Cirkeln slutes - Marxistarkiv

166
Av alla diskussioner vi hade i riksdagskorridorerna under hela krigsperioden, minns jag
särskilt en från första dagarna under 1940. Ivar Österström predikade högljutt, att den ryska
militären icke var värd någonting; senare var han om möjligt ännu säkrare på, att tyskarna
skulle ”ta London inom fjorton dagar”. Fritiof Ekman förklarade så bestämt, som om han
skulle haft direkta förbindelser bland de ryska trupperna:
– Nu kommer det att visa sig, vilken bluff Sovjetunionens industri och framförallt dess
militärväsende är. Törnkvist i Karlskrona var inte lika säker på den saken, så han manade att
”hålla huvudet kallt”. Hundraprocentigt säker var Törnkvist på, att tyskarna ”aldrig komma
till London”.
Men ledarna av de svenska finlandsaktivisterna höll inte ”huvudet kallt”, allra minst de första
veckorna; motståndet mot aktivistagitationen vaknade först senare. De svenska aktivistofficerarna
talade om för oss, att en svensk arméfördelning i Finland skulle räcka för att
hjälpa finnarna kasta ut ryssarna. Efter någon tid krävdes det två och efter ytterligare någon
tid tre arméfördelningar. Den tiden började aktivisterna redan förlora allmänhetens tilltro. Ett
exempel på hur finlandsaktivisterna uppträdde, sitter orubbligt i mitt minne. Publicistklubben
diskuterade på ett sammanträde i Salviigränd i början av 1940 Sveriges hjälp till Finland.
Statsministern skulle stå till svars, Ivar Österström satt ordförande. Tillbakalutad i
ordförandestolen utstrålade han sitt överlägsna och naturligtvis sakkunniga förakt för
statsministern, som förde en sådan ärelös politik. Av samma mening var bland andra general
Hjalmar Falk och vår nuvarande minister i Haag, f. d. pressattachén i Helsingfors Sven
Dahlman. Denne hade vid Rysslands överfall på Finland 1939 tagit – och fått! – tjänstledighet
för att verka för ”svensk hjälp åt Finland”. Dahlmans och general Falks uppträdande i
debatten (Per Albin måste på grund av plenum i andra kammaren avlägsna sig före debattens
slut) förvånade i högsta grad. En av mina vänner, som gärna ville avlyssna debatten, utbrast
halvhögt efter hr Dahlmans angrepp: – Hur f-n kan en statstjänsteman uppträda så? Och han
har varit i Finland och borde känna ställningen.
Herr Dahlman fick senare fortsätta sin karriär som pressattaché i Washington, chef för
utrikesdepartementets pressbyrå och sedan 1952 som – svensk minister i Haag. När det i
riksdagskretsar spreds, att han flyttats till Washington –han var ”ett uppmärksammat fall” –
sade den riksdagskamrat jag hade i sällskap på publicistklubbens sammanträde:
– Det är tydligen ingen risk att ha varit finlandsaktivist och att ha skällt ut Sveriges
statsminister.
Min kamrat var en hedersman! Kanske litet konservativ men med orubblig uppfattning om,
vad hedern krävde av politiker och ämbetsmän.
Att de finska agenterna i Sverige medvetet vilseförde den svenska opinionen, var kanske inte
så mycket att säga om. Efter vinterkrigets slut avslöjade svenska pressmän den finska
censuren. Den släppte inte igenom annat än för finnarna fördelaktiga nyheter. Denna
verksamhet var icke till gagn för Finland. Förhoppningarna på svensk hjälp spändes över det
rimliga.
Och de svenska aktivisternas uppträdande var icke bättre!
Bland det otäckaste jag upplevt i svensk politik var emellertid behandlingen av Per Albin
Hansson dessa vinterkrigets 13 à 14 veckor. Kanske reagerade jag också, därför att jag tyckte
den svenska politiken berörde mig personligen. Hade jag inte 1929 försäkrat Molotov att
Sverige icke skulle frångå sin neutralitet i ett krig i vilket Ryssland var invecklat. Visserligen
hade jag då inte den avlägsnaste tanke på, att Finland skulle bli ryssarnas motpart, men ändå
tyckte jag, att mina försäkringar förpliktade. Och hade jag inte finska vänner, som ansåg, att