Cirkeln slutes - Marxistarkiv

43
Den 29 april måste tidningen meddela, att Kommunistiska partiets i Tyskland centralkommitté
vänt sig till socialdemokratiska partistyrelsen med ”förslag om gemensamma
demonstrationer för att förhindra den monarkistiska-reaktionära faran”. (Se även nästa
avsnitt.)
– Valutgången har gjort monarkistfaran överhängande, och en enig samling av hela arbetarklassen
för att möta densamma är nödvändig. Det var så dags då!
Den 20 maj rapporterar Oskar Samuelsson efter att ha övervarit tyska partiets utvidgade
representantskapskonferens, att socialdemokraterna i andra valomgången lyckades ta med sig
åtta miljoner röster på Marx, ”ett faktum, som det ju knappast lönar sig att förneka eller
bortförklara. Detta bevisar”, tillägger Samuelsson, ”att den kommunistiska taktiken icke var
så populärt lagd, att de breda arbetarmassorna förstod den”. Men i Folkets Dagblad fortsättes
ultravänstergalenskaperna!
Tyska presidentvalet blev således en viss påfrestning också för svenska partiet. Det dröjde
dock tre år, innan det blev allvar. Då jag den tredje juni återkom från utlandet, möttes jag vid
Centralen av Samuelsson. Han var minst sagt bekymrad över läget.
Nu skärptes emellertid de inre motsättningarna i tyska partiet liksom motsättningarna i
Kominterns ledning och i ryska partiledningen; utan någon invändning betecknade Sinovjev
några månader senare Hindenburgvalet som ett stort nederlag för K. D. P. och en olycka för
världens arbetare. Centern i K. D. P., till vilken Thälmann nu hörde, hade på funktionärskonferensen
i maj genomdrivit ett uttalande om understöd åt Folkblocket i tyska riksdagen,
men framförallt i preussiska lantdagen, under det högerfraktionen under Ernst Meyers ledning
ville enhetsfront med socialdemokraterna och fackföreningarna utan centrumpartiet Ultravänstern
slutligen hade frenetiskt slagits för att Kommunistiska partiet icke skulle samarbeta
med eller understödja någon. ”Klass mot klass” var det enda riktiga.
Resa i det okända
– Kan kamrat Kilbom resa till Tyskland som Exekutivens ombud? Ni måste övervaka att
kraven i det öppna brevet genomföres. Med sin propaganda för nya fackföreningar kommer
ultravänstern att likvidera partiet.
Sinovjev ställde frågan den 10 augusti 1925. Jag bad om ett par dagars betänketid. Väl hade
jag efter svenska 300- mannadelegationens hemresa något deltagit i presidiets förhandlingar
om ”tyska frågan” men tyckte mig inte vara så
insatt i förhållandena, att jag kunde fullgöra detta uppdrag. Och skulle kamraterna i Sverige
medge så lång tids bortovaro? Vi behövde mer än väl alla krafter hemma. Vad skulle f. ö. den
tyska partiledningen säga? Ledarna för de stora partierna yttrade sig ofta ringaktande om de
mindre. Rykov exempelvis hade kort förut hånfullt frågat:
– Hur står det till i kamrat Kilboms guvernement? Väl bad han omedelbart, att jag inte skulle
missförstå ”skämtet”, men han kunde knappast missta sig på tonen, då jag sa:
– Det vore bra, om de stora partierna i Komintern kunde visa sådana framgångar, som vi
under senaste året haft i Sverige. Ossinskij, som var närvarande, tillade:
– Vi har åtskilligt att lära av Sverige vi, kamrat Rykov – Ossinskij hade som minister i
Stockholm ovanligt snabbt satt sig in i svenska förhållanden.
Men tyskarna? Så överlägsna de flesta av dem tycktes mig, vad skulle de säga? Skulle det
vara möjligt att utföra något arbete i Tyskland? Kuusinen, som i egenskap av sekreterare för
tyskspråkiga sektionen sannolikt framfört mitt namn, tillstyrkte omedelbart, att jag skulle resa.