Hur blandar man stad? Dokumentation 080305 - Länsstyrelserna

Hur blandar man stad?
Dokumentation 080305
HUR BLANDAR MAN STAD?
dokumenterat av Dan Hallemar, arkitekturskribent
”Hur blandar man stad?”. Så löd frågan som stod
som överskrift till Länsstyrelsens seminarium och
workshop i Malmö den 5 mars 2007. Att viljan
finns hos stadsbyggare är sedan länge känt, men de
goda resultaten är ganska få. Flera av föredragshållarna
framförde under dagen kritik mot lagstiftningen
och Boverkets allmänna råd som styr stadsbyggandet.
Men de goda intentionerna saknas inte helt.
I såväl Kävlinge, Malmö som Bromölla försöker
man nu skapa en typ av stad som de flesta vet är
eftertraktad, både av marknad och av medborgare.
parkering
natur
nytt
café
torg
religion
kontor
VI MÅSTE HITTA NYA VÄGAR OCH
VERKTYG
Kerstin Nilemark, länsarkitekt, på länsstyrelsen:
”Läser man Boverkets rådsamling ”Bättre plats för
arbete” på fel sätt blir det svårt att bygga den blandade
staden. Man kan nämligen tolka den som att
det är lättare att planera med var sak på sin plats.
Och varför skulle man då blanda? Men något håller
på att hända med synen på den blandade staden.
Regeringen har insett att det här är intressant, och i
senaste budgetpropositionen kan man läsa om ”den
blandade staden”. Det är bra, men då måste vi också
få verktygen. Det går inte att lösa konflikter bara
med avstånd, vi måste hitta andra sätt.”
träd
gammalt
tryckeri
järnväg
hem
Underlag Mini Wonderland, modelljärnväg i Hamburg

VAD BEHÖVER FÖRÄNDRAS FÖR ATT
DEN BLANDADE STADEN SKA BLI
VERKLIGHET?
Elin Henriksson, projektledare ”En god bebyggd miljö
– den blandade staden”:
”Varför arbetar vi på Länsstyrelsen med den här
frågan? Vår roll i planeringsprocessen är att vara
både stöd och ”bromskloss. Om vi ska kunna hjälpa
och bromsa på ett bra sätt och kunna förklara oss så
måste vi arbeta med de här frågorna.
Men varför ska man blanda? Problemen med att inte
göra det är uppenbara.
Det handlar om ekologisk hållbarhet: utglesning till
exempel, det är ett dåligt sätt att använda marken.
Att bygga villor på värdefull åkermark är inte ekologiskt
hållbart. Det finns sociala argument: Socialt
homogena områden som byggs för en typ av människor,
gör att man inte ser några andra i vardagen.
Det finns ekonomiska argument: det kan bli lättare
att starta nya verksamheter om det finns olika typer
av lokaler och verksamhetsplatser med till exempel
lägre hyror.
Med det här projektet har vi försökt hitta fram till
en problemformulerig: varför är det så svårt att
bygga den blandade staden? Varför vill vi göra det?
Och vad kan förändras?
Ett konkret exempel på hur det fungerar idag är
frågan om skyddsavstånd. Vi tog fram kartor på hur
mycket mark som omfattas av skyddsavstånd i Kristianstad
och Malmö. Det är väldigt mycket. Nästan
allt i vissa delar av staden. Där kan inget hända. Men
hur hade de där skyddsavstånden kommit till? Jo, det
finns i en skrift som heter ”Bättre plats för arbete”,
från Boverket. Det är inga lagar. De går att diskutera
och ifrågasätta. Men de har tagits för självklara.
Förhoppningen med den här dagen är att vi ska
inspirera er att planera blandat, och ni ska berätta för
oss vad det är som är svårt: vad ni brottas med?”
MARKNADSURBANISM NU!
Jerker Söderlind, arkitekt, KTH
Jerker Söderlind förespråkar ett efterfrågestyrd
stadsbyggande, där regelverken ska finnas och vara
tydliga, men de ska vara incitamentsbaserade. Det
vill säga det ska löna sig att bygga den blandade
staden. Alltför länge har särintressen och viljan att
göra alla nöjda styrt stadsbyggandet.
”Varför är det så svårt att bygga stad? För att det är så
lätt att göra motsatsen. Du behöver bara en tvåveckors
kurs för att göra det: några rondeller, parkeringsplatser
och punkthus, klart.
Det är så svårt för att vi lever i en minoriteternas
diktatur. Det är trafikplaneringens intressen, det är
grannarnas, det är politikerna, det är intresseorganisationerna.
Det är särintressenas sammansvärjning
(alla får som de vill), transportteknikens oändliga
frestelse, ideologernas teoretisering av staden (akademiker
som gör om verkligheten om den inte stämmer
med kartan). Vi tar hellre något dåligt där alla är
nöjda än något bra där det blir konflikter.
Om Stockholm hade fått in ett planärende på Gamla
Stan idag, och tjänstemännen skulle kolla avstånd
för lastning och lossning, för solinfall, för avstånd
till lekplats, för hygienfaktorer, för buller från restaurangerna,
så skulle de omöjligen kunna säga ja.
Gamla stan skulle vara omöjlig att bygga idag, med

de regelverk vi har. Är det så vi vill att det ska vara?
Den blandade staden är efterfrågad.
När jag var i Leningrad på åttiotalet kom alla och
frågade mig om jag hade tuggummi eller jeans.
Men, undrade jag, om det fanns en efterfrågan på
jeans och tuggummi varför producerade de det inte?
För att systemet inte var inriktat på det.
Det är likadant med den blandade staden.
Jag är inte anarkist. Vi ska inte avskaffa regler och
lagar och ordning. Tvärtom. Stad ska och kan bara
med lag byggas. Men reglerna måste göras om.
Varför ska vi bygga stad?
Staden är mest ekologisk. Den är efterfrågad. Den
är mer social. Manhattan är ett ekologiskt mönstersamhälle.
Staden är demokratisk, folkstyret började i
staden.
Men hur kan det se ut när vi bygger staden? Här
finns Pippi Långstrump-staden och Bamse-staden. I
Pippi Långstrump-staden är det många aktörer som
utövar självstyre på sin plätt. Det finns en plan och
det finns fastighetsgränser, innanför dem sköter man
sitt. I Bamse-staden är staden/kommunen den starka
och snälle, och ett fåtal experter bestämmer hur
andra ska leva.
Staden är lönsam. Vad driver stadsutvecklingen?
Shoppingen. Staden är romantisk. Staden är en
blandning av allt vi gör. Men vi har valt att ersätta
den med något annat.
Ta Sundsvall. Det är den enda staden i Norrland som
har en idé om urbanitet. Det är stenstaden. Vad gör
de av den identiteten, det varumärket, när de ska
bygga ut? De bygger ett funktionsseparerat handelscentrum
i Birsta. Det är det Sundsvall som vår tid
lämnar efter sig. Med ena handen säljer man idén om
den urbana stenstaden som blev resultatet av branden
med den andra bygger man monofunktionella lådor
vid motorvägen .
Jag talar för en ny form av urbanism. Jag kallar den
marknadsurbanism. Det är en efterfrågebaserad
stad, inte en ideologisk. Det ska vara lönsamt att
göra rätt.
Regelverket ska vara incitamentbaserat. Titta på
utvecklingen av mobiltelefoner, Ericsson tvingades
lämna idén om den fyrkatiga telefonen sedan Nokia
gjort sin ”tvåformade”. Trots att ingenjörerna sa att
de ”aldrig skulle göra tvålformade mobiler”. Folk ska
ha möjlighet att välja mellan olika stadstyper som
man väljer mellan olika bil- eller mobilmodeller.
Alla säger att blandad stad är bra på konferenser som
den här. Men sedan går man hem och gör samma sak
som man alltid gjort. Vi behöver ett regelverk som
gör det möjligt och lönsamt.”
ATT UTMANA ORTENS STORA
INDUSTRI
Hans Ekwurtzel projektledare och Åsa Samuelsson,
SWECO FFNS
I Bromölla kom industrin först, sedan byn. Bromölla
handlar om industrin, Ifö, och fotboll. Så
har det alltid varit. Industrin på andra sidan vägen,
idrottsplatsen i söder och småbåtshamnen i norr.
När man i Bromölla nu vill bygga nytt och närma
sig sjön måste man också luckra upp invanda föreställningar
i samtalen med industrins och fotbollens
företrädare.
”Det är industrin som styrt utbyggnaden, eller egentligen
förhindrat, utbyggnaden av samhället. Nu vill
vi expandera, och då måste vi närma oss industrin.
Hade vi då börjat med skyddsavståndscirklar hade
vi fastnat där. Men vi ville gå mot genomförandet.
Målet var att stärka Bromölla som bostadsort, att
komma i kontakt med vattnet. Då var vi tvungna att
närma oss industrins motvilja mot byggplaner.
Vi fick också ta plats från fotbollen, men ge dem en
ny plats i gengäld.
Men den första lägenheten blir dyr, på grund av
infrastrukturkostnaderna. Kan man hitta en prisnivå
som det finns marknad för?
Nu har vi ett utvecklingsprogram, en planprocess
och intresserade byggherrar. Kvarteret ligger helt nära

vattnet, något som inte finns i Bromölla. Industrin
har visat sig vara öppna för en dialog om vi kunde
visa på möjligheterna.”
EN MODERN SMÅSTAD FÖR
PENDLARSAMHÄLLET
Marianne Nilsson planarkitekt, Magnus Skiöld Midroc
samt David Simm Gehl Architects.
I Kävlinge, som i så många svenska städer, har ett
centralt industriområde frigjorts för stadsbyggande.
Alldeles intill järnvägsstationen låg flera industrier,
däribland Swedish meat. Nu vill man skapa en blandad
småstad där. Och till slut lät sig politikerna och
ingenjörerna övertygas om det goda med den idén.
Marianne Nilsson, planarkitekt:
”I Kävlinge bor 28 000 människor. Vid järnvägen
blev ett stort industriområde tillgängligt för stadsbyggande.
Scan var på väg bort. Där ville vi skapa en
småstad/blandstad. Vi ser framför oss en småstadsbebyggelse
på 3-4 våningar, en varierad småstad med
mycket verksamheter.
Men det var när fastighetsutvecklingsbolaget Midroc
köpte Swedish Meats fastigheter som tanken kunde
få konkret form. Vi hade inte den kraften helt själva
som liten kommun”
Magnus Sköld. VD i Midroc:
”Vi är girigheten! Vi är här för att tjäna pengar,
men det säger inte emot tanken på en blandad stad,
tvärtom faktiskt. Vi såg en extremt bra plats, lägesmässigt
intill en järnväg och två landsvägar. Det är 8
minuter från Lund.
Vi beslutade oss för att samarbeta med Gehl arkitekter.
De hjälpte oss att omvände många på kommunen.
Till och med ingenjörerna. Det är många
som har vaknat ur en dvala, och insett att man sitter
på en stor potential.
Politikerna talade mycket om höga hus, de gör gärna
det. Men Gehl sade emot och föreslog ”tätt och
lågt”. Och i den här stadsdelen skulle en hel del av
Swedish Meats fastigheter finnas kvar, som den stora
auktionshallen. De befintliga byggnaderna är en stor
tillgång”
David Simm, Gehl arkitekter:
”Kärnan i vår verksamhet är att ha människan som
utgångspunkt. Det säger alla, men vi försöker förstå
människan som det lilla och långsamma djur hon är.
Ska man prata om en levande stad måste man börja
med livet. Husen är det sista vi talar om. Vi höll
workshops i Kävlinge för Midroc, arkitekter, politiker,
tjänstemän, där alla fick gå och cykla runt för
att förstå avstånden och människans långsamhet.
Vårt mål med stadsdelen är att skapa et rumsligt
nätverk, den blandade staden är identiteten, för den
blandade staden är hållbar: olika grupper, olika åldrar,
olika inkomster, olika brukare: sportfolk på besök
i baskethallen, golden oldies på promenad, aktiviteter
som överlappar i tid och rum.
När mäklarfirman Suthalls i England forskade på
vilka bostäder som var mest eftertraktade och ekonomiskt
hållbara så var det den komplexa blandade
staden med många små enheter som kom på första
plats. Det kommersiella, det giriga, kommer fram
till samma sak som vi.
Vi vill också se blandning inom kvarteren eller inom
byggnaderna. När det blir tätt, som vi tänker här, är
trösklarna viktiga, det vill säga övergångarna mellan
det privata och det offentliga, mellan det hårda och
det mjuka. Det är viktigt att de är tydliga.
Vi tänker oss också olika bebyggelsetyper, olika
former av ägande inom samma hus, istället som det
ofta blir; ett kvarter som ett enda monofunktionellt
bostadshus.”
VARFÖR SKA DET VARA SÅ SVÅRT?
Eva Dahlman, SBK Malmö
Eva Dahlman har arbetat många år med Malmö
stads stadsbyggnadsprojekt i Västra hamnen. Ibland
kan det slå henne hur omöjlig den där sympatiska
tanken om den blandade staden är och det får

henne att ställa frågan: vill människor verkligen ha
den?
”Det är de Gehlska idealen som driver också mig.
Ändå blir det inte som vi tänkt. Nu lämnar jag
plats för gnäll. Vi har de där bilderna om det överraskande,
om den livfulla staden. Om hur vi som
stadsbyggare ska vara en del av det man i Malmö
talar om som ”k-samhället”, kunskapssamhället och
dess kreativa klass.
Så kommer verkligheten. Så visar det sig att det är
långt mellan teori och praktik.
Låt mig ta några exempel.
I arbetet med Västra hamnen har vi diskuterat tredimensionell
fastighetsbildning med byggherrarna.
Ingen har nappat.
I arbetet med Dockan, också i Västra hamnen, ville vi
ha kontor, bostäder och verksamheter. Vi fick restauranger.
När vi vill ha förskolor på bostadsgårdar så stör det
de nattarbetande och så stoppas det. Det där livet
som vi önskade var visst inte så eftertraktat.
Vi byggde en skatepark, en succé. Folk från hela
Skåne kommer dit. Nu vill vi bygga bostäder där.
Det blir nästan omöjligt på grund av ljuden och
rörelserna.
Vi ville bygga en idrottsplats bland bostadshusen.
Men det gick inte. Planen hamnade på taket till ICA.
Det kanske blir bra, men det blir långt ifrån blandat.
Så är det caféerna. Vi har flera i Bo01-området.
Många väldigt populära. Ett av dem är så populärt
att bostadsrättsföreningen vill säga upp kontraktet.
Den romantiska syn på stadsliv som vi har delas inte
av alla. Och i den här fastigheten är det våra medborgare
som är i beslutsställning.
Jag tror fortfarande på att vi ska försöka, men ibland
känns det långt borta.”
DIALOGKAFÈ.
På dialogkaféet diskuterades tre frågeställningar
med de inbjudna aktörerna Jerker Söderlind, från
KTH, Eva Sjölin, stadsarkitekt i Lomma och Mårten
Dunér, arkitekt på Boverket.
De tre frågeställningarna var:
Vad försvårar byggandet av den blandade staden?
Hur bygger i den blandade staden?
På vilket sätt kan lagstiftningen främja eller hindra
den blandade staden?
UPPDATERADER LAGAR OCH REGLER
FÖR EN NY TID
Mårten Dunér, Boverket:
”Den blandade staden har funnits i 6000 år. Drivkraften
har varit att träffas, tjäna pengar och handla.
Vi har experimenterat med något annat i 60 år. Det
har varit intressant. Men i en marknadsdriven situation
som vi har nu så måste också regelverken förändras.
Jag har två exempel på aktuella frågor som vi arbetar
med på Boverket:
Det ena är ”Bättre plats för arbete”, det är en samling
rekommendationer där man försöker lösa konflikter
genom avstånd. De försöker vi nu göra oss
av med fortast möjligt. Det går att göra det, vi vill
göra det som är riktigt farligt och inte får blandas in
i staden till ett eget paket och hitta nya former för
det som faktiskt kan blandas.
Det andra är våra allmänna råd om buller. Vi har haft
ett triangelperspektiv när vi sett över dem: lagstiftning,
process och resultat. Gestaltning utan lagstiftning
är bara flum. En av våra generella lösningar är
idén om en tyst sida. Den kommer att påverka hur

staden byggs, den premierar sluten kvartersbebyggelse.
Det är knepigare med alla punkthus man
fortfarande vill bygga. Karlshamn vill ha två, Varberg
en hel skog.
Hur mycket ska staten försöka styra kommunerna?
Det står ju i PBL att ”Byggnadsnämnderna ska utöva
god byggnadskultur”. Vårt uppdrag är då att göra
allmänna råd om det. Men hur detaljerat? Innebär
regelverken ett hinder eller en möjlighet? Det finns
egentligen bara en normativ regel i PBL, det är den
om friggebodens 15 kvadrat. Allt annat kan diskuteras
i den goda byggnadskulturens namn.”
BYGGA BLANDAT I VILLAFÖRORTEN
Eva Sjölin, stadsarkitekt Lomma
”Även i förorten villastaden behöver man bygga stad.
När jag arbetade i Staffanstorp skapade vi en småstad
av en villaförort. En ny identitet. Det var nu tio år
sedan, nu planerar man punkthus för pensionärer där
och dessutom en ny Lidl vid väg 108. Det är på väg
att bli en Skånsk sillsallad av de goda förutsatserna.
Ett exempel på att det inte är lätt att stå emot, ha en
egen idé.
I Lomma hamn har vi också försökt ge den lite
slumrande förorten ett nytt liv. Vi har velat bygga
stad och ett attraktivt centrum. Men då får man,
om man bosätter sig där, förstå att det kan bullra,
att det kan blåsa och lukta fisk. Det måste finnas
trafik och restauranger. Men det blir hallå om restaurangerna
hörs för mycket. Det finns ett motstånd
mot olika olägenheter.
Vi hade ett kafé som ville ligga vid stranden, de fick
strandskyddsdispens och skulle arrendera av kommunen.
Men någonstans i kommunen fanns en annan
agenda. Byggnadsnämnden fick inte ta i ärendet, det
skulle upp till kommunstyrelsen. istället Det fanns
inflytelserika medborgare som vill ha ett ord med i
laget. Det är inte lätt då att vilja blanda staden.
Jag var i Sydtyskland, i Tübingen och Freiburg, där
köper kommunen in land men delar inte ut den till
den som betalar mest utan till den som uppfyller
kommunens visioner bäst. Det hade fungerat utmärkt
som drivkraft för den blandade staden och var
väldigt inspirerande att se”
AVSLUTANDE DISKUSSION: HUR BLAN-
DAR MAN STADEN?
Fråga: Det verkar finnas starka ekonomiska och
egoistiska skäl ändå för en blandad stad, innebär det
att de kommer blandas av sig själva?
Jerker Söderlind: Det är regelverken som tillåter eller
förbjuder, det sker inte av sig självt.
Fråga: Är detaljplanen rätt nivå att reglera på, eller
borde man reglera markanvändning i en annan
nivå?
Mårten Dunér: I den här typen av frågor som rör den
blandade stadsdelen tror jag detaljplanen är rätt nivå,
även om den kanske kunde vara lite större. Det är bra
att det är lokalt eftersom den största delen i en plan
handlar om grannrelationer. Men ser man på sådant
som klimatförändringarna så pressar de på för en
mer konkret övergripande planering, inte som nu när
översiktsplanen är på låtsas.
Eva Sjölin: Jag tycker detaljplanen används på för
små tomter. Vi arbetar med program för utbyggnadsområden,
till det programmet kopplar vi ett kvalitetsprogram
och till kvalitetsprogrammet ett ramavtal
med de som bygger. Det är ett mål. Vi har jobbat så
med ett gott resultat.
Jerker Söderlind: På vilken grund ska vi skriva vad
som ska vara i en detaljplan. Det vi ska reglera är
hårdvaran; den ska vara generell och adaptiv. Jag
skulle hellre vilja ha ett starkare bygglovsförfarande.
Jag skulle vilja ha en stadsplan plus bygglov. Så får
man en starkare styrning på den långsiktiga delen,
och mer föränderlighet i detaljerna.
Eva Sjölin: Jag håller med detaljplanen ska vara
mindre styrande och lägga fast en struktur medan
tyngden ska ligga på bygglovet. Först en form, sedan
en bygglovsprocess.
Fråga: Angående kaféet i västra hamnen som bostadsrättsföreningen
ville vräka, trots att det var
viktigt för staden, kunde man inte ordnat det med
tredimensionell fastighetsbildning, så att inte ett
fåtal ska kunna besluta om det ska få finans?
Mårten Dunér: I Helsingfors kan man ha mycket
affärer i centrum på grund av att man i Finland inte
har bostadsrätter utan äganderätter. Alla kostnader
betalas av de som har lokalerna.

Eva Sjölin: Bostadsrätten som den är idag är inte den
bästa för att ha lokaler i botten. I vissa a-lägen kan vi
bestämma att det ska vara kommersiell verksamhet i
bottenvåning.
Fråga: Problemet är att detaljplaner är mer genomförandeinriktade,
och mer svaret på en beställning
från ett företag som vill bygga, en förberedelse för
ett kommande bygglov. Det finns inget ifrågasättande,
utan vi måste hitta en mellannivå där vi kan
ta initiativen. Nu har vi inte den möjligheten utan
tar fram de detaljplaner som vi får beställning på.
Jerker Söderlind: Jag kan inte driva en butik om jag
inte har något i mina lådor. Om man ser stadsbyggandet
som en butik så måste jag ha ritat först innan
aktörerna kommer med sina frimärksplaner. Jag
måste ha något i lådorna när det kommer en bilfirma
och vill bygga.
Eva Sjölin: När vi skulle bygga om centrum i lilla
Lomma insåg vi att vi inte hade kompetensen att
analysera vad vi behövde. Då knöt vi till oss Nordplan
och Janne Sandahl och fick en analys av vad
vi har idag och vad vi kan ha imorgon. Det blev en
hjälp att styra utvecklingen, att vi fick se med vilken
mix vi kan locka de framtida Lommaborna att
handla hos oss.
Mårten Dunér: Planerna är styrda genom markinnehavet
när det istället är i exploateringsavtalen det
ska regleras. Det visar på ett dilemma. Lagstiftningen
är anpassad efter gammal planekonomi. Det måste
regering och riksdag fundera på, när man talar om
arkitektur och stadspolitk.