Cirkeln slutes - Marxistarkiv

47
På kvällen tog jag nattåget på Köpenhamns Central med kurs söderut. Ännu innan det blev
ljust, steg jag av i en liten stad i Jylland. Där tog en kraftig man leende emot mig. Bara en
fråga, om jag var den och den – han hade fått beskrivning på min klädsel och utstyrsel, så att
något feltag kunde det inte vara. Jag bekräftade, och min ledsagare ställde utan vidare frågor
med någon omväg färden mot hamnen. – Han före, jag några steg efter. På mindre än en
timme var vi ombord i en kraftig fiskebåt på väg till en annan liten stad – i Tyskland. Först då
vi var ett stycke till sjöss, tillfrågades jag, om jag ville ha kaffe. Det sade jag inte nej till, det
blev fuktigt och kyligt, allt som dagen grydde
Vid sextiden närmade vi oss den tyska stadens hamn. Jag fick order att skrubba båten som
efter en lyckad fisketur – tre våta nät låg i fören! Jag tror inte den båten någonsin blivit så
putsad. I varje fall var jag fullt sysselsatt, då vi efter några minuter mötte hamnvakten på
utgående. Tydligen fann denne icke något skäl till misstanke, ty han lät oss utan vidare
passerade. Min färdledare ropade för övrigt glatt ”Morgen!” så glatt och högljutt, som blott
folk kan göra i absolut hederliga ärenden. Och lika glatt fick vi svar: ”Morgen!”
Ja, så enkelt var det. Efter fem minuter låg vi vid kajen. Min färdledare marscherade till
stationen med min väska, som han placerade på en av väntsalens bänkar, löste tredje klass
biljett – för säkerhets skull blott till Hamburg – och återvände till båten och den en aning
nervöst väntande passageraren. Allt var precis uträknat. Tåget gick om en halv timme, så att
jag hade knappast tid att tacka för resan och säga adjö, innan jag oberörd av omgivningen
stolpade i väg till stationen i Flensburg.
Jo, mycket riktigt, där stod min väska på angiven plats. När jag väl fått den i handen, klev jag
som den naturligaste sak i världen in i en tredje klass vagn och beredde mig att njuta av
ensamheten. Men så slog det mig, att jag väl ändå måste höra efter, om ”min” båt var på
hemväg, så jag gick ut på vagnens plattform och lyssnade. Jo, mycket riktigt. Efter några
minuter hörde jag det välbekanta töffandet avlägsna sig. Om några minuter avlöstes det av ett
annat ljud. Tåget var på väg till Hamburg! Hela tiden tyckte jag dock att hjulen sjöng:
– Utan pass, utan pass. Utan pass, utan pass. Varannan gång högre, varannan lägre. Men det
var förstås bara inbillning. Klockan tre skulle jag vara i Berlin ... Där skulle jag säkert få ett
för tyska förhållanden lämpat pass. Mitt svenska låg i säkert förvar i Köpenhamn ...
Kursen åt höger
I Berlin hade jag att anmäla mig till Willi Münzenberg, ledare för Internationella
Arbetarhjälpen (I. A. H.) , för tillfället emellertid också ledare för Kominterns illegala
verksamhet. Hans hälsning var inte vidare hjärtlig:
– Aber wie siehst Du aus! (Men hur ser Du ut!) Ja, hur såg jag ut? I handen hade jag en
engelsk sjömanskeps, ovanpå min kostym en vanlig vindtygsjacka och under denna en sliten
sommarkostym, byxorna skrynkliga och försedda med försvarliga knän. Så vidare presentabel
för Berlin var jag således inte, men jag hade ju också räknat med eventualiteten att inte
komma dit. Utan vidare förklaringar fick jag tyska pengar och order:
– På Friedrichstrasse 51 finns det en liten affär för herrkonfektion. Köp en ordentlig hatt, en
snygg kostym och vanlig regnrock!
Glad i hågen letade jag rätt på affären och provade utan onödiga förklaringar till mig de
uppgivna plaggen. Just som jag framför en spegel var i färd med att mönstra hatten, utropar
bakom en herre på svenska:
– Den passar alldeles utmärkt, den där, herr Kilbom!