Samhälle (pdf 2,5 MB) - Länsstyrelserna

Samhälle 

S A M H Ä L L E 

POLISER I FOLKVIMLET, ÖREBRO. FOTO: PETER ÅSTEDT 

231


232 

Så länge det har funnits människor har det sannolikt också funnits någon 

form av social organisation, där människor har slutit sig samman 

kring olika uppfattningar och överenskommelser. Man kan anta att den 

sociala organisationen utvecklades i takt med att människan blev bofast 

och alltmer beroende av sina grannar. Ledare behövdes för att samordna 

gruppens gemensamma arbete, behov och önskemål. Lagar och regler 

sattes upp för att strukturera det gemensamma livet. 

Själva begreppet samhälle står för en större grupp individer med gemensam 

kultur och tradition och som lever tillsammans på ett organiserat 

sätt. I de medeltida landskapslagarna finner vi en fast formad samhällsorganisation 

som utvecklats redan under förkristen tid, uppbyggd 

kring byn och ätten. Ätten, det vill säga familjen och släkten, spelade en 

stor roll i den tidiga sociala organisationen. 

Kristendomens införande medförde en ny samhällsideologi. Kyrkan 

utövade sitt inflytande över de världsliga institutionerna som lagstiftning, 

familjebildning och regeringsmakt. Vikingatidens småkungariken 

ersattes efter hand av en central kungamakt. Det skiktade bondesamhället 

övergick i ett ståndssamhälle. I samhällets organisation ingick försvar av 

befolkning och egendom. Tidigt anlades försvarsborgar och liknande 

anordningar som skydd för den lokala befolkningen mot andra fientliga 

grupper. I samband med Svearikets allt fastare organisering, utvecklades 

ett alltmer organiserat försvars- och krigsväsende. Kärntornet i Örebro 

slott är ett resultat av en tidig försvarsanläggning som utvecklades till ett 

fast hus, vilket med tiden blev Örebro slott. 

Kyrkan stod länge för både den andliga och världsliga samhällsorganisationen. 

De många sockenkyrkorna i länet kan därför sägas representera 

denna andliga och världsliga överhöghet, men också befolkningens 

sockengemenskap. 

Den katolska kyrkan stod för vården av de sjuka och fattiga. Med 

reformationen övertogs ansvaret av det världsliga samhället, men kom i 

praktiken att ligga kvar hos socknarna. Det var kring sockenkyrkan som 

många av de olika sociala och administrativa funktionerna först samlades: 

skola, fattigstuga, sockenmagasin, tingshus med mera. 

Kyrkans byggnader och miljöer 

Sockenindelningen 

Några av de ungefär trettio runstenar och runskrifter som finns i länets 

Närkedel är försedda med kristna symboler. De ristades under 1000talet 

och anses tyda på att kristendomen under denna tid var under införande. 

I Närke har också lämningar av några monumentala gravar, så 

kallade Eskilstunakistor, påträffats i anslutning till tidigmedeltida kyrkor. 

De dateras också till tiden för kristendomens införande. 

Både tyska och engelska missionärer skickades till Norden. Större 

inverkan än missionärernas predikningar hade förmodligen vittnesbörden 

från de köpmän som vistades vid handelsplatserna och hemvändade handelsmän 

och vikingar som stött på kristendomen under sina resor. 

Hur den tidiga kyrkliga organisationen tillkommit är omdiskuterad. 

De runstenar med kristna symboler som finns i länet tyder på att kris-

FOLKLYNNET I ÖREBRO LÄN 1844 

”Folklynnet inom detta Län företer icke några utmärkande egenheter, 

till skillnad från omgifvande orter, dock finner man i detta afseende en 

icke obetydlig olikhet inom bergstrakterna och slättbygden. I följd av 

lefnadsförhållanden och näringsfång är bergsbon djerf, verksam och fyndig. 

Han saknar icke anlag till slöjd- och konstfärdighet, men han öfvar 

dem inte utan behof, han föredrar vågsamma, livsfarliga företag. Den 

rika bergsmannen klär sig efter förfädrens bruk i samma tarfliga socken 

drägt som den fattige, men i hans hus råder vällefnad och ofta öfverflöd, 

jämte sträfvandet att härma ståndspersoners bruk och lefnadsvanor. Slättbon 

är i allmänhet arbetssam, tarflig och förnöjsam, men saknar alldeles 

håg och händighet för slöjder, och i ogynsamma år tager han hellre sin 

tillflykt till en liknöjd försakelse än till ansträngd verksamhet. 

I allmänhet är länets allmoge känd för sedlighet, laglydnad och redlighet. 

Grofva brott som utmärka inrotad last och vildsinne äro sällsynta 

och i aftagande, hvaremot stölder snatterier ofta förekomma och öka sig 

årligen särdels sådan år då missvext eller arbetslöshet ökar fattigdomen 

bland de arbetande klasserna.” 

(Topografiska och statistiska uppgifter om Örebro län, 1844) 

tendomen först anammades i stormannaätterna. De kom i kontakt med 

läran vid sina utlandsresor och imponerades säkert av den prakt och 

utvecklade samhällsordning de kristna områdena uppvisade. 

Den kyrkliga indelningen av landet är av gammalt datum. Den fick 

sin nuvarande form under tidig medeltid. Socknen var en enhet för både 

den kristna religionens utövande och en rad världsliga administrativa 

funktioner. Hur sockenindelningen ursprungligen uppstått är oklart. 

Ordet socken härleds ibland ur fornsvenskans sokn, med sin dubbla betydelse 

”sökande skara, som söker sig åt samma håll” och ”lagsökning”. I 

så fall kan den tidiga sockenindelningen endera ha varit ett begrepp för 

det område inom vilka innevånarna sökte sig till samma kyrka eller beteckningen 

på ett område som låg till grund för rättskipning och skatteväsende 

redan på hednisk tid. Termen kan också ha inneburit en nyhet 

som inhämtats, via engelskans soke, med betydelsen ”rätt att utföra rättskipning 

inom ett område”. De engelska kyrkomännen hade nämligen 

en stark influens över den tidiga nordiska kyrkans organisering. Framförallt 

var det indrivningen av tiondeskatten som krävde en fast geografisk 

indelning, tiondesystemet var troligen fast etablerat i slutet av 1100talet 

eller början av 1200-talet. 

Sockenbegreppet upphörde formellt 1862 och församlingarna separerades 

från de världsliga, kommunala göromålen. Från och med år 2000 

är kyrkan helt separerad från den världsliga makten. 

Missionstid och medeltid, omkring 1050-1527 

De tidigaste kyrkorna byggdes i trä, vilket var det naturliga, inhemska 

byggnadsmaterialet. En av landets äldsta bevarade träkyrkor finns i 


233


234 

Socknar i Örebro län 

Tångeråsa. Den är daterad till 1220-talet genom dendrokronologisk 

undersökning. De tidigaste träkyrkorna var i allmänhet uppförda i staveller 

skiftesverksteknik. Tångeråsa är däremot uppförd i knuttimmer, 

vilket också är den vanliga byggnadstekniken för länets senare uppförda 

träkyrkor. Spår av träkyrkor som föregångare till senare kyrkor har påträffats 

vid Mosjö, Glanshammar och Kvistbro. Stora Mellösa kyrka an-

FOTO: ESTRID ESBJÖRNSON/ÖREBRO LÄNS MUSEUM 

ses också ha föregåtts av en träkyrka. På Förntorps äng i Lännäs socken 

har en grund som kan härröra från en medeltida träkyrka påträffats. 

Från 1100-talet blev det vanligt att kyrkorna uppfördes i sten. Det 

innebar också att konsten att bränna kalk för tillredning av murbruk 

spreds. Närkedelen av länet, där de flesta av de medeltida kyrkorna är 

lokaliserade, är gynnat av tillgång till lättbruten kalk- och sandsten. Väggarna 

uppfördes i skalmursteknik, vilket innebär att en yttermur och en 

innermur murades upp. Mellanrummet mellan murarna fylldes sedan 

med lös sten, bruk och överblivet byggmaterial. 

De tidiga stenkyrkorna uppfördes i romansk stil, populärt kallad 

rundbågestil eftersom ett karaktärsdrag är de runda bågar som slogs över 

öppningar. Bågarna var helt enkelt ett sätt att överföra de nedåsträvande 

krafterna. Planmässigt finns två huvudformer representerade bland de 

tidiga kyrkorna i länet. Den ena typen har långhus och kor som avslutas 

av en absid, en halvrund utbyggnad. Den andra typen har långhus och 

rakslutet kor. 

Långhusen kompletterades efterhand med västtorn. I många fall byggdes 

det direkt, vilket kan tyda på ett inflytande från stormän. De flesta 

torn har fått sina nuvarande spiror under protestantisk tid, men i Mosjö 

och Norrbyås finns den romanska tornhuvskonstruktionen bevarad. 

Stenbyggnadstekniken utvecklades hela tiden. Genom att göra valven 

spetsiga kunde man göra större öppningar än tidigare. Den gotiska 

stilen, som kännetecknas av spetsbågen, nådde länet under 1200-talets 

senare hälft. Nikolaikyrkan i Örebro utgör ett förnämligt exempel på 

den nya byggnadstekniken. Etablering av nya kyrkor var ovanlig under 

medeltidens senare del och de flesta nedslagen av gotisk byggnadskonst 

i länet härrör därför från om- och tillbyggnader av romanska kyrkor. 

När nya gotiska kyrkor byggdes och äldre kyrkor byggdes om, gavs de 

en helt rektangulär planlösning utan utifrån synliga kor. Dessa kyrkor 

kallas salskyrkor. Stora kyrkor gjordes treskeppiga genom att två pelarrader 

bar upp valvslagningen i taket. Förutom Nikolai kyrka är Sköllersta kyrka 

ett exempel på gotikens kyrkobyggnadskonst. 

FOTO: MATS LINDQVIST 


Tångeråsa kyrka är en av landets 

få bevarade medeltida träkyrkor. 

Den uppfördes i knuttimmer i 

två etapper under 1200-talet. 

Den murade sakristian tillfogades 

under medeltidens senare 

del. 

De äldsta delarna av stenkyrkan 

i Mosjö uppfördes i romansk stil 

under 1100-talet. Den romanska 

stilen (ca 1000-1250) kännetecknas 

av tjocka stenmurar och 

små, rundbågiga muröppningar. 

Tornhuven på Mosjö kyrka är 

typisk för de romanska kyrkorna. 

235

FOTO: ELISABETH KARLSSON FOTO: MATS LINDQVIST 


Till de viktigaste bilderna i det 

romanska kyrkorummet hörde 

madonnabilden. Madonnan 

från Mosjö kyrka skiljer sig till 

stor del från andra bevarade 

madonnabilder. Den tillverkades 

redan på 1150-talet och ger 

troligen en bild av en äldre nordisk 

träskulpturtradition. 

Den gotiska stilen (ca 1250- 

1530) karaktäriseras av de stora 

spetsbågiga fönstren och de 

avlastande strävpelarna på större 

byggnader. Den senare gotikens 

kyrkor får ofta en rik skulpterad 

dekor. Kyrkan i Sköllersta är ett 

bra exempel på den tidiga 

gotikens kyrkor. Den uppfördes 

under 1200-talets slut och 1300talets 

början. 

236 

Av stort kulturhistoriskt värde är de medeltida inventarier och de interiörer 

som finns bevarade. De medeltida kalkmålniningarna hade en 

pedagogisk funktion eftersom mässan hölls på latin och menigheten inte 

heller var läskunnig. Kalkmåleriet i länet är tyvärr bara fragmentariskt 

bevarat och hur mycket som funnits är inte känt. Medeltida kyrkklockor 

finns bevarade på flera håll i länet. Lösa inventarier så som helgonbilder, 

krucifix, dopfuntar och altarskåp tillhör också detta kulturhistoriska arv. 

Kloster 

Under medeltiden anlades några kloster i länets södra delar. Mest bekant 

är cistercienserordens nunnekloster Riseberga i Edsberg socken, anlagt i 

slutet av 1100-talet. I Örebro och Ramundeboda anlades kloster under 

medeltidens slutskede. Vårfruklostret i Örebro omnämns första gången 

1456 och var det enda karmelitklostret inom Sveriges dåtida gränser, 

antoniterorderns härbergskloster i Tiveden, vid Ramundeboda, omnämns 

först 1497. 

1500-talet 

1527 års reformationsbeslut vid riksdagen i Västerås ledde till att mycket 

få kyrkor etablerades under århundradet. 1500-talet präglades istället av 

statens indragning av stora delar av kyrkans gods och värdefulla inventarier 

och av religiösa dispyter mellan reaktionärer och reformivrare inom 

den nya statskyrkan. Som ett resultat av hertig Karls gynnande av Bergslagen 

uppfördes emellertid Karlskoga kyrka på 1580-talet. Av 1500talets 

timmerkyrka är endast en del av det ursprungliga långhuset, som 

gavs en rik, målad utsmyckning, bevarat. Det fungerar idag som sakristia 

för den vid början av 1700-talet byggda kyrkan. Även i Ramsberg 

påbörjades en kyrkobyggnad under 1500-talets senare del, men den nuvarande 

kyrkan där byggdes 1787-90. 

1600-talet 

1600-talet var en storhetstid för Sverige, då nationen blev en stormakt 

att räkna med i Europa. Bergshanteringen, som var en förutsättning för 

denna position, expanderade under detta århundrade. Nyupptagning av 

malmbrott och den finska invandringen medförde en ökad kolonisering 

av de tidigare glest befolkade norra länsdelarna. Detta avspeglas i nyetablering 

av kyrkor och ombyggnader av befintliga äldre kyrkor i Bergslagen, 

som Lindesberg och Nora. De bergslagskyrkor som anlades under 

1600-talet, Grythyttan, Hällefors, Hjulsjö, Ljusnarsberg och Järnboås, 

är alla karaktäristiskt utformade. De uppfördes i timmer och kläddes 

med spån, som tjärades eller rödfärgades. Järnboås utgör ett undantag 

eftersom fasaden försetts med ljus slätpanel och taket täckts med plåt. I 

takt med befolkningsexpansionen i Bergslagen har dessa kyrkor byggts 

om och till och ger därför ofta ett livligt intryck med sina många takvinklar. 

Också i länets södra skogsbygd om- och nybyggdes kyrkor i trä under 

1600-talet. Nysund, Kvistbro, Ramundeboda, och Skagershult är alla

tillkomna under detta århundrade. Länets ståtligaste stormaktstidskyrka, 

Askersunds landsförsamlings kyrka, är emellertid en tegelbyggnad. Kyrkan 

uppfördes 1664-1670 efter ritningar utarbetade av Jean de la Vallée, 

som bland annat är känd för sin medverkan vid uppförandet av 

riddarhuset i Stockholm. Liksom Ödeby och Ervalla kyrka tillkom 

Askersunds kyrka som ersättning för äldre kyrkobyggnader. Centralkyrkan 

var en kyrkobyggnadstyp som slog igenom under detta århundrade. 

Kyrkorna i Ervalla och Ramundeboda är båda centralkyrkor. 

1700-talet 

Under 1700-talet förändrades det religiösa livet åter. De från karolinerkrigen 

hemvändande trupperna och deras anförare hade på sina fälttåg 

kommit i kontakt med nya strömningar och som en reaktion mot den 

stelbenta kyrkliga ortodoxin blev pietismen en landsomfattande rörelse 

BRÖDERNA PETRI 

Bröderna Petri, med familjenamnet Phase, föddes i Örebro. De arbetade 

båda med den första svenska bibelöversättningen. Olaus Petri (1493- 

1552) började studera i Leipzig för att samma år fortsätta studierna i 

Wittenberg 1516. Där blev han anhängare till Luthers reformation. Det 

var år 1517 som Luther spikade sina teser på slottskyrkans port. Genom 

sina studier kom Olaus Petri också i kontakt med den tyska humanismen, 

han studerade för Melanchton, en av dåtidens mest framstående 

humanister. 1518 blev Olaus Petri filosofie magister. Vid återkomsten 

till Sverige 1518 blev han diakon och predikant vid domkyrkan i Strängnäs. 

I början av 1520-talet kallades han till predikant i Storkyrkan. På så 

sätt blev Olaus Petri Gustav Vasas medhjälpare vid genomförandet av 

den svenska reformationen, som befästes vid riksdagen i Västerås 1527. 

Olaus Petri var också en flitig författare, den kungliga tryckpressen stod 

till hans förfogande. Förutom bidrag till den första svenska översättningen 

av nya testamentet, som kom ut 1526, skrev han också kristna 

och juridiska verk. Hans i vår tid mest kända skrift är den svenska krönikan. 

I slutet av sitt liv lönades han för sitt deltagande i reformationen av 

Gustav Vasa genom att på dunkla grunder anklagas för delaktighet i 

omstörtande verksamhet och dömdes till döden för detta brott. Han 

benådades emellertid och utsågs till kyrkoherde i Storkyrkan i Stockholm 

under sina återstående levnadsår. Laurentius Petri (1499-1573) studerade 

i Wittenberg i slutet av 1520-talet. Han blev efter sin återkomst 

till Sverige vald till vår förste evangeliske ärkebiskop och gynnade genom 

sitt ämbete reformationen. Han var en ortodox lutheran och utarbetade 

den första lutherska kyrkoordningen år 1571. Den innehöll också 

den första svenska skolordningen. Laurentius Petri var också huvudansvarig 

för Gustav Vasas bibel som utkom år 1541, vars språkliga utformning 

haft stor betydelse för det svenska språkets utveckling, eftersom 

den med endast smärre förändringar varit gällande in i våra dagar. 

FOTO: PETER ÅSTEDT 

FOTO: LÄNSSTYRELSEN, ÖREBRO 


Ruin efter Riseberga klosterkyrka. 

Klostret anlades troligen 

av cistercienserna i slutet av 

1100-talet och bestod i nästan 

fyra hundra år innan det drogs 

in i samband med Gustav Vasas 

reformation. 

Nils Sjögrens staty över Olaus och 

Laurentius Petri, vid Olaus 

Petrikyrkan i Örebro. 

237

FOTO: ELISABETH KARLSSON 


Kyrkan i Järnboås byggdes 1659 

i anslutning till den järnhantering 

som skedde i trakten 

av Klacka-Lerberg. Till skillnad 

från de andra bergslagskyrkorna 

fick denna ingen faluröd spånbeklädnad 

utan en ljus träpanel. 

Landskyrkan i Askersund 

byggdes på 1660-talet, några år 

efter att den gamla medeltida 

träkyrkan brunnit. Den nya 

kyrkan uppfördes efter nederländsk 

inspiration i oputsat tegel. 

Det välbevarade gravkoret och 

västtornet utgör idag ett värdefullt 

exempel på stormaktstidens 

byggande. 

Slottskyrkan i Boo uppfördes 

1733-35 på initiativ och bekostnad 

av friherre H J Hamilton. 

Kyrkan byggdes i timmer 

på en korsformad plan och präglas 

av karolinertidens stramhet 

och enkelhet. I anslutning till 

kyrkan byggdes även en klockstapel. 

238 

FOTO: RAOUL HJÄRTSTRÖM 


bland de bildade samhällsskikten. Att den religiösa nyorienteringen var 

en högreståndsföreteelse avspeglas i de många privata kapell, som uppfördes 

under 1700-talet i anslutning till herremännens sätesgårdar och 

vid bruken. Fina exempel på 1700-talets kyrkoarkitektur i länet utgör de 

gårds- och brukskapell som tillkom under denna tid. Goda exempel på 

herrgårdskapell är Bysta, som uppfördes 1721, Boo från 1733 och Rockesholm 

från 1765. 

Under 1700-talet nyetablerades inga sockenkyrkor, men däremot 

omdanades flera befintliga kyrkor. I flera fall var det genomgripande 

ombyggnader där medeltida långhus ersattes av nybyggnader. Ekeby kyrka 

nybyggdes helt 1774 i rokoko och den medeltida kyrkan revs. Genom 

sina mustiga framställningar med inslag av diverse fabelväsen och helgonbilder 

i klara färger, stred de medeltida målningarna mot 1700-talets 

religionsuppfattning och den rådande estetiken. Under 1700-talets sista 

decennier ersattes rokokon av strama nyklassicistiska drag med ljusa färger 

och förgyllningar.


1800-talet 

De kyrkor som om- och nybyggdes under denna tid var ofta stora, ljusa 

och enkelt inredda. De går ibland under epitetet Tegnérlador, eftersom 

biskopen Esaias Tegnér vid 1800-talets början propagerade för de nya 

kyrkornas uppförande: ”ty Christendomen är ljusets lära och trifves ej i 

mörker”. I länet nyetablerades tre kyrkor under 1800-talet och flera kyrkor 

ny- eller ombyggdes. Hammars kyrka är ett exempel på det klassicistiska 

ideal som rådde under århundradets första hälft. 

1800-talets senare hälft präglades av en omfattande omvandling av 

samhället. Befolkningstillväxt och folkomflyttningar gjorde att sockenkyrkornas 

lokalisering och storlek inte alltid överensstämde med var 

befolkningstätheten var som störst. I radikala fall, som i Ramundeboda, 

flyttades kyrkan från sitt gamla läge. I andra fall utökades kyrkornas 

volym för att ge plats åt sockeninvånarna. Ibland ersattes de gamla sockenkyrkorna 

med nya kyrkobyggnader. Den gamla kyrkan revs eller lämnades 

som ödekyrka. En förutsättning för kyrkans omfattande byggnadsverksamhet 

var den allmänt förbättrade ekonomin. På landsbygden var 

den ett resultat av skiftesreformer, sjösänkningar och förbättrade 

jordbruksmetoder, som ledde till ökad produktion. I tätorterna utgjorde 

utvecklingen av handel, hantverk och industri den ekonomiska basen 

sedan frihandeln införts år 1846. 

Under senare delen av århundradet väcktes ett intresse för äldre 

kyrkoarkitektur. Särskilt gotiken gjordes i många länder till en nationell 

stil. Redan 1842 ritade F S Scholander ett litet kapell i Karlsdal där de 

nygotiska dragen är tydliga. I Guldsmedshyttan kulminerade nygotiken i 

en katedralliknande tegelkyrka, ett verk av Ludvig Peterson, som stod 

klar 1895. Året därpå invigdes Skagershults nya kyrka, ritad av Ferdinand 

Boberg, vars utformning pekar fram mot det kommande 

århundradets nya stilideal. 


har en mycket homogen och 

välbevarad gustaviansk interiör, 

vilken inte minst präglas av den 

ovanliga färgsättningen i svart 

och guld. 

FOTO: MATS LINDQVIST Svennevads kyrka från 1782-86, 

Kyrkan i Hammar byggdes på 

1820-talet efter tidens nyklassicistiska 

stilideal, dvs stor och 

ljus med enkel inredning, gärna 

i vitt och guld. Då kyrkan byggdes 

på en rullstensås fick den 

anpassas efter åsens nord-sydliga 

riktning, istället för den för kyrkor 

vanliga öst-västliga orienteringen. 

239



Under 1800-talets slut blev 

många av de historiska arkitekturstilarna 

åter på modet. 

Skagershults nya kyrka byggdes 

1896 och pekar fram mot nationalromantiken 

och intresset för 

stenbyggnadskonsten. 

Hörkens kyrka, som byggdes år 

1925, är ett exempel på den 

nationalromantiska arkitekturstil 

som präglade 1900-talets tidiga 

träbyggnadskonst. 

240 


1900-talet 

Kring sekelskiftet slog jugendstilen igenom med mjuka former och stiliserad 

naturornamentik. Snart märktes också ett intresse för äldre inhemska 

byggnadsverk. Både nationalromantiken och jugend användes i sökandet 

efter en ”nationell” stil. De materialexperiment som börjat utföras 

under 1800-talets slut utvecklades vidare, ibland kombinerades de 

olika tendenserna, men nygotiken levde kvar in i det nya århundradet 

till exempel i Olaus Petri kyrka från 1912. Hackvads kyrka, som förstördes 

genom en brand år 1902, präglades efter återuppbyggnaden av de 

nya idealen, både exteriört och interiört. Hörkens kyrka i Ljusnarsbergs 

socken från 1925 är ett sent men gott exempel på nationalromantisk 

träbyggnadskonst. Ju längre århundradet fortskridit har en förenkling i 

de arkitektoniska uttrycksmedlen blivit tydlig. Under 1920-talet kom 

det klassiska formspråket åter till heders. Modernismen fick så småningom 

sitt genomslag, även om kyrkobyggnadernas utformning länge var påfallande 

traditionsbundna. Adolfsbergs kyrka från 1970 i Örebro och 

Österledskyrkan i Karlskoga från 1983 är exempel på modernt 

kyrkobyggande. Under 1900-talet togs också profana lokaler i anspråk 

som ursprungligen haft andra funktioner än religiösa. I Örebro omvandlades 

ett magasin till gudstjänstlokal år 1960, Mikaelskyrkan. Den fungerar 

numera som konsertlokal och har kompletterats med en ny kyrkobyggnad. 

I Karlskoga byggdes en konsumbutik om till gudstjänstlokal, 

Karlsbergskyrkan, år 1967 och så sent som 1994 omvandlades en före 

detta konsumbutik i Garphyttan till andaktslokal. 

Fristående tornbyggnader och klockstaplar 

Som tidigare nämnts, saknade flera av de tidigmedeltida kyrkorna torn. 

Klockorna bars istället upp av klockstaplar. Sådana kunde också finnas 

där kyrkorna faktiskt hade torn. I byggningabalken från år 1734 omnämns 

klockstaplar som en av de byggnadstyper som skall vårdas i socknen.


1759 påbjöd Kungl Maj:t att klockorna om möjligt skulle flyttas in i 

tornet och senare påbjöds att underhållet av klockstaplarna skulle upphöra. 

Flera klockstaplar revs därför under 1700- och 1800-talen. 

Märkligast i denna byggnadskategori är kastalbyggnaden vid 

Fellingsbro kyrka. Kastalen är den enda bevarade i sitt slag i mellansverige 

och kan ha uppförts som försvarsanläggning under medeltiden. Senare 

undersökningar tyder emellertid på att den redan från början tagits i 

anspråk som magasinsbyggnad. Senare har den fungerat som klocktorn 

och sockenmagasin. Vid Kumla kyrka fanns fram till 1828 ett klocktorn 

av sten. Även den kan ursprungligen ha varit byggd som en kastal och 

fungerat som magasin. 

Kyrkogårdar 

Kyrkogårdarnas vigda jord var begravningsplats men fungerade också 

som betesmark för de djur som tillhörde kyrkans tjänare. De finaste 

gravplatserna var belägna inne i själva kyrkan. Redan 1783 förbjöds försäljning 

av nya gravplatser och från 1815 förbjöds seden att begrava döda 

inne i kyrkan, av hygieniska skäl. De flesta församlingsmedlemmarna 

begravdes emellertid på kyrkogården och gravar markerades med enkla 

träkors. I områden där smidet var välutvecklat kunde praktfullt smidda 

kors pryda gravarna. Under 1800-talet reglerades gravarnas utformning. 

Gravvårdar med den dödes namn och något bibelord blev allt vanligare, 

särskilt sedan gravstenar börjat massproduceras av gjuterier och 

stenhuggerier. 

Kyrkogårdar är i allmänhet muromgärdade, vilket stadgades i 

byggningabalken 1734. Murar ersatte, ofta under 1700-talet, de äldre 

balkarna av trä. Kyrkogården nås ibland genom stigluckor. Sådana finns 

bevarade vid Täby, Axbergs, Sköllersta och Hovsta kyrkor men oftast 

har stigluckorna rivits och ersatts av grindstolpar med järngrindar. Trädplantering 

av kyrkogårdar skedde ofta under 1700- och 1800-talen, då 

FOTO: ANNA-KARIN ERIKSSON 


Vid Bysta herrgård uppfördes i 

början av 1720-talet ett kapell 

med tillhörande inbyggd klockstapel. 

Klockstapeln är inklädd i 

gul träpanel och fungerade ursprungligen 

också som bostad för 

gårdens nattvakt. 

Östra kyrkogården i Karlskoga 

med det oktogonala krematoriekapellet 

från 1946. 

241



Skogskyrkogården i Karlskoga 

består i huvudsak av två kontrasterande 

delar. Den äldsta 

delen är en traditionell kyrkogård 

med sträng kvartersindelning. 

Den egentliga skogskyrkogården 

ligger längre västerut 

KARLSSON 

och är anlagd i ett ravinlandskap 

med stora höjdskillnader och 

högväxt granskog. I sluttningen ELISABETH 

ligger gravarna på terrasser. FOTO: 

Örebro gamla krematorium var 

det tredje som uppfördes i landet. 

Krematoriet byggdes 1921 på 

Norra kyrkogården och användes 

fram till 1975, då ett nytt 

krematorium togs i bruk. 

242 

en strävan att ordna dessa på ett mera regelbundet vis kom till uttryck, 

inte minst som följd av påbud från Kungl Maj:t 1805 och 1815. 

På en del kyrkogårdar byggdes särskilda gravkapell. Fina exempel finns 

i Lillkyrka från år 1900, i Degerfors från 1918 och i Hällefors från 1929. 

Vid Ramundeboda gamla kyrkplats finns ett gravkor från 1700-talet. 

Kyrkogårdarna vittnar genom sin utformning och genom gravvårdarna 

om bygdens befolkning och näringsstruktur under 1800- och 1900talen 

och är därför av stor kulturhistorisk betydelse. 

Alla gravar är inte belägna vid kyrkan på kyrkogårdar. Begravningsplatser 

har också, särskilt i tätorter, anlagts utanför bebyggelsekärnan. I 

Karlskoga ligger två kulturhistoriskt intressanta begravningsplatser. Skogskyrkogården 

med kapell från 1908 och Östra Kyrkogården med krematorium 

och kapell från 1946. I Örebro finns Södra kyrkogården, invigd 

1806, där några av stadens kända borgare är begravda, Olaus Petri kyrkogård, 

före detta Norra kyrkogården från 1808 och nuvarande Norra 

kyrkogården, invigd år 1900, med Gamla krematoriet från 1921, ritat 

av G Lindgren. Detta krematorium är det tredje som uppfördes i landet 

och det bäst bevarade av de tidiga krematoriebyggnaderna. Södra kyrkogården 

i Nora har gravkapell från 1847. Den anlades på 1810-talet på 

det forna landshövdingeresidensets mark. Norra kyrkogården i Nora 

anlades 1865 och har ett kapell från 1867. I Ramsberg finns ett gravkapell 

med vackra interiörmålningar. Norr om Nora ligger en modern begravningsplats, 

Karlslund med kapell ritat av Jerk Alton. Dylta bruk, 

som länge utgjorde en egen församling har en egen begravningsplats. 

Också Mariedamm har egen begravningsplats. 

I Åmmeberg fanns många utländska familjer, eftersom bruket var i 

utländsk ägo. Flera var katoliker varför en särskild katolsk kyrkogård, 

Tyska kyrkogården, anlades på Kolarängsudden i Åmmelången. I samband 

med koleraepidemier togs särskilda begravningsplatser upp på grund 

av smittorisken. I Näsby finns en kolerakyrkogård från epidemien 1853 

bevarad.

FOTO: JAN NORRMAN/RIKSANTIKVARIEÄMBETET 

Sockencentrum 

Centralpunkten i kyrkomiljöerna är givetvis själva kyrkobyggnaden med 

tillhörande kyrkogård. Redan under medeltiden bildades runt kyrkan 

ett sockencentrum, dit många administrativa och sociala funktioner efterhand 

förlagts. Förutom prästgården finns ofta skola, fattig- och åldringsvård, 

samt sockenmagasin i de traditionella kyrkomiljöerna. 

Kyrkomiljöerna är rikt representerade bland landets riksintresseområden, 

ungefär 500 kyrkor ingår på något sätt i landets utvalda miljöer. I länet 

ingår kyrkomiljöer i 25 riksintressen och i några av dessa är det de väl 

utvecklade sockencentrafunktionerna som utgör det kulturhistoriska 

motivet för riksintresset. 

Socknarna fick redan tidigt ett visst självstyre. Sockenstämman hölls 

ofta i prästgården eller i en sockenstuga. Sockenstugan kunde också 

rymma bostad för socknens klockare. När kommuner bildades på 1860talet 

övertogs socknarnas indelning och kommunsammanträdena ägde 

vanligen rum i sockenstugan med prästen som ordförande. Det var därför 

naturligt att kommunalhus också uppfördes i anslutning till kyrkan, 

så som fallet varit i till exempel Lerbäck. 

Prästgårdar 

Prästgårdarna var från medeltiden och framåt socknens administrativa 

centrum. Prästgården hade en viktig social funktion i socknen. Prästen 

och hans hushåll var en förmedlande länk mellan de högre samhällsskikten 

och allmogen när det gäller såväl seder och bruk som byggnadsskick. 

Prästgårdarnas manbyggnader präglades ofta av en sammansmältning 

mellan medveten arkitektonisk utformning och lokal byggnadstradition. 

De mindre prästgårdarna i fattiga socknar uppvisade ingen 

större skillnad från traktens vanliga bondgårdar, och prästen var i det 

närmaste jämställd med bönderna, när det gällde brukandet av jorden. 

Redan från tiden för landets kristnande hade biskopen inte rätt att 

inviga en kyrka om det inte fanns en fullt utrustad prästgård. Detta avspeglas 

i de gamla landskapslagarna som fastslår att prästen skall bo på 


Kyrkan var länge bygdens 

centralpunkt och administrativa 

centrum, där socknens innevånare 

samlades. På bilden ses Lerbäcks 

sockencentrum med kyrka, 

skola, kommunalhus m m. 

243


ARKIV 

MUSEUMS LÄNS 

Prästgården i Fellingsbro ingår i 

en välbevarad kyrkomiljö vackert 

belägen på en höjdsträckning. 

Den storslagna prästgården bygg- EDLUND/ÖREBRO 

des först i en våning på 1730talet 

och fick sin andra våning i LENNART 

början av 1800-talet. FOTO: 

244 

”kyrkobolet”. Storleken på detta anges också i landskapslagarna. Jordlottens 

storlek avspeglade socknens ställning i den kyrkliga hierarkin. 

Kyrkojorden var befriad från skatt till konungen. För att ytterligare trygga 

prästens försörjning och kostnader för kyrkliga förrättningar utgick en 

särskild kyrkoskatt, tiondet, varav prästen fick behålla 1/3. Resten delades 

mellan biskopen, de fattiga och underhållskostnader för kyrkan. Inkomster 

från donationsjord användes till underhåll, upprustning och 

utsmyckning av byggnaderna i sockencentrat. 

I den för hela riket gällande landslagen, antagen omkring 1350, fastslogs 

att sockeninnevånarna hade skyldighet att bebygga prästgården med 

laga hus. Under 1500-talet preciserades bestämmelserna om de sju laga 

hus som skulle uppföras åt prästen. Ville prästen ha utrymmen utöver 

de lagstadgade fick han själv bekosta detta. Oklarheter om vad som var 

laga hus ledde till utfärdandet av en kunglig resolution 1720, som fastslog 

att till prästgården skulle höra en sätesstuga om två kamrar, kök och 

förstuga, brygghus, bod med dubbel botten och loft, visthus, lada och 

loge. Hänsyn skulle tas till traktens tillgång på byggnadsmaterial. 

Under 1800-talet blev strävan att ordna upp det stora husbeståndet 

påtagligt. Ekonomibyggnaderna placeras som flyglar för att ge ett ståndsmässigt 

intryck. Fruktträdgårdar och kålgårdar fick också striktare former 

och ordnades till trädgårdar. I mangårdens exteriör och interiör 

eftersträvades också ståndsmässighet. Den ljusa oljefärgen i kombination 

med hyvlad panel ersatte efterhand den sedan 1600- och 1700talen 

vanliga rödfärgen. Ibland putsades timmerstommen, reveterades, 

för att den skulle se ut som en stenbyggnad. 

1910-års lönereform medförde en genomgripande förändring i 

prästgårdsbebyggelsen. Prästen skulle hädanefter ha en fast penninglön 

och jordbruket skulle skötas av en arrendator. Endast ”nödvändiga” hus 

skulle finnas på prästgården. Detta innebar att ekonomibyggnadsbeståndet 

stympades radikalt, särskilt beträffande fähus. Dessutom blev 

det oklart vad som gällde för prästgårdens byggnadsbestånd. Det föranledde 

att en ny boställsordning utgavs 1932 där bostädernas storlek fast-

FOTO: HANNA DOMFORS 

ställdes. I ett tillägg från 1940 fastslogs att hänsyn också skall tas till 

kulturhistoriska och estetiska värden. Idag är det inte alltid prästen som 

bebor socknens prästgård, vilken i sin tur inte längre är kvar i kyrkans 

ägo. 

Kaplans- och komministergårdar 

Kyrkoherdarna i de större församlingarna skaffade sig redan tidigt en 

hjälppräst, kaplan. Lön och bostad för denne fick prästen själv stå för 

men det förekom att sockenborna lämnade bidrag. I 1686 års kyrkolag 

fastställdes kaplantjänsten och förhållandet mellan kyrkoherden och 

kaplanen. I och med regleringen fick kaplanen lön och boställe. I flera 

fall kom kaplansbostället att läggas på indragen kyrkojord. Kaplanen var 

ensam skyldig att svara för uppförande och underhåll av bostadshus och 

ekonomibyggnader. Titeln ändrades under 1800-talet till komminister. 

Flera tjänster drogs in redan under 1700- och 1800-talen. I dag tjänar 

endast ett fåtal av dessa boställen som bostad åt en präst. 

Klockargårdar 

En annan viktig funktionär i socknen var klockaren. Från 1400-talet 

stadgades att klockaren skulle ha tre hus: ”sochnastuga, stall och 

wisthusbod”. I många fall är det troligt att klockaren var en vanlig bonde 

i byn men i de större socknarna kunde det vara en särskilt tillsatt person. 

Klockargård finns bevarad bland annat i Nora och Tångeråsa och sockenstugan 

i Mosjö har tidvis haft samma funktion. 

Sockenmagasin 

Under 1750-talet utgick påbud om att socknarna skulle inrätta sockenmagasin, 

där säd kunde förvaras så att en reserv fanns i händelse av nödår. 

Sockenmagasinen fick ofta en funktion av låneinrättning och det kapital 

som eventuellt ackumulerades kunde användas till kyrkokommunala 

angelägenheter. Ofta gick överskottet av räntan till fattigkassan. Förebil- 


Komministergården i Nora från 

1815, ingår en sammanhållen 

och välbevarad prästgårdsmiljö. 

245


Efter påbud från staten byggdes 

sockenmagasin runt om i Sverige 

under 1700-talets senare hälft. 

Syftet var att magasinen skulle 

fungera som nödhjälpsupplag för 

spannmål, men de kom i huvudsak 

att fungera som lokala banker. 

På bilden ses sockenmagasinet 

vid Hardemo kyrka från 

1758. 

246 

FOTO: HANNA DOMFORS 

den till sockenmagasinens stadgor utarbetades 1756 av häradsdomaren 

Jacob Larsson i Lidetorp, Nysunds socken. Flera sockenmagasin finns 

bevarade i länets kyrkomiljöer, exempelvis i Glanshammar, Hardemo 

och Vintrosa. 

Kyrkstallar, Kyrkvägar 

Många hade lång väg till kyrkan och behövde därför stalla hästar under 

vistelsen i kyrkbyn. Varje gård hade skyldighet att själv underhålla sina 

stallspiltor men byggnaderna uppfördes gemensamt. En del av kyrkovägen 

skulle också underhållas av varje gård. Kyrkstallar finns bevarade i Axberg, 

Lännäs, Hardemo, Ramsberg, Vintrosa och Kopparberg. 

KYRKSKOLOR 

Prästen i socknen representerade boklig lärdom och kyrkan hade ansvaret 

för menighetens utbildning. I första hand gällde det kunskap i den 

kristna läran med katekesläsning som bas sedan protestantismen införts. 

I 1686 års kyrkolag fastslogs att klockaren hade ansvaret för undervisning 

av församlingens barn. Undervisningen förlades till sockenstugan 

eller klockargården. Ibland bedrevs undervisningen som ambulerande 

skola. Alla barn skickades förmodligen inte till klockaren för undervisning. 

Avståndet var ofta långt, barnen behövdes i det dagliga arbetet på 

gården och dessutom skulle klockaren ha betalt för sina tjänster. Under 

1700-talet anställdes fasta lärare i några socknar. Det var vanligt att avskedade 

soldater innehade denna syssla. I och med 1842 års skollag inrättas 

en fast lärarkår. Samtidigt byggdes särskilda skolhus med lärarbostad. 

Flera kyrkskolor finns bevarade i länet till exempel Kumlaby, Vintrosa, 

Hardemo, Glanshammar och Fellingsbro. Av kulturhistoriskt intresse 

är också att Mor i Vall inom ramen för Svenska kyrkan anordnade 

söndagsskola år 1872, landets första i sitt slag, i Karlskoga socken. Så 

småningom övergick Mor i Valls verksamhet till en frikyrklig rörelse.

Folkrörelse och fritid 

De svenska folkrörelserna började växa fram under 1800-talet. Under 

århundradets senare hälft blev organisationerna fastare och egna byggnader 

började uppföras. Den samhällsomvandling som pågick under 

1800-talet ledde till att nya grupper och klasser uppstod, en liten grupp 

i samhället fick det bättre medan det stora flertalet kom att tillhöra den 

nya gruppen av lönearbetare. Många traditionella mönster och värden 

bröt samman och ersattes av nya. Den allmänna läskunnigheten ökade 

medvetenheten om samhällets missförhållanden och kom att utgöra en 

grogrund för religiös väckelse, politisk verksamhet, nykterhetsrörelsen 

samt ett allmänt bildningsintresse. 

Frikyrkorörelsen 

Väckelserörelsen växte fram som en protest mot den auktoritära Svenska 

Kyrkan. Man ställde krav på religionsfrihet och önskade fritt kunna utöva 

sin egen tro. Vid mitten av 1800-talet uppkom ett flertal religiösa rörelser 

i länet. Roparrörelsen kom hit på 1840-talet, missionsföreningar började 

bildas på 1850-talet. Baptiströrelsen utvecklades ungefär samtidigt 

och framförallt Närke kom tidigt att bli ett av baptismens starkaste fäs- 

RISEBERGA BÖNHUS 

Riseberga bönhus är ett av landets äldsta bönhus. Redan under 1840talet 

hade ”ropare” vunnit anhängare i sydvästra Närke. Godsägaren Olof 

Hedengren på Riseberga i Edsbergs socken hade fått kontakt med några 

av samtidens mera framstående andliga ledare. När roparvågen ebbat ut 

samlades de kvarvarande väckta kring Hedengren som tillsammans med 

sina anställda läste ur bland annat Luthers skrifter. Snart började Hedengren 

att själv predika. Folk från hela trakten vallfärdade till Hedengrens 

läsarmöten. Godsägaren lät därför uppföra ett bönhus i sin park, år 1855, 

alldeles intill ruinerna efter Riseberga kloster. Risebergas läsare förblev 

medlemmar i statskyrkan men de utgjorde en grogrund för de senare 

frikyrkorna. Det första egentliga frikyrkokapellen i länet byggdes 1858 i 

Vallby i Stora Mellösa socken och Örebro. 

FOTO: MIA GEIJER 

Riseberga bönhus. 


247


Frikyrkolokaler i Örebro län 

1870-1978. Efter Lindvall och 

Richette 1979. 

248 

ten i landet. Metodistkyrkan startade i Örebro i slutet av 1860-talet men 

i länet kom metodisternas tyngdpunkt att vara på landsbygden i södra 

Närke. 

Den religiösa väckelsen avspeglas i det stora antal frikyrkobyggnader 

som finns spridda över länet. De uppfördes vanligen under knappa ekonomiska 

förhållanden och deras utformning är därför enkel med stark 

anknytning till lokal byggnadstradition. I städerna kunde däremot frikyrkobyggnaderna 

bli påkostade och utgöra påtagliga inslag i stadsbilden. 

Nykterhetsrörelsen 

Under 1800-talet ökade alkoholkonsumtionen dramatiskt i Sverige. Spriten 

var både billig och lättillgänglig. Supandet som var allmänt utbrett 

och förekom i alla samhällsklasser, skapade svåra sociala problem. Utifrån 

denna situation skapades organiserade nykterhetsföreningar, vars 

strävan var ett helnyktert samhälle. Nykterhetsrörelsen fick tidigt fot- 

1870-89 1890-99 1900-14 

1915-29 1930-49 1950-78

FOTO: JONAS JANSSON 


fäste i länet. På 1840-talet bildades Finnerödja Svenska Nykterhetssällskap 

och på 1870-talet bildades nykterhetsföreningar i Örebro, Degerfors och 

Viby. 1878 började Örebro läns nykterhetsförening sin verksamhet. Snart 

fanns också landets ledande nykterhetsorganisationer, Blåbandsrörelsen 

och International Orders of Good Templar, IOGT. Nationalgodtemplarordern, 

NGTO, bildades i Örebro år 1888 som en utbrytargrupp 

ur IOGT. NGTO sammanslogs 1922 med Templarorden, TO, till 

NTO. Intresset för nykterhetsrörelsen var som störst kring sekelskiftet 

då en rad ordensbyggnader uppfördes. Ovanligt storstilat blev ordenshuset 

i Hällabrottet, som uppfördes 1903 i nationalromantisk jugendstil. 

Folkbildningstanken var stark inom nykterhetsrörelsen och 

studiecirkelverksamheten är fortfarande mycket aktiv. 1970 bildades 

IOGT-NTO genom en ny sammanslagning. 

Arbetarrörelsen 

Den socialistiska arbetarrörelsen växte fram i Sverige under slutet av 1800talet. 

Det fösta fackförbundet i Sverige bildades 1886 och tre år senare 


drog väckelserörelsens våg över 

länets landsbygd och en ny typ 

av byggnader uppstod. På bilden 

ses Elimkapellet vid Skinnarbacka, 

Bo socken, vilket uppfördes 

1877. 

FOTO: JONAS JANSSON Under 1800-talets senare del 

Under 1900-talets första decennium 

resulterade nykterhetsrörelsens 

framgångar i ett stort 

antal nybyggda ordenshus. 

Hällabrottets pampiga ordenshus 

i jugendstil har ägnats ovanligt 

stor arkitektonisk omtanke. 

Byggnaden stod klar 1903. 

På många håll, framförallt i 

bruksorterna, var det svårt för 

arbetarna att träffas på fritiden 

utan kontroll och påverkan från 

arbetsgivaren. Många fackföreningar 

tog därför initiativet 

att bygga en folkpark. Folkparken 

i Dalkarlsberg anlades 

1930 av Gruvarbetarförbundet, 

avdelning 33. Det är en 

liten enkel anläggning på en höjd 

i skogen, med en dansbana och 

några serveringskiosker. 

249


Krokbornsparken i Hällefors 

anlades 1796 för brukets 

anställda av brukspatron 

Heijkenskiöld. Här fanns 

kägelbanor, gungor, karuseller, 

dansbana och en amfiteater. Av 

parkens anläggningar finns idag 

bara teatern kvar. Detalj ur 

Karta över Hällefors Brukssamhälle, 

1952. 

250 

bildades det socialdemokratiska partiet. I de orter dit industrier lokaliserats 

byggdes vanligen ett Folkets hus, där arbetarna fick möjlighet att 

ägna sig åt såväl politisk aktivitet som nöjen och bildningsverksamhet. 

Fackföreningsrörelsen, som kom till länet 1889 genom bildandet av 

Örebro typografiska förening, hade svårt att finna lokaler för sin verksamhet 

och genom den snabba tillväxten av de socialistiska föreningarnas 

verksamhet blev det nödvändigt att uppföra egna föreningshus. Folketshusrörelsen 

slog på allvar igenom först efter sekelskiftet och den första 

Folketshusbyggnaden i länet byggdes 1901 i Hörken, där även länets 

första arbetarkommun bildats år 1897. 

Krokbornsparken i Hällefors brukar kallas länets äldsta folkpark. Den 

anlades 1796 som herrgårdspark i ”engelsk smak”. I parken lät brukspatron 

Heijkenskiöld uppföra en danssalong och en serveringspaviljong 

för brukets anställda där ”förlustelser” anordnades om söndagarna. Denna 

park har alltså inte sitt ursprung i arbetarrörelsen utan i en patriarkalisk 

omsorg om bruksarbetarna. Parken som efter en lång tids förfall restaurerades 

1919 arrenderas av Folketshusrörelsen sedan 1926. Folkparker 

finns också i bl a Karlskoga, Dalkarlsberg, Kopparberg, Vretstorp, 

Degerfors samt Brunnsparken i Örebro. 

På landsbygden var det vanligt att ungdomarna av tradition samlades 

och dansade på vissa platser. Runt om på landsbygden anordnades under 

1900-talets första hälft mindre festplatser där dansbanan var centralpunkten. 

Gropen i Kvistbro socken är ett exempel på en dansbana som 

fortfarande är i bruk.

KATA DALSTRÖM 

Kata Dalström (1858-1923) var dotter till Johan Oscar Carlberg. Tre år 

gammal kom hon till Kaveltorp utanför Kopparberg där hennes far sedan 

tre år verkade som ledare för driften. Efter en process med delägarna 

flyttade familjen från Kaveltorp och fadern grundade industrierna vid 

Bångbro kopparverk. Vid 11 års ålder skickades hon till Risbergska 

internatet i Örebro. Hon vantrivdes vid den stränga skolinrättningen 

och blev relegerad efter tre år. Hon inackorderades istället hos sin fars 

jurist i Stockholm, vars fru var syster till August Blanche. Under sin 

tvååriga Stockholmsvistelse gjorde hon bekantskap med samtidens radikala 

intellektuella elit, bland annat Hans Hierta och familjen Branting. 

Hon fick dessutom fritt utbilda sig för några av huvudstadens bästa lärare. 

Återkommen till Bångbro påbörjade hon en studentexamen, som 

hon aldrig avslutade. 

Vid Bångbro träffade hon ingenjören Gustaf Dalström som då arbetade 

med Bergslagsbanan. De fick sju barn tillsammans. De levde till en 

början ett kringflackande liv, eftersom Dalström ofta skiftade verksamhet. 

Under senare delen av 1880-talet vistades familjen periodvis i Stockholm 

och på 1890-talet bosatte sig familjen i huvudstaden. Efter att 

under en tid ägnat sig åt filantropi i Stockholm anslöt sig Kata Dalström 

1893 till socialdemokratiska partiet på direkt uppmaning av Hjalmar 

Branting. Därmed upphörde kontakten med flertalet av hennes släktingar 

som hade konservativ läggning. Hon var aktiv i partiets kvinnoorganisation 

och verkade aktivt för genomförandet av kvinnlig rösträtt. 

Kata Dalström var den första kvinnan på många förtroendeposter i partiet. 

1917 splittrades partiet och Kata Dalström följde med vänstern, 

som bildade Socialdemokratiska vänsterpartiet. Hon var också verksam 

genom sina tolkningar av det kommunistiska manifestet, pamflettförfattande 

och som föredragshållare. Sitt största rykte fick hon som agitator. 

Hon var framförallt en bildningsivrare och hon ville göra bildningen 

tillgänglig för de breda folklagren. Med tiden kom hon i konflikt med 

partiledningen i trosfrågor. Efter Tageris nobelpris 1911 hade hon blivit 

intresserad av buddismen. 

Hembygdsrörelsen 

Den svenska hembygdsrörelsen har sina rötter i mitten av 1800-talet, då 

de första fornminnesföreningarna bildades. 

Närke har en lång tradition inom hembygdsrörelsen, vilket inte minst 

avspeglas i de många hembygdsföreningarna och hembygdsgårdarna. 

Nerikes fornminnesförening bildades redan 1856. Flera av länets hembygdsföreningar 

bildades under 1900-talets första decennier, till exempel Gällersta 

forngårdsförening, bildad 1916, Sköllersta hembygdsförening, bildad 

1918 och Stora Mellösa hembygdsförening, bildad 1924. Länets mest kända 

hembygdsgård är Gällersta forngård från 1920, grundad av Johan Lud- 

FOTO: SAM LINDSKOG/ÖREBRO LÄNS MUSEUMS ARKIV 


Med J L Saxon i spetsen grundade 

Gällersta Fornminnesförening 

på 1910-talet Gällersta 

forngård. Till gården flyttades ett 

antal byggnader och tanken var 

att Gällersta skulle bli Närkes 

motsvarighet till Skansen i Stockholm. 

På bilden ses Saxon utanför 

en av byggnaderna på Gällersta 

forngård år 1923. 

251


252 

vig Saxon. Hans ambition var att Gällersta skulle bli Närkes motsvarighet 

till Skansen i Stockholm. Friluftsmuseet Wadköping påbörjades redan 

1898-99 då Magnus Dahlander, stadens dåvarande stadsarkitekt, 

ombesörjde flytten av Kungsstugan till Lars Bohms udde. 1912 flyttades 

också Borgarhuset dit. I samband med 1960-talets saneringar flyttades 

ett antal byggnader till området och den första etappen av Wadköping 

var färdig. En omfattande utbyggnad har pågått under senare år. Också 

byggnader från landsbygden ingår numera i området. 

Idrottsrörelsen 

Idrottsrörelsen i länet börjar organiseras på 1880-talet. Det var främst 

studenter från läroverket och tekniska skolan i Örebro samt militärer 

som ägnade sig åt gymnastiska och sportsliga övningar, men intresset 

spred sig så småningom till en större allmänhet. Gymnastiken, som tidigt 

blev välorganiserad, fungerade som förebild för många föreningar. 

Allmän gymnastik hölls redan på 1840-talet. På 1880-talet hölls de första 

idrottstävlingarna i länet på Sanna Hed under Viktor Balcks ledning. 

Denne var en av landets idrottspionjärer och dessa tävlingar bidrog till 

idrottens organisering. I Örebro fanns vid sekelskiftet möjlighet att i 

föreningsform delta i bland annat bollsporter, friidrott, gymnastik, cykling, 

rodd, skridskoåkning och simning. Den första fasta idrottsanläggningen, 

Örnsro, invigdes 1903. Där avhölls två friidrotts-SM. 1923 

kunde Eyravallen, som uppförts som nödhjälpsarbete, invigas. 

I Karlskoga bildades en bollklubb 1905 och en idrottsförening 1906. 

Den första idrottsplatsen kunde invigas 1909. 1907 bildades den första 

idrottsföreningen i Degerfors genom bruksledningens tillskyndan. Fotboll 

hade sedan en tid spelats av ungdomar i bruksområdet, men under 

primitiva förhållanden. DIF:s tillkomst gynnades av bruksledningen som 

GRETA ADRIAN 

Greta Adrian (1893-1981). Greta Borg ansökte 1915 om arbete hos gymnastikdirektör 

Sam Adrian. Snart gifte de sig. Greta Adrian vikarierade 

för sin man när han var inkallad och var därmed den första kvinnan i 

landet som ledde manlig gymnastik, vilket i samtiden ansågs som synnerligen 

olämpligt. Hon blev också ordförande i en manlig gymnastikförening. 

Tillsammans med sin man introducerade de en ny, mjukare 

form av gymnastik och verkade för att sprida gymnastiken utanför de 

välbärgade skikten. 1916 startades en gymnastikförening på en skofabrik 

och 1917 bildades en kvinnlig gymnastikförening för kontorister 

och butiksanställda. Greta Adrian verkade också för barngymnastik med 

rytmik. Paret Adrian lyckades samla alla Örebros gymnaster inom en 

organisation oavsett kön och samhällsklass, vilket var enastående för tiden. 

Ur gymastikföreningarna bildades både manliga och kvinnliga elitgrupper 

som Greta Adrian ledde. Greta Adrian tog också initiativ till 

arbetsplatsgymnastik under arbetstid.

FOTO: PER TORGÉN/ÖREBRO LÄNS MUSEUM 

anlade en ordentlig fotbollsplan, men även andra sporter bedrevs. Också 

i Nora bildades en idrottsförening som 1917 fick sin första idrottsplats 

vid Hagby. Kopparbergs IF bildades redan 1903 men Olofsvallen kunde 

invigas först 1933. 

Administration 

Det var först under Gustav Vasas tid som man kan säga att Sverige fick 

en huvudstad med central förvaltning. Tidigare hade kungsgårdar, slott 

och fogdegårdar ute landet använts som centra för kronans administration 

och säten för dess länsherrar. 

Örebro har sedan uppförandet av Örebro hus, haft en central 

förvaltningsfunktion i sitt omland. Örebro är den enda medeltida staden 

i länet och bland husbeståndet i staden finns byggnader för både 

regional och lokal förvaltning på olika nivåer och från olika tider. På 

senare tid har också några statliga verk förlagts hit. 

Länsindelningen i Sverige kan härledas ända tillbaka till 1500-talet, 

men har sedan dess strukturerats om och förändrats ett flertal gånger. 

Organisationen med landshövding och länsstyrelse bildades 1634. Örebro 

läns utsträckning har förändrats ett flertal gånger sedan medeltiden, 

till exempel innefattades under två perioder hela Värmland i länet. Under 

en kort period upphörde länet för att sedan under en tid kallas Järle 

län. Örebro län, som i huvudsak fick sin nuvarande omfattning 1779, 

innefattar idag landskapet Närke, västra delen av Västmanland, nordligaste 

delen av Västergötland, östra delarna av Värmland samt mindre 

delar av Östergötland. 

Häradsindelningen, eller hundare som det ursprungligen hette i Svealand, 

kan ha förhistoriskt ursprung. Örebro län är indelat i 16 häraden: 

Örebro, Glanshammar, Asker, Sköllersta, Kumla, Sundbo, Hardemo, 

Grimsten, Edsberg, Lekeberg, Karlskoga, Grythytte och Hällefors, Nora 

och Hjulsjö, Fellingsbro, Lindes och Ramsberg samt Nya Kopparberg. 

Dessa var indelade i 7 tingslag som i sin tur indelades i 4 domsagor. 

Systemet levde kvar långt in på 1900-talet. Häradstingens verksamhet 

bestod av en blandning av förvaltning och rättskipning. Klagomål över 


Fotbollsarenan Eyravallen i 

Örebro anlades på 1920-talet. 

Den ståtliga träläktaren från 

samma tid rymde förutom 

sittplatser även klubbrum och 

omklädningsrum. Läktaren är 

dessvärre sedan 2002 riven. 

253


254 

Härader i Örebro län 

olika pålagor behandlades av häradstinget som också fördelade och övervakade 

de olika prestationer staten utkrävde av befolkningen. Under 

1700-talet renodlades häradstingets dömande funktion och administrativa 

uppgifter överflyttades till sockenstämman. För häradstingens behov 

uppfördes särskilda tingshus i häradernas centralorter till exempel 

Hallsberg och Sköllersta. 

I bergslagsbygderna indelades områdena i olika bergslag. För dessa 

områden fanns särskilda kungliga förordningar och privilegier som reglerade 

rättsväsendet. 

Sockenstämmor hölls i socknarna. Prästerskapets rätt att hålla sockenstämma 

med menigheten ingick i prästerskapets privilegier under 1600-

FOTO: ANNA-KARIN ERIKSSON 

och 1700-talen. Sedan 1723 reglerade en paragraf i prästeståndets privilegier 

sockens självstyre. I denna paragraf och i 1817 års sockenstämmeförordning 

fastslås att ”stämman sammanträder i sockenstugan, 

som varje socken åligger att bygga och underhålla”. 

Kommunalreformen 1862 innebar att flertalet administrativa uppgifter 

överflyttades från socknen till en ”världslig” kommun. Kommunens 

område motsvarade socknens område och i praktiken var det samma 

personer som styrde både i kommunala ärenden och i ärenden som gällde 

socknens angelägenheter. Flera socknar lät uppföra kommunalhus i kyrkbyn. 

I några fall övertog den nybildade kommunen sockenstugan som 

förvaltningslokal. I och med 1952 års kommunreform och införande av 

storkommuner 1971-74 finns en rad före detta kommunhus på landsbygden 

och i mindre centralorter. 

Sjuk- och fattigvård 

Vården av fattiga och sjuka var under medeltiden kyrkans angelägenhet. 

Vid klostren fanns munkar, som hade kunskap i läkefrågor. Där kunde 

åtminstone en del av de fattiga och sjuka få hjälp. Mot slutet av medeltiden 

övertog städernas magistrat ansvaret för barmhärtighetsinrättningarna. 

Huvuddelen av sjukdomarna bekämpades med folklig läkekonst 

i form av bondmorornas huskurer, riter, eller mera ”avancerade” 

kurer för vilka kloka gummor och gubbar svarade. Denna tradition har 

varit levande långt in i våra dagar. 

Fattigstugor och ålderdomshem 

Kyrkan stod före reformationen för sjukvård och omhändertagande av 

fattiga. I och med reformationen upplöstes kyrkans fattig- och sjukvårdande 

funktion helt. Det direkta ansvaret för fattiga och sjuka fick nu 

istället sockenborna överta. Under 1600-talet blev hemlösa och fattiga 

ett allt större problem. Det var till stor del en följd av de många krigen. 


Det så kallade Arbetshuset vid 

Kanslibron i Örebro byggdes 

troligen på 1740-talet som ett 

magasin till kronobränneriet. 

Under en stor del av 1800-talet 

och en bit in på 1900-talet 

fungerade byggnaden som 

barnhem, eller som det från 

början kallades: ”Arbets- och 

barnuppfostringsinrättningen”. 

Arbetshuset är ett av mycket få 

kvarvarande stenhus från 1700talets 

Örebro. 

255


Läkare avbildade på ett träsnitt 

från 1555. Ur Olaus Magnus 

”Historia om de nordiska 

folken”. 

256 

Genom utskrivning av soldater uppstod brist på arbetskraft inom jordbruket 

och situationen förvärrades av missväxtår. De som överhuvudtaget 

återvände från krigsföretagen var ofta sjuka eller invalidiserade. Ett 

sätt att lösa fattigfrågan och samtidigt avhjälpa arbetskraftsbristen på 

godsen och gårdarna var att införa arbetstagarplikt för alla arbetsföra 

under 1600- och 1700-talen. De gamla och sjuka, som inte själva kunde 

försörja sig, måste fortfarande tas om hand. Olika lösningar fanns, till 

exempel rotegång där socknens fattiga i tur och ordning skulle omhändertas 

av gårdarna. I slutet av 1600-talet stadgades i kyrkolagen, att 

socknarna skulle bygga fattighus, vilket återupprepades i 1734 års 

byggningabalk. Södra kyrkoflygeln i Askersund byggdes 1779 för detta 

ändamål. I 1698 års tiggarförordning infördes avgifter för kyrkliga 

förrättningar. Inkomsterna från dessa skulle gå till fattigvården, liksom 

en liten del av all testamenterad förmögenhet. För den övergripande 

tillsynen av de fattiga svarade särskilda fattigfogdar eller fattigförmän. I 

Örebro fanns ett kronomagasin ur vilket socknarna kunde få hämta säd 

till de nödställda. Fattigbössor och sockenmagasin bidrog också till finansieringen 

av fattigvården. Fattigstugor finns bevarade i Fellingsbro, 

Knista, Vintrosa och Askersund. 

Efterhand upphörde fattigstugornas funktion. I slutet av 1800-talet 

och början av 1900-talet infördes kontantunderstöd och ålderdomshem 

byggdes för dem som inte kunde sköta sig själva. I Örebro tillkom år 

1900 Pauvres Honteux vänner som ett privat alternativ till den offentliga 

fattigvården för ståndspersoner, som förlorat sin ekonomiska bas, vanligen 

änkor. Ålderdomshem ingår bland annat i Vintrosa och Viby 

kyrkomiljöer. 

Mentalvården 

Åtskillnaden mellan vården av sjuka, sinnessvaga och fattiga kom till 

tydligare uttryck under 1800-talets senare del och 1900-talets början. 

En sinnesslöanstalt öppnades i Örebro 1905. Byggnaden ritades av Magnus 

Dahlander. I Ervalla invigdes 1921 ett hem för psykiskt efterblivna

arn. I Örebro återanvändes Svea Trängkårs anläggningar i Västra Mark, 

efter nedläggandet 1925, som sinnessjukhus och från och med 1931 till 

en statlig anstalt för vården av sinnesslöa kvinnor. Hinsebergs herrgård 

var under åren 1940-46 vård- och arbetshem för psykiskt handikappade 

pojkar. 

KISAMOR 

Maria Jansson, Kisamor (1788-1842) föddes på Kvarntorp i Hardemo 

socken år 1788. Maria var av ”botarsläkt”, hennes far, Jan Jansson, kallades 

”Läke-Jan”. Maria Jansson tillägnande sig faderns recept och läkekonst. 

Hon kom att konsulteras av traktens sjuka och fick snart rykte 

som skicklig läkekvinna. År 1812 åtalades hon för kvacksalveri och för 

att ha förgiftat en man med arsenik. Hon frikändes emellertid sedan 

flera personer vittnat till hennes fördel. Hon förbjöds att vidare ägna sig 

åt läkekonst. Efter faderns död ärvde hon mediciner och recept. Hon 

flyttade till Östergötland år 1813, där hon fick beskydd hos en förmögen 

familj. Hon konsulterades i allt större utsträckning av förmögna 

människor som inte blivit botade av den ordinarie läkarkåren. I början 

av 1820-talet vistas hon i Stockholm och konsulterades av den kungliga 

familjen. Enligt traditionen skulle hon fått tillåtelse av sundhetskollegiet 

att utöva sin läkekonst år 1825. 

Landsbygdens läkekonst och apoteksväsendet 

På landsbygden var det prästerna, som parallellt med kloka gubbar och 

gummor upprätthöll vården av sjuka. Vid barnafödande tillkallades en 

jordemor, allt sedan 1600-talet utsattes dessa för hård kritik av de akademiskt 

utbildade läkarna. Prästernas läkedomskunskap byggde på antika 

källor och den framväxande akademiska läkekonst, som ingick i deras 

utbildning. Dessutom fanns ett stort intresse för växternas och 

mineralernas tillämpning i läkekonsten, inte minst bland prästerskapet 

som ofta odlade medcinalväxter i sina trädgårdar. Ur dessa läketraditioner 

utvecklades också apoteksväsendet. Örebro fick sitt första apotek, Hjorten, 

år 1699. Oscarsparken har sitt ursprung som apotekarträdgård. 

Lasaretten 

Före reformationen hade Vårfruklostret troligen svarat för en del av 

Örebros sjukvårdsbehov. Från 1560-talet finns uppgifter om ett hospital 

i Örebro som till underhåll erhöll kronotiondet från några Närkesocknar 

och oxskatt från två socknar i Värmland. Hospitalet utgjorde troligen 

en kvarleva av Vårfruklostret som låg mellan nuvarande Storgatanoch 

Köping-Hultsgatan. Vid hospitalet vistades såväl fysiskt som psykiskt 

sjuka som ”för olyckans förekommande måste skiljas från mänsklig 

samlevnad”. Stadskirurg omnämns i slutet av 1600-talet och från 1708 

hade staden en provinsialläkare. 1778 fick det dåvarande hospitalshuset 


257


Det gamla lasarettet i Örebro, 

även kallat hospitalet, byggdes 

1780 i ett område med en sjukvårdstradition 

som går ända 

tillbaka till medeltiden. Då låg 

här ett karmelitkloster där läkekunniga 

munkar tog hand om 

fattiga och sjuka. 

Städerna var sedan 1800-talets 

slut skyldiga att hålla särskilda 

sjukhus för smittsamma sjukdomar. 

I Örebro byggdes 1903 

ett epidemisjukhus efter ritningar 

av stadsarkitekten Magnus 

Dahlander. 

258 



status av länslasarett. Den nya lasarettsbyggnaden kunde tas i bruk 1782. 

1892 flyttades lasarettet till nuvarande plats. De äldsta delarna byggdes 

efter ritningar utförda av Axel Kumlien. Delar av dessa finns fortfarande 

bevarade inom det nuvarande regionsjukhusets område, vilket präglas 

av en kontinuerlig utbyggnad. Lasarettsbyggnaden vid Storgatan återanvändes 

som ålderdomshem, men är numera museum. Sjukvården var ett 

av de första områden inom vilka kvinnor kunde få yrkesarbeta. Det 

medicinska ansvaret förbehölls i det längsta de manliga läkarna. 

Lasarettet i Örebro var in i vårt århundrade länets enda lasarett. Nora 

fick sin första stadsfältskär på 1670-talet, men han flyttade snart till Lindesberg. 

Från 1762 fanns en läkare i Nora. Lindesberg fick stadsläkare 

på 1770-talet. På 1850-talet tillkom provinsialläkare. Sjukstugor inrättades 

under 1800-talet i såväl städerna som på landsbygden. I de större 

orterna inlemmades dessa så småningom i landstingets organisation. Vid 

bruken var fri läkar- och sjukvård en vanlig förmån under 1800-talet 

och i Åmmeberg fanns ett särskilt företagslasarett.


Epidemisjukhusen 

Befolkningen hade förutom krig och missväxt plågats av epidemier med 

mer eller mindre regelbunden återkomst. Periodvis ledde dessa till ödeläggelse 

av gårdar och torp. Under 1700-talet blev de veneriska sjukdomarna 

en landsomfattande folkplåga. På 1870-talet blev det obligatoriskt 

för kommunerna att anordna epidemisjukhus för vård av dessa 

sjukdomskategorier. De första epidemisjukhusen anordnades i tillfälliga 

lokaler men kring sekelskiftet byggdes större anläggningar. Lindesbergs 

stad anlade ett epidemisjukhus 1887 och under 1900-talets första decennier 

tillkom liknande anläggningar i flera av länets övriga städer och 

större tätorter. Magnus Dahlander ritade det 1901 uppförda epidemisjukhuset 

i Örebro. Byggnaderna används idag av bland annat 

mödravården och barn- och ungdomspsykiatrin. 

Under senare delen av 1800-talet var TBC ett problem. Hålahults 

sanatorium stod färdigt 1900 som ett av fyra ”folksanatorier” för 

obemedlade TBC-patienter, vilka anlades med medel från Oscar II:s jubileumsfond. 

För ritningarna svarade Axel Kumlien. Samma ritningar 

användes vid uppförande av Hässelby sanatorium i Jönköpings län. Sanatorium 

fanns också i Adolfsberg, Garphyttan, båda ritade av Magnus 

Dahlander, samt i Kopparberg och i Lindesberg. Fattiga barn från Örebro 

med TBC kunde skickas på sommarkoloni vid Västkusten genom 

en kommunal barnkolonistiftelse. 

Brunnar och kurorter 

Örebro län har en rik tradition kring källor med läkande kraft. Källorna 

var ofta nyttjade redan under hednatid men kristnades och förknippades 

med helgon eller någon dag i kyrkoåret, vanligen trefaldighetsdagen. En 

av de äldsta kända traditionerna är knutna till S:t Olofskällan i Hardemo 

där kung Olof vid ett besök hos stormannen Sigtrygg skall ha 

döpt ett stort antal människor. Trefaldighetskällor var också Odenskällan 

i Odensbacken och Mariakälla vid Tångeråsa kyrka. Under 1500-talet 

kom medicinsk brunnsterapi på modet på kontinenten och under 1600talet 

reste de svenska adelsmännen till utländska brunnsorter för kurer. I 


Hålahults sanatorium byggdes 

med anledning av tuberkulosens 

framfart under 1800-talets 

senare del. Sanatoriet, som stod 

färdigt 1900, hade byggts med 

medel från Oscar II:s jubileumsfond 

och var ett av landets fyra 

sanatorier för fattiga TBCpatienter. 

259


Behovet av hygieniska inrättningar 

i den ständigt växande 

staden Örebro, resulterade i att 

varmbadhuset vid Fabriksgatan 

byggdes 1899. Badhuset bestod 

av karbadsavdelningar för män 

och kvinnor. 1927 byggdes 

simhallen till, som när den var 

färdig året senare var norra Europas 

största. Simhallen präglas 

av stram 1920-tals klassicism. 

Bassängen täcktes över i slutet av 

1980-talet och lokalen används 

idag för teater och utställningar. 

260 


slutet av 1600-talet anlades de första brunnarna i Sverige, brunnsdrickadet 

”vetenskaplifierades” och blev institutionaliserat med kungliga privilegier 

under 1700-talet. Flera av samtidens skickligaste läkare var verksamma 

vid brunnsorterna. Den av allmogen sedan länge utnyttjade källan 

i Loka, växte fram som kurort omkring 1720 och fick kungliga privilegier 

1759. Vid kurorten användes tidigt gyttjebad i behandlingen 

och Loka var landets ledande anstalt inom denna behandlingstyp. Under 

1800-talet blomstrade brunnsinrättningarna. De mera framträdande 

källorna i länet var, förutom Loka, Porla, Katrineberg, Forss, Stene och 

Adolfsberg. 

Badhus 

Under 1800-talet ökade insikterna om renlighetens betydelse för folkhälsan. 

I Örebro inrättades både varm- och kallbadhus. Varmbadhuset, 

från 1899, utvidgades 1928 och var då norra Europas största i sitt slag. 

Flera välbevarade badhus från 1900-talets första årtionden finns bevarade, 

bland annat i Askersund, Kumla, Nora och Degerfors bruk. Några 

kallbadhus finns inte bevarade i länet, kallbadhuset i Örebro är numera 

rivet. 

Tukt och straff 

Synen på straff i äldre tider 

Synen på vad ett brott är och hur ett straff skall vara utformat har förändrats 

radikalt med tiden. Exempelvis var skillnaden mellan rövare och 

tjuvar stor i äldre tider. En tjuv tog någon annans egendom i hemlighet 

medan en rövare gjorde sina tillgrepp öppet. Tjuvarna ansågs därför vara 

mycket värre brottslingar än rövarna och straffades hårdare. I äldre tider 

var det ett vedergällningssystem som styrde hur hårt straffet blev. Straffet 

sågs som samhällets hämnd mot den som syndat och straffet skulle 

stå i rättvis proportion till brottet. Straffprincipen var därför ”öga för

öga, tand för tand”. Straffet knöts till kroppen. Brottslingen skulle lida 

kroppsliga kval eller vid lindrigare brott offentligt förnedras i till exempel 

en skamstock utanför kyrkan. Många brott straffades med döden 

och avrättningarna var ofta plågsamma. Straffet var också ett sätt att 

avskräcka andra från att begå brott. Avrättningarna var därför offentliga 

och publiken hade en minst lika viktig roll i avrättningen som den dömde. 

Vanligtvis fanns det en avrättningsplats i varje härad, vilken ofta var belägen 

på allmänningsmark. Örebro härads avrättningsplats låg söder om 

staden, nära den nuvarande djurkyrkogården söder om Adolfsberg. Vid 

Sumpen, öster om nuvarande Östansjö, låg Hardemo och Grimstens 

gemensamma avrättningsplats. 

I bysamhället fanns straff för avvikande beteende. Att föda ett oäkta 

barn kunde för bara några generationer sedan straffas med utstötning ur 

bysamhället. Fylleri, ovårdat språk och att utebli från högmässan föranledde 

kyrkotukt. För fylleri, bråk och andra småförseelser kunde man 

spärras in i något av landsbygdens arrest, som ofta fanns i anslutning till 

gästgiverier, länsmansboställen och tingshus. 


Träsnitt i Olaus Magnus 

”Historia om de nordiska folken” 

(1555). Längre tillbaka i tiden 

var de flesta straffen offentliga. 

”Vanartig ungdom bör snarast 

tuktas...”, skriver Olaus Magnus, 

”...lättlingar, odågor, lösdrivare 

och de som äter av andras bröd 

bör strängeligen straffas, genom 

att gripas av fogden och slås i 

kedjor på offentlig plats i städerna”. 

Längre tillbaka i tiden straffades 

många brott med döden. Varje 

härad hade sin egen avrättningsplats. 

På Örebro stads 

häradsallmänning, söder om 

nuvarande Adolfsberg, låg 

Örebro härads avrättningsplats. 

Sentida avritning av Gabriel 

Torings karta från 1703, Örebro 

läns museums arkiv. 

261


Kurran vid Källmo. Strax norr 

om Gälleråsen, finns en gammal 

arrest bevarad, en rest från tiden 

då det fanns ett tingshus i Källmo. 

262 


Tukthus och fängelser 

Efter förebilder i England och Holland anlades tvångsarbetsanstalter, så 

kallade tukthus. Genom tukt, det vill säga sträng disciplin och ordnad 

sysselsättning skulle fångarna omdanas till nyttiga samhällsmedborgare. 

Till tukthusen fördes, förutom landstrykare, tiggare och ”annat löst folk”, 

de kvinnliga brottslingarna. De manliga förbrytarna fördes oftast till fängelser. 

Länets grövre brottslingar spärrades in i bottenvåningen av Örebro 

slotts sydöstra torn. Lokalerna utdömdes 1798 och 1805 flyttades de, 

med måttliga förbättringar, till sydvästra tornet. Det mest fruktade fängelset 

låg utanför länet vid Marstrand, Carlstens fästning, dit bland annat 

Lasse-Maja skickades på straffarbete i början av 1800-talet, efter att ha 

suttit fången i Örebro slott. Förhållandet i fängelserna och tukthusen 

var betydligt hårdare än i dagens fängelser. Barn och ungdomar blandades 

med vanebrottslingar av olika slag, småtjuvar satt tillsammans med 

grövre brottslingar och klimatet mellan fångarna var ofta hårt. 

En humanare straffsyn växer fram 

Så småningom kom kropps-, skam och dödsstraffen att ersättas med 

fängelsestraff. I slutet av 1700-talet växte mer humana uppfattningar 

om straff fram, men ännu på 1730-talet var drygt 60 brott belagda med 

dödsstraff i Sverige. Först 1877 avskaffades de offentliga avrättningarna 

men inte förrän 1921 togs dödsstraffet bort i fredstid. 

Under 1800-talet börjar synen på straff vända sig från kroppen och 

istället inrikta sig på den mänskliga själen. Brottet sågs som en synd och 

frihetsstraffet som en botgöring. Målsättningen var att fångarna genom 

botgöring skulle förbättras. Cellfängelser växte fram där brottslingarna 

förvarades var för sig. Kvar var ändå tanken om att fången skulle lida 

som straff för sitt brott. De fick inte umgås med andra fångar, var ständigt 

kontrollerade av vakter och alla överträdelser resulterade i straffåtgärder 

som prygel eller mörkercell. Prygel var tillåtet ända fram till 

1938. Ett länscellfängelse byggdes vid Slottsgatan i Örebro i slutet av 

1850-talet. Fängelset revs 1972.

LARS WIVALLIUS 

Lars Wivallius (1605-1669) var en äventyrare och poet. Som namnet 

antyder föddes han i Vivalla, utanför Örebro i början av 1600-talet. Fadern 

var fogde hos ståthållaren på Örebro slott och ägde den näst största 

gården i Vivalla. Han kunde därför kosta på sonen en gedigen utbildning 

med skolgång i Örebro, under Rudbeckius, Strängnäs och i Uppsala 

där han studerade grekiska, latin, retorik och logik. Han övergav 

universitetsstudierna efter bara ett år och tog värvning hos holländarna i 

deras krig mot Spanien. Han vistades i England, for sedan till Danzig 

där han ingick i kretsen kring kung Sigismund. Under denna tid blev 

han katolik. När svenska trupper 1626 närmade sig Danzig rymde 

Wivallius, förklädd, sittande på en gödselkärra. Han for sedan runt i 

Europa via gäldstugor i Wien och Nürnberg. Två gånger blev han tagen 

som krigsfånge. Under återfärden till Sverige mötte han den rika danska 

adelsdottern Gertrud Grip, som han hastigt gifte sig med under förespegling 

av att han var friherre. Giftermålet slutade med rättegång, fängelse 

och dödsdom, som dock inte verkställdes. Lögnen hade blivit 

Wivallius ledsagare genom livet. ”Jag tror icke att någon ännu kommit väl 

genom världen som alltid talat sanning”. Återkommen till Sverige arresterades 

han för ett brott han faktiskt inte begått. Han sattes i fängelse i 

Kajaneborg vid Uleträsk. Det blev en produktiv period i Wivallius liv då 

både lärda verk och poesi författades. Han fick en beskyddare i Uleåborgs 

landshövding, Wernstedt, som lyckades få honom benådad. Genom 

Magnus Gabriel de la Gardie fick han en tjänst som auditör vid hovregementet. 

1650 slog han sig ner på fädernesgården i Vivalla. Han framlevde 

sina sista dagar som tillfällighetsdiktare och brännvinsadvokat och 

dog, utfattig, 1669. 

Straffängelse blir fångvårdsanstalt 

Reformsträvanden under 1930- och 1940-talen resulterade i stora 

omdaningar av fångvården. Cellsystemet avskaffades 1946. Strafflidandet 

rensades bort, frihetsförlusten var straff nog ansåg man. Den öppna anstalten 

eftersträvades, där de intagna fick arbeta och tillbringa sin fritid 

tillsammans. Arbetet inom kriminalvården under 1900-talets andra hälft 

har präglats av rehabilitering och återanpassning och verksamheten är 

uppdelad i tre delar: Anstalter, häkten och frivårdsdistrikt. Anstalterna 

fick både slutna och öppna platser. En form av cellsystemet införs dock 

igen för de svårare fångarna. Riksanstalterna är specialiserade för att kunna 

tillgodose särskilda behov hos de intagna. 1956 inköpte staten Hinseberg 

utanför Frövi och lät där inrätta ett fängelse för kvinnor. I mitten av 

1960-talet fick länet ett riksfängelse genom centralanstalten i Kumla. I 

Kumla introducerades en ny typ av mur, en sju meter hög betongmur 

försedd med en inåtböjd ”krycka”, som gör det i det närmaste omöjligt 

att haka fast något föremål på murkrönet. Anstalten i Kumla är en riksanstalt 

med hög säkerhetsgrad. Nästan alla transporter sker under jord. 


263


”Besöket i Örebro Småbarnsskola 

d. 28 Juli 1865” . Teckning 

ur Elisabeth Sylvanders resedagbok. 

Örebro läns museums 

arkiv. 

264 

På grund av den höga muren är utsikten från fängelsets låga byggnader 

begränsad till fängelsegården. 

Skola 

Redan före det att lagen om folkskolor infördes 1842 förekom läskunnighet 

även utanför det kyrkliga och välbesuttna skiktet i landet. Sedan 

medeltiden fanns katedralskolor, stadsskolor och klosterskolor i Sverige. 

Det var dock en ganska begränsad skara som deltog i den undervisning 

som erbjöds. Klosterskolorna utplånades helt och klostrens boksamlingar 

skingrades efter reformationen. Överhuvudtaget medförde reformationen 

en tillbakagång för den svenska skolundervisningen. För den lutherska 

religionstanken var emellertid läskunnigheten viktig eftersom individen 

själv skulle kunna läsa i de fromma skrifterna. Det blev därför 

viktigt att sprida läskunnigheten och formerna för detta fastställdes i 

1571 års skolordning. Sockenpräster, klockare och inte sällan särskilda 

lärare, drillade barnen i läsning i katekeser och psalmböcker och kunskaperna 

kontrollerades i husförhör. I praktiken rörde det sig mest om 

”utantillrabblande”. Den tillgängliga litteraturen bestod också med få 

undantag av kyrkliga skrifter. Intresset av att lära ut matematik och skrivkonst 

var däremot litet från kyrkans sida. Sådana färdigheter fick barnen 

i bästa fall inhämta i hemmen. Adelns och de förmögna borgarnas barn 

fick sin undervisning av privata informatorer och i små privata skolor. 

Folkskolan 

Under frihetstiden verkade mösspartiet för instiftande av folkundervisning. 

Frågan kom aldrig till avgörande men många präster inspirerades 

att ordna med undervisningen i sina socknar. Under 1800talets 

första hälft anlades en rad donationsskolor runt om i länet. Exempel 

på sådana skolor är Brevens bruk, Lundmarkska skolan i Hardemo 

och Sahlfeldtska skolan i Kräcklinge. Dessa omvandlades ofta till folkskolor 

efter 1842. Tiden närmast efter stadgans införande saknades fortfarande 

lokaler på många håll. Undervisningen skedde därför i socken-


stugor och gårdar, allt efter vilka utrymmen som var tillgängliga. Snart 

kom en omfattande skolhusbyggnation igång runt om i länet. Särskilda 

typritningar utgavs för ändamålet vilket har medfört att skolhusbebyggelsen 

ofta har gemensamma drag, även om material och detaljutformning 

kan variera. En något annorlunda form fick däremot skolhuset 

i Boo från 1851, vars formspråk närmast för tankarna till antikens 

tempelbyggnader. I skolhusen fanns vanligen också en lärarbostad. Folkskollärare 

blev tidigt ett vanligt kvinnoyrke. 

Fortsättningsskolor, läroverk och gymnasium 

Länets städer hade åtminstone på 1700-talet etablerade stadsskolor där 

läsning och skrivning lärdes ut, men den högre skolutbildningen var 

koncentrerad till Örebro som sedan medeltiden hade en trivialskola. 

Gustav Vasa lät inrätta en katedralskola i staden. Den inrymdes i det 

FAMILJEN RUDBECK 

Rudbeck/Rudbeckius-släkten stammar från Johan Pedersson som på 

1570-talet invandrade från byn Rudbeck i Holstein. Han bosatte sig i 

Ormesta i Almby socken och arbetade som stadsskrivare i Örebro. Han 

fick sönerna Johannes och Petrus Rudbeckius. Äldst var Petrus och tillsammans 

med Johannes studerade han i Wittenberg. Johannes blev först 

professor i matematik och sedan i hebreiska och teologi i Uppsala, där 

han med sina bröders hjälp också höll privat kollegium. Johannes blev 

1619 biskop i Västerås. Petrus blev präst och skald och Johannes blev en 

framstående skolman som vurmade för det latinska språket. Johannes 

fick i sin tur en framstående son, Olof Rudbeckius d.ä., som författade 

den omfångsrika verket Atlantica, vilket syftade till att befästa den svenska 

stormaktens historiska rättmätighet. 


Skolan i Boo ligger likt ett antikt 

tempel på en höjd ovanför 

kyrkan. Skolhuset byggdes genom 

fideikommissarien Hugo Adolf 

Hamiltons försorg och kunde 

invigas 1851. 

265


266 

nuvarande församlingshuset vid Nicolaikyrkan. Från år 1811 benämndes 

skolan Schola Carolina och 1832 stod Karolinska läroverkets nuvarande 

byggnad färdig efter ekonomiskt bidrag från Karl XIV Johan. I 

Örebro inrättades ett handelsgymnasium år 1914 och ett Tekniskt gymnasium 

inrättades år 1919 genom en ombildning av stadens tekniska 

skola. Redan sedan mitten av 1800-talet fanns en fortsättningskola för 

bodgossar och hantverkslärlingar, vilken utgjorde grunden för de nya 

gymnasierna. Från och med 1900-talets början förekommer yrkesinriktad 

utbildning inom handel och teknik i folkskolans regi i Örebro. En 

länsinrättning för undervisning av dövstumma grundades 1875 med 

bidrag från Örebro läns landsting. 

Så småningom fick några av länets städer också högre utbildningar. I 

Askersund inrättades år 1815 Prins Oscars Elementarläroverk i norra 

kyrkoflygeln. Byggnaden från 1777 innehöll redan från början skola med 

utrymme för skolmästarbostad och auditorium. Södra flygeln togs i anspråk 

som undervisningslokal och rektorsbostad för Elementarläroverket 

1824. En samrealskola inrättades i Askersund år 1906. Samma år fick 

Karlskoga sin första realskoleutbildning på privat initiativ. I Karlskoga 

fanns också sedan 1882 ett praktiskt läroverk, som så småningom omvandlades 

till folkhögskola. 

EMILIE RISBERG 

Emilie Risberg (1815-1890) grundade 1863 Risbergska skolan som senare 

utvecklades till Örebro Elementarskola för flickor. Skolan var 

Örebros första högre utbildningsanstalt för flickor. Hon var i stor utsträckning 

självlärd. Emilie hade startat en privatskola i Mariestad på 

1830-talet. 1850-talet blev hon guvernant hos Gustav Gumaelius. Bland 

Emilie Risbergs inflytelserika vänner märks Fredrika Bremer, som också 

uppmuntrade hennes litterära talang. Risbergska skolan omvandlades 

1932 till Kommunala Flickskolan. Den är idag en vanlig gymnasieskola. 

Flickskolor 

Skolväsendet var i äldre tid främst inriktat på pojkarnas utbildning. I 

förmögna familjer fick flickorna undervisning i hemmen men denna 

syftade knappast till någon yrkesverksamhet, även om många kvinnor i 

praktiken ofta var företagare och yrkesutövare. Örebro fick en flickskola 

från 1830 och Örebro Elmentarskola för flickor öppnade 1863, landets 

tredje i sitt slag, under ledning av Emilie Risberg. Skolan övergick så 

småningom i kommunal ägo och kompletterades 1931 med ett högre 

allmänt läroverk för flickor. 

Folkhögskolan 

Folkhögskolerörelsen slog igenom under slutet av 1800-talet. Till Sverige 

kom den genom danskt inflytande. Kävesta folkhögskola grundades 1873


och är en av de tidigaste anläggningarna i landet. Föregående år hade 

riksdagen beslutat om statsanslag till folkhögskolorna, men också 

landstinget bidrog till verksamheten. I början utgjorde emellertid 

elevavgifterna den största enskilda inkomstkällan. Verksamheten riktade 

sig till en början till ”ynglingar och unga män”, men från 1880 anordnades 

sommarkurser för kvinnliga studerande. I Kävestaskolans bebyggelse 

ingår den äldsta för ändamålet uppförda folkhögskolebyggnaden i landet, 

gamla skolan från år 1878. Flera äldre byggnader, uppförda för skolans 

ändamål, ingår också i miljön vilket gör Kävesta till en unik anläggning. 

Försvarets anläggningar 

Uppbyggandet av landets tidigaste försvars- och krigsväsende har stark 

anknytning till Svearikets uppkomst. Någon fast armé fanns inte. Tyngdpunkten 

låg på de bepansrade hirdar och ryttare som stormännen ställde 

till kungens förfogande i utbyte mot skattefrihet för sin sätesgård. Försvaret 

kompletterades efter behov med utländska knektar och uppbådad 

allmoge. Fasta försvarsanläggningar anlades vid strategiskt viktiga stödpunkter. 

Örebro hus är ett exempel på detta. 

Den nationella armén 

Den ”nationella armén” började byggas upp av Gustav Vasa under 

Dackefejden och utskrivningen befästes av riksdagen år 1544. Landskapsregementen 

skapades av Gustav II Adolf. Men de stora krigsföretagen 

krävde en komplettering med legoknektar. 

Karl XI lät upprätta indelningsverket efter modell från Dalarna och 

Norrland. I dessa områden fanns fast anställda soldater som snabbt kunde 

bli stridsberedda. Varje landskap skulle sätta upp 1 200 man och landskapen 

delades därför in i rotar för infanteriet och rusthåll för kavalleriet. 

Gårdetalet innebar att ett antal hemman skulle sätta upp en soldat 


Kävesta folkhögskola. Byggnaden 

till vänster i bild uppfördes 1878 

för Örebro läns folkhögskola och 

är troligen den äldsta bevarade 

folkhögskolebyggnaden i landet. 

I bakgrunden skymtar den f d 

rektorsbostaden från 1898. 

267


Fornborgen i Tarsta är den 

största och bäst bevarade i länet. 

Strax intill ligger Omhälls fornborg. 

Kanske övervakade man 

från de båda fornborgarna en 

forntida väg in i Närke. 

268 

FOTO: JAN NORRMAN/RIKSANTIKVARIEÄMBETET 

som sedan tjänade sitt rote i 16-20 år. Rotarna hölls ihop av kompaniets 

officerare som alla hade boställen inom kompaniets område. 

Indelningsverket kom att bestå in på 1900-talet. Genomgripande förändringar 

ägde dock rum inom ramen för systemet. Under 1860-talet 

uppstod den försvarspolitiska debatt, som blev inledningen till en ny 

organisation av militärväsendet. Avfolkningen av landsbygden innebar 

att städerna inte bidrog proportionerligt till försvaret. Systemet med indelt 

armé upphörde och övergick till en värnpliktsarmé. 1901 antogs en 

härordning, som innebar att grundutbildningstiden för en värnpliktig 

fastställdes till 150 dagar, kompletterad med 3 perioder om 30 dagar för 

”repövningar”. Örebros goda kommunikationer gjorde staden lämplig 

som förläggningsort. Den viktigaste militära enheten i Örebro län utgjorde 

Livregementets grenadjärer. 

Fornborgar 

De äldsta spåren av anläggningar med anknytning till försvar eller krigisk 

verksamhet är fornborgarna. Dessa uppfördes under yngre järnåldern, 

cirka 400 - 1 100 e Kr, i strategiska lägen som utnyttjade de naturliga 

förutsättningar som fanns på en höjd eller bergsklack, gärna i anslutning 

till kommunikationsleder. Tolkningen av dessa anläggningar är 

inte helt klarlagd, men de skall snarare betraktas som bevaknings- och 

tillflyktsanläggningar än som offensiva krigsborgar. 

Kastaler och andra försvarsanläggningar 

En kastal är ett försvarstorn, vilket vid oroliga tider skyddade befolkningen 

och de värdeföremål som kunde hotas vid fientliga angrepp. I 

Fellingsbro finns en medeltida tornbyggnad i sten bevarad, vilken eventuellt 

kan ha använts, eller varit tänkt, som en kastal. Den skulle därmed 

utgöra det enda i sitt slag i dagens Mellansverige. Nya rön tyder på att 

tornbyggnaden i Fellingsbro redan från början använts som magasinsbyggnad.

Vid Kumla fanns in på 1800-talet ett högt torn, sannolikt av samma 

typ, sammanbygt med bogårdsmuren. Även i Göksholm, Hjälmarsnäs 

och Örebro hus kan kastaler ha ingått i de ursprungliga anläggningarna. 

Kastalen i Fellingsbro fungerade från 1700-talet som sockenmagasin, 

vilket bidrog till dess bevarande. Även vid Öby har en medeltida befästningsanläggning 

funnits. Läget vid en före detta vattenled, Täljeån, i det 

centrala Närke gjorde platsen strategiskt viktig. Det är möjligt att detta 

läge var så viktigt som tidigmedeltida centralort att sjön Nären och 

Närboås, som nu benämns Norrbyås, fått ge namn åt hela landskapet 

Närke. 

Under 1200-talet påbörjades uppförandet av Örebro fäste. Den första 

borgen var ett högt försvarstorn av kastaltyp, med tillhörande träbebyggelse 

för de funktionärer som huserade där. Att borgen förlades hit 

speglar det strategiska läge handelsplatsen vid Svartån hade, den plats 

som senare skulle bli staden Örebro. Hit ledde flera landsvägar och anslöt 

till vattenvägen över Hjälmaren. Så småningom övervägde förmodligen 

förvaltningsuppgifterna och fästet blev administrativt centrum i 

sitt omland. Under 1300-talet kompletterades befästningen med 

bostadslängor i sten. Anläggningstypen brukar kallas fast hus. Efter upprepade 

krigshärjningar under 1400- och 1500-talen inleddes uppbyggnaden 

av slottsanläggningen under Karl IX. Slottets utformning har genomgått 

flera förändringar och den nuvarande fasaden härrör från restaureringen 

vid sekelskiftet 1900. 

Lämningar av ytterligare försvarsanläggningar finns i länet. I samband 

med danskkriget på 1520-talet uppfördes en förskansning i form 

av en enkel stenvall, påbyggd med bråtar av fällda trädstammar, vid gränsen 

mellan Närke och Västergötland. Platsen kallas än idag Skansbacken. 

En liknande förskansningsvall finns vid Pelltorp, ungefär 25 km österut. 


En rekonstruktion av Örebro 

hus, det tidiga fasta hus som efter 

om- och tillbyggnader slutligen 

resulterat i dagens Örebro slott. 

Den tidiga fyrkantiga borgen 

bestod av en ca tio meter hög 

ringmur som förband de två 

fyrkantiga tornen. Det sydvästra 

tornet var borgens viktigaste försvarstorn 

och markeras genom 

den under sent 1890-tal uppförda 

trappgaveln åt väster. Efter 

Erik Lundbergs rekonstruktion, 

Örebro läns museums arkiv. 

269


I stället för lön tilldelades 

militärerna länge en egendom 

som de fritt fick bruka. I Berga, 

Hallsbergs socken, bodde 1:e 

sergeanten vid Västra Närkes 

skvadron av husarkåren. 

270 


Militära boställen 

Införandet av indelningsverket i slutet av 1600-talet medförde uppkomsten 

av en reglerad boställsbebyggelse på kronans marker. Bebyggelsen 

utformades enligt fastställda normer för varje militär tjänstegrad. Det 

var i bostadshusen för de högre militära tjänstemännen som den 

dubbelradiga byggnaden introducerades genom mönsterritningar av 

bland andra Erik Dahlberg, Carl Hårleman och Gustaf af Sillén. När 

lönesystem infördes för officerarna utarrenderades flertalet officersboställen 

som jordbruk. 

På byarnas allmänningar anlades soldattorp. Dessa utgjordes av traditionella 

enkelstugor, men med vissa minimimått fastställda. De första 

bestämmelserna om torpens utformning utfärdades 1715. 

Militära anläggningar och övningsplatser 

I indelningsverkets system ingick exercisperioder. Övningar hölls runt 

om i länet men har i allmänhet inte avsatt några varaktiga spår. Sannahed 

var under åren 1815-1912 en fast militär övnings- och samlingsplats, 

vilket ännu avspeglas i såväl bebyggelse- som landskapsbild. Trots 

rivningar och senare tillkommen bebyggelse har området stort kulturhistoriskt 

värde. Vid grenadjärernas överflyttning till Örebro 1912 - 13, 

medfördes björkar från Sannahed, vilka planterades som en allé framför 

regementsbyggnaderna vid I 3. 

Livhusarerna hade sedan 1860-talet lokaler i Örebro. Regementets 

skolor var förlagda i ett ombyggt kronomagasin vid Svartån, numera 

rivet. Stabsbyggnad och ridhus uppfördes för Livhusarernas behov under 

1860-talet. Verksamheten flyttades 1905 till Skövde. 

Vid Västra Mark hade anläggningar för Svea Trängkår tagits i besittning 

1907. Trängkåren hade tidigare varit förlagd till Stockholm. Det 

nya värnpliktssystemet medförde ett behov av nya typer av byggnader, 

till exempel regementskaserner och materialförråd. Västra Mark uppfördes 

efter standardritningar, utarbetade av Erik Josephson, arkitekt vid 

Kungl Fortifikationen. Likadana byggnader uppfördes för trängkårerna


FOTO: PETER ÅSTEDT 

i Skövde, Sala och Hässleholm. Också I 3 uppfördes efter typritningar 

av Josephson, vilka även användes vid regementsbyggen i Karlstad, Uppsala, 

Uddevalla, Skövde, Jönköping, Borås och Vänersborg. Exteriörerna 

har dock varierats vid dessa anläggningar i såväl materialval som 

arkitektoniskt uttryck. 

I december 1989 beslöt riksdagen att grundutbildningen vid I 3 skulle 

upphöra. Ett försvarsområdesregemente blev kvar fram till 2001, då slutligen 

all militär verksamhet flyttade ut från området. I områdets övriga 

byggnader har det under 1990-talet inrymts en rad nya verksamheter, 

till exempel Örebro stadsarkiv, delar av Örebro läns museums verksamhet, 

Örebro konstskola samt en rad småföretagare. Den detaljplan som 

antogs vid mitten av1990-talet möjliggör även en viss framtida nybebyggelse 

inom regementesområdet, både vad gäller kontor och bostadshus. 


De nybyggda kasernerna vid 

Västra Mark i Örebro stod klara 

för inflyttning 1907. 1927 

flyttade Svea Trängkår till 

Linköping och Västra Mark kom 

för en tid att användas som 

sinnessjukhus. Bilden visar två 

korpraler till häst vid Kungliga 

Svea Trängkår i Örebro år 1914. 

I och med att Karl XI:s indelningsverk 

avskaffades och ersattes 

med den allmänna värnplikten 

ökade behovet av kasernområden 

som kunde användas året runt. 

Regementet i Örebro byggdes 

efter Erik Josephsons typritningar. 

1989 upphörde grundutbildningen 

i Örebro och i områdets 

byggnader inryms idag en 

rad olika verksamheter. 

271


272

Samhälle (pdf 2,5 MB) - Länsstyrelserna

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?