Föreställningar om lärande och tidsandan

More documents

Recommendations

Info

kobran, nallen och majjen Stora delar av innerstaden saneras på denna utgångspunkt och projekten som bedrivs handlar ofta om hur barn (och ibland vuxna) uppfattar företeelser som ljus, kraft, energi och så vidare. Antagandet är att när man känner barns tankar om specifika fenomen, så kan man lättare skapa en förändring mot mer vetenskapligt acceptabla uppfattningar. Under de senaste åren har vi sett en stor mängd projekt som bygger på denna idé om hur kemi, biologi osv. kan kartläggas och tas till utgångspunkt för undervisning. Den ämnesmetodiska forskningen har genom åren förblivit sitt piagetanska ursprung tämligen trogen, också vad gäller sätten att samla in data där man ofta använder sig av intervjumetoden. Men det kanske mest anmärkningsvärda är det sätt på vilket den piagetanska konstruktivismen accepterades av lärare, läroplansförfattare och andra företrädare för skolan. Piagets bild av det aktiva barnet som på egen hand utforskar världen, experimenterar, formulerar hypoteser och prövar sig fram, för att sedan nå en insikt som i bästa fall ligger nära den vetenskapligt accepterade föreställningen, köptes av de allra flesta. De många läroplanerna på 60 - och 70 -talen i Sverige, exempelvis Lgr 69, tar detta perspektiv till utgångspunkt, men samma förhållande gällde också i många andra delar av världen. Den statliga Barnstugeutredningen från 1960 -talets slut, som kan sägas ha grundlagt den moderna svenska förskolan som pedagogisk idé och miljö, svalde helt det piagetanska perspektivet i synen på barns utveckling (men för att få med den emotionella utvecklingen också, så lutade man sig i nästan lika hög grad mot den amerikanske psykologen och psykoterapeuten Erik H. Erikson). Barnet är naturligt inriktat på att lära och det gäller för skolan och förskolan att se till att det finns möjligheter för barnet att vara aktivt och utvecklas med utgångspunkt i egna erfarenheter. Vuxenintervention, även i den form lärare stod för i klassrummet, framställdes som tveksamt för utvecklingen. Piaget själv uttalade sig om verbal undervisning som ett sätt att hindra att barn verkligen förstår något. Nyckelordet var att barn skulle upptäcka hur naturen fungerade, och detta upptäckande skulle inte störas av att man berättade för barnet vad som var rätt. Självstyrt arbete och grupparbete blev naturliga inslag i en pedagogik med dessa förtecken. Att detta sätt att tänka slog igenom på bred front har dokumenterats i flera studier av klass- 82
föreställningar om lärande och tidsandan rumskommunikation, exempelvis av de engelska forskarna Derek Edwards och Neil Mercer i deras bok Common knowledge som kom ut 1987 och i Sverige av Kerstin Bergqvist i avhandlingen Doing schoolwork. Task premisses and joint activity in the comprehensive classroom som kom ett par år senare. De sätt att tala om sin undervisning och om sina ambitioner som lärare där ger uttryck för är starkt influerade av det piagetanska perspektivet, utan att man därför nödvändigtvis är medveten om detta. Lite tillspetsat kan man säga att det elevaktiva sätt att arbeta som Piagets uttolkare menade sig kunna härleda ur hans teori naturaliserades, det blev så självklart att det kom att ingå i common-sense och kunde tas för givet. Det finns flera anledningar till detta. En anledning är att perspektivet stämmer tämligen väl in på de tankar som redan fanns genom progressivismen. Respekten för barnet och motståndet mot den abstrakta undervisning som inte engagerade barnet var på agendan redan för Dewey och hans anhängare. En ytterligare anledning är att perspektivet stämmer väl in i en demokratisk föreställningsvärld med en tilltro till barnets möjligheter att utvecklas av egen kraft om man inte begränsar möjligheterna. Vi vill gärna se barnet som nyfiket, vetgirigt, konstruktivt, kreativt och självgående. I stor utsträckning är det fortfarande ett piagetinspirerat perspektiv på lärande som ter sig naturligt för många. Konstruktivismen är stark. Men ett perspektiv åldras och det finns, som jag redan påpekat, många paradoxala inslag i det piagetanska tankegodset som så småningom kom att upplevas som besvärande. Piagets idealbild av barnet framställer detta som en vetenskapsman i miniatyr som, driven av egna intressen att utveckla kunskap och experimentera, når djupt in i vetenskapens, matematikens och logikens insikter. Detta ter sig en aning naivt, men är typiskt för ett rationalistiskt perspektiv där begreppslig kunskap framträder om man tittar tillräckligt noga på sin omvärld och upptäcker hur det ›verkligen‹ förhåller sig. Men man kan på goda grunder betvivla att barn (eller vuxna för den delen) klarar av detta. Ett grundläggande problem i perspektivet är att det piagetanska barnet är en solitär som lär på egen hand om en given omvärld av fysiska objekt. Det som lärs handlar om logiska relationer och egenskaper hos objekt. Barnet framställs inte som en aktör i en social värld fylld av interaktion, kunskapsutbyte, argumentation och sociala relationer där 83
Page 1 and 2: föreställningar om lärande och t
Page 11: föreställningar om lärande och t
Page 19: föreställningar om lärande och t

Föreställningar om lärande och tidsandan

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?