Läs hela rapporten av västra/norra inventeringen ... - Länsstyrelserna

Diskussion
Sammantaget kan konstateras att myotisarter, samt nordisk fladdermus sannolikt
är de övervägande vanligaste arterna i Dalarnas norra och västra delar. Långörad
fladdermus är observerad endast vid ett fåtal tillfällen, men detta är i sig inte
ovanligt vid inventeringar eftersom arten har ett mycket svagt jaktläte och endast
uppfattas på korta avstånd. Man kan utgå ifrån att arten är betydligt vanligare än
vad inventeringsdata ger sken av.
Av myotisarterna är det typiskt för vad man hittills vet om arternas utbredning i
mellersta och norra Sverige att vattenfladdermus och mustasch/brandts
fladdermus påträffats.
Arter som inte påträffats, men är tänkbara inom inventeringsområdet är stor
fladdermus, dvärgfladdermus, fransfladdermus, dammfladdermus, gråskimlig
fladdermus samt eventuellt trollfladdermus. Stor fladdermus, dvärgfladdermus
och trollfladdermus har mycket arttypiska läten vid goda inspelningsförhållanden.
Det är osannolikt att någon av dessa arter funnits på inventeringslokalerna.
Dammfladdermus är också relativt lätt att artbestämma både i fält och utifrån
automatiska inspelningar. Arten är dock ovanlig i hela landet och sannolikheten
att påträffa en individ får betraktas som mycket låg även man särskilt eftersöker
arten.
Fransfladdermusen är svår att skilja från övriga myotisarter och identifiering
kräver än så länge visuell observation. Det är tänkbart att arten finns inom
inventeringsområdet, men inget tyder i dagsläget på detta. Ett eftersök av
fransfladdermus skulle gynnas av ytterligare en genomgång av automatisk
inspelningsdata för att hitta inspelningar av myotisarter som skulle kunna tänkas
vara fransfladdermus.
Gråskimlig fladdermus är ovanlig i hela landet under större delen av året utom
på höstarna i oktober-november när den hävdar revir och då använder ett mycket
arttypiskt läte. För att belägga förekomst av arten inom inventeringsområdet bör
insatser initialt göras under denna period.
Fäbodmiljöer
Det är förklarligt att fäbodmiljöerna valts ut som tänkbart viktiga miljöer för
fladdermöss i länet, dels eftersom det på flera av dessa lokaler finns en lång
kontinuitet av bete, dels eftersom den biologiska mångfalden, särskilt med
avseende på insekter kan vara mycket hög. Data från inventeringen tyder dock på
att aktiviteten generellt är lägre i fäbodområdena än vid andra lokaler. En möjlig
förklaring är att fäbodarna numera utgör oaser i ganska vidsträckta områden av
produktionsskog där både produktionen av insekter och möjligheterna till kolonier
är begränsad – dagens skogslandskap skulle alltså vara för fragmenterat för att
fäboden skall utgöra en attraktiv miljö.
Ytterligare en tänkbar förklaring är att påfallande många av fäbodområdena är
mycket öppna, vilket många fladdermusarter undviker.
Ytterligare inventeringar
För framtida artkarteringar inom västra och norra Dalarnas län rekommenderas att
större vikt läggs på relativt sett, näringsrika, låglänta lokaler. Fäbodmiljöerna bör
inskränkas till en handfull särskilt utvalda områden med så stor variation som