Föreställningar om lärande och tidsandan

More documents

Recommendations

Info

kobran, nallen och majjen Progressivismens teser om lärandets och bildningens natur innebar försök att göra upp med traditionella föreställningar på flera plan och också i mer psykologisk bemärkelse. Dewey försökte i sina egna arbeten redan tidigt under 1900 -talet visa hur den så kallade formalbildningens mekaniska syn på lärande som ett slags träning av medfödda förmågor – organiserade i fysiska och mentala fakulteter – var en missuppfattning av vad lärande och utbildning handlade om. För Dewey gällde inte liknelsen om att upprepningen eller repetitionen är lärandets moder. Lärande måste vara en intellektuell och kommunikativ process genom vilken människor aktivt tillägnar sig samhällets erfarenheter. Formalbildningsläran med sin betoning av hur vissa mentala övningar, exempelvis att öva latinsk grammatik, tränar själsförmögenheterna och skärper tankeförmågan är för övrigt också ett tydligt exempel på en metaforik om lärande som haft stor betydelse under århundraden. Dewey är på många sätt en förbluffande modern tänkare. Hans syn på kommunikation som lärandets källa, liksom hans betoning av det deliberativa samtalet, där åsikter och uppfattningar bryts och prövas mot varandra i diskussionens form, är bilder som är mer aktuella än någonsin i analyser av utbildningens arbetssätt och uppgifter. Dewey är intressant i detta sammanhang också för att han, liksom hans samtida L. S. Vygotsky (1896 –1934), försökte komma förbi den motsättning mellan två positioner i vår syn på lärande som dominerat i historien. Å ena sidan har vi ett rationalistiskt perspektiv som, bildligt talat, ser lärande som en process som kommer inifrån, å den andra ett empiristiskt perspektiv som ser lärande som en effekt av erfarenhet. Båda dessa positioner har en lång historia med rötter i antikens Grekland, och de fortsätter än idag att verka genom de bilder av lärande som finns inlagda i våra sätt att tala och tänka. Vår syn på lärande, liksom de ideologiska debatterna, kan också förstås som en pendling mellan dessa båda poler. Låt mig därför kommentera dem något i renodlad form och samtidigt peka på hur de influerat pedagogisk diskussion och praktik. Lärande är att forma beteenden Den tydligaste traditionen inom det empiristiska perspektivet är den riktning vi känner som behaviourismen (och som Vygotsky talade om som reflexologin och vars genombrott kom genom fysiologen Ivan Pavlovs berömda studier av betingade reflexer hos hundar). Dess syn på lärande har som bärande element, dels att lärandet är helt erfarenhetsbaserat, dels att ›verkligt‹ lärande innebär en förändring av yttre, observerbara beteenden. Den antimentalistiska utgångspunkt som behaviourister av olika schatteringar delar innebär således, att det inte finns någon anledning att blanda in företeelser som tänkande, reflektion, insikt eller liknande i 74
föreställningar om lärande och tidsandan resonemangen när man vill förklara hur människor formas av sina erfarenheter. Människor, liksom andra levande varelser, reagerar på stimuli genom specifika responser, och sambanden mellan dessa skall förstås helt mekaniskt och utan mellanliggande ›subjektiva‹ faktorer som tänkande eller reflektion. En människa blir på detta sätt summan av de erfarenheter hon gjort och som medfört att hon byggt upp en uppsättning betingade responser på omvärldens signaler. Behaviouristens syn på lärande är atomistisk. Beteenden, både språkliga och fysiska, förvärvas i små steg och byggs upp mot större komplexitet. Omvänt, komplexa beteenden kan brytas ned i enskilda beståndsdelar. Helheten är summan av delarna. Lärande organiseras med fördel i systematiskt uppbyggda drillövningar, som tar den lärande från det enkla till det komplexa. Repetition förstärker kopplingen mellan stimulus och respons, och motverkar på så sätt glömska (eller utsläckning i behaviourismens språk). Under 1950 - och 1960 -talen är behaviourismen, framför allt genom B. F. Skinners (1904–1990) studier av betingning i samband med mer komplexa och ›viljestyrda‹ beteenden (så kallad operant eller instrumentell betingning), en mycket stark vetenskaplig rörelse. Faktum är att studiet av lärande (till skillnad från exempelvis utveckling) automatiskt uppfattades som ett behaviouristiskt företag (åtminstone i den engelskspråkiga världen). De flesta andra vetenskapliga traditioner dukade mer eller mindre under genom det tryck som behaviourismen utövade inom forskningen. Betoningen av beteenden som det ›objektiva‹ och det enda ›verkliga‹ stämde väl överens med såväl den positivistiska vetenskapssyn som var förhärskande, som med en tayloristisk syn på kunskap som bestående av distinkta färdigheter i att kunna utföra specifika handlingar i en produktionsmiljö. Men vilket inflytande fick behaviourismen på lärande i skola och utbildning? Behaviourismens kunskapssyn var i god samklang med tidsandan, som jag redan varit inne på. Kunskap skall vara objektiv, observerbar och byggas upp och befästas genom drill och övning. Men detta var på flera sätt föreställningar som redan reglerade åtminstone delar av skolans praktik och egentligen kanske inte så nytt. Det finns dock ett par nya moment och sätt att resonera som fördes in. Ett var idén om programmerad undervisning och programmerade läromedel, det vill säga systematiskt Den första »Snackbaren« i staden uppskattades av ungdomen 75
Page 1 and 2: föreställningar om lärande och t
Page 3: föreställningar om lärande och t
Page 19: föreställningar om lärande och t

Föreställningar om lärande och tidsandan

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?