Cirkeln slutes - Marxistarkiv

– Förstå mina skäl, Kalle! Jag kan inte klara mig ekonomiskt. Men jag sviker inte.
Vad kunde jag svara härtill? Just då behövde vi hans kraft så väl. Vi skulle ju bygga upp ett
självständigt parti, ett socialistiskt parti! Våra gemensamma upplevelser rann genom min
hjärna. Det blev ett tafatt och ordknappt svar:
– Jag förebrår dej ingenting. Men just nu kommer jag ihåg den sensommarnatt 1929, då vi
vandrade runt Gustav Adolfs torg och planerade för framtiden. Symboliskt nog började det
ljusna, när vi skildes med ett handslag: ”Vi skall hålla ihop till slutet ...” Jag tror du är med
partiet och blir med partiet, men ...
13
Vad hade förespeglats Oskar Samuelsson, när han gick tillbaka till försäkringsjobbet? Och hur
uppfylldes det man förespeglat ... ?
Einar Olsson föddes bildligt talat i en verkstad. Farfadern var herrgårdssmed, fadern verkstadsarbetare
i Eskilstuna och Olofström; själv försökte han sig på de nämnda platserna och i
Stockholm, Pumpseparator, på samma yrke. Men det fanns förstås mellanslag: lantarbetare,
vid järnvägen som bromsare, rörmokare, försäljare. Arbetarpojkar hade dessa år lätt att vara
”oppkäftiga” – och ännu lättare att få en rörlig tillvaro.
Kunskapsinhämtandet var det vanliga: nödtorftig små- och folkskola, kurser med
föreläsningar och diskussioner; högskolan blev så småningom, 1921, Brunnsvik, ”den
härligaste tiden i mitt liv”. (Av 83 elever var den kursen 65 utan arbete, vid kursens slut var
54 organiserade kommunister.) Och arbetarrörelsen blev ”universitet”. Politisk inställning fick
Einar som tusentals andra till skänks; en orättvisa mot fadern, begången av ledningen för
Stålpressningsbolaget i Eskilstuna, urusel lön, strejker, arbetslöshet gjorde honom till
socialist.
Det började med inträde i Verdandi, medlemskap i Sagostundsrörelsen, som i Eskilstuna på
Fredrik Ströms tid var starkast näst Malmö, inträde i socialdemokratiska ungdomsförbundet
och i fackföreningsrörelsen. För en så aktiv natur kom uppdragen av sig själva: tidnings- och
broschyrförsäljare, sekreterare i ungdomsklubb och fackförening, ordförande och strejkledare
– ungkarlar hade minst att förlora, de skulle naturligtvis gå i spetsen.
Men Stockholm lockade. Den första idolen blev professor Knut Kjellberg och Arbetarinstitutet,
en god etapp på den vidare vägen, därom kan författaren vittna. Att professor
Kjellbergs förkunnelse bet sig fast, fick också Einar Olsson erfara. Han blev folkbildare,
pacifist, humanist; ratades vid 1918 års val av ombud till ungdomsförbundets kongress, för
”han vill inte göra revolution”. Under inflytande av händelserna 1917 – och finska flyktingar
– lärde han emellertid snart om. Arbetslöshetsperioden 1920-1921 bidrog att skapa en hårdare
inställning till alla samhällsproblem. Humanism och pacifism utträngdes snabbt i kamratdiskussioner
och från kurser av ämnen sådana som ”våldet i klasskampen”, revolutionens
nödvändighet” etc. Einar Olsson blev som tusende andra ”kommunist”.
Efter Brunnsvik blev det på nytt arbetslöshet. Vad återstod då annat än att försöka få någon
fastare form på uppviglingsarbetet. Så blev det anställning i Kommunistiska ungdomsförbundet,
som biträde på expeditionen, senare som sekreterare och ordförande. Början
gjordes f. ö. i ungdomsklubbarna i Stockholm, som utan hänsyn till att de inte hade några
pengar beslöt tillsätta en ombudsman. Hundra ”grabbar” lovade att satsa en krona var per
vecka. Ombudsmannen skulle själv inkassera bidragen! Einar Olsson skämdes att inkassera.
Med 1924 kom också för Einar Olsson en ”vändning”, brytningen inom Kommunistiska
partiet. Han blev ledare för Stockholmskommunen, ett uppdrag, som han skötte till
motståndarnas förbittring men till glädje för oss i partiledningen.