Cirkeln slutes - Marxistarkiv

17
i Sverige och tidigare gift med en svenska, för att tillsammans med en representant för ryska
gruvarbetareförbundet – ha ”rest omkring och bildat kommunistiska celler”. Alexandrov blev
anhållen och underkastad långa polisförhör samt även i övrigt föremål för ingående
undersökningar. Den borgerliga opinionen blev naturligtvis mäkta upprörd. Se, hur ryssarna
”blanda sig i svenska förhållanden”. I verkligheten begränsades Alexandrovs insats till, att
han tjänstgjort som tolk åt de ryska respektive svenska gruvarbetarrepresentanterna och
översatt de handlingar dessa växlade. Avtalet mellan de två gruvarbetareförbunden sprängdes
emellertid. Härtill bidrog dock också ryssarnas dubbelbottnade uppträdande. De svenska
gruvarbetarna fick emellertid till följd av avtalet nära en miljon kronor i bidrag.
Ytterst gällde striden om samarbetsavtalet svenska gruvarbetareförbundets politiska
inställning. Ur den synpunkten var det inte så märkvärdigt, att den reformistiska svenska
landsorganisationen efter gruvarbetarekonfliktens avslutande utnyttjade sitt inflytande för att
få slut på det svensk-ryska samarbetet. När utvecklingen kommit så långt, var emellertid den
ryske advokaten utvisad – utan någon påföljd för spioneri!
Och Grigori Alexandrov, hur gick det med honom? Med hjälp av en känd stockholmsadvokat
begärde han hos J. O. ordentlig undersökning av polisens metoder och fogade till sin begäran
en utförlig redogörelse för polisförhören. Med stöd av denna tog jag en kväll upp ärende i
andra kammaren. Flertalet av ledamöterna föreföll djupt intresserade. Några uttalade efteråt
sin förkastelsedom över polisens uppträdande. Andra var naturligtvis förbittrade – på mig.
Prosten Pehrsson i Göteborg t. ex. ansåg, att redogörelsen för polisförhöret i mina händer var
bevis för, hur farligt – kommunistiska partiet var. Hur hade jag fått polisens hemliga
handlingar? Jag tror inte han lugnade sig ens av upplysningen, att Alexandrov ju hade rätt att
efter minnet skriva ned en redogörelse för, vad som passerat på polisstationen, och att det var
denna jag följt. För övrigt, sade jag, kan ju prosten själv ta reda på, om jag lämnat oriktiga
uppgifter, och interpellationsvägen ge kammarens ledamöter kännedom om resultatet. Men
det gjorde prosten Pehrsson inte. Efter anmälan till J.O. blev Alexandrov helt rentvådd. Men
då hade väl ”inblandningen i svenska angelägenheter” gjort sin tjänst.
Arbetsgivarna inom pappersmasseindustrin hade uppsagt av talet från 1 jan. 1928 och krävt
avsevärda löneförsämringar, 521 kr per år och arbetare enligt de senares uppgifter. Också här
skulle nytt avtal gälla tre år. Förhandlingar under dec. 1927 hade klargjort, att överenskommelse
icke kunde nås. För att ge större eftertryck åt sina krav förklarade arbetsgivarna
lockout från den 2 januari. Inför hot om lockout också för sågverksindustrin kom nya förhandlingar
till stånd. Dessa resulterade i förslag till uppgörelse, som emellertid avslogs av
pappersmassearbetarna – trots att bägge parternas förhandlingsdelegerade tillstyrkt. Medlingskommission
hemställde nu, att huvudorganisationernas förhandlare skulle få fullmakt att nästa
gång ”göra upp vid bordet”. Pappersmassearbetarna avslog också denna framställning.
Arbetarna ”vägrade att avhända sig bestämmanderätten”. Arbetsgivarna svarade på nytt med
lockout vid pappersbruken, denna gång från 5 mars.
Konflikten omfattade i slutet av månaden cirka 45 000 arbetare. Medlingskommissionen
kallade då till nya förhandlingar och framlade efter blott ett par dar nytt medlingsförslag, i
huvudsak detsamma, som arbetarna redan förkastat. Genom omröstning blev det också denna
gång avslag. Deltagandet i omröstningen var t. o. m. större än tidigare. Folkets Dagblad och
Norrlandskuriren manade arbetarna att hålla ut, bättre resultat skulle kunna nås; ”med öppet
vatten skall skeppningarna börja”. I denna situation förklarade landsorganisationen, att uppgörelse
utan omröstning skulle undertecknas, om något bättre villkor kunde nås. Förhandlingar
togs då upp på nytt, ett något bättre medlingsförslag framlades och antogs. Även om
man icke på alla håll var nöjd, betraktades utgången som en klar seger för arbetarparten. I
stället för lönereducering av 521 kr per år och arbetare blev det höjda timlöner och senare