfortrisulfid är den mest stabila av 

fosforsulfiderna. Den används för framställning av pentasulfiden och i stället för fosfor 

vid tillverkning av tändstickor samt vid organiska synteser; 

b) difosforpentasulfid P2S5 eller P4S10. Den förekommer som gula kristaller med 

densitet 2,03 – 2,09 och används för samma ändamål som tetrafosfortrisulfid samt för 

framställning av malmflotationsmedel; 

c) kommersiell fosfortrisulfid. Den produkt som benämns fosfortrisulfid är en 

blandning vars sammansättning närmast motsvarar formeln P2S3. Den utgör en gulgrå 

kristallmassa som sönderdelas av vatten. Fosfortrisulfid används vid organiska synteser. 


a) binära föreningar av svavel och halogen, t.ex. svavelklorider (nr 2812); 

b) oxidsulfider (t.ex. av arsenik, kol och kisel) samt tiohalogenider av ickemetaller (t.ex. 

fosforklorosulfid och tiokarbonylklorid) (nr 2853). 

28:28

UNDERAVDELNING IV 

Oorganiska baser samt oxider, hydroxider och peroxider av metaller 


Baser är föreningar som karakteriseras av hydroxylradikalen OH och som med syror ger 

metallsalter. I flytande tillstånd eller i lösning är de elektrolyter som avger en metalljon eller 

en analog jon (ammonium NH4 + ) vid katoden. 

Metalloxider är föreningar av en metall med syre. Många oxider kan förena sig med en 

eller flera molekyler vatten till hydroxider. 

De flesta oxider är basiska, eftersom deras hydroxider förhåller sig som baser. Vissa oxider 

(sura oxider) reagerar emellertid endast med alkalier och andra baser under saltbildning, 

medan en annan, vanligare grupp av oxider (amfotera oxider) har både sura och basiska 

egenskaper. Dessa två senare slag av oxider måste anses som anhydrider av syror, verkliga 

eller hypotetiska, som svarar mot hydroxiderna. 

Vissa oxider (dubbeloxider) kan betraktas som föreningar av en basisk och en sur oxid. 

Underavdelning IV omfattar: 

1. oxider, hydroxider och peroxider av metaller, oavsett om de är basiska, sura eller amfotera 

eller utgör dubbeloxider; 

2. andra oorganiska baser, som inte innehåller syre, t.ex. ammoniak (nr 2814) och hydrazin 

(nr 2825) samt baser som inte innehåller metalliska grundämnen, t.ex. hydroxylamin (nr 

2825). 

Denna underavdelning omfattar inte: 

a) oxider och hydroxider enligt 25 kap., särskilt magnesia (magnesiumoxid), även ren, samt 

osläckt kalk och släckt kalk (oren kalciumoxid och oren kalciumhydroxid); 

b) oxider och hydroxider som utgör malmer (nr 2601 – 2617) samt glödspån, aska, slagg och 

andra metallhaltiga återstoder (nr 2618 – 2620); 

c) oxider, peroxider och hydroxider av ädla metaller (nr 2843), av radioaktiva kemiska 

grundämnen (nr 2844), av sällsynta jordartsmetaller, yttrium eller skandium eller av 

blandningar av dessa metaller (nr 2846) eller av kvicksilver (nr 2852); 

d) syreföreningar av väte enligt nr 2201 (vatten), nr 2845 (tungt vatten), nr 2847 

(väteperoxid) och nr 2853 (destillerat vatten och ledningsförmågevatten samt vatten av 

motsvarande renhetsgrad, inbegripet vatten som har behandlats med jonbytare); 

e) färgämnen på basis av metalloxider (nr 3206), beredda pigment, beredda opakmedel, 

beredda färger, icke frittad emalj- och glasyrmassa och liknande preparat av sådana slag 

som används inom keramik-, emaljerings- eller glasindustrin (nr 3207) samt andra 

beredningar enligt 32 kap. som består av oxider, hydroxider eller baser i blandning med 

andra ämnen; 

f) beredda matteringsmedel för syntetiska eller regenererade textilfibrer (nr 3809) samt 

betmedel för metaller (nr 3810); 

g) naturliga och syntetiska ädelstenar eller halvädelstenar (nr 7102 – 7105). 

2814 Ammoniak, vattenfri eller i vattenlösning 

2814.10 - Vattenfri ammoniak 

2814.20 - Ammoniak i vattenlösning 

Ammoniak framställs antingen ur orent gasvatten som erhålls vid rening av lysgas eller vid 

koksframställning (se punkt A 3 i anvisningarna till nr 3825) eller på syntetisk väg genom 

förening av väte och kväve. (Ändring HSC 41). 

Detta nummer omfattar: 

1. vattenfri ammoniak NH3 som är en färglös gas. Den är lättare än luft och förtätas lätt till 

vätska under tryck. Den förvaras i metallcylindrar; 

2. ammoniak i vattenlösning (kaustik ammoniak) NH4OH, som utgör hydroxiden av ett 

hypotetiskt "grundämne", ammonium NH4. Vattenlösningarna (innehåller vanligen 20 %, 

28:29 

Ny version 2007

27 % eller 34 % NH3) är färglösa eller gulaktiga vätskor som förvaras i väl förslutna 

behållare. Detta nummer omfattar inte alkoholhaltiga lösningar av ammoniak (nr 3824). 

Ammoniak har mångsidig användning, t.ex. för framställning av salpetersyra och nitrater, 

ammoniumsulfat och andra ammoniumsalter samt kvävegödselmedel, natriumkarbonat, 

cyanider, och aminer (t.ex. naftylamin). Ammoniak emulgerar fetter och hartser och används 

för fläckborttagning, för framställning av polermedel, för stabilisering av latex, för 

avlägsnande av fernissa etc. Till vätska förtätad ammoniakgas används inom kyltekniken. 

2815 Natriumhydroxid (kaustik soda); kaliumhydroxid (kaustikt kali); natrium- och 

kaliumperoxid 

- Natriumhydroxid (kaustik soda): 

2815.11 - - I fast form 

2815.12 - - I vattenlösning (natronlut) 

2815.20 - Kaliumhydroxid (kaustikt kali) 

2815.30 - Natriumperoxid och kaliumperoxid 

A. Natriumhydroxid 

Natriumhydroxid (kaustik soda) NaOH får inte förväxlas med soda, som utgör 

natriumkarbonat (nr 2836). 

Natriumhydroxid erhålls t.ex. genom omsättning av natriumkarbonat med kalkmjölk eller 

genom elektrolys av natriumklorid. Den kan föreligga som vattenlösning (natronlut) eller som 

ett vattenfritt fast ämne. Indunstad natronlut bildar fast natriumhydroxid i form av flingor eller 

klumpar. Den rena produkten förvaras i glasburkar i form av pastiller eller tärningar. 

Natriumhydroxid angriper huden och förstör slemhinnorna. Den är delikvescent och 

lättlöslig i vatten och måste därför förvaras i väl tillslutna stålbehållare. 

Natriumhydroxid är en stark bas med mångsidig industriell användning, t.ex. för att 

avlägsna lignin vid framställning av vissa typer av kemisk massa; vid framställning av 

cellulosaregenerat; för mercerisering av bomull; inom tantal- och niobmetallurgin; vid 

framställning av tvål och många kemiska produkter, bl.a. fenolföreningar (fenol, resorcinol, 

alizarin etc.). 

Numret omfattar inte avfallslut från tillverkning av massa av ved enligt soda- eller 

sulfatmetoden (nr 3804). Ur sådan avfallslut kan tallolja (nr 3803) erhållas och 

natriumhydroxid återvinnas. 

Numret omfattar inte heller natronkalk som utgör en blandning av natriumhydroxid och 

kalciumoxid (nr 3824). 

B. Kaliumhydroxid 

Kaliumhydroxid (kaustikt kali, eng. caustic potash) KOH liknar mycket ovan beskriven 

natriumhydroxid. Den får inte förväxlas med pottaska (eng. potash), som utgör 

kaliumkarbonat (nr 2836). Benämningen pottaska används i vissa länder felaktigt för vilka 

kaliumsalter som helst, särskilt kaliumklorid. 

Kaliumhydroxid framställs vanligen genom elektrolys av lösningar av naturlig kaliumklorid 

(nr 3104) men kan också erhållas genom att försätta kaliumkarbonat med kalkmjölk. Ren 

kaliumhydroxid erhålls genom behandling med alkohol eller genom omsättning av 

bariumhydroxid och kaliumsulfat. 

Kaliumhydroxid kan förekomma som en mer eller mindre koncentrerad (vanligen omkring 

50 %) vattenlösning (kalilut) eller i fast form, innehållande (bland andra föroreningar) 

kaliumklorid. Den förvaras på samma sätt som natriumhydroxid och har liknande egenskaper. 

Kaliumhydroxid används för framställning av såpa; för rengöring av föremål som skall 

metalliseras eller målas om; vid blekning; för framställning av kaliumpermanganat etc. Den 

används också inom medicinen (i form av stift) för etsning. För detta ändamål är den ibland 

blandad med kalk och klassificeras då enligt nr 3003 eller 3004. 

C. Natriumperoxid 

28:30

Natriumperoxid Na2O2 framställs genom förbränning av natrium och är ett starkt 

delikvescent, vitt eller gulaktigt pulver med densitet ca 2,8. Den sönderdelas av vatten under 

värmeutveckling varvid väteperoxid bildas. Den förekommer också i form av kakor som är 

förpackade i igenlödda metallbehållare. 

Natriumperoxid används vid tvålframställning; för blekning av textilvaror; som 

oxidationsmedel vid organiska synteser samt för syrsättning av förbrukad luft (t.ex. i u-båtar). 

Natriumperoxid som har försatts med en katalysator (spår av koppar- eller nickelsalter etc.) 

och som är avsedd för snabbframställning av väteperoxid utgör ett preparat enligt nr 3824. 

D. Kaliumperoxid 

Kaliumperoxid K2O2 liknar mycket natriumperoxid ifråga om framställningssätt, egenskaper 

och användning. 

2816 Magnesiumhydroxid och magnesiumperoxid; oxider, hydroxider och peroxider 

av strontium eller barium 

2816.10 - Magnesiumhydroxid och magnesiumperoxid 

2816.40 - Oxider, hydroxider och peroxider av strontium eller barium 

A. Magnesiumhydroxid och magnesiumperoxid 

1. Magnesiumhydroxid Mg(OH)2 utgör ett vitt pulver som är tyngre än magnesiumoxid. Den 

är stabil men omvandlas under inverkan av luft långsamt till karbonat. Den används inom 

medicinen. 

2. Magnesiumperoxid MgO2 erhålls genom inverkan av väteperoxid på magnesiumhydroxid. 

Den utgör ett vitt pulver som innehåller oxid som förorening och är nästan olöslig i vatten. 

Magnesiumperoxid används för blekning av fjädrar, vid framställning av tandkräm och 

andra tandrengöringsmedel och som antiseptiskt medel för mage och tarmar. 

Numret omfattar inte magnesiumoxid (nr 2519 eller, i form av odlade kristaller vägande 

minst 2,5 g per styck, nr 3824). 

B. Strontiumoxid, strontiumhydroxid och strontiumperoxid 

1. Strontiumoxid SrO framställs genom upphettning av fällt strontiumkarbonat och utgör ett 

poröst, vitt, hygroskopiskt pulver som är lösligt i vatten. Den omvandlas till karbonat vid 

kontakt med luft och används inom pyrotekniken och medicinen samt för framställning av 

strontiumhydroxid och pigment. 

2. Strontiumhydroxid Sr(OH)2 förekommer dels amorf och vattenfri, dels kristalliserad med 8 

H2O. Den omvandlas till karbonat vid kontakt med luft. Strontiumhydroxid används inom 

glasindustrin samt för framställning av strontiumsalter och s.k. luminoforer. 

3. Strontiumperoxid SrO2 framställs genom inverkan av syre på strontiumoxid. Den är ett vitt 

pulver som sönderdelas av hett vatten och som används inom pyrotekniken. 

C. Bariumoxid, bariumhydroxid och bariumperoxid 

1. Bariumoxid (barytjord) BaO får inte förväxlas med naturligt bariumsulfat, som ibland 

benämns baryt. Den framställs genom upphettning av fällt bariumnitrat eller fällt 

bariumkarbonat eller genom hydrolys av bariumsilikat. Till utseendet liknar den 

strontiumoxid men är tyngre (densitet omkring 5,5) och kan kristalliseras. Bariumoxid 

används för framställning av bariumhydroxid, bariumperoxid och bariummetall. 

Numret omfattar inte rå bariumoxid som har erhållits genom bränning av witherit (nr 

2511). 

2. Bariumhydroxid Ba(OH)2 förekommer vanligen i form av vitaktiga, vittrande, bladformiga 

kristaller (med 8 H2O) eller som vattenlösning (barytvatten). Den används inom 

glasindustrin; för framställning av skyddsglas mot röntgenstrålar; vid tillverkning av 

28:31 

Ny version 2007

keramiska produkter; för vattenrening samt för framställning av kaliumhydroxid och av 

olika bariumföreningar. 

3. Bariumperoxid BaO2 framställs genom upphettning av bariumoxid i koldioxidfri luft och 

förekommer som ett vitt pulver eller som olösliga gråaktiga klumpar (densitet ca 5). Den 

sönderdelas av vatten under bildning av väteperoxid och används för framställning av 

detta ämne. 

2817 Zinkoxid; zinkperoxid 

A. Zinkoxid 

Zinkoxid (zinkvitt) ZnO framställs genom att låta en luftström passera över rödglödande 

zink. Zinkmetallen kan ersättas av en blandning av oxiderad zinkmalm (rostat zinkblände, 

galmeja – nr 2608) och kol. Gaserna får sedan strömma genom kammare, varvid den bildade 

zinkoxiden avskiljs på väggarna och i renare form ju längre bort från ugnen avskiljningen 

sker. De renaste kvaliteterna utgör zinkvitt, ett flagigt, vitt pulver som gulfärgas vid 

upphettning. 

Zinkoxid används bl.a. i målningsfärger i stället för blyvitt; vid framställning av kosmetiska 

preparat, tändstickor, vaxduk och keramisk glasyrmassa; inom gummiindustrin som 

förstärkningsmedel och som aktivator för vulkningsacceleratorer; som katalysator; inom 

glasindustrin; vid tillverkning av gasmasker samt inom medicinen för behandling av 

hudsjukdomar. 

Zinkoxid har amfoter karaktär och från den härleder sig zinkater enligt nr 2841. 

B. Zinkperoxid 

Zinkperoxid ZnO2 utgör ett vitt, vattenolösligt pulver som används inom medicinen 

(antingen ren eller förorenad av zinkoxid) och för beredning av kosmetiska preparat. 


a) naturlig zinkoxid eller zinkit (nr 2608); 

b) återstoder från metallurgisk bearbetning av zink, såsom zinkaska och zinkslagg, vilka 

består av orena oxider (nr 2620); 

c) zinkhydroxid Zn(OH)2 och zinkperoxidhydrat (nr 2825); 

d) zinkgrått (mycket oren zinkoxid) (nr 3206). 

2818 Konstgjord korund, även inte kemiskt definierad; aluminiumoxid; 

aluminiumhydroxid 

2818.10 - Konstgjord korund, även inte kemiskt definierad 

2818.20 - Aluminiumoxid, annan än konstgjord korund 

2818.30 - Aluminiumhydroxid 

A. Konstgjord korund, även inte kemiskt definierad 

Konstgjord korund framställs genom smältning av aluminiumoxid i elektrisk ugn. 

Aluminiumoxiden kan innehålla mindre mängder andra oxider (t.ex. titandioxid eller 

kromoxid) som antingen härrör från det naturliga utgångsmaterialet (bauxit) eller också är 

tillsatta för att förbättra exempelvis hårdheten hos de hopsmälta kornen eller för att modifiera 

färgen. Numret omfattar emellertid inte mekaniska blandningar av konstgjord korund och 

andra ämnen, t.ex. zirkoniumdioxid (nr 3824). 

Konstgjord korund förekommer som små stycken eller klumpar, som pulver eller i 

kornform. Den är betydligt mera motståndskraftig mot luft och syror än vanlig aluminiumoxid 

och den är mycket hård. Den används bl.a. som slipmedel, för framställning av eldfasta 

produkter (t.ex. mullit och konstgjord sillimanit, som utgör blandningar av korund med ren 

28:32

eldfast lera resp. med vattenfritt aluminiumsilikat) och av laboratorieartiklar samt inom den 

elektriska industrin. 

B. Aluminiumoxid, annan än konstgjord korund 

Aluminiumoxid (lerjord) Al2O3 framställs genom glödgning av aluminiumhydroxid 

(beskriven nedan under C) eller av aluminiumammoniumsulfat. Den är ett luckert, vitt, 

vattenolösligt pulver med densitet ca 3,7. 

Den används bl.a. inom aluminiummetallurgin, som fyllmedel i målningsfärger, för 

framställning av slipmedel och syntetiska ädelstenar och halvädelstenar (rubin, safir, smaragd, 

ametist, akvamarin etc.), som torkmedel för gaser och som katalysator (vid framställning av 

aceton och ättiksyra, vid krackningsprocesser etc.). 

C. Aluminiumhydroxid 

Aluminiumhydroxid (lerjordshydrat) Al2O3 . 3 H2O erhålls ur bauxit (en malm som innehåller 

aluminiumhydroxid) som en mellanprodukt vid utvinning av aluminium (se allm. anv. till 76 

kap.). 

Den torra hydroxiden utgör ett amorft, vitt, vattenolösligt pulver. I vattenhaltigt tillstånd 

föreligger den som en geléartad massa (eng. alumina gel, gelatinous alumina). 

Aluminiumhydroxid används vid framställning av keramisk glasyrmassa, tryckfärger, 

medicinska preparat, alun och konstgjord korund (se ovan) samt som klarmedel för vätskor. 

Blandad med kol används den för framställning av rostskyddsfärger. På grund av sin affinitet 

till organiska färgämnen används den också för framställning av substratpigment enligt nr 

3205 och som betmedel vid textilfärgning. 

Aluminiumhydroxiden är amfoter och från den härleder sig aluminater enligt nr 2841. 

Detta nummer omfattar också aktiverad aluminiumoxid, vilken erhålls genom reglerad 

värmebehandling av aluminiumhydroxid, varvid denna förlorar det mesta av det vatten som 

ingår i föreningen. Aktiverad aluminiumoxid används främst som adsorptionsmedel och som 

katalysator. 


a) naturlig korund (naturlig aluminiumoxid) och smärgel (järnoxidhaltig aluminiumoxid) (nr 

2513); 

b) bauxit, även tvättad och bränd (nr 2606). Bauxit som är renad på kemisk väg (t.ex. genom 

sodabehandling) för elektrolytisk framställning av aluminium förs däremot hit; 

c) aktiverad bauxit (nr 3802); 

d) kolloidala lösningar av aluminiumhydroxid (nr 3824); 

e) konstgjord korund på underlag av papper, papp eller annat material (nr 6805) eller 

agglomererad till slip-, poler- eller brynstenar eller andra varor enligt nr 6804; 

f) naturliga ädelstenar och halvädelstenar på basis av aluminiumoxid (nr 7103 eller 7105); 

g) syntetiska ädelstenar och halvädelstenar på basis av aluminiumoxid, t.ex. syntetiska 

rubiner (nr 7104 eller 7105). 

2819 Kromoxider och kromhydroxider 

2819.10 - Kromtrioxid 


A. Kromoxider 

28:33 

Ny version 2007

1. Krom(VI)oxid (kromtrioxid) CrO3 eller kromsyraanhydrid (felaktigt benämnd kromsyra, 

därför att den kan bilda kromater enligt nr 2841) förekommer som orangefärgade eller 

röda prismor eller nålar, som är delikvescenta och lättlösliga i vatten. Densitet omkring 

2,8. Tillsammans med etanol ger den explosiva blandningar. Den används som 

oxidationsmedel inom den organiska kemin (vid framställning av isatin, indigofärgämnen 

etc.), inom medicinen samt i blandning med kiselgur för rening av acetylen. 

2. Krom(III)oxid (kromoxid) Cr2O3 framställs genom upphettning av kromater tillsammans 

med ett ammoniumsalt eller genom reduktion av dikromater. Den utgör en olivgrön, 

mycket hård, vattenolöslig produkt som förekommer i pulverform eller kristalliserad. 

Densitet ca 5. Den rena oxiden används som ett pigment benämnt kromoxidgrönt, inte att 

förväxla med kromgrönt som är en blandning av blykromat och järnblått. Kromoxiden 

används vidare för beredning av målningsfärger och tryckfärger samt inom porslins-, glas- 

(färgat optiskt glas) och gummiindustrierna. På grund av sin hårdhet och 

värmebeständighet används den för framställning av slipmedel och av eldfast tegel för 

metallugnar. Den används dessutom för framställning av rostskyddspreparat samt inom 

krommetallurgin. 

Numret omfattar inte kromit, som utgör en järnhaltig naturlig kromoxid (kromjärnmalm, 

järnkromit) (nr 2610). 

B. Kromhydroxider 

Beteckningen kromhydroxid avser olika hydrat av de under A beskrivna kromoxiderna och 

särskilt det gröna hydratet Cr2O3. 2 H2O av krom(III)oxid. Detta erhålls genom att behandla 

kaliumdikromat med borsyra och används som färgämne och för framställning av Guignets 

grönt. Det finns också en violett kromhydroxid. 

2820 Manganoxider 

2820.10 - Mangandioxid 


1. Mangan(IV)oxid (mangandioxid) MnO2 är den viktigaste av manganoxiderna. Den 

framställs genom inverkan av en svagt salpetersur lösning av kaliumpermanganat på ett 

salt av tvåvärd mangan (t.ex. sulfatet). Den förekommer som en brun eller svart massa 

eller som ett pulver och är olöslig i vatten. Densitet ca 5. 

Mangan(IV)oxid är ett kraftigt oxidationsmedel. Den används bl.a. inom pyrotekniken; 

vid organiska synteser (framställning av hyroxiantrakinoner, aminoantrakinoner etc.); i 

gasmasker; som depolariserande medel i galvaniska element; inom keramisk industri; för 

framställning av sickativ, tryckfärger (mangansvart), färgämnen (bruna pigment, t.ex. 

mineralbister, manganbitumen), kitt och syntetiska halvädelstenar (konstgjord granat). Den 

används också inom glasindustrin för att ta bort den gulaktiga färgton, som glas annars har. 

Mangan(IV)oxid har karaktär av en syraanhydrid, från vilken manganiter(IV) enligt nr 

2841 kan härledas. 

Numret omfattar inte vattenfri naturlig mangandioxid (brunsten, pyrolusit) samt 

vattenhaltig naturlig mangandioxid (psilomelan) (nr 2602). 

2. Mangan(II)oxid (manganooxid) MnO är ett grå- eller grönaktigt, vattenolösligt pulver som 

används vid textiltryck. Densitet ca 5,1. 

Numret omfattar inte mangan(II)hydroxid (nr 2825). 

3. Mangan(III)oxid (manganioxid) Mn2O3 är en basisk oxid som förekommer som ett brunt 

eller svart, vattenolösligt pulver. Densitet ca 4,8. Den används bl.a. vid textiltryck, som 

keramisk färg, inom glasindustrin, för framställning av sickativ (manganlinoleat) och som 

katalysator inom den organiska och oorganiska kemin (t.ex. vid framställning av 

salpetersyra). 

Numret omfattar inte naturlig mangan(III)oxid (braunit – nr 2602) och inte heller 

mangan(III)hydroxid (nr 2825). 

4. Mangan(II,III)oxid (manganomanganioxid) Mn3O4 är en dubbeloxid som i vissa avseenden 

liknar magnetisk järnoxid. 

Numret omfattar inte naturlig mangan(II,III)oxid (hausmannit – nr 2602). 

28:34

5. Mangan(VII)oxid (manganheptoxid) Mn2O7 utgör en mörkbrun vätska som absorberar 

fuktighet och som exploderar vid omkring 40 °C. 

Mangan(VII)oxid är en syraanhydrid som ger permanganater enligt nr 2841. 

Numret omfattar inte permangansyra (nr 2825). 

2821 Järnoxider och järnhydroxider; jordpigment innehållande minst 70 

viktprocent bundet järn, räknat som Fe2O3 

2821.10 - Järnoxider och järnhydroxider 

2821.20 - Jordpigment 

Jordpigment innehållande minst 70 viktprocent bundet järn, räknat som Fe2O3, klassificeras 

enligt detta nummer. Vid avgörandet om 70 %-gränsen har uppnåtts skall hänsyn tas till den 

totala järnhalten omräknat till Fe2O3. Jordpigment som innehåller 84 % Fe2O3 (motsvarande 

58,8 % rent järn) klassificeras sålunda enligt detta nummer. 

Numret omfattar dessutom följande konstgjorda oxider och hydroxider: 

A. Järnoxider 

Järn(III)oxid (ferrioxid) Fe2O3 framställs av vattenfritt järn(II)sulfat eller av naturlig 

järnoxid. Den förekommer som ett finfördelat pulver, vanligen rött men ibland violett, 

gulaktigt eller svart (violett, gul eller svart oxid), och används som pigment (järnoxidrött, 

järnmönja, polerrött, kolkothar), antingen oblandad, i vilket fall den klassificeras enligt detta 

nummer, eller blandad med lera, kalciumsulfat etc., i vilket senare fall den förs till 32 kap. 

Järn(III)oxid används bl.a. för tillverkning av målningsfärger (rostskyddsfärger och andra); i 

blandningar för polering av metall och glas samt för framställning av smältbara blandningar 

som är avsedda att användas för att öka massans smältbarhet vid tillverkning av buteljglas. 

Den används också för tillverkning av termit (blandad med aluminiumpulver) samt för rening 

av lysgas etc. 

B. Järnhydroxider 

1. Järn(II)hydroxid (ferrohydroxid) Fe(OH)2 erhålls genom inverkan av alkalihydroxid på 

något salt av tvåvärt järn. Den utgör ett vitt, fast ämne som i närvaro av syre övergår till 

järn(III)hydroxid och därvid missfärgas. 

2. Järn(III)hydroxid (ferrihydroxid) Fe(OH)3 erhålls genom inverkan av alkalihydroxid på 

något salt av trevärt järn. Den utgör ett rostfärgat ämne som skiftar i rödbrunt eller violett 

och används som pigment, antingen oblandat, varvid det klassificeras enligt detta nummer, 

eller blandat med kol, preussiskt brunt etc., varvid det klassificeras enligt nr 3206. 

Järn(III)hydroxid används för framställning av sammansatta färgämnen. Ren 

järn(III)hydroxid används som motgift vid arsenikförgiftning. 

Järn(III)hydroxid är en amfoter hydroxid som ger ferrater enligt nr 2841. 


a) järnoxidhaltiga jordpigment med en halt av mindre än 70 viktprocent bundet järn, räknat 

som Fe2O3, eller i blandning med andra jordpigment; naturlig järnglimmer (nr 2530); 

b) järnmalmer enligt nr 2601, t.ex. röd hematit (inbegripet järnglans och martit), brun hematit 

(minettmalm, utgörande järnoxidhydrat som innehåller järn- och kalciumkarbonat), 

limonit (järnoxidhydrat) och magnetit (magnetisk järnoxid); 

c) glödspån, som består av rå järnoxid som avskiljs från ytan av rödglödgat eller hamrat järn 

(nr 2619); 

d) alkalihaltig järnoxid för rening av lysgas (nr 3825); 

e) järnoxid (hematit) i form av halvädelstenar (nr 7103 eller 7105). 

2822 Koboltoxider och kobolthydroxider; kommersiella koboltoxider 

28:35 

Ny version 2007

A. Koboltoxider 

1. Kobolt(II)oxid (koboltoxidul) CoO utgör ett grått, brunt eller rönaktigt pulver. 

2. Kobolt(III)oxid (koboltoxid) Co2O3 utgör ett svart pulver. 

3. Kobolt(II,III)oxid (koboltoxiduloxid) Co3O4 är en dubbeloxid och utgör ett svart pulver. 

4. Kommersiella koboltoxider utgör i allmänhet gråa eller svarta pulver som består av 

kobolt(II)oxid och kobolt(II,III)oxid i varierande proportioner. 

Dessa oxider används inom emaljeringsindustrin för att erhålla klarblå färger och inom 

glasindustrin för färgning av optiskt glas. Omvandlade till silikater (t.ex. kaliumkoboltsilikat) 

används de för framställning av porslins-, glas- och emaljfärger enligt nr 3207. Dessa färger 

är kända som smalt, opakt glas, azurblått, emaljblått och sèvresblått. Beteckningen "smalt" 

används utan åtskillnad både om oxiderna och silikaterna, emedan samtliga erhålls från 

naturlig koboltarsenid, smaltit, som utgör en malm enligt nr 2605. Vissa blåa, gröna och 

violetta artistfärger är beredda av oxider, aluminater, zinkater och fosfater av kobolt 

(himmelsblått, coelinblått, koboltgrönt, koboltviolett). 

Numret omfattar inte råa koboltoxider som erhålls vid behandling av silverhaltig malm (nr 

2620). 

B. Kobolthydroxider 

Med "kobolthydroxider" avses inte bara kobolt(II)hydroxid Co(0H)2, vilken används för 

framställning av sickativ, och kobolt(III)hydroxid Co(OH)3, som erhålls inom 

koboltmetallurgin, utan också hydroxider av dubbeloxider. Dessa används för liknande 

ändamål som koboltoxiderna. 

Numret omfattar inte naturligt koboltoxidhydrat (heterogenit) (nr 2605). 

2823 Titanoxider 

Den enda titanoxid som har betydelse inom handeln är titan(IV)oxid (titandioxid, 

titansyraanhydrid) TiO2. Den ger titanater enligt nr 2841. 

X Den är ett vitt, amorft pulver med densitet omkring 4. Vid upphettning blir den gulfärgad. 

Detta nummer omfattar titan(IV)oxid som inte är blandad eller ytbehandlad. Det omfattar 

däremot inte titan(IV)oxid till vilken man under tillverkningsprocessen avsiktligt har tillsatt 

ämnen i syfte att erhålla vissa fysikaliska egenskaper som gör produkten lämplig att användas 

som pigment (nummer 3206) eller för annan användning (t.ex. nummer 3815 och 3824). 

(HSC 39) 

Numret omfattar inte heller: 

a) naturlig titandioxid (rutil, anatas, brookit) som utgör malm (nr 2614); 

b) ortotitansyra Ti(OH)4 och metatitansyra TiO(OH)2 (nr 2825). 

2824 Blyoxider; mönja och orangemönja 

2824.10 - Blymonooxid (massikot, blyglete) 


1. Bly(II)oxid (blyoxid, massikot, blyglete) PbO. Vid oxidation av bly eller cerussit 

(vattenhaltigt blykarbonat) genom upphettning i luft erhålls först blyoxid i icke smält 

tillstånd som ett blekgult pulver. Detta benämns massikot. Vid längre driven upphettning 

till mörk rödglödgning erhålls smält oxid, blyglete (lithargyrum) i form av pulver eller 

fjäll med orangegul (silverglete) eller rödaktig (guldglete) färg. Bly(II)oxid erhålls också 

som biprodukt vid utvinning av silver ur silverhaltigt bly. Den används inom glasindustrin 

(framställning av bly- och kristallglas), inom emaljeringsindustrin och vid framställning 

av tändstickor, färger, sickativ etc. 

2. Bly(II,IV)oxid (mönja) är en dubbeloxid vars sammansättning närmast motsvarar formeln 

Pb3O4. Den framställs av osmält bly(II)oxid (massikot) och är ett giftigt, orangegult pulver 

28:36

med densitet 8 – 9. Med orangemönja avser man antingen en mycket ren dubbeloxid, som 

är starkare färgad och mindre tung än vanlig mönja, eller mönja som innehåller 

blykarbonat, vilket härrör från den cerussit som har använts vid framställningen. Mönja 

används för inblandning i andra färgämnen (saturnusrött), för framställning av 

rostskyddsfärger och kitt samt för färgning av sigillack. Mönja används också till glasyr 

för lergods och i större omfattning än bly(II)oxid för framställning av kristallglas och 

optiskt glas, emedan den ger lätt smältbart glas med hög glans. Glansen beror på att glaset 

har högt brytningsindex. 

3. Bly(IV)oxid (blydioxid) PbO2 erhålls genom att behandla bly(II,IV)oxid med salpetersyra 

eller genom elektrolys av bly(II)nitrat. Den utgör ett brunt, vattenolösligt pulver som vid 

beröring kan antända organiska ämnen. Den är ett oxidationsmedel och används inom 

pyrotekniken, vid tillverkning av tändstickor och ackumulatorplåtar samt som betmedel 

inom textilindustrin. 

Bly(IV)oxid är amfoter och ger plumbater enligt nr 2841. 

2825 Hydrazin och hydroxylamin samt oorganiska salter av dessa ämnen; andra 

oorganiska baser; andra metalloxider, metallhydroxider och metallperoxider 

2825.10 - Hydrazin och hydroxylamin samt oorganiska salter av dessa ämnen 

2825.20 - Litiumoxid och litiumhydroxid 

2825.30 - Vanadinoxider och vanadinhydroxider 

2825.40 - Nickeloxider och nickelhydroxider 

2825.50 - Kopparoxider och kopparhydroxider 

2825.60 - Germaniumoxider och zirkoniumdioxid 

2825.70 - Molybdenoxider och molybdenhydroxider 

2825.80 - Antimonoxider 


Detta nummer omfattar: 

A. hydrazin och hydroxylamin samt oorganiska salter av dessa ämnen; 

B. metalloxider, metallhydroxider och metallperoxider enligt detta kapitel, andra än 

de som är inbegripna i de föregående numren. 

De viktigaste föreningarna enligt detta nummer är följande. 

1. Hydrazin och oorganiska salter av hydrazin. 

Hydrazin NH2 . NH2 är ett basiskt ämne som framställs genom oxidation av ammoniak 

med natriumhypoklorit. Även hydratetNH2NH2 . H2O existerar. Hydrazin utgör en färglös, 

tårretande vätska som ryker i luften. Det är ett kraftigt reduktionsmedel som används vid 

framställning av initialsprängämnen och vid kemiska synteser. 

Oorganiska salter av hydrazin, som erhålls då hydrazin får reagera med oorganiska 

syror, klassificeras också enligt detta nummer. Det viktigaste saltet är hydrazinsulfat, som 

bildar färglösa, i kallt vatten obetydligt lösliga kristaller. Det sönderdelas explosionsartat 

vid upphettning och används som ett analytiskt reagens samt inom metallurgin (för att 

skilja polonium från tellur). 

Numret omfattar inte organiska hydrazinderivat (nr 2928). 

2. Hydroxylamin och oorganiska salter av hydroxylamin. 

Hydroxylamin NH2OH är ett basiskt ämne som erhålls vid hydrolys av nitrometan. 

Hydroxylamin bildar färglösa, delikvescenta kristaller med smältpunkt vid 33 °C, vilka är 

lättlösliga i vatten. Den sönderdelas explosionsartat vid 130 °C. 

Oorganiska salter av hydroxylamin, som erhålls då hydroxylamin får reagera med 

oorganiska syror, klassificeras också enligt detta nummer. De viktigaste är kloriden, sulfatet 

och nitratet. De utgör vita eller färglösa, vattenlösliga kristaller som används som 

reduktionsmedel vid organiska synteser, som antioxidanter för fettsyror, vid blekning, 

färgning och tryckning av textilvaror, som reagens, etc. 

Numret omfattar inte organiska hydroxylaminderivat (nr 2928). 

3. Litiumoxid och litiumhydroxid Li2O resp. LiOH framställs av litiumnitrat. De utgör vita, 

vattenlösliga pulver som används inom fotografin och för framställning av litiumsalter. 

4. Vanadinoxider och vanadinhydroxider. Den viktigaste oxiden är vanadin(V)oxid 

(vanadinpentoxid, vanadinsyraanhydrid) V2O5, som framställs av de naturliga 

28:37 

Ny version 2007

vanadaterna vanadinit (nr 2615) och karnotit (nr 2612). Den förekommer både amorf och 

kristallin, i form av klumpar och som pulver. Färgen varierar från gul till rödbrun. 

Vanadin(V)oxid blir röd vid upphettning och är nästan olöslig i vatten. Den används för 

framställning av vanadinsalter, vissa bläcksorter och som katalysator (vid framställning av 

svavelsyra, ftalsyraanhydrid och syntetisk etanol). 

Flera hydroxider, vilka utgör syror, existerar. Från dessa härleder sig vanadater av olika 

slag enligt nr 2841. 

5. Nickeloxider och nickelhydroxider: 

a) Nickel(II)oxid (nickeloxidul) NiO framställs genom stark upphettning av nitratet 

eller karbonatet. Den är ett gröngrått pulver, vars densitet och färg varierar efter 

framställningssättet. Nickel(II)oxid används inom emaljeringsindustrin, som färgämne 

inom glasindustrin och som katalysator vid organiska synteser. Den är en basisk oxid. 

b) Nickel(III)oxid (nickeloxid) Ni2O3 är ett svart pulver och används som färgämne 

inom emaljeringsindustrin samt vid framställning av plåtar för alkaliska ackumulatorer. 

c) Nickel(II)hydroxid Ni(OH)2 utgör ett fint grönt pulver och används vid förnickling, 

som beståndsdel i plåtar för alkaliska ackumulatorer samt vid tillverkning av 

nickelkatalysatorer. 


a) naturlig nickeloxid (bunsenit) (nr 2530); 

b) orena nickeloxider, t.ex. nickeloxidsinter, nickeloxid i form av granulat ("grön 

nickeloxid") (nr 7501). 

6. Kopparoxider och kopparhydroxider: 

a) Koppar(I)oxid (kuprooxid, kopparoxidul, röd kopparoxid) Cu2O framställs av 

koppar(II)acetat eller koppar(II)sulfat och utgör ett kristallint, rött pulver som är olösligt 

i vatten. Den används för att färga glas rött (signalglas), för tillverkning av 

skeppsbottenfärger och syntetiska ädelstenar (smaragder) samt som 

svampbekämpningsmedel inom jordbruket. 

b) Koppar(II)oxid (kuprioxid, svart kopparoxid) CuO framställs av koppar(II)nitrat 

eller koppar(II)karbonat eller genom oxidation av metallen. Den förekommer som ett 

svart pulver eller som korn med kastanjebrun skiftning. Den är olöslig i vatten och 

används för att färga glas grönt och inom keramik- och emaljeringsindustrierna samt vid 

beredning av målningsfärger. Koppar(II)oxid används också för depolarisation i 

galvaniska element samt som oxidationsmedel och katalysator inom den organiska 

kemin. 

c) Kopparhydroxider. Den vanligaste hydroxiden är koppar(II)hydroxid 

(kuprihydroxid) Cu(OH)2, vilken utgör ett blått fast ämne som används som pigment, 

antingen oblandat eller i blandning med andra ämnen. Koppar(II)hydroxid används 

också för framställning av pigment (t.ex. peligotblått, som är beständigt i artificiellt ljus) 

och av Schweitzers reagens, som är en ammoniakalisk lösning av hydroxiden. 

Schweitzers reagens används som lösningsmedel vid framställning av konstsilke enligt 

kopparoxidammoniakmetoden. 

Numret omfattar inte naturlig koppar(I)oxid (kuprit) och naturlig koppar(II)oxid 

(tenorit) (nr 2603). 

7. Germaniumoxider. Den viktigaste är germaniumdioxid GeO2, vilken erhålls vid utvinning 

av germanium ur naturlig germaniumkopparsulfid (germanit) (nr 2617) eller genom 

hydrolys av germaniumklorid. Germaniumdioxid utgör ett vitt, något vattenlösligt pulver, 

vilket används för framställning av germaniummetall (för transistorer etc.), inom 

medicinen och för tillverkning av specialglas. 

8. Molybdenoxider och molybdenhydroxider. Den viktigaste molybdenoxiden är 

molybden(VI)oxid (molybdentrioxid) MoO3, som framställs av naturlig molybdensulfid, 

molybdenit (nr 2613). Den är en vit, kristallin produkt, som blir gul vid upphettning och 

som är praktiskt taget olöslig i vatten. Molybden(VI)oxid används som katalysator vid 

organiska synteser (framställning av ftalsyraanhydrid). 

Det finns också blå oxider som i oblandat skick eller i blandning (i vilket senare fall de 

förs till 32 kap.) används i artistfärger och då benämns molybdenblått eller mineralisk 

indigo. 

Bland hydroxiderna märks bl.a. molybdensyra H2MoO4 som utgör ett vitt eller gulaktigt 

pulver. Denna är svårlöslig i vatten och används inom keramikindustrin (glasyrer) samt 

som katalysator. Molybdater enligt nr 2841 härleder sig från dessa hydroxider. 

Numret omfattar inte naturlig molybdenoxid (molybdenockra, molybdit) (nr 2530). 

28:38

9. Antimonoxider: 

a) Antimon(III)oxid (antimontrioxid, antimon-syrlighetsanhydrid) Sb2O3 framställs av 

naturlig antimonsulfid (stibnit) eller genom oxidation av metallen. Antimon(III)oxid 

förekommer som ett vitt pulver eller som nålformiga kristaller och är praktiskt taget 

olöslig i vatten. Med "antimonvitt" förstås både ren antimon(III)oxid enligt detta 

nummer och blandningar enligt 32 kap. av denna oxid med zinkoxid. Antimon(III)oxid 

används i målningsfärger, som opakmedel inom emaljeringsindustrin (emaljering av 

järn) och vid lergodstillverkning (glasyrer), för framställning av glas med låg 

utvidgningskoefficient (lampglas) samt vid tillverkning av syntetiska ädelstenar och 

halvädelstenar (konstgjorda rubiner, topaser och granater). Den ger antimoniter enligt nr 

2841. 

b) Antimon(V)oxid (antimonpentoxid, antimonsyra-anhydrid) Sb2O5 erhålls genom 

oxidation av metallen eller genom upphettning av nitratet. Den utgör ett gult pulver som 

används som opakmedel inom emaljeringsindustrin och ger antimonater enligt nr 2841. 

c) Antimon(III,V)oxid (antimontetraoxid) Sb2O4 utgör ett vitt pulver som erhålls 

genom upphettning av antimon(V)oxid. 

Numret omfattar inte naturliga antimontrioxider (senarmontit och valentinit) och 

naturlig antimontetraoxid (cervantit) (nr 2617). 

10. Berylliumoxid och berylliumhydroxid: 

a) Berylliumoxid BeO framställs av berylliumnitrat eller berylliumsulfat. Den utgör ett 

vitt, vattenolösligt pulver som kan kristalliseras. Den används för framställning av 

berylliumsalter och av syntetiska ädelstenar eller halvädelstenar samt som katalysator; 

b) Berylliumhydroxid Be(OH)2 utgör ett vitt pulver som liknar aluminiumhydroxid. 

11. Kalciumoxid, kalciumhydroxid och kalciumperoxid. Detta nummer omfattar kalciumoxid 

CaO och kalciumhydroxid Ca(OH)2 i rent tillstånd (dvs. praktiskt taget fria från lera, 

järnoxid, manganoxid etc.), såsom exempelvis den produkt som erhålls genom 

upphettning av fällt kalciumkarbonat. 

Numret omfattar också smält kalk som har erhållits genom smältning av vanlig osläckt 

kalk i elektrisk ugn. Denna produkt har hög renhetsgrad (ca 98 % kalciumoxid). Den är 

kristallin och i allmänhet färglös och används främst som eldfast infodringsmaterial i 

ugnar, vid tillverkning av deglar och, i småbitar, som tillsats till betong för att öka dennas 

motståndskraft mot nötning. 

Kalciumperoxid CaO2 är ett vitt eller gulaktigt kristallvattenhaltigt pulver (vanligen 

med 8 H2O). Den är obetydligt löslig i vatten och används som ett bakteriedödande 

medel, som rengöringsmedel samt inom medicinen och vid tillverkning av kosmetiska 

preparat. 

Numret omfattar inte osläckt kalk (kalciumoxid) och släckt kalk (kalciumhydroxid) 

(nr 2522). 

12. Manganhydroxider: 

a) Mangan(II)hydroxid (manganohydroxid) Mn(OH)2 är ett vitaktigt, vattenolösligt 

pulver. 

b) Mangan(III)hydroxid (manganihydroxid) Mn(OH)3 framställs av mangan(III)oxid 

Mn2O3. Den utgör ett brunt pulver som används för framställning av färgämnen 

(manganbrunt) och manganlinoleat. 

c) Mangan(II,III)hydroxid (manganomanganihydroxid) framställs av 

mangan(II,III)oxid Mn3O4. 

Numret omfattar inte naturligt manganoxidhydrat (naturlig manganhydroxid, 

manganit), vilket utgör en malm enligt nr 2602, och inte heller hydratiserade 

manganoxider (nr 2820). 

13. Zirkonium(IV)oxid (zirkonium(IV)oxid, zirkonjord) ZrO2, som inte får förväxlas med 

zirkon (nr 2615 eller 7103), vilket utgör ett kristallint naturligt zirkoniumsilikat. 

Konstgjord zirkonium(IV)oxid erhålls ur ovannämnda malm eller av zirkoniumsalter. 

Den utgör ett eldfast, vitaktigt pulver med smältpunkt omkring 2 600 °C. 

Zirkonium(IV)oxid används som ett mot kemikalier motståndskraftigt eldfast ämne, som 

pigment och keramiskt opakmedel, som slipmedel, som beståndsdel i glas samt som 

katalysator. 

Naturlig zirkoniumoxid eller baddeleyit är en malm enligt nr 2615. 

14. Kadmiumoxid och kadmiumhydroxid: 

28:39 

Ny version 2007

a) Kadmiumoxid CdO utgör ett gult pulver, mer eller mindre brunaktigt alltefter den 

temperatur den har upphettats till under framställningen ur karbonatet eller hydroxiden. 

Den används inom keramikindustrin och som katalysator. 

b) Kadmiumhydroxid Cd(OH)2 utgör ett vitt pulver. 

15. Tennoxider och tennhydroxider: 

a) Tenn(II)oxid (stannooxid, tennoxidul) SnO är olöslig i vatten och förekommer som 

gråa eller svarta kristaller eller som ett olivbrunt pulver med blå-, röd- eller grönaktig 

skiftning, alltefter framställningssättet. 

Denna oxid är amfoter och ger stanniter enligt nr 2841. 

Den används vid organiska synteser som reduktionsmedel eller katalysator. 

b) Tenn(IV)oxid (stannioxid, tenndioxid, tennsyraanhydrid) SnO2 är olöslig i vatten. 

Den förekommer som ett vitt eller grått pulver. Den vita oxiden används som 

opakmedel inom glas- och keramikindustrierna, medan den grå oxiden används för 

polering av metallspeglar samt för framställning av glasyrer och emaljer. 

Tenn(IV)oxid är amfoter och ger stannater enligt nr 2841. 

c) Tenn(IV)hydroxid (tennsyra) Sn(OH)4. Den erhålls genom inverkan av en 

alkalihydroxid på något salt av fyrvärt tenn och utgör ett vitt pulver som omvandlas till 

metatennsyra. 

d) Metatennsyra erhålls av tennsyra och utgör ett vattenolösligt pulver. Den används som 

opakmedel inom den keramiska industrin och som slipmedel inom glasindustrin. Dessa 

tennhydroxider ger stannater enligt nr 2841. 


a) naturlig tennoxid (kassiterit), en malm (nr 2609); 

b) tennslagg som har erhållits vid smältning av metallen och som utgör en blandning av 

tenn och tennoxid (nr 2620). 

16. Volframoxid och volframhydroxider. Den viktigaste av volframoxiderna är 

volfram(VI)oxid (volframtrioxid, volframsyraanhydrid) WO3, som utvinns inom 

volframmetallurgin vid behandling av naturliga volframater (volframit eller scheelit – nr 

2611). Den är ett citrongult, vattenolösligt, kristallint ämne som orangefärgas vid 

upphettning. Den används för framställning av volframmetall för glödtrådar i elektriska 

glödlampor samt i keramiska färger. 

Flera hydroxider finns, bl.a. volframsyra H2WO4, som är gulfärgad. Den ger volframater 

enligt nr 2841. 

Numret omfattar inte naturlig volframoxid (volframockra, tungstit) (nr 2530). 

17. Vismutoxider och vismuthydroxider: 

a)Vismut(III)oxid (vismuttrioxid) Bi2O3 framställs av vismut(III)nitrat eller 

vismut(III)karbonat och utgör ett blekgult, vattenolösligt pulver, som blir rött vid 

upphettning. Den används inom keramik- och glasindustrierna. 

b) Vismut(V)oxid (vismutpentoxid, röd vismutoxid) Bi2O5 utgör ett brunrött pulver. 

c) Vismuthydroxid Bi(OH)3. 

Numret omfattar inte naturlig vismutockra, som huvudsakligen består av vismuttrioxid (nr 

2617). 

Numret omfattar inte heller kvicksilveroxid (nr 2852). 

28:40

UNDERAVDELNING V 

Metallsalter (inbegripet peroxosalter) av oorganiska syror 


Metallsalter erhålls genom utbyte av grundämnet väte i en syra mot en metall eller mot 

ammoniumjonen NH4 + . I flytande tillstånd eller i lösningar är salterna elektrolyter, som avger 

metallen (eller metalljonen) vid katoden. 

I neutralsalter är syrans samtliga väteatomer ersatta med metall, medan sura salter 

(vätesalter) fortfarande innehåller utbytbart väte. Basiska salter (oxid- eller hydroxidsalter) 

innehåller större mängd basisk oxid än som behövs för att neutralisera syran (t.ex. 

kadmiumoxidsulfat CdSO4 . CdO). 

Underavdelning V omfattar metallsalter av de syror som klassificeras enligt underavdelning 

II (syror av ickemetaller) eller i underavdelning IV (sura metallhydroxider). 

Dubbelsalter och komplexa salter 

Vissa dubbelsalter och vissa komplexa salter är särskilt nämnda i en del av numren 2826 – 

2841, t.ex. fluorosilikater, fluoroborater och andra fluorkomplexa salter (nr 2826) alunarter 

(nr 2833) och komplexa cyanider (nr 2837). Beträffande dubbelsalter och komplexa salter 

som inte är särskilt nämnda, se anv. till nr 2842. 

Underavdelning V omfattar inte: 

a) salter enligt 25 kap. (t.ex. natriumklorid); 

b) salter som utgör malmer eller andra produkter enligt 26 kap.; 

c) föreningar av ädla metaller (nr 2843), av radioaktiva kemiska grundämnen (nr 2844), av 

sällsynta jordartsmetaller, yttrium, eller skandium eller av blandningar av dessa metaller 

(nr 2846) eller av kvicksilver (nr 2852); 

d) fosfider, karbider, hydrider, nitrider, azider, silicider och borider (nr 2848 – 2850) samt 

fosforjärn (femtonde avd.); 

e) salter enligt 31 kap.; 

f) pigment och andra färgämnen, opakmedel, emaljmassa och andra preparat som omfattas av 

32 kap. Underavdelning V omfattar (luminoforer undantagna) oblandade metallsalter som 

är lämpliga för direkt användning som pigment; metallsalter som är blandade med 

varandra eller med andra ämnen så att ett pigment har erhållits, förs till 32 kap. 

Luminoforer, även oblandade, förs till nr 3206; 

g) desinfektionsmedel, insekts-, svamp- och ogräsbekämpningsmedel etc. enligt nr 3808; 

h) flussmedel och andra hjälpmedel vid lödning etc. (nr 3810); 

ij) odlade kristaller (andra än optiska element) av halogenider av alkalimetaller eller alkaliska 

jordartsmetaller, vägande minst 2,5 g per styck (nr 3824). Optiska element av sådana 

kristaller klassificeras enligt nr 9001; 

k) ädelstenar och halvädelstenar, naturliga eller syntetiska (nr 7102 – 7105). 

2826 Fluorider; fluorosilikater, fluoroaluminater och andra fluorkomplexa salter 

A. Fluorider 

- Fluorider: 

2826.12 - - Av aluminium 

2826.19 - - Andra 

2826.30 - Natriumhexafluoroaluminat (syntetisk kryolit) 


Med undantag av varor som enligt de allmänna anvisningarna till underavdelningen skall 

klassificeras enligt andra nummer omfattar detta nummer fluorider (dvs. metallsalter av 

fluorvätesyra enligt nr 2811). 

Följande fluorider är de viktigaste: 

28:41 

Ny version 2007

1. Ammoniumfluorider, dels den neutrala fluoriden NH4F, dels den sura fluoriden NH4F.HF. 

Dessa salter förekommer som delikvescenta, färglösa, vattenlösliga, giftiga kristaller. De 

används bl.a. som antiseptiska medel (för konservering av hudar och trä), för reglering av 

jäsningsprocesser (i stället för fluorvätesyra), vid färgning (betmedel), för etsning av glas 

(huvudsakligen den sura fluoriden), för rengöring av koppar, inom metallurgin (vid 

uppslutning av malmer och vid framställning av platina), etc. 

2. Natriumfluorider, dels den neutrala fluoriden NaF, dels den sura fluoriden NaF.HF. De 

erhålls genom upphettning av naturlig kalciumfluorid enligt nr 2529 (flusspat, fluorit) 

tillsammans med ett natriumsalt och utgör färglösa, giftiga kristaller, som är tämligen 

svårlösliga i vatten. Liksom ammoniumfluoriderna används de som antiseptiska medel 

(för konservering av hudar, trä och ägg), för reglering av jäsningsprocesser samt för 

etsning och mattering av glas. De används också för framställning av icke frittad 

emaljmassa samt av parasitbekämpningsmedel. 

3. Aluminiumfluorid AlF3 framställs av bauxit och fluorvätesyra. Den bildar färglösa, 

vattenolösliga kristaller och används som flussmedel inom keramik- och 

emaljeringsindustrierna samt för rening av väteperoxid. 

4. Kaliumfluorider. Neutral kaliumfluorid KF2 H2O förekommer som färglösa, delikvescenta, 

giftiga kristaller, som är lättlösliga i vatten. Det finns också en sur fluorid KF . HF. 

Kaliumfluoriderna har samma användning som natriumfluoriderna. Den sura fluoriden 

används dessutom inom zirkonium- och tantalmetallurgin. 

5. Kalciumfluorid CaF2 framställs av naturlig kalciumfluorid (flusspat, fluorit) enligt nr 2529. 

Den bildar färglösa, vattenolösliga kristaller men förekommer också i gelatinös form. 

Kalciumfluorid används som flussmedel inom metallurgin (särskilt vid elektrolytisk 

framställning av magnesium ur karnallit) samt för framställning av glas och keramiska 

produkter. 

6. Krom(III)fluorid CrF34 H2O. Den utgör ett mörkgrönt, vattenlösligt pulver. 

Vattenlösningen angriper glas. Krom(III)fluorid används som betmedel vid färgning. 

7. Zinkfluorid ZnF2 utgör ett vitt, vattenolösligt pulver. Den används för impregnering av trä, 

för framställning av emaljmassa och vid galvanisering. 

8. Antimonfluorider. Fluorvätesyra ger med antimonoxider antimon(III)fluorid 

(antimontrifluorid) SbF3, som kristalliserar i delikvescenta, vita, vattenlösliga nålar, och 

antimon(V)fluorid (antimonpentafluorid) SbF5, som utgör en viskös vätska, som med ett 

väsande ljud löser sig i vatten under bildning av ett hydrat (med 2 H2O). Dessa salter 

används inom den keramiska industrin samt som betmedel vid färgning och tryckning av 

textilvaror. 

9. Bariumfluorid BaF2 framställs av fluorvätesyra och oxid, sulfid eller karbonat av barium. 

Den utgör ett vitt, giftigt pulver, som är svårlösligt i vatten och som används som pigment 

i keramiska produkter och emaljmassa, som antiseptiskt medel vid balsamering, som 

insektsbekämpningsmedel etc. 

Numret omfattar inte fluorider av ickemetaller (nr 2812). 

B. Fluorosilikater 

Fluorosilikater är metallsalter av fluorokiselsyra H2SiF6 enligt nr 2811. 

1. Natriumfluorosilikat Na2SiF6 framställs av kiseltetrafluorid, som erhålls som biprodukt vid 

framställning av superfosfater. Natriumfluorosilikat utgör ett vitt pulver som är obetydligt 

lösligt i kallt vatten. Det används bl.a. för framställning av opakt glas och emaljmassa, 

konstgjord sten, syrafast cement, råttgift och insektsbekämpningsmedel; vid utvinning av 

berylliummetall (på elektrolytisk väg); vid elektrolytisk raffinering av tenn; för 

koagulering av latex och som antiseptiskt medel. 

2. Kaliumfluorosilikat K2SiF6 är ett vitt, luktlöst, kristallint pulver som är svårlösligt i vatten 

men lösligt i saltsyra. Det används bl.a. vid framställning av frittad emaljmassa, keramiska 

produkter, insektsbekämpningsmedel och syntetisk glimmer samt inom aluminium- och 

magnesiummetallurgin. 

3. Kalciumfluorosilikat CaSiF6 utgör ett vitt, kristallint pulver, som är ytterst obetydligt 

lösligt i vatten och som används som vitt pigment inom den keramiska industrin. 

4. Koppar(II)fluorosilikat CuSiF6.6 H2O är ett blått, kristallint, giftigt pulver, som är lösligt i 

vatten. Det används för att erhålla marmoreringseffekter samt som 

svampbekämpningsmedel. 

28:42

5. Zinkfluorosilikat ZnSiF6.6 H2O är ett kristallint, vattenlösligt pulver. Det reagerar med 

kalciumföreningar så att kalciumfluorid bildas på ytan. Zinkfluorosilikat används för att 

härda betong, vid elektrolytisk förzinkning samt som desinfektions- och 

svampbekämpningsmedel (mot angrepp på trä). 

6. Bariumfluorosilikat BaSiF6 är ett vitt pulver som används för bekämpning av 

coloradoskalbaggen och andra insekter samt för utrotning av skadedjur. 

7. Andra fluorosilikater. Magnesiumfluorosilikat och aluminiumfluorosilikat används liksom 

zinkfluorosilikat för härdning av betong. Kromfluorosilikat och järnfluorosilikat används 

inom färgämnesindustrin. 

Numret omfattar inte topas, som är ett naturligt aluminiumfluorosilikat (71 kap.). 

C. Fluoroaluminater och andra fluorkomplexa salter 

1. Natriumfluoroaluminat Na3AlF6 (syntetisk kryolit) erhålls som fällning när en lösning av 

aluminiumoxid i fluorvätesyra försätts med natriumklorid eller genom smältning av 

aluminiumsulfat tillsammans med natriumfluorid. Varan förekommer som en vitaktig, 

kristallin massa och används inom aluminiummetallurgin som ersättningsmedel för 

naturlig kryolit (nr 2530), inom pyrotekniken, i emaljmassa, vid glasframställning och 

som insektsbekämpningsmedel. 

2. Fluoroborater, t.ex. natriumfluoroborat (desinfektionsmedel), kaliumfluoroborat (används i 

emaljmassa), kromfluoroborat och nickelfluoroborat (används inom galvanotekniken). 

3. Fluorosulfater, särskilt ammoniumantimon(III)fluorosulfat (NH4)2SO4SbF3, s.k. Haens salt. 

Det bildar lösliga kristaller som angriper metaller och glas samt används som betmedel vid 

färgning. 

4. Fluorofosfater, t.ex. sådana som erhålls av naturligt magnesiumfluorofosfat (wagnerit) (nr 

2530) eller aluminiumlitiumfluorofosfat (amblygonit) (nr 2530). 

5. Fluorotantalater (erhålls inom tantalmetallurgin); 

fluorotitanater, fluorogermanater, fluoroniobater, fluorozirkonater (erhålls inom 

zirkoniummetallurgin), fluorostannater etc. 

Detta nummer omfattar också fluoridoxider (även komplexa) av metaller (t.ex. beryllium), 

medan däremot fluoridoxider av ickemetaller klassificeras enligt nr 2812. 

Detta nummer omfattar inte fluoroformiater, fluoroacetater och andra komplexa organiska 

fluorsalter (29 kap.). 

2827 Klorider, kloridoxider och hydroxidklorider; bromider och bromidoxider; 

jodider och jodidoxider 

2827.10 - Ammoniumklorid (salmiak) 

2827.20 - Kalciumklorid 

- Andra klorider: 

2827.31 - - Magnesiumklorid 

2827.32 - - Aluminiumklorid 

2827.35 - - Nickelklorid 

2827.39 - - Andra 

- Kloridoxider och hydroxidklorider: 

2827.41 - - Av koppar 

2827.49 - - Andra 

- Bromider och bromidoxider: 

2827.51 - - Natriumbromid och kaliumbromid 

2827.59 - - Andra 

2827.60 - Jodider och jodidoxider 

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning 

omfattar detta nummer klorider, kloridoxider, hydroxidklorider, bromider, bromidoxider, 

jodider och jodidoxider av metaller eller av ammoniumjon NH4 + . Halogenider och 

halogenidoxider av ickemetaller omfattas inte av detta nummer (nr 2812). 

28:43 

Ny version 2007

A. Klorider 

Denna grupp omfattar salter av väteklorid (nr 2806). 

De viktigaste kloriderna enligt detta nummer är följande. 

1. Ammoniumklorid (salmiak) NH4Cl erhålls vid neutralisation av saltsyra med ammoniak. 

Den kan förekomma som en kristallin massa eller, när den har renats genom sublimation, 

som pulver eller i kakor. Ammoniumklorid är löslig i vatten och är i rent tillstånd färglös, i 

annat fall gulaktig. Den används bl.a. för betning av metaller; vid tryckning och färgning 

av textilvaror; vid garvning; som gödselmedel; vid framställning av galvaniska 

Leclanchés-element; för härdning av lacker och lim; inom galvanotekniken; för fotobruk 

(fixerlösningar), etc. 

Angående gödselmedel som innehåller ammoniumklorid, se anv. till nr 3102. 

2. Kalciumklorid CaCl2 utvinns antingen ur naturliga stassfurtersalter eller erhålls som 

biprodukt vid framställning av natriumkarbonat. Den är alltefter renhetsgraden vit, 

gulaktig eller brun till färgen. Kalciumklorid är hygroskopisk och kan förekomma i smält 

eller gjuten form, som porös massa, som flingor eller hydratiserad med 6 H2O (som 

kristaller eller i form av korn). Den används i köldblandningar, vid betongarbete i kyla, 

som dammbindningsmedel på vägar, som katalysator, som dehydratiserings- eller 

kondensationsmedel vid organiska synteser (t.ex. framställning av aminer ur fenol) och för 

torkning av gaser. Den används också inom medicinen. 

3. Magnesiumklorid MgCl2 erhålls som biprodukt vid utvinning av kaliumsalter. Den 

förekommer antingen vattenfri i form av halvgenomskinliga massor, cylindrar, tabletter 

eller prismor eller hydratiserad i form av färglösa nålar. Magnesiumklorid är löslig i vatten 

och används för framställning av mycket hård betong (t.ex. vid gjutning av fogfria golv), i 

appreturmedel för bomulls- och andra textilvaror, som desinfektionsmedel och antiseptiskt 

medel inom medicinen samt för brandskyddsimpregnering av trä. 

Numret omfattar inte naturlig magnesiumklorid (bischofit) (nr 2530). 

4. Aluminiumklorid AlCl3 erhålls genom inverkan av klor på aluminium eller av saltsyra på 

aluminiumoxid. Den förekommer i vattenfri eller kristalliserad form eller som 

vattenlösning med sirapskonsistens. Det vattenfria saltet ryker i luften. Aluminiumklorid i 

fast form används vid organiska synteser och som betmedel vid färgning etc., medan 

vattenlösningen används för träkonservering, vid rengöring av ull, som 

desinfektionsmedel etc. 

5. Järnklorider: 

a) Järn(II)klorid (ferroklorid) FeCl2 förekommer antingen vattenfri (fjäll, flingor eller 

gröngult pulver), hydratiserad med t.ex. 4 H2O (gröna eller blåaktiga kristaller) eller 

som en grön vattenlösning. Den oxideras i luften under gulfärgning. Järn(II)klorid 

förvaras vanligen i omsorgsfullt tillslutna flaskor försatt med några droppar etanol för 

att förhindra oxidation. Den används som reduktionsmedel och som betmedel. 

b) Järn(III)klorid (ferriklorid) FeCl3 framställs genom att lösa järnoxid, järnkarbonat 

eller metalliskt järn i saltsyra eller i kungsvatten eller genom att leda klorgas över 

rödglödande järn. I vattenfritt tillstånd är den en gul-, brun- eller granatfärgad massa, 

vilken är delikvescent och vattenlöslig. Med 5 eller 12 H2O hydratiserad järn(III)klorid 

bildar orangefärgade, röda eller violetta kristaller. Järn(III)klorid saluförs också som en 

mörkröd vattenlösning och har mera mångsidig användning än järn(II)klorid, t.ex. för 

vattenrening inom industrin, som betmedel, för fotobruk och vid klichétillverkning, för 

patinering av järn, inom medicinen (blodstillande och kärlsammandragande medel) 

samt, huvudsakligen, som oxidationsmedel. 

6. Kobolt(II)klorid CoCl2.6 H2O förekommer som ljusröda, röda eller violetta vattenlösliga 

kristaller, som blir blå vid upphettning. Den används vid tillverkning av hygrometrar, som 

sympatetiskt bläck och som absorptionsmedel i gasmasker. 

7. Nickel(II)klorid NiCl2. I vattenfritt tillstånd förekommer den som gula fjäll eller flingor 

och hydratiserad med 6 H2O som delikvescenta, gröna kristaller, som är lättlösliga i 

vatten. Nickel(II)klorid används som betmedel vid färgning, för elektrolytisk förnickling 

och som absorptionsmedel i gasmasker. 

8. Zinkklorid ZnCl2 erhålls genom att leda väteklorid över rostad zinkmalm (zinkblände 

eller galmeja – nr 2608) eller kan utvinnas ur zinkaska och andra zinkåterstoder enligt nr 

2620. Den förekommer som en vit, kristallin massa (zinksmör), som smältstycken eller 

som korn. Zinkklorid är starkt delikvescent, löslig i vatten, frätande och mycket giftig. 

Den används som antiseptiskt medel, som svampbekämpningsmedel och som 

28:44

dehydratiseringsmedel; för brandskyddsimpregnering av trä; för konservering av hudar; 

vid framställning av vulkanfiber och vid organiska synteser. Den används vidare som 

flussmedel vid lödning, som betmedel vid färgning och tryckning, vid oljerening samt för 

framställning av tandcement och medikamenter (etsande antiseptiska medel). 

9. Tennklorider: 

a) Tenn(II)klorid (stannoklorid) SnCl2 förekommer som en massa med hartsartade 

brottytor, som vita eller gulaktiga kristaller (med 2 H2O) eller lösningar i samma 

färger. Den är frätande och sönderdelas i luft. Tenn(II)klorid används som 

reduktionsmedel och som betmedel vid textilfärgning; vid kypfärgning; som 

förtyngningsmedel för natursilke samt vid elektrolytisk förtenning. 

b) Tenn(IV)klorid (tenntetraklorid, stanniklorid) SnCl4 utgör i vattenfritt tillstånd en 

färglös eller gulaktig vätska som avger vita ångor i fuktig luft. Hydratiserad 

tenn(IV)klorid bildar färglösa kristaller men förekommer också i gelatinös form 

(tennsmör). Tenn(IV)klorid används inom textilindustrin som betmedel och som 

förtyngningsmedel för natursilke. Tenn(IV)klorid i blandning med tenn(II)klorid och 

guldsalter bildar preparatet Cassius' guldpurpur, som används vid porslinsmålning. 

10. Bariumklorid BaCl2 framställs av naturligt bariumkarbonat (witherit) eller naturligt 

bariumsulfat (tungspat). Den är löslig i vatten och kan förekomma vattenfri, smält (gult 

pulver) eller hydratiserad med 2 H2O (i rombiska, tavelformiga kristaller). Bariumklorid 

används vid färgning, inom keramisk industri, som parasitbekämpningsmedel och råttgift, 

för rening av vatten i industrier etc. 

11. Titanklorider. Den viktigaste av titankloriderna är titan(IV)klorid (titantetraklorid) TiCl4, 

som erhålls inom titanmetallurgin genom inverkan av klor på en blandning av kol och 

naturlig titandioxid (rutil, brookit, anatas). Titan(IV)klorid är en färglös eller gulaktig 

vätska med stickande lukt. Den ryker i fuktig luft samt absorberar vatten, varvid den 

hydrolyseras. Den används för framställning av betmedel för färgning, för att ge 

keramiska föremål ett iriserande utseende, för utveckling av konstgjord dimma samt vid 

organiska synteser. 

12. Kromklorider: 

a) Krom(II)klorid (kromoklorid) CrCl2 förekommer i form av nålformade kristaller 

eller som azurblå lösning och används som reduktionsmedel. 

b) Krom(III)klorid (kromiklorid) CrCl3, vilken förekommer dels vattenfri som blekröda 

eller orangefärgade kristallfjäll, dels hydratiserad (med 6 eller 12 H2O) som gröna eller 

violetta kristaller. Den används som betmedel vid textilfärgning, som garvmedel, vid 

elektrolytisk förkromning, vid organiska synteser och för framställning av sintrad 

krom. 

13. Mangan(II)klorid (manganklorid) MnCl2 erhålls genom att behandla naturligt 

mangankarbonat (rodokrosit – nr 2602) med saltsyra. Den utgör i vattenfri form en 

rosafärgad, kristallin massa. I hydratiserad form (t.ex. med 4 H2O) bildar den rosafärgade 

kristaller, som är delikvescenta och lösliga i vatten. Mangan(II)klorid används för 

framställning av bruna färgämnen och vissa medikamenter, som katalysator och vid 

textiltryck. 

14. Kopparklorider: 

a) Koppar(I)klorid (kuproklorid) CuCl förekommer som ett kristallint pulver eller som 

färglösa kristaller. Den är nästan olöslig i vatten och oxideras i luften. Koppar(I)klorid 

används inom nickel- och silvermetallurgin samt som katalysator. 

b) Koppar(II)klorid (kupriklorid) CuCl2 2 H2O bildar delikvescenta gröna kristaller, som 

är lösliga i vatten. Den används vid textiltryck, för fotobruk och vid elektrolys; som 

katalysator, antiseptiskt medel, desinfektionsmedel och insektsbekämpningsmedel; 

inom färgämnesindustrin och inom pyrotekniken (bengaliska eldar). 

Nantokit, som är en naturlig kopparklorid, förs till nr 2530. 

15. Antimonklorider: 

a) Antimon(III)klorid (antimontriklorid, antimonsmör) SbCl3 erhålls genom behandling 

av naturlig antimonsulfid (stibnit – nr 2607) med saltsyra. Den förekommer som 

färglösa, halvgenomskinliga klumpar, som absorberar luftfuktighet och därvid får ett 

oljigt utseende. Den är frätande. Antimon(III)klorid används för brunering och betning 

av metaller, som betmedel vid färgning, för framställning av substratpigment, i 

appreturmedel för läder samt för framställning av antimonoxid och av medikamenter 

för veterinärt bruk. 

28:45 

Ny version 2007

) Antimon(V)klorid (antimonpentaklorid) SbCl5 är en färglös vätska som ryker i fuktig 

luft och sönderdelas av vatten. Den används som kloreringsmedel vid organiska 

synteser och för utveckling av konstgjord dimma. 

Denna grupp omfattar inte natriumklorid och kaliumklorid, vilka även i rent tillstånd 

klassificeras enligt nr 2501 resp. 3104 eller 3105. Numret omfattar inte heller klorkalk, dvs. 

kommersiellt kalciumhypoklorit (nr 2828). Kvicksilverklorider (kvicksilver(I)klorid och 

kvicksilver(II)klorid) klassificeras enligt nr 2852. 

B. Kloridoxider och hydroxidklorider 

Denna grupp omfattar kloridoxider och hydroxidklorider av metaller. Hit hör bl.a. 

nedannämnda föreningar. 

1. Kopparkloridoxider och kopparhydroxidklorider utgör blåa kristallina pulver som används 

som insekts- och svampbekämpningsmedel och som pigment. 

Numret omfattar inte naturlig kopparhydroxidklorid (atakamit) (nr 2603). 

2. Aluminiumhydroxidklorid Al2Cl(OH)5 

. x H2O är ett gulvitt pulver som används i 

kosmetiska preparat som medel mot transpiration. 

3. Krom(VI)kloridoxid (kromylklorid) CrCl2O2 utgör en röd vätska som har irriterande lukt, 

ryker i fuktig luft och sönderdelas av vatten. Den används vid garvning samt som 

betmedel och oxidationsmedel. 

4. Tenn(IV)kloridoxid bildar gråa eller vita, vattenlösliga amorfa klumpar och används som 

betmedel. 

5. Antimon(III)kloridoxid SbClO är ett vitt pulver som används för rökutveckling samt för 

tillverkning av pigment och medikamenter. 

6. Blykloridoxider och blyhydroxidklorider utgör vita pulver som erhålls genom att behandla 

bly(II)oxid med alkaliklorid. De används för framställning av blykromater, som pigment 

(kasslergult) för akvarell-, olje- eller kallvattenfärger samt för framställning av andra, 

mera komplexa pigment. 

7. Vismut(III)kloridoxid (vismutylklorid) BiClO är ett vitt pulver som används som pigment 

(pärlvitt) vid framställning av konstgjorda pärlor. 

C. Bromider och bromidoxider 

Denna grupp omfattar salter av vätebromid (nr 2811) samt bromidoxider. 

1. Natriumbromid NaBr framställs på liknande sätt som ammoniumbromid eller genom att 

med ett natriumsalt behandla järnbromid som har erhållits genom direkt inverkan av brom 

på svarvspån av järn. Vid kristallisation över 51 °C erhålls den i vattenfritt tillstånd men är 

då tämligen instabil. Vid lägre temperaturer kristalliserar den med 2 H2O i stora kubiska 

kristaller. Natriumbromid är färglös, hygroskopisk och vattenlöslig. Den används inom 

medicinen och för fotobruk. 

2. Kaliumbromid KBr framställs och används på liknande sätt som natriumbromid och 

förekommer som vattenfria, stora kristaller. 

3. Ammoniumbromid NH4Br framställs genom inverkan av vätebromid på ammoniak. Den 

bildar färglösa kristaller som är lösliga i vatten. Kristallerna gulnar och sönderdelas 

långsamt i luften samt förflyktigas vid uppvärmning. Ammoniumbromid används inom 

medicinen som lugnande medel, som fördröjande medel i fotografiska framkallare samt 

för brandskyddsimpregnering. 

. 

4. Kalciumbromid CaBr2 6 H2O framställs genom inverkan av vätebromid på 

kalciumkarbonat. Den bildar färglösa, delikvescenta kristaller som är lättlösliga i vatten. 

Kalciumbromid används inom medicinen och för fotobruk. 

5. Kopparbromider: 

a) Koppar(I)bromid (kuprobromid) CuBr erhålls genom reduktion av koppar(II)bromid. 

Koppar(I)bromid bildar färglösa, i vatten olösliga kristaller och används vid organiska 

synteser. 

b) Koppar(II)bromid (kupribromid) CuBr2 framställs genom direkt inverkan av brom på 

koppar. Koppar(II)bromid bildar delikvescenta, vattenlösliga kristaller och används vid 

organiska synteser samt för fotobruk. 

6. Andra bromider och bromidoxider. Bland dessa märks strontiumbromid (används inom 

medicinen) och bariumbromid. 

28:46

D. Jodider och jodidoxider 

Denna grupp omfattar salter av vätejodid (nr 2811) samt jodidoxider. 

1. Ammoniumjodid NH4I erhålls genom inverkan av vätejodid på ammoniak eller 

ammoniumkarbonat. Den utgör ett hygroskopiskt, vitt, kristallint pulver som är lättlösligt i 

vatten. Ammoniumjodid används inom medicinen (vid cirkulationssjukdomar och 

emfysem) och för fotobruk. 

2. Natriumjodid NaI erhålls genom inverkan av vätejodid på natriumhydroxid eller 

natriumkarbonat eller genom att med ett natriumsalt behandla järnjodid som har erhållits 

genom direkt inverkan av jod på järnfilspån. Den kan också framställas genom 

upphettning av jodater. Natriumjodid bildar vattenfria, delikvescenta kristaller som är 

lättlösliga i vatten. Den sönderdelas under inverkan av luft och ljus. Natriumjodid används 

inom medicinen, för framställning av jodidhaltigt bordsalt och för fotobruk. 

3. Kaliumjodid KI framställs och används på liknande sätt som natriumjodid. Den är mera 

hållbar än natriumjodid och bildar vattenfria, färglösa eller opaka kristaller. 

4. Kalciumjodid CaI2 framställs av kalciumkarbonat och vätejodid. Den bildar färglösa, 

glänsande kristaller eller pärlemorvita fjäll. Kalciumjodid är löslig i vatten och gulfärgas i 

luft. Den används för fotobruk. 

5. Andra jodider och jodidoxider. Bland dessa märks bl.a.: 

a) jodider av litium (används inom medicinen), strontium, antimon, zink eller järn (de båda 

sistnämnda används inom medicinen och som antiseptiska medel), bly (har metallglans 

och används för framställning av färger för gummi) och vismut (reagens); 

b) antimon(III)jodidoxid, koppar(II)jodidoxid och bly(II)jodidoxid. 

Numret omfattar inte kvicksilverjodider (kvicksilver(I)jodid och kvicksilver(II)jodid) 

(nr 2852). 

2828 Hypokloriter; kommersiellt kalciumhypoklorit; kloriter; hypobromiter 

2828.10 - Kommersiellt kalciumhypoklorit och andra kalciumhypokloriter 



omfattar detta nummer hypokloriter, kloriter och hypobromiter av metaller samt kommersiellt 

kalciumhypoklorit. 

A. Hypokloriter 

Dessa föreningar är de viktigaste. De används huvudsakligen för blekning och är obeständiga 

föreningar som sönderdelas i luft. Även med svaga syror ger de hypoklorsyrlighet. 

Hypoklorsyrlighet, som lätt avspaltar klor, är ett mycket kraftigt oxidations- och blekmedel. 

1. Natriumhypoklorit NaClO . 6 H2O. Vattenlösningen benämns eau de Javelle. Det framställs 

genom elektrolys av natriumklorid i vattenlösning, genom inverkan av natriumsulfat eller 

natriumkarbonat på kalciumhypoklorit eller genom att behandla natriumhydroxid med 

klor. Natriumhypoklorit, som är lättlösligt i vatten, existerar inte i vattenfritt tillstånd. Det 

är instabilt och känsligt för värme och ljus. Vattenlösningen är färglös eller gulaktig och 

luktar klor samt innehåller vanligen mindre mängd natriumklorid som förorening. 

Natriumhypoklorit används för blekning av vegetabiliska fibrer och pappersmassa, för 

rumsdesinfektion och vattenrening samt för framställning av hydrazin. Det används också 

för fotobruk som snabbframkallare för ljusgårdsfria plåtar samt inom medicinen som 

antiseptiskt medel (blandningen av natriumhypoklorit och borsyra är känd som Dakins 

lösning). 

2. Kaliumhypoklorit KClO . 6 H2O. Vattenlösningen av saltet benämndes tidigare eau de 

Javelle. Det liknar i alla avseenden natriumhypoklorit. 

3. Andra hypokloriter. Bland dessa märks hypokloriter av ammonium (ett desinfektionsmedel 

med kraftigare verkan än kalciumhypoklorit), barium, magnesium och zink. De utgör alla 

blek- och desinfektionsmedel. 

28:47 

Ny version 2007

B. Kommersiellt kalciumhypoklorit 

Kalciumhypoklorit. Den produkt som inom handeln benämns klorkalk består huvudsakligen 

av orent kalciumhypoklorit, vilket innehåller kalciumklorid och ibland även kalciumoxid eller 

kalciumhydroxid. Kalciumhypoklorit erhålls genom att mätta kalciumhydroxid med klor och 

utgör ett vitt, amorft, vattenlösligt pulver, som är hygroskopiskt då kalciumklorid ingår. 

Klorkalk är känslig för inverkan av ljus, värme och koldioxid och angriper animaliska fibrer 

och organiska ämnen samt förstör färgämnen. Den används för blekning av vegetabiliska 

textilvaror och pappersmassa, som antiseptiskt medel (för vattenrening, s.k. javellisering) 

samt för spridning över mark som har förorenats av stridsgaser. Rent kalciumhypoklorit 

förekommer antingen som kristallin massa eller i lösning med lukt av klor. Det är något mera 

stabilt än den orena produkten. 

Numret omfattar inte kalciumklorid CaCl2 (nr 2827). 

C. Kloriter 

Denna grupp omfattar salter av klorsyrlighet HClO2. 

1. Natriumklorit NaClO2 förekommer som en massa, vattenfri eller hydratiserad (med 3 

H2O), samt som vattenlösning. Det är beständigt upp till 100 °C. Natriumklorit är starkt 

frätande och utgör ett kraftigt oxidationsmedel som används för färgning och blekning. 

2. Aluminiumklorit används för samma ändamål som natriumklorit. 

D. Hypobromiter 

Denna grupp omfattar salter av hypobromsyrlighet (underbromsyrlighet) HBrO (nr 2811). 

Kaliumhypobromit används för bestämning av kvävehalten i vissa organiska föreningar. 

2829 Klorater och perklorater; bromater och perbromater; jodater och perjodater 

- Klorater: 

2829.11 - - Natriumklorat 

2829.19 - - Andra 



omfattar detta nummer klorater och perklorater, bromater och perbromater samt jodater och 

perjodater av metaller. 

A. Klorater 

Denna grupp omfattar salter av klorsyra HClO3 (nr 2811). 

1. Natriumklorat NaClO3 erhålls genom elektrolys av vattenlösningar av natriumklorid. Det 

förekommer som glänsande, bladformiga, färglösa kristaller som är lättlösliga i vatten. Det 

avger lätt syre och innehåller ofta föroreningar (t.ex. alkaliklorider). Natriumklorat 

används som oxidationsmedel, vid organiska synteser, vid textiltryck (med anilinsvart), 

vid framställning av tändmedel för sprängämnen och tändsatser för tändstickor, som 

ogräsbekämpningsmedel etc. 

2. Kaliumklorat KClO3 framställs på liknande sätt som natriumklorat. Det bildar färglösa, i 

vatten svårlösliga kristaller och liknar i fråga om övriga egenskaper natriumklorat. 

Kaliumklorat används även inom medicinen och för framställning av sprängämnen (t.ex. 

cheddit). 

3. Bariumklorat Ba(ClO3)2 framställs genom elektrolys av bariumkloridlösning. Det bildar 

färglösa, vattenlösliga kristaller och används inom pyrotekniken för att erhålla grönt ljus 

samt för framställning av sprängämnen och vissa andra klorater. 

4. Andra klorater. Bland dessa märks ammoniumklorat, som används vid tillverkning av 

sprängämnen; strontiumklorat, som används för tillverkning av sprängämnen samt inom 

pyrotekniken för att erhålla rött ljus; krom(III)klorat, som används som betmedel vid 

28:48

färgning; koppar(II)klorat, som bildar gröna kristaller och används vid färgning, för 

framställning av sprängämnen samt inom pyrotekniken för att erhålla grönt ljus. 

B. Perklorater 

Denna grupp omfattar salter av perklorsyra HClO4 (nr 2811). De är kraftiga oxidationsmedel 

och används inom pyrotekniken och för framställning av sprängämnen. 

1. Ammoniumperklorat NH4ClO4 framställs av natriumperklorat och bildar färglösa kristaller 

som är lösliga i vatten, särskilt i varmt vatten. Det sönderdelas i värme, ibland 

explosionsartat. 

2. Natriumperklorat NaClO4 erhålls genom elektrolys av kall natriumkloratlösning och 

förekommer som färglösa, delikvescenta kristaller. 

3. Kaliumperklorat KClO4 framställs av natriumperklorat och utgör ett färglöst kristallint 

pulver, som är förhållandevis svårlösligt i vatten. Det exploderar vid stöt. Kaliumperklorat 

används inom den kemiska industrin som ett kraftigare oxidationsmedel än kloraterna. 

4. Andra perklorater. Bland dessa märks bariumperklorat (kristallvattenhaltigt pulver) och 

bly(II)perklorat. Mättad bly(II)perkloratlösning är en tung vätska (densitet 2,6) som 

används vid flotation. 

C. Bromater och perbromater 

Denna grupp omfattar salter av bromsyra HBrO3 (nr 2811), t.ex. kaliumbromat KBrO3, och 

salter av perbromsyra HBrO4. 

D. Jodater och perjodater 

Denna grupp omfattar salter av jodsyra HIO3 (nr 2811) samt salter av perjodsyra (nr 2811). 

Natriumjodat NaIO3, kaliumjodat KIO3 och kaliumvätedijodat KH(IO3)2 används inom 

medicinen och som reagens vid kemisk analys. 

Bariumjodat, i kristaller, används för framställning av jodsyra. 

Natriumperjodater (natriumperjodat och natriumvätediperjodat) erhålls genom inverkan av 

klor på en alkalisk lösning av natriumjodat. 

2830 Sulfider; polysulfider, även inte kemiskt definierade 

2830.10 - Natriumsulfider 



omfattar detta nummer metallsulfider (salter av vätesulfid H2S – nr 2811). Den äldre 

benämningen sulfhydrater (hydrosulfider) används ibland om vätesulfider. Numret omfattar 

inte sulfider av ickemetaller (nr 2813). 

1. Natriumsulfider: 

a) Natriumsulfid Na2S framställs genom reduktion av natriumsulfat med kol. Den 

förekommer vattenfri som vattenlösliga, vitaktiga massor eller skivor, vilka i luften 

omvandlas till sulfat. Den förekommer vidare kristalliserad med 9 H2O och är då 

alltefter renhetsgraden färglös eller grönaktig. Natriumsulfid är ett milt verkande 

reduktionsmedel som används vid framställning av organiska föreningar. 

Natriumsulfid befrämjar vid flotation absorptionen av olja på malmens yta. Den 

används också som avhåringsmedel vid garvning, i kosmetiska hårborttagningsmedel 

och som parasitbekämpningsmedel. 

b) Natriumvätesulfid (natriumhydrosulfid) NaHS erhålls genom inverkan av vätesulfid 

på neutral natriumsulfid. Natriumvätesulfid bildar färglösa, vattenlösliga kristaller och 

används som avhåringsmedel vid garvning, vid färgning, som absorptionsmedel för 

koppar vid nickelraffinering, som reduktionsmedel vid organiska synteser, etc. 

2. Zinksulfid ZnS. Konstgjord vattenhaltig zinksulfid erhålls genom att fälla ett alkalizinkat 

med natriumsulfid. Den utgör en vit pasta eller ett vitt pulver som ofta innehåller zinkoxid 

eller andra föroreningar. Zinksulfid, även blandad med magnesiumoxid, används som 

28:49 

Ny version 2007

pigment inom gummiindustrin. Om zinksulfid fälls tillsammans med bariumsulfat erhålls 

litopon (3206). Med silver, koppar etc. aktiverad zinksulfid bildar luminoforer enligt nr 

3206. Det bör emellertid observeras att zinksulfid klassificeras enligt nr 2830 endast då 

den är oblandad och inte aktiverad. 

Numret omfattar inte zinkblände (naturlig zinksulfid) (nr 2608) och wurzit (också 

naturlig zinksulfid) (nr 2530). 

3. Kadmiumsulfid CdS. Den konstgjorda sulfiden framställs genom fällning av en lösning 

av ett kadmiumsalt (t. ex. sulfatet) med vätesulfid eller en alkalisulfid. Den utgör ett gult 

pigment (kadmiumgult) som används i artistfärger och för framställning av 

bländskyddsglas. Om kadmiumsulfid fälls tillsammans med bariumsulfat erhålls ett 

klargult pigment, som används i målningsfärger och inom den keramiska industrin (nr 

3206). 

Numret omfattar inte naturlig kadmiumsulfid (greenockit) (nr 2530). 

4. Ammoniumvätesulfid (ammoniumhydrosulfid) NH4 . HS förekommer som mycket 

flyktiga, kristallina fjäll eller nålar. Den används för fotobruk och vid organiska synteser. 

5. Kalciumsulfid CaS erhålls genom upphettning av en blandning av kalciumsulfat och kol. 

Den bildar grå- eller gulaktiga massor, som ibland är luminiscenta. Kalciumsulfid är 

nästan olöslig i vatten och innehåller ofta sulfat och andra föroreningar. Den används 

antingen ensam eller behandlad med arseniktrioxid eller med kalk för avhåring av hudar. 

Kalciumsulfid ingår också i kosmetiska hårborttagningsmedel och utgör ett 

bakteriedödande medel med medicinsk användning samt används vidare inom metallurgin 

och för framställning av luminiscenta målningsfärger. 

6. Järnsulfider. Den viktigaste av de konstgjorda järnsulfiderna är järn(II)sulfid (svaveljärn) 

FeS, vilken framställs genom att smälta en blandning av svavel och järnfilspån. Den 

förekommer som svarta plattor, stänger eller klumpar med metallartad glans. Järn(II)sulfid 

används för framställning av vätesulfid och inom den keramiska industrin. 

Numret omfattar inte naturliga järnsulfider (nr 2502 – svavelkis och andra naturliga 

järnsulfider, orostade, eller nr 7103 eller 7105 – markasit; se anv. till dessa nummer). 

Naturliga dubbelsulfider av järn med arsenik (mispickel) eller koppar (bornit, kopparkis) 

klassificeras enligt nr 2530 resp. 2603. 

7. Strontiumsulfid SrS utgör ett gråaktigt, i luften gulnande ämne. Den används som 

avhåringsmedel vid garvning, i kosmetiska hårborttagningsmedel och för framställning av 

luminiscenta målningsfärger. 

8. Tennsulfider. Konstgjord tenn(IV)sulfid (tenndisulfid) SnS2 framställs genom 

upphettning av en blandning av svavel och ammoniumklorid med tenn(IV)oxid eller 

tennamalgam. Den förekommer som guldgula flingor eller guldgult pulver och är olöslig i 

vatten samt sublimerar vid upphettning. Tenn(IV)sulfid används för bronsering av trä, gips 

etc. 

9. Antimonsulfider: 

a) Konstgjord antimon(III)sulfid (antimontrisulfid) Sb2S3 erhålls om naturlig 

antimonsulfid löst i natriumhydrat fälls med en syra (fälld trisulfid). Den utgör ett rött 

eller orangefärgat pulver och används antingen oblandad eller i blandning med 

antimon(V)sulfid eller andra ämnen som pigment inom gummiindustrin 

(antimoncinnober, antimonrött). Vid smältning av naturlig antimonsulfid erhålls svart 

trisulfid som används inom pyrotekniken, för framställning av tändsatser för 

tändstickor, av tändhattar och sprängkapslar (tillsammans med kaliumklorat), av 

blixtljuspulver för fotobruk (tillsammans med kaliumkromat) etc. Om 

antimon(III)sulfid behandlas i värme med natriumkarbonat erhålls mineralkermes, som 

huvudsakligen består av antimon(III)sulfid och natriumpyroantimonat och som 

används inom medicinen (nr 3824). 

b) Antimon(V)sulfid (antimonpentasulfid, guldsvavel) Sb2S5 erhålls genom att försätta 

en lösning av natriumtioantimonat(V) (Schlippes salt) med en syra. Antimon(V)sulfid 

utgör ett orangefärgat pulver som så småningom sönderdelas (även i mörker). Den 

används för framställning av tändhattar, för vulkning och färgning av gummi och för 

framställning av medikamenter för människor (slemlösande medel) och djur. 

Numret omfattar inte naturlig antimonsulfid (stibnit) och naturlig antimonoxidsulfid 

(kermesit) (nr 2617). 

10. Bariumsulfid BaS framställs genom reduktion av naturligt bariumsulfat (tungspat, nr 

2511) med kol. Den förekommer i ren form som vitt pulver eller vita klumpar. I oren form 

28:50

är den grå- eller gulaktig. Bariumsulfid är giftig och används för liknande ändamål som 

strontiumsulfid. 

11. Andra sulfider. Bland dessa kan nämnas: 

a) kaliumsulfider (inbegripet vätesulfid). Kaliumvätesulfid används för framställning av 

tioler; 

b) kopparsulfider, vilka används för framställning av elektroder och av målningsfärger 

som är motståndskraftiga mot havsvatten. Numret omfattar inte naturlig kopparsulfid 

(kovellin, chalkocit) (nr 2603); 

c) bly(II)sulfid, som används inom den keramiska industrin. Numret omfattar inte 

naturlig blysulfid (galenit) (nr 2607). 

Numret omfattar inte naturlig kvicksilversulfid (cinnober) eller konstgjorda 

kvicksilver(II)sulfid, vilka klassificeras enligt nr 2617 respektive 2852. 

12. Polysulfider, som också förs hit, utgör blandningar av sulfider av samma metall. 

a) Natriumpolysulfid erhålls genom upphettning av svavel tillsammans med 

natriumkarbonat eller natriumsulfid. Den består huvudsakligen av di- (Na2S2), tri- och 

tetrasulfider av natrium jämte föroreningar (sulfat, sulfit etc.) Natriumpolysulfid 

förekommer som grönaktiga plattor, vilka är vattenlösliga och mycket hygroskopiska 

samt oxideras i luften. Den måste förvaras i väl tillslutna kärl. Natriumpolysulfid 

används huvudsakligen som reduktionsmedel vid organiska synteser (framställning av 

svavelfärgämnen); vid flotation; för framställning av etenpolysulfider, konstgjord 

kvicksilver(II)sulfid, svavelbad och medel mot skabb. 

b) Kaliumpolysulfid (svavellever) används för samma ändamål som natriumpolysulfid 

och särskilt till svavelbad. 

Numret omfattar inte heller följande naturliga sulfider: 

a) naturlig nickelsulfid (millerit) (nr 2530): 

b) naturlig molybdensulfid (molybdenglans, molybdenit) (nr 2613); 

c) naturlig vanadinsulfid (patronit) (nr 2615); 

d) naturlig vismutsulfid (vismutglans, bismutin) (nr 2617). 

2831 Ditioniter (hydrosulfiter) och sulfoxylater 

2831.10 - Av natrium 


Ditioniter (hydrosulfiter) utgör metallsalter av ditionsyrlighet H2S2O4, som inte har isolerats i 

fri form. De framställs genom reduktion (med zinkpulver) av med svaveldioxid mättade 

lösningar av vätesulfiter. Ditioniterna utgör reduktionsmedel som används inom textil- och 

sockerindustrierna samt inom den kemiska industrin, huvudsakligen för blekning. 

Natriumditionit (natriumhydrosulfit) Na2S2O4 är det viktigaste av ditioniterna. Det är 

lösligt i vatten och förekommer dels som ett vattenfritt, vitt pulver, dels hydratiserat (med 2 

H2O) som färglösa kristaller. Natriumditionit används vid organiska synteser, i färgerier och 

vid pappersframställning. Det sönderdelas tämligen hastigt, även i kristalliserad form. För 

vissa ändamål (t.ex. vid användning som reduktionsmedel inom textilindustrin) måste 

natriumditionit stabiliseras med formaldehyd; ibland tillsätts också zinkoxid eller glycerol. 

Aceton kan också användas som stabiliseringsmedel. 

Ditioniter av kalium, kalcium, magnesium och zink kan stabiliseras på likartat sätt och 

utgör salter som liknar natriumditionit och har liknande egenskaper och användning. 

Detta nummer omfattar alla stabiliserade ditioniter samt även formaldehydsulfoxylater, 

vilka är likartade produkter. 

Numret omfattar inte sulfiter och tiosulfater (nr 2832). 

2832 Sulfiter; tiosulfater 

2832.10 - Natriumsulfiter 

2832.20 - Andra sulfiter 

2832.30 - Tiosulfater 

28:51 

Ny version 2007


omfattar detta nummer: 

A. metallsulfiter, salter av svavelsyrlighet H2SO3 (en syra som endast existerar i vattenlösning 

och som kan härledas från svaveldioxid enligt nr 2811); 

B. metalltiosulfater, salter av tiosvavelsyra H2S2O3, en syra som inte existerar i ren form. 

Numret omfattar inte indunstad sulfitlut (nr 3804) samt hydrosulfiter, även stabiliserade 

med organiska ämnen (nr 2831). 

A. Sulfiter 

Detta nummer omfattar både neutrala och sura sulfiter. 

1. Natriumsulfiter, bland vilka märks natriumvätesulfit (NaHSO3),dinatriumdisulfit (Na2SO3 . 

SO2 eller Na2S2O5) och dinatriumsulfit (Na2SO3). 

a) Natriumvätesulfit (natriumvätesulfit, natriumbisulfit, surt natriumsulfit) erhålls 

genom inverkan av svaveldioxid på en vattenlösning av natriumkarbonat. Det 

förekommer som ett färglöst pulver eller färglösa kristaller, är tämligen instabilt, har 

lukt av svaveldioxid och är lättlösligt i vatten. Det förekommer också som en 

koncentrerad lösning, gulaktig till färgen. Natriumvätesulfit används som 

reduktionsmedel vid organiska synteser, vid framställning av indigo, som blekmedel för 

ull och natursilke, som vulkmedel för latex, vid garvning, vid vinframställning (för 

konservering av vin) och för att minska flytförmågan hos mineral vid flotation. 

b) Dinatriumdisulfit (natriumpyrosulfit, natriummetabisulfit) benämns i vissa länder 

oriktigt kristalliserat bisulfit. Det framställs av natriumvätesulfit. Dinatriumdisulfit 

oxideras tämligen snabbt, särskilt i fuktig luft. Det används för samma ändamål som 

natriumvätesulfit samt vid vinodling och för fotobruk; 

c) Dinatriumsulfit (neutralt natriumsulfit) framställs genom att neutralisera en lösning 

av natriumvätesulfit med natriumkarbonat. Saltet förekommer som vattenfritt pulver 

eller kristalliserat (med 7 H2O). Det är färglöst och vattenlösligt. Dinatriumsulfit 

används för fotobruk; i bryggerier; för behandling av kolofonium; som blekmedel och 

antiseptiskt medel; för framställning av andra sulfiter, av tiosulfater, av organiska 

färgämnen etc. 

2. Ammoniumsulfit (NH4)2SO3 . H2O erhålls genom inverkan av svaveldioxid på ammoniak. 

Det bildar färglösa, vattenlösliga kristaller som oxideras i luften. Ammoniumsulfit 

används vid organiska synteser. 

3. Kaliumsulfiter förekommer i samma former som natriumsulfit. 

a) Kaliumvätesulfit (kaliumvätesulfit, kaliumbisulfit, surt kaliumsulfit) används vid 

färgning och vid vinberedning. 

b) Dikaliumdisulfit (kaliumpyrosulfit, kaliummetabisulfit) förekommer som ett vitt 

pulver eller som fjäll och används för fotobruk, för behandling av hår inom 

filthattsindustrin och som antiseptiskt medel. 

c) Dikaliumsulfit (neutralt kaliumsulfit) kristalliserar med 2 H2O och används vid 

textiltryck. 

4. Kalciumsulfiter, bland vilka följande kan nämnas. 

a) Kalciumvätesulfit (kalciumbisulfit) Ca(HSO3)2 erhålls genom inverkan av svaveldioxid 

på kalciumhydroxid. Det används som lösningsmedel för lignin vid framställning av 

kemisk massa, för blekning (av t.ex. tvättsvamp), för avlägsnande av klor efter blekning 

och för att förhindra grumling i öl. 

b) Kalciumsulfit CaSO3 förekommer som ett vitt kristallint pulver eller hydratiserat (med 2 

H2O) som nålformiga kristaller. Det är obetydligt lösligt i vatten, vittrar i luft och 

används inom medicinen och vid vinberedning. 

5. Andra sulfiter. Bland dessa märks magnesiumsulfiter (samma användning som 

kalciumsulfiter), zinksulfit (antiseptiskt medel och betmedel) och kromvätesulfit 

(betmedel). 

B. Tiosulfater 

28:52

1. Ammoniumtiosulfat (NH4)2S2O3 framställs av natriumtiosulfat. Det bildar färglösa, 

delikvescenta, vattenlösliga kristaller. Ammoniumtiosulfat används för fotografiska 

fixeringsbad och som antiseptiskt medel. 

2. Natriumtiosulfat Na2S2O3 . 5 H2O erhålls genom inverkan av svavel på en lösning av 

natriumsulfit. Det förekommer som färglösa kristaller som är lättlösliga i vatten och inte 

påverkas av luften. Natriumtiosulfat används som fixeringsmedel för fotobruk, för 

avlägsnande av klor efter blekning av textilvaror och papper, vid kromgarvning och vid 

organiska synteser. 

3. Kalciumtiosulfat CaS2O3 . H2O erhålls genom oxidation av kalciumsulfid. Det utgör ett vitt, 

kristallint, vattenlösligt pulver och används inom medicinen och för framställning av 

andra tiosulfater. 

4. Andra tiosulfater. Bland dessa kan nämnas bariumtiosulfat (pigment med pärlemorglans); 

aluminiumtiosulfat (används vid organiska synteser); bly(II)tiosulfat (används för 

framställning av fosforfria tändstickor). 

2833 Sulfater; alunarter; peroxosulfater (persulfater) 

A. Sulfater 

- Natriumsulfater: 

2833.11 - - Dinatriumsulfat 

2833.19 - - Andra 

- Andra sulfater: 

2833.21 - - Magnesiumsulfater 

2833.22 - - Aluminiumsulfat 

2833.24 - - Nickelsulfater 

2833.25 - - Kopparsulfater 

2833.27 - - Bariumsulfat 

2833.29 - - Andra 

2833.30 - Alunarter 

2833.40 - Peroxosulfater (persulfater) 


omfattar detta nummer metallsalter av svavelsyra H2SO4 (nr 2807). Numret omfattar dock 

inte kvicksilversulfater, vilka klassificeras enligt nr 2852, ammoniumsulfat, vilket även i ren 

form klassificeras enligt nr 3102 eller 3105, eller kaliumsulfat, vilket även i ren form 

klassificeras enligt nr 3104 eller 3105. 

1. Natriumsulfater. Bland dessa kan nämnas: 

a) dinatriumsulfat (natriumsulfat) Na2SO4, vilket förekommer vattenfritt (kalcinerat) 

eller hydratiserat som ett pulver eller som stora genomskinliga kristaller, vilka vittrar i 

luft. Dinatriumsulfat löser sig i vatten under temperatursänkning. Dekahydratet 

Na2SO4 . 10 H2O brukar kallas glaubersalt. Orena former av dinatriumsulfat (med 

renhetsgrad 90 – 99 %) erhålls vanligen som biprodukter vid åtskilliga 

framställningsprocesser. Dessa biprodukter, som på engelska ofta kallas "salt cake", 

klassificeras enligt detta nummer. Dinatriumsulfat används som hjälpmedel vid 

färgning; som flussmedel vid glastillverkning för att erhålla smältbara blandningar (vid 

framställning av buteljglas, kristallglas och optiskt glas); vid garvning för konservering 

av hudar; vid papperstillverkning (beredning av vissa typer av kemisk massa); som 

appreturmedel inom textilindustrin; inom medicinen som laxermedel, etc. 

Numret omfattar inte naturliga natriumsulfater (glauberit, polyhalit, blödit, 

astrakanit) (nr 2530); 

b) natriumvätesulfat (natriumvätesulfat, natriumbisulfat) NaHSO4 erhålls som återstod 

vid framställning av salpetersyra och förekommer som en vit, delikvescent, smält 

massa. Det används i stället för svavelsyra, särskilt vid betning av metaller; för 

regenerering av gummi; inom antimon- och tantalmetallurgin samt som 

ogräsbekämpningsmedel; 

c) dinatriumdisulfat (natriumdisulfat, natriumpyrosulfat) Na2S2O7. 

2. Magnesiumsulfat. Detta nummer omfattar konstgjort magnesiumsulfat (bittersalt, 

epsomsalt, seidlitzsalt) MgSO4 . 7 H2O, som erhålls genom rening av kieserit eller genom 

28:53 

Ny version 2007

inverkan av svavelsyra på dolomit. Det bildar färglösa, vattenlösliga kristaller som vittrar 

något i luft. Konstgjort magnesiumsulfat används som fyllmedel i appreturmedel för 

textilindustrin, vid garvning, för brandskyddsimpregnering och som laxermedel. 

Numret omfattar inte naturligt magnesiumsulfat (kieserit) (nr 2530). 

3. Aluminiumsulfat Al2(SO4)3 erhålls genom att behandla bauxit eller naturliga 

aluminiumsilikater med svavelsyra; föroreningarna utgörs främst av järnföreningar. I 

hydratiserad form (med 18 H2O) förekommer det som vita, vattenlösliga kristaller, vilka 

antingen kan repas med nageln och lätt söndersmulas eller vara hårda och spröda, 

beroende på koncentrationen hos den lösning ur vilken de har utvunnits. Vid lätt 

upphettning smälter de i kristallvattnet och ger vid fortsatt upphettning vattenfritt sulfat. 

Aluminiumsulfat används som betmedel vid färgning; inom garveriindustrin för 

konservering av hudar och för alungarvning; inom pappersindustrin för limning av 

pappersmassa; inom färgämnesindustrin för framställning av substratpigment, 

metylenblått och andra tiazolfärgämnen. Det används också vid rening av talg och av 

vatten i industrin, i brandsläckningsapparater etc. 

Aluminiumhydroxidsulfat förs också hit. Det används vid färgning. 

4. Kromsulfater. Det viktigaste är krom(III)sulfat (kromisulfat) Cr2(SO4)3, som framställs 

av krom(III)nitrat och svavelsyra. Krom(III)sulfat är ett kristallint pulver som ger en grön 

eller violett vattenlösning. Det används som betmedel vid färgning och vid garvning 

(kromgarvning). För sistnämnda ändamål används huvudsakligen tämligen instabila 

lösningar av kromhydroxidsulfater erhållna av krom(III)- eller krom(II)sulfat CrSO4. 

Dessa hydroxidsulfater förs också hit. 

5. Nickelsulfater. Det vanligaste av dessa sulfater har formeln NiSO4. Det förekommer 

vattenfritt som gula kristaller och hydratiserat som antingen smaragdgröna (med 7 H2O) 

eller blåaktiga (med 6 H2O), vattenlösliga kristaller. Det används vid elektrolytisk 

förnickling, som betmedel vid färgning, vid framställning av gasmasker och som 

katalysator. 

6. Kopparsulfater. 

a) Koppar(I)sulfat (kuprosulfat) Cu2SO4 används som katalysator vid framställning av 

syntetisk etanol. 

b) Koppar(II)sulfat (kuprisulfat) CuSO4.5 H2O erhålls som biprodukt vid elektrolytisk 

raffinering av koppar eller också genom att behandla avfall och skrot av koppar med 

utspädd svavelsyra. Det förekommer som blå kristaller eller som ett blått, kristallint 

pulver och är lösligt i vatten. Vid upphettning övergår det till vitt, vattenfritt sulfat, 

som begärligt absorberar vatten. Koppar(II)sulfat används som 

svampbekämpningsmedel inom jordbruket (se anv. till nr 3808); för beredning av 

besprutningsvätskor; för framställning av koppar(I)oxid och oorganiska färgämnen; 

inom färgerier (för färgning av ylle och natursilke svart, purpurrött eller violett); vid 

elektrolytisk kopparraffinering och elektrolytisk förkoppring; som hjälpmedel vid 

flotation (för att återställa den naturliga flytförmågan hos malmer); som antiseptiskt 

medel etc. 

Numret omfattar inte naturligt vattenhaltigt kopparsulfat (brochantit) (nr 2603). 

7. Zinksulfat ZnSO4 . 7 H2O erhålls genom inverkan av utspädd svavelsyra på metallisk 

zink, zinkoxid, zinkkarbonat eller rostat zinkblände. Det förekommer som en vit, glasartad 

massa eller som nålformiga kristaller. Zinksulfat används för att minska flytförmågan hos 

malm vid flotation; som betmedel vid färgning; för elektrolytisk förzinkning; som 

antiseptiskt medel; för träkonservering; för framställning av sickativ, av litopon (nr 3206), 

av luminoforer (zinksulfat aktiverat med koppar) (nr 3206) och av åtskilliga andra 

zinkföreningar. 

8. Bariumsulfat. Detta nummer omfattar konstgjort eller fällt bariumsulfat BaSO4, som 

erhålls genom att fälla en lösning av bariumklorid med svavelsyra eller med ett 

alkalisulfat. Det är olösligt i vatten och förekommer som en tjock pasta eller som ett 

mycket tungt (densitet ca 4,4) vitt pulver. Bariumsulfat används som vitt pigment; som 

fyllmedel vid appretering av textilvaror och vid beredning av gummi; vid framställning av 

kriterat papper och papp, tätningsmedel, substratpigment, färger etc. Det är 

ogenomträngligt för röntgenstrålar och används därför i rent tillstånd som kontrastmedel 

vid röntgenfotografering. 

Numret omfattar inte naturligt bariumsulfat (tungspat) (nr 2511). 

9. Järnsulfater. 

28:54

a) Järn(II)sulfat (ferrosulfat) FeSO4 erhålls genom behandling av svarvspån av järn med 

utspädd svavelsyra eller som biprodukt vid framställning av titan(IV)oxid. Det 

innehåller ofta föroreningar, t.ex. koppar(II)- och järn(III)sulfat samt arsenik. 

Järn(II)sulfat är lättlösligt i vatten och förekommer vanligen i hydratiserad form (i 

allmänhet med 7 H2O) som ljusgröna kristaller, vilka brunfärgas i luften. Vid 

upphettning övergår de till vitt, vattenfritt sulfat. Vattenlösningarna är gröna men 

brunfärgas i luften. Järn(II)sulfat används för framställning av bläck (järngallusbläck), 

färgämnen (järnblått) och reningsmassa för lysgas (blandas med släckt kalk och 

sågspån); vid färgning; som desinfektionsmedel; som antiseptiskt medel och som 

växtutrotningsmedel. 

b) Järn(III)sulfat (ferrisulfat) Fe2(SO4)3 framställs av järn(II)sulfat. Det förekommer 

som ett pulver eller som brunaktiga plattor och är lättlösligt i vatten, med vilket det 

bildar ett vitt hydrat (med 9 H2O). Järn(III)sulfat används för rening av naturligt vatten 

och kloakvatten; för koagulering av blod i slakterier; vid järngarvning och som 

svampbekämpningsmedel. Emedan det minskar flytförmågan hos malmer, används det 

vid flotation. Det används också som betmedel vid färgning och vid elektrolytisk 

framställning av koppar och zink. 

10. Kobolt(II)sulfat CoSO4 . 7 H2O framställs av kobolt(II)oxid och svavelsyra. Det bildar 

röda, vattenlösliga kristaller och används för elektrolytisk koboltering, som keramisk färg 

och för framställning av fällt koboltresinat (sickativ). 

11. Strontiumsulfat. Konstgjort strontiumsulfat SrSO4 fälls ur lösningar av kloriden och 

utgör ett vitt pulver, som är obetydligt lösligt i vatten. Det används inom pyrotekniken och 

den keramiska industrin samt för framställning av olika strontiumsalter. 

Numret omfattar inte naturligt strontiumsulfat (celestin) (nr 2530). 

12. Kadmiumsulfat CdSO4 bildar färglösa, vattenlösliga kristaller, antingen vattenfria eller 

hydratiserade (med 8 H2O). Det används för framställning av kadmiumgult 

(kadmiumsulfid) och andra färgämnen samt medikamenter, i elektriska normalelement 

(westonelement), för galvanotekniska ändamål och vid färgning. 

13. Blysulfater: 

a) Konstgjort bly(II)sulfat PbSO4 framställs av bly(II)nitrat eller bly(II)acetat genom 

fällning med svavelsyra. Det är olösligt i vatten och förekommer som vita kristaller 

eller som ett vitt pulver. Bly(II)sulfat används för framställning av blysalter. 

b) Bly(II)oxidsulfat erhålls som ett gråaktigt pulver vid upphettning av en blandning av 

blyglete, natriumklorid och svavelsyra. Det kan också framställas genom en 

metallurgisk process, i form av ett vitt pulver. Bly(II)oxidsulfat används för 

framställning av pigment, kitt och beredningar för gummiindustrin. 

Numret omfattar inte naturligt blysulfat (anglesit) (nr 2607). 

B. Alunarter 

Alunarter utgör vattenhaltiga dubbelsulfater som består av ett sulfat av en trevärd metall 

(aluminium, krom, mangan, järn eller indium) och ett sulfat av en envärd metall (alkalisulfat 

eller ammoniumsulfat). De används vid färgning, som antiseptiska medel och för 

framställning av kemiska preparat. Tendensen går dock mot att ersätta dem med enkla 

sulfater. 

1. Alunarter innehållande aluminium. 

a) Aluminiumkaliumsulfat (vanlig alun eller kalialun) Al2(SO4)3 

28:55 

. K2SO4 . 24 H2O 

framställs av naturlig alunit (alunsten – nr 2530), dvs aluminiumkaliumoxidsulfat i 

blandning med aluminiumhydroxid. Det framställs också av de två ingående sulfaterna. 

Kalialun utgör ett vitt, kristallint ämne som är lösligt i vatten. Vid upphettning bildas ett 

lätt, vitt pulver, som är vattenfritt och kristallint (bränd alun). Kalialun används för 

samma ändamål som aluminiumsulfat, särskilt för framställning av substratpigment 

samt vid färgning och garvning (alungarvning). Det används också för fotobruk, i 

toalettmedel etc. 

b) Aluminiumammoniumsulfat (ammoniakalun) 

Al2(SO4)3 . (NH4)2SO)4 . 24 H2O bildar färglösa kristaller som är lösliga i vatten, särskilt i 

varmt vatten. Det används för framställning av ren aluminiumoxid och inom medicinen. 

Ny version 2007

c) Aluminiumnatriumsulfat (natronalun) Al2(SO4)3 . Na2SO4 . 24 H2O liknar kalialun och 

förekommer som vattenlösliga, vittrande kristaller. Det används som betmedel vid 

färgning. 

2. Alunarter innehållande krom. 

a) Kaliumkrom(III)sulfat (kromalun) Cr2(SO4)3 . K2SO4 2 4 H2O framställs genom 

reduktion med svaveldioxid av en lösning av kaliumdikromat i svavelsyra. Det bildar 

violetta, vattenlösliga kristaller, som vittrar i luften. Kromalun används som betmedel 

vid färgning, vid garvning (kromgarvning), för fotobruk etc. 

b) Ammoniumkrom(III)sulfat (kromammoniakalun) utgör ett blått, kristallint pulver som 

används vid garvning och inom den keramiska industrin. 

3. Alunarter innehållande järn. Ammoniumjärn(III)sulfat (järnammoniakalun) (NH4)2SO4 . 

Fe2(SO4)3 . 24 H2O bildar purpurfärgade kristaller som i luften förlorar vatten, varvid de 

blir vita; järn(III)kaliumsulfat bildar också purpurfärgade kristaller. Båda salterna används 

vid färgning. 

C. Peroxosulfater (persulfater) 

Med peroxosulfater (persulfater) förstås salter av peroxosvavelsyror enligt 2811. De är 

tämligen stabila i torrt tillstånd men i vattenlösningar sönderdelas de vid upphettning. De är 

kraftiga oxidationsmedel. 

1. Diammoniumperoxodisulfat (ammoniumpersulfat) (NH4)2S2O8 framställs genom 

elektrolys av koncentrerade lösningar av ammoniumsulfat, försatta med svavelsyra. Det 

bildar färglösa, vattenlösliga kristaller som sönderdelas av fuktighet och värme. 

Diammoniumperoxodisulfat används för fotobruk; vid blekning och färgning av 

textilvaror; för framställning av löslig stärkelse; för framställning av andra 

peroxodisulfater och av vissa elektrolytiska bad; vid organiska synteser etc. 

2. Dinatriumperoxodisulfat (natriumpersulfat) Na2S2O>8 bildar färglösa kristaller som är 

lättlösliga i vatten. Det används som desinfektionsmedel, vid blekning, som 

depolariserande ämne (i batterier) och vid gravering av kopparlegeringar. 

3. Dikaliumperoxodisulfat (kaliumpersulfat) K2S2O8 bildar färglösa kristaller som är 

lättlösliga i vatten. Det används för blekning, vid tvåltillverkning, för fotobruk, som 

antiseptiskt medel etc. 

Numret omfattar inte naturliga kalciumsulfater (gipssten, anhydrit, karstenit) (nr 2520). 

2834 Nitriter; nitrater 

A. Nitriter 

2834.10 - Nitriter 

- Nitrater: 

2834.21 - - Kaliumnitrat 

2834.29 - - Andra 


omfattar detta nummer nitriter, dvs. metallsalter av salpetersyrlighet HNO2 (nr 2811). 

1. Natriumnitrit NaNO2 framställs genom reduktion av natriumnitrat med bly eller erhålls 

vid framställning av blyglete. Det bildar färglösa, hygroskopiska kristaller som är 

lättlösliga i vatten. Natriumnitrit används som oxidationsmedel vid kypfärgning; vid 

organiska synteser; vid insaltning av kött; för fotobruk; som råttgift etc. 

2. Kaliumnitrit KNO2 framställs på samma sätt som natriumnitrit eller genom inverkan av 

svaveldioxid på en blandning av kalciumoxid och kaliumnitrat. Det förekommer som ett 

vitt, kristallint pulver eller i form av gulaktiga stänger och är ofta förorenat av andra salter. 

Kaliumnitrit är lättlösligt i vatten, delikvescent och obeständigt i luft. Det används för 

liknande ändamål som natriumnitrit. 

3. Bariumnitrit Ba(NO2)2 bildar kristaller och används inom pyrotekniken. 

28:56

4. Andra nitriter. Bland dessa kan nämnas ammoniumnitrit, som är instabilt och explosivt. 

Det används i lösning på laboratorier för framställning av kväve. 

Numret omfattar inte nitrokoboltater (nr 2842). 

B. Nitrater 


omfattar detta nummer nitrater, dvs. metallsalter av salpetersyra (nr 2808), med undantag av 

ammoniumnitrat och natriumnitrat, även rena (nr 3102 eller 3105). (Andra undantag berörs 

nedan). 

1. Kaliumnitrat (/kali-/salpeter) KNO3 framställs av natriumnitrat och kaliumklorid. Det 

förekommer som färglösa kristaller, som glasartad massa eller som ett vitt, kristallint 

pulver. Kaliumnitrat är lösligt i vatten och i orent tillstånd hygroskopiskt. Det används på 

liknande sätt som natriumnitrat samt dessutom för framställning av krut, kemiska tändare, 

fyrverkeriartiklar, tändstickor och metallurgiska flussmedel. 

2. Vismutnitrater: 

a) Vismut(III)nitrat Bi(NO3)3 . 5 H2O erhålls genom inverkan av salpetersyra på vismut. 

Det utgör stora, färglösa, delikvescenta kristaller och används för framställning av 

vismutoxider och vismutsalter samt vissa lacker. 

b) Vismut(III)dihydroxidnitrat BiNO3(OH)2 framställs av vismut(III)nitrat och utgör 

ett pärlemorglänsande, vattenolösligt, vitt pulver samt används inom medicinen (för 

behandling av mag- och tarmsjukdomar); inom den keramiska industrin (iriserande 

färger); inom kosmetiken; för framställning av tändhattar etc. 

3. Magnesiumnitrat Mg(NO3)2 . 6 H2O bildar färglösa, vattenlösliga kristaller. Det används 

inom pyrotekniken samt för framställning av eldfasta artiklar (tillsammans med 

magnesiumoxid) och glödstrumpor etc. 

4. Kalciumnitrat Ca(NO3)2 framställs genom att behandla krossad kalksten med 

salpetersyra. Det förekommer som en vit, delikvescent massa, som är löslig i vatten, 

alkohol och aceton. Kalciumnitrat används inom pyrotekniken, vid framställning av 

explosiva ämnen, tändstickor, gödselmedel etc. 

5. Järn(III)nitrat (ferrinitrat) Fe(NO3)3 . 6 eller 9 H2O förekommer som blå kristaller. Det 

används som betmedel vid färgning och tryckning (antingen ensamt eller blandat med 

järn(III)acetat). Den rena vattenlösningen av saltet används inom medicinen. 

. 

6. Kobolt(II)nitrat Co(NO3)2 6 H2O bildar purpurfärgade, röd- eller brunaktiga, 

delikvescenta kristaller, som är lösliga i vatten. Det används för framställning av 

koboltblått och koboltgult samt sympatetiskt bläck; vid dekorering av keramiska varor; för 

elektrolytisk koboltering etc. 

7. Nickel(II)nitrat Ni(NO3)2 . 6 H2O förekommer som gröna, delikvescenta kristaller som är 

lösliga i vatten. Det används inom den keramiska industrin (brunt pigment); vid färgning 

(som betmedel); för elektrolytisk förnickling; för framställning av nickel(II)oxid och 

katalysatorer av rent nickel. 

8. Koppar(II)nitrat (kuprinitrat) Cu(NO3)2. Om koppar löses i salpetersyra erhålls vid 

kristallisation kopparnitrat (med 3 eller 6 H2O, beroende på temperaturen). Det bildar blå 

eller gröna, giftiga kristaller, som är hygroskopiska och lösliga i vatten. Koppar(II)nitrat 

används inom pyrotekniken; inom färgämnesindustrin; som betmedel vid färgning och 

tryckning av textilvaror; för framställning av koppar(II)oxid och fotopapper; för att på 

elektrolytisk väg ge patina åt metaller, etc. 

9. Strontiumnitrat Sr(NO3)2. Vid inverkan av salpetersyra på strontiumoxid eller 

strontiumsulfid erhålls i värme vattenfritt och i kyla hydratiserat (med 4 H2O) 

strontiumnitrat. Det utgör ett färglöst, delikvescent, kristallint pulver, som är lösligt i 

vatten och som sönderdelas vid upphettning. Strontiumnitrat används inom pyrotekniken 

för att erhålla rött ljus samt vid tillverkning av tändstickor. 

10. Kadmiumnitrat Cd(NO3)2 . 4 H2O framställs av kadmiumoxid. Det bildar färglösa, 

delikvescenta nålar, som är lösliga i vatten, och används som färgämne inom glas- och 

keramikindustrierna. 

11. Bariumnitrat Ba(NO3)2 framställs av naturligt bariumkarbonat (witherit – nr 2511). Det 

förekommer som färglösa eller vita kristaller eller som ett kristallint pulver. Det är giftigt 

och är lösligt i vatten. Bariumnitrat används inom pyrotekniken för att erhålla grönt ljus, 

28:57 

Ny version 2007

för framställning av explosiva ämnen, optiskt glas, keramiska glasyrmassor samt av 

bariumsalter och nitrater etc. 

12. Bly(II)nitrat Pb(NO3)2 erhålls som biprodukt vid framställning av bly(IV)oxid genom 

inverkan av salpetersyra på mönja. Det bildar färglösa, giftiga, vattenlösliga kristaller. 

Bly(II)nitrat används inom pyrotekniken (gult ljus); vid framställning av tändstickor, 

explosiva ämnen och vissa färgämnen; vid garvning; för fotografiska och litografiska 

ändamål; för framställning av blysalter och som oxidationsmedel vid organiska synteser. 

Förutom de produkter som enligt vad som sägs ovan inte skall klassificeras enligt detta 

nummer omfattar numret inte heller: 

a) kvicksilvernitrater (nr 2852); 

b) acetonitrater (t.ex. järnacetonitrat, vilket används som betmedel (29 kap.); 

c) dubbelsalter, även rena, av ammoniumsulfat och ammoniumnitrat (nr 3102 eller 3105); 

d) sprängämnen som består av blandningar av metallnitrater (nr 3602). 

2835 Fosfinater (hypofosfiter), fosfonater (fosfiter) och fosfater; polyfosfater, även 

inte kemiskt definierade 

2835.10 - Fosfinater (hypofosfiter) och fosfonater (fosfiter) 

- Fosfater: 

2835.22 - - Mononatrium- och dinatriumfosfat 

2835.24 - - Kaliumfosfater 

2835.25 - - Kalciumhydrogenortofosfat (dikalciumfosfat) 

2835.26 - - Andra kalciumfosfater 

2835.29 - - Andra 

- Polyfosfater: 

2835.31 - - Natriumtrifosfat (natriumtripolyfosfat) 

2835.39 - - Andra polyfosfater 

A. Fosfinater (hypofosfiter) 


omfattar detta nummer fosfinater (hypofosfiter), dvs. metallsalter av fosfinsyra 

(hypofosforsyrlighet) H3PO2 (nr 2811). 

Dessa föreningar är lösliga i vatten och sönderdelas vid upphettning under utveckling av 

vätefosfid, som självantänds. Alkalifosfinater är reduktionsmedel. 

De viktigaste är: 

I. natriumfosfinat (natriumhypofosfit) NaPH2O2, som är hygroskopiskt och förekommer i 

form av vita blad eller kristallint pulver; 

II. kalciumfosfinat (kalciumhypofosfit) Ca(PH2O2)2, vilket förekommer som färglösa 

kristaller eller som ett vitt pulver (erhållet genom inverkan av vit fosfor på kokande 

kalkmjölk). 

Båda dessa produkter används inom medicinen som stärkande och återställande 

medel; 

III. ammonium-, järn- och blyfosfinater (ammonium-, järn- ochblyhypofosfiter). 

B. Fosfonater (fosfiter) 


omfattar detta nummer fosfonater (fosfiter), inbegripet vätefosfonater, dvs. metallsalter av 

fosfonsyra (fosforsyrlighet) H3PO3 (nr 2811). 

Viktigast är fosfonater av ammonium, natrium, kalium och kalcium, vilka är vattenlösliga 

och utgör reduktionsmedel. 

C. Fosfater och polyfosfater 


omfattar detta nummer metallfosfater och metallpolyfosfater som härleds från syror enligt nr 

2809, dvs.: 

28:58

I. fosfater – metallsalter av fosforsyra (ortofosforsyra) H3PO4. Dessa är de viktigaste och 

kallas vanligen "fosfater" utan ytterligare beteckning. Salterna av fosforsyra med envärda 

metaller kan vara en-, två- eller trebasiska (med envärda metaller innehåller de en, två 

eller tre metallatomer). Så finns t.ex. tre olika natriumfosfater: natriumdiväteortofosfat 

(enbasiskt fosfat, NaH2PO4), dinatriumväteortofosfat (tvåbasiskt fosfat Na2HPO4) och 

trinatriumortofosfat (trebasiskt fosfat Na3PO4); 

II. pyrofosfater (difosfater) – metallsalter av pyrofosforsyra (difosforsyra) H4P2O7; 

III. metafosfater – metallsalter av metafosforsyra (HPO3)n; 

IV. andra polyfosfater – metallsalter av polyfosforsyror med hög polymerisationsgrad. 

De viktigaste fosfaterna och polyfosfaterna är följande: 

1. Ammoniumfosfater och ammoniumpolyfosfater: 

a) Triammoniumortofosfat (NH4)3PO4 är stabil endast i vattenlösning. 

b) Ammoniumpolyfosfater. Det finns ett flertal ammoniumpolyfosfater med en 

polymerisationsgrad som kan variera från ett fåtal enheter upp till flera tusen. 

De förekommer som vita kristallina pulver, av vilka somliga är lösliga och andra 

olösliga i vatten. De används för framställning av gödselmedel samt som 

brandskyddande tillsats i lacker och i eldfasta preparat. 

De klassificeras enligt detta nummer även om polymerisationsgraden inte är angiven. 

Ammoniumdiväteortofosfat (monoammonium-fosfat) och diammoniumväteortofosfat 

(diammonium-fosfat), även rena, samt blandningar av dessa föreningar med 

varandra omfattas inte av nr 2835 utan klassificeras enligt nr 3105. 

2. Natriumfosfater och natriumpolyfosfater: 

a) Natriumdiväteortofosfat (mononatriumfosfat) 

NaH2PO4 . 2 H2O bildar färglösa, vattenlösliga kristaller, vilka vid upphettning förlorar 

vatten under bildning av pyrofosfat och slutligen metafosfat. Det används inom 

medicinen; inom konstfiberindustrin; som koaguleringsmedel för äggviteämnen; inom 

galvanotekniken etc. 

b) Dinatriumväteortofosfat (dinatriumfosfat) Na2HPO4 förekommer vattenfritt (vitt pulver) 

eller kristalliserat (med 2, 7 eller 12 H2O). Det är lösligt i vatten. 

Dinatriumväteortofosfat används som förtyngningsmedel för natursilke (tillsammans 

med tennklorid); för brandskyddande impregnering av vävnader, trä och papper; som 

betmedel inom textilindustrin; vid kromgarvning; vid framställning av optiskt glas; i 

porslinsglasyrer; för framställning av bakpulver, färgämnen och lödmedel; inom 

galvanotekniken; inom medicinen etc. 

c) Trinatriumortofosfat (trinatriumfosfat) Na3PO4 1 2 H2O förekommer som färglösa, 

vattenlösliga kristaller, vilka vid uppvärmning delvis förlorar kristallvattnet. Det 

används som flussmedel för upplösning av metalloxider; för fotobruk; som 

rengöringsmedel; för mjukgörning av vatten inom industrin och för upplösning av 

pannsten; för klarning av sockerlösningar och spritdrycker; vid garvning; inom 

medicinen etc. 

d) Natriumpyrofosfater (natriumdifosfater). Tetranatriumpyrofosfat Na4P2O7 förekommer 

som ett icke hygroskopiskt, vitt pulver som är lösligt i vatten. Det används vid tvätt av 

textilvaror; för framställning av rengöringsmedel och av blandningar som skall 

förhindra att blod koagulerar samt av köldblandningar och desinfektionsmedel; vid 

ostframställning etc. 

Dinatriumdivätepyrofosfat Na2H2P2O7, som har samma utseende, används som 

flussmedel vid emaljering; för utfällning av kasein ur mjölk; för framställning av 

bakpulver och vissa malthaltiga mjölkpulver etc. 

e) Natriumtrifosfat Na5P3O10 (pentanatriumtrifosfat, även benämnt natriumtripolyfosfat) är 

ett vitt, kristallint pulver. Det används som mjukgörare för vatten, som 

emulgeringsmedel och som konserveringsmedel för matvaror. 

f) Natriummetafosfater (NaPO3)n. Två metafosfater som motsvarar denna beskrivning är 

natriumcyklotrifosfat och natriumcyklotetrafosfat. 

g) Natriumpolyfosfater, vilka har en hög polymerisationsgrad. Vissa natriumpolyfosfater 

benämns felaktigt natriummetafosfater. Det finns ett flertal linjära natriumpolyfosfater 

med en hög polymerisationsgrad, som kan variera från några tiotal upptill några hundra 

enheter. Även om de i allmänhet förekommer som polymerer med ospecificerad 

polymerisationsgrad klassificeras de enligt detta nummer. 

28:59 

Ny version 2007

Bland dessa polyfosfater märks bl.a. den produkt som felaktigt benämns 

natriumhexametafosfat, en polymerblandning med formeln (NaPO3)n, även kallad 

Grahamssalt. Detta förekommer som ett glasartat ämne eller som ett vitt pulver och är 

vattenlösligt. I vattenlösning tar denna produkt upp det kalcium och det magnesium som 

finns i vattnet, varför den används för att göra vatten mjukare. Produkten används också 

för tillverkning av rengöringsmedel och kaseinlim, som emulgeringsmedel för eteriska 

oljor, för fotobruk, vid framställning av smältost etc. 

3. Kaliumfosfater. Det vanligaste är kaliumdiväteortofosfat (monokaliumfosfat) KH2PO4, 

som framställs genom att behandla fosfatkrita med ortofosforsyra och kaliumsulfat. Det 

bildar färglösa, vattenlösliga kristaller och används som närsalt för jäst och som 

gödselmedel. 

4. Kalciumfosfater: 

a) Kalciumväteortofosfat (dikalciumfosfat) CaHPO4 . 2 H2O framställs genom inverkan av 

en surgjord kalciumkloridlösning på dinatriumväteortofosfat. Det utgör ett vitt, 

vattenolösligt pulver som används som gödselmedel; som mineraliskt tillsatsfoder för 

djur; vid framställning av glas, medikamenter etc. 

Numret omfattar inte kalciumväteortofosfat (dikalciumfosfat) som innehåller minst 0,2 

viktprocent fluor, beräknat på vattenfri torrsubstans (nr 3103 eller 3105). 

b) Kalciumtetravätebis(ortofosfat) (monokalciumfosfat) CaH4(PO4)2 . H2O eller 2 H2O 

framställs genom att behandla ben med svavel- eller saltsyra. Det förekommer som en 

tjockflytande lösning. Vid upphettning förlorar det sitt kristallvatten. Det är det enda 

vattenlösliga av kalciumfosfaterna och används för framställning av bakpulver, som 

medikament etc. 

c) Trikalciumbis(ortofosfat) (trikalciumfosfat) Ca3(PO4)2. Detta nummer omfattar det 

fällda fosfatet. Det framställs genom att behandla det trikalciumfosfat som ingår i ben, 

först med saltsyra och sedan med natriumhydroxid eller genom att fälla en lösning av 

trinatriumortofosfat med kalciumklorid i närvaro av ammoniak. Det utgör ett luktlöst, 

amorft, vitt pulver, som är olösligt i vatten. Trikalciumbis(ortofosfat) används som 

betmedel vid färgning; för klarning av sirap; för betning av metaller; vid framställning 

av glas och lergods; vid framställning av fosfor och medikamenter (t.ex. laktofosfater 

och glycerofosfater). 

Numret omfattar inte naturligt kalciumfosfat (nr 2510). 

5. Aluminiumfosfat. Konstgjort aluminiumortofosfat AlPO4 framställs av trinatriumortofosfat 

och aluminiumsulfat och förekommer som ett vitt, grå- eller rödaktigt pulver. Det används 

som flussmedel inom den keramiska industrin, för förtyngning av natursilke (tillsammans 

med tenn(IV)oxid) och för framställning av tandcement. 

Numret omfattar inte naturligt aluminiumfosfat (wavellit) (nr 2530). 

6. Mangan(II)fosfat, Mn3(PO4)2 . 7 H2O framställs av mangan(II)klorid och fosforsyra. Det är 

ett violett pulver, vilket antingen oblandat eller i blandning med andra ämnen benämns 

nürnbergerviolett och används i artistfärger och i emaljer. Tillsammans med 

ammoniumfosfat bildar det burgunderviolett. 

7. Koboltfosfater. Trikoboltbis(ortofosfat) Co3(PO4)2 2 H2O eller 8 H2O framställs av 

natriumortofosfat och kobolt(II)acetat. Det utgör ett rosafärgat, amorft pulver som är 

olösligt i vatten. Om det upphettas tillsammans med aluminiumoxid ger det koboltblått 

som används i emaljer. Tillsammans med aluminiumfosfat används 

trikoboltbis(ortofosfat) för framställning av koboltpurpur. 

8. Andra fosfater, t.ex. fosfater av barium (opakmedel), krom (keramiska färger), zink 

(keramiska färger, tandcement, reglering av jäsning, inom medicinen), järn (inom 

medicinen) och koppar (keramiska färger). 

Numret omfattar inte heller vissa andra fosfater, nämligen: 

a) naturliga kalciumfosfater, apatit och naturliga aluminiumkalciumfosfater (nr 2510); 

b) andra naturliga mineraliska fosfater enligt 25 eller 26 kap.; 

c) ammoniumdiväteortofosfat (monoammoniumfosfat) och diammoniumväteortofosfat 

(diammoniumfosfat), även rena (nr 3105); 

d) ädelstenar och halvädelstenar (nr 7103 eller 7105). 

28:60

2836 Karbonater; peroxokarbonater (perkarbonater); kommersiellt 

ammoniumkarbonat innehållande ammoniumkarbamat 

2836.20 - Dinatriumkarbonat 

2836.30 - Natriumhydrogenkarbonat (natriumbikarbonat) 

2836.40 - Kaliumkarbonater 

2836.50 - Kalciumkarbonat 

2836.60 - Bariumkarbonat 

- Andra slag: 

2836.91 - - Litiumkarbonater 

2836.92 - - Strontiumkarbonat 

2836.99 - - Andra 


omfattar detta nummer: 

I. karbonater, inbegripet vätekarbonater (bikarbonater), dvs. metallsalter av kolsyra H2CO3, 

en syra som inte har kunnat isoleras. Kolsyrans anhydrid CO2 klassificeras enligt nr 2811; 

II. peroxokarbonater (perkarbonater) dvs. karbonater som innehåller överskott av syre, t.ex. 

Na2CO4 (peroxomonokarbonat) och Na2C2O6 (peroxodi-karbonat). Dessa erhålls genom 

inverkan av koldioxid på metallperoxider. 

A. Karbonater 

1. Ammoniumkarbonater erhålls genom upphettning av en blandning av krita och 

ammoniumsulfat (eller ammoniumklorid) eller genom att koldioxid och gasformig 

ammoniak får reagera med varandra i närvaro av ånga. 

Vid dessa processer erhålls ett kommersiellt ammoniumkarbonat, som förutom olika 

föroreningar (klorider, sulfater, organiska ämnen) innehåller ammoniumvätekarbonat och 

ammoniumkarbamat NH2COONH4. Kommersiellt ammoniumkarbonat, som också 

klassificeras enligt detta nummer, förekommer som en vit, kristallin massa eller som ett 

pulver. Det är lösligt i varmt vatten och sönderdelas i fuktig luft, varvid på ytan bildas 

vätekarbonat. Även i detta tillstånd är det fortfarande användbart. 

Ammoniumkarbonat används som betmedel vid färgning och tryckning av textilvaror, 

som rengöringsmedel för ull, som slemlösande medel inom medicinen, för framställning 

av luktsalt och bakpulver, vid garvning, inom gummiindustrin, inom kadmiummetallurgin, 

vid organiska synteser etc. 

2. Natriumkarbonater: 

a) Dinatriumkarbonat (natriumkarbonat, soda) Na2CO3 får inte förväxlas med kaustik 

soda (natriumhydroxid), som klassificeras enligt nr 2815. Det framställs genom 

upphettning av en lösning av natriumklorid och ammoniak med koldioxid och 

efterföljande omvandling av det därvid bildade natriumvätekarbonatet genom 

upphettning. 

Dinatriumkarbonat förekommer dels som ett vattenfritt pulver (kalcinerad soda) dels 

kristalliserat med 10 H2O (kristallsoda), i vilken senare form det vittrar i luft under 

bildning av monohydrat (med 1 H2O). Dinatriumkarbonat har mångsidig industriell 

användning, t.ex. som flussmedel inom glas- och keramikindustrierna; inom 

textilindustrin; för tillverkning av tvättmedel; vid färgning; för förtyngning av 

natursilke (tillsammans med tenn(IV)klorid); som pannstensförhindrande medel (se 

anv. till nr 3824); för framställning av natriumhydroxid, natriumsalter och indigo; 

inom volfram-, vismut-, antimon- och vanadinmetallurgin; för fotobruk; för rening av 

vatten i industrier (kalksodametoden) och i blandning med kalk för rening av lysgas. 

b) Natriumvätekarbonat (natriumbikarbonat) NaHCO3 förekommer vanligen som ett 

kristallint pulver eller som vita kristaller. Det är lösligt i vatten, särskilt i varmt vatten, 

och har benägenhet att sönderdelas i fuktig luft. Natriumvätekarbonat används inom 

medicinen (mot blåssten); för tillverkning av tabletter mot magsyra och av kolsyrade 

drycker; för framställning av bakpulver; inom porslinsindustrin etc. 

Detta nummer omfattar inte naturligt natriumkarbonat (nr 2530). 

3. Kaliumkarbonater: 

a) Dikaliumkarbonat (kaliumkarbonat, pottaska) K2CO3 får inte förväxlas med 

kaliumhydroxid (eng. caustic potash) enligt nr 2815. Det framställs ur vegetabilisk 

28:61 

Ny version 2007

aska, ur betmelass eller ur ett genom tvättning av ull utvunnet sekret men 

huvudsakligen av kaliumklorid. Det förekommer som en vit, kristallin massa, som är 

starkt delikvescent och löslig i vatten. Dikaliumkarbonat används för framställning av 

glas och keramiska varor; för blekning av linnevaror och tvättning av textilvaror; för 

rengöring av målningar; för framställning av kaliumsalter, cyanider och järnblått; som 

pannstensförhindrande medel etc. 

b) Kaliumvätekarbonat (kaliumbikarbonat) KHCO3 framställs genom inverkan av 

koldioxid på dikaliumkarbonat. Det bildar vita, lätt delikvescenta kristaller, som är 

lösliga i vatten. Kaliumvätekarbonat används i brandsläckningsapparater; vid 

framställning av bakpulver; inom medicinen och vid vinberedning (för neutralisering 

av syra). 

4. Fällt kalciumkarbonat. Fällt kalciumkarbonat CaCO3, som omfattas av detta nummer, 

framställs genom behandling av lösningar av kalciumsalter med koldioxid. Det används 

som utdrygningsmedel, vid framställning av tandkräm och ansiktspuder, inom medicinen 

(vid behandling av rakitis) etc. 

Numret omfattar inte naturlig kalksten (25 kap.) samt krita, även tvättad eller malen 

(nr 2509) och inte heller kalciumkarbonat i pulverform, hos vilket kornen har överdragits 

med en vattenavstötande hinna av fettsyror (t.ex. stearinsyra) (nr 3824). 

5. Fällt bariumkarbonat. Fällt bariumkarbonat BaCO3, som omfattas av detta nummer, 

framställs av natriumkarbonat och bariumsulfid. Det bildar ett vitt, vattenolösligt pulver. 

Fällt bariumkarbonat används för rening av vatten i industrier; för framställning av 

parasitbekämpningsmedel, optiskt glas och ren bariumoxid; som pigment och flussmedel i 

emaljer; inom gummi-, pappers-, tvål- och sockerindustrierna samt inom pyrotekniken 

(grönt ljus). 

Numret omfattar inte naturligt bariumkarbonat (witherit) (nr 2511). 

6. Blykarbonater: 

a) Bly(II)karbonat PbCO3 utgör ett vitt, vattenolösligt pulver som är antingen kristallint 

eller amorft. Det används inom den keramiska industrin och för framställning av 

pigment, kitt och indigo. 

b) Blyhydroxidkarbonater av typen 2 PbCO3 . Pb(OH)2 förekommer i form av pulver, 

kakor, fjäll eller pastor och benämns blyvitt. Blyvitt framställs av bly(II)acetat, som i 

sin tur erhålls genom inverkan av ättiksyra på blyplåt eller blyoxid. Det är ett pigment 

med sickativverkan och används för framställning av oljefärger och flussmedel, vissa 

specialkitt (t.ex. för flänsar i ångrör) samt orangemönja. Blyvitt (antingen oblandat 

eller i blandning med bariumsulfat, zinkoxid, gips eller kaolin) bildar pigmenten 

kremservitt, venetianskt vitt, hamburgervitt etc. 

Numret omfattar inte naturligt blykarbonat (cerussit) (nr 2607). 

7. Litiumkarbonater. Dilitiumkarbonat (litiumkarbonat) Li2CO3 framställs genom att fälla 

litiumsulfat med natriumkarbonat. Det utgör ett luktlöst, vitt, kristallint pulver, som är 

obetydligt lösligt i vatten och beständigt i luft. Litiumkarbonat används inom medicinen 

(vid urinvägssjukdomar) och vid framställning av konstgjorda mineralvatten. 

8. Fällt strontiumkarbonat. Fällt strontiumkarbonat SrCO3, som omfattas av detta nummer, 

är ett mycket fint, vattenolösligt, vitt pulver. Det används inom pyrotekniken (rött ljus); 

för framställning av iriserande glas, självlysande målningsfärger, strontiumoxid och 

strontiumsalter. 

9. Vismut(III)karbonat. Det viktigaste konstgjorda karbonat som omfattas av detta nummer 

är vismut(III)karbonatoxid (vismutylkarbonat) (BiO)2CO3. Det utgör ett amorft, 

vattenolösligt pulver, till färgen vitt eller gulaktigt, och används inom medicinen samt för 

framställning av kosmetiska preparat. 

Detta nummer omfattar inte naturligt vismutkarbonat (bismutit) (nr 2617). 

10. Fällt magnesiumkarbonat. Fällt magnesiumkarbonat, som omfattas av detta nummer, 

utgör ett vattenhaltigt hydroxidkarbonat, vilket framställs genom omsättning av 

natriumkarbonat och magnesiumsulfat. Det utgör en luktlös, vit produkt, som är praktiskt 

taget olöslig i vatten. Fällt magnesiumkarbonat förekommer dels i en lätt form (magnesia 

alba levissima), som utgör en farmaceutisk produkt som används som laxativ och ofta 

förekommer i form av tärningar, dels i en tung form, som utgör ett kornigt, vitt pulver. 

Magnesiumkarbonat används som fyllmedel i papper och gummi, inom kosmetiken och 

som värmeisolerande material. 

Numret omfattar inte naturligt magnesiumkarbonat (magnesit) (nr 2519). 

28:62

11. Mangankarbonater. Konstgjort mangan(II)karbonat MnCO3, som omfattas av detta 

nummer, är antingen vattenfritt eller hydratiserat (med 1 H2O) och utgör ett fint, 

vattenolösligt pulver, som är gult eller har rödaktig eller brunaktig färg. Det används som 

pigment i målningsfärger, gummi och keramiskt gods samt inom medicinen. 

Numret omfattar inte naturligt mangankarbonat (manganspat, rodokrosit) (nr 2602) 

12. Järnkarbonater. Konstgjort järn(II)karbonat FeCO3, som omfattas av detta nummer, är 

antingen vattenfritt eller hydratiserat (med 1 H2O) och framställs genom omsättning av 

järn(II)sulfat och natriumkarbonat. Det bildar gråaktiga, vattenolösliga kristaller som lätt 

oxideras i luft, särskilt i fuktig sådan. Järn(II)karbonat används för framställning av 

järnsalter och medikamenter. 

Numret omfattar inte naturligt järnkarbonat (järnspat, siderit) (nr 2601). 

13. Koboltkarbonat förekommer antingen vattenfritt eller hydratiserat (med 6 H2O) och 

utgör ett kristallint, vattenolösligt pulver med rosa, röd eller grönaktig färg. Det används 

som pigment i emaljer och för framställning av koboltoxider och koboltsalter. 

14. Nickelkarbonater. Normalt konstgjort nickel(II)karbonat NiCO3 är ett ljusgrönt, 

vattenolösligt pulver, som används som pigment inom den keramiska industrin och för 

framställning av nickeloxid. Vattenhaltigt nickel(II)hydroxidkarbonat förekommer som 

grönaktiga kristaller och används inom den keramiska industrin, vid glastillverkning, inom 

galvanotekniken etc. 

Numret omfattar inte naturligt nickelhydroxid-karbonat (zaratit) (nr 2530). 

15. Kopparkarbonater. Konstgjorda kopparkarbonater, även benämnda konstgjord malakit 

och konstgjord azurit, utgör giftiga, vattenolösliga pulver, till färgen grönaktigt blå. De 

består av koppar(II)karbonat CuCO3 eller av olika hydroxidkarbonater och framställs av 

natriumkarbonat och koppar(II)sulfat. De används som pigment, rena eller blandade (blått 

eller grönt kopparkarbonat, bergblått eller berggrönt); som insekts- och 

svampbekämpningsmedel; inom medicinen (som sammandragande medel och som 

motgift vid fosforförgiftning); inom galvanotekniken; inom pyrotekniken etc. 

Numret omfattar inte naturligt kopparkarbonat, även hydratiserat (malakit, azurit) (nr 

2603). 

16. Fällt zinkkarbonat. Fällt zinkkarbonat ZnCO3, som omfattas av detta nummer, framställs 

genom omsättning av natriumkarbonat och zinksulfat och utgör ett vitt, kristallint pulver, 

som är praktiskt taget olösligt i vatten. Det används som pigment i målningsfärger, gummi 

och keramiskt gods samt i kosmetiska preparat. 

Numret omfattar inte naturligt zinkkarbonat (smithsonit) (nr 2608). 

B. Peroxokarbonater 

1. Natriumperoxokarbonater (natriumperkarbonater) framställs genom behandling av 

natriumperoxid, även hydratiserad, med flytande koldioxid. De utgör vita pulver och är 

lösliga i vatten under bildning av syre och dinatriumkarbonat. Natriumperoxokarbonater 

används för blekning, för fotobruk och för framställning av hushållstvättmedel. 

2. Kaliumperoxokarbonater (kaliumperkarbonater) framställs genom elektrolys vid -10 eller - 

15 °C av mättade lösningar av dikaliumkarbonat. De förekommer som mycket 

hygroskopiska, vattenlösliga, vita kristaller, som blir blå i fuktig luft. 

Kaliumperoxokarbonater utgör starka oxidationsmedel, vilka ibland används för blekning. 

3. Andra peroxokarbonater, t.ex. ammonium- och bariumperoxokarbonater. 

2837 Cyanider, cyanidoxider och komplexa cyanider 

- Cyanider och cyanidoxider: 

2837.11 - - Av natrium 

2837.19 - - Andra 

2837.20 - Komplexa cyanider 


omfattar detta nummer cyanider, cyanidoxider och komplexa cyanider. 

A. Cyanider 

28:63 

Ny version 2007

Cyanider är metallsalter av vätecyanid HCN (nr 2811). De är mycket giftiga. 

1. Natriumcyanid NaCN framställs genom inverkan av koks eller gasformiga kolväten på 

kväve i närvaro av natriumkarbonat, genom att behandla kalciumcyanamid (se nr 3102) 

med träkol eller genom att låta pulveriserat kol, natriummetall och gasformig ammoniak 

reagera med varandra. Den förekommer i form av vitt pulver, plattor eller pasta och är 

kristallin och hygroskopisk. Natriumcyanid är lättlöslig i vatten och har bittermandellukt. I 

smält tillstånd absorberar den syre. Den bildar också hydrater. Natriumcyanid förvaras i 

förseglade kärl och används inom guld- och silvermetallurgin; vid förgyllning och 

försilvring; för fotografiskt och litografiskt bruk; som parasit- och 

insektsbekämpningsmedel etc. Den används också för framställning av vätecyanid, andra 

cyanider och indigo; vid flotation (särskilt för att skilja blyglans från zinkblände och 

pyriter från kopparkis). 

2. Kaliumcyanid KCN framställs enligt liknande metoder som natriumcyanid och har även 

liknande egenskaper och användning. 

3. Kalciumcyanid Ca(CN)2 utgör ett vattenlösligt pulver, som alltefter renhetsgraden är vitt 

eller gråaktigt. Den används för att utrota svampar, insekter och skadedjur. 

4. Nickel(II)cyanid Ni(CN)2 förekommer dels hydratiserad i form av grönaktiga skivor eller 

pulver, dels vattenfri som ett amorft, gult pulver. Den används inom metallurgin och inom 

galvanotekniken. 

5. Kopparcyanider: 

a) Koppar(I)cyanid (kuprocyanid) CuCN är ett vitt eller gråaktigt, vattenolösligt 

pulver. Den används för samma ändamål som koppar(II)cyanid samt inom medicinen. 

b) Koppar(II)cyanid Cu(CN)2 är ett amorft, vattenolösligt pulver och sönderdelas lätt. 

Den används för förkoppring av järn och vid organiska synteser. 

6. Zinkcyanid Zn(CN)2 är ett vitt, vattenolösligt pulver, som används inom galvanotekniken. 

Numret omfattar inte cyanider av kvicksilver (nr 2852) och inte heller cyanider av 

ickemetaller (nr 2853), t.ex. cyanbromid. 

B. Hexacyanoferrater(II) (ferrocyanider) 

Hexacyanoferrater(II) (ferrocyanider) är metallsalter av vätehexacyanoferrat(II) 

(ferrocyanvätesyra) H4Fe(CN)6 (nr 2811). De framställs genom att behandla använd 

gasreningsmassa med kalciumhydroxid eller genom inverkan av järn(II)hydroxid på cyanider. 

Hexacyanoferrater(II) sönderdelas i värme. 

De viktigaste salterna är: 

1. tetraammoniumhexacyanoferrat (ammoniumcyanoferrat(II), ammoniumferrocyanid) 

(NH4)4Fe(CN)6, som bildar vattenlösliga kristaller. Det används vid svartförnickling och 

som katalysator vid ammoniaksyntes; 

2. tetranatriumhexacyanoferrat (natriumcyanoferrat(II), natriumferrocyanid) Na4Fe(CN)6 . 10 

H2O, som bildar gula, i luft beständiga kristaller, vilka är lösliga i vatten, särskilt i varmt 

vatten. Saltet används för framställning av vätecyanid, järnblått, tioindigo etc.; för 

sätthärdning av stål; för fotobruk; vid färgning (som betmedel och för blåfärgning); vid 

tryckning (som oxidationsmedel vid tryckning med anilinsvart) och som 

svampbekämpningsmedel; 

3. tetrakaliumhexacyanoferrat (kaliumcyanoferrat(II), kaliumferrocyanid, gult blodlutsalt) 

K4Fe(CN)6 . 3 H2O, som bildar gula, vittrande kristaller, som är lösliga i vatten, särskilt i 

varmt vatten. Det har samma användning som tetranatriumhexacyanoferrat; 

4. dikopparhexacyanoferrat /koppar(II)cyanoferrat(II) /Cu2Fe(CN)6 . X H2O, som utgör ett 

brunviolett, vattenolösligt pulver. Det används för framställning av florentinerbrunt och 

andra pigment (för artistfärger). 

5. dubbelhexacyanoferrater (t.ex. dikaliumdilitium-hexacyanoferrat Li2K2Fe(CN)6 . 3 H2O). 

Numret omfattar inte järnblått (preussiskt blått, berlinerblått) och andra pigment som är 

baserade på hexacyanoferrater (nr 3206). 

C. Hexacyanoferrater(III) (ferricyanider) 

Hexacyanoferrater(III) (ferricyanider) utgör metallsalter av vätehexacyanoferrat(III) 

(ferricyanvätesyra) H3Fe(CN)>6 (nr 2811). 

28:64

De viktigaste är: 

1. trinatriumhexacyanoferrat (natriumcyanoferrat(III), natriumferricyanid) Na3Fe(CN)6 . H2O, 

vilket framställs genom inverkan av klor på hexacyanoferrater(II) och bildar giftiga, 

granatfärgade kristaller, som är delikvescenta och lösliga i vatten. Vattenlösningen är 

grönaktig och sönderdelas av ljus. Trinatriumhexacyanoferrat används vid färgning och 

tryckning; för fotobruk; för sätthärdning; inom galvanotekniken och som oxidationsmedel 

vid organiska synteser; 

2. trikaliumhexacyanoferrat (kaliumcyanoferrat(III), kaliumferricyanid, rött blodlutsalt) 

K3Fe(CN)6, vilket har liknande utseende och användning som trinatriumhexacyanoferrat 

men är mindre delikvescent. 

D. Andra föreningar 

Bland dessa föreningar märks pentacyanonitrosylferrater(II), pentacyanonitrosylferrater(III), 

cyanokadmiater, cyanokromater, cyanomanganater, cyanokoboltater, cyanonickelater och 

cyanokuprater av oorganiska baser. 

Denna grupp omfattar bl.a. natriumpentacyanonitrosylferrat(III) (natriumnitroprussiat) 

Na2Fe(CN)5NO·2H2O, som används vid kemisk analys. 

Numret omfattar dock inte cyanomerkurater (nr 2852). 

[2838] 

2839 Silikater; kommersiella silikater av alkalimetaller 

- Natriumsilikater: 

2839.11 - - Natriummetasilikater 

2839.19 - - Andra 



omfattar detta nummer silikater, dvs. metallsalter av olika kiselsyror som härleder sig från 

kiseldioxid (nr 2811). Dessa syror har inte kunnat isoleras i fri form. 

1. Natriumsilikater. Dessa framställs genom hopsmältning av sand och natriumkarbonat eller 

natriumsulfat. Deras sammansättning varierar starkt (ortosilikat, metasilikat, polysilikat 

etc.) och de är mer eller mindre vattenhaltiga och lösliga, alltefter renhetsgraden och 

framställningssättet. De förekommer som färglösa kristaller, som pulver, som glasartade 

massor eller som mer eller mindre viskösa vattenlösningar. Inte kemiskt definierade 

natriumsilikater (och kaliumsilikater) benämns ofta vattenglas (såväl i fast som flytande 

form). Natriumsilikater verkar dispergerande på gångarterna i malmer och används därför 

för reglering av flotationsprocesser. De används också som fyllmedel vid framställning av 

silikathaltiga tvålar; som lim och bindemedel vid framställning av papp och 

stenkolsbriketter; för brandskyddsimpregnering; för konservering av ägg; för 

framställning av rötbeständiga bindemedel; som hårdnande bindemedel för syrafasta 

cement, tätningsmedel och konstgjord sten; för framställning av tvättmedel; för betning av 

metaller; som pannstensförhindrande medel (se anv. till nr 3824). 

2. Kaliumsilikater. Dessa används för liknande ändamål som natriumsilikater. 

3. Mangansilikat, MnSiO3. Detta är ett orangefärgat, vattenolösligt pulver och används som 

keramisk färg och som sickativ i målningsfärger och lacker. 

4. Fällda kalciumsilikater. Dessa utgör vita pulver och framställs av natrium- och 

kaliumsilikater. De används för framställning av eldfasta stampmassor och av tandcement. 

5. Bariumsilikater. Dessa är vita pulver som används för framställning av bariumoxid och 

optiskt glas. 

6. Blysilikater. Dessa förekommer som pulver eller som glasartade, vita massor. De används 

som glasyrer inom den keramiska industrin. 

7. Andra silikater, inbegripet kommersiella alkalimetallsilikater (andra än de som är nämnda 

ovan). Bland dessa kan nämnas cesiumsilikat (gult pulver som används inom den 

28:65 

Ny version 2007

keramiska industrin), zinksilikat (för beläggning i lysrör), aluminiumsilikat (för 

framställning av porslin och eldfast gods). 

Numret omfattar inte naturliga silikater, t.ex: 

a) wollastonit (kalciumsilikat), rodonit (mangansilikat), fenakit (berylliumsilikat) och titanit 

eller sfen (titansilikat) (nr 2530); 

b) malmer, t.ex. krysokoll och dioptas (kopparsilikater), zinkgalmeja (hemimorfit, 

zinkhydrosilikat), zirkon (zirkoniumsilikat) (nr 2603, 2608 resp. 2615); 

c) ädelstenar enligt 71 kap. 

2840 Borater; peroxoborater (perborater) 

A. Borater 

- Dinatriumtetraborat (renad borax): 

2840.11 - - Vattenfritt 

2840.19 - - Annat 

2840.20 - Andra borater 

2840.30 - Peroxoborater (perborater) 


omfattar detta nummer borater, dvs. metallsalter av olika borsyror, främst av ortoborsyra 

(vanlig borsyra) H3BO3 (nr 2810). 

Enligt detta nummer klassificeras borater som har erhållits genom kristallisation eller på 

kemisk väg samt naturliga borater som har erhållits genom indunstning av vattnet från vissa 

saltsjöar. 

1. Natriumborater. Det viktigaste av dessa är tetraboratet (dinatriumtetraborat, renad borax) 

Na2B4O7, som framställs genom kristallisation ur lösningen av naturliga borater eller 

genom att behandla naturligt kalciumborat eller borsyra med natriumkarbonat. Det 

förekommer dels vattenfritt, dels hydratiserat med 5 eller 10 H2O. Om borax upphettas 

och sedan kyls bildar den en glasartad massa (smält borax, boraxglas, boraxpärla). Borax 

används för appretering av linne och papper; vid lödning av metaller (flussmedel vid 

hårdlödning); som flussmedel för emaljer; för framställning av smältbara färger, 

specialglas (optiskt glas, glas för elektriska glödlampor), lim och polermedel; för rening 

av guld; för framställning av borater och antrakinonkypfärgämnen. 

Det förekommer även andra natriumborater (metaborater, vätediborat), vilka används på 

laboratorier. 

2. Ammoniumborater. Det viktigaste av dessa är ammoniummetaborat NH4BO2 . 2 H2O, som 

bildar färglösa, vittrande kristaller, vilka är lättlösliga i vatten. Det sönderdelas vid 

upphettning under bildning av bortrioxid. Denna är smältbar och glasyrbildande, varför 

den används som brandskyddsmedel. Ammoniummetaboratet används också som fixativ i 

hårvatten; som komponent i elektrolyter för elektrolytkondensatorer och för bestrykning 

av papper. 

3. Fällda kalciumborater. Dessa framställs genom behandling av naturliga borater med 

kalciumklorid. De utgör vita pulver och används i brandhärdiga preparat, i 

frysskyddsmedel och i keramiska isolatorer. De används också som antiseptiska medel. 

4. Manganborater. Det viktigaste är mangan(II)tetraborat MnB4O7, som utgör ett rosafärgat 

pulver som är obetydligt lösligt i vatten. Det används som sickativ i målningsfärger och 

lacker. 

5. Nickelborat. Detta bildar blekgröna kristaller och används som katalysator. 

6. Kopparborat. Detta bildar blå, mycket hårda, vattenolösliga kristaller. Det används som 

pigment i keramiska färger samt som antiseptiskt medel och insektsbekämpningsmedel. 

7. Blyborat. Detta är ett gråaktigt, vattenolösligt pulver. Det används för framställning av 

sickativ, inom glasindustrin, som pigment för porslin och inom galvanotekniken. 

8. Andra borater. Kadmiumborat används för beläggning i lysrör, koboltborat som sickativ 

och zinkborat som antiseptiskt medel, för att göra textilvaror brandsäkra och som 

flussmedel i keramikindustrin. Zirkoniumborat används som opakmedel. 

28:66

Numret omfattar inte naturliga natriumborater (kernit, tinkal), som används för 

framställning av borater enligt detta nummer, samt naturliga kalciumborater (pandermit, 

priceit), som används för framställning av borsyra (nr 2528). 

B. Peroxoborater (perborater) 


omfattar detta nummer metallperoxoborater. Dessa har högre syrehalt än boraterna och avger 

lätt syre. 

De är i allmänhet komplexa föreningar, vilkas sammansättning motsvarar olika syror, t.ex. 

HBO3 eller HBO4. 

De viktigaste peroxoboraterna är: 

1. natriumperoxoborat (natriumperborat), som framställs genom inverkan av natriumperoxid 

på en vattenlösning av borsyra eller genom att behandla en vattenlösning av natriumborat 

med väteperoxid. Natriumperborat förekommer som ett vitt, amorft pulver eller som vita 

kristaller (med 1 eller 4 H2O) och används för blekning av textilvaror och halm; för 

konservering av hudar; för framställning av hushållstvättmedel, rengöringsmedel och 

antiseptiska medel; 

2. magnesiumperoxoborat (magnesiumperborat), som utgör ett vitt, vattenolösligt pulver. Det 

används inom medicinen och vid framställning av tandkräm; 

3. kaliumperoxoborat (kaliumperborat), som har liknande egenskaper och användning som 

natriumperborat; 

4. andra peroxoborater. Ammonium-, aluminium-, kalcium- och zinkperoxoborater 

förekommer som vita pulver och används inom medicinen och vid framställning av 

tandkräm. 

2841 Salter av metalloxosyror och metallperoxosyror 

2841.30 - Natriumdikromat 

2841.50 - Andra kromater och dikromater; peroxokromater 

- Manganiter, manganater och permanganater: 

2841.61 - - Kaliumpermanganat 

2841.69 - - Andra 

2841.70 - Molybdater 

2841.80 - Volframater 


Detta nummer omfattar salter av metalloxosyror och metallperoxosyror (motsvarar 

metalloxider som utgör syraanhydrider). 

De viktigaste grupperna av föreningar som omfattas av detta nummer är följande: 

1. Aluminater. Dessa utgör derivat av aluminiumhydroxid. 

a) Natriumaluminat framställs genom att behandla bauxit med natronlut. Det 

förekommer som ett vitt, vattenlösligt pulver, som vattenlösning eller i pastaform. 

Natriumaluminat används som betmedel vid färgning (alkaliskt betmedel); för 

framställning av substratpigment; för limning av papper; som fyllmedel i tvål; för 

härdning av gips; vid framställning av opakt glas samt för rening av vatten i industrier, 

etc. 

b) Kaliumaluminat framställs genom att lösa bauxit i kaliumhydroxid. Det bildar en vit, 

mikrokristallin massa, som är hygroskopisk och vattenlöslig. Kaliumaluminat används 

för samma ändamål som natriumaluminat. 

c) Kalciumaluminat erhålls genom smältning av bauxit och kalciumoxid i elektrisk ugn 

och utgör ett vitt, vattenolösligt pulver. Det används vid färgning (betmedel); för 

rening av vatten i industrier (jonbytare); vid papperstillverkning (limning) samt vid 

framställning av andra aluminater och av glas, tvål, specialcement och polermedel. 

d) Kromaluminat framställs genom upphettning av en blandning av aluminiumoxid, 

kalciumfluorid och ammoniumdikromat. Det utgör en keramisk färg. 

e) Koboltaluminat framställs av natriumaluminat och ett koboltsalt. Såväl rent som i 

blandning med aluminiumoxid benämns det koboltblått (Thenard-blått). Det används 

28:67 

Ny version 2007

för framställning av coelinblått (tillsammans med zinkaluminat), azurblått, smalt, 

sachsiskt blått, sèvresblått etc. 

f) Zinkaluminat är ett vitt pulver som används för liknande ändamål som 

natriumaluminat. 

g) Bariumaluminat framställs av bauxit, tungspat och kol. Det förekommer som en vit 

eller brun massa och används för rening av vatten i industrier och som 

pannstensförhindrande medel. 

h) Blyaluminat erhålls genom upphettning av en blandning av blyoxid och 

aluminiumoxid. Det utgör ett svårsmält ämne som används som ett vitt pigment och 

för framställning av eldfast tegel och eldfasta infodringsmaterial. 

Numret omfattar inte naturligt berylliumaluminat (krysoberyll) (nr 2530, 7103 eller 7105, 

alltefter beskaffenheten). 

2. Kromater(VI). Kromater samt di-(bikromater), tri-, tetra- och perkromater härleder sig 

från kromsyror, särskilt från normal kromsyra H2CrO4 och dikromsyra H2Cr2O7, vilka syror 

inte har kunnat isoleras i fritt tillstånd. 

Dessa salter är i allmänhet giftiga och de viktigaste är följande: 

a) Zinkkromat(VI). Vid behandling av zinksalter med kaliumdikromat erhålls 

zinkkromatoxid. Denna utgör ett vattenolösligt pulver. Pigmentet zinkgult består av 

zinkkromat, rent eller i blandning. Zinkgrönt utgör en blandning av zinkkromat och 

järnblått. 

b) Bly(II)kromat(VI). Bly(II)kromat(VI) framställs genom inverkan av bly(II)acetat på 

natriumdikromat. Alltefter sättet för utfällningen erhålls ett gult, orangefärgat eller rött 

pulver. Pigmentet kromgult, som används inom keramik- och emaljeringsindustrierna 

samt vid framställning av målningsfärger och lacker etc., utgörs av blykromat, rent 

eller i blandning. 

Bly(II)kromat(VI)oxid, ren eller i blandning, bildar pigmentet kromrött eller persiskt 

rött. 

c) Natriumkromater. Natriumkromat(VI) Na2CrO4 1 0 H2O erhålls som en mellanprodukt 

vid framställning av krom genom rostning av naturlig järnkromoxid (kromit) blandad 

med kol och natriumkarbonat. Saltet förekommer som stora, gula, delikvescenta 

kristaller, som är lättlösliga i vatten. Det används som betmedel vid färgning; vid 

garvning; för framställning av andra kromater och dikromater samt av bläck och 

pigment. I blandning med antimonsulfid används det för framställning av 

blixtljuspreparat. 

Natriumdikromat(VI) Na2Cr2O7 . 2 H2O, som framställs av natriumkromat(VI), 

bildar delikvescenta, röda kristaller, som är lösliga i vatten. Genom upphettning 

överförs det till vattenfritt dikromat (smält eller gjutet dikromat), som är mindre 

delikvescent och som ofta innehåller en mindre mängd natriumsulfat. Natriumdikromat 

används vid garvning (kromgarvning); vid färgning (bet- och oxidationsmedel); som 

oxidationsmedel vid organiska synteser; för fotobruk; vid tryckning; inom 

pyrotekniken; för rening och avfärgning av fetter; för framställning av 

dikromatbatterier och dikromatgelatin (som under inverkan av ljus omvandlas till en i 

varmt vatten olöslig produkt); vid flotation (för att minska flytförmågan); vid 

raffinering av petroleum och som antiseptiskt medel. 

d) Kaliumkromater. Kaliumkromat(VI) K2CrO4 framställs av kromit och bildar gula, 

giftiga kristaller, som är lösliga i vatten. 

Kaliumdikromat(VI) K2Cr2O7 erhålls också av kromit. Det bildar mycket giftiga, 

orangefärgade kristaller som är lösliga i vatten. Damm och ånga av kaliumdikromat 

angriper näsans ben och slemhinnor. Skråmor och rispor på huden inflammeras av 

lösningar av saltet. 

Kaliumkromat och kaliumdikromat används för liknande ändamål som motsvarande 

natriumsalter. 

e) Ammoniumkromater. Ammoniumkromat(VI) (NH4)2CrO4 framställs genom att 

mätta en lösning av krom(VI)oxid med ammoniak. Det bildar gula, vattenlösliga 

kristaller och används för fotobruk samt vid färgning. 

Ammoniumdikromat(VI) (NH4)2Cr2O7 erhålls ur naturlig järnkromoxid (kromit) och 

bildar röda, vattenlösliga kristaller. Det används för fotobruk; vid färgning (betmedel); 

vid garvning; för rening av fetter och oljor; vid organiska synteser etc. 

f) Kalciumkromat(VI) CaCrO4 . 2 H2O framställs av natriumdikromat och krita. Vid 

upphettning bortgår kristallvattnet och saltet blir gult. Det används för framställning av 

28:68

gula pigment, t.ex. ultramaringult, en benämning som även används för det rena 

kalciumkromatet. 

g) Mangankromat. Mangan(II)kromat(VI) MnCrO4 framställs av mangan(II)oxid och 

krom(VI)oxid. Det förekommer som brunaktiga, vattenlösliga kristaller och används 

som betmedel vid färgning. 

Mangankromatoxid, som utgör ett brunt, vattenolösligt pulver, används i 

akvarellfärger. 

h) Järnkromater. Järn(III)kromat(VI) (ferrikromat) Fe2(CrO4)3 framställs ur lösningar 

av järn(III)klorid och kaliumkromat. Det utgör ett gult, vattenolösligt pulver. 

Även järnkromatoxid förekommer och används, rent eller i blandning, i färger under 

beteckningen sideringult. Blandat med järnblått ger det gröna pigment som liknar 

zinkgrönt. Det har också metallurgisk användning. 

ij) Strontiumkromat(VI) SrCrO2 liknar kalciumkromat. Strontiumgult, vilket används i 

artistfärger, utgörs av strontiumkromat, rent eller i blandning. 

k) Bariumkromat(VI) BaCrO4, som erhålls genom att fälla lösningar av bariumklorid 

med natriumkromat. Det utgör ett giftigt, klargult pulver som är olösligt i vatten. 

Barytgult, vilket ibland, liksom den liknande av kalciumkromat framställda produkten, 

benämns ultramaringult, består av bariumkromat, rent eller i blandning. Bariumkromat 

används i artistfärger och inom glas- och emaljeringsindustrierna samt även vid 

tillverkning av tändstickor och som betmedel vid färgning. 


a) naturligt blykromat (krokoit) (nr 2530); 

b) pigment som är beredda av kromater (nr 3206). 

3. Manganater(VI) och manganater(VII) (permanganater). Dessa salter svarar mot 

mangansyra H2MnO4 (som inte har kunnat isoleras) och övermangansyra (permangansyra) 

HMnO4 (existerar endast i vattenlösning). 

a) Manganater. Natriummanganat(VI) Na2MnO4 framställs genom smältning av en 

blandning av naturlig mangan(IV)oxid (brunsten – nr 2602) och natriumhydroxid. Det 

bildar gröna kristaller, som är lösliga i kallt men sönderdelas av varmt vatten, och 

används inom guldmetallurgin. 

Kaliummanganat(VI) K2MnO4 förekommer i form av små, grönaktigt svarta 

kristaller och används för framställning av kaliumpermanganat. 

Bariummanganat BaMnO4 framställs genom upphettning av mangan(IV)oxid i 

blandning med bariumnitrat och utgör ett smaragdgrönt pulver. I blandning med 

bariumsulfat bildar det manganblått, som används i artistfärger. 

b) Manganater(VII)(permanganater). Natriumpermanganat NaMnO4 3 H2O framställs av 

natriummanganat(VI). Det utgör rödsvarta, delikvescenta, vattenlösliga kristaller och 

används som desinfektionsmedel, vid organiska synteser och för blekning av ull. 

Kaliumpermanganat KMnO4 framställs av kaliummanganat(VI) eller genom 

oxidation av en blandning av mangan(IV)oxid och kaliumhydroxid. Det bildar 

mörkvioletta, vattenlösliga kristaller med metallartad glans vilka färgar huden. Det 

förekommer också som violettfärgad lösning och i tablettform. Kaliumpermanganat är 

ett kraftigt oxidationsmedel och används som reagens inom kemin; vid organiska 

synteser (framställning av sackarin); inom metallurgin (vid raffinering av nickel); för 

blekning av fettämnen, hartser, halm samt garn och vävnader av natursilke; för rening 

av vatten; som antiseptiskt medel; som färgämne (för ull och trä samt i hårfärger); i 

gasmasker och inom medicinen. 

Kalciumpermanganat Ca(MnO4)2 . 5 H2O framställs genom elektrolys av lösningar av 

alkalimanganater och kalciumklorid och bildar mörkvioletta, vattenlösliga kristaller. 

Det är ett oxidations- och desinfektionsmedel och används vid färgning, vid organiska 

synteser, för rening av vatten och för blekning av pappersmassa. 

4. Molybdater. Molybdater, paramolybdater och polymolybdater (di-, tri- och tetra-) 

härleder sig från molybdensyran H2MoO4 eller från andra molybdensyror. I vissa 

avseenden liknar de kromaterna. 

De viktigaste av dessa salter är följande: 

a) Ammoniummolybdat erhålls inom molybdenmetallurgin. Det bildar vattenhaltiga, 

svagt grön- eller gulfärgade kristaller, som sönderdelas vid upphettning. 

Ammoniummolybdat används som kemiskt reagens, för framställning av pigment och 

brandsäkra material, inom glasindustrin etc. 

28:69 

Ny version 2007

) Natriummolybdat bildar glänsande, vattenhaltiga kristaller,vilka är lösliga i vatten. 

Det används som reagens, för framställning av pigment och inom medicinen. 

c) Kalciummolybdat utgör ett vitt, vattenolösligt pulver och används inom metallurgin. 

d) Bly(II)molybdat. Konstgjort blymolybdat fällt tillsammans med blykromat bildar röda 

krompigment (molybdatrött). 

Numret omfattar inte naturligt blymolybdat (wulfenit) (nr 2613). 

5. Volframater. Volframater, paravolframater och peroxovolframater härleder sig från 

volframsyran H2WO4 eller andra volframsyror. 

De viktigaste av dessa salter är följande: 

a) Ammoniumvolframat framställs genom att lösa volframsyra i ammoniak. Det utgör 

ett vattenhaltigt, vitt, kristallint pulver, som är lösligt i vatten, samt används för 

framställning av andra volframater och av brandsäkra vävnader. 

b) Natriumvolframat erhålls av volframit (nr 2611) och natriumkarbonat vid 

framställning av volfram. Det förekommer som små vita blad eller som vattenhaltiga 

kristaller med pärlemorartad glans. Natriumvolframat är lösligt i vatten och används 

för samma ändamål som ammoniumvolframat samt vidare som betmedel vid 

textiltryck, för framställning av substratpigment och katalysatorer samt vid organiska 

synteser. 

c) Kalciumvolframat bildar vita, glänsande fjäll och är olösligt i vatten. Det används vid 

tillverkning av röntgenskärmar och lysrör. 

d) Bariumvolframat är ett vitt pulver. Under namnet volframvitt används det, rent eller i 

blandning, i artistfärger. 

e) Andra volframater, t.ex. volframater av kalium (för brandskyddsimpregnering av 

vävnader), magnesium (för röntgenskärmar), krom (grönt pigment) och bly (pigment). 


a) naturligt kalciumvolframat (scheelite), en malm (nr 2611); 

b) naturligt manganvolframat (hybernit) och naturligt järnvolframat (ferberite) (nr 2611); 

c) luminiscenta volframater (t.ex. av kalcium eller magnesium), vilka klassificeras som 

oorganiska luminoforer (nr 3206). 

6. Titanater (ortotitanater, metatitanater och peroxotitanater, neutrala eller sura), vilka 

härleder sig från olika titansyror och titanhydroxider på basis av titan(IV)oxid TiO2. 

Barium- och blytitanater är vita pulver som används som pigment. 

Numret omfattar inte naturligt järntitanat (ilmenit) (nr 2614) och oorganiska 

fluorotitanater (nr 2826). 

7. Vanadater (orto-, meta-, pyro- och hypovanadater, neutrala eller sura). De erhålls från 

olika vanadinsyror, vilka härleder sig från vanadin(V)oxid V2O5 eller från andra 

vanadinoxider. 

a) Ammoniumvanadat NH4VO3 utgör ett gulaktigt vitt, kristallint pulver, som är 

obetydligt lösligt i kallt men lättlösligt i varmt vatten, varvid en gul lösning erhålls. 

Det används som katalysator; som betmedel vid tryckning och färgning av vävnader; 

som sickativ i målningsfärger och lacker; som färgämne för lergods; för framställning 

av bläck och tryckfärger, etc. 

b) Natriumvanadater (orto- och meta-) är vattenhaltiga, vita, kristallina pulver som är 

lösliga i vatten. De används vid färgning och tryckning med anilinsvart. 

8. Ferriter/ferrater(II)/ och ferrater(III) härleder sig från järn(II)- resp. järn(III)hydroxid 

(Fe(OH)2 resp. Fe(OH)3). Kaliumferrat är ett svart pulver som löser sig i vatten till en 

rödfärgad lösning. 

Namnet ferrater används även oegentligt om enkla blandningar av järnoxider och andra 

metalloxider. Dessa blandningar utgör keramiska färger och klassificeras enligt nr 3207. 

Numret omfattar inte heller järn(II,III)oxid /magnetisk järnoxid, "järn(II)ferrat(III)"/ 

Fe3O4 (nr 2601) och hammarslagg (nr 2619). 

9. Zinkater, utgör salter som härleder sig från den amfotera zinkhydroxiden Zn(OH)2. 

a) Natriumzinkat framställs genom inverkan av natriumkarbonat på zinkoxid eller av 

natriumhydroxid på metallisk zink. Det används för framställning av för 

målningsfärger avsedd zinksulfid. 

b) Järnzinkat används som keramisk färg. 

c) Koboltzinkat. Såväl rent som i blandning med koboltoxid eller andra salter benämns 

det koboltgrönt eller Rinmans grönt. 

28:70

d) Bariumzinkat framställs genom att fälla en vattenlösning av bariumhydroxid med en 

ammoniakalisk zinksulfatlösning. Det utgör ett vitt, vattenlösligt pulver som används 

för framställning av för målningsfärger avsedd zinksulfid. 

10. Stannater(IV) (orto- och meta-) härleder sig från syror av fyrvärt tenn. 

a) Natriumstannat(IV) Na2SnO3 . 3 H2O erhålls genom smältning av en blandning av 

tenn, natriumhydroxid, natriumklorid och natriumnitrat. Det förekommer som en hård 

massa eller i oregelbundna klumpar. Saltet är lösligt i vatten och det är vitt eller färgat, 

beroende på mängden föroreningar (natrium- och järnsalter). Natriumstannat(IV) 

används som betmedel vid färgning och tryckning av textilvaror; inom glas- och 

keramikindustrierna; vid separation av bly från arsenik; för förtyngning av natursilke 

och vid organiska synteser. 

b) Aluminiumstannat(IV) framställs genom upphettning av en blandning av 

tenn(IV)sulfat och aluminiumsulfat och utgör ett vitt pulver som används som 

opakmedel inom keramik- och emaljeringsindustrierna. 

c) Kromstannat(IV) är huvudbeståndsdel i rosa färgämnen som används i artistfärger 

och keramiska färger. Det används också i förtyngningsmedel för natursilke. 

d) Koboltstannat(IV) bildar, rent eller i blandning, ett himmelsblått pigment som 

används i målningsfärger. 

e) Kopparstannat(IV), rent eller i blandning, används som pigment. 

11. Antimonater utgör salter av olika syror, vilka motsvarar antimon(V)oxid Sb2O5 och något 

liknar arsenaterna. 

a) Natriummetaantimonat(V) (leukonin) framställs av natriumhydroxid och 

antimon(V)oxid. Det utgör ett vitt, kristallint pulver som är obetydligt lösligt i vatten. 

Natriummetaantimonat(V) används som opakmedel inom glas- och 

emaljeringsindustrierna samt för framställning av natriumtioantimonat(V) (Schlippes 

salt – nr 2842). 

b) Kaliumantimonater(V). Det viktigaste är kaliumväteantimonat(V), som framställs 

genom upphettning av en blandning av antimonmetall och kaliumnitrat. Det utgör ett 

vitt, kristallint pulver som används inom medicinen (som laxermedel) och som 

keramiskt pigment. 

c) Blyantimonat(V) erhålls genom smältning av antimon(V)oxid tillsammans med 

mönja. Det utgör ett gult, vattenolösligt pulver. Såväl rent som i blandning med 

bly(I)kloridoxid benämns det neapelgult (antimongult) och används som pigment i 

glas-, artist- och keramiska färger. 

Numret omfattar inte antimonider (nr 2853). 

12. Plumbater(IV) härleder sig från amfoter bly(IV)oxid PbO2. Natriumplumbat(IV) används 

som färgämne. Plumbater(IV) av kalcium (gult), strontium (kastanjebrunt) och barium 

(svart) används vid tillverkning av tändstickor och inom pyrotekniken. 

13.Andra salter av metalloxosyror eller metallperoxosyror, t.ex.: 

a) tantalater och niobater; 

b) germanater; 

c) rhenater och perrhenater; 

d) zirkonater; 

e) vismutater. 

Detta nummer omfattar dock inte salter av: 

a) ädla metaller (nr 2843); 

b) radioaktiva grundämnen och radioaktiva isotoper (nr 2844); 

c) yttrium, skandium och sällsynta jordartsmetaller (nr 2846); 

d) kvicksilver (nr 2852). 

Fluorkomplexa salter, t.ex. fluorotitanater, klassificeras enligt nr 2826. 

2842 Andra salter av oorganiska syror eller peroxosyror (inbegripet 

aluminosilikater, även inte kemiskt definierade), med undantag av azider 

2842.10 - Dubbelsilikater och komplexa silikater, inbegripet aluminiumsilikater, 

även inte kemiskt definierade 


28:71 

Ny version 2007


omfattar detta nummer bl.a.: 

I. Salter av oorganiska ickemetallsyror eller ickemetallperoxosyror, inte nämnda eller 

inbegripna någon annanstans 

Som exempel på sådana salter kan följande nämnas: 

A. Fulminater, cyanater, isocyanater och tiocyanater dvs. metallsalter av cyansyra (HO- 

C≡N) (som inte har kunnat isoleras), isocyansyra HN=C=O och fulminsyra (knallsyra) 

H-C≡N + –O - (vilka tre syror är isomera) samt av tiocyansyra (HS–C≡N). 

1. Fulminater. Fulminater är föreningar med inte fullt fastställd sammansättning. De är 

mycket instabila och exploderar vid lätt stöt eller vid uppvärmning (t.ex. av en gnista). De 

utgör initialsprängämnen och används för framställning av tändhattar och sprängkapslar. 

2. Cyanater. Ammonium-, natrium- och kaliumcyanater används för framställning av olika 

organiska föreningar. Cyanater av alkaliska jordartsmetaller förekommer också. 

3. Tiocyanater. Tiocyanater (sulfocyanider) utgör metallsalter av tiocyansyra HS-C≡N (som 

inte har kunnat isoleras). De viktigaste av dessa salter är: 

a)ammoniumtiocyanat NH4SCN, som bildar färglösa, delikvescenta kristaller som är 

lättlösliga i vatten och som blir röda under inverkan av luft och ljus. Föreningen 

sönderdelas vid upphettning. Den används inom galvanotekniken, för fotobruk, vid 

färgning och tryckning (särskilt för att förhindra försämring hos vävnader av förtyngt 

natursilke) och för framställning av köldblandningar, cyanider och hexacyanoferrater(II), 

tiokarbamid, guanidin, plaster, bindemedel, ogräsbekämpningsmedel etc.; 

b) natriumtiocyanat (NaSCN), som har samma utseende som ammoniumtiocyanat men 

som också förekommer i pulverform. Föreningen är giftig. Den används för fotobruk, vid 

färgning och tryckning (som betmedel), inom medicinen, som laboratoriereagens, inom 

galvanotekniken, för framställning av konstgjord senapsolja, inom gummiindustrin etc.; 

c) kaliumtiocyanat KSCN, som har liknande egenskaper som natriumtiocyanat. Det 

används t.ex. inom textilindustrin, för fotobruk, vid organiska synteser (t.ex. för 

framställning av tiokarbamid, konstgjord senapsolja och färgämnen) och för 

framställning av andra tiocyanater, köldblandningar, parasitbekämpningsmedel etc.; 

d) kalciumtiocyanat Ca(SCN)2·3H2O, vilket bildar färglösa, delikvescenta kristaller som är 

lösliga i vatten. Det används som betmedel vid färgning och tryckning, som 

lösningsmedel för cellulosa, för mercerisering av bomull, inom medicinen i stället för 

kaliumjodid (mot åderförkalkning), för framställning av andra tiocyanater och av 

hexacyanoferrater(II) samt vid beredning av pergament; 

e) koppartiocyanater. 

Koppar(I)tiocyanat (kuprotiocyanat) Cu(SCN) förekommer som vit-, grå- eller gulaktiga 

pulver eller pastor som är olösliga i vatten. Det används som betmedel vid textiltryckning, 

vid framställning av skeppsbottenfärger samt vid organiska synteser. 

Koppar(II)tiocynat (kupritiocyanat) Cu(SCN)2 är ett svart, i vatten olösligt pulver, som 

lätt omvandlas till koppar(I)tiocyanat. Det används vid tillverkning av tändhattar och 

tändstickor. 

Numret omfattar inte kvicksilverfulminat och kvicksilvertiocyanat (nr 2852). 

B. Arseniter och arsenater 

Dessa utgör metallsalter av syror av arsenik; arseniter är salter av arseniksyrlighet och 

arsenater är salter av arseniksyra (nr 2811). De är starka gifter. Som exempel kan följande 

nämnas: 

1. Natriumarsenit NaAsO2 framställs genom smältning av natriumkarbonat och 

arseniktrioxid. Det förekommer som pulver eller plattor och är lösligt i vatten samt till 

färgen vitt eller gråaktigt. Natriumarsenit används vid vinodling 

(insektsbekämpningsmedel); för konservering av hudar; inom medicinen; vid 

framställning av tvål och antiseptiska medel etc. 

28:72

2. Kalciumvätearsenit CaHAsO3 utgör ett vitt, vattenolösligt pulver som används som 

insektsbekämpningsmedel. 

3. Koppar(II)vätearsenit CuHAsO3 framställs av natriumarsenit och koppar(II)sulfat. Det 

utgör ett grönt, vattenolösligt pulver och används som insektsbekämpningsmedel, som ett 

färgämne benämnt Scheeles grönt och för framställning av vissa gröna pigment (se anv. 

till nr 3206). 

4. Zinkarsenit Zn(AsO2)2 har liknande utseende och användning som kalciumvätearsenit. 

5. Bly(II)arsenit Pb(AsO2)2 utgör ett vitt pulver, som är obetydligt lösligt i vatten. Det 

används som insektsbekämpningsmedel vid vinodling. 

6. Natriumarsenatar (orto-, meta- och pyroarsenater). Viktigast är dinatriumväteortoarsenat 

Na2HAsO4 (med 7 eller 12 H2O alltefter den temperatur vid vilken kristallisationen har 

skett) och trinatriumortoarsenat (vattenfritt eller med 12 H2O). De framställs av 

arseniktrioxid och natriumnitrat och förekommer som färglösa kristaller eller grönaktigt 

pulver. Det används vid beredning av medikamenter (Pearsons lösning); för framställning 

av antiseptiska medel, insektsbekämpningsmedel och av andra arsenater samt även vid 

tryckning av textilvaror. 

7. Kaliumarsenater. Kaliumdiväte- och dikaliumväteortoarsenater framställs på liknande 

sätt som natriumarsenater och bildar färglösa, vattenlösliga kristaller. De används som 

antiseptiska medel och som insektsbekämpningsmedel; vid garvning; vid tryckning av 

textilvaror, etc. 

8. Kalciumarsenater. Trikalciumortoarsenat Ca3(AsO4)2 innehåller ofta andra 

kalciumarsenater som föroreningar. Det framställs genom inverkan av kalciumklorid på 

natriumarsenat och utgör ett vitt, vattenolösligt pulver, vilket används inom jordbruket 

som insektsbekämpningsmedel. 

9. Koppararsenater. Koppar(II)ortoarsenat Cu3(AsO4)2 framställs av natriumortoarsenat 

och koppar(II)sulfat (eller koppar(II)klorid). Det utgör ett grönt, vattenolösligt pulver som 

används som parasitbekämpningsmedel vid vinodling och för framställning av 

skeppsbottenfärger. 

10. Blyarsenater. Bly(II)ortoarsenat Pb3(AsO4)2 samt bly(II)vätearsenat förekommer som 

vita pulver, pastor eller emulsioner, vilka är endast obetydligt lösliga i vatten. De används 

för framställning av insektsbekämpningsmedel. 

11. Andra arsenater, t.ex. arsenater av aluminium (insektsbekämpningsmedel) och av kobolt 

(rosafärgat pulver som används inom den keramiska industrin). 


a) naturligt nickelarsenat (t.ex. annabergit) (nr 2530); 

b) arsenider (nr 2853); 

c) acetoarseniter (29 kap.). 

C. Salter av selensyror (selenider, seleniter och selenater) 

Som exempel kan följande nämnas: 

1. Kadmiumselenid används vid framställning av bländfritt glas och av pigment. 

2. Natriumselenit används för att ge glas en röd färgton eller för att ta bort grönaktig 

färgskiftning hos glas. 

3. Ammonium- och natriumselenater används som insektsbekämpningsmedel (natriumsaltet 

används även inom medicinen). 

4. Kaliumselenat används för fotobruk. 

Numret omfattar inte zorgit, en naturlig kopparblyselenid (nr 2530). 

D. Salter av tellursyror (tellurider, telluriter och tellurater) t.ex.: 

Som exempel kan följande nämnas: 

1. Vismuttellurid används som halvledare för termostaplar. 

2. Natrium- och kaliumtellurater används inom medicinen. 

II. Dubbelsalter och komplexa salter 

28:73 

Ny version 2007

Denna grupp omfattar dubbelsalter och komplexa salter, andra än sådana som är särskilt 

upptagna någon annanstans. 

Bland viktigare dubbelsalter och komplexa salter enligt detta nummer märks följande: 

A. Dubbelklorider och komplexa klorider (klorosalter) 

1. Klorider av ammonium och: 

a) magnesium bildar delikvescenta kristaller och används vid lödning; 

b) järn (ammoniumjärn(II)klorid och ammoniumjärn(III)klorid). Dessa förekommer som 

en massa eller i form av hygroskopiska kristaller och används inom galvanotekniken 

och inom medicinen; 

c) nickel förekommer som ett gult pulver eller som vattenhaltiga, gröna kristaller och 

används som betmedel och inom galvanotekniken; 

d) koppar (ammoniumkopparklorid) bildar blåa eller grönaktiga, vattenlösliga kristaller 

och används som färgerihjälpmedel och inom pyrotekniken; 

e) zink (ammoniumzinkklorid) utgör ett vitt, kristallint pulver, som är lösligt i vatten. Det 

används vid lödning ("lödsalt"), i torrelement och inom galvanotekniken (elektrolytisk 

förzinkning); 

f) tenn, varav särskilt bör nämnas ammoniumklorostannat som förekommer som vita eller 

ljusröda kristaller eller i vattenlösning. Saltet, som ibland kallas pinksalt, används i 

färgerier och som förtyngningsmedel för natursilke. 

2. Klorid av natrium och aluminium utgör ett vitt, kristallint, hygroskopiskt pulver som 

används vid garvning. 

3. Klorid av kalcium och magnesium bildar vita, delikvescenta kristaller. Saltet används inom 

pappers-, textil-, stärkelse- och färgindustrierna. 

4. Klorosalter, t.ex. klorobromider, klorojodider, klorojodater, klorofosfater, klorokromater 

och klorovanadater. 

Hit hör bl.a. kaliumklorokromat (Peligots salt), som bildar röda kristaller, vilka 

sönderfaller i vatten. Det utgör ett oxidationsmedel som används vid organiska synteser. 

Numret omfattar inte pyromorfit (fosfat och klorid av bly) och vanadinit (vanadat och 

klorid av bly), eftersom de utgör malmer enligt nr 2607 resp. 2615). 

B. Dubbeljodider och komplexa jodider (jodosalter) 

1. Natriumvismutjodid (natriumjodovismutat) bildar röda kristaller som sönderfaller i vatten 

och används inom medicinen. 

2. Kadmiumkaliumjodid (kaliumjodokadmiat) är ett vitt, delikvescent pulver som gulnar 

under inverkan av luft och likaledes används inom medicinen. 

C. Dubbelsalter och komplexa salter som innehåller svavel (tiosalter) 

1. Sulfater av ammonium och: 

a) järn (ammoniumjärn(II)sulfat. Mohrs salt) FeSO4 . (NH4)2SO4 . 6H2O bildar ljusgröna, 

vattenlösliga kristaller och används inom metallurgin och inom medicinen; 

b) kobolt CoSO4 . (NH4)2SO4 . 6 H2O bildar röda, vattenlösliga kristaller och används vid 

galvanisk koboltering samt inom den keramiska industrin; 

c) nickel NiSO4 . (NH4)2SO4 . 6 H2O bildar gröna kristaller som sönderfaller vid upphettning. 

Saltet är lättlösligt i vatten och används huvudsakligen vid galvanisk förnickling; 

d) koppar är ett blått, kristallint, vattenlösligt pulver som vittrar i luft och används som 

parasitbekämpningsmedel, vid tryckning och annan behandling av textilvaror, vid 

framställning av kopparsenit, etc. 

2. Natriumzirkoniumsulfat är ett vitt, fast ämne som används inom zinkmetallurgin. 

3. Tiosalter och andra dubbelsalter och komplexa salter som innehåller svavel, t.ex. 

selensulfider och selenosulfater, tiotellurater, tioarsenater, tioarseniter och arsenosulfider, 

tiokarbonater, germanosulfider, tioantimonater, tiomolybdater, tiostannater och 

reineckater. 

Denna grupp omfattar bl.a.: 

a) kaliumtritiokarbonat, som bildar gula, vattenlösliga kristaller och används mot vinlöss 

(phylloxera) och vid kemisk analys; 

28:74

) alkalitiomolybdater, vilka används som acceleratorer i bad för fosfatering 

(parkerisering) av metaller; 

c) ammoniumtetratiocyanatodiamminkromat 

(ammoniumdiammintetrakistiocyanatokromat, ammoniumreineckat eller Reineckes 

salt) NH4/Cr(NH3)2(SCN)4/ . H2O. Detta salt förekommer som kristallint pulver eller 

som mörkröda kristaller och används som reagens; 

d) kaliumtiocyanatoferrat(II) och kaliumtiocyanato-ferrat(III). 

Numret omfattar inte koboltglans (kobaltit, arsenikkoboltsulfid) och germanit 

(germaniumkoppar-sulfid), eftersom dessa utgör malmer enligt nr 2605 resp. 2617. 

D. Dubbelsalter och komplexa salter av selen (selenokarbonater, selenocyanater etc.) 

E. Dubbelsalter och komplexa salter av tellur (tellurokarbonater, tellurocyanater etc.) 

F. Nitrokoboltater (koboltnitriter) 

Kaliumnitrokoboltat (Fischers salt) K3Co(NO2)6 är ett mikrokristallint pulver som är 

tämligen lösligt i vatten. Det används som pigment och benämns då, rent eller i blandning, 

koboltgult. 

G. Dubbelnitrater och komplexa nitrater (nickeltetraammin- och 

nickelhexaamminnitrater) 

Nickelhexaamminnitrat bildar blåa eller gröna vattenlösliga kristaller och används som 

oxidationsmedel och för framställning av nickelkatalysator. 

H. Dubbelfosfater och komplexa fosfater 

1. Ammoniumnatriumvätefosfat NaNH4HPO4 . 4 H2O (fosforsalt) bildar färglösa, vittrande 

kristaller, som är lösliga i vatten. Det används som flussmedel för upplösning av 

metalloxider. 

2. Ammoniummagnesiumfosfat utgör ett vitt pulver som är endast obetydligt lösligt i vatten. 

Det används för att göra textilvaror brandsäkra och inom medicinen. 

3. Komplexa salter som innehåller fosfor, t.ex. molybdofosfater, fosfosilikater, 

volframofosfater (fosfovolframater) och fosfostannater. 

Denna grupp omfattar bl.a.: 

a) molybdofosfater, vilka används vid mikroskopiska undersökningar; 

b) fosfosilikater och fosfostannater, vilka används för förtyngning av natursilke. 

IJ. Volframborater (borovolframater) 

Kadmiumvolframoborat förekommer som gula kristaller eller i vattenlösning. Det används 

som flotationsmedel. 

K. Dubbelcyanater och komplexa cyanater 

L. Dubbelsilikater och komplexa silikater 

Denna grupp omfattar aluminiumsilikater även om de inte är isolerade kemiskt definierade 

föreningar. Aluminiumsilikater används inom glasindustrin och som isoleringsmedel, 

jonbytare, katalysatorer och som molekylsiktar etc. 

Hit hör också syntetiska zeoliter med allmänformeln M2/nO.Al2O3.y SiO2.w H2O, där M är en 

katjon med valenstalet n (vanligen natrium, kalium, magnesium eller kalcium), y är två eller 

mer och w är antalet vattenmolekyler. 

Aluminiumsilikater innehållande bindemedel (t.ex. zeoliter innehållande kiselbaserad lera) 

omfattas emellertid inte av detta nummer (nr 3824). Zeoliter innehållande bindemedel kan 

vanligen igenkännas på partikelstorleken (normalt större än 5 mikrometer). 

28:75 

Ny version 2007

M. Dubbelsalter och komplexa salter av metalloxider 

Bland dessa salter märks kalciumkaliumkromat. 


a) komplexa fluorsalter (nr 2826); 

b) alunarter (nr 2833); 

c) komplexa cyanider (nr 2837); 

d) salter av väteazid (azider) (nr 2850); 

e) klorid av ammonium och kvicksilver (ammoniumkloromerkurat, ammoniumkvicksilver(II)klorid) 

och kopparkvicksilverjodid (kopparjodomerkuarat) (nr 2852); 

f) kaliummagnesiumsulfat, även kemiskt rent (31 kap.). 

28:76

UNDERAVDELNING VI 

Diverse 

2843 Ädla metaller i kolloidal form; oorganiska och organiska föreningar av ädla 

metaller, även inte kemiskt definierade; amalgamer av ädla metaller 

2843.10 - Ädla metaller i kolloidal form 

- Silverföreningar: 

2843.21 - - Silvernitrat 

2843.29 - - Andra 

2843.30 - Guldföreningar 

2843.90 - Andra föreningar; amalgamer 

A. Ädla metaller i kolloidal form 

Detta nummer omfattar kolloidala suspensioner av ädla metaller enligt 71 kap. (dvs. silver, 

guld, platina, iridium, osmium, palladium, rodium och rutenium). 

Dessa ädla metaller erhålls i kolloidal form genom dispergering, katodisk utfällning eller 

genom reduktion av deras oorganiska salter. 

Kolloidalt silver förekommer som små blåaktiga, brunaktiga eller grönaktigt gråa korn 

eller fjäll med metallglans. Det används inom medicinen som antiseptiskt medel. 

Kolloidalt guld kan vara rött, violett, blått eller grönt och används för samma ändamål som 

kolloidalt silver. 

Kolloidal platina förekommer som små gråa partiklar och har alldeles speciella katalytiska 

egenskaper. 

Dessa kolloidala metaller (t.ex. guld) klassificeras enligt detta nummer även i form av 

lösningar som innehåller skyddskolloider (t.ex. gelatin, kasein eller fisklim). 

B. Oorganiska och organiska föreningar av ädla metaller, även inte kemiskt 

definierade 

Av dessa kan nämnas: 

I. oxider, peroxider och hydroxider av ädla metaller, vilka motsvarar de föreningar som 

är upptagna i underavdelning IV; 

II. oorganiska salter av ädla metaller, vilka motsvarar de föreningar som är upptagna i 

underavdelning V; 

III. fosfider, karbider, hydrider, nitrider, silicider och borider, vilka motsvarar de 

föreningar som är upptagna i nr 2848 – 2850. (t.ex. platinafosfid, palladiumhydrid, 

silvernitrid och platinasilicid); 

IV. organiska föreningar av ädla metaller, vilka motsvarar de föreningar som är upptagna i 

29 kap. 

Föreningar som innehåller både ädel och annan metall (t.ex. dubbelsalter av en oädel och en 

ädel metall och komplexa estrar som innehåller ädel metall) klassificeras också enligt detta 

nummer. 

De vanligaste föreningarna av de olika ädelmetallerna uppräknas nedan. 

1. Silverföreningar. 

a) Silveroxider. Disilveroxid Ag2O är ett brunsvart, i vatten obetydligt lösligt pulver som 

svartnar i luften. 

Silveroxid AgO är ett gråaktigt svart pulver. 

Silveroxider används bl.a. vid tillverkning av batterier. 

b) Silverhalogenider. Silverklorid AgCl förekommer som en vit massa eller som ett tungt 

pulver och är olösligt i vatten. Det förpackas i mörka behållare som är ogenomträngliga 

för ljus och används för fotobruk, inom medicinen och den keramiska industrin samt för 

försilvring. 

Numret omfattar inte cerargyrit (hornsilver), som består av naturlig klorid och jodid 

av silver (nr 2616). 

Silverbromid (gulaktig), silverjodid (gul) och silverfluorid används för liknande 

ändamål som silverklorid. 

28:77 

Ny version 2007

c) Silversulfid. Konstgjord silversulfid Ag2S är ett tungt, gråsvart, vattenolösligt pulver 

som används inom glasindustrin. 

Numret omfattar inte naturlig silversulfid (argentit), naturlig antimonsilversulfid 

(pyrargyrit, stefanit, polybasit) och naturlig arseniksilversulfid (proustit) (nr 2616). 

d) Silvernitrat (lapis) AgNO3 bildar giftiga, vita, vattenlösliga kristaller och angriper 

huden. Det används för försilvring av glas och metaller; för färgning av natursilke och 

horn; för fotobruk; för framställning av märkbläck; som antiseptiskt medel och som 

parasitbekämpningsmedel. För medicinskt bruk (etsmedel) avsedda lapisstänger, s.k. 

lapispennor, klassificeras enligt 30 kap. De består av silvernitrat som har smälts 

tillsammans med små mängder natrium-eller kaliumnitrat och ibland också silverklorid. 

e) Andra salter och oorganiska föreningar. 

Silversulfat Ag2SO4 bildar kristaller. 

Silverfosfat Ag3PO4 bildar gulaktiga kristaller som är tämligen svårlösliga i vatten. Det 

används inom medicinen samt för fotobruk och annat optiskt ändamål. 

Silvercyanid AgCN är ett vitt, vattenolösligt pulver som mörkfärgas av ljus. Det 

används inom medicinen och för försilvring. Silvertiocyanat AgSCN har liknande 

utseende och används som förstärkare för fotobruk. 

Komplexa cyanidsalter av silver och kalium KAg(CN)2 samt av silver och natrium 

NaAg(CN)2 är lösliga vita salter som används inom galvanotekniken. 

Silverfulminat bildar vita kristaller, som exploderar vid minsta stöt. Saltet är farligt att 

handha och används för framställning av tändhattar. 

Silverdikromat(VI) Ag2Cr2O7 är ett kristallint, rubinrött pulver som är obetydligt 

lösligt i vatten. Det används vid målning av miniatyrer (silverrött, purpurrött). 

Silverpermanganat är ett kristallint, mörkviolett pulver som är lösligt i vatten. Det 

används i gasmasker. 

Silverazid är ett explosivt ämne. 

f) Organiska föreningar, t.ex: 

I. silverlaktat (vitt pulver) och silvercitrat (gulaktigt pulver), vilka används för fotobruk 

och som antiseptiska medel; 

II. silveroxalat, som sönderdelas och exploderar vid upphettning; 

III. acetat, bensoat, butyrat, cinnamat, pikrat, salicylat, tartrat och valerat av silver; 

IV. proteinater, nukleater, nukleinater, albuminater, peptonater, vitellinater och tannater 

av silver. 

2. Guldföreningar. 

a) Oxider. Guld(I)oxid (aurooxid) Au2O är ett mörkviolett, olösligt pulver. Guld(III)oxid 

(aurioxid) Au2O3 är ett brunt pulver och har karaktär av en syraanhydrid som motsvarar 

guld(III)hydroxid Au(OH)3 , från vilken alkaliaurater(III) härleder , från sig. Hydroxiden är en 

svart produkt som sönderdelas under inverkan av ljus. 

b) Klorider. Guld(I)klorid (auroklorid) AuCl är ett gul- eller rödaktigt, kristallint pulver. 

Guld(II)klorid (auriklorid) AuCl3 förekommer som ett rödbrunt pulver eller som en 

kristallin massa. Den är mycket hygroskopisk och förvaras därför ofta i tillslutna flaskor 

eller rör. Hit förs också klorguldsyra AuCl3 . HCl 4 H2O, som bildar vattenhaltiga, gula 

kristaller, och alkalikloroaurater(III) i form av rödgula kristaller. Dessa föreningar 

används för fotobruk (för framställning av toningsbad), inom glas- och 

keramikindustrierna samt inom medicinen. 

Numret omfattar inte Cassius guldpurpur, som utgör en blandning av 

tenn(IV)hydroxid och kolloidalt guld (32 kap.). Denna blandning används för 

framställning av målningsfärger och lacker samt särskilt för porslinsmålning. 

c) Andra föreningar. Guld(III)sulfid Au2S3 är ett svartaktigt ämne som med alkalisulfider 

ger tioaurater(III). 

Dubbelsulfiter av guld och natrium NaAu(SO3) samt av guld och ammonium 

NH4Au(SO3) förekommer som färglösa lösningar och används inom galvanotekniken. 

Natriumguld(I)tiosulfat används inom medicinen. 

Guld(I)cyanid AuCN är ett kristallint, gult pulver och sönderdelas vid upphettning. 

Den används för elektrolytisk förgyllning och inom medicinen. Med alkalicyanider ger 

den cyanoaurater(I), t.ex. kaliumtetracyanoaurat(I) KAu(CN)4, vilket är ett lösligt, vitt 

salt som används inom galvanotekniken. 

Natriumguld(I)tiocyanat, som kristalliserar i orangefärgade nålar, används inom 

medicinen och för fotobruk (i toningsbad). 

28:78

3. Ruteniumföreningar. Rutenium(IV)oxid (ruteniumdioxid) RuO2 är ett blått ämne, medan 

rutenium(VIII)oxid (ruteniumtetraoxid) RuO4 är orangefärgad. Rutenium(III)klorid 

(ruteniumtriklorid) RuCl3 och rutenium(IV)klorid (ruteniumtetraklorid) RuCl4 bildar 

ammin- och nitrosokomplexer och ger med alkaliklorider klorosalter. Dubbelnitriter av 

rutenium och alkalimetaller förekommer också. 

4. Rodiumföreningar. Rodium(III)oxid Rh2O3 utgör ett svart pulver och svarar mot 

rodium(III)hydroxid Rh(OH)3. Rodium(III)klorid RhCl3 ger med alkaliklorider 

klororodater(III). Vidare förekommer ett sulfat, alunarter, komplexa fosfater, ett nitrat och 

komplexa nitriter, cyanorodater(III) och komplexa ammin- och oxalsyraderivat. 

5. Palladiumföreningar. Den mest stabila oxiden är palladium(II)oxid PdO, som också är den 

enda som är basisk. Den utgör ett svart pulver som sönderdelas vid upphettning. 

Palladium(II)klorid PdCl2 är ett brunt, delikvescent, vattenlösligt pulver, som 

kristalliserar med 2 H2O. Den används inom den keramiska industrin, för fotobruk och 

inom galvanotekniken. 

Kaliumkloropalladat(II) K2PdCl4, som utgör ett brunt, tämligen lösligt salt och används 

för att påvisa kolmonoxid, förs också hit. Kloropalladater(IV), amminföreningar 

(palladiumdiamminer), tiopalladater(II), palladonitriter, cyanopalladater(IV), 

oxalopalladater(II) och ett palladium(II)sulfat förekommer också. 

6. Osmiumföreningar. Osmium(IV)oxid (osmiumdioxid) OsO2 är ett mörkbrunt pulver. 

Osmium(VIII)oxid (osmiumtetraoxid) OsO4 är ett flyktigt, fast ämne som kristalliserar i 

vita nålar. Den angriper ögon och lungor och används vid beredning av histologiska 

preparat och inom fotomikrografin. Osmium(VIII)oxid ger osmater(VI), t.ex. kaliumosmat 

(röda kristaller), samt med ammoniak och alkalihydroxider osmiamater, t.ex. osmiamater 

av kalium eller natrium (gula kristaller). 

Osmium(IV)klorid (osmiumtetraklorid) OsCl4 och osmium(III)klorid (osmiumtriklorid) 

OsCl3 ger alkalikloroosmater(IV) och (III). 

7. Iridiumföreningar. Förutom iridium(III)oxid förekommer en iridium(IV)hydroxid 

(iridiumtetrahydroxid) Ir(OH)4 (blått, fast ämne), en klorid, kloroiridater(III) och (IV), 

dubbelsulfater och amminföreningar. 

8. Platinaföreningar: 

a) Oxider. Platina(II)oxid (platinamonoxid) PtO är ett violett eller svartaktigt pulver. 

Platina(IV)oxid (platinadioxid) PtO2 bildar flera hydrat av vilka tetrahydratet är en 

komplex syra (hexahydroxiplatinasyra) H2Pt(OH)>6. Mot denna syra svarar salter 

sådana som alkaliplatinater(IV). Motsvarande amminkomplexer förekommer också. 

b) Andra föreningar. Platina(IV)klorid PtCl4 förekommer som ett brunt pulver eller som en 

gul lösning. Den används som reagens. Handelsvaran platinaklorid är 

hexakloroplatinasyra H2PtCl6 som utgör delikvescenta, brunaktigt röda prismor som är 

lösliga i vatten. Den används för fotobruk (platinatoning), för platinering, för keramiska 

glasyrer och för framställning av platinasvamp. Platinaamminkomplexer motsvarande 

denna syra förekommer också. 

Tetrakloroplatinasyra H2PtCl4 är ett rött, fast ämne och amminföreningar motsvarande 

denna syra finns också. Kalium- och bariumtetracyanoplatinater(II) används för framställning 

av fluorescensskärmar för röntgenfotografering. 

C. Amalgamer av ädla metaller 

Dessa amalgamer utgör legeringar av ädla metaller med kvicksilver. Guld- och 

silveramalgamer, vilka är vanligast, är mellanprodukter för utvinning av ifrågavarande ädla 

metaller. 

Numret omfattar också amalgamer som innehåller både ädla och oädla metaller (t. ex. vissa 

amalgamer för tandläkarbruk). Numret omfattar dock inte amalgamer som består helt av oädla 

metaller (nr 2853). 

Numret omfattar inte föreningar av kvicksilver, andra än amalgamer (nr 2852). 

2844 Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper (inbegripet 

klyvbara och fertila kemiska grundämnen och isotoper) samt föreningar av 

28:79 

Ny version 2007

I. Isotoper 

sådana grundämnen och isotoper; blandningar och återstoder innehållande 

dessa produkter 

284410 - Naturligt uran och föreningar av naturligt uran; legeringar, dispersioner 

(inbegripet kermeter), keramiska produkter samt blandningar, 

innehållande naturligt uran eller föreningar av naturligt uran 

284420 - Uran anrikat på U 235 och föreningar av sådant uran; plutonium och 

plutoniumföreningar; legeringar, dispersioner (inbegripet kermeter), 

keramiska produkter samt blandningar, innehållande uran anrikat på U 

235, plutonium eller föreningar av dessa produkter 

284430 - Uran utarmat på U 235 och föreningar av sådant uran; torium och 

toriumföreningar; legeringar, dispersioner (inbegripet kermeter), 

keramiska produkter samt blandningar, innehållande uran utarmat på U 

235, torium eller föreningar av dessa produkter 

284440 - Radioaktiva grundämnen, isotoper och föreningar som inte omfattas av 

nr 2844 10, 2844 20 eller 2844 30; legeringar, dispersioner (inbegripet 

kermeter), keramiska produkter samt blandningar, innehållande dessa 

grundämnen, isotoper eller föreningar; radioaktiva återstoder 

284450 - Förbrukade (bestrålade) bränsleelement till kärnreaktorer 

Atomkärnorna hos ett grundämne innehåller alltid samma antal protoner (vilket anges av 

grundämnets atomnummer) men kan ha olika antal neutroner och kan följaktligen ha olika 

massa (olika masstal). 

Nuklider som har samma atomnummer men som skiljer sig från varandra genom att de har 

olika masstal kallas isotoper av grundämnet. Det finns exempelvis ett flertal nuklider med 

atomnummer 92, vilka alla kallas uran, men deras masstal varierar mellan 227 och 240. De 

benämns uran 233, uran 235, uran 238 etc. På samma sätt är väte 1, väte 2 eller deuterium 

(klassificeras enligt nr 2845) och väte 3 eller tritium isotoper av väte (väte). 

Det som är avgörande för ett grundämnes kemiska natur är storleken av den positiva 

elektriska laddningen, dvs. antalet protoner, i atomkärnan. Detta antal bestämmer nämligen 

antalet elektroner som kretsar kring kärnan. Av detta antal är grundämnets kemiska 

egenskaper beroende. 

Olika isotoper av ett grundämne, vilkas atomkärnor har samma elektriska laddning men 

olika massa, har därför samma kemiska egenskaper, men de har olika fysikaliska egenskaper. 

Kemiska grundämnen består antingen av en enstaka nuklid (monoisotopiska grundämnen) 

eller av en blandning av två eller flera isotoper i kända, konstanta proportioner. I naturen 

förekommande klor består exempelvis, i både fri och kemiskt bunden form, alltid av en 

blandning av 75,4 % klor 35 och 24,6 % klor 37 (vilket ger atomvikten 35,457). 

När ett grundämne består av en blandning av isotoper, kan de olika isotoperna separeras, 

t.ex. genom diffusion genom porösa rör, genom elektromagnetisk separation eller genom 

fraktionerad elektrolys. Isotoper kan även erhållas genom att bestråla naturliga grundämnen 

med neutroner eller med laddade partiklar med hög kinetisk energi. 

Med ordet isotoper i anm. 6 till detta kapitel och i nr 2844 och 2845 avses enligt denna 

anmärkning inte bara isotoper i ren form utan också kemiska grundämnen vilkas naturliga 

isotopsammansättning antingen har modifierats på konstgjord väg genom anrikning av 

grundämnet på någon eller några av dess isotoper (vilket är liktydigt med att utarma det på 

någon annan isotop) eller genom att genom en kärnreaktion omvandla några isotoper till 

andra, konstgjorda isotoper. Exempelvis klor med atomvikten 35,30, vilken erhålls genom att 

anrika detta grundämne så att det innehåller 85 % klor 35 (och följaktligen utarma det så att 

det innehåller 15 % klor 37), anses sålunda som en isotop. 

Det bör observeras att grundämnen, som i naturligt tillstånd endast har en enda isotop, t.ex. 

beryllium 9, fluor 19, aluminium 27, fosfor 31 och mangan 55, inte anses som isotoper enligt 

detta nummer utan skall klassificeras, såväl i fri som i kemiskt bunden form, enligt de mer 

specificerade nummer, som avser kemiska grundämnen eller kemiska föreningar av sådana. 

28:80

Radioaktiva isotoper av dessa grundämnen, som har erhållits på konstgjord väg (t.ex. Be 

10, F 18, Al 29, P 32 och Mn 54) betraktas emellertid som isotoper enligt detta nummer. 

Eftersom konstgjorda kemiska grundämnen (i allmänhet med ett atomnummer över 92, s.k. 

transurana grundämnen) inte har en konstant isotopisk sammansättning, utan denna varierar 

alltefter den metod som har använts för att framställa grundämnet, är det i dessa fall omöjigt 

att göra skillnad mellan det kemiska grundämnet och dess isotoper enligt bestämmelserna i 

anm. 6. 

Detta nummer omfattar endast sådana isotoper som är radioaktiva (fenomenet 

radioaktivitet beskrivs nedan). Stabila isotoper klassificeras däremot enligt nr 2845. 

II. Radioaktivitet 

Vissa nuklider, vilkas atomkärna är instabil, utsänder, såväl i ren form som när de ingår i 

kemiska föreningar, strålning med fysikalisk eller kemisk verkan såsom: 

1. jonisering av gaser; 

2. fluorescens; 

3. inverkan på ljuskänsliga fotografiska plåtar. 

Detta förhållande gör det möjligt att upptäcka strålningen och mäta dess intensitet, t.ex. 

med hjälp av Geiger-Müller-räknare, proportionalräknare, jonkammare, wilsonkammare 

(dimkammare), bubbelflödesräknare, scintillationsräknare och ljuskänslig film eller 

ljuskänsliga plåtar. 

Det är detta fenomen som kallas radioaktivitet. Kemiska grundämnen, isotoper, kemiska 

föreningar och ämnen i allmänhet som uppvisar detta sägs vara radioaktiva. 

III. Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper samt föreningar av 

sådana grundämnen och isotoper; blandningar och återstoder innehållande dessa 

produkter 

A. Radioaktiva grundämnen 

Under denna rubrik innefattas de radioaktiva grundämnen som anges i anm. 6 a till detta 

kapitel, nämligen: teknetium, prometium, polonium och alla grundämnen med högre 

atomnummer än 84, såsom astat, radon, francium, radium, aktinium, torium, protaktinium, 

uran, neptunium, plutonium, americium, curium, berkelium, californium, einsteinium, 

fermium, mendelevium, nobelium och lawrencium. 

Dessa grundämnen består i allmänhet av flera isotoper, vilka alla är radioaktiva. 

Det finns emellertid grundämnen som består av en blandning av stabila isotoper och 

radioaktiva isotoper, såsom kalium, rubidium, samarium och lutetium (nr 2805), vilka 

praktiskt taget kan anses vara stabila och därför inte klassificeras enligt detta nummer, 

emedan de radioaktiva isotoperna dels har en låg radioaktivitetsnivå och dels ingår i 

blandningen med en förhållandevis låg andel. 

Om däremot samma grundämnen (kalium, rubidium, samarium och lutetium) har anrikats 

på sina radioaktiva isotoper (K 40, Rb 87, Sm 147 resp. Lu 176) betraktas de som radioaktiva 

isotoper enligt detta nummer. 

B. Radioaktiva isotoper 

Förutom de ovannnämnda naturliga radioaktiva isotoperna kalium 40, rubidium 87, samarium 

147 och lutetium 176, kan nämnas uran 235 och uran 238, som beskrivs mer detaljerat i 

avsnitt IV nedan, och vissa isotoper av tallium, bly, vismut, polonium, radium, aktinium och 

torium, vilka ofta är kända under annat namn än motsvarande grundämne. Detta namn 

hänsyftar på det grundämne ur vilket de har erhållits genom radioaktiv omvandling. Sålunda 

kallas vismut 210 radium E, polonium 212 kallas torium C' och aktinium 228 kallas 

mesotorium II. 

Kemiska grundämnen som normalt är stabila kan bli radioaktiva antingen genom 

bestrålning med från en partikelaccelerator (cyklotron, synkrotron etc.) utslungade partiklar 

med hög kinetisk energi (protoner, deutroner) eller genom absorbtion av neutroner i en 

kärnreaktor. 

Grundämnen som har omvandlats på detta sätt kallas konstgjorda radioaktiva isotoper. För 

närvarande är omkring 500 sådana isotoper kända. Av dessa har nästan 200 redan praktisk 

28:81 

Ny version 2007

användning. Bortsett från uran 233 och plutoniumisotoperna, vilka beskrivs längre fram, är 

några av de viktigaste: väte 3 (tritium), kol 14, natrium 24, fosfor 32, svavel 35, kalium 42, 

kalcium 45, krom 51, järn 59, kobolt 60, krypton 85, strontium 90, yttrium 90, palladium 109, 

jod 131 och 132, xenon 133, cesium 137, tulium 170, iridium 192, guld 198 och polonium 

210. 

Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper omvandlas av sig själva till mer 

stabila grundämnen eller isotoper. 

Den tid som behövs för att en viss mängd radioaktiv isotop skall sönderfalla till hälften av 

den ursprungliga mängden betecknas som halveringstiden för ifrågavarande isotop. 

Halveringstiden varierar mellan en bråkdel av en sekund för vissa höggradigt radioaktiva 

isotoper (0,3 x 10 -6 sekunder för torium C') upp till miljarder år (1,5 x 10 11 år för samarium 

147) och utgör ett lämpligt mått på hur stabil en viss atomkärna är. 

Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper klassificeras enligt detta 

nummer även när de är blandade med varandra, med radioaktiva kemiska föreningar eller med 

icke radioaktiva ämnen (t.ex. icke upparbetade bestrålade mål samt radioaktiva strålkällor), 

under förutsättning att produkten har en specifik radioaktivitet som är högre än 74 Bq (0,002 

mikrocurie) per gram. 

C. Radioaktiva föreningar; blandningar och återstoder innehållande radioaktiva 

ämnen 

Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper enligt detta nummer används ofta i 

form av föreningar eller produkter som är "märkta" (dvs. innehåller molekyler med en eller 

flera radioaktiva atomer). Sådana föreningar klassificeras enligt detta nummer även när de är 

lösta eller dispergerade i eller utgör naturliga eller konstgjorda blandningar med andra 

radioaktiva eller icke radioaktiva ämnen. Dessa grundämnen och isotoper klassificeras enligt 

detta nummer också när de föreligger i form av legeringar, dispersioner eller kermeter. 

Oorganiska och organiska föreningar, i vilkas molekyl radioaktiva grundämnen eller 

radioaktiva isotoper ingår, samt lösningar av sådana ämnen klassificeras enligt detta nummer 

även om den specifika radioaktiviten hos dessa föreningar och lösningar är lägre än 74 Bq 

(0,002 mikrocurie) per gram. Legeringar, dispersioner (inbegripet kermeter), keramiska 

produkter och blandningar som innehåller radioaktiva ämnen (grundämnen, isotoper eller 

föreningar av dessa) klassificeras däremot enligt detta nummer endast om de har en specifik 

radioaktivetet som är högre än 74 Bq (0,002 mikrocurie) per gram. 

Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper används sällan i fri form, utan 

förekommer i handeln i form av kemiska föreningar eller legeringar. Med undantag av 

föreningar av klyvbara och fertila kemiska grundämnen och isotoper, som med hänsyn till 

sina egenskaper och sin betydelse behandlas särskilt i avsnitt IV nedan, är följande 

radioaktiva föreningar de viktigaste: 

1. Radiumsalter (klorid, bromid, sulfat etc.). Dessa används som strålkällor vid behandling av 

cancer samt vid vissa fysikaliska experiment. 

2. Föreningar av radioaktiva isotoper, nämnda i III B van. Konstgjorda radioaktiva isotoper 

och föreningar av sådana används: 

a) inom industrin, t.ex. för metallradiografi; för mätning av tjockleken hos plåt etc.; för 

mätning av vätskenivån i slutna behållare; för underlättande av vulkning; för att sätta i 

gång polymerisation eller ymppolymerisation av åtskilliga organiska föreningar; för 

tillverkning av självlysande färg (t.ex. i blandning med zinksulfid); för urtavlor och 

instrument etc.; 

b) inom medicinen, t.ex. för diagnostisering och behandling av vissa sjukdomar (kobolt 60, 

jod 131, guld 198, fosfor 32 etc.); 

c) inom jordbruket, .ex. för sterilisering av jordbruksprodukter; för att förhindra groning; 

för att studera växters förmåga att absorbera gödselmedel; för att framkalla genetiska 

mutationer i syfte att förbättra arten, etc. (kobolt 60, cesium 137, fosfor 32 etc.); 

d) inom biologin, t.ex. för att studera funktionen hos och utvecklingen av vissa animaliska 

eller vegetabiliska organ (tritium, kol 14, natrium 24, fosfor 32, svavel 35, kalium 42, 

kalcium 45, järn 59, strontium 90, jod 131 etc.); 

e) vid fysikalisk eller kemisk forskning. 

Radioaktiva isotoper och föreningar av sådana isotoper föreligger vanligen i form av 

pulver, lösningar, nålar, tråd eller plåt. De är i allmänhet förpackade i glasampuller, i ihåliga 

platinanålar i rör av rostfritt stål etc., vilka är placerade i strålskyddande metallbehållare 

28:82

(vanligen av bly). Dessas tjocklek sammanhänger med graden av radioaktivitet hos 

isotoperna. I enlighet med vissa internationella överenskommelser måste på behållaren vara 

anbragt en speciell varningsetikett med detaljerade uppgifter om den inneliggande isotopen 

och dennas grad av radioaktivitet. 

Blandningar kan innehålla vissa neutronkällor som har bildats genom att sammanföra (i en 

blandning, i en legering, genom hopmontering etc.) ett radioaktivt grundämne eller en 

radioaktiv isotop (radium, radon, antimon 124, americium 241 etc.) med ett annat grundämne 

(beryllium, fluor etc.) på ett sådant sätt att en (γ, n) eller (α, n) reaktion uppstår (införande av 

en γ-foton respektive en α-partikel och emission av en neutron). 

Alla hopmonterade neutronkällor, som är färdiga att användas i kärnreaktorer för att 

framkalla kärnklyvningsreaktioner, skall emellertid anses utgöra delar till reaktorer och skall 

följaktligen klassificeras enligt nr 8401. 

Mikrokulor av kärnbränsle som är överdragna med kol eller kiselkarbid och som är avsedda 

att användas i sfäriska eller prismatiska bränsleelement förs till detta nummer. 

Enligt detta nummer klassificeras också produkter som används som luminoforer och till 

vilka har tillsatts små mängder radioaktiva ämnen för att göra dem självlysande, under 

förutsättning att den resulterande specifika radioaktiviteten är högre än 74 Bq (0,002 

mikrocurie) per gram. 

De radioaktiva återstoder som är viktigast från återanvändningssynpunkt är: 

1. tungt vatten som är bestrålat eller innehåller tritium: i en kärnreaktor omvandlas en del av 

det deuterium som finns i tungt vatten så småningom till tritium genom absorption av 

neutroner, och det tunga vattnet blir därigenom radioaktivt; 

2. förbrukade (bestrålade) bränsleelement, som i allmänhet är mycket höggradigt radioaktiva 

och huvudsakligen används för återvinning av de klyvbara och fertila ämnen som de 

innehåller (se avsnitt IV nedan). 

IV. Klyvbara och fertila kemiska grundämnen och isotopersamtföreningar av sådana 

grundämnen och isotoper; blandningar och återstoder innehållande dessa 

produkter 

A. Klyvbara och fertila kemiska grundämnen och isotoper 

Vissa av de radioaktiva grundämnen och isotoper som är omnämnda i avsnitt III har hög 

atommassa, t.ex. torium, uran, plutonium och americium. Hos dessa har atomkärnan en 

mycket komplex struktur. Dessa atomkärnor kan, när de utsätts för bestrålning med 

elementarpartiklar (neutroner, protoner, deutroner, tritoner, alfapartiklar etc.), absorbera dessa 

partiklar och därigenom öka sin instabilitet i så hög grad att de sönderfaller i två medeltunga, 

ungefär lika stora kärnor (eller mera sällan i tre eller fyra delar). Vid detta sönderfall frigörs 

en avsevärd mängd energi. Samtidigt bildas nya neutroner. Processen kallas klyvning 

(fission). 

Klyvning sker sällan spontant eller under inverkan av fotoner. 

De vid klyvningen frigjorda nya neutronerna kan framkalla en andra klyvning och därvid 

föranleda bildandet av ytterligare neutroner osv. Upprepandet av denna process alstrar en 

kedjereaktion. 

Sannolikheten för att en klyvning skall äga rum är i allmänhet stor i fråga om vissa nuklider 

(U 233, U 235, Pu 239) om långsamma neutroner används, dvs. neutroner med en 

medelhastighet av omkring 2 200 m/sek (motsvarande i energi 1/40 elektronvolt). Då denna 

hastighet ungefär motsvarar hastigheten hos molekylerna i en vätska (termisk rörelse), 

benämns långsamma neutroner ibland även termiska neutroner. 

För närvarande är klyvning med termiska neutroner den process som vanligen används i 

kärnreaktorer. 

Av den anledningen används termen klyvbar allmänt om isotoper som kan klyvas med 

termiska neutroner, speciellt uran 233, uran 235, plutonium 239 och de kemiska grundämnen i 

vilka dessa ingår, särskilt uran och plutonium. 

Andra nuklider, såsom uran 238 och torium 232, kan endast klyvas med hjälp av snabba 

neutroner och betecknas vanligen inte som klyvbara utan som fertila. Förklaringen till detta 

är att dessa nuklider kan absorbera långsamma neutroner. Därvid bildas plutonium 239 

resp.uran 233, vilka är klyvbara. 

I termiska kärnreaktorer är energin hos de neutroner som frigörs vid klyvning alldeles för 

hög (ca 2 milj. elektronvolt) för att en kedjereaktion skall komma till stånd. Neutronernas 

28:83 

Ny version 2007

hastighet måste därför nedbringas, vilket kan åstadkommas med moderatorer, dvs. ämnen 

med liten atommassa (t.ex. vatten, tungt vatten, vissa kolväten, grafit eller beryllium). Dessa 

ämnen absorberar visserligen en del av neutronernas energi vid en serie sammanstötningar, 

men de absorberar inte själva neutronerna utom möjligen en obetydlig mängd. 

För att en kedjereaktion skall kunna igångsättas och vidmakthållas måste medeltalet av de 

nya neutroner som alstras vid klyvningen överstiga antalet neutroner som går förlorade genom 

absorption eller läckning och inte åstadkommer någon klyvning. 

De klyvbara och fertila kemiska grundämnena är följande: 

1. Naturligt uran. 

Naturligt uran består av tre isotoper: uran 238 (99,28 %), uran 235 (0,71 %) och uran 234 

(0,006 %). Följaktligen kan uran betraktas både som ett klyvbart grundämne (med hänsyn 

till dess innehåll av U 235) och som ett fertilt grundämne (med hänsyn till dess innehåll av 

U 238). 

Uran utvinns huvudsakligen ur pechblände, uraninit,autunit,karnotit, torbernit och 

brannerit. Det erhålls också ur återstoder från framställningen av superfosfater eller ur 

avfall från guldgruvor. Utvinningsprocessen består som regel i reduktion av tetrafluoriden 

med kalcium eller magnesium. Uran kan även utvinnas genom elektrolys. 

Uran är ett svagt radioaktivt, mycket tungt (densitet 19) och hårt grundämne. Det har en 

glänsande, silvergrå yta som genom oxidering blir matt vid kontakt med luftens syre. I 

pulverform oxideras det och antänds snabbt vid kontakt med luft. 

Inom handeln förekommer uran vanligen i form av göt, färdiga för polering, filning, 

valsning etc. (till stänger, stavar, rör, plåt, tråd etc.). 

2. Torium. 

På grund av att mineralen torit och orangit, som är mycket rika på torium, är sällsynta, 

utvinns torium huvudsakligen ur monazit, ur vilken man också utvinner sällsynta 

jordartsmetaller. 

Den orena metallen är ett extremt lättantändligt grått pulver. Den erhålls genom 

elektrolys av fluoriderna eller genom reduktion av fluoriderna, kloriderna eller oxiderna. 

Den därvid utvunna metallen renas och sintras i inert atmosfär och formas till tunga stålgrå 

göt (densitet 11,5). Dessa är hårda (dock mjukare än uran) och oxideras snabbt vid kontakt 

med luft. 

Av dessa göt erhålls plåt, stång, rör, tråd etc. genom valsning, strängpressning eller 

dragning. Naturligt torium består huvudsakligen av isotopen torium 232. 

Torium och vissa toriumlegeringar används huvudsakligen som fertila material i 

kärnreaktorer. Toriummagnesium- och toriumvolframlegeringar används dock inom 

flygindustrin samt vid tillverkning av elektronrör o.d. 

Detta nummer omfattar inte av torium tillverkade varor enligt sextonde till nittonde avd. i 

tulltaxan. 

3. Plutonium. 

Plutonium erhålls industriellt genom bestrålning av uran 238 i en kärnreaktor. 

Det är mycket tungt (densitet 19,8), radioaktivt och mycket giftigt. Det liknar uran i fråga 

om utseende och oxidationsbenägenhet. 

Plutonium förekommer inom handeln i samma former som anrikat uran och kräver den 

största försiktighet vid hanteringen. 

Bland klyvbara isotoper märks: 

1. uran 233. Denna isotop erhålls i kärnreaktorer av torium 232, vilket successivt omvandlas 

till torium 233, protaktinium 233 och uran 233; 

2. uran 235. Denna isotop är den enda i naturen förekommande klyvbara uranisotopen. Den 

ingår till 0,71 % i naturligt uran. 

Uran anrikat på U 235 och uran utarmat på U 235 (anrikat på U 238) erhålls av 

uranhexafluorid genom att isotoperna separeras på elektromagnetisk väg, genom 

centrifugering eller genom gasdiffusion; 

3. plutonium 239. Denna isotop erhålls i kärnreaktorer av uran 238, vilket succesivt 

omvandlas till uran 239, neptunium 239 och plutonium 239. 

Vidare kan nämnas vissa isotoper av transplutoniska grundämnen, såsom californium 252, 

americium 241, curium 242 och curium 244, vilka kan klyvas (även spontant) och vilka kan 

användas som starka neutronkällor. 

Av de fertila isotoperna kan förutom torium 232 nämnas utarmat uran (dvs. utarmat på U 

235 och följaktligen anrikat på U 238). Denna metall är en biprodukt vid framställning av 

28:84

uran anrikat på U 235. Då den är mycket billigare och finns tillgänglig i större kvantiteter, 

används den som ersättning för naturligt uran, särskilt som fertilt material, som skyddsskärm 

mot strålning, som en tung metall vid framställning av svänghjul och vid framställning av 

absorptionsmaterial (getter) för rening av vissa gaser. 

Detta nummer omfattar inte av uran tillverkade varor enligt sextonde till nittonde avd. 

B. Föreningar av klyvbara och fertila kemiska grundämnen och isotoper 

Bland de föreningar som omfattas detta nummer märks särskilt följande: 

1. Föreningar av uran: 

a) oxiderna UO2, U3O8 och UO3; 

b) fluoriderna UF4 och UF6 (den senare sublimerar vid 56 °C); 

c) karbiderna UC och UC2; 

d) uranaterna Na2U2O7 och (NH4)2U2O7; 

e) uranylnitrat UO2(NO3)2 . 6 H2O; 

f) uranylsulfat UO2SO4 3 H2O. 

2. Föreningar av plutonium: 

a) tetrafluoriden PuF4; 

b) dioxiden PuO2; 

c) nitratet PuO2(NO3)2; 

d) karbiderna PuC och Pu2C3; 

e) nitriden PuN. 

Föreningar av uran och plutonium används huvudsakligen inom kärnkraftsindustrin, 

antingen som mellanprodukter eller som slutprodukter. Uranhexafluorid förvaras vanligen i 

slutna behållare. Den är tämligen giftig och bör därför hanteras försiktigt. 

3. Föreningar av torium: 

a) oxid och hydroxid. Toriumoxid ThO2 är ett vitgult, vattenolösligt pulver. 

Toriumhydroxid Th(OH)4 utgörs av hydratiserad toriumoxid. Båda utvinns ur monazit. 

De används för framställning av glödstrumpor, som eldfasta material och som 

katalysatorer (vid acetonsyntes). Oxiden används som fertilt material i kärnreaktorer; 

b) oorganiska salter. Dessa salter är vanligen vita. De viktigaste är: 

– toriumnitrat, som innehåller varierande mängd kristallvatten och förekommer som 

kristaller eller som pulver (vattenfritt nitrat). Det används för framställning av 

luminiscenta målningsfärger. Blandat med ceriumnitrat används det för impregnering 

av glödstrumpor; 

– toriumsulfat, ett kristallint pulver som är lösligt i kallt vatten; vätesulfat och 

alkalidubbelsulfater av torium; 

– toriumklorid ThCl4, vattenfri eller hydratiserad, samt toriumkloridoxid; 

– toriumnitrid och toriumkarbid. Dessa används som eldfasta material, som slipmedel 

och som fertila material i kärnreaktorer; 

c) organiska föreningar. De vanligaste organiska toriumföreningarna är formiat, acetat, 

tartrat och bensoat, vilka samtliga används inom medicinen. 

C. Legeringar, dispersioner (inbegripet kermeter), keramiska produkter, 

blandningar och återstoder som innehåller klyvbara eller fertila grundämnen eller 

isotoper samt oorganiska och organiska föreningar av dessa 

De viktigaste produkterna i denna grupp är följande: 

1. Legeringar av uran eller plutonium med aluminium, krom, zirkonium, molybden, titan, 

niob eller vanadin samt uranplutonium- och järnuranlegeringar. 

2. Dispersioner av urandioxid UO2 eller urankarbid UC (även i blandning med toriumdioxid 

eller toriumkarbid) i grafit eller polyeten. 

3. Kermeter, bestående av olika metaller eller metallegeringar (t.ex. rostfritt stål) och 

urandioxid UO2, plutoniumdioxid PuO2, urankarbid UC eller plutoniumkarbid PuC (eller 

dessa föreningar i blandning med oxid eller karbid av torium). 

Dessa produkter används i form av stänger, plåt, kulor, tråd, pulver etc. för tillverkning 

av bränsleelement eller ibland direkt i reaktorerna. 

Stänger, plåt och kulor som är inneslutna i ett omhölje och försedda med speciella 

anordningar för hanteringen klassificeras enligt nr 8401. 

28:85 

Ny version 2007

4. Förbrukade (bestrålade) bränsleelement, dvs. sådana som efter längre eller kortare tids 

användning måste bytas ut (t.ex. emedan ansamlingen av klyvningsprodukter hindrar 

kedjereaktionen eller emedan omhöljet har blivit dåligt). Sedan de har lagrats tilräckligt 

länge i mycket djupt vatten för att kyla dem och låta deras radioaktivitet minska, 

transporteras dessa bränsleelement i blybehållare till speciella anläggningar med 

utrustning för återvinning av kvarvarande klyvbart material, av klyvbart material som 

härrör från omvandlingen av fertila grundämnen (vilka vanligen ingår i bränsleelementen) 

samt av klyvningsprodukter. 

2845 Isotoper som inte omfattas av nr 2844; oorganiska och organiska föreningar av 

sådana isotoper, även inte kemiskt definierade 

2845.10 - Tungt vatten (deuteriumoxid) 


Vad som menas med "isotoper" framgår av avsnitt I i anv. till nr 2844. 

Detta nummer omfattar stabila isotoper, dvs. icke radioaktiva isotoper samt oorganiska och 

organiska föreningar av sådana isotoper, även inte kemiskt definierade. 

Bland de isotoper och föreningar av sådana som omfattas av detta nummer kan nämnas: 

1. tungt väte (väte) eller deuterium. Detta erhålls genom separering från vanligt väte i vilket 

det ingår med ca 1 del på 6 500; 

2. tungt vatten, dvs. deuteriumoxid. Detta förekommer med 1 del på ca 6 500 i vanligt vatten. 

Det erhålls vanligen som återstod vid elektrolys av vatten och används i kärnreaktorer för 

att minska hastigheten hos neutronerna som klyver uranatomerna; 

3. andra föreningar som är framställda av deuterium, t.ex. tungt acetylen, tungt metan, tung 

ättiksyra och tungt paraffin; 

4. isotoper av litium, benämnda litium 6 eller 7 samt föreningar av dessa; 

5. kolisotopen kol 13 och föreningar av denna. 

2846 Oorganiska och organiska föreningar av sällsynta jordartsmetaller, yttrium 

eller skandium eller av blandningar av dessa metaller 

2846.10 - Ceriumföreningar 


Detta nummer omfattar oorganiska och organiska föreningar av yttrium, av skandium eller av 

sällsynta jordartsmetaller, enligt nr 2805 (lantan, cerium, praseodym, neodym, samarium, 

europium, gadolinium, terbium, dysprosium, holmium, erbium, tulium, ytterbium och 

lutetium). Numret omfattar även föreningar som har erhållits direkt genom kemisk behandling 

av blandningar av dessa grundämnen. Detta innebär att numret omfattar blandningar av oxider 

eller hydroxider av dessa grundämnen samt blandningar av salter som har samma anjon (t.ex. 

klorider av sällsynta jordartsmetaller) men inte blandningar av salter med olika anjoner, även 

om de har samma katjon. Numret omfattar därför exempelvis inte en blandning av nitrater av 

europium och samarium med oxalater av dessa metaller och inte heller en blandning av 

ceriumklorid och ceriumsulfat, eftersom dessa produkter inte är föreningar som härrör direkt 

från blandningar av grundämnena, utan utgör blandningar av föreningar vilka kan anses ha 

framställts för speciella ändamål och vilka därför skall klassificeras enligt nr 3824. 

Numret omfattar också dubbelsalter och komplexa salter av ifrågavarande metaller med 

andra metaller. 

Bland föreningar enligt detta nummer märks följande: 

1. Ceriumföreningar. 

a) Oxider och hydroxider. Cerium(IV)oxid (cerioxid) är ett vitt, vattenolösligt pulver 

som framställs av ceriumnitrat. Det används som opakmedel inom keramikindustrin, för 

färgning av glas, vid framställning av kol för båglampor och som katalysator vid 

framställning av salpetersyra och ammoniak. Den mot oxiden svarande hydroxiden 

förekommer också. Cerium(III)oxid (cerooxid) och cerium(III)hydroxid är föga 

beständiga. 

28:86

) Ceriumsalter. Cerium(III)nitrat (ceronitrat) Ce(NO3)3 används för framställning av 

glödstrumpor. Ammoniumcerium(IV)nitrat förekommer som röda kristaller. 

Ceriumsulfater (cerium(III)sulfat/cerosulfat/och dess hydrater; vattenhaltigt 

cerium(IV)sulfat/cerisulfat/, orangegula, vattenlösliga prismor) används som 

försvagningsmedel för fotobruk. Det förekommmer också dubbelsulfater av cerium. 

Förutom cerium(III)klorid (ceroklorid) CeCl3 förekommer flera andra färglösa salter 

av trevärt cerium och gula eller orangefärgade salter av fyrvärt cerium. 

Ceriumoxalat förekommer som pulver eller som gulaktigt vita, hydratiserade kristaller, 

praktiskt taget olösliga i vatten. Det används för utvinning av metallerna som tillhör 

ceriumgruppen samtinom medicinen. 

2. Andra föreningar av sällsynta jordartsmetaller. Inom handeln förekommande yttriumoxid, 

terbiumoxid och blandningar av ytterbiumoxid med oxider av andra sällsynta 

jordartsmetaller är förhållandevis fria från andra ämnen. Detta nummer omfattar även 

blandningar av salter som härrör direkt från sådana blandningar av oxider. 

Oxider av europium, samarium etc. används i kärnreaktorer för absorption av långsamma 

neutroner. 


a) naturliga föreningar av sällsynta jordartsmetaller, t.ex. xenotim (komplexa fosfater), 

gadolinit, ytterbit och cerit (komplexa silikater) (nr 2530) samt monazit (fosfater av torium 

och sällsynta jordartsmetaller) (nr 2612); 

b) salter samt andra oorganiska och organiska föreningar av prometium (nr 2844). 

2847 Väteperoxid (väteperoxid), även i fast form (i förening med karbamid) 

Väteperoxid (väteperoxid, "vätesuperoxid") H2O2 framställs genom elektrolytisk oxidation av 

svavelsyra och efterföljande destillation eller genom att behandla barium- eller 

natriumperoxid eller kaliumperoxosulfat med en syra. Väteperoxid är en färglös vätska som 

liknar vanligt vatten. Den kan ha sirapskonsistens och angriper i koncentrerad form huden. 

Den försänds på damejeanner. Väteperoxid är mycket instabil i alkaliskt medium, särskilt om 

den utsätts för värme eller ljus. Den innehåller nästan alltid små mängder stabilisatorer (bor- 

eller citronsyra etc.) för att förhindra sönderdelning. En sådan tillsats påverkar inte 

klassificeringen. 

Detta nummer omfattar också väteperoxid i fast form (i förening med karbamid), även 

stabiliserad. 

Väteperoxid används för blekning av textilvaror, fjäder, halm, tvättsvamp, elfenben, hår 

etc. Den används också vid kypfärgning, för rening av vatten, för restaurering av gamla 

målningar, för fotobruk och inom medicinen (som antiseptiskt och blodstillande medel). 

Föreliggande som medikament i avdelade doser eller i former eller förpackningar för 

försäljning i detaljhandeln klassificeras väteperoxid enligt nr 3004. 

2848 Fosfider, även inte kemiskt definierade, med undantag av järnfosfid 

(fosforjärn): 

Fosfider är föreningar av fosfor med ett annat grundämne. 

Bland fosfiderna enligt detta nummer, vilka framställs genom direkt förening av ingående 

grundämnen, kan nämnas följande: 

1. Kopparfosfid (fosforkoppar) framställs i flamugn eller i degel. Den förekommer vanligen 

som en gulgrå massa eller som små mycket spröda tackor med kristallin struktur. Numret 

omfattar endast kopparfosfid och kopparförlegeringar som innehåller mer än 15 

viktprocent fosfor. Understiger fosforhalten denna gräns klassificeras dessa i allmänhet 

enligt 74 kap. Kopparfosfid är ett mycket kraftigt verkande desoxidationsmedel för koppar 

och ökar hårdheten hos denna metall. Den ökar fluiditeten hos smält metall och används 

för framställning av fosforbronser. 

2. Kalciumfosfid (fosforkalcium) Ca3P2 förekommer som små kastanjebruna kristaller eller 

som en grå, kornig massa. Vid kontakt med vatten bildas vätefosfider som spontant 

28:87 

Ny version 2007

antänds. Kalciumfosfid används tillsammans med kalciumkarbid för signaler till sjöss 

(livbojar med självtändande ljus). 

3. Zinkfosfid (fosforzink) Zn3P2 är ett grått, giftigt pulver vars korn har glasartade brottytor. 

Den avger fosfin och sönderdelas i fuktig luft. Zinkfosfid används för att utrota 

gräshoppor och gnagare samt även inom medicinen (i stället för fosfor). 

4. Tennfosfid (fosfortenn) är ett mycket sprött, silvervitt, fast ämne och används för 

framställning av legeringar. 

5. Andra fosfider, t.ex. vätefosfider (fasta, flytande, gasformiga) samt fosfider av arsenik, bor, 

kisel, barium och kadmium. 


a) föreningar av fosfor med syre (nr 2809) med halogener (nr 2812) eller med svavel (nr 

2813); 

b) fosfider av platina eller andra ädla metaller (nr 2843); 

c) järnfosfid (fosforjärn) (nr 7202). 

2849 Karbider, även inte kemiskt definierade 

2849.10 - Kalciumkarbid 

2849.20 - Kiselkarbid (karborundum) 


Detta nummer omfattar följande slag av karbider. 

A. Binära karbider. Dessa utgör föreningar av kol med något annat grundämne som är mera 

elektropositivt än kol. Karbider benämnda acetylider klassificeras också enligt detta 

nummer. 

De viktigaste binära karbiderna är: 

1. kalciumkarbid CaC2, som i rent tillstånd utgör ett genomskinligt, färglöst ämne. 

Oren kalciumkarbid är opak och gråaktig. Kalciumkarbid sönderdelas av vatten under 

bildning av acetylen och används för framställning av denna gas samt av 

kalciumcyanamid; 

2. kiselkarbid SiC (karborundum, kolsilicid), som framställs genom att behandla kol 

och kiseldioxid i elektrisk ugn. Den förekommer som svarta kristaller, i klumpar eller 

som en formlös massa, krossad eller i kornform. Kiselkarbid kan endast med svårighet 

smältas. Den angrips inte av kemikalier. Den har viss ljusbrytningsförmåga och är 

nästan lika hård som diamant men tämligen spröd. Kiselkarbid används i stor 

utsträckning som slipmedel och som eldfast material. En blandning av kiselkarbid och 

grafit används för inklädning av elektriska ugnar och högtemperaturugnar. Kiselkarbid 

används också för framställning av kisel. Numret omfattar inte kiselkarbid i form av 

pulver eller korn på underlag av vävnad, papper, papp eller annat material (nr 6805) 

eller i form av slipskivor, bryn- och polerstenar etc. (nr 6804); 

3. borkarbid, som framställs genom behandling av grafit och borsyra i elektrisk ugn 

och bildar glänsande, hårda, svartaktiga kristaller. Den används som slipmedel, för 

bergborrning och för framställning av dragskivor och elektroder; 

4. aluminiumkarbid Al4C3, som framställs genom att upphetta aluminiumoxid 

tillsammans med koks i elektrisk ugn. Den bildar genomskinliga gula kristaller eller 

flingor och sönderdelas av vatten under bildning av metan; 

5. zirkoniumkarbid ZrC, som framställs i elektrisk ugn av zirkoniumoxid och kimrök. 

Den sönderdelas vid kontakt med luft eller vatten. Zirkoniumkarbid används för 

framställning av glödtrådar för elektriska glödlampor; 

6. bariumkarbid BaC2, som vanligen framställs i elektrisk ugn och bildar en brunaktig, 

kristallin massa. Den sönderdelas av vatten under bildning av acetylen; 

7. volframkarbider, som framställs i elektrisk ugn av kimrök jämte volframmetall i 

pulverform eller volframoxid. Volframkarbid bildar ett pulver som inte sönderdelas av 

vatten och har hög kemisk stabilitet. Den har hög smältpunkt och är mycket hård och 

motståndskraftig mot hetta. I fråga om ledningsförmåga liknar den metallerna och den 

förenar sig lätt med järngruppens metaller. Volframkarbid används i hårda, sintrade 

blandningar (vanligen med bindemedel som kobolt eller nickel) (hårdmetall), t.ex. i 

form av plattor, stavar och spetsar till verktyg; 

28:88

8. andra karbider. Karbider av molybden, vanadin, titan, tantal och niob framställs i 

elektrisk ugn av kimrök och pulveriserad metall eller metalloxid. De används för samma 

ändamål som volframkarbid. Även karbider av krom och mangan förekommer. 

B. Karbider som består av mer än ett metalliskt grundämne i förening med kol, t.ex. (Ti, W)C. 

C. Föreningar som består av ett eller flera metalliska grundämnen i förening med kol och 

något annat ickemetalliskt grundämne, t.ex. aluminiumborkarbid, 

zirkoniumkarbonitrid och titankarbonitrid. 

Mängdförhållandet mellan grundämnena i vissa av dessa föreningar behöver inte vara 

stökiometriskt. Numret omfattar dock inte mekaniska blandningar. 

Numret omfattar inte heller: 

a) binära föreningar av kol med följande grundämnen: syre (nr 2811), halogener (nr 2812 

eller 2903), svavel (nr 2813), ädla metaller (nr 2843), kväve (nr 2853) och väte (nr 2901); 

b) blandningar av metallkarbider, inte sintrade men beredda för framställning av plattor, 

stavar, spetsar e.d. till verktyg (nr 3824); 

c) legeringar av järn och kol enligt 72 kap., såsom vitt tackjärn, oavsett halten järnkarbid; 

d) sintrade blandningar av metallkarbider, i form av plattor, stavar, spetsar e.d. till verktyg (nr 

8209). 

2850 Hydrider, nitrider, azider, silicider och borider, även inte kemiskt definierade, 

med undantag av sådana föreningar som även utgör karbider enligt nr 2849 

De fyra grupper av föreningar som omfattas av detta nummer består av två eller flera 

grundämnen, av vilka ett anges av namnet (väte, kväve, kisel eller bor). I övrigt består de av 

en eller flera ickemetaller eller metaller. 

A. Hydrider 

Den viktigaste hydriden är kalciumhydrid (hydrolit) CaH2, som erhålls genom direkt förening 

av de två grundämnena. Den förekommer som en vit massa med kristallina brottytor och 

sönderdelas redan av kallt vatten under utveckling av väte. Kalciumhydrid är ett 

reduktionsmedel som används för framställning av sintrad krom ur kromklorid. 

Hydrider av arsenik, kisel, bor (inbegripet natriumborhydrid), litium och aluminiumlitium, 

natrium, kalium, strontium, antimon, nickel, titan, zirkonium, tenn, bly etc. förekommer 

också. 

Detta nummer omfattar inte föreningar av väte med följande grundämnen: syre (nr 2201, 

2845, 2847 och 2853), kväve (nr 2811, 2814 och 2825), fosfor (nr 2848), kol (nr 2901) samt 

vissa andra ickemetaller (nr 2806 och 2811). Hydrider av palladium eller andra ädla metaller 

klassificeras enligt nr 2843. 

B. Nitrider 

1. Nitrider av ickemetaller. Bornitrid BN är ett lätt, vitt, högeldfast pulver, som utgör ett 

isoleringsmedel för värme och elektricitet. Den används för infodring av elektriska ugnar 

och för framställning av deglar. Kiselnitrid Si3N4 är ett gråvitt pulver. 

2. Metallnitrider. Nitrider av aluminium, titan, zirkonium, hafnium, vanadin, tantal eller niob 

framställs antingen genom att upphetta den rena metallen i kväve till 1 100 – 1 200 °C 

eller genom att upphetta en blandning av metalloxid och kol till högre temperatur i kväve- 

eller ammoniakström. 

Detta nummer omfattar inte föreningar av kväve med följande grundämnen: syre (nr 2811), 

halogener (nr 2812), svavel (nr 2813), väte (nr 2814), kol (nr 2853). Nitrider av silver eller av 

andra ädla metaller klassificeras enligt nr 2843, nitrider av torium eller uran enligt nr 2844. 

C. Azider 

Metallazider kan betraktas som salter av väteazid (kvävevätesyra) HN3. 

28:89 

Ny version 2007

1. Natriumazid NaN3 framställs genom inverkan av dikväveoxid på natriumamid eller av 

hydrazin, etylnitrit och natriumhydroxid. Den bildar färglösa, kristallina fjäll och är löslig 

i vatten. Natriumazid är tämligen beständig i fuktig luft men angrips starkt av luftens 

koldioxid. Den är stötkänslig liksom kvicksilverfulminat men är mindre värmekänslig än 

detta. Natriumazid används för framställning av initialsprängämnen för tändhattar. 

2. Blyazid PbN6 framställs av natriumazid och bly(II)acetat. Den utgör ett vitt, kristallint 

pulver som är mycket stötkänsligt och förvaras under vatten. Blyazid används som 

explosivt ämne i stället för kvicksilverfulminat (knallkvicksilver). 

D. Silicider 

1. Kalciumsilicid utgör en grå, mycket hård, kristallin massa. Den används inom metallurgin, 

för framställning av väte på platsen för dess användning och vid framställning av 

rökbomber. 

2. Kromsilicider. Flera kromsilicider förekommer och de utgör mycket hårda ämnen som 

används som slipmedel. 

3. Kopparsilicider (andra än kopparkiselförlegeringar enligt nr 7405). Dessa förekommer 

vanligen i form av spröda plattor och används som reduktionsmedel vid raffinering av 

koppar. De underlättar gjutningen samt ökar hårdheten och brottstyrkan hos metallen. 

Även korrosionsbeständigheten hos kopparlegeringar ökas. Kopparsilicider finner vidare 

användning för framställning av kiselbronser och kopparnickellegeringar. 

4. Magnesium- och mangansilicider. 

Detta nummer omfattar inte föreningar av kisel med följande grundämnen: syre (nr 2811), 

halogener (nr 2812), svavel (nr 2813) och fosfor (nr 2848). Kolsilicid (kiselkarbid) 

klassificeras enligt nr 2849, silicider av platina eller andra ädla metaller enligt nr 2843, 

ferrolegeringar och kopparförlegeringar innehållande kisel enligt nr 7202 resp. 7405 samt 

aluminiumkisellegeringar enligt 76 kap. Beträffande föreningar av kisel och väte, se avsnitt A 

ovan. 

E. Borider 

1. Kalciumborid CaB6 framställs genom elektrolys av en blandning av ett borat och 

kalciumklorid. Den utgör ett mörkt, kristallint pulver och är ett kraftigt reduktionsmedel 

som används inom metallurgin. 

2. Aluminiumborid framställs i elektrisk ugn och erhålls som enkristallin massa. Den används 

inom glasindustrin. 

3. Borider av titan, zirkonium, vanadin, niob, tantal, molybden eller volfram framställs 

genom att upphetta blandningar av metallpulver och pulveriserad ren bor i vakuum till en 

temperatur av 1 800 – 2 200 °C eller genom att behandla metallångor med bor. Dessa 

föreningar är mycket hårda och är goda ledare för elektricitet. De används i hårda, sintrade 

blandningar. 

4. Borider av magnesium, antimon, mangan, järn etc. 

Detta nummer omfattar inte föreningar av bor med följande grundämnen: syre (nr 2810), 

halogener (nr 2812), svavel (nr 2813), ädla metaller (nr 2843), fosfor (nr 2848), kol (nr 2849). 

Beträffande föreningar av bor med väte, kväve eller kisel, se avsnitt A, B och D ovan. 

Numret omfattar inte heller kopparförlegeringar av bor och koppar (se anv. till nr 7405). 

[2851] 

2852 Oorganiska och organiska föreningar av kvicksilver, med undantag av 

amalgamer 

Detta nummer omfattar oorganiska och organiska föreningar av kvicksilver, med undantag 

av amalgamer. De vanligaste kvicksilverföreningarna är de som räknas upp nedan. 

1. Kvicksilveroxider. Kvicksilver(II)oxid (merkurioxid) HgO är den viktigaste av 

kvicksilveroxiderna. Den kan förekomma som ett klarrött kristallint pulver (röd oxid) 

eller som ett tyngre orangegult amorft pulver (gul oxid). Båda oxiderna är giftiga och blir 

28:90

svarta om de utsätts för ljus. De används för beredning av skeppsbottenfärger, för 

framställning av kvicksilversalter och som katalysatorer. (HSC 39) 

2. Kvicksilverklorider: 

a) kvicksilver(I)klorid (merkuroklorid, kalomel) Hg2Cl2 kan förekomma som en amorf 

massa, som ett pulver eller som vita kristaller och är olöslig i vatten. Den används bl.a. 

inom pyrotekniken och porslinsindustrin. (HSC 39) 

b) kvicksilver(II)klorid (merkuriklorid, sublimat) HgCl2 kristalliserar i prismor eller som 

långa vita nålar, är löslig i vatten (särskilt i varmt) och är ett kraftigt verkande gift. Den 

används för brunering av järn, för brandskyddsimpregnering av trä, som förstärkare för 

fotobruk, som katalysator inom organisk kemi och för framställning av 

kvicksilver(II)oxid. (HSC 39) 

3. Kvicksilverjodider: 

a) kvicksilver(I)jodid (merkurojodid) HgI eller Hg2I2 utgör ett vanligen gult, ibland grön- 

eller rödaktigt pulver, som vanligen är amorft men som ibland kan vara kristallint. 

Denna förening är mycket giftig och obetydligt löslig i vatten. Den används vid 

organiska synteser. (HSC 39) 

b) kvicksilver(II)jodid (merkurijodid) HgI2 utgör ett kristallint, rött pulver och är mycket 

giftig samt nästan olöslig i vatten. Den används som förstärkare för fotobruk och vid 

kemisk analys. 

4. Kvicksilversulfider. Konstgjord kvicksilver(II)sulfid HgS är svart. Om den sublimeras 

eller upphettas tillsammans med alkalipolysulfider övergår den svarta sulfiden till ett rött 

pulver (röd kvicksilversulfid, konstgjord cinnober), vilket används som pigment i 

målningsfärger och i sigillack. Kvicksilver(II)sulfid kan också erhållas på våt väg och är 

då klarare i färgen men inte lika beständig mot ljus. Kvicksilver(II)sulfid är giftig. 

Numret omfattar inte naturlig kvicksilversulfid (cinnober) (nr 2617). 

5. Kvicksilversulfater: 

a) kvicksilver(I)sulfat (merkurosulfat) Hg2SO4 utgör ett vitt, kristallint pulver som med 

vatten ger oxidsulfat. Det används för framställning av kalomel och elektriska 

normalelement. 

b)kvicksilver(II)sulfat (merkurisulfat) HgSO4. utgör i vattenfritt tillstånd en vit, kristallin 

massa som svartfärgas av ljus; hydratiserat (med 1 HO) förekommer det som kristallina 

flingor. Det används för framställning av kvicksilver(II)klorid och andra salter av tvåvärt 

kvicksilver, inom guld- och silvermetallurgin etc. 

c) kvicksilver(II)oxidsulfat HgSO4 . 2HgO. (HSC 39) 

6. Kvicksilvernitrater. 

a) kvicksilver(I)nitrat (merkuronitrat) HgNo3 . H2O är giftigt och bildar färglösa 

kristaller. Det används vid förgyllning, inom medicinen, av hattmakare för behandling 

av hår före filtningen (aqua fortis), för framställning av kvicksilver(I)acetat etc. 

b) kvicksilver(II)nitrat (merkurinitrat) Hg(NO3)2 är ett hydratiserat salt (i allmänhet med 

2 H2O). Det förekommer som färglösa kristaller eller som vita eller gulaktiga plattor 

och är giftigt samt delikvescent. Kvicksilver(II)nitrat används vid hattillverkning och 

vid förgyllning. Det används också som hjälpmedel vid nitrering och som katalysator 

vid organiska synteser, för framställning av kvicksilverfulminat (knallkvicksilver) och 

kvicksilver(II)oxid etc. (HSC 39) 

c) kvicksilvernitratoxider. (HSC 39) 

7. Kvicksilvercyanider: (HSC 39) 

a) kvicksilver(II)cyanid (merkuricyanid) Hg(CN)2. (HSC 39) 

b) kvicksilver(II)cyanidoxid Hg(CN)2 . HgO. (HSC 39) 

8. Cyanomerkurater av oorganiska baser. Kaliumcyanomerkurat bildar färglösa kristaller 

som är lösliga i vatten. Denna förening, som är giftig, används för foliering av glas. 

9. Kvicksilver(II)fulminat (knallkvicksilver) med den sannolika sammansättningen 

Hg(ONC)2 bildar giftiga, vita eller gulaktiga, nålformiga kristaller, som är lösliga i 

kokande vatten. Det exploderar under avgivande av röda ångor. Det förvaras i 

vattenfyllda behållare av andra ämnen än metall. 

10. Kvicksilvertiocyanat (merkuritiocyanat) Hg(SCN)2 utgör ett vitt, kristallint pulver som är 

obetydligt lösligt i vatten. Saltet, som är giftigt, används inom fotografin för att förstärka 

negativ. 

28:91 

Ny version 2007

11.Kvicksilverarsenater. Kvicksilver(II)ortoarsenat Hg3(AsO4)2 utgör ett blekgult, 

vattenolösligt pulver som används i skeppsbottenfärger. 

12. Dubbla eller komplexa salter: 

a) klorid av ammonium och kvicksilver (ammoniumkloromerkurat, 

ammoniumkvicksilver(II)klorid) utgör ett vitt, kristallint pulver som är tämligen lösligt i 

varmt vatten. Saltet, som är giftigt, används inom pyrotekniken. (HSC 39) 

b) kopparkvicksilverjodid (kopparjodomerkurat) är ett mörkrött pulver som är olösligt i 

vatten. Saltet är giftigt och används för påvisande av temperaturförändringar. 

13. Aminokvicksilver(II)klorid (kvicksilveramidoklorid) HgNH2Cl. utgör ett vitt pulver och 

blir grå- eller gulaktig under inverkan av ljus. Den är giftig och olöslig i vatten. 

Aminokvicksilver(II)klorid används inom pyrotekniken. (HSC 39) 

14. Kvicksilverlaktat, som är ett salt av mjölksyra. 

15.Kvicksilverorganiska föreningar. Dessa föreningar innehåller en eller flera 

kvicksilveratomer och särskilt gruppen –Hg.X, där X är en oorganisk eller organisk 

syraåterstod. 

De viktiaste är: 

a) Dietylkvicksilver. 

b) Difenylkvicksilver. 

c) Fenylkvicksilver(II)acetat. 

16. Hydrokvicksilverdibromfluorescein. 


a) kvicksilver (nr 2805 eller 30 kap.); 

b) amalgamer av ädla metaller, amalgamer innehållande både ädla och oädla metaller (nr 

2843) eller amalgamer som består helt av oädla metaller (nr 2853). 

2853 Andra oorganiska föreningar (inbegripet destillerat vatten och 

ledningsförmågevatten samt vatten av motsvarande renhetsgrad); flytande luft 

(även med ädelgaserna avlägsnade); komprimerad luft; amalgamer, med 

undantag av amalgamer av ädla metaller 

A. Destillerat vatten och ledningsförmågevatten samt vatten av motsvarande 

renhetsgrad 

Detta nummer omfattar endast destillerat vatten, omdestillerat vatten, elektroosmotiskt vatten, 

ledningsförmågevatten och vatten av motsvarande renhetsgrad, inbegripet vatten som är 

behandlat med jonbytare. 

Numret omfattar inte naturligt vatten, även filtrerat, steriliserat, renat eller avhärdat (nr 

2201). Vatten som föreligger som medikament i avdelade doser eller i förpackningar för 

försäljning i detaljhandeln klassificeras enligt nr 3004. 

B. Diverse oorganiska föreningar 

Oorganiska kemiska föreningar som inte är nämnda eller inbegripna någon annanstans 

omfattas också av detta nummer (inbegripet vissa kolföreningar som är upptagna i anm. 2 till 

detta kapitel). 

Bland hithörande produkter kan nämnas: 

1. cyan och halogenföreningar av cyan, t.ex. cyanklorid CNCl; cyanamid och metallderivat 

av cyanamid (andra än kalciumcyanamid – nr 3102 eller 3105); 

2. oxidsulfider av ickemetaller (av arsenik, kol eller kisel) och klorosulfider av ickemetaller 

(av fosfor, kol etc.). Tiokarbonylklorid (tiofosgen, koldiklorsulfid) CSCl2 framställs 

genom inverkan av klor på koldisulfid och utgör en tårretande, röd vätska med stickande 

lukt. Den sönderdelas av vatten och används vid organiska synteser; 

3. alkaliamider. Natriumamid NaNH2 framställs genom inverkan av upphettad ammoniak på 

en blynatriumlegering eller genom att leda gasformig ammoniak över smält natrium. Den 

bildar en rosafärgad eller grönaktig kristallin massa som sönderdelas av vatten. 

Natriumamid används vid organiska synteser och för framställning av azider, cyanider etc. 

28:92

Amider av kalium och andra metaller förekommer också; 

4. fosfoniumjodid, som framställs t.ex. genom kemisk omsättning av fosfor, jod och vatten. 

Den utgör ett reduktionsmedel; 

5. triklorsilan (SiHCl3) som framställs genom en reaktionen mellan väteklorid (klorväte) 

HCl och kisel. Det används för framställning av kiseldioxid och kisel av hög reningsgrad. 

C. Flytande luft och komprimerad luft 

Inom handeln förekommer flytande luft i kärl av stål eller mässing med isolerande 

vakuummantel. Flytande luft kan förorsaka svåra brännskador och göra mjuka organiska 

material spröda. Den används för framställning av syre, kväve och ädelgaser genom 

fraktionerad destillation. På grund av att den förflyktigas snabbt används den som kylmedel 

på laboratorier. Blandad med träkol och andra produkter utgör den ett kraftigt sprängämne 

som används vid gruvdrift. 

Detta nummer omfattar också: 

1. flytande luft från vilken ädelgaserna har avlägsnats; 

2. komprimerad luft (tryckluft). 

D. Amalgamer, med undantag av amalgamer av ädla metaller 

Kvicksilver bildar amalgamer med åtskilliga oädla metaller (alkalimetaller och alkaliska 

jordartsmetaller, zink, kadmium, antimon, aluminium, tenn, koppar, bly, vismut etc.). 

Amalgamer kan framställas genom att direkt sammanföra metallerna med kvicksilver, 

genom elektrolys av metallsalter under användning av kvicksilverkatod eller genom elektrolys 

av ett kvicksilversalt med den oädla metallen som katod. 

Amalgamer som har erhållits genom elektrolys och destillerats vid låg temperatur används 

för framställning av pyrofora legeringar, vilka är mera reaktionsbenägna än sådana som har 

erhållits vid högre temperatur. De används även vid framställning av ädla metaller. 

1. Amalgamer av alkalimetaller sönderdelar vatten under mindre värmeutveckling än de rena 

metallerna och är därför bättre reduktionsmedel än dessa. Natriumamalgam används för 

framställning av väte. 

2. Aluminiumamalgam används som reduktionsmedel vid organiska synteser. 

3. Kopparamalgam som är försatt med mindre mängd tenn används för dentalbruk. 

Kopparamalgamer utgör metalliska bindemedel som mjuknar vid upphettning. De lämpar 

sig för gjutning och för reparation av porslin. 

4. Zinkamalgam används i batterier för att förhindra korrosion. 

5. Kadmiumamalgam används för dentalbruk och vid framställning av volframtråd av sintrad 

metall. 

6. Antimontennamalgam används för "bronsering" av gips. 

Numret omfattar inte amalgamer av ädla metaller, även innehållande oädla metaller (nr 

2843). Föreningar av kvicksilver, andra än amalgamer klassificeras enligt 2852. 

28:93 

Ny version 2007

28:94

Sjätte avdelningen Produkter av kemiska och närstående ... - Taric

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?