Cirkeln slutes - Marxistarkiv

21
Kan verkligen huvudstadens polismästare vara så okunnig om de svenska kommunisternas
situation, att han föregående år trodde på förestående kuppförsök? Måste det inte ha varit uppenbart
för honom, att han fallit offer för en sällsynt fräck provokationshistoria? Men är han då lämplig
som polischef? Frågan besvarades av den tusenhövdade publiken med ett rungande ”Nej”.
Emellertid var det tydligt, att man på visst håll fann hela historien obehaglig. Den borde helst
tystas ned. Detta var emellertid inget intresse för oss. Ett åtal mot mig personligen eller mot
tidningen borde framtvingas. Såväl i mitt första föredrag som i Folkets Dagblad fick
Hårleman heta ”Salig dumbom som polismästare”. Men inget åtal hördes av. På förslag av
kommunistiska arbetarkommunens styrelse beslöt då det andra mötet att välja en deputation
för att hos socialministern formligen kräva Hårlemans avskedande – det talades nu allmänt i
staden om, att han förutom de två första kulsprutorna köpt ytterligare åtta, liksom att
pengarna erhållits av den redan 1918 bildade svensk-finska kommittén, som arbetade under
dir. Sven Palmes ordförandeskap. Denne dementerade dock, att han köpt kulsprutor – men
inte att han lämnat polismästaren pengar. Det var vidare bekant, att kapten Tollsten smort
ihop och serverat polismästaren historien om den planerade kommunistkuppen för att få
igenom kulspruteköpet! Huruvida han därvid haft hjälp av fascisterna, visste man ännu
ingenting om.
Också en del borgerliga tidningar började nu bli tveksamma. Sista auditoriemötet hade tillsatt
en delegation som hos socialministern krävde Hårlemans avlägsnande. Uppvaktningen
skedde någon av de sista dagarna i oktober – polismästaren hade då ytterligare erkänt, att han
köpt kulsprutorna ”för att ha dem mot kommunisterna, som 1925 hade en färdig revolutionsplan”.
Jakob Pettersson inte blott förklarade, att polismästaren ”varit i god tro”, utan också att
han själv trodde, ”att en kommunistisk mobiliseringsplan förelåg 1925”! Men Svenska Dagbladets
bevågenhet vann han inte trots en så pyramidal ”tro”. Tidningen meddelade, att ”ett
rekord i beskedlighet slog den nuvarande socialministern, då han häromdagen personligen och
med största välvilja mottog en deputation oxkommunister med herr Kilbom i spetsen, som i
en fräck skrivelse fordrade polismästare Hårlemans avskedande”. Stackars Jakob Pettersson!
En rad organisationer började emellertid behandla polismästarens uppträdande och kräva hans
avsked – Stockholms fackliga centralorganisation fordrade därtill ”alla papper i samband med
kulspruteaffären på bordet”. Och se, då blev socialministern betänksam; försvarsminister
Rosén försökte f. ö. vid upprepade tillfällen sätta råg i ryggen på den lille mannen. I sitt svar
på Spångbergs interpellation i mitten av februari kunde han emellertid inte erkänna, att
polismästaren handlat ens omdömeslöst. Och han ”hade inte förfarit olagligt”. Det var
emellertid ”inte sammanfallande med god ordning, att dylika medels användande – ‘gåvan
från svensk-finska kommittén –inte är underkastad granskning från det allmännas sida’”,
varför inom departementet ”igångsatts utredning i syfte att få till stånd allmänna
bestämmelser om skyldighet för polismyndigheter att föra räkenskaper över till deras
disposition stående medel”.
Under maj 1927 framträdde fascisterna som vittnen. Stockholms Dagblad publicerade en stort
uppslagen artikel av löjtnant Hedengren, vari denne försäkrar, att han ”mer ingående än
Stockholms kriminalpolis själv iakttagit och kontrollerat utvecklingen av de av Sovjetrysslands
hemliga agenter militärt och pekuniärt skickligt ledda och understödda
bolsjevistiska omstörtningsförberedelserna i rikets huvudstad”. Därvid hade han upptäckt:
1) ”en fullt slagfärdig och väl beväpnad röd armé av kommunister har skapats och under sovjetryska
militära revolutionsexperter erhållit en ingående militär utbildning;
2) Utbildningen har varit förlagd till olika lokaler här i staden, dels till vissa platser i skärgården;
3) Undervisningen har varit av dels teoretisk, dels praktisk art. Den förra har ‘huvudsakligast
omfattat instruktion och krigsspel i gatustrider’;