Hejnum högård - Länsstyrelserna

Län: 

Gotland 

Kommun: 

Gotland 

Areal: 

5,6 hektar 

Centralpunktskoordinat: 

X: 1 668 380; Y: 6 400 028 

Fastställd av Länsstyrelsen: 

30 augusti 2005 

Områdestyp: 

SCI 1 

Skydd: 

Riksintresse för 

naturvård 

Ägandeförhållanden: 

Svenska kyrkan 

Bevarandeplan för Natura 2000-område 

Hejnum högård SE0340130 

1 SCI –Site of Community Interest, det vill säga skydd enligt habitatdirektivet. 

Ingående naturtyper enligt habitatdirektivet 

Naturtyp Habitatkod Areal 

(hektar) 

*Lövängar av fennoskandisk typ 6530 2,7 

*Boreonemorala äldre naturliga ädellövskogar av fennoskandisk typ 9020 2,9 

* ”Prioriterad naturtyp” – bevarandet av naturtypen bedöms vara av hög prioritet inom EU. 

Beskrivning 

Hejnum högård är ett långsträckt änge som ligger i sluttningen ner mot uppodlade Hejnum-dalen. Änget sluttar i 

terrasser åt väster ner i dalen. Trädskiktet i änget domineras helt av ek. Den ask som finns är genomgående klappad, 

och de flesta av askarna bär spår av klappning under lång tid. I trädskiktet märks dessutom en del björk, oxel och 

lönn samt enstaka tall, apel och idegran. Hassel dominerar helt i busksiktet. 

I nedre delen är markförhållandena fuktiga och här finns ett rikt växtsamhälle som väl avspeglar den långvariga 

ängshävd som ägt rum i området. Här växer svinrot, ängshavre, fårsvingel, knippfryle, blodnäva, darrgräs, stor 

blåklocka, slåtterfibbla, vårbrodd, kamäxing, rödklöver, brudbröd, svartkämpar, S:t Pers nycklar, gullviva, liten 

blåklocka, solvända, jordtistel, kustruta, käringtand, älväxing, hirsstarr, loppstarr, luddstarr, backlök, rödklint, 

tidigblommande brudsporre, klasefibbla, slåtterfibbla, blekstarr och sammetsdaggkåpa. Flera arter som hör hemma i 

vallodlingar har spritts in i ängen och dominerar på flera håll vegetationen helt. Till dessa arter hör hundäxing, 

ängssvingel och hundkex. 

På kartan från 1698 över Hejnum socken redovisas högården som äng. Sannolikt har marken slagits sedan ännu 

längre. Läget i slänten nedanför Hejnum hällar är gynnsamt, de nedre delarna försörjs med vatten ur berget. Den 

sluttande marken gör änget variationsrikt, från de torrare delarna närmast vägen till de fuktigare delarna nedåt i dalen. 

Änget genomkorsas av äldre markanvändningsgränser, idag synliga som strängar av stenar. Av rödlistade arter har 

almlav påträffats i änget. Noggranna inventeringar av svampar, lavar, mossor och evertebrater har dock ej 

genomförts. En slåtterbod, uppförd 1999, står i södra kanten av änget. 

Sedan år 1998 är Högården del av ett kyrkoreservat. 



Länsstyrelsen i Gotlands län 

1

Följande fynd av rödlistade arter har gjorts i området: 

2 

Lavar 

Vetenskapligt namn Svenskt namn Hotkategori 

Gyalecta ulmi Almlav NT 

NT 

Missgynnad 

Near threatened 

VU 

Sårbar 

Vulnerable 

Den svenska rödlistans kategorier 

RÖDLISTADE 

RED-LISTED 

DD 

Kunskapsbrist 

Data Dificient 

EN 

Starkt hotad 

Endangered 

HOTADE 

THREATENED 

Nedre delen av Hejnum högård. Marken är fuktig och vegetationen är örtrik. Foto: 

Magnus Martinsson. 




CR 

Akut hotad 

Critically Endangered 

RE 

Försvunnen 

Regionallay Extinct

Äldre ask som bär tydliga spår av långvarig klappning. Foto: Magnus Martinsson. 

Bevarandesyfte 

Det främsta syftet är att bidra till att upprätthålla gynnsam bevarandestatus på biogeografisk nivå för de naturtyper 

(enligt art- och habitatdirektivet) som ingår i Natura 2000-området. 

Bevarandemål 

6530 *Lövängar av fennoskandisk typ 

Areal 

• Arealen löväng ska vara minst 2,7 hektar. 

Struktur och funktion 

• Hela arealen ska ha väl hävdad gräsmark varje år vid vegetationsperiodens slut. 

(Med väl hävdad menas att vegetationshöjden, mätt med gräsmarkslinjal, vid vegetationsperiodens slut i genomsnitt är högst 3 cm på torrafriska 

marker och högst 5 cm på fuktiga marker, samt att lövförna har en täckningsgrad som understiger 5 %.) 

• Frekvensen av hundkex är högst 1 %. 

• Krontäckningen av träd och buskar som vuxit upp i välhävdade landskap ska vara mellan 25 och 35 %. 

• Antalet lövtuktade träd ska vara minst 200 stycken. 

Typiska arter 

• Minst 2 av de typiska kärlväxtarterna (kattfot, låsbräknar spp., darrgräs, liten blåklocka, hårstarr, hartmansstarr, 

ängsstarr, lundstarr, fågelstarr, hirsstarr, loppstarr, brudsporre, klasefibbla, Jungfru Marie nycklar, backnejlika, 

späd ögontröst, svensk ögontröst, gentianor spp., brudsporre, solvända, revfibbla, slåtterfibbla, prästkrage, vildlin, 

käringtand, S:t Pers nycklar, andra orkidéer spp., slåtterblomma, nattviol, rosettjungfrulin, jungfrulin, vårfingerört, 

småfingerört, gullviva, skallror spp., svinrot, ängsvädd) ska förekomma i minst 70 % av provytorna. 

9020 *Boreonemorala äldre naturliga ädellövskogar av fennoskandisk typ 

Areal 

• Arealen naturlig ädellövskog ska vara minst 2,9 hektar. 




3

Struktur och funktion 

• Andel ädellövträd och arter av grova träd bibehålls eller ökar. Ädellöv finns i minst två skikt där det undre 

skiktets höjd är högst 1/2 av det övre. I alla skikt utgör ädellövträd minst 50 % av träden. 

• Gran får förekomma med högst 5 % täckningsgrad. 

• I området ska det finnas minst 40 gamla grova träd. 

• I området ska finnas minst fem kubikmeter död ved per hektar. 

Typiska arter 

• Minst 5 av de typiska lavarterna (rosa lundlav, Collema-arter spp., blylav, Fuscopannaria-arter spp., almlav, 

skinnlav, lunglav, ädellav, Nephroma-arter spp., Pannaria-arter spp., Parmerlia-arter spp., grynig filtlav, 

Sclerophora-arter spp., havstulpanlav) ska förekomma i minst 50 % av provytorna. 

Beskrivning av livsmiljöer 


Naturtypen utgörs av vegetationsmosaik av små dungar med lövträd och buskar omväxlande med öppna ängsytor. 

Träd- och buskskiktet skall ha en krontäckning på över 25 %. Vanliga arter är bland annat ask, björk, alm, ek och 

lind, men även andra arter kan förekomma. En traditionell hävd bedrivs eller har tills helt nyligen bedrivits genom till 

exempel fagning, bränning, hamling och slåtter. Naturtypen hyser ett artrikt växt-, svamp- och djurliv. I naturtypen 

inkluderas även områden med igenväxta ängsytor om de omges av dungar med gamla och tidigare hamlade träd. 

För att gynnsam bevarandestatus skall kunna upprätthållas krävs slåtter, höbärgning, lövtäkt, fagning, röjning av 

igenväxningsvegetation samt vanligen efterbete. Skötseln i fält-, busk- och trädskikt skall utformas enligt objektets 

speciella natur- och kulturvärden. Lövängen skall ha mer än 25 % krontäckning av träd- och buskskikt. I lövängen får 

inte förekomma gödsling (förutom från djur som betar i objektet), stödutfodring, kalkning, dikning eller insådd av 

för naturtypen främmande arter. Ingen påtaglig minskning får ske av populationerna hos de typiska arterna i 

naturtypen. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen 

genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen. 

Naturtypen är känslig för utebliven eller olämplig skötsel (på grund av ändrad markanvändning, nedläggning av 

jordbrukmed mera). Minskat eller upphört bete leder på sikt till igenväxning av buskar och träd och utarmning av 

den hävdgynnade floran och faunan. Naturtypen är också känslig för tillskottsutfodring som indirekt ger 

näringstillförsel till marken och missgynnar den konkurrenssvaga floran, användning av avmaskningsmedel som 

innehåller avermectin vilket påverkar den dynglevande insektsfaunan negativt, markexploatering och annan 

markanvändningsförändring i objektet eller i angränsande områden, exempelvis skogsplantering och gödslings- och 

försurningseffekter från nedfall av luftburna föroreningar. 


Naturtypen utgörs av äldre naturliga ädellövskogar med ett stort inslag av trädslagen alm, ask, lind eller lönn. Eken är 

ofta en karaktärsart och kan ibland dominera. Skogarna har lång kontinuitet som lövträdsbärande mark. De kan 

under tidigare sekler varit betes- eller slåtterpräglade och har därefter vuxit igen eller ha varit betesfredade på grund 

av terrängförhållanden (öar, branter med mera) eller av andra orsaker. En varierad åldersstruktur och förekomst av 

död ved är viktiga inslag. Artrikedomen på lavar, svampar, insekter och andra markorganismer är stor. 

Förutsättningarna för gynnsam bevarandestatus är flera. En viktig faktor är kontinuitet av lövträd med en 

varierad åldersstruktur inklusive gamla träd, samt träd av olika trädslag. Naturtypen har ofta höga naturvärden 

kopplade till sekundära ädellövträd och naturskogsartade förhållanden. Förekomst av substrat är av största vikt i 

denna naturtyp för epifytiska lavar, mossor och svampar, samt för insekter och landmollusker. Exempel på substrat 

är död ved; grenar, torrträd, hålträd, lågor med mera av olika trädslag och i olika nedbrytningsstadier, och gamla 

och/eller grova träd av olika trädslag. Skogstypens naturvärden utvecklas i huvudsak genom naturlig dynamik vilket 

omfattar störningar, till exempel stormfällningar och insektsangrepp. En del skötselinsatser kan dock krävas i vissa 

fall. I vissa områden är hassel en förutsättning för gynnsam bevarandestatus, då den är värdväxt för många 

mykorrhizasvampar. Flera förnasvampar gynnas av de markförutsättningar som är följden av hasselförnans goda 

egenskaper. Ingen påtaglig minskning får ske av populationerna hos de typiska arterna. De typiska arterna är 

indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt 

4 



Länsstyrelsen i Gotlands län

på förändringar. Den gynnsamma bevarandestatusen är avhängig de ekologiska och hydrologiska krav som typiska 

arterna har. 

Alla former av produktionsinriktat skogsbruk är ett hot mot gynnsam bevarandestatus. Större uttag av träd kan, 

förutom att själva träden med dess strukturer och trädlevande arter försvinner, även skapa markförstöring. 

Avverkningar kan även leda till uttorkning och konkurrensutsättning för många arter som är knutna till biotopen. 

Exempel på skogsbruksåtgärder som hotar naturtypens naturvärden och bevarandestatus är avverkningar; främst 

slutavverkningar, både i och i anslutning till objektet, transporter, markberedning, dikning och annat som förändrar 

hydrologin, buskröjning och plantering av exempelvis gran. Fragmentering av skogsområden leder till minskad 

konnektivitet mellan områden, brist på genflöde mellan populationer samt kanteffekter i små objekt. Invandrande 

gran och främmande trädslag som till exempel sykomorlönn kan konkurrera ut ursprunglig vegetation. Läckage av 

bekämpningsmedel och gödning från omkringliggande jordbruksmarker innebär bland annat förändrade 

näringshalter, vilket påverkar artsammansättningen negativt i fältskikt och bland epifyter. Luftföroreningar, främst 

bilavgaser från angränsande större vägar, kan utarma den känsliga epifytfloran av lavar och svampar. Ett ökat 

kvävenedfall kan förändra artsammansättningen på samma sätt. I delar av landet kan även sur nederbörd påverka 

förutsättningarna för många arter. Igenväxning i ekdominerade miljöer med ljus- och värmekrävande arter kan vara 

ett hot lokalt, då miljön blir slutnare än tidigare. Exploatering för samhällsbyggande av olika former är också ett 

potentiellt hot mot naturtypen. 

Bevarandeåtgärder 


För att bevara de värden som finns i de gamla ängsmiljöerna är det av stor vikt att alla de strukturer som 

kännetecknar dessa marker bevaras och sköts på traditionellt sätt. De olika momenten i hävden för att uppnå en 

gynnsam bevarandestatus för området ska här beskrivas. Det är av stor vikt att skötseln sker på det sätt som beskrivs. 

Fagning 

Vid fagningen eller vårstädningen samlas löv, kvistar och grenar in. Fagningen påbörjas när det första spirande gräset 

lyft löven något från marken, vilket gör arbetet mindre arbetskrävande. Tidpunkten för fagningen infaller normalt en 

bit in i april månad. Arbetet pågår sedan till månadsskiftet april-maj eller en bit in i maj. Blöta delar av änget där 

vatten står fagas först när de torkat ur. Faget, alltså insamlade löv och kvistar, bränns i små högar på mera 

improduktiva delar av ängen. Fagningseldarna anläggs alltså i närheten av buskar där gräsväxten är svag. Traditionellt 

har brännhögar också placerats på stubbar som man på sikt velat bli av med. Ofta är det dessutom här största delen 

av lövet hamnar. I lövrika ängar kan fagningseldarna ligga med endast några få meters mellanrum. Att göra stora 

brasor ute på slätterna har inget med traditionell ängshävd att göra. 

Det redskap man använder vid fagningen är den gotländska räfsan, reivu. Det är ett med stor omsorg tillverkat 

arbetsredskap. Skaftet, revstaken är av fur, och den tandbärande delen, tråiu, av ask. Räfsan ska ha två eller tre bågar 

av kornell eller rönn, och pinnar, reivtänder, av kornell, ask eller syren. Traditionellt målades gårdens räfsor med en 

viss färg, för att skilja dem från grannarnas. Vanliga metallräfsor går också bra att använda, men är inte lika 

ändamålsenliga. 

Fagningen är en viktig del i skötseln av ängen. Genom att löv och kvistar tas bort gynnas tillväxten av gräs och 

grässvålen kan då bli riktigt tät. Om lövet får ligga kvar på marken bildas en förna av ruttnande löv. Förnan gör att 

gräset och örterna inte kan växa alls lika tätt, vilket gör att produktionen av gräs och örter blir lägre. Fagningen var 

därför en åtgärd som gav betydligt högre höproduktion i ängen. Fagningen medför ett visst slitage på marken som 

gynnar konkurrenssvaga örter att etablera sig. Det är viktigt att fagningen utförs på traditionellt sätt. Maskinella 

metoder med sugar eller blåsar för att ta hand om lövet får inte användas. 

Efter fagningen får ängens vegetation stå och växa till sig och ska under denna tid inte beträdas. Under hela den 

långa period ängsbruket varade var ängsmarken alltså inhägnad så att djuren inte skulle komma åt att beta här. Det är 

av stor vikt att vegetationen fram till slåtter får utvecklas fritt utan störning av tramp. Änget är definitivt inte en plats 

som är lämplig att duka upp en picknick i. 

Slåtter 

Tidpunkten för slåttern infaller när växtmassan är som störst. Detta infaller på fastmarksängar i regel under andra 

halvan av juli. Den gamla regeln för när det var dags att slå var när fröna i höskallran rasslar. Idag har man sällan 

möjlighet att anpassa slåttertidpunkten så noggrant, utan man bestämmer ett datum i förväg. Det är då mycket viktigt 

att det inte blir för tidigt. Änget får inte slås före den 15 juli. 

Efter slåtter får höet ligga och torka ett par dagar innan det vänds för att få torka på nytt. Hö som ligger i 

skugglägen lyfts ut i solöppna gläntor där det lättare kan torka. Den sena slåttertidpunkten i ängarna är väl anpassad 




5

till ängens blommor och gräs, vilka då kan gå i blom och sätta frö innan slåttern äger rum. Efter att höet vänts samlas 

det ihop i små stackar, köislingar för att få torka färdigt, varefter det samlas in. Rester av hö får under inga 

omständigheter ligga kvar i ängen. Höet får dock ej heller samlas in direkt efter slåtter. Många arter som är beroende 

av frö för sin föryngring är beroende av att höet torkas på plats så att fröna ramlar ur under torkningen. 

Det självklara redskapet för att genomföra slåttern har sedan medeltiden varit lien. Vid skötsel av ängar används 

idag i stor utsträckning traktorburen knivslåtterbalk. Att slå med slåtterbalk ger ett skarpt snitt som gör att även 

lågvuxna örter har förmåga att återhämta sig och bilda nya skott. Man kompletterar med lieslåtter på de delar av 

ängen där man inte kommer åt med slåtterbalken. 

Slåtterkross eller redskap där en klinga eller slagor i hög hastighet slår av vegetationen får inte användas vid vård 

av ängar inom nätverket Natura 2000. Med tiden blir klingan slö och snittet blir då inte längre skarpt. Ett sådant 

redskap sliter av vegetationen. För små lågvuxna örter och gräs är det då betydligt svårare att återhämta sig och bilda 

nya skott. Risken är stor att de torkar ut och dör. Vegetationen kan då på sikt bli utarmad. 

Klappning 

Bruket att ta löv från träden benämns på Gotland klappning. Ett träd som tidigare varit klappat men som under lång 

tid inte beskurits löper stor risk att förstöras genom att den tunga kronan fläker upp stammen. Historiskt har 

klappning skett med tre till sex, ibland även två, års intervall. Vid vård av klappade träd inom nätverket Natura 2000 

på Gotland ska klappning ske med fyra till nio års mellanrum, dock inte med längre mellanrum än så. Vid längre 

mellanrum finns stor risk att såren inte läker. Dessutom blir beskuggningen så kraftig att grässvålen riskerar att lösas 

upp. Man kan ha mycket stora mängder med träd i ängarna under förutsättning att träden klappas ofta. På Gotland 

finns åtskilliga exempel på områden där träden stod med endast ett par meters mellanrum. 

När klappning efter lång tid återupptas kan ett avstånd från det ställe där stammen sist klappades lämnas. 

Avståndet bör vara från någon decimeter upp till en halvmeter, beroende på hur grov stammen är. När träden sedan 

klappas kontinuerligt kan skotten tas av från det ställe de grott. 

De träd som dör ersätts med nya så att antalet klappade träd upprätthålls. 

Efterbete 

Efter genomförd slåtter och skörd får ängen återhämta sig ett par veckor. Ganska snart kommer en ny spirande 

brodd av gräs och örter i ängen. Denna utnyttjas genom att man håller djur på bete i ängen under en kort period på 

hösten. Det så kallade efterbetet har en vitaliserande effekt på ängen. De frön som dråsat ur höet vid skörden 

trampas ner av de betande djuren på lämpligt djup, och gör det möjligt för många frön att gro. Djuren får inte 

tillskottsfodras i ängen. När höstregnen gjort marken mjuk ska djuren tas in så att inga markskador uppstår. 

Den spillning djuren lämnat i ängen som inte brutits ner hindrade på våren det spirande gräset från att växa upp. 

Gödselhögarna spreds traditionellt ut i ängen under våren. Till det användes en lång krökt käpp, dyngkoxen, som 

man slog till gödselhögarna med, så att de spreds ut i ängen. Detta förekommer dock endast i liten omfattning idag. 

Momentet uppmuntras men är inget krav för en ändamålsenlig skötsel. 

Avmaskning i förebyggande syfte, så kallad strategisk avmaskning, ska undvikas. Medel som innehåller 

avermektiner får ej användas. Avmaskningen ska skötas utanför naturbetesmarken. 

Röjning 

Röjningen i ängen genomförs under höst, vinter och tidig vår. Den utgör en viktig del av hävden för att bibehålla 

önskvärd öppenhet i ängen. Eftersätts röjningen ökar beskuggningen vilket medför försämrade förhållanden för 

ängen att producera hö. Om alla uppväxande träd skulle tillåtas stå kvar skulle ängen förr eller senare övergå till att 

bli en sluten lund. 

Under 1900-talet har de flesta ängarna förändrats på det sättet att de blivit allt skuggigare på grund av uteblivna 

eller otillräckliga röjningsinsatser. I takt med att beroendet av ängarnas produktion av vinterfoder minskat har också 

behovet av att hålla ängen i optimal jämvikt mellan öppenhet och slutenhet minskat. Röjningen gav värdefullt 

gagnvirke till gården, såsom stängselstolpar, skaft till verktyg, tunnband, ekrar i vagnshjul och mycket mera. En stor 

del av vinterveden kunde dessutom hämtas i ängarna. 

Lövängarna har individuella strukturer när det gäller förhållandet mellan öppenhet och slutenhet. Det är av stor 

vikt att storleken på de öppna ytorna upprätthålls och att förhållandet mellan öppen och sluten mark bevaras. 

I Hejnum högård ska träd och buskar tillsammans inte täcka större yta än 35 %. En viktig del i röjningsarbetet är 

att hålla hasselbuskarna i skick. Hängande grenar tas bort så att hasselns grenar får sin typiska strutform. Åtgärden 

leder till att hasselgrenarna inte skuggar lika mycket. Solen kommer då åt vilket leder till att man får en sammanhållen 

grässvål fram till hasselbuketten. Döda och äldre grenar i hasselbuskarna ska sparas om de inte lutar så mycket att de 

hindrar busken att erhålla sin typiska hävdade form. Det ohävdade bryn som omger änget och bildar gräns mot den 

öppna marken får inte röjas bort. 

6 




Sammanfattning av skötselinsatser 

Fagning 

Hopsamling och bränning av löv, kvistar och grenar ska årligen utföras över hela ytan. Fagning ska 

ske under perioden 1 april – 30 maj. Bränning av faget får ej ske på öppna slätter. Hopsamling får ej 

ske maskinellt. 

Slåtter 

Slåtter ska årligen utföras över hela gräsytan under perioden 15 juli – 15 augusti. Tillåtna redskap är 

lie, motormanuell knivslåtterbalk och traktorburen knivslåtterbalk. Höets ska tillåtas torka på plats 

efter slåtter. Efter vändning ska höet samlas in. Hö får under inga omständigheter ligga kvar i änget 

längre än två veckor efter utförd slåtter. 

Klappning 

De träd som står på tur för klappning ska klappas under sensommar, höst eller vinter. Klappning får 

ej ske under våren. Klappning av klappningsträd ska ske med mellan fyra och nio års mellanrum. 

Inga klappningsträd får klappas med längre intervall än nio år. De träd som dör ersätts med nya så 

att antalet klappade träd upprätthålls. 

Efterbete 

Området ska efterbetas med nötkreatur, får eller hästar. Efterbetet ska påbörjas senast fyra veckor 

efter utförd slåtter. Efterbete får pågå till senast den 31 oktober. Om trampskador uppstår ska 

djuren omedelbart tas bort från änget. Djuren får ej ges tillskottsfoder. När djuren tas från änget ska 

vegetationen vara väl avbetad. Avmaskningsmedel som innehåller avermektiner får ej användas. 

Röjning 

Röjning utförs under hösten och vintern. Hasselbuskarnas hängande grenar tas bort så att de får sitt 

typiska hävdade utseende. Röjningsinsatser utförs så att täckningsgraden av träd och buskar kan 

hållas konstant. Gamla träd och träd med höga naturvärden ska bevaras. 


Fri utveckling 

Fri utveckling eftersträvas i naturtypen. Enstaka röjningar får göras (se nedan). 

Röjning 

Om inslaget av barrträd blir mer än 5 % skall röjning av dessa träd ske. Kring tidigare solitära lövträd som skuggas av 

omgivande vedvegetation skall röjning ske. I första hand röjs barrträd. Gamla vidkroniga träd och döende/döda träd 

lämnas alltid. 

Röjningen skall ske manuellt. Röjningsrester tas bort. 

Hotbild – vad kan påverka Natura 2000-området negativt? 

Ingrepp 

I lövängen får inte förekomma gödsling (förutom gödsel från djur på efterbete), kalkning, dikning eller introduktion 

av främmande arter. Lövängen får inte utsättas för någon typ av markskador, såsom exempelvis trampskador, 

plöjning, harvning, körskador, dikning eller schaktning. 

Utebliven eller felaktig skötsel 

Det är av stor vikt att den traditionella hävden som beskrivits ovan upprätthålls. Redan en liten försämring i hävden 

kan leda till att starkt kulturberoende arter slås ut. 




7

Förändringar i angränsande områden 

Om de omgivande markernas lövlundar tas ner finns stor risk att lokalklimatet i änget påtagligt förändras. Om änget 

hamnar i ett mera exponerat läge där vinden kommer åt att torka ut kommer miljön att förändras på ett sådant sätt 

att den fuktiga miljön blir torrare. Detta kan medföra att arter slås ut. Även markingrepp i omgivande mark kan 

påverka änget, till exempel genom förändrade hydrologiska förhållanden. 

Gödslings- och försurningseffekter från nedfall av luftburna föroreningar 

Många av de arter som finns i ängen är starkt beroende av att markens kvävestatus inte förhöjs. Genom slåttern sker 

ett ständigt uttag av näring från marken. Det finns således ett näringsunderskott i marken. En lång rad arter är 

beroende av att detta förhållande råder. Nedfallet av kväve kan medföra att kvävestatusen påverkas på ett sådant sätt 

att arter försvinner. En lång rad organismer riskerar att drabbas av surt nedfall och även av luftburna föroreningar. 

Bevarandestatus idag 

Naturtyp Habitatkod 

Bevarandestatus 

*Lövängar av fennoskandisk typ 6530 Gynnsam 

*Boreonemorala äldre naturliga ädellövskogar av fennoskandisk typ 

* ”Prioriterad naturtyp” – bevarandet av naturtypen bedöms vara av hög prioritet inom EU. 

9020 Gynnsam 

Art Habitatkod 

Bevarandestatus 

Halsbandsflugsnappare A321 Gynnsam 

Uppföljning av bevarandemål 


• Arealen följs upp i samband med uppföljning av typiska arter (vart 6:e år) och utgörs av fältkontroll i områdets 

gränser. 

• Vid minst ett tillfälle varje 6-årsperiod skall uppföljning av vegetationshöjd genomföras. Höjden mäts med 

gräslinjal (>3 mätställen) i de delar av området som förväntas vara dåligt hävdade. Utläggningen av dessa 

mätpunkter sker subjektivt och är beroende av förrättningsmannamässig kompetens. Om den subjektiva 

uppföljningen indikerar otillräcklig hävd mäts typiska arter och i samband med detta även vegetationshöjd i ett 

tillräckligt stort antal ytor, slumpade över området så att objektvis uppsatta mål kan mätas med statistisk 

signifikans. 

• Träd- och buskskiktets täckningsgrad följs med 18 års intervall med hjälp av infraröda flygbilder. 

• Hamlade träd, grova träd och hålträd skall följas upp. Vid första uppföljningsomgång skall träden även 

positionsbestämmas med hjälp av ortofoto och GPS. Uppföljningens frekvens bör vara minst vart 18:e år. Om 

negativ indikation i form av vedartad igenväxningsvegetation erhålls sker tätare uppföljning. 

• Sly och annan vedartad igenväxningsvegetation högre än 1,3 meter följs upp vart 6:e år. Parametern mäts under 

kronan på värdefulla hagmarksträd i delar av objektet där hävden kan förväntas vara som sämst. Vid negativ 

indikation utlöses noggrannare uppföljning av grova och hamlade träd. 

• Förekomst/icke förekomst av typiska arters följs upp i >30 stycken provytor per objekt, slumpade utmed 

permanenta transekter. I samma provytor följs även ett urval negativa indikatorarter. I objektet med stor variation 

inom habitatet och de undersökta ytorna justeras antalet ytor med utgångspunkt från variationskoefficient. De 

typiska arterna följs med högst 12 års intervall i alla objekt. Objektvis utvärdering av typiska arter sker mot 

uppställda mål relaterade till antal träffar av typiska arter per provyta. Den biogeografiska utvärderingen av 

typiska arter sker för var och en av de ingående typiska arterna. 

• Typiska arter dagfjärilar följs i ett stratifierat stickprov av habitatet i och utanför objekten. Stratifiering sker så att 

minst 30 objekt som faller inom NILS provytesystem analyseras. Uppföljningsfrekvens föreslås vara vart 6:e år. 

8 





Objektvis uppföljning kommer att ske med hjälp av en snabb uppföljningsmetod för registrering av strukturer och 

funktioner, samt med glesare intervall registrering av typiska arter på permanenta provträd. Motiv för objektsbaserad 

uppföljning är att habitatet är en skötselkrävande lövskogsmiljö som naturligt växer igen med gran och andra 

trädslag. Det kommer också att vara möjligt att använda en fördjupad uppföljningsmetodik i de områden när 

omfattande skötselåtgärder skall sättas in. 

• Uppföljning av habitatets areal görs med glesa intervall med hjälp av infraröda flygbilder eller i framtiden 

möjligen med satellitdata. 

• Uppföljning av trädslagsfördelning, åldersstruktur och föryngring görs med samma metod som vid 

basinventeringen, det vill säga i tre – fyra subjektivt utlagda provytor. Uppföljningsfrekvens är vart 12: e år i 

objekt med gynnsam status och vart 6: e år i objekt med icke gynnsam status. Om negativ indikation konstateras 

kan noggrannare uppföljning av parametrarna med stickprovsvisa permanenta provytor övervägas 

• Typiska arter vedsvampar, lavar och mossor följs på permanenta provträd utslumpade i området. Vid varje 

provpunkt väljs samtliga träd >50 cm inom en radie av 20 meter ut, samt två träd 30-50 cm ut för uppföljning. 

Totalt bör >30 grova träd med förekomst av typiska arter följas per objekt. Varje provträd permanentmarkeras 

och positionsbestäms med GPS. 

• Typiska arter samt täckning på varje träd karteras i skalan 1-9 cm 2 , 10-99 cm 2 , 100-999, samt >1000 cm 2 . 

Inventeringsfrekvens föreslås vara vart 18:e år. I objekt med negativ indikation strukturer och funktioner sker 

mätningar vart 6:e år. 

• Objektvis utvärdering av typiska mossor, lavar och vedsvampar sker mot uppställda mål relaterade till måttet antal 

träffar av typiska arter per provträd. Den biogeografiska utvärderingen av typiska arter sker för var och en av de 

ingående typiska arterna. 

• Typiska kärlväxtarter följs upp i ett stickprov av objekt i den av luftburna föroreningar mer påverkade sydvästra 

delen av den boreala regionen. Habitaten 9020 och 9160 – 9180 följs tillsammans som en enhet där minst 40 

lövskogsobjekt följs. Inventeringsmetoden modifieras så att vissa sällsynt förekommande typiska arter registreras 

även i 10-meters ytan. Inventering sker i minst fyra provytor per objekt. Utvärdering av typiska kärlväxtarter sker 

endast på biogeografisk nivå. 

A321 Halsbandsflugsnappare 

Med tanke på artens relativa sällsynthet och det begränsade utbredningsområdet är det nödvändigt att genomföra en 

riktad inventering. Enklast är att utgå från befintliga holkstudier och därefter utöka antalet holkar för att på så sätt 

kunna bedöma utvecklingen i det holkhäckande beståndets storlek. Övervakningen skall omfatta minst 30 geografiskt 

och habitatmässigt väl spridda områden på Gotland. 




9

Referenser 

Cederberg, B. & Löfroth, M. (red.) 2000. Svenska djur och växter i det europeiska nätverket Natura 2000. – 

ArtDatabanken. 

Croneborg, H. 1997. Handbok för gotländska ängshävdare.−Länsstyrelsen i Gotlands län. 

Croneborg, H. 2001. Gotländska ängar. En katalog över slåttermarker i hävd på Gotland år 2001. −Länsstyrelsen i 

Gotlands län, Livsmiljöenheten − Rapport nr 4 2001. 

Ekstam, U., Aronsson, M., Forshed, N 1988. Ängar. LTs förlag. Stockholm. 

Ekstam, U. & Forshed, N. 1996. Äldre fodermarker. 

Esseen. P-A., Glimskär. A., Ståhl. G., & Sundquist. S., 2003. Fältinstruktion för nationell inventering av landskapet i 

Sverige. NILS år 2003. 

Grundeus, L. 1993. Käldänge. Botanisk inventering av ett gotländskt änge. −Länsstyrelsen i Gotlands län. 

Gärdenfors, U. (red.) 2000. Rödlistade arter i Sverige 2000. – ArtDatabanken. 

Ihse, M. & Skånes, H. 1988. Ädellövskog i Laholms kommun. −Länsstyrelsen i Halland län. 

Jordbruksverket 2002. Metodhandledning Inventering av värdefulla Ängs- och Betesmarker. Version 1.2 

Kellner, O. & Snäll, T. 2003. Naturvårdsverket 2004. Utvärdering av metod för övervakning av skogsbiotoper. 

Länsstyrelsen i Gotlands län. 1992. Ängs- och hagmarker på Gotland. Del 5. 

Länsstyrelsen i Östergötland. 2001:2. Grova och ihåliga ekar i Eklandskapet söder om Linköping i Östergötland. 

Rapport nr 16 2001. 

Martinsson, M. 1999. Böisårkar u daldargras. Naturvärden och vård i gotländska odlingslandskap. −Länsstyrelsen i 

Gotlands län. 

Metria Geodata,. 2003:1. Provkartering av vegetation i Dalarna. 

Metria Geodata,. 2003. Möjligheter att använda IR-flygbilder vid Natura 2000 basinventering och uppföljning. 

Naturvårdsverket, 2002. Handbok miljöövervakning. Spillningslevande bladhorningar. 

Naturvårdsverket. 2003. Handbok för Natura 2000. 

Naturvårdsverket, 2003. Handbok miljöövervakning. Dagaktiva fjärilar. 

SLU, Inst. För Skoglig Resurshushållning och Geomatik. 2003. Fältinstruktion, Riksinventeringen av skog. (RIS) 

10

Hejnum högård - Länsstyrelserna

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?