SDS-master 4.1.5
SDS-master 4.1.5
SDS-master 4.1.5
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
SYDSVENSKANh Redigering:<br />
MUSIK<br />
Onsdag 17 oktober 2012<br />
Amanda Pietersen<br />
ALBUM POP<br />
HHH<br />
Pernilla Andersson<br />
Det är en spricka i allt,<br />
det är så ljuset kommer in<br />
(Metronome/Warner)<br />
Hundra spelningar på ett<br />
år? Pernilla Andersson lever<br />
det mångmilaliv som<br />
romantiserats av manliga<br />
sångberättare och deras<br />
fans ända sedan perserna<br />
strängade sin första luta.<br />
Hon är en fullfjädrad musiker<br />
och arrangör; hennes<br />
hand är lätt, rösten smidig.<br />
Men berättaren? Hon är<br />
nästan alltid bäst när hon<br />
resolut griper tag i en berättelse,<br />
hennes egen eller<br />
andras. Berättar rakt och<br />
enkelt, om en vän som<br />
misshandlas eller om en<br />
strippa hon mött. Eller, för<br />
den delen, för ett talspråkigt<br />
resonemang som i ”Jag<br />
är enkel på det viset”.<br />
Men minst lika ofta blir<br />
hennes låtar till kataloger<br />
av osorterade metaforer.<br />
Hennes ärende når fram<br />
ändå, men språket dör<br />
längs vägen. Synd på så<br />
grann radiopop.<br />
HÅKAN ENGSTRÖM<br />
■ Bästa spår: Kom regn<br />
Pernilla Andersson. Donald Fagen. Brandy.<br />
ALBUM R&B<br />
HHH<br />
Donald Fagen<br />
Sunken Condos<br />
(Warner)<br />
Det börjar med en rätt trist<br />
låt om den slanka unga<br />
”sak” som en snart pensionsmässig<br />
Fagen struttar<br />
runt med; ett textnerköp.<br />
Men redan i ”I’m Not the<br />
Same without You” är vår<br />
hjälte tillbaka i klassiskt<br />
syrligt slag, när han till ett<br />
snärtigt beat vänder på det<br />
uttjatade temat och meddelar<br />
att han mår bättre än<br />
någonsin nu när partnern<br />
packat sig iväg.<br />
”Sunken Condos” är varken<br />
det bästa eller sämsta<br />
från Donald Fagens solokarriär.<br />
Sofistikerad hotellbarsmusik<br />
varvas med inspirerade<br />
stunder; samma<br />
spår kan ha sunkig text och<br />
genomfräck musik.<br />
Allra bäst blir det, som<br />
vanligt i Steely Dansällskap,<br />
när starka känslor<br />
och en blueslåga tillåts<br />
skära igenom den polerade<br />
ytan. Som i mollbluesen<br />
”Weather in My Head”, plattans<br />
”enklaste” låt.<br />
ALEXANDER AGRELL<br />
■ Bästa spår: Weather in My<br />
Head<br />
ALBUM R&B<br />
HHHH<br />
Brandy<br />
Two Eleven<br />
(RCA/Sony)<br />
Brandy diskografi är en<br />
ovanligt jämn historia: sen<br />
1995 har hon släppt en stadig<br />
ström av bra soul med<br />
2004 års ”Afrodisiac” som<br />
hittills största stund. Men<br />
”Two Eleven” är inte bara<br />
bra, den är en triumf: en av<br />
tiotalets finaste, mest moderna<br />
R&Bplattor (med<br />
sega Chris Brownduetten<br />
”Put It Down” som enda<br />
svaga länk).<br />
Till skillnad från den<br />
klipskt arrangerade maskinpop<br />
som till exempel<br />
Rihanna håller på med är<br />
”Two Eleven” en genuin<br />
R&Bplatta – mycket för<br />
att Brandy sångtekniskt<br />
alltjämt bottnar djupt i<br />
soulmusiken, och aldrig<br />
hamnar i scenariot där<br />
hennes röst reduceras till<br />
utsmyckning ovanpå ball<br />
produktion. Se bara till att<br />
skaffa deluxeutgåvan med<br />
den Anita Bakerklingande<br />
”Music”. Höstens soullåt,<br />
varken mer eller mindre.<br />
ANNA HELLSTEN<br />
■ Bästa spår: Music<br />
FOTO: JESSICA GOW/SCANPIX<br />
ALBUM ROCK<br />
HHH<br />
Jason Lytle<br />
Dept. of Disappearance<br />
(Anti)<br />
Grandaddys comebackturné,<br />
som nådde Malmöfestivalen,<br />
kom aldrig i vägen<br />
för Jason Lytles solokarriär<br />
som fortlöper som<br />
om inget avgörande hänt.<br />
Det som verkar spela mest<br />
roll för Lytle – som oavsett<br />
sammanhang skapar sävlig,<br />
sorgsen, milt majestätisk<br />
musik där optimistiskt<br />
klingande melodier<br />
ger texternas civilisationspessimism<br />
en match – är<br />
att han lämnat uppväxtens<br />
Modesto och slagit sig till<br />
ro med familjen i Montanas<br />
bergstrakter.<br />
Han sjunger varmt om<br />
den intima sfären – ”what’s<br />
wrong with the safe and<br />
warm?” – men låter ändå<br />
mer resignerad än på allvar<br />
tillfreds. Vemodet är<br />
kvar på tronen, upphöjt av<br />
den där udda kombinationen<br />
av mjukrock och syntbloppande<br />
som låter som<br />
en varudemonstration av<br />
en antik synthesizer.<br />
HÅKAN ENGSTRÖM<br />
■ Bästa spår: Gimme Click<br />
Gimme Grid<br />
ALBUM POP<br />
HHH<br />
Rickard och Juvelerna<br />
Rickard och Juvelerna<br />
(A West Side Fabrication)<br />
Göteborgsband som sjunger<br />
på svenska ställs inte<br />
sällan inför ett val: antingen<br />
fjärma sig så långt ifrån<br />
alla Håkan Hellströmreferenser<br />
som det går, eller<br />
anamma Hellströmarvet<br />
fullt ut.<br />
Rickard och Juvelerna<br />
väljer det senare alternativet.<br />
De anlitar Daniel Gilbert<br />
som producent och<br />
musiken pendlar mellan<br />
ivrig gitarrpop och skröpligt<br />
storslagna ballader.<br />
Förutsägbart? Delvis, men<br />
låtarna är ändå för bra för<br />
att avfärdas som pastischer<br />
och i texterna formulerar<br />
sångaren Rickard Nilsson<br />
sina egna drömmar.<br />
Fast några textrader anspelar<br />
förstås direkt på<br />
före bildens låtar, som när<br />
Nilsson sjunger att ”Göteborg<br />
har fått oss på knä/vi<br />
var nere knappt uppe på<br />
fem”.<br />
ANDERS JADERUP<br />
■ Bästa spår: Stjärnorna och<br />
juvelerna<br />
FOTO: WARNER MUSIC<br />
ALBUM ROCK/FUSION<br />
HHHH<br />
Paul Gilbert<br />
Vibrato<br />
(Music Theories/Mascot)<br />
I vissa läger förblir Paul<br />
Gilbert den där killen som<br />
levererar strömlinjeformad<br />
arenarock med bandet<br />
Mr Big, men denna<br />
gitarrfantom är rätt mycket<br />
mång sidigare än så. Här<br />
anknyter han till Jeff Becks<br />
fusion period: hårt arrade<br />
låtar, med komplicerade<br />
taktskiften, som ändå andas<br />
och flyter.<br />
På förrförra årets metalplatta<br />
”Fuzz Universe” föll<br />
han för frestelsen att uppvisningsspela,<br />
men här är<br />
alltsammans musikaliskt<br />
motiverat. Han verkligen<br />
samspelar med sitt precisionsband,<br />
och ut kommer<br />
lekfull och hårt svängande<br />
musik med blues i botten.<br />
Roligast överlag är instrumentalspåren<br />
(”Blue Rondo<br />
à la Turk”!), men han övertygar<br />
också i Todd Rundgrenmässigaprogramförklaringen<br />
”Atmosphere On<br />
the Moon”.<br />
HÅKAN ENGSTRÖM<br />
■ Bästa spår: Rain And Thunder<br />
And Lightning<br />
ALBUM JAZZ<br />
HH<br />
Isabella Lundgren<br />
It Had to Be You<br />
(Ladybird)<br />
Ingen musiker tjänar så<br />
mycket som en sångare<br />
på ett starkt personligt uttryck.<br />
Men när en sångare<br />
låter som någon annan blir<br />
det också desto tydligare.<br />
Isabella Lundgren är landets<br />
just nu mest uppskrivna<br />
unga jazzsångerska (det<br />
finns många) och fick nyss<br />
årets svenska Louis Armstrongstipendium.<br />
Det välproducerade<br />
debutalbumet med nästan<br />
bara standardballader drar<br />
bitvis mot New Orleansjazz<br />
och är fullt av goda insatser.<br />
Men jag kan inte stämma<br />
in i hyllnings kören, trots<br />
sångerskans genuina jazzkänsla<br />
och säkerhet i leveransen.<br />
Skivan ekar för mycket av<br />
en av 1900talet mest speciella<br />
röster, Billie Holidays.<br />
Här finns det snabba lilla<br />
vibratot, den nasala klangen,<br />
småtjocka s och likheter<br />
i fraseringen.<br />
ALEXANDER AGRELL<br />
■ Bästa spår: Blues in<br />
the Night<br />
ALBUM POP<br />
HHHH<br />
Chris Cohen<br />
Overgrown Path<br />
(Captured Tracks)<br />
Cohen har spelat gitarr<br />
bakom Ariel Pink och Cass<br />
McCombs, men visar sig behärska<br />
rätt mycket mer än<br />
så.<br />
Solodebuten är nio elegant<br />
komponerade låtar<br />
– okonventionella till formatet,<br />
men på popvis omedelbart<br />
tilldragande – där<br />
han mycket väl kan resa<br />
en vägg av preparerat oväsen<br />
eller tvinga sången och<br />
solo instrumenten att förhålla<br />
sig till signalen från<br />
en elgitarr i full distorsion,<br />
men kaos är inte hans grej.<br />
Tvärtom: detta är perfekt<br />
kontrollerad äventyrspop,<br />
där tyglarna är lösa och<br />
hårt spända om vartannat.<br />
Instängd disharmoni och<br />
statiska rytmer är där för<br />
att släppas ut och knytas<br />
upp.<br />
Cohens sångröst är vän<br />
och varm, vilket i spänstiga<br />
spår får honom att låta<br />
som Eggstone eller Gerard<br />
Loves Lightships med en<br />
släng av bossa.<br />
HÅKAN ENGSTRÖM<br />
■ Bästa spår: Monad<br />
FOTO: MATT SAYLES/INVISION/AP<br />
■ KRÖNIKAN<br />
Håkan<br />
Engström<br />
hakan.engstrom@sydsvenskan.se<br />
B7<br />
Inte alla kan göra<br />
eget av andras<br />
Det är något visst när respekterade veteraner<br />
vars rykte vilar på egna idéer och egna låtar<br />
plötsligt ger ut en samling tolkningar av låtar<br />
som de växte upp med.<br />
De tenderar att dyka upp när artisten haft en period<br />
av skrivkramp eller kommersiell stiltje.<br />
För två år sedan fick Brian Wilson infallet att göra<br />
ett album med Gershwinlåtar. Rosanne Cash hade nyss<br />
spelat in sångerna hennes pappa tvingat på henne.<br />
I år har vi fått höra Den amerikanska standardlåtboken<br />
tolkas av Paul McCartneys åldrande röst, och strax dök<br />
Neil Young upp med sin bisarra ”Americana”.<br />
Inget av det där blev särskilt bra.<br />
Nu hoppar också Jeff Lynne,
Change language