Cirkeln slutes - Marxistarkiv

66
Besöket med Heimo gällde emellertid striden i ryska partiet. Stalin förstod mycket väl, att
denna skadade också andra partier. Det hade dock varit nödvändigt att föra den till slut – om
han verkligen trodde, att sista ordet var sagt, fick jag inte klart för mig. Att han denna tid inte
hade någon tanke på, vad som sedan skedde, föreföll mig dock säkert. Men han var bitter på
oppositionsledarna, framförallt på Kamenjev. De hade ”svikit sina löften till centralkommittén”
– så fick jag en lång redogörelse för oppositionens uppträdande. På min begäran
att oppositionen inte skulle kastas undan (Sinovjev hade 1925 som riktlinje för de
kommunistiska partierna menat, att de gamla medlemmarna i partierna framdeles inte skulle
kastas ut – utan blott omflyttas), fick jag en mörk forskande blick:
– Det finns nog av framskjutna poster att placera dem på, även om de inte kommer med i
regeringen. Men – och han höjde varnande ena handen – förutsättningen är, att de är lojala
mot partiet. Partiet, det hade från ungdomsåren varit och var även nu allt för Stalin.
Just som vi skulle resa oss och säga adjö, ringer en av hans telefoner. Chefen för folkförsäkringen
meddelade, att verksamheten föregående år lämnat stort överskott. Han frågade,
om icke detta skulle delas ut till försäkringstagarna. Men se, nu fick Stalins stämma en annan
klang:
– Dela ut till försäkringstagarna? Det är brist på bostäder. Vi skall bygga sådana för överskottet.
Ett alldeles oväntat mänskligt drag av den ”hårde” Stalin, tyckte jag. Men så vänder
han sig på nytt till mig:
– Det var roligt, att kamrat Kilbom kom hit. Men det är inte så enkelt att regera, och, under
det ett litet leende lyser upp det en aning koppärriga ansiktet, tillägget:
– och ändå kavar ni med händer och fötter för att få makten ...
Stalin verkade tröttare denna gång, än då jag tidigare mötte honom. Tydligen hade striden
med gamla kamrater inte gått honom spårlöst förbi. Heimo, som såg och kanske iakttog
honom ofta, förklarade, när vi kom ut:
– Jag har aldrig sett honom verka så trött som under det här samtalet.
På ryska partiets kongress före Kominterns exekutivkommittés sammanträde hade Stalin
begärt att bli befriad från uppdraget som generalsekreterare. Delegationerna från de olika
rådsrepublikerna behandlade frågan – och kongressen beslöt enhälligt, att Stalin skulle stanna.
Mitt besök blev utan resultat. Den 16 nov. 1927 meddelades, att Trotskij och Sinovjev
uteslutits ur ryska partiet på grund av ”fortsatt fraktionell verksamhet”. Tioårsdagen av
Sovjets bestånd hade de i ”hemligt upprop” vädjat till ”alla”, således icke blott till partiets
medlemmar, mot partiet. En månad senare, den 27 dec., medger Trotskij och Sinovjev på nytt
sina fel, framförallt att de i kampen mot partiets centralkommitté ”beträdde aktionens väg och
gjorde uppkomsten av ett andra parti till en konkret fara”.
Svenska partiets arbetsutskott ansåg i ett uttalande den 2 dec., att de åtgärder, som vidtagits,
var ”nödvändiga med hänsyn till de metoder oppositionen använt sig av, framförallt dess
förbindelser med utpräglade renegater som Souvarin (Frankrike), Ruth Fischer och Maslow
m. fl.”
I stort sett var med beslutet den 16 nov. 1927 striden i ryska partiet utspelad för Komintern.
Stalin tar avstånd och varnar
Vid sammanträdet 1927 på hösten med Kominterns utvidgade exekutivmöte var cirka 250
delegater närvarande. Stämningen var laddad; krigsförberedelserna mot Sovjet var denna tid
särskilt påtagliga. Bucharin gav i sitt inledningstal om ställningen i Europa en allvarsmättad
bild. Jag hade bland andra ordet i den efterföljande debatten. Efter att ha framhållit, att de