Cirkeln slutes - Marxistarkiv

165
överenskommelser, som kunde skada försvaret av Finland, inte syntes förstå ryssarnas krav på
åtgärder till skydd för Leningrad. Att de senare kraven inte blott var uttryck för ”sjuklig
misstänksamhet” visade belägringen av staden 1941 jämte ödeläggelsen av stora delar av
densamma. Hade f. ö. tyskarnas belägring varit möjlig, om inte finska trupper i Karelen
bundit så stora delar av den ryska armén?
Många av de finska politikerna, framförallt officerare, ville ha Sverige som garant och stöd
för finska militära åtgärder, men på den finska utrikespolitiken skulle Sverige icke ha något
inflytande. Det var på ett tidigt stadium många riksdagsmäns uppfattning.
Det ligger i öppen dag, att den finska arbetarrörelsens ställning under vinterkriget men
alldeles särskilt under det senare rysk-finska kriget var mycket svår. Till en början tog partiet
avstånd från Mannerheims rustningskrav, men så småningom syntes det ha dragits med.
Kanske tänkte de inte på, att Mannerheims ideliga parader, ”frihetsmöten”, samling av
”frihetshjältarna från 1918” och allt annat trummande bidrog att stegra ryssarnas
misstänksamhet? Att det i detalj noterades av de finska kommunisterna, borde inte ha
överraskat.
Ännu efter vinterkriget föreföll det oss, som om en del av de socialdemokratiska ledarna i
onödan täckte militärbefälets åtgärder. Fagerholms redogörelse 1941 inför socialdemokratiska
riksdagsgruppen i Sverige för läget i Finland väckte mycket blandade känslor hos åhörarna.
Per Albin hade förberett gruppmedlemmarna genom meddelande, att Fagerholm telegrafiskt
begärt att få lämna redogörelsen, varför vi naturligtvis var spända på, vad han skulle säga. Jag
tror mig våga påståendet, att många blev allt annat än övertygade om, att kriget på rysk mark
blott var ”försvar för Finlands neutralitet”. Någon diskussion skulle det emellertid inte bli
enligt Per Albins önskan, vi skulle blott få ”ställa frågor”. Personligen frågade jag, huruvida
det för Finlands neutralitet och frihet var nödvändigt med erövring av Fjärrkarelen och andra
ryska områden; finska trupper stod vid den tiden långt inne på rysk mark. Fagerholm svarade
ungefär:
– Vår krigsledning liksom andra länders anser det väl vara bättre att föra krig på fiendens
område än i eget land. Kommer dessa rader inför Fagerholms ögon, bör han få veta, att flera
gruppledamöter efter mötet karakteriserade hans redogörelse som ”försvar för Mannerheims
och andras erövringsplaner”. Hade Per Albin som ordförande inte ännu en gång vädjat, att vi
icke skulle ha någon diskussion, så hade alldeles säkert en tämligen utförlig sådan kommit till
stånd ...
De svenskar var säkert lätt räknade, som icke lidelsefullt tog parti mot Rysslands överfall på
Finland mot slutet av 1939. Ännu mer upprörd blev man vid bildandet av Tedjokiregeringen.
Även de, som var övertygade om, att de finska aktivisterna hade en del skuld till ryssarnas
uppträdande, kunde inte undgå att känna harm. Hur kunde ryssarna handla så upprörande?
Deras uppträdande var inte blott en förbrytelse mot egna proklamerade grundsatser, det var en
dumhet.
Det sades, att ryske militärattachén i Helsingfors hade fört rådsregeringen bakom ljuset.
Finska folkets majoritet skulle resa sig och jaga bort den borgerliga regeringen, så snart röda
armén kom på finskt territorium. Sanningen visade sig vara, att finska folket stod sällsamt
enigt.
Påstående om finsk splittring var blott rykten, kanske för att ställa rådsregeringen i bättre
dager. Från militärt håll medgavs, att de trupper och den beväpning ryssarna från början satte
in långt ifrån tillhörde vad de sedan visade sig ha. Därav också finnarnas initialframgångar.
Starkt förstorade bidrog de att vilseföra åtminstone en del av den svenska opinionen. Man
underskattade nästan helt ryssarnas militära styrka.