SKYDDSVÄRDA MYRAR DEL 3 - Länsstyrelserna

SKYDDSVÄRDA MYRAR DEL 3
Inventering och värdering av fågellivet på
öppna myrar i Göteborgs och Bohus län 1980
Frank Götmark, Zoologiska instutionen, Box 25059, 400 31 Göteborg
Jan Uddén, Pl 8805 Berg, 451 91 Ljungskile
Matti Åhlund, Zoologiska instutionen, Box 25059, 400 31 Göteborg

INNEHÅLL
Sid
1 Sammanfattning 1
2 Inledning 2
3 Undersökningsområde 3
4 Material och inventeringsmetoder 4
5 Några faktorer som påverkar myrens häckfågelfauna 6
6 Myrens häckfåglar 9
7 Principer för värdering 12
8 Slutlig klassning och skyddsaspekter 15
9 Litteratur 19
Figurer och tabeller
Bilaga 1 Inventeringstider för de olika myrarna
Bilaga 2 Beräkning av populationsstorlek för myrfåglar
i Göteborgs och Bohus län

1
1 SAMMANFATTNING
Som ett led i länsstyrelsens naturvårdsplanering inventerades 1980 häckfågelfaunan
på 63 av de största öppna myrarna i Göteborgs och Bohus län (figur 1). Syftet var att
på ornitologiska grunder värdera länets myrar.
Inventeringen omfattade nästan bara kalmossar (med över 15 ha öppen yta) och således
de häckfåglarna som är knutna till dem. Många av de arterna får svårt att fin-
na alternativa häckplatser om mossarna explosteras. I länet gäller detta framför allt
ljungpiparen (50 par i länet 1980). I Sydsverige häckar arten bara på kalmossar
(utom på Öland och Gotland) och är alltså beroende av mossarna för sin fortlev-
nad. Ljungpiparen är den art som i första hand har avgjort den enskilda myrens
skyddsvärde (se kapitel 7 och tabell 7).
Tabell 9 återger den slutliga klassningen (se också kapitel 8). Fem mossar och ett
myrområde norr om Uddevalla (figur 6) har mycket högt skyddsvärde (klass 1). Av
dem är Bredmossen i Svarteborg (15 par ljungpipare och en i övrigt mycket individrik
fågelfauna) av riksintresse. De andra fyra mossarna i klass 1 (Bredmossarna i
Naverstad, Torödsmossen, Höjdemossen och Bredmossen i Munkedal) är av mycket
stort regionalt intresse, liksom myrområdet norr om Uddevalla.
Sjutton myrar har vi fört till klass II (högt skyddsvärde). Dessa myrar är viktiga som
komplement till mossarna i klass 1 (se kapitel 5). Ytterligare nio myrar har ett visst
skyddsvärde från ornitologisk synpunkt; de är av lokalt intresse (klass III).
Genom att bevara mossarna i klass 1+11 (4 % av länets totala myrareal) skulle häckplatserna
för länets hela ljungpiparbestånd få skydd. När en myr skyddas är det viktigt
att skyddet utsträcks till att gälla också myrens omgivningar.
Att vi bara beaktat länets största kalmossar innebär inte att andra slags myrmarker,
t.ex. små skogskärr, saknar betydelse. De är viktiga för många hänsynskrävande djur
och växter och nödvändiga för en rik och mångformig natur.

KARTA OCH FÖRTECKNING ÖVER INVENTERADE MYRAR
Numrerade efter länsstyrelsens lista över myrar i Göteborgs och Bohus län
Strömstad Munkedal Uddevalla 1)
1 Mörkemossen 152a Vitmossarna 304 Havkällan (4)
25 St. Högmossen” 152b Vimossarna 307 ”Snarvattnet”(7)
57 ”Mörkeröds tjärn” 159 St. Myrarna 308 ”Sågemon”(8)
160a Bredmossen, Ö 309 ”Sågebacken”(9)
Tanum 160b Bredmossen,V 310 Bormästaremossen(10)
66 St. & L. Län 164 Trehörnesmossen 312 Sörmossen(12)
72 Minkemyr 167 Vägmossen 316 ”Hygget”(16)
73 Håbäcksmossarna 168 Ömossen 317 ”Tomten”(17)
81 Osmossen 178 Tranemossarna 322 Klockaremossen(22)
87 Hiråsmossen 179 Kasemossen 323 Höjdemossen(23)
88 Hagemossen 189a Tranemossen 326 Pengemossen(26)
91 Bredmossarna 189b Kase mosse 328 Kodebackemossen, S(28)
97a Trantjärnsmossen 190 Askeslättsmossen 332 Torvrukemossen(32)
97b Linnemossen 191 ”Lunden” 344 Blåduven(44)
101 Säckemyr 196 Orremyren 349 Tokemossen(49)
114 Torödsmossen 197 Smedseruds mosse 350 Djurhults mosse(50)
118 Vasslemyr 199 St. Fågelmossen
119a Landermyrarna 204 Bråtemyr Stenungsund
119b Slättarnamossarna 205 ”Lunddalen” 364 Smedseröds mosse(64)
120 ”Hålet” 209 Bredmossen
127 Långemyr Göteborg
129 Stora mossen 391 Stora mossen(91)
130 Gorrmossarna
132 Klåvstensmossen Mölndal
133 Trästensmossen 409 Store mosse (109)
413 Rambo mosse(113)
1) figur 1-4 används numera inom parentes.

2
2 INLEDNING
Bland myrarna kan man fortfarande finna exempel på orörd, ursprunglig natur.
Under de senaste åren har emellertid intresset för att utnyttja myrmark för skogsbruk
och energiproduktion ökat markant (se t.ex. Boström 1978).
För att skapa underlag för länsstyrelsens naturvårdsplanering inventerade vi 1980
häckfågelfaunan på 63 av de största öppna myrarna i Göteborgs och Bohus län.
(Nästan alla stora öppna myrar i länet är kalmossar). Vår uppgift var att ”på ornitologiska
grunder klassificera länets myrar”. Vid sidan av en värdering av fågelfaunan
på de enskilda myrarna, ger inventeringen upplysningar om utbredning och
beståndsstorlek för mossehäckande fåglar, och den kan vara utgångspunkt för framtida
studier av förändringar i fågelbestånden.
Vi har inriktat oss på kalmossarna och häckfåglarna som är knutna till dem. Det är
framför allt de arterna som får svårt att finna alternativa häckplatser om myrarna
exploateras. Att vi bara beaktat länets största kalmossar innebär inte att andra slags
myrmarker, t ex små skogskärr, saknar betydelse. De är viktiga för många hänsynskrävande
djur och växter och nödvändiga för en rik och mångformig natur (Ahlén
1977).
Bengt Frizell har deltagit i planeringen från länsstyrelsens sida. Hans Alexandersson
har läst och lämnat synpunkter på ett utkast till rapporten.
Vi tackar!

3
3 UNDERSÖKNINGSOMRÅDE
Av landarealen i Göteborgs och Bohus län är 4,5 % (230 km 2 ) myrmark. Den andelen
ligger under genomsnittet för Götaland (6 %). Myrarna finns framför allt i de
höglänta östra delarna av länet, där myrbildningen gynnas av den höga nederbörden.
Största delen av länets myrareal upptas av myrkomplex med fattigkärrsstråk, mosseytor
och fastmarksområden. Vi har intresserat oss för myrar med mer än 15 ha öppen
yta. De ligger nästan alla i norra och mellersta Bohuslän (figur 1). Jämfört med myrarna
i t.ex. Älvsborgs län är de bohuslänska myrarna små (jfr. tabell 1).
Flertalet av myrarna vi undersökt är svagt välvda, ristuvrika mossar. I fältskiktet dominerar
ljung, tuvdun och klockljung och i bottenskiktet vitmossorna Sphagnum rubellum
och S. magellanicum. Höljorna utgörs i regel av fastmattor. Mjukmattorna
har liten utbredning på mossepartierna i länet. Stora höljor med lösbottnar förekommer
framför allt på de största mossarna. Gölar och tjärn är sällsynta på bohusmossarna.
I regel finns stråk med kärrvegetation längs myrkanterna (randkärr). Ofta går kärrstråk
också ut på mosseplanet. Myrarna med egentlig lagg och randskog saknas
nästan helt. Kärrpartierna är av fattigkärrstyp, och ängsull, tuvdun, myrlilja och pors
dominerar bland kärlväxterna. Träd- och buskskikt (tall och björk) saknas eller är
glest, men sluter sig ofta i myrkanterna.
De flesta av myrarna vi behandlar är skonade från allvarlig mänsklig påverkan. Varje
myr beskrivs översiktigt i tabell 4.
Hallingbäck (1983) behandlar växtligheten på länets myrar utförligare.

4
4 MATERIAL OCH INVENTERINGSMETODER
Med hjälp av en förteckning över länets myrar (Karlsson 1977) och nya ekonomiska
kartan plockade vi fram omkring 60 myrar som kunde ha mer än 15 ha öppen yta. Vi
besökte 47 av dessa myrar vid två tillfällen och 16 vid ett tillfälle. De senare var små
eller mycket fågelfattiga, dvs. hade få kalmossearter. Första inventeringsomgången
sträckte sig mellan 18 och 31 maj 1980, den andra mellan 2 och 22 juni (huvudsakligen
6-18 juni). Vi svarade själva för allt fältarbete.
Huvuddelen av inventeringarna utförde vi under morgon och förmiddag (soluppgång-omkring
kl. 10). Resterande besök gjorde vi på kvällen (kl. 16-solnedgången).
Inventeringseffektiviteten är något lägre på kvällen än på morgonen (jfr. Järvinen
m.fl. 1977). Några få myrar saknar helt morgon- besök. Effekterna av detta blir emellertid
inte så stora att de medför problem vid klassningen. Vi undvek dagar med regn
och blåst. Inventeringstider och inventerare framgår av bilaga 1.
Inventeraren gick över myren i cirkel (små mossar) eller längs parallella linjer (stora
mossar) så att ingen del av myren var längre än 75-100 m från gångrutten. Genomsnittlig
inventeringstid för första besöket var 37 min per 10 ha öppen yta (inventerad
yta) och för andra besöket 31 min per 10 ha. Observationerna noterade vi på kartor i
skala 1:10 000 (kopior av nya ekonomiska kartan, ”brunsvart-trycket”) enligt revirkarteringsmetoden
(se t.ex. statens naturvårdsverk 1978).
Förutom arterna som hör till den öppna myren (tabell 2), antecknade vi så kallade
indikatorarter (tabell 3), dvs. fåglar som kan visa på värdefulla miljöer i myrens
omgivningar (Ahlén 1977, Nilsson 1978a).
På fältkartan ritade vi också in den öppna ytans gränser, kärrpartier, diken och dylikt.
Vi har räknat en yta som öppen om det varit färre än 25- 50 träd eller buskar per ha.
För varje myr fyllde vi dessutom i ett formulär med uppgifter om vegetation, fuktighet,
kulturpåverkan med mera. En del av dessa uppgifter återfinns i tabell 4.
Vi har använt följande kriterier på ett häckande par: en sjungande eller varnande fågel,
två individer tillsammans, samt ett exemplar på samma plats (±100 m) vid båda
besöken. Parregistreringar på större avstånd ön 100 m har vi ansett representera olika
par, när vi jämfört första och andra karteringen. För att undvika skillnader i bedömningen
utvärderade en av oss (FG) primärmaterialet.
Hos andra har observation av ensam hane, par eller ungkull varit häckningskriterier.
Änderna bör inventeras tidigare på säsongen ön vad vi har gjort, varför våra siffror är

5
minimisiffror. För enkelbeckasinen (svårtaxerad) har vi använt högsta antalet individer
som noterats vid ett inventeringstillfälle, som ett mått på antalet häckande par.
Orren (spelande tuppar) bör inventeras tidiga morgnar i april. Våra siffror är sannolikt
för låga, framför allt för myrarna som saknar tidigt morgon- besök under första
inventeringsomgången. Hos göken anger vi högsta antalet hanar som hörts vid ett
inventeringstillfälle. För övriga fåglar i myrarnas omgivningar har vi använt samma
kriterier som för myrfåglarna (se ovan).
Alla arter är inte lika lätta att inventera och vid bara två besök blir många par (revir)
inte registrerade. Svensson (1978a) har gjort en begränsad metodstudie på myrar i
Västmanland. Den antyder att ljungpipare, storspov och tofsvipa kan inventeras tillfredsställande
på två besök med vår inventeringsintensitet (30 min per ha): drygt
90 % av paren (reviren) blir registrerade. Däremot kräver tättingarna fler besök om
man vill registrera 90 % av reviren. Med vår metod har vi troligen fått med 60- 80 %
av tättingreviren (jfr. Svensson 1978a, Arvidsson 1980a). ven om inte alla fågelpar
registrerats på myrarna, är siffrorna för de enskilda myrarna fullt jämförbara.
Myrarnas namn är hämtade från nya ekonomiska kartan. Namnlösa myrar har fått
namn efter närmaste sjö eller gård. Numren är satta efter länsstyrelsens förteckning
över länets myrar (Karlsson 1977).
Arealerna ha vi mätt med planimeter på nya ekonomiska kartan.

6
5 NÅGRA FAKTORER SOM PÅVERKAR MYRENS HÄCKFÅGELFAUNA
De flesta arter har olika krav på sin häckningsmiljö. En del arter kan finna sig till
rätta i flera olika naturtyper (biotoper). Tofsvipan häckar t ex utom på myrar (sparsamt)
också på åkrar och strandängar (allmänt). Andra arter är kräsnare i sitt val av
häckningsbiotop. Ljungpiparen häckar t.ex. i Sydsverige bara på kalmossar (utom på
iland och Gotland, där den också finns på kalkhedar).
Också skillnader inom samma naturtyp kan vara avgörande för artens förekomst.
Ljungpiparen vill ha ganska stora, fuktiga och trädfattiga mossar, medan storspoven
kan nöja sig med torra mossar med liten öppen yta (t.ex. Arvidsson 1980a).
En population (bestånd) måste vara av en viss storlek för att kunna överleva i ett område.
En liten isolerad population löper stor risk att slås ut av rena slumpeffekter,
t.ex. några år med dåligt väder under ungarnas uppväxt. Det är alltså viktigt att
bevara tillräckligt stora arealer av biotoper som är lämpliga för populationen.
Några viktiga faktorer för fågellivets sammansättning på myrarna diskuteras nedan.
Fuktighet och öppenhet
En rik fågelmosse (mätt i antal par och arter av kalmossefåglar) är oftast våt, öppen
och ganska stor.
Vattenfyllda höljor, lösbottnar och gärna våta kärrstråk, samt glest eller inget trädskikt,
är viktiga förutsättningar för att framför allt vadare, men också vissa tättingar,
ska förekomma talrikt (jfr Nilsson 1977, Arvidsson 1980a).
En mosse som dikas blir torrare och trädskiktet sluter sig efter hand. De öppna myrarnas
arter trängs undan. Flera av just de arterna är helt (ljungpipare) eller delvis
(ängspiplärka, storspov) beroende av kalmossen för sin överlevnad i Bohuslän. De
arter som gynnas av utdikningen, t.ex. trädpiplärka och lövsångare, är alla vanliga i
andra biotoper och klarar sig bra utan naturvårdsåtgärder. För effekter av dikningar,
se Nilsson (1980).
Om stora, grunda vattensamlingar blir kvar efter torvtäkt, kan ibland också
exploaterade mossor hysa sällsynta arter. I sådana fall rör det sig emellertid inte om
ljungpipare och andra kalmossefåglar (Johnsson 1978).

7
Finns gölar eller tjärn på mossen tillkommer oftast någon eller några simfågelarter,
t.ex. gräsand, kricka och smålom. Ingen av de stora bohuslänska mossarna har emellertid
någon göl eller tjärn, och bara på åtta av de mindre mossarna finns göl eller
tjärn.
Om blöta kärrpartier förekommer på mossen, verkar detta gynna arter som enkelbeckasin,
tofsvipa, gulärla och sävsparv.
Storlek och isolering
En viss minimiyta av öppen mark krävs för att vissa arter ska häcka på en myr.
Ljungpipare och tofsvipa är mycket sällsynta på mossar med mindre än 20 ha
öppen yta. Enstaka par av enkelbeckasin, skogssnäppa, ängspiplärka och busk-
skvätta kan däremot häcka också på myrar med liten öppen yta.
En något så när komplett (representativ) artsammansättning (mer än 6 av de 10 upptagna
arterna i tabell 2, änderna undantagna) finner vi först på mossar som har 40-50
ha öppen yta eller mer. Figur 2 visar arealens effekt på artantalet på de undersökta
myrarna. Tendensen till ökat artantal med ökad areal är statistiskt säkerställd (p

8
Områden med omkring 10 par (eller fler) har troligen goda chanser att mer eller
mindre på egen hand under lång tid hålla en stabil population (jfr. Svensson 1978b).
Sådana lokaler kan tidvis också vara centrer för spridning till intilliggande lokaler.
De är kanske också anledningen till att enstaka ljungpipare ibland häckar på småmossar
i omgivningen.
Att vi inte fann ljungpipare på Mörkemossen i Strömstad kan bero på att myren är
relativt liten och isolerad (tabell 4, figur 1). ven om avståndet till myrar med ljungpipare
inte är oöverkomligt, är det kanske tillräckligt för att minska chanserna till
regelbunden häckning (jfr Eriksson 1981). Eftersom tofsvipor häckar på Mörkemossen
borde den rimligen passa också ljungpiparen, (arterna har sannolikt lika stora
krav på fuktighet och öppen yta). Men märk att avståndet till andra tofsvipor som
häckar på åkermark är kort vid Mörkemossen.
Bohusläns ljungpiparbestånd har i dag goda överlevnadschanser, även om beståndet
är litet (50 par). Effekterna av tillfälliga nedgångar kan mildras av att fåglar från den
starka stammen i Älvsborgs län (omkring 600 par) kan invandra. Utbredningen i länet
är dessutom koncentrerad till Kynnefjällstrakterna och norra delarna av Uddevalla
kommun. Det medför att avstånden mellan ljungpiparlokalerna är förhållandevis
korta.

9
6 MYRENS HÄCKFÅGLAR
Tabell 2, 3 och 4 visar inventeringsresultaten från varje myr. I stora drag är artsammansättningen
på bohuslänska mossarna lik den på andra sydsvenska mossar (jfr.
Johnsson 1978, Nilsson 1980, Arvidsson 1980a). Ljungpiparen är vanligast bland
vadarna och ängspiplärkan bland tättingarna. Grönbena, smålom och trana är några
arter som förekommer på myrar i Älvsborgs län (och stora delar av övriga landet),
men saknas i Göteborgs och Bohus län. Älvsborgs län har vidare tätare bestånd av
ljungpipare, gulärla, sånglärka och storspov, medan förhållandet är det motsatta för
skogssnäppa, enkelbeckasin och buskskvätta (tabell 5). Delvis beror detta p att
Älvsborgs län har betydligt fler stora myrar än Göteborgs och Bohus län (tabell 1).
Antalet myrhäckande par av kricka, gräsand och knipa i länet är försumbart jämfört
med totalpopulationena (tabell 6). Vi har tagit med dem för att de visar att det finns
öppet vatten på myren. Ingen av arterna är hotade, de är samtliga vanliga insjöfåglar.
Ljungpiparen är kalmossens karaktärsart. Den sydsvenska populationen uppgår till
omkring 2 250 par (Hans Alexandersson, muntligt), av dessa häckar 1 700 par på
mossar och 550 par på Ölands och Gotlands kalkhedar. Beståndet är hotat om de
sydsvenska myrarna exploateras i stor skala (genom torvtäkt, skogsdikning eller
energiskogsodling). Ljungpiparen f öre- drar stora, våta kalmossar och är en utmärkt
indikatorart för den naturtypen (t.ex. Nilsson 1977 Risberg 1977). Enstaka par kan
finnas på små myrar (ned till 20 ha öppen yta, se tabell 2), men för att fler än tre till
fyra par ska rymmas krävs i regel över 50 ha öppen yta. Alla ingrepp som medför att
en myr blir torrare missgynnar ljungpiparen, liksom övriga vadare.
Tofsvipan häckar allmänt eller tämligen allmänt på åkermark och fuktängar i stora
delar av Sverige. Enstaka par finns också på myrar. Myrhäckningarna anses ha blivit
vanligare de senaste årtiondena (Johnsson 1978). Vipans krav på häckningsmyren
liknar ljungpiparens.
Enkelbeckasinen är vanlig i många slags våtmarker. Har en mosse fuktiga kärrpartier
eller gott om vattenfyllda höljor brukar enkelbeckasinen infinna sig glatt knorrande i
skyn.
Storspoven återfinns på kulturmarker och mossar. Arten är ingenstans i Sydsverige
allmän, i Göteborgs och Bohus län sällsynt (tabell 6). Den häckar på både stora och
små mossor, även om de är torra och risrika. Kraven på den öppna ytans storlek tycks
inte heller vara så stora. De tre häckningsmossarna i Bohuslän hade 15-25 ha öppen
yta.

Skogssnäppan är skogskärrens och randkärrens vadare. Den är tämligen allmän i
skogsmarker över så gott som hela landet.
10
Sånglärkan förekommer allmänt på öppna marker i hela Sverige. De myrhäckande
lärkorna tycks föredra stora mossar (Nilsson 1980, Arvidsson 1980a), vilket kanske
kan förklara artens sparsamma uppträdande på länets mossar. Nilsson (1977) anger
att myrhäckande sånglärkor blivit vanligare i Småland under de senaste årtiondena.
Ängspiplärkan häckade på nästan alla av de 63 undersökta mossarna i länet, och är
den i särklass vanligaste kalmossearten (tabell 2). Uppskattningsvis finns drygt halva
beståndet i Göteborgs och Bohus län på myrmark. Betade strandängar är artens andra
huvudbiotop i länet. Liksom kalmossen är den naturtypen hotad och har minskat i
utbredning (Larsson 1969).
Gulärlan är en tämligen allmän till sparsam häckfågel på sankängar, särskilt betade
strandängar, och myrmarker över hela landet. Arten har gått tillbaka i södra och
mellersta Sverige till följd av biotopförändringar i samband med minskad betesdrift
(SOF 1978). De flesta av länets gulärlor häckar på betade strandängar vid havet.
Gulärlan verkar föredra blöta mossar, gärna med rejäla kärrstråk. Arten är betydligt
vanligare på mossarna i Älvsborgs län än i Kronobergs och Göteborgs och Bohus län
(tabell 5).
Buskskvättan är jämnt spridd över hela landet på öppna marker med buskar Arten ar
efter ängspiplärkan den vanligaste tättingen på de sydsvenska myrarna. Den häckar
såväl på stora och öppna, som små och buskrika myrar (jämför storspov).
Sävsparven är vanlig i många skiftande våtmarker över hela Sverige. I Sydsverige är
arten oftast bunden till områden med bladvass. På mossar förekommer sävsparven
ofta vid snår och vassruggar nära blöta kärrpartier eller öppet vatten.
På 12 av de 47 myrarna med två besök fann vi vid första besöket stenskvättor under
förhållanden som tydde på häckning. Vi återfann emellertid inga stenskvättor under
den andra besöksomgången. ”Lämplig” häckningsterräng saknades dessutom vid
mossarna. Stenskvättorna var sannolikt rastande flyttfåglar på väg till nordliga häckplatser.
Vi har därför inte räknat arten till häckfåglarna på länets myrar (Götmark
m.fl. 1981). Med samma utvärderingsmetod som för de andra arterna skulle Göteborgs
och Bohus län annars haft 18 par mossehäckande stenskvättor 1980.

11
Andra fåglar på och vid myrarna
I myrmarkerna finns en del arter som ibland räknas till myrens häckfåglar, bl.a. fiskgjuse,
törnskata, hämpling och trädpiplärka. Av dessa antecknade vi fiskgjuse och
törnskata (tabell 3), men vi har inte räknat dem som kalmossearter. Fiskgjusen tillhör
de hänsynskrävande arterna och det är viktigt att häckplatserna skyddas (Ahlén m.fl.
1979). Nattskärran är en annan hänsynskrävande art som ofta uppträder kring myrar,
framför allt om de omges av hällmarksskogar. Arten måste emellertid inventeras nattetid.
(Våra resurser räckte inte till nattbesök och inte heller till en särskild orrspelsinventering
i april.)
De öppna myrarna är viktiga spelplatser för orren. För att få tillförlitliga resultat, bör
inventeringen av spelande orrtuppar göras tidiga morgnar i april. Låga siffror i tabell
3 behöver därför inte betyda att myren saknar betydelse som spelplats. De fågelrikaste
kalmossarna verkar också ha de största orrspelen (jfr. Johnsson 1978, Risberg
1977).
Myrarna kan också vara viktiga för skogshäckande arter, som söker föda på myrarna.
Hit hör bl.a. rovfåglar, ugglor och trastar (inte minst dubbeltrasten).
En tillbakaträngd art som vi noterade vid flera mossar var trädlärkan. Arten minskade
av okänd anledning drastiskt under 1950- och 1960-talen. ven om den nu sakta tycks
återhämta sig (eller ha stabiliserat sig), är trädlärkan fortfarande ovanlig och dess
biotoper skyddsvärda. Nötkråka, skogsduva, spillkråka, tjäder, järpe och rovfåglar är
andra arter som ger indikationer på värdefulla skogsbiotoper i myrens omgivningar
(jfr. Nilsson 1978). Se vidare tabell 3.
7 PRINCIPER FÖR VÄRDERING
Den sannolikt viktigaste principen för naturvården är att bevara den globala diversiteten,
dvs. artrikedom och genetisk mångfald (Nilsson 1978). Idén om mångformighet
måste tillämpas såväl på internationell som nationell och regional nivå. Ahlén
(1977) uttrycker saken mer konkret. Fritt citerat: ”I all planering på ekologisk grund
gäller att alla arter måste ges möjlighet att överleva i livskraftiga bestånd i frihet.
Miljön får inte förstöras så mycket att någon art försvinner från landet, regionen eller
kanske kommunen. De flesta arterna som är hotade i dag, är illa ute därför att deras
biotoper förändras eller förstörs.” Dessa tankar finns också uttryckta i den fysiska
riksplaneringen (på papperet).
Naturvårdsarbetet bör alltså inriktas på att skydda och säkerställa de biotoper som
hyser hotade eller hänsynskrävande arter. Dessa arter eller populationer är nästan
alltid mer eller mindre sällsynta. Ovanliga fågelarter är ofta specialister och hårt

12
knutna till bestämda biotoper. Många gånger kan de därför vara bra indikatorarter på
värdefulla naturtyper (Nilsson 1978). Exempel: ljungpipare i Sydsverige - stora orörda
kalmossar, kärrsnäppan i Sydsverige - stora betade strandängar. Det är inte i första
hand artantalet, individrikedomen och den lokala mångformigheten som bör avgöra
en lokals naturvärde, utan vilka arter lokalen hyser och deras numerär.
Väsentligast vid en värdering av naturområden är ett fullgott inventeringsmaterial .
När det gäller häckande fåglar måste man känna till antalet par av olika arter (helst
från flera säsonger). Själva värderingen har enligt hittillsvarande praxis för det mesta
baserats på subjektivt ”tyckande”. Ofta har de diffusa och svårmätbara normerna i
statens naturvårdsverk (1975) legat till grund, men lika ofta har värderare bedömt
objekten efter helt egna kriterier. Uppenbarligen behövs kvantitativa värderingsmetoder
med klart definierade och mätbara kriterier. Några sådana metoder har också
föreslagits, av vilka vi tillämpar en nedan. Vi vill emellertid betona att dessa värderingsmetoder
är preliminära och tills vidare måste kompletteras med lite subjektivt
”sunt förnuft”. (Se vidare diskussionen i Andersson & Staav (1980).)
Metod och resultat
Den värderingsmetod vi valt har utarbetats av Andersson & Staav (1980) och försöker
mäta den ”totala fågelrikedomen”. (Arvidsson (1980b) har använts metoden för
att värdera fågellivet på myrar i södra Älvsborgs län.) Metoden bygger på arternas
beståndsstorlek i ett större område och är en modifiering av Nilsson & Nilssons
(1976) försök att värdera sydsvenska sjöar. Vi har också prövat Järvinen & Väisänens
(1978) värderingsmetod, men funnit den mindre lämplig i detta sammanhang.
Andersson & Staav (1980) ger en god översikt av andra metoder.
Andersson & Staavs metod utgår från varje arts totalpopulation i ett givet område,
t.ex. Sverige. Varje enskilt par hos respektive art erhåller en poäng som blir omvänt
proportionell mot det totala beståndet i det givna området (se tabell 7). Ett par av en
art på en viss lokal (t.ex. en mosse) värderas således högre ju mindre artens totalpopulation
är i det givna området (t.ex. Sverige). Detta är en rimlig faunavårdsprincip,
även om modifieringar kan vara nödvändiga, t.ex. för vanliga, expanderande arter i
kanten på sitt utbredningsområde (se också nedan). Enligt vår bedömning kan såväl
länets som Sydsveriges och Sveriges bestånd av de olika arterna skattas med en användbar
noggrannhet (se tabell 6). För de talrikare arterna är den exakta beståndsstorleken
av mindre vikt, eftersom deras skyddsvärdespoäng blir låg.
Om Göteborgs och Bohus län eller Sydsverige används som basområde avgör förekomsten
av ljungpipare och storspov respektive ljungpipare nästan helt myrens
totalpoäng. Vi har emellertid (något godtyckligt) maximerat poängen per par till 100
för dessa arter, därmed har också en fågelrik myr som saknar ljungpipare och storspov
en chans att hävda sig (jfr. tabell 8).

13
Vi har ansett att Sydsverige (Sverige söder om Dalälven) är det lämpligaste basområdet
för värdering av myrarna i Göteborgs och Bohus län. Fågelfaunans sammansättning
skiljer sig väsentligt i norra och södra Sverige, och södra Sverige verkar vara
en mer enheltig region. Det är också de myrberoende, sydsvenska populationerna av
t.ex. ljungpipare, som i första hand hotas om myrarna exploateras.
Göteborgs och Bohus län är för litet som basområde (om man inte vill betrakta
naturen i ett snävt länsperspektiv). Storspov och gulärla, som redan i Älvsborgs län
är vanligare än i Göteborgs och Bohus län, får omotiverat höga poäng med bohusbestånden
som bas. (Maximeringen av parpoängen dämpar emellertid den effekten.)
De myrar som fått höga totalpoäng av enstaka par av sällsynta arter är emellertid
lätta att identifiera (se tabell 4 och 8).
Poängen för de enskilda myrarna redovisas i tabell 4. 1 tabell 8 är myrarna rangordnade
efter totalpoäng. Ordningen blir i stort sett densamma vare sig Göteborgs och
Bohus län, södra Sverige eller hela Sverige är basområde, framför allt för de mest
skyddsvärda mossarna.

14
8 SLUTLIG KLASSNING OCH SKYDDSASPEKTER
Vid den slutliga klassningen av myrarna får de enskilda poängtalen okritiskt styra
urvalet. Rangordningen av myrarna under cirka 300 poäng är ungefärlig. De myrarnas
totalpoäng avgörs ofta av något enstaka par av en enda art, främst ljungpipare.
Normala mellanårsvariationer kan därför kraftigt inverka på myrens rang. En ljungpiparhäckning
på t.ex. Mörkemossen eller Blåduven, vilket borde kunna förekomma
vissa år, skulle föra myrarna från platserna 23 respektive 25 till plats 10 (basområde:
södra Sverige). Problemet är särskilt akut i en så art- och individfattig miljö som
myrarna är. Värderingen skulle givetvis bli tillförlitligare om poängen kunde sättas
efter ett medel- eller medianvärde från flera års inventeringar på varje lokal, men så
långt räcker sällan resurserna.
Mörkemossen och Blåduven verkar båda vara lämpliga för ljungpipare (stora, fuktiga),
varför vi tagit hänsyn till detta i den slutliga klassningen (tabell 8). Häckfågelfaunan
på dessa mossar borde egentligen kontrolleras ytterligare något år innan de
klassas.
Många av de svårmätbara och delvis överlappande faktorerna som listas i statens
naturvårdsverk (1975) ryms i den ”totala fågelrikedomen”. I de fall vi ansett att andra
aspekter än den ”totala fågelrikedomen” också bör beaktas, har vi noterat detta i
tabell 9.
I tabell 9 har vi försökt ordna myrarna i tre klasser efter deras skyddsvärde, dvs. deras
betydelse för kalmossefåglar. Med några få undantag har vi följt utslaget i tabell 8
med södra Sverige som basområde.
Mycket högt skyddsvärde (klass 1)
De fem myrarna i klass 1 är utan tvekan länets värdefullaste kalmossar från fågelsynpunkt.
Bredmossen i Svarteborg är av riksintresse och de andra fyra mossarna av
stort regionalt intresse (stort länsintresse). Samtliga myrar i klass 1 har redan uppmärksammats
i naturvårdsplaneringen. De tre Bredmossarna är naturreservat sedan
drygt tio år. Torödsmossen och Höjdemossen föreslås blir naturreservat i naturvårdsplanen
för norra och mellersta Bohuslän (länsstyrelsen 1979), vilket vi också rekommenderar.
Torödsmossen, Höjdemossen och Bredmossen vid Munkedal tycks helt
sakna kulturpåverkan.
Runt Höjdemossen ligger flera myrar som också hyser bl.a. ljungpipare. Genom att
de ligger så nära varandra kan utbyte av fåglar lätt ske mellan de olika myrarna. De
får därför tillsammans en funktion för häckfåglarna som liknar en stor kalmosses.

15
Det är därför angeläget att alla myrarna i området skyddas. 1 tabell 8 har vi beräknat
totalpoängen för hela myrområdet, och som synes är det bara Bredmossen i Svarteborg
som har en högre skyddsvärdespoäng. Myrområdet norr om Uddevalla (figur 6)
är av stort regionalt intresse.
Högt skyddsvärde (klass II)
Myrarna i klass II kan sägas vara av regionalt (länsintresse) eller av stort lokalt
intresse (stort kommunintresse). De är viktiga komplement till mossarna i klass 1,
eftersom de utökar bestånden hos kalmossefåglarna och kan vara länkar mellan olika
områden (se sidan 7). (Jämför funktionen av myrområdet norr om Uddevalla.)
Alla ljungpiparmossar har ”högt skyddsvärde”. Till klass II har vi också fört myrar
som säkert haft häckande ljungpipare under 1970-talet, men som saknade det vid vår
inventering 1980. Uppgifter om tidigare förekomst har vi fått från Hans
Alexandersson (muntligt och i brev). Stora mossen i Mo och Askeslättsmossen är
båda kraftigt kulturpåverkade. Vi har därför inte tagit med dem, trots att ljungpipare
rapporterats från dem under 1970-talet.
Mörkemossen och Blåduven uppfyller gott och väl ljungpiparens häckningskrav (se
ovan och sidan 9). Vi har därför gett de två mossarna ”högt skyddsvärde”. Mörkemossen
är till synes helt orörd och den enda stora kalmossen i Strömstads kommun.
Flera av myrarna i klass II är helt orörda och övriga bara måttligt kulturpåverkade
(tabell 4). Påverkan består vanligen av enstaka diken i kanten av myren. Dikena är
ofta igenväxta och utan funktion i dag.
Visst skyddsvärde (klass III)
Myrarna i klass III är av lokalt intresse (kommunintresse). Ljungpipare är inte känd
som häckfågel på någon av dem. Skyddsvärda arter (storspov, gulärla) förekommer i
vissa fall, i andra fall är tätheten av mosseberoende arter hög (tabell 9).
Skyddets omfattning
Ljungpipare och ängspiplärka är länets mest myrberoende fåglar (tabell 6). Tabell 10
visar hur stor del av deras populationer i länet, som blir skyddade om myrarna i klass
1 respektive klass I + II bevaras. Genom att skydda bara 4,4 % av länets totala myrareal
skulle hela ljungpiparbeståndet och två tredjedelar av myrbeståendet av ängspiplärka
i länet få skydd. Redan klass-I-myrarna rymmer en stor del av bestånden
(tabell 10), men myrarna i klass II behövs sannolikt som komplement till de stora

mossarna (se sidan 8 och 16).
16
Andra skyddssynpunkter
Ett skydd av en myr måste innebära att varje ingrepp som gör myren torrare förbjuds.
En kalmosse måste vara våt (ha ett högt grundvattenstånd) för att inte växa igen. Vid
en torrläggning försämras troligen också födotillgången för de myrberoende fåglarna.
Skogsdikningar, vägbyggen med mera i omgivningarna får inte ske om det finns
minsta misstanke om att de kan påverka myren negativt.
Skogsbruket runt myrarna bör bedrivas med stor hänsyn till naturvårdsintressena. Till
exempel bör inte kalhuggning tillåtas på myrholmar och i en zon (på t ex 100 m) närmast
myren. (Det har delvis skett vid bl.a. Höjdemossen.) Ahlén m.fl. (1979) ger råd
och riktlinjer för faunavård i skogsbruket.
I många fall är omgivningarna i sig själva skyddsvärda, t.ex. vid Bredmossarna i
Naverstad och vid Torödsmossen (jfr. tabell 3). St. Fågelmossen är mycket fattig på
kalmossefåglar, men skogen vid myren (kraftiga tallar, flera med fiskgjusebon) är
värd att skydda.
I de fall stora orrspel (fler än 5-10 tuppar) förekommer på mossen bör särskild hänsyn
tas. Detta kan också gälla vissa mossar, där vi bara noterade ett fåtal individer, se
sidan 11). De omedelbara omgivningarna får inte utsättas för störningar (t.ex. från
skogsbruk) under speltiden mars t o m maj (jfr Ahlén m.fl. 1979). Häckande orrhönor
kan också finnas i omgivningarna, vilket ökar skyddsvärdet (och känsligheten).
Gränserna kring dagens myrreservat är snävt tilltagna. Hela Bredmossen i Svarteborg
får inte ens plats i reservatet. Föreskrifterna för dagens reservat bör ses över så att
omgivningarna blir tillräckligt skyddade (jfr ovan). De föreslagna reservatsgränserna
kring Torödsmossen är ett bra exempel på hur gränserna bör dras.
Många av de skyddsvärda myrarna norr om Uddevalla ligger på 1 17:s nya skjutbana.
Själva skjutbanan byggdes 1980-1981 på mossen vid Sågebacken (klass II) och
övriga myrar ligger i skjutbanans riskområde, bl.a.Höjde-. mossen. De myrarna
måste skyddas från vidare militära övergrepp (bandvagnar som kör sönder myrkanterna
och liknande), även under icke häckningstid.

17
9 LITTERATUR
Ahlén, I 1977 Faunavård - om bevarande av hotade
djurarter i Sverige. - Skogshögskolan -
statens naturvårdsverk. Stockholm.
Ahlén, I, Boström, U, 1979 Faunavård i skogsbruket. – Skogsvårds-
Ehnström B & styrelsen. Södertälje.
Pettersson, B
Andersson, A & 1980 Den häckande kustfågelfaunan i Stock-
Staav, R holms län 1974-1975. - Natur i Stock-
holms län. Del 4. Kustfågelfauna. Stock-
holms läns landsting, regionplanekonto-
ret.
Arvidsson, B 1980a Fågellivet på myrar i Södra Älvsborg.
- Gavia 6: 73-83.
Arvidsson, B 1980b Myrars värde ur fågelskyddssynpunkt.
Ett förslag till värdering. - Gavia 6:
84-92.
Boström, U 1978 Våtmarksdikningen och fågelfaunan. –
Anser, supplement 3: 52-56.
Eriksson, M 1981 Betydelsen av betade fuktängars areal
och inbördes avstånd för häckfågelfau-
nan - Vår Fågelvärld 40: 185-192.
Götmark, F, Uddén, J 1981 Kan genomflyttande nordliga sten skvät-
& Ahlund, M tor av misstag taxeras som häckfåglar i
södra Sverige? - Vår Fågelvärld 40:
112-114.
Hallingbäck, T 1983 Skyddsvärda myrar i Göteborgs och
Bohus län. Del 2. Växtekologisk be-
skrivning och utvärdering. - Naturin-
venteringar i Göteborgs och Bohus län
1983:3. Länsstyrelsen, naturvårdsen-
heten.
Johnsson, T 1978 Häckfågelfaunan på de skånska mossar-
na. - Anser 18:109-128.

Järvinen, O & 1978 Habitat distribution and conservation
Väisänen, R A of land bird populations i northern
Norway. - Holarctic Ecology 1: 351-
361.
18
Järvinen, O, 1976 Estimating relative densities of bree-
Väisänen, R A & ding birds by the line transect method.
Haila, Y method. III. Temporal constancy of the
proportion of main belt observations.
- Ornis Fennica 53: 40-45.
Karlsson, D 1977 Faktasammanställning om myrar i Gö-
teborgs och Bohus län. - Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län. Koncept.
Larsson, T 1969 Land use and bird fauna on shores in
southern Sweden. - Oikos 20: 136-155.
Länsstyrelsen i Göte- 1979 Natur i Göteborgs och Bohus län -
borgs och Bohus län norra och mellersta delen.
- Uddevalla.
Molau, U 1979 Vegetationskartering av Göteborgs
kommun 1976 - inventerings- och ut
värderingsmetodik - Bilaga till natur-
och kulturvårdsprogram för Göteborg.
Göteborgs kommun, fastighetskontoret.
Nilsson, S G 1977 Häckfågelfaunan på högmossar i syd-
västra Småland.
- Fauna och flora 72: 225-233.
Nilsson, S G 1978 Kan sällsynta fåglar användas som
indikatorer på skyddsvärd natur? –
Anser, supplement 3: 193-194.
Nilsson, S G 1980 Hur påverkas fågellivet på högmossar
av dikning och torvtäkt? - Fauna och
flora 75: 256-260.
Nilsson, S G & Nilsson I 1976 Hur skall naturområden värderas?
Exempel från fågellivet i sydsvenska
sjöar. - Fauna och flora 71: 136-144.
Risberg, L 1977 Om fåglarna på Gästriklands myrar. -
Natur i Gävleborg 1: 37-46.

Statens naturvårdsverk 1975 Översiktlig naturinventering och
naturvårdsplanering. Råd och anvis-
ningar. - Statens naturvårdsverk,
publikationer 1975: 1.
19
Statens naturvårdsverk 1978 Biologiska inventeringsnormer -fåglar.
- Statens naturvårdsverk, råd och rikt
linje 1978: 1.
SOF 1978 Sveriges fåglar. - Stockholm.
Svensson, S 1978a Förenklad revirkarteringsmetod för in-
ventering av fåglar på myrar och mossar
- Vår Fågelvärld 37: 9-18.
Svensson, S 1978b Storlek och isolering hos naturreservat
synpunkter på tillämpning av ekologisk
teori. - Anser, supplement 3: 217-224.

Tabell 5. Beståndstätheter (par per km 2 av myrens totala areal) för några vadare
och tättingar i Göteborgs och Bohus län (denna rapport). Kronobergs län
(Nilsson 1980) och södra Älvsborgs län (Arvidsson 1980a).
Göteborgs Kronobergs län Exploate- Södra
Landsdel och Bohus Lite påverkade tering Älvsborg
län län
Inventeringsår 1980 1974-(1977) 1977-78
Storlek 14-93 15-46 53-500 52-211 15-2925
Antal myrar 47 12 40 20 155
Ljungpipare 1.5 0.8 2.0 0.5 2.0
Tofsvipa 0.6 0 0.3 0 0.6
Enkelbeckasin 1.4 0 0.4 0 0.4
Storspov 0.2 0.5 0.6 0.2 0.6
Skogssnäppa 1.4 0.2 0.2 0.3 0.3
Grönbena 0 0.2 0.3 0.2 0.4
Vadare totalt 5.2 1.8 3.8 1.3 4.2
Sånglärka 0.1 0 0.8 0.1 0.7
Ängspiplärka 17.7 16.2 12.6 5.8 10.0
Gulärla 0.3 0 0.1 0 1.5
Buskskvätta 4.4 3.7 4.9 2.4 1.8
Tättingar,totalt 22.7 20.0 18.7 8.5 14.0
Märk: Myrarna i Göteborgs och Bohus län besöktes två gånger, myrarna i Kronoberg
och södra Älvsborg i regel en gång.

Tabell 6. Beståndsstorlekar för fåglar knutna till öppna myrar i Göteborgs och
Bohuslän, södra Sverige (Sverige söder om Dalälven) och Sverige, samt
den procentuella andelen av länets bestånd som häckar på öppna myrar.
Art Beståndsstorlek, antal par Andel av länets
Göteborgs o Södra Sverige bestånd på
Bohus län Sverige myrar, %
Kricka 300 50 000 250 000 2
Gräsand 2 000 500 000 750 000

Tabell 7. Skyddsvärdespoäng per par för fågelarter knutna till öppna myrar med
Göteborgs och Bohus län, södra Sverige (Sverige söder om Dalälven)
och hela Sverige som basområde.
Art Skyddsvärdespoäng per par a) med olika områden som bas
Göteborgs och Södra Sverige
Bohus län Sverige
(sånglärka=1) (sånglärka=1) (ängspiplärka=1)
Kricka 33 12 6
Gräsand 5 1 2
Knipa 17 60 15
Ljungpipare 200 (100b) 267(100b) 30
Tofsvipa 3 6 12
Enkelbeckasin 5 8 10
Storspov 667(100b) 40 75
Skogssnäppa 29 17 25
Sånglärka 1 1 2
Ängspiplärka 9 3 1
Gulärla 67 12 4
Buskskvätta 2 3 4
Sävsparv 1 2 2
a) Varje pars poäng omvänt proportionell mot den egna beståndsstorleken i det givna
området. Genom att dividera antalet par för den vanligaste arten i det givna området
med den egna och övriga arternas beståndsstorlekar i området, erhålls ett överskåd-
ligare heltal. För södra Sverige blir t.ex. ett par sånglärka = 600 000/600 000 = 1,
ett par ängspiplärka = 600 000/200 000 = stället för 1/600 000 = 0.00000167 och
1/200 000 = 0.00000500.
b) För dessa arter har poängen per par maximerats till 100 (se sidan 13).

Tabell 8. Rangordning av myrarna efter skyddsvärdespoäng med Göteborgs och Bohus
län, södra Sverige (Sverige söder om Dalälven) och Sverige som basområde.
Göteborgs och Södra Sverige Sverige
Bohus län
1. Bredmossen,Sv 2 063 Bredmossen,Sv 1 810 Bredmossen,Sv 735
2. Bredmossen,Na 1 122 Bredmossen,Na 836 Torödsmossen 290
3. Torödsmossen 969 Torödsmossen 629 Bredmossen,Na 285
4. Höjdemossen 566 Höjdemossen 2) 472 Höjdemossen 169
5. Bredmossen,Mu 455 Bredmossen,Mu 411 Borgmästaremossen 125
6 Borgmästaremossen 333 Tomten 265 Bredmossen,Mu 108
7. Tomten 314 Hålet l) 194 Tomten 101
8. St. & L. Län 257 Borgmästaremossen 182 Sågebacken 93
9. Torvrukemossen 237 St. & L. Län 167 Osmossen 95
10. Säckemyr 230 Minkemyr 152 Hygget 98
11. Minkemyr 212 Linnemossen 152 Minkemyr 86
12. Hålet 207 Sågebacken 151 Tokemossen 84
13. Osmossen 205 Hygget 150 Store mosse,Mö 84
14. Linnemossen 196 Säckemyr 150 St. & L. Län 81
15. Smedseröds mosse 196 Ömosse 144 Tranemossarna 72
16. Pengemossen 173 Pengemossen 137 Ömossen 70
17. Ömossen 171 Smedseröds mosse l) 123 Säckemyr 66
18. Hygget 171 Tranemossarna 1) 107 Linnemossen 65
19. Sågebacken 165 Stora mossen,Gbg l) 104 Hålet 63
20. Tokemossen 156 Torvrukemossen 79 Torvrukemossen 62
21. Rambo mosse 148 Osmossen 78 Mörkemossen 60
22. Blåduven 137 Stora mossen,Mö1) 71 Pengemossen 57
23. Stora mossen,Gbg 130 Tokemossen 61 Stora mossen,Gbg 57
24. Mörkemossen 121 Mörkemossen 57 Smedseröds mosse 56
25. Tranemossarna 117 Rambo mosse 54 Håbäcksmossarna 56
1) Knipa svarar för 60 av myrens totala skyddsvärdespoäng.
2) Myrområdet norr om Uddevalla får 1 272 poäng med södra Sverige som
basområde, om också ”Snarvattnet” och Pengemossen räknas med blir
poängen 1 424 (se figur 6).

Tabell 9. Klassning av länets kalmossar efter deras värde från fågelskyddssynpunkt; samt
deras naturvårdsstatus i dag. NR: naturreservat enligt 7 § NVL (naturvårdslagen),
NO: naturvårdsområde enligt 19 § NVL, NL: landskapsskydd enligt 19 § gamla
NVL. + och - försöker ange mossarnas värde Inom klassen.
Klass Nuvarande Länsstyrel- Kommentar
förordn. sens (1979)
enligt NVL förslag
I Mycket högt
skyddsvärde
+ Bredmossen, Sv NR - Omgivningarna behöver skyddas
Bredmossarna, Na NR - Omgivningarna behöver bättre skydd
Torödsmossen - NR Bilda NR
- Bredmossen, Mu NR - Omgivningarna behöver bättre skydd
Höjdemossen l) - NR Bilda NR, ligger i riskområdet för
I 17:s nya skjutbana
Myrområdet norr om Uddevalla Se sidan 4 och figur 6.
II Högt
skyddsvärde
Mörkemossen NL NR Häckfågelfaunan behöver kontrolleras
flera år. Potentiell ljungpiparmosse.
+ St. &L. Län - i NO
Minkemyr - -
Säckemyr - -
Linnemossen - i NO
- Vasslemyr - i NO Ljungpipare häckade 1 par 1973
- Landermyrarna - i NO Ljungpipare häckade 3 par 1978
- Trehörnesmossen - - Ljungpipare häckade 1 par 1978
Ömossen - - Nybyggd väg i södra kanten
”Hålet” - i NO
- ”Snarvattnet” 1) - i NO Ljungpipare häckade 1-2 par 1978
Sågebacken l) - - I 17 bygger skjutbana på södra delen
av myren (1981)
+ Borgmästaremossen l) - I riskområdet för I 17:s nya skjutbana
- ”Hygget” l) - - - ” –

Forts. Tabell 9
Klass Nuvarande Länsstyrel- Kommentar
förordn. sens (1979)
enligt NVL förslag
+ ”Tomten” 1) - - I riskområdet för I 17:s nya skjutbana
Pengemossen 1) - -
Blåduven - - Häckfågelfaunan behöver kontrolleras
fler år. Potentiell ljungpiparmosse.
Klass III Visst
skyddsvärde
Osmossen - - Nydikad
Vägmossen - - Potentiell ljungpiparmosse
Tranemossarna - -
Torvrukemossen - -
Tokemosse - -
Smedseröds mosse - -
Stora mossen, Gö - -
Store mosse, Mö i NR -
Rambo mosse - -
1) Tillhör myrområdet norr om Uddevalla
Anm. Som häckplats för fiskgjuse har dessutom St. Fågelmossen högt skyddsvärde.
Fiskgjusen tillhör de hänsynskrävande arterna och dess bomiljöer måste skyddas
(Ahlén m.fl. 1979). Sverige (2 000 par) och Finland (900 par) har nästan hela det
västeuropeiska beståndet av fiskgjuse (Ahlén 1977).

Tabell 10. Procentuell andel av länets ljungpipare, ängspiplärkor och myraareal som
finns i dagens tre myrreservat 1) , samt skyddas om myrarna i klass i respek-
tive klass I + II bevaras. Klassindelning, se tabell 9.
Andel skyddat bestånd Dagens tre Klass I Klass I + II
eller areal (%) inom: myrreservat 1) myrarna myrarna
Ljungpipare 58 73 100
Ängspiplärka, länsbestånd 11 20 36
” länsbestånd på myrar 21 37 66
Myrareal, hela länet 1.1 1.6 4.4
1) Store mosse i Forshälla är dessutom naturreservat. Vi har räknat bort Store mosse,
eftersom den saknar betydelse för kalmosseberoende fåglar.

Inventeringstider för myrarna som besöktes 1980.
Nummer efter länsstyrelsens förteckning över myrar i Göteborgs och Bohus län
(Karlsson 1977).
Vid de besök där två av oss står som inventerare, har vi samtidigt inventerat var sin
del av myren.
Inventerare: Frank Götmark (FG), Jan Uddén (JU), Matti Åhlund (MÅ).
Bilaga 1 1(2)
Nr Myr Datum Tid Inv Datum Tid Inv
1 Mörkemossen 29.5 7.30- 9.35 FG 20.6 5.40- 6.45 JU MÅ
25 ”St. Högmossen” 29.5 6.15- 6.55 MÅ -
57 ”Mörkeröds tjärn” 28.5 18.30-19.30 FG -
66 St. &L. Län 28.5 18.15-19.00 MÅ 22.6 17.30-18.45 JU
72 Minkemyr 28.5 16.20-17.30 FG
73 Håbäcksmossarna 28.5 16.15-17.20 MÅ 9.6 11.20-12.35 FG
81 Osmossen 29.5 14.05-15.00 MÅ 8.6 18.25-20.15 JU
87 Hiråsmossen 28.5 10.50-12.20 MÅ 8.6 6.00- 6.35 JU
88 Hagemossen 28.5 12.15-13.20 FG 8.6 6.45- 7.30 JU
91 Bredmossarna, Na 28.5 5.55- 9.15 FG 8.6 5.50- 8.45 MÅ
97a Trantjärnsmossen 27.5 5.40- 5.55 MÅ 8.6 19.20-21.00 FG
97b Linnemossen 27.5 7.00- 7.30 MÅ 8.6
101 Säckemyr 30.5 6.00- 8.25 FG 9.6 6.00- 7.30 MÅ
114 Torödsmossen 30.5 5.50- 8.25 MÅ 9.6 6.05- 9.05 FG
118 Vasslemyr 27.5 16.10-17.10 MÅ 8.6 5.40- 6.50 FG
119a Landermyrarna 27.5 16.15-18.00 FG 8.6 19.05-20.40 MÅ
119b Slättarnamossarna - 8.6 10.25-11.20 FG
120 ”Hålet” 27.5 16.10-17.00 JU 8.6 7.00- 9.05 FG
127 Långemyr 27.5 11.00-12.10 FG -
179 Stora mossen 27.5 11.00-13.00 JU MÅ 8.6 10.10-10.40 JU
130 Gorrmossarna 27.5 -
132 Klåvstensmyren 25.5 8.30- 9.15 JU 7.6 9.45-10.45 MÅ
133 Trästensmossen 25.5 8.30- 9.15 MÅ 7.6 9.40-11.10 FG
152a Vitmossarna 27.5 5.40- 9.05 FG 7.6 18.15-20.50 FG
152b Vitmossarna 27.5
159 St. Myrarna 25.5 11.10-11.45 JU MÅ 7.6 5.40- 6.40 MÅ
160a Bredmossen, Sv 25.5 5.20- 7.10 JU MÅ 7.6 5.00- 8.20 FG
160b ”Ö” Bredmossen 25.5 10.40-11.10 JU MÅ 7.6 5.05- 5.40 MÅ
164 Trehörnemossen 30.5 11.20-11.50 FG MÅ 15.6 13.30-14.15 JU
167 Vägmossen 24.5 15. 30-16.30 JU 6.6 18. 30-19.40 FG
168 Ömossen 24.5 15.15-16.25 MÅ 6.6 18. 30-19.45 MÅ

Bilaga 1 2(2)
Nr Myr Datum Tid Inv Datum Tid Inv
178 Tranemossarna 27.5 5.50- 7.00 JU 7.6 18.05-19.00 MÅ
179 Kasemossen 27.5 5.30- 6.30 MÅ 7.6 19.25-20.10 MÅ
189a Tranemossen - 6.6 20.50-21.20 FG
189b Kase mosse - 6.6 21.15-21.30 MÅ
190 Askeslättsmossen 24.5 18.00-19.00 JU -
191 ”Lunden” - 6.6 20.40-21.10 MÅ
196 Orremyren 24.5 13.15-14.00 JU MÅ -
197 Smedseruds mosse 24.5 10.30-11.40 JU -
199 St. Fågelmossen 24.5 10.10-11.40 MÅ -
204 Bråtemyr 24.5 6.55- 7.30 MÅ 15.6 8.00- 8.30 JU
205 ”Lunddalen” 24.5 5.50- 6.30 MÅ -
209 Bredmossen, Mu 24.5 5.50- 8.15 JU 15.6 5.50- 8.10 MÅ
4 ”Havkällan” 31.5 17.10-17.45 MÅ -
7 ”Snarvattnet” 20.5 11.30-14.00 MÅ 18.6 8.45- 9.30 MÅ
8 ”Spågemon” - 18.6 5.30- 6.00 MÅ
7.00- 7.20
9 ”Sågebacken” 16.6 10.40-11.05 MÅ 18.6 6.00- 7.20 MÅ
10 Borgmästaremossen 18.5 16.15-17.40 MÅ 16.6 9.30-10.30 MÅ
12 Sörmossen 18.5 13.00-14.00 MÅ -
16 ”Hygget” 18.5 8.00- 9.00 MÅ 14.6 6.30- 7.00 MÅ
17 ”Tomten” 18.5 6.00- 7.50 MÅ 14.6 5.30- 6.30 MÅ
22 Klockaremossen 21.5 5.50- 7.00 MÅ 16.6 5.30- 6.05 MÅ
23 Höjdemossen 21.5 7.00- 9.20 MÅ 16.6 6.10- 7.30 MÅ
26 Pengemossen 19.5 16.00-17.00 JU MÅ 14.6 9.10- 9.40 JU MÅ
28 Kodebackemossen 19.5 11.20-11.50 JU MÅ 14.6 17.30-18.00 JU MÅ
32 Torvrukemossen 19.5 12.30-14.00 JU MÅ 14.6 10.20-11.20 JU MÅ
44 Blåduven 19.5 5.40- 7.20 JU MÅ 14.6 18.30-19.50 JU MÅ
49 Tokemosse 19.5 8.10- 9.00 JU MÅ 9.6 18.40-19.20 JU MÅ
50 Djurhults mosse 20.5 10.50-12.05 JU 2.7 14.50-15.50 MÅ
91 Stora mossen, Gö 23.5 5.05- 8.25 FG 5.6 18.55-21.20 FG
109 Store mosse, Mö 23.5 9.20-11.25 FG 3.6 18.25-20.10 FG
113 Rambo mosse 25.5 18.00-19.30 FG 2.6 5.40- 7.25 FG

Bilaga 2 1 (2)
Beräkning av populationsstorlek för myrfåglar i Göteborgs och Bohus län.
Skattningar av arternas beståndsstorlekar i södra Sverige och Sverige är hämtade från
Ulfstrand & Högstedt (1976, Anser 15:1-32). Beräkningsgrunderna för Göteborgs och
Bohus län redovisas nedan. I många fall och särskilt för de talrikaste arterna är skattningarna
grova och osäkra. Siffrorna bör emellertid vara tillräckligt säkra för att kunna
användas för en kvantitativ värdering av fågellivet på myrarna (se kapitel 7 denna rapport).
Arealer för olika marktyper i länet är hämtade från Svensk statistisk årsbok 1979 och
”Lantbruket i Göteborgs och Bohus län” (lantbruksstyrelsens meddelanden 1975:5).
Gräsand. Vi har inte lyckats hitta säkra uppgifter om länets sjöareal och sjöstrandlängd.
En sjöandel på 5 % av länets totala yta (jfr. Slettenmark 1929, Medd. SMHA Bd 4 nr 5)
motsvarar drygt 250 km 2 . Gräsanden tycks vara 2-4 gånger så talrik som knipan i sjöar i
Uddevalla kommun (Jan Uddén, opubl.). 5 par km 2 ger då drygt 1 000 par (se knipa).
Vi gissar att nästan lika många par tillkommer från dammar, åar och från kusten. Totalt
2 000 par.
Kricka. Sjöundersökningarna i Uddevalla tyder på att krickan är ungefär hälften så vanlig
som knipan. Totalt 300 par.
Knipa. Eriksson (1979, Holarctic Ecologg 2:186-194) fann 0.5 par km 2 land i det sjö-
och holkrika skogsområdet Svartedalen. Uppskattningsvis finns omkring 12 000 km 2
”Svartedalsnatur” i länet, men holktätheten är troligen lägre i områdena utanför Svartedalen.
Åtminstone 400 par bör häcka i denna ”naturtyp”. Lägg till 100-200 par i sjöar
utanför skogsområdena. Summa 600 par.
Ljungpipare. Omkring 50 par häckar på länets myrar, vilket motsvarar länets hela bestånd.
(En tillfällig häckning på klipphed på Ramsvikslandet 1978 bortser vi från).
Tofsvipa. 2 par km 2 (Ulfstrand & Högstedt 1976) på länets inägor (åker, betesmark
m.m.) ger 3 000 par.
Enkelbeckasin. 1 par km 2 (Ulfstrand & Högstedt 1976) på myrmark och inägor ger
2 000 par.
Storspov. Arten är sällsynt i Bohuslän; 15 par är en rimlig gissning (jfr. tabell 2, denna
rapport).
Skogssnäppa. 1 par km 2 myr (se tabell 5, denna rapport) motsvarar 250 par. Med ytterligare
100 par i andra våtmarker blir summan 350 par.
Sånglärka. 10 par km2 (jfr. Ulfstrand & Högstedt 1976) på åker och betesmark ger
drygt 10 000 par.

Bilaga 2 2 (2)
Ängspiplärka. Arealen strandäng lämplig för ängspiplärkan (och gulärla, se nedan) kan
skattas till drygt 5 km vid kusten och högst 1 km i inlandet (SNV PM 1183). Ett genomsnitt
på 60 par km 2 (Larsson 1976, Oruis Scand. 7:1-12) ger 350 par på strandängar.
Beståndet på länets myrar bör vara omkring 600 par (tabell 2, denna rapport). Dessutom
tillkommer spridda par på öar, ängar och hedar. Totalt 1 100 par.
Gulärla. 20 par km 2 på kuststrandäng och 30 par km 2 på inlandsstrandäng (Larsson
1976) och enstaka par på myrar ger totalt 150 par.
Buskskvätta. 5 par km på inägor eller 1 par km landareal (Ulfstrand & Högstedt 1976)
medför båda en summa på cirka 5 000 par.
Sävsparv. Förutsatt att arten (dess biotoper) är lika vanlig(a) i länet som i övriga Sverige,
leder siffrorna i Ulfstrand & Högstedt (1976) till ett länsbestånd på omkring 8 000
par.