SDS-master 4.1.5

More documents

Recommendations

Info

KULTUR SYDSVENSKANh Kulturchef: Rakel Chukri Redaktionssekreterare: Camilla Sylvan B4 E-post: kultur@sydsvenskan.se Postadress: Kultur, Sydsvenskan, 205 05 Malmö Onsdag 17 oktober 2012 Jake Bugg-hyllan Äkthetsbevis, tack! ■ Är han Nottinghams Bob Dylan? Eller Sherwoodskogens Ulrik Munther? För han är väl inte resultatet av något som Everly Brothers fick ur sig under sin comebackturné år 1993 mellan norra Englands kabaréscener? Svårt att säga. Helt säkert är att han är Jake MALENA FORSARE teaterkritiker Politik i rörelse. Tron på den politiska scenen föds på nytt på Dansstationen. Jag pratar politisk teater i en foajé tillsammans med en veteran. Vi konstaterar att hans vittnesbörd från sjuttiotalet påminner om 2012: plötsligt ser det ut som om alla vill vara politiska, så politiska som det bara går. Fast med tanke på att publiken oftast delar åsikt med utövarna, är det osäkert om den politiska teatern har någon reell verkan. Eller om den lika gärna landar i underhållning för redan invigda. Jag vandrar mellan scenerna i ett regnsprängt Malmö, drabbad av en kliande misstanke. Tänk om slagorden och de politiska begreppen inte alls formulerar politiken på scengolven? Tänk om programbladstexterna inte aktiverar, utan tvärtom passiviserar? Ja, tänk om en föreställnings retorik om sig själv inte är sanningen, utan snarare döljer en annan och mycket viktigare berättelse? Är det inte då vår uppgift att komma den sanningen på spåren? Jag provar att leka skugga åt Baz Kershaw, teaterforskaren som intresserat sig för applådtack. Kershaw menar att vi ofta ser applådens styrka som tecken på framgång, medan applåder (för att inte tala om stående ovationer) lika gärna kan betraktas som ett uttryck för att publiken inte vågar göra motstånd. En tidig söndagseftermiddag sitter jag så med en sexåring i knäet och simultantolkar den danska gruppen Åben dans, som i dagarna gästat Dansstationen med ”Jag vet var din hus den bor”. Temat är gränser: mellan länder, mellan männi skor. Sexåringen är upprymd, för en av dansarna därframme liknar ju Michael Jackson lite grand, när han diggar till tyst musik och ljuset är släckt. Fast sen liknar han inte popstjärnan som dog av ensamhet längre. Med utgångspunkt i bilden av en namnlös ö i en vid ocean förmedlas istället ett litet stycke kolonialistiskt arv för försko leklassbarn och andra. Där vita ville använda svarta som arbetskraft, men några bröt sig ur, fick barn, lyckades fly. Så blir det äntligen tillfälle att konkretisera vårt krångliga samtal där hemma, om det problematiska i att ”leka slav”. Från danska gruppen Åben dans gästspel på Dansstationen med ”Jag vet var din hus den bor”. FOTO: PER MORTEN ABRAHAMSEN ”Jag vet var din hus den bor” är politik i rörelse, gestaltad av tre dansare i drivor av bruna flyttlådor. Stämningen är hotfull; kroppar sträcker sig över osynliga stängsel, men hålls tillbaka av tjutande larm. Dansaren som hade tur och slapp gestalta Michael Jackson bär runt på en kudde, utan att hitta någonstans att sova. På lådornas sidor projiceras en sepiafärgad gatuvy som raderas av ett sterilt bostadskomplex. I springorna inuti den snillrika konstruktionen av papplådor, vars betydelse glider från privat compact living till torn som rasar genom rum, historia och geografi, tränger till slut en spretande handflata fram. Det blir till en naken gest om solidaritet, formulerad bortom språkets gränser. Och som får mig att för en stund tro på den politiska scenens omstörtande effekt. Bugg, att han ännu är i tonåren och att hans fan Liam Gallagher ännu inte lyckats krama ihjäl honom. Om han är brådmogen? Klart han är. Har han talang? Otvivelaktigt. Är vi härmed klara? Inte. Vi måste ställa Frågan: Är han äkta? Inte om man med en äkta artist avser en sådan som aldrig säljer sig – vilket fans till äldre musik gärna gör. Så passande då att Jake Bugg valde att sälja sin låt ”Country Song” till just bryggeriet Greene King, som använt den i en reklamfilm där den rustika miljön och skådespelarnas insatser indikerar gammaldags hederlighet och tradition. Reklamprodukten? Bryggeriets IPA. Som stilenligt nog är en väldigt vattnig och inte på något vis autentisk IPA. HÅKAN ENGSTRÖM ■ RECENSION Digital Vertigo Entreprenören Andrew Keen har gjort sig själv till en av den digitala revolutionens mest läsvärda och roliga motröster. Andreas Ekström har läst hans senaste bok. ■ Med ”The Cult of the Amateur” svor internetentreprenören Andrew Keen i kyrkan på ett alldeles strålande vis. Boken väckte stor uppståndelse för fem år sedan, trots att den egentligen inte var kontroversiell. Allt Andrew Keen gjorde var att raljant och roligt ifrågasätta en rådande diskurs, den att glada amatörer i gratisrevolutionens spår kommer att skapa precis lika bra konst, musik och romaner som proffs. Nu gör han om samma trick. Med årets bok, den uppmärksammade ”Digital Vertigo” beskriver engelsmannen Keen – baserad i Silicon Valley – vår tids besatthet av sociala nättjänster. Den här gången har han tagit lärdom av den bitvis massiva kritik han fick förra gången. Underbyggnaden är bättre, hans exempel är fler. Inledningsvis är det själva massan som blir Andrew Keens bästa argument. Bara genom att lista och gå igenom tjänst efter tjänst visar han hur landet ligger i Silicon Valley just nu: de sociala tjänsterna ska bygga framtidens förmögenheter. Alla tror det. Alla springer på den bollen. Och det i sig är skäl nog att vara vaksam. Dels eftersom ”för mycket” kapital satsas på en alltför homogen nätutveckling, när alla riskkapitalister tror att det bara finns ett svar på frågan om framtiden. Dels eftersom nästan alla effektiva sociala tjänster levereras med ett inbyggt villkor: en detaljerad kartläggning av varje användare. Det måste ju inte i sig vara farligt, inte så länge varje användare har klart för sig hur det funkar. Det är bara uppenbart att alltför många inte vet det. Keen har gott om exempel som visar hur det kan gå i sådana fall – både sorgliga och skrämmande. Men i dessa exempel finns också hans stora svaghet som agitator. Han tenderar att argumentera anekdotiskt. Och läser man honom parallellt med öppenhetsutopikern Jeff Trodde du att botten var nådd – det finns alltid en under. STIG JOHANSSON Nätsoppans salt BOKEN Andrew Keen Digital Vertigo – how today’s online social revolution is dividing, diminishing and disorienting us. St Martin’s Press. ■ Detta är den sista av tre recensioner av aktuella böcker om den digitala revolutionen. ”Myten om internet” publicerades 8.10, ”Såld på nätet – priset du betalar för gratis” 11.10. Jarvis, vars senaste bok ”Public Parts” i allt väsentligt målar en rakt motsatt världsbild, får han svårt att hålla sträck alla gånger. (Men det finns ju lättare motståndare: Andrew Keens humanioratryfferade intelligens gör till exempel mos av Facebookgrundaren Mark Zuckerbergs ytliga programmerarinstinkter om människosläktets behov.) Jag är inte så förtjust i Keens överanvändning av tunga filosofer – att strössla med citat från de lärde blir inte så meningsfullt, inte utan en kraftfull och tydlig tillämpning av idéerna. Men i kraft av livserfarenhet och en fin journalistisk grundinstinkt lyckas Andrew Keen ändå skriva en infallsrik text som, om det inte hade varit för det goda humöret, hade kunnat gå till historien som en av decenniets stora ”party poopers” för de av sociala medier besatta entreprenörerna. Nu blir den i stället en rimlig motröst, precis det salt som varje soppa behöver. ANDREAS EKSTRÖM medarbetare på kulturredaktionen
SYDSVENSKANh Redigering: KULTUR Onsdag 17 oktober 2012 Susanne Calogero Nobelprishyllan Julafton för smal litteratur ■ Läcker Svenska Akademien? Debatten återkommer varje år, lika säkert som julafton. Men frågan är ju i praktiken redan besvarad. I en enkät i DN förra veckan svarade Ebba Witt-Brattström (litteraturvetare och hustru till akademiledamoten ■ RECENSION Kaddish på motorcykel Leif Zern, teaterkritiker på Dagens Nyheter, tidigare kulturchef på Expressen. FOTO: CHRISTINE OLSSON ■ Sankt Paulsgatan i Stockholm, sommaren 1950. Där fanns en östjudisk synagoga – en shul – osynlig för den oinvigde. Leif Zern, som föddes 1939, beskriver hur gamla män i mörka yllekostymer gick dit med små hastiga steg – ”som om de ville göra sig osynliga för världens blickar”. Det är en av många bilder som bränner sig fast i Zerns magnifika återblick på sin uppväxt i efterkrigs-Sverige, ”Kaddish på motorcykel”. Äldre män som hastar fram, för att göra sig osynliga. Bakom orden en avgrund. Det slår mig att inte en enda tår föll under läsningen. Efteråt, när berättelsen sjunker in, sitter jag och gråter. För Leif Zerns släktingar som ”alla levt i skräck, fast inte på ytan”. För familjen som högg av Zernjaffsky och behöll det mer neutrala Zern. För barnet Leif som kallades judejävel på skolgården, som undrade var familjen kom ifrån men aldrig fick svar från föräldrarna. För den äldre Leif som med den judiske filosofen Edmond Jabès ord krasst konstaterar: ”Fråga inte främlingen varifrån han kommer utan vart han är på väg.” Jag gråter för att Zern har skrivit en kaddish – en bön – för diasporan vars Horace Engdahl) såhär på frågan vem hon trodde skulle få priset: ”Det kan jag inte svara på, eftersom jag vet vem som får Nobelpriset i år”. Den kinesiska statstelevisionen avslöjade dessutom flera dagar i förväg att de för första gången inbjudits till Börshu- Leif Zern berättar magnifikt om sin judiska uppväxt i Stockholm på 1950-talet, skriver Rakel Chukri. Hemma i hemlöshet känsla av tillhörighet alltid paras med en känsla av hemlöshet. Bytt är bytt och kommer aldrig åter. Leif Zern, till vardags teaterkritiker på Dagens Nyheter, berör inte tiden före släktingarnas flytt till Sverige – det konstateras bara att släkten en gång varit mycket större. Det är genom att lägga pussel av barndomsminnena från Söder som han försöker förstå sin fader Simon, en man som lever ”som en goj på semestern” och äter kräftor trots att det inte är kosher. Han köper en ödlegrön motorcykel för att köra från sommarhuset till synagogan för att läsa kaddish över sin döda mamma och drömmer om en egen butik för herrkläder, men sliter ut kroppen i en kiosk. Fadern Simon är mångkulturell och assimilerad på samma gång. Han kan inte beskrivas som troende men håller fast vid de religiösa riterna för att ”bygga ett rum av helighet kring livet”. Leif Zern blir själv kvar i församlingen på grund av sin pappa: ”Utan ritualer blir vi inte bättre än djur, dömda att vegetera och överleva. Utan gränser blir vi vilsna i oss själva.” Jag nickar flera gånger i medhåll, få saker känns så hemma som att andas in rökelse under en syrisk-ortodox BOKEN Leif Zern Kaddish på motorcykel. Albert Bonniers förlag. set för tillkännagivandet. ”Är det dags för Mo Yan?”, frågade man. Att Svenska Akademien på ett eller annat sätt läcker är ganska givet. Sanningen är väl att det också tjänar ett syfte. Hela diskussionen om läckor och odds och mystiska gudstjänst – det är dofterna, sångerna och åsynen av mina lockhåriga släktingar som värmer hjärtat, inte påminnelsen om den gud jag inte längre tror på. Att ha ett sekulariserat förhållningssätt till en religiöst marinerad kultur skapar en klyfta i tillhörigheten. Därför måste det få förbli en gåta att Leif Zerns pappa åt ickekosher kräftor och att mamman som konverterade till judendomen smygåt paltbröd och fläsk. De finstämda porträtten påminner om Stephan Mendel-Enks underbara debutroman ”Tre apor” (2010) om tre judiska generationer i Göteborg. Även där behandlades kulturkrockar, men mer sorglustigt än hos Zern: Hotas den judiska kulturen av en julgran i vardagsrummet? Är Sverige antisemitiskt som inte röstar på Israel i Eurovision Song Contest? Går man tillbaka till citatet ”Fråga inte främlingen varifrån han kommer utan vart han är på väg”, inser man att där finns en inneboende paradox: är verkligen framtiden så viktig när främlingen knappt vet var eller vad han är i nuet, sliten mellan olika kulturer? Leif Zern skildrar den kampen både ömsint och med stort allvar. Liksom Göran Rosenberg i sin senas- B5 uttalanden har ju i hög grad gjort priset till vad det numera är: en rätt oslagbar mediecirkus. En mer relevant fråga vore kanske: Är detta vad vi vill att Nobelpriset i litteratur ska vara? Mitt svar: Ja, varför inte? Den smala litteraturen kanske till och med mår bra av lite kvällstidningsrubriker en gång om året. PATRIK SVENSSON te bok tar Zern upp namnens betydelse, att efterkrigstidens judiska barn i Sverige fick namn som ”inte passade till deras efternamn”. De hette Göran, Lasse, och Karl-Otto i stället för Salomon, Moshe och Benjamin. Leif fick heta just Leif, i stället för Leib som sin farfar ”och förvandlades i samma ögonblick till en annan”. Mina föräldrar gav också svenska namn till sina barn, för att hjälpa integrationen på traven, men jag klarade bara av att heta Lena i nitton år. Sedan tog jag tillbaka min farmors namn. Och liksom Leif Zern är jag – som så många andra i diasporan – jagad av mina föräldrars ouppfyllda drömmar. Det är hjärtskärande att Zern i slutet av boken kopplar faderns depression till klädbutiken som aldrig öppnades. Som om han tror att fadern skulle ha blivit hel av det. Vi längtar alla efter en nyckel till våra föräldrars inre, efter ett lyckligt slut. Kanske måste man nöja sig med, som Zern skriver i boken, att vara ”trygg med att inte vara trygg, inte veta exakt”. Att omfamna vagheten kan ge lindring, hur sorgligt det än låter. RAKEL CHUKRI Sydsvenskans kulturchef
Page 1 and 2: Redigering: Petter Bjerregaard SYDS
Page 3: SYDSVENSKANh KULTUR & NÖJEN Onsdag
Page 7 and 8: SYDSVENSKANh Redigering: MUSIK Onsd
Page 9 and 10: SYDSVENSKANh PERSONLIGT B9 Onsdag 1
Page 11 and 12: Onsdag 17 oktober 2012 Visas 20/10
Page 13 and 14: Onsdag 17 oktober 2012 Företagsann
Page 15 and 16: Onsdag 17 oktober 2012 MEDDELANDEN
Page 17 and 18: Onsdag 17 oktober 2012 TJEJJOUREN I
Page 19 and 20: OSS EMELLANoI Sydsvenskan sedan 191
Page 21 and 22: SYDSVENSKANh TV & RADIO B21 Onsdag
Page 23 and 24: SYDSVENSKANh På följande text-tv-

SDS-master 4.1.5

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?