PDF-fil - Sveriges Radio

Torsdag 15 november 2001 kl 18.00 Torsdagsserien 

Berwaldhallen 

Konserten spelas in! 

Det är viktigt att inspelningen blir av högsta kvalitet 

även tekniskt. Här har du som konsertbesökare 

möjlighet att hjälpa till. 

Försök undvika att hosta. Om det är nödvändigt, 

gör det så diskret som möjligt. Glöm inte att 

stänga av personsökare, digitalklockor samt 

mobiltelefoner!! Fotografering och bandinspelning i 

salongen är inte tillåten. 

Sveriges Radios Symfoniorkester 

Konsertmästare: Jannica Gustafsson 

Presentatör: Niklas Lindblad 

Manfred Honeck, dirigent 

Matthias Goerne, baryton 

Frank Martin (1890-1974) 

Sechs Monologe aus Jedermann 

(Hugo von Hofmannsthal) 

-Ist alls zu End das Freudenmahl 

-Ach Gott, wie graust mir vor dem Tod 

-Ist als wenn eins gerufen hätt 

-So wollt ich ganz Vernichtet sein 

-Ja! Ich glaub: Solches hat er vollbracht 

-O ewiger Gott! O göttliches Gesicht! 

Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975) 

Symfoni nr 5 d-moll op 47 

-Moderato 

-Allegretto 

-Largo 

-Allegro non troppo 

Beräknad sluttid, 19.20 

3


Tempo, balans, klangfärg, rytm, 

och naturligtvis känsla. I Sveriges 

Radios Symfoniorkester finns en 

svindlande musikalisk kreativitet 

samlad i en enda stor klangkropp. 

De över hundra medlemmarnas 

såväl individuella som kollektiva 

kompetens gör de musikaliska möjligheterna 

i princip outtömliga och 

inspirerar varje år dirigenter, musiker 

och solister till unika prestationer. 


har sitt ursprung i "Waldimirs orkester" 

(Radiotjänst Dansorkester) som 

bildades 1936 och som 1948 antog 

namnet Radioorkestern. Orkestern 

utvidgades successivt under första 

delen av 1960-talet för att 1967 – 

i och med sammanslagningen med 

den dåvarande Underhållningsorkestern 

– bli en ensemble på över 

100 musiker under namnet Sveriges 

Radios Symfoniorkester. Sedan 

dess har orkestern utvecklats under 

internationellt kända och starka dirigentprofiler 

som Sergiu Celibidache, 

Herbert Blomstedt, Esa-Pekka 

Salonen och Evgenij Svetlanov till 

en ensemble i världsklass. 

Nu får den unge österrikaren 

Manfred Honeck förvalta arvet, och 

som tidigare bidrar 1:e gästdirigenten 

Mark Wigglesworth till den höga 

nivån på orkesterns prestationer. 

Dessutom besöker varje år ytterligare 

några av världens främsta 

solister och dirigenter orkestern och 

bjuder publiken på sina tolkningar 

ur en repertoar som spänner över 

4 

flera musikaliska stilar och sekler. 

Musik som de förmedlar till sin 

publik inte bara vid de många 

konserterna på hemmascenen Berwaldhallen, 

utan också genom sin 

omfattande turnéverksamhet och 

de många konserter som sänds i 

radio och TV. 

Orkestern har alltid tagit ett särskilt 

ansvar för nyskriven musik och 

uruppför årligen ett antal nya verk 

av både svenska och utländska 

kompositörer. Något som fått orkestern 

att utveckla en alldeles särskild 

förmåga att tolka samtidens musikaliska 

strömningar.

Manfred Honeck 

Manfred Honeck går nu in på 

sitt andra år som chefdirigent för 

Sveriges Radios symfoniorkester. 

Det första året innebar många 

härliga musikaliska upplevelser för 

publiken i Berwaldhallen och för 

TV- och radiopubliken ute i landet. 

Nu ser vi med tillförsikt fram emot 

det kommande spelåret. 

Honeck är alltid mycket förberedd 

och noga i sitt repetitionsarbete, 

vilket också avspeglar sig 

i slutresultatet. Det kunde även 

publiken i USA konstatera när 

Honeck ledde orkester och kör 

under en tvåveckors turné i februari. 

”En av de bästa konserter jag kan 

minnas” skrev recensenten i Washington 

Post efter Verdis Requeim. 

Manfred Honeck är född 1958 

i Österrike och har studerat vid 

Musikhögskolan i Wien. Men det 

som framförallt har präglat honom 

musikaliskt är de erfarenheter han 

har fått som altviolinist i både Wienerfilharmonikerna 

och i orkestern 

vid Wiener Staatsoper. 

Ganska snart insåg han att han 

ville ägna sig åt dirigering och fick 

bli assistent till Claudio Abbado i 

Gustav Mahlers Ungdomsorkester. 

1989 debuterade han vid Wiener 

Volksoper med inte mindre än tre 

uppsättningar. Strax efteråt ville 

man engagera den unge och begåvade 

Honeck vid Wiener Staatsoper 

och Berliner Staatsoper. 

Operan i Zürich insåg snabbt 

Honecks värde och knöt honom 

till sig 1992-1996. Under dessa år 

hann han också med att debutera 

med Wienerfilharmonikerna under 

Mozartveckan i Salzburg 1994 - en 

av många höjdpunkter i Honecks 

karriär. 

Sedan väntade debuter med 

orkestrar som bl a Dresdner 

Staatskapelle, Chicago Symphony 

Orchestra, BBC Symphony 

London, en orkester som han 

senare lett vid ett flertal Promskonserter 

i Albert Hall. 

1996 gästade Honeck för första 

gången La Scala. Konserterna blev 

så lyckade att han omedelbart blev 

återinbjuden. Ryktet om Honeck 

spred sig naturligtvis till många, 

och orkestrarna ställde sig på 

kö: Gewandhausorchester i Leipzig, 

Wiener Symphoniker, BBC Scottish 

Orchestra och många fler. En 

av dessa, MDR-Sinfonieorchester i 

Leipzig, knöt honom till sig som 

chefdirigent mellan 1996 och 1999. 

Efter ett lyckat gästspel på 

Den Norske Opera 1995, blev han 

dess musikchef 1997-98. I dag 

är Honeck är knuten till teatern 

som gästdirigent. 1996 fick Honeck 

hoppa in i stället för Mariss Jansons 

och leda en turné med Oslo filharmoniska 

orkester med bl a två BBC 

Promskonserter och konserter vid 

festivalerna i Edinburgh och Luzern. 

5

Det blev stor succé och han 

blev efteråt utsedd till deras förste 

gästdirigent, med vilka han debuterade 

vid Festspelen i Salzburg 

1999. Nu väntar fler engagemang 

världen över bland stora orkestrar 

som Deutsche Sinfonieorchester 

i Berlin, City of Birmingham 

Symphony Orchestra och många 

fler. 

Det är lätt att se att Manfred 

Honeck är en mycket uppskattad 

och efterfrågad dirigent världen 

över, som vi har förmånen att ha 

knuten till oss i Berwaldhallen. Curt 

Carlson vid Sveriges Radio P2 var 

med på konserterna under USA-turnén 

och ger följande omdöme om 

Honeck, ett omdöme som det är 

lätt att instämma i: 

– Denne genommusikaliske dirigent 

arbetar hela tiden utifrån en 

vision; han kombinerar känsla och 

inlevelse med stor precision och 

jag tycker att han är en av dessa 

stora dirigenter som förmår skapa 

en levande och engagerad tolkning. 

Honeck älskar fram musiken snarare 

än att slå fram den! 

6

Matthias Goerne 

Matthias Goerne är född 1967 i 

Weimar. 1985 började han studera 

sång på allvar för storheter som 

Dietrich Fischer-Dieskau och Elisabeth 

Schwarzkopf. När han var 18 

år, blev han inbjuden till Leipzig av 

Kurt Masur att delta i ett framförande 

av Matteuspassionen. Efter 

detta följde flera inbjudningar av 

framstående dirigenter och orkestrar. 

Hans tolkning av Mahlers 

Des Knaben Wunderhorn med 

Deutsches Sinfonie Orchester 

under ledning av Ashkenazy, gav 

genklang i musikvärlden och Goernes 

internationella karriär satte fart. 

När han framförde Schuberts 

tre sångcykler i Wigmore Hall i 

London, möttes han av en entusiastisk 

publik. Och han fick ett 

lika varmt mottagande i Amsterdam, 

Philadelphia, San Francisco, 

Prag, Köpenhamn och Paris. En 

speciell höjdpunkt i Goernes karriär 

var framförandet av Wolfs sånger 

1997 med Riccardo Chailly och 

Concertgebouw, en samarbete 

som senare resulterade i en skiva. 

1997 gjorde Goerne stor succé 

med Schuberts Winterreise tillsammans 

med pianisten Alfred 

Brendel, som inte hade ackompanjerat 

någon sedan samarbetet 

med Dietrich Fischer-Dieskau. Förra 

säsongen framförde de bägge förutom 

Winterreise även Schwanengesang 

på ett succéfylld turné. 

Även om Goerne föredrar konsertestraden 

har han också arbetat 

med opera. Bl a gjorde han 1993 

stor succé i Henzes opera Der Prinz 

von Homburg i Zürich. Mellan 1993 

och 1995 tillhörde han ensemblen 

vid operan i Dresden och 1997 

debuterade han vid festspelen i 

Salzburg som Papageno i Trollflöjten. 

Ett år senare gestaltade han 

samma roll på Metropolitan, och 

senare vid festspelen i Salzburg. 

1999 debuterade han som Wozzeck 

vid operan i Zürich. 

Goerne framträder i dag på 

estrader hela världen och samarbetar 

regelbundet med dirigenter 

som Ashkenazy, Abbado, Honeck 

och Norrington. Goernes egna konserter 

har också gett honom möjlighet 

att samarbeta med kollegor 

som Ann Sofie von Otter, Barbara 

Bonney och pianister som t ex Leif 

Ove Andsnes och Eric Schneider. 

Matthias Goerne har också 

spelat in en rad skivor som 

har fått många positiva recensioner. 

Hans solodebutskiva med 

Schubertsånger från 1997 blev 

belönad med utmärkelser som 

Diapason D’or i Frankrike och 

Echo Klassik i Tyskland. I våras 

spelade Goerne in en skiva med 

tyska romanser tillsammans med 

Manfred Honeck och Sveriges 

Radios Symfoniorkester. 

7

Frank Martin 

Sechs Monologe aus Jedermann 

Schweizaren Frank Martin började 

komponera när han var åtta 

år gammal. Men trots att han redan 

i tonåren visste att han ville ägna 

sig åt musik, började han studera 

matematik och fysik i stället. Det 

var vad hans föräldrar önskade. 

Men han avslutade aldrig sin utbildning. 

I stället träffade han Emile 

Jacques-Dalcroze, rytmikpedagogikens 

grundare, och började studera 

vid rytmik-institutet. Så småningom 

blev han själv lärare där. Han fördelade 

sedan sin tid mellan att 

spela piano och cembalo, undervisa 

i kammarmusik och leda en 

privat musikskola. Han turnerade 

runt hela världen som pianist i sin 

egen musik. 

Frank Martins stil utvecklades 

långsamt och är svår att sätta 

någon etikett på. Han inspirerades 

av den tyska barockens känsla för 

form, likaväl som av den franska 

impressionismens klangflöde. En 

vändpunkt blev mötet med Schönbergs 

tolvtonsteknik som Martin 

började använda på ett fritt och 

oortodoxt sätt. Han experimenterade 

också med antika, indiska 

och bulgariska rytmer och folkmusik. 

Alla de här intrycken ledde till 

en djupt personlig musik, ibland 

kärv, avskalad och genomskinlig, 

ofta klangskön. 

8 

Martin våndades alltid innan 

hans idéer tog form. Han talade 

och skrev ofta om hur svårt han 

tyckte det var att komponera. 

Ändå blev det en hel del kompositioner 

i olika genrer; teatermusik, 

baletter, operan Der Sturm 

efter Shakespeare, oratoriet Le 

vin Herbé, kammarmusik, körverk. 

I Sverige är kanske hans Mässa 

för två fyrstämmiga körer och Arielsångerna 

de verk som framförs 

oftast. 

De sex Jedermann-monologerna 

skrevs på beställning av 

barytonen Max Christmann 1943, 

ursprungligen för röst och piano. 

Martin orkestrerade dem 1949. 

Texterna är hämtade ur Hugo von 

Hofmannsthals pjäs Jedermann. 

De handlar om Jedermann, dvs var 

och en av oss. Envar är en rik ung 

man som levt ett gott men moraliskt 

dåligt liv. Gud sänder Döden 

till Envar för att bjuda honom på en 

sista resa. Så här beskriver Frank 

Martin själv innehållet i sångerna: 

1. Envar är ensam i den stora 

matsalen. Han vet att han ska dö, 

men känner fortfarande det heta 

blodet i ådrorna. Han kallar till sig 

sitt tjänstefolk och ber dem följa 

honom och bära den stora väskan 

som innehåller kassaskåpet. 

2. Envar är rädd för Döden men 

tar sig samman vid tanken på att 

hans rikedomar ska hjälpa honom.

Sen minns han att ängeln redan har 

visat sig för honom. Han kastar sig 

över kassaskåpet och svär att det 

ska följa med honom till hans nya 

hem. 

3. En svag röst viskar att Envars 

liv varit för uselt för att han ska 

kunna få frälsning. Det är hans 

mors röst. Han fylls av medlidande 

och ber himlarna skona den gamla 

damen från att behöva beskåda 

hans öde. 

4. Nu är Envar djupt förtvivlad, 

inte bara av rädsla för döden. Han 

är plågad av sitt samvete. Om han 

kunde skulle han börja om sitt liv på 

nytt – men det är för sent. 

5. Han får tröst av tanken på att 

Jesus Kristus dog på korset för att 

frälsa oss. Men hans synder väger 

så tungt att Gud omöjligt kan förlåta 

honom. 

6. Den sista monologen är en 

bön: Envar har förstått att hans 

tro och hans samvete har öppnat 

vägen till förlåtelse, och han överlämnar 

sig till den Gudomliga 

nåden. 

Katarina Lindblad 

9

Frank Martin 

Monologe aus Jedermann 

1. Ist alls zu End 

das Freudenmahl 

Ist alls zu End das Freudenmahl 

Und alle fort aus meinem Saal? 

Bleibt mir keine andere Hilfe dann, 

Bin ich denn ein verlorner Mann? 

Und ganz alleinig in der Welt, 

Ist es schon so um mich bestellt, 

Hat mich Der schon dazu gemacht, 

Ganz nackend und ohn alle Macht, 

Als läg ich schon in meinen Grab, 

Wo ich doch mein warm 

Blut noch hab 

und Knecht mir noch 

gehorsam sein 

Und Häuser viel und Schätze mein, 

Auf! schlägt die Feuerglocken drein! 

Ihr Knecht nit lungert in dem Haus. 

Kommt allesamt zu mir heraus! 

Ich muss schnell eine Reise tun 

Und das zu Fuss und nit zu Wagen, 

Gesamte Knecht, die sollen mit 

Und meine grosse Geldtruhen, 

Die sollen sie herbeitragen. 

Die Reis wird wie ein 

Kriegszug scarf 

Dass ich der Schätze sehr bedarf. 

2. Ach Gott, wie graust mir 

von dem Tod 

Ach Gott, wie graust mir vor 

dem Tod, 

Der Angstschweiss bricht mir 

aus vor Not; 

Kann der die Seel im Leib 

uns morden? 

Was ist denn jählings aus mir 

worden? 

10 

Hab immer doch in Bösen Stunden 

Mir irgend einen Trost ausgfunden, 

War nie verlassen ganz und gar, 

Nie kein erbärmlich armer Narr. 

War immer wo doch noch ein Halt 

Und habs gewendet mit Gewalt. 

Sind all denn meine Kräft dahin 

Und alls verworren schon 

mein Sinn, 

Dass ich kaum mehr 

besinnen kann, 

Wer bin ich denn: der Jedermann, 

Der reiche Jedermann allzeit. 

Das ist mein Hand, das ist 

mein Kleid 

Und was da steht auf diesem Platz, 

Das ist mein Geld, das ist 

mein Schatz, 

Durch den ich jederzeit mit Macht 

Hab alles spielend vor mich bracht. 

Nun wird mir wohl, dass ich 

den seh 

Recht bei der Hand in meiner Nåh. 

Wenn ich bei dem verharren kann, 

Geht mich kein Graus und 

Ängsten an. 

Weh aber, ich muss ja dorthin, 

Das kommt mir jählings in den Sinn. 

Der Bot war da, die Ladung 

ist beschehn. 

Nun heisst es auf und dorthin gehn. 

Nit ohne dich, du musst mit mir, 

Lass dich um alles nit hinter mir. 

Du musst jetzt in ein andres Haus 

Drum auf mit dir und 

schnell heraus!

3. Ist als wenn eins gerufen hätt 

Ist als wenn eins gerufen hätt, 

Die Stimme war schwach, 

und doch recht klar, 

Hilf Gott dass es nit 

meine Mutter war. 

Ist gar ein alt, gebrechlich Weib, 

Möcht dass der Anblick 

erspart ihr bleib. 

O nur soviel erbarm dich mein, 

Lass das nit meine Mutter sein! 

4. So wollt ich ganz 

zernichtet sein 

So wollt ich ganz zernichtet sein. 

Wie and dem ganzen Wesen mein 

Nit eine Fiber jetzt nit schreit 

Vor tiefer Reu und wildem Leid. 

Zurück! Und kann nit! 

Noch einmal! 

Und kommt nit wieder! 

Graus und Qual! 

Hie wird kein zweites Mahl gelebt! 

Nun weiss die aufgerissne Brust, 

Als sie es nie zuvorr gewusst, 

Was dieses Wort bedeuten mag: 

Lieg hin und stirb, hie ist dein Tag! 

5. Ja! Ich glaub: Solches 

hat er vollbracht 

Ja! Ich glaub: solches hat 

er vollbracht, 

Des Vaters Zorn zunicht gemacht, 

Der Menschheit ewig Heil erworben 

Und ist dafür am Kreuz verstorben. 

Doch weiss ich, solches 

kommt zugt, 

Nur dem, der heilig ist und gut: 

Durch gute Werk und 

Frommheit eben 

Erkauft er sich ein ewig Leben. 

Da sieh, so steht um meine Werk: 

Von Sünden hab ich einen Berg 

so überschwer auf mich geladen, 

Dass mich Gott gar nit 

kann begnaden, 

Als er der Höchstgerechte ist. 

6. O ewiger Gott! 

O göttliches Gesicht! 

O ewiger Gott! 

O göttliches Gesicht! 

O rechter Weg, 

o himmlisches Licht! 

Hier schrei ich zu dir 

in letzter Stund, 

Ein Klageruf geht aus 

meinem Mund. 

O mein Erlöser, den Schöpfer erbitt, 

Dass er beim Ende mir gnädig sei, 

Wenn der höllische Feind 

sich drängt herbei, 

Und der Tod mir grausam 

die Kehle zuschnürt, 

Dass er meine Seel 

dann hinaufführt. 

Und, Heiland, mach durch 

deine Führbitt, 

Dass ich zu seiner Rechten hintritt, 

In seine Glorie mit ihm zu gehn. 

Lass dir dies mein Gebet anstehn, 

Um Willen, dass du am Kreuz 

bist gestorben 

Und hast all unsre Seele erworben. 

11

Frank Martin 

Jedermannmonologer 

ENVAR 

Vill ingen mig bistå, 

och är jag försann 

för alltid en utstött, förlorader man? 

Och står jag allena i världen vida 

med ingen enda vän vid min sida? 

Har han, den starke, 

mig därhän bragt, 

att jag står avklädd och utan makt, 

som låge jag redan i min grav? 

Än lyder mitt bud 

dock mången slav, 

hus äger jag många 

och välfylld kista; 

än har mina ögon ej börjat brista, 

jag känner i ådrorna blodet sjuda. 

I late drängar, nu kommen ut; 

för denna gång är er vila slut. 

Må väckelseklockan i natten ljuda. 

ENVAR 

O Gud, vilken fasa 

för döden jag känner. 

Av ångest min kropp 

både fryser och bränner, 

och dock är livet mig en börda. 

Kan själen i kroppen mörda? 

Hittills när sorgen hemsökte 

mitt bröst, 

kunde jag dock någon tröst, 

var intet alldeles övergiven, 

ingen erbarmliger narr 

var jag bliven. 

Alltid någon hållpunkt jag fann, 

och snart över motgången 

seger jag vann. 

Är då min viljekraft bruten 

och borta, 

12 

och haver min tankekraft 

kommit till korta, 

så att jag förgätit det namn, 

som jag bar? 

Jag är ju Envar, den rike Envar. 

Det här är min hand, 

och det här är min rock, 

och hemma finns husfogde, 

drängar och kock, 

och där innesluten av järn 

och av ek, 

där ligger mitt guld, 

min skatt och den makt, 

som gjorde det möjligt att 

liksom på lek 

utföra vad helst jag mig förelagt. 

Jag känner mig lugnad, 

ja, nära nog säker, 

när gyllene skattens omhölje 

jag smeker. 

Kan endast den kistan 

jag hava mig nära, 

så tycks mig, att intet kan 

mig mer förfära. 

Dock ve, nu återkommer 

min vånda: 

Jag måste ju gå att för 

rätta stånda, 

jag måste ju lämna alla och allt 

och vandra den väg som 

Döden befallt. 

(Kastar sig ner på kistan) 

Ej utan dig; du far dit jag far, 

för intet pris, jag dig lämnar kvar. 

Nu måste du flytta, 

nu strax utan prut. 

Upp därföre med dig! – Kom ut!

ENVAR 

Jag tyckte att någon ropade mig. 

Den rösten lät svag 

och likväl rätt klar, 

Gud give att ej min moder det var! 

Det skulle en ryslig sorg henne ge, 

om uti min nöd hon fick mig se. 

ENVAR 

O, kunde jag platt förintader bli 

nu och för eviga tider! 

Min själ är ett enda ångestskri, 

vars fiber våndas och lider. 

Att gottgöra är ju mig 

arme förment. 

O, fasans ord: för sent, för sent! 

Fåfängt mot ödet att sträva, 

mitt liv får på nytt ej jag leva. 

Vad tills nu jag intet förstått, 

därom har ja nu visshet fått. 

Välan, jag är ju blott ett rö. 

Du tiggare, ligg still och dö! 

ENVAR 

Ack ja, jag tror att han det gjort 

och därmed öppnat nådens port. 

Att mänskligheten frälsning ge 

sitt liv han lät på korsets trä, 

men blott den helig är och god 

kan vinna frälsning ur hans blod 

med goda gärningar och fromhet. 

Dock se, mitt liv var idel tomhet. 

Där ligga gärningarna mina, 

hart nära att av sot förtvina. 

Nu vid min nära ändalykt 

är jag så svårt av synden tryckt, 

att Herrens nåd mig ej kan lisa, 

min syndaskuld ej blir förgäten, 

och ingenting kan täcka bristen. 

Ett av hans namn är ju: Rättvisa. 

ENVAR 

O, evige Gud i ditt himmelska hus, 

du salighetsväg och 

du världens ljus, 

till dig – till dig i min sista stund 

ett klagorop går utur min mund. 

O, Frälsare min, bed du din far, 

att uti sin nåd han ger mig försvar, 

när helvetets furste emot mig drar, 

och att han tager min själ till sig, 

när dödens grymhet anammar mig! 

O, Frälsare, gör med din 

förbön blida, 

att jag får stå på hans högra sida, 

att med i sin gloria han mig taga! 

O, Jesu Krist, låt min bön 

dig behaga, 

så visst som du uppå korset dog 

och så allas själar från synd fritog. 

13

Dmitrij Sjostakovitj 

Symfoni nr 5 d-moll op 47 

Dmitrij Sjostakovitj är i dag 

erkänd som en av 1900-talets stora 

symfoniker. Den symfoniska formen 

följde Sjostakovitj genom hela hans 

karriär; han komponerade regelbundet 

nya symfonier, som utgjorde 

milstolpar i hans utveckling. 

Sin första symfoni, påbörjad vid 

18 års ålder, rönte så småningom 

stor popularitet, såväl i Europa som 

i USA. Sjostakovitjs symfonier vittnar 

både om tonsättarens djupa 

oro som om tragiska händelser i 

Rysslands historia. Från 1939 och 

framåt länkas den stora cykeln 

om 15 symfonier samman med en 

serie om 15 stråkkvartetter. Från 

1950-talet - och i synnerhet efter 

Stalins död 1953 - blev den ryska 

symfonin en av kommunistpartiet 

favoriserad genre. Regimen, med 

sin doktrin om ”socialistisk realism”, 

uppmuntrade starkt skapandet av 

programsymfonier. Dessa skulle 

förhärliga partiet och folkets 

marsch mot socialism och en ljusnande 

framtid. I dag drar vi på 

munnen vi åt de formuleringarna, 

men i Sovjet var dessa dagliga sanningar. 

Ett sådant program uppmuntrar 

till skräpmusik. Det säger 

en del om Sjostakovitjs storhet att 

under dessa förhållanden kunna 

fylla formen med ett personligt 

innehåll av konstnärlig halt. 

Sjostakovitjs femte symfoni är 

nära sammanlänkad med den mörkaste 

tiden av Stalins terror i 

14 

Sovjetunionen. Verkets historia 

börjar med den kommunistiska 

regimens fördömande av Sjostakovitjs 

opera Lady Macbeth från 

Mzensk. Trots sitt modernistiska 

tonspråk hade operan rönt stor 

framgång, såväl i Sovjet som i 

utlandet. Verket uruppfördes 1934 

och spelades därefter över åttio 

gånger i Leningrad och nära 

hundra gånger i Moskva. Operan 

spreds över världen och spelades 

i operahus från Prag till Cleveland. 

Kritikerna lovordade verket och 

Sjostakovitj var berömd. Stalin själv 

besökte reprispremiären i Moskva 

1936. Kort därefter publicerade 

Pravda ett hätskt angrepp under 

rubriken ”Kaos i stället för musik”. 

Musiken betecknades som ”kakafoni”, 

”ett kaotiskt flöde av toner”. 

Vidare talades om ”skrik” osv. Artikeln 

gjorde klart att här väntade 

en stor uppgörelse med den förtappade 

konsten, en järnhård rättning 

av leden i riktning mot musik 

som skulle entusiasmera massorna. 

Lady Macbeth försvann omedelbart 

från de sovjetiska scenerna och 

den bojkottade tonsättaren befann 

sig på randen till självmord. Inte 

desto mindre fullbordade han sin 

fjärde symfoni, ett djärvt och radikalt 

verk, men drog tillbaka det i 

november 1936 efter att repetitionsarbetet 

redan inletts. Symfonin uppfördes 

därefter inte förrän 1961.

Från april till juli 1937 komponerade 

Sjostakovitj sin femte symfoni. 

Han proklamerade att symfonin var 

”en konstnärs kreativa svar på 

berättigad kritik”, en slags förödmjukande 

besvärjelse som man fick 

kosta på sig om man ville fortsätta 

att leva och verka i ett Sovjet som 

höll på att ”rensas” på alla nivåer. 

Det första framförandet ägde rum 

i Leningrad i november 1937. 

Den legendariske Jevgenij Mravinskij 

ledde Leningradfilharmonikerna 

i en konsert, som ingick i firandet 

av 20-årsfirandet av oktoberrevolutionen. 

Atmosfären kring 

uruppförandet var förtätad. Många 

i publiken insåg att denna symfoni 

kunde utgöra en välkommen förevändning 

för regimen att röja Sjostakovitj 

ur vägen. I stället blev 

konserten en succé och den femte 

symfonin gav Sjostakovitj fullständig 

återupprättelse. Symfonin blev 

även en stor framgång i Väst, 

där gensvaret säkerligen berodde 

på 1930-talets konservativa trend 

såväl inom musiken som på andra 

områden. Verket kunde tolkas som 

ett exempel på ”klassisk modernism” 

som kunde accepteras utan 

invändningar. 

Den som med kännedom om 

Sjostakovitjs pressade situation förväntar 

sig tandlös, tillrättalagd, 

politiskt välkammad musik utan 

innehåll, blir förvånad. En tonsättare 

av Sjostakovitjs format, med sin 

suveräna behärskning av mediet 

och med en absolut integritet, 

kunde skapa stor konst i den stil 

han själv valde. Den femte symfonin 

har gripit konsertpubliken alltsedan 

1937. Det är ett av 1900-talets 

populäraste symfoniska verk och 

samtidigt - i fråga om sina avsikter 

- det mest omdiskuterade. Symfonin 

är mer konservativ än sina föregångare 

och man behöver inte vara 

speciellt långsökt för att höra tydliga 

spår av Gustav Mahlers symfonier. 

Första satsen är klar i sin 

struktur, neobarock i stilen, men 

inte helt enkel i tonspråket. Kolleger 

till Sjostakovitj, angelägna om hans 

återupprättelse, kände oro över 

den knotiga behandlingen av temat 

i denna sats. Andra satsen, Allegretto, 

är en grimaserande, tungfotad 

ländler som skulle ha fyllt 

Mahler med gillande igenkännande. 

Tredje satsen, ett meditativt Largo, 

var den sats som gjorde starkast 

intryck på den samtida publiken. 

Denna sats, som för tankarna till 

Tjajkovskij, hör till det främsta Sjostakovitjs 

dittills hade komponerat. 

Den rör sig från stillsam avskildhet 

till ett tragiskt känsloutbrott. Finalen, 

Allegro non troppo, är mer 

problematisk. Den jublande karaktären 

betraktas allmänt som forcerad. 

Man anar en sarkastisk protest 

över att under hot tvingas skapa 

glädje. De sista 35 takterna är brutalt 

triumfatoriska, något man för 

15

övrigt även kan anklaga Beethovens 

femte symfoni för, liksom finalerna 

i Mahlers femte och sjunde 

symfonier. Dessa finaler har i likhet 

med finalen av Sjostakovitjs femte 

symfoni givit upphov till åtskilliga 

kontroversiella tolkningar. 

Sjostakovitj var i sin ungdom 

entusiastisk för den ryska revolutionen 

och för kommunismens 

idéer. Men i ett system som förhärligar 

den grå, anonyma massan 

var Dmitrij Sjostakovitj en stor individualistisk 

konstnär. Hans livsverk 

återspeglar en ändlös och kvalfull 

debatt med den sovjetiska regimen, 

som förlänade tonsättaren såväl 

rader av officiella utmärkelser som 

djupa förödmjukelser. 

16 

Bo Aurehl


Violin I 

Ulf Forsberg 1:e konsertmästare 

Bernt Lysell 1:e konsertmästare 

Kjell Lysell 1:e konsertmästare 

Jannica Gustafsson Alt 1:e 

konsertmästare 

Ulrika Jansson 2:e konsertmästare 

Lars Stegenberg 

Christian Bergqvist 

Per Sporrong 

Leander Belladestino 

Alexandra Kramer 

Aleksander Migdal 

Olle Markström 

Gunnar Eklund 

Torbjörn Bernhardsson 

Lena Röjder 

Åsa Hallerbäck Thedéen 

Hanna Göran 

Per Hammarström 

Stanka Simeonova 

Svein Harald Martinsen 

Violin II 

Per Sandklef 

Torsten Nilsson 

Tore Jonsen 

Anders Nyman 

Eva Jonsson (tjl) 

Bo Söderström 

Tomas Andersson 

Jan Isaksson 

Ann-Marie Lysell (tjl) 

Veneta Zaharieva Blendulf (tjl) 

Saara Nisonen Öman 

Roland Kress 

Renate Klavina 

Martin Stensson 

Paul Waltman 

Frida Hallén 

Annette Mannheimer (vik) 

Dag Alin (vik) 

David Björkman (vik) 

Lisa Bodén (vik) 

Andréas Andersson (vik) 

Roger Jonsson (vik) 

Viola 

Lars Arvinder 

Håkan Olsson 

Ingegerd Kierkegaard (tjl) 

Mikael Sjögren 

Leopold Rapoport 

Håkan Roos 

Mona Bengtsson (tjl) 

Hans Åkesson 

Kristina Arvinder (tjl) 

Elisabeth Arnberg Ranmo 

Tony Bauer (tjl) 

Ann Christin Ward 

Karin Dungel (vik) 

Annette Maxe (vik) 

Åsa Karlsson (vik) 

Catharina Skoog (vik) 

Cello 

Ola Karlsson, solocellist 

Jan-Erik Gustafsson, solocellist 

Ulrika Edström, Alt solocellist 

Helena Nilsson 

Staffan Bergström 

Kjell Bjurling 

Peter Molander 

Per Blendulf 

Johanna Sjunnesson 

Jana Boutani 

Åsa Strid 

Kontrabas 

Entcho Radoukanov 

Ingalill Hillerud 

Robert Röjder 

Martin Bergstrand 

Jan Dahlkvist 

Carina Sporrong 

Maria Johansson 

Barbro Hansson (vik) 

Peter Lysell (vik) 

Flöjt 

Tobias Carron 

Susanne Hörberg 

Anu Jämsä (även piccolaflöjt*) 

Per-Olof Sköld (även altflöjt*) 

Oboe 

Bengt Rosengren 

Ulf Bjurenhed 

Bo Eriksson (även 

engelskt horn*) 

Björn Uddén 

Klarinett 

Kjell-Inge Stevensson 

Niklas Andersson 

Dag Henriksson (även 

ess-klarinett*) 

Mats Wallin (även bas-klarinett*) 

Fagott 

Henrik Blixt 

Maj Widding 

Olle Eriksson (även kontrafagott*) 

Fredrik Ekdal (vik) 

Valthorn 

Hans Larsson 

Ivar Olsen 

Susan Sabin 

Tom Skog 

Rolf Nyquist (tjl) 

Bengt Ny 

Pelle Pettersson (vik) 

Trumpet 

Mark Schrello 

Joakim Agnas 

Mats-Olov Svantesson 

Torben Rehnberg 

Trombon 

Mikael Oskarsson 

Christer Torgé 

Göran Brink 

John Lingesjö (tjl) 

Mikael Lundqvist (vik) 

Tuba 

Lennart Nord 

Puka och Slagverk 

Tomas Nilsson 

Jan Huss 

Seppo Asikainen 

Mats Nilsson 

Harpa 

Lisa Viguier 

Piano 

Mårten Landström 

*Huvudansvarig för biinstrument 

17

Kommande konserter 

November 

Fr 16/11 Klassikerserien 


Manfred Honeck, dirigent 

Matthias Goerne, baryton 

Webern: Sex orkesterstycken op.6 

Martin: Jedermannmonologer 

Sjostakovitj: Symfoni nr 5 

Fredag 16 november, kl 19.30 Berwaldhallen 

Biljetter: 50-245:- fr 29/10 

Lö 17/11 Körserien 

Radiokören 

Fredrik Malmberg, dirigent 

Michael Engström, piano 

C Monteverdi: Sestina 

J Brahms: Zigeunerlieder 

L Thoressen: Mon dieu, mon adoré 

P Nørgård: Wie ein Kind 

A Hillborg: muo …oum 

Lördag 17 november, kl 15.00 Berwaldhallen 

Biljetter: 120:- fr 29/10 

Fr 23/11 Evenemangsserien 


Herbert Blomstedt, dirigent 

Stenhammar: Mellanspel ur ”Sången” 

Berwald: Symfoni Ess-dur 

Nielsen: Symfoni nr 6 


Biljetter: 50-245:- fr 5/11 

Lö 24/11 Matinéserien 


Herbert Blomstedt, dirigent 

Stenhammar: Mellanspel ur ”Sången” 

Berwald: Symfoni Ess-dur 

Nielsen: Symfoni nr 6 

Lördag 24 november, kl 15.00 Berwaldhallen 

Biljetter: 50-245:- fr 5/11 


18 


Stefan Solyom, dirigent 

Johan Ullén, piano 

Adès: Asyla 

Saint-Saëns; Pianokonsert nr 2 

Atterberg: Symfoni nr 6 


Biljetter: 50-245:- fr 12/11 

December 

To 6/12 Torsdagsserien 


Mikko Franck, dirigent 

Rautavaara: Symfoni nr 8 

Sibelius: Symfoni nr 5 

Torsdag 6 december, kl 18.00 Berwaldhallen 

Biljetter: 40-170:- fr 19/11 

Fr 7/12 Evenemangsserien 


Mikko Franck, dirigent 

Sallinen: Uvertyr till ”King Lear” 

Rautavaara: Symfoni nr 8 

Sibelius: Symfoni nr 5 

Fredag 7 december, kl 19.30 Berwaldhallen 

Biljetter: 40-170:- fr 19/11 

Sö 9/12 Luciakonsert med Nacka Musikklasser 

och Eva Dahlgren 

Söndag 9 december kl 16.00 & 18.00 

Berwaldhallen 

Biljetter: 50-245:- fr 19/11 



Esa-Pekka Salonen, dirigent 

Martin Fröst, klarinett 

Debussy: Images 

Hillborg: Klarinettkonsert 

Bartók: Den sällsamme mandarinen 

Fredag 14 december, kl 19.30 Berwaldhallen 

Biljetter: 50-245:- fr 26/11 

Lö 15/12 Matinéserien 


Esa-Pekka Salonen, dirigent 

Martin Fröst, klarinett 

Debussy: Images 

Hillborg: Klarinettkonsert 

Bartók: Den sällsamme mandarinen 

Lördag 15 december, kl 15.00 Berwaldhallen 

Biljetter: 50-245:- fr 26/11

PDF-fil - Sveriges Radio

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?