Vindelns kyrka, Västerbottens län - Länsstyrelserna
Vindelns kyrka, Västerbottens län - Länsstyrelserna
Vindelns kyrka, Västerbottens län - Länsstyrelserna
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Kulturhistoriska värdebeskrivningar över kyrkomiljöerna i <strong>Västerbottens</strong> <strong>län</strong><br />
<strong>Vindelns</strong> <strong>kyrka</strong>, <strong>Västerbottens</strong> <strong>län</strong><br />
Kyrkomiljön<br />
Degerfors församling bildades 1738 genom utbrytning som kapellförsamling ur Umeå<br />
landsförsamling, men uppförandet av ett kapell dröjde fram till 1768 p.g.a. att bygden<br />
var fattig och glest befolkad. Kyrkplatsen förlades på älvbrinken invid Vindelälven rakt<br />
nedanför Degerfors by, som utgör den äldsta delen av <strong>Vindelns</strong> samhälle, ca 50 km<br />
nordväst om Umeå. Efter järnvägens tillkomst på 1890-talet försköts centrum till<br />
nuvarande plats <strong>län</strong>gre norrut och namnet Vindeln etablerades. Degerfors socken med<br />
eget pastorat var etablerad 1800. Namnförändringen till <strong>Vindelns</strong> kommun gjordes dock<br />
först i samband med kommunreformen 1969 för att skilja kommunen från dess namne i<br />
Örebro <strong>län</strong>, och året därpå bytte församlingen namn.<br />
Kyrkplatsen ligger mycket vackert till vid älvens östra strand, och exponeras från<br />
Vindelälvsvägen (363:an), järnvägen och Degerfors gamla byakärna i bergssluttningen<br />
ovanför i öster. De närmaste omgivningarna består av öppen odlingsmark i norr och<br />
skog i söder. En kyrkstad har funnits i den gamla byn men endast obetydliga rester<br />
återstår numera. Kyrkplatsen består av kyrkogård, församlings<strong>kyrka</strong> från 1903,<br />
klockstapel från 1700-talet, den rekonstruerade 1700-tals<strong>kyrka</strong>n (S:t Mikaels kapell)<br />
samt några mindre ekonomibyggnader. Den äldre <strong>kyrka</strong>n, som rivits och använts till<br />
sockenstuga 1904 fick sin nuvarande placering i samband med att den flyttades tillbaka<br />
och rekonstruerades 1963. Detta är stiftets enda ensemble av gammal och ny <strong>kyrka</strong> på<br />
samma kyrkplats. Prästgården (numera privatägd) är belägen i den gamla byn utanför<br />
kyrkplatsen och är ritad av John Åkerlund på 1920-talet. Gamla Degerfors by inklusive<br />
kyrkplatsen utgör en kulturmiljö av riksintresse (AC 23).<br />
Kyrkogården<br />
Kyrkogården, ursprungligen invigd 1770, består av relativt plan mark, men utanför<br />
kyrkogården i väster sluttar marken brant ner mot Vindelälven, och i norr och söder mot<br />
raviner. Kyrkogården har utvidgats i flera etapper under 1900-talet; åt söder 1922, åt<br />
öster 1939, åt norr efter 1960 i samband med den nya placeringen av S:t Mikaels kapell,<br />
samt söderut med ett nytt friliggande område på andra sidan om ravinen 1972 (den s.k.<br />
Nya kyrkogården). Kyrkogårdens äldsta del, närmast 1900-tals<strong>kyrka</strong>n, består av ett stort<br />
område med häckomgärdade grusgravar (360 stycken) och har grusgångar. Några få<br />
gravvårdar med smidesstaket finns vid infarten öster om 1900-tals<strong>kyrka</strong>n. Områdena<br />
från 1922 och 1939 domineras av gräsgravar med låga klippta rygghäckar i rader. I<br />
området från 1922 finns 13 grusgravar med stenramar insprängda. I området från 1960<br />
är de klippta häckarna något högre och rumsbildande. Där finns också några stenlagda<br />
gångar och gjutjärnskors.<br />
Kyrkogården rymmer en mångfald av växtmaterial, bl.a. syrén, måbär, karagan, lingon<br />
1
och björkar. Före byggandet av nya <strong>kyrka</strong>n 1901 var kyrkogården omgärdad av<br />
trästaket. Därefter fick den en låg bogårdsmur av sten, vilken är för<strong>län</strong>gd åt nordöst och<br />
nordväst så att den därmed också inbegriper S:t Mikaels kapell. På den östra bogårdsmuren<br />
står ett staket med stenstolpar förbundna med järnrör.<br />
Klockstapeln<br />
Klockstapeln är från 1769 och placerad ca 20 m sydväst om kapellet och ca 50 m<br />
nordost om <strong>kyrka</strong>n. Den är en s.k. bottnisk stapel uppförd med kvadratiskt bottenplan i<br />
tre avsatser och med ett stort portlider i bottenvåningen. Den rödfärgade brädpanelen är<br />
stående i bottenvåningen och liggande i mellanvåningen. De svängda taken och den<br />
avslutande lökkupolen är klädda med tjärat spån. 1961–62 genomgick klockstapeln en<br />
grundlig renovering och flyttades ca 10 m i nordostlig riktning från sin ursprungliga<br />
plats. Frånsett flyttningen, att bottenvåningens panel ändrats från liggande till stående<br />
och att öppningarna i övre delen under lökkupolen har satts igen, är klockstapeln<br />
oförändrad.<br />
Ett förråd från 1940-talet med vitgul träfasad, pulpettak och plåttak är placerat ca 20 m<br />
väster om <strong>kyrka</strong>n. Ca 25 m nordväst om <strong>kyrka</strong>n står ett avträde från 1930-talet med<br />
ljusgul träfasad och plåttäckt sadeltak med ventilator på taket; byggnaden utgör ett<br />
ovanligt och intressant inslag på en kyrkplats. På Nya kyrkogården finns de huvudsakliga<br />
ekonomibyggnaderna.<br />
S:t Mikaels kapell beskrivs i en särskild värdebeskrivning (se denna).<br />
Kyrkan<br />
Den första <strong>kyrka</strong>n i gamla Degerfors by utgörs av S:t Mikaels kapell, som ursprungligen<br />
uppfördes 1770, men revs 1904 då den blivit för liten för den växande församlingen,<br />
och slutligen återfördes till nuvarande plats och rekonstruerades 1963. Den andra och<br />
nuvarande <strong>kyrka</strong>n på platsen är uppförd i tegel med spritputsade ljust ockragula fasader<br />
åren 19011903, efter ritningar av arkitekt Fredrik Olaus Lindström. Topografin på<br />
platsen gjorde att <strong>kyrka</strong>n orienterades i nordsydlig riktning och fick en treskeppig plan<br />
med torn och huvudingång mot norr. Ett smalare indraget femsidigt kor placerades i<br />
söder med en snedställd sakristia i sydväst. Utmärkande drag på fasaden är<br />
sidoskeppens fyra frontoner som skjuter upp ovanför takfoten samt de två mindre<br />
trapptornen som flankerar klocktornet i norr. Fönstren efter långsidorna är grupperade,<br />
med tre smala rektangulära stående fönster nedtill och med tre smala svagt spetsbågade<br />
fönster ovanför, fördelade på varje travé. De smala korfönstren är spetsbågade,<br />
grupperade två och två med ett rundfönster över, inskjutna i en likaledes spetsbågad<br />
nisch. Fönster och dörrar är målade i guldockra, och dörrarna har svarta smidesbeslag.<br />
Tornet är gestaltat med tre ljudöppningar i varje väderstreck och ovanför dessa skjuter<br />
spetsiga gavelrösten upp. Kyrkan täcks av ett brant sadeltak och tornet av en spira.<br />
Byggnaden är starkt präglad av nygotik med utskjutande strävpelare mellan fönstren.<br />
Taket på långhus och torn var ursprungligen täckt av svartmålat plåttak, men byttes till<br />
kopparplåt 1978–79. Samtidigt tillkom två stuprör vid porten i norr, ett stuprör på<br />
sakristian samt stänkplåtar på den norra fasaden. 1988 gjordes tillgänglighetsanpassning<br />
för huvudingången med en ramp i sten. Kyrkans yttre har inte förändrats nämnvärt<br />
sedan byggnadstiden.<br />
2
Även <strong>kyrka</strong>ns interiör är starkt präglad av den nygotiska stilen. Kyrkorummet är<br />
treskeppigt med ett brett mittskepp och smalare sidoskepp avdelade genom pelare som<br />
bär upp läktarna och mittskeppets tak. Mellan pelarna mot taket finns spetsbågiga<br />
fyllningar av trä genombrutna av geometriska mönster. En kraftig spetsbågad triumfbåge<br />
avdelar koret mot kyrkorummet. Koret har ribbvalv, knippepelare av tegel och<br />
höga, smala korfönster med glasmålningar. Predikstolen från 1600-talet härstammar<br />
ursprungligen från Umeå landsförsamlings <strong>kyrka</strong>, men är omgestaltad 1904. Under<br />
koret finns ett källarutrymme. De dominerande läktarna av trä är placerade i norr, väster<br />
och öster med anslutande trappor på ömse sidor, <strong>län</strong>gst fram i kyrkorummet. Läktarna<br />
nås också via trappor från vapenhuset. Belysningen utgörs av karaktärsfulla smidda<br />
ljuskronor över mittgången. De är från byggnadstiden och var elektrifierade redan från<br />
början, vilket är ett av <strong>län</strong>ets tidigaste exempel på detta.<br />
Kyrkorummet har genomgått relativt stora förändringar. Vid en renovering av arkitekt<br />
Knut Nordenskjöld 19361937 byggdes bänkarna om och läktarbröstningen förändrades<br />
då panelerna övertäcktes med träfiberskivor samt försågs med 1930-talsdekor. Språkbandet<br />
över triumfbågen målades över och ersattes med nytt dekorationsmåleri,<br />
föreställande ”Kristi lamm och änglar”. Det målades av konstnären Yngve Lundström,<br />
liksom motivet i korvalvet som föreställer staden Jerusalem. En ny altartavla och<br />
dopfunt anskaffades. Den ursprungliga altarprydnaden, en kopia av Thorvaldsens<br />
kristusskulptur, fick en ny plats bredvid dopfunten. Hela kyrkorummet fick en ny<br />
färgsättning i grått och belysningen kompletterades med lampetter <strong>län</strong>gs väggarna, vilka<br />
av stilen att döma ritades av Knut Nordenskjöld.<br />
19871988 genomgick interiören återigen en större förändring enligt program av<br />
arkitekt Hilding Lögdberg, Stockholm. Två korta bänkrader togs bort <strong>län</strong>gst bak och<br />
<strong>län</strong>gst fram i <strong>kyrka</strong>n för att anordna kapprum respektive körplats. Resterande bänkar<br />
särades och väggarna kalkades. Läktarbröstning, bänkar och altarring målades om i<br />
samstämmighet med Pär Anderssons gulgröna färgsättning i koret. Golvet laserades i<br />
rödbrunt. Vindfång tillkom i vapenhuset. Träfiberskivorna på läktarens väggbröstning<br />
togs bort och den ursprungliga brunmålade pärlspontpanelen målades grå. Korgolvet<br />
sänktes från tre steg till ett och nytt altarbord tillkom. Den befintliga altartavlan från<br />
1936 av konstnären Kurt Viberg flyttades till körrummet. Som ny altartavla fungerar en<br />
triptyk, skapad av konstnären Pär Andersson. Vinrankemotivet i triptyken fortsätter mot<br />
sidorna i dekorationsmålade konvektorskärmar. Ovanför densamma placerades den<br />
ursprungliga altarprydnaden. Sakristian präglas av den inredning som tillkom 1968 med<br />
vita väggar och tak samt boasering i ädelfuru med inbyggda toalett-, garderobs- och<br />
förvaringsutrymmen. Utförandet är inte i linje med <strong>kyrka</strong>ns övriga arkitektur, men<br />
kännetecknas av gediget hantverk.<br />
Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning<br />
Kyrkplatsen med kyrkogård, församlings<strong>kyrka</strong> från 1901–03, klockstapel från 1700talet,<br />
den rekonstruerade 1700-tals<strong>kyrka</strong>n samt några mindre ekonomibyggnader utgör<br />
stiftets enda ensemble av gammal och ny <strong>kyrka</strong> på samma plats. Den äldsta kyrkogården<br />
med sin enhetliga bevarade karaktär av häckomgärdade grusgravar och<br />
grusgångar är därtill unik i stiftet. De få övriga exempel på detta som finns i stiftet är<br />
mindre sammanhållna och omfattar mindre områden än i Vindeln. Sammantaget har<br />
3
kyrkomiljön höga upplevelsemässiga värden och <strong>Vindelns</strong> <strong>kyrka</strong> vann år 2003 tävlingen<br />
”Sveriges vackraste <strong>kyrka</strong>” som arrangerades av tidningen Året Runt.<br />
<strong>Vindelns</strong> <strong>kyrka</strong> är utvändigt obetydligt förändrad sedan byggnadstiden och ett<br />
värdefullt, men ovanligt sent exempel på den nygotiska kyrkobyggnadsstilen. I dessa<br />
skogstrakter hade man kanske väntat sig en trä<strong>kyrka</strong> men istället har Vindeln en av<br />
stiftets få putsade kyrkor från sekelskiftet 1900. Den närmaste parallellen i <strong>län</strong>et är<br />
Umeå stads<strong>kyrka</strong> som är ritad av samma arkitekt men i tegelgotik och några år tidigare.<br />
Inom stiftet finns vissa likheter också med Arvidsjaurs <strong>kyrka</strong>, uppförd i nygotisk stil<br />
1900–1902 efter ritningar av Gustaf Hermansson. Den sistnämnda är dock en trä<strong>kyrka</strong>.<br />
Invändigt har kyrkorummet kvar sin ursprungliga arkitektoniska form med glasmålningarna,<br />
ljuskronorna och träsnickerierna som visar prov på tidens hantverksskicklighet.<br />
Men förändringarna framme i koret, ombyggnaden av vapenhuset och<br />
framför allt den förenklade och moderniserade färgsättningen i gult och grönt inne i<br />
<strong>kyrka</strong>n, gör att den ursprungliga karaktären, präglad av nygotikens och nationalromantikens<br />
mer dämpade och mörkare kulörer, till stor del har gått förlorad.<br />
Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och<br />
byggnaderna<br />
Kyrkplatsens struktur och byggnadsbestånd, samt den äldsta kyrkogården med<br />
sin enhetliga bevarade karaktär av häckomgärdade grusgravar och grusgångar är<br />
unik i stiftet och omistlig.<br />
Kyrkans oförändrade exteriör utgör ett stort värde för kyrkplatsens autenticitet<br />
och upplevelsevärde.<br />
Den invändiga nygotiska prägeln och sekelskifteskaraktären med takkronorna,<br />
snickeridetaljerna och de ursprungliga inventarierna är viktig att värna om och<br />
om möjligt stärka.<br />
Predikstolen har efter flera större förändringar under 1900-talet ett begränsat<br />
dokumentvärde, men den har ett immateriellt värde genom sitt ursprung från<br />
1600-talet och företeelsen att moderförsamlingar låtit yngre församlingar ärva<br />
äldre inventarier.<br />
Klockstapeln från 1769 med öppet portlider, lökkupol och i stort sett oförändrad<br />
karaktär är den äldsta intakta byggnaden i kyrkomiljön. Den gör kontinuiteten<br />
tydligare och kyrkomiljön mer komplett.<br />
4
Litteratur- och källförteckning<br />
Bebyggelsehistorisk tidskrift. Övre Norrlands kyrkor. Nr 22, 1991. Uppsala 1992.<br />
Begravningsplatsinventeringen 1979–1983. Inventeringsblanketter i Länsstyrelsens<br />
arkiv.<br />
Flodin, Barbro. Kyrkobyggnader 17601860. Del 3. Övre Norrland. Stockholm 1991.<br />
Vård- och underhållsplanen för <strong>Vindelns</strong> <strong>kyrka</strong> och Sankt Mikaels kapell. <strong>Västerbottens</strong><br />
museum 2004.<br />
Västerbotten genom tiderna. Del 1. Kulturmiljöer av riksintresse i <strong>Västerbottens</strong> <strong>län</strong>.<br />
Länsstyrelsen <strong>Västerbottens</strong> <strong>län</strong>, meddelande 2, 1991.<br />
www.wikipedia.se<br />
Inventeringsdatum: 2002-11-08, revidering 2011-10-04<br />
Ansvar karaktäristik och bedömning: 2002: Bo Sundin, Länsstyrelsen Västerbotten och<br />
Annika Lindberg, <strong>Västerbottens</strong> museum. Revidering 2011: Annika Lindberg,<br />
Historiska Hus AB och Andreas Grahn, Länsstyrelsen Västerbotten. Texten fastställd i<br />
maj 2013.<br />
Rapport: Bo Sundin 2002, reviderad och kompletterad av Andreas Grahn 2012<br />
5
<strong>Vindelns</strong> <strong>kyrka</strong>, <strong>Västerbottens</strong> <strong>län</strong><br />
Kyrkomiljön i Vindeln (f.d. Degerfors) ligger mycket vackert vid Vindelälven och exponeras från Vindelälvsvägen<br />
(363:an) och järnvägen, vid södra infarten till Vindeln. Kyrkplatsens historia går tillbaka till 1768, när<br />
den kapellförsamling som brutit sig ur Umeå landsförsamling börjat bygga ett kapell med klockstapel här.<br />
Klockstapeln står fortfarande kvar i stort sett oförändrad, och med sin kontinuitet tillbaka till den ursprungliga<br />
kyrkomiljön stärker det de pedagogiska värdena. Kapellet revs 1904 sedan den nya <strong>kyrka</strong>n uppförts, men återfördes<br />
och rekonstruerades 1961–62, en bit nordost om sin ursprungliga plats. Den äldsta delen av kyrkogården<br />
ligger närmast 1900-tals<strong>kyrka</strong>n och karaktäriseras av häckomgärdade grusgravar. Kyrkogården är utvidgad<br />
mot söder fr.o.m. 1922, mot öster 1939, mot norr fr.o.m. 1960 och med ett nytt friliggande område, Nya kyrkogården,<br />
i söder 1972. Detta utgör Övre Norrlands enda ensamble av gammal och ny <strong>kyrka</strong> på samma plats.<br />
Kyrkomiljön och gamla Degerfors by utgör en kulturmiljö av riksintresse (AC 23). Satellitbild från<br />
www.maps.google.se. Flygbilden från www.raa.se, foto: RAÄ/Jan Norrman 1995.<br />
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).
<strong>Vindelns</strong> <strong>kyrka</strong>, <strong>Västerbottens</strong> <strong>län</strong><br />
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).<br />
Den putsade<br />
<strong>kyrka</strong>n i nygotik<br />
är uppförd 1901–<br />
1903 efter<br />
ritningar av<br />
arkitekt Fredrik<br />
Olaus Lindström.<br />
Utöver<br />
nygotikens<br />
vanliga formelement,<br />
som<br />
strävpelare och<br />
spetsbågar<br />
karaktäriseras<br />
<strong>kyrka</strong>n av<br />
långhusets fyra<br />
frontoner som<br />
bryter takfoten,<br />
samt trapptornen<br />
som bidrar till<br />
formrikedomen.<br />
Taktäckningen är<br />
bytt från plåt till<br />
koppar 1979,<br />
men i övrigt är<br />
<strong>kyrka</strong>n i stort sett<br />
oförändrad<br />
utvändigt.<br />
I samband med byggandet av <strong>kyrka</strong>n fick äldsta delen av kyrkogården en låg bogårdsmur av sten och mot<br />
entrésidan i öster står ett staket av stenstolpar förbundna med järnstänger.<br />
Huvudentrén med vimperg, tresprångig spetsbågenisch, trepass och pardörrar med dekorativa smiden är typisk<br />
för nygotiken. Entrén tillgängliggjordes med ramp 1988. Bilden till höger visar koret och den lägre sakristian.
<strong>Vindelns</strong> <strong>kyrka</strong>, <strong>Västerbottens</strong> <strong>län</strong><br />
Den ovanligt stora mängden häckomgärdade grusgravar gör kyrkogården unik i stiftet och omistlig. Närmast<br />
mittgången fick några gravar omgärdade av smidesräcken. Grusgångar och björkar är också viktiga inslag. I<br />
bildens bakgrund skymtar den östligaste delen av kyrkogården, anlagd 1939, med gräsytor, rygghäckar och låga<br />
gravstenar.<br />
Ovan, vänster: Klockstapeln av bottnisk typ från 1769, med öppet portlider, lökkupol och i stort sett oförändrad<br />
karaktär är den äldsta intakta byggnaden i kyrkomiljön. Den gör kontinuiteten tydligare och kyrkomiljön mer<br />
komplett. Sankt Mikaels kapell, 1770-talskapellet som rekonstruerades på 1960-talet, har ett pedagogiskt värde<br />
eftersom <strong>län</strong>et i övrigt saknar exteriört oförändrade kyrkor från 1700-talet med dessa karaktärsdrag.<br />
Ovan, höger: Avträdet från 1930-talet med ventilator på taket utgör ett ovanligt och intressant inslag på<br />
kyrkogården.<br />
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).
<strong>Vindelns</strong> <strong>kyrka</strong>, <strong>Västerbottens</strong> <strong>län</strong><br />
Byggnadstidens nygotiska kyrkorum, med spetsbågar, korvalv, glasmålningar, läktare, dekorativa snickerier och<br />
karaktärsfulla ljuskronor, samsas med årsringar från i första hand restaureringarna på 1930-talet och 1980talet.<br />
Från den tidigare märks bl.a. bänkarna, nummertavlorna och Yngve Lundströms dekorationsmåleri över<br />
triumfbågen och i korvalvet. Vid den senare togs bl.a. bänkrader bort <strong>län</strong>gst fram och <strong>län</strong>gst bak, korgolvet<br />
sänktes och hk-anpassades, ett nytt altarbord tillkom och den altarmålning som tillkommit på 1930-talet ersattes<br />
av en ny tiptyk som fortsätter ut på flankerande konvektorskärmar. Färgsättningen på inredning och bröstningspaneler<br />
har ändrats från sekelskiftets ganska mörka brunlaserade till 1930-talets grå i ”ljusare och lättare<br />
färger” till 1980-talets ommålning av läktarbarriärer, bänkar och altarring med inslag av pastelliga gula och<br />
gröna kulörer i samstämmighet med den nya altarmålningen. Den moderniserade färgsättningen tillsammans<br />
med kormålningen är de förändringar som i största grad har reducerat kyrkorummets ursprungliga karaktär.<br />
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).
<strong>Vindelns</strong> <strong>kyrka</strong>, <strong>Västerbottens</strong> <strong>län</strong><br />
Kyrkorummets tidigare skepnader. Bilden ovan, som är tagen<br />
någon gång före 1936 visar det ursprungliga utseendet. Bilden<br />
till höger visar hur kyrkorummet såg ut efter 1937. Foton från<br />
<strong>Västerbottens</strong> museum. Vänstra bilden ovan: okänd fotograf,<br />
okänt år. Högra bilden: Evert Larsson 1952.<br />
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).<br />
Tre bilder som visar hur<br />
kyrkorummet har förändrats<br />
genom åren. Största<br />
förändringarna är<br />
färgsättningen,<br />
dekorationsmåleriet,<br />
bänkarna och korets<br />
gestaltning med skulptur<br />
respektive altarmålningar.
<strong>Vindelns</strong> <strong>kyrka</strong>, <strong>Västerbottens</strong> <strong>län</strong><br />
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).<br />
Predikstolen är äldre än <strong>kyrka</strong>n. Den har ursprungligen tillhört<br />
Umeå landsförsamling och skänktes till den gamla <strong>kyrka</strong>n år<br />
1800. När nya <strong>kyrka</strong>n uppförts 1903 flyttades predikstolen dit<br />
efter att ha stilrestaurerats, målats om och försetts med ny<br />
skulptur i speglarna, föreställande de fyra evangelisterna, samt<br />
ett nytt ljudtak. Vid restaureringen 1936–1937 målades<br />
predikstolen om i ”ljusare och lättare färger” och 1988<br />
rengjordes den och retuscherades av en målerikonservator. I<br />
bildens nedre högra hörn skymtar hk-rampen till koret från<br />
1988.<br />
Längst bak i <strong>kyrka</strong>n, där ett par bänkrader har tagits bort, inryms ett kyrktorg med fikamöjligheter och<br />
klädhyllor, och på andra sidan mittgången är flera äldre möbler uppställda. Utrymmet skulle vinna på att<br />
stramas upp något. Bilden till höger är från vapenhuset.<br />
Sakristians karaktär präglas av den<br />
renovering som gjordes 1968, då<br />
skåpinredningen tillkom, liksom<br />
tvättställ, dopaltare och<br />
heltäckningsmatta.
Change language