Mångnatur Friluftsliv och natursyn i det ... - Naturvårdsverket

Friluftsliv och natursyn 

i det mångkulturella 

samhället 

MÅNGNATUR 

Red. Ella Johansson 

Mångkulturellt centrum 

Naturvårdsverket

Boken kan beställas från 

Mångkulturellt centrum 

147 85 Tumba 

08-531 850 21 

e-post butiken@mkc.botkyrka.se 

www.mkc.botkyrka.se 

Boken går också att ladda ner från www.naturvardsverket.se 

Mångnatur 

Friluftsliv och natursyn i det mångkulturella samhället 

© Mångkulturellt centrum, författarna och fotografen 2006 

Foto Andrzej Markiewicz 

Form Ingrid Ramberg 

Tryck Roos tryckerier ab, Bromma 2006 

issn 1401-2316 Mångkulturellt centrum 2006:8 

isbn 91-88560-69-4 (Mångkulturellt centrum) 

isbn 91-620-1256-8 (Naturvårdsverket) 

Artiklarna är, med undantag för Ella Johanssons och Emil Plisch bidrag, 

tidigare publicerade i tidskriften Invandrare & Minoriteter nr 2,3, och 4/2004. 

Bokens samtliga fotografier är tagna i Botkyrka sommaren 2006.

INNEHÅLL 

Förord 5 

Om meningen med att gå 7 

en sväng. En introduktion till 

tema och innehåll 

Ella Johansson 

Myten om ett brinnande 

naturintresse 21 

Magnus Öhlander 

Nilfarare i skärgården 28 

Anders Unosson 

Vildmark som kultur 33 

Sverker Sörlin 

Är blågul islam grön? 40 

Pernilla Ouis 

Spännande i skogen 47 

Malin Almsted 

Anders Ekstrand 

Allemansrätt i själen 51 

Annick Sjögren 

Sinnlighet i naturen 56 

Åke Daun 

Naturen som mötesplats 60 

Inger Pedersen 

Aila Peterson 

Svensk idyll på tyska 67 

Dieter K. Müller 

Naturens väl går före rätt 72 

Lars Ericsson 

Vad är etnobiologi? 79 

Håkan Tunón 

Inte utan fäbodarna 83 

Kelvin Ekeland 

Etnobiologi i Nordiska museet 88 

Christian Richette 

Naturliga möten 93 

Emil Plisch 

Litteratur 99

FÖRORD 

Naturen i vårt land brukar anses vara en del av 

den svenska identiteten. Den är grundläggande 

för vårt välbefinnande och utgör en viktig del 

av samhället. Här vill vi hämta kraft och finna 

möjligheter till rekreation och avkoppling. Därför 

har naturvården utvecklats till att omfatta 

bevarandet av inte bara biologisk mångfald, 

utan också natur för friluftsliv. 

En av Naturvårdsverkets uppgifter är att se 

till att förutsättningarna för friluftslivet bevaras 

och utvecklas, för hela befolkningen. När 

samhället utvecklas till att bli mer mångkulturellt, 

bör detta därför avspeglas i naturvården. 

Traditionellt har frågor kring friluftsliv och 

naturupplevelser hanterats utifrån en kulturellt 

mer homogen natursyn, men denna räcker 

inte längre till. Vad vet egentligen naturvårds- 

Sverige om vad våra ”nya svenskar” efterfrågar 

och vill ha ut av den svenska naturen? 

Det finns kunskap på området, men det är 

sällan den kommer till uttryck i naturvårdsar- 

5 

betet. En av anledningarna är att kommunikationen 

mellan olika forskningsområden har 

varit otillräcklig. En diskussion kring andra 

kulturers sätt att se på och använda naturen kan 

bara berika den svenska naturvården. Detta kan 

i förlängningen leda till att en större del av befolkningen 

har en god relation till och förståelse 

för naturen. 

Denna antologi är ett sätt att under Mångkulturåret 

2006 uppmärksamma kopplingen 

mellan natur, friluftsliv och kulturell mångfald. 

Den är en möjlighet att sprida information och 

kunnande i delvis nya kretsar samt stimulera utbytet 

av tankar och erfarenheter mellan aktörer 

på området. Samtidigt är den tänkt att öka medvetandet 

om olika sätt att se på och använda naturen 

samt väcka intresset för integration som 

en del av naturvårdsarbetet. Genom samarbete 

kan naturvården göras mer mångkulturell, samtidigt 

som integrationsarbetet får tillgång till en 

ny arena. Genom bättre kunskap om och dis-

kussion kring dessa frågor kan naturvården bli 

ett verktyg för bevarande av inte bara den biologiska, 

utan även den kulturella mångfalden. 

Låt naturen bli en plats för nya möten – mellan 

människa och natur, mellan människor och 

mellan kulturer. 

Björn Risinger 

Direktör Naturresursavdelningen 

6

OM MENINGEN MED ATT 

GÅ EN SVÄNG 

EN INTRODUKTION TILL TEMA OCH INNEHÅLL 

Ella Johansson 

Forskningschef, Mångkulturellt centrum, Botkyrka 

Jag var en ung mamma i Skåne. En kamrat 

jag lärt känna under studier i London – präst, 

historiker och senare en modig talesman mot 

militärdiktaturen i sitt västafrikanska hemland 

– hade kommit på besök. Min man körde ut oss, 

barn och barnvagn, till ett litet strövområde för 

att vår gäst skulle få se något av den svenska naturen. 

Det tog högst femton minuter att ta sig 

igenom området, vi var ju i det hårt uppodlade 

sydvästra Skåne. Min vän pratade politik hela 

tiden och tycktes inte lägga märke till var vi 

befann oss. Stigen tog slut vid en klipphöjd, där 

måste vi vända. Här lyfte han äntligen blicken 

och tittade ut över slättlandskapet. Det vi såg 

måste vara den mest tättbefolkade landsbygdsmiljö 

som finns att se i Sverige. Små gårdar och 

torp, omgivna av trädgårdar och odlad mark, 

bredde ut sig nedanför oss så långt ögat kunde 

nå. ”Vet du, när jag ser sådant här gör det mig 

så sorgsen” sa min vän ”att människor lever så 

långt borta från varandra”. Efter att ha begrun- 

7 

dat misären en kort stund vände vi om och gick 

tillbaka, under fortsatt diskussion om politik 

och historia. 

Varför bor människor i ensamma hus, utanför 

städer och byar? Varför promenerar och strövar 

man? Vad är meningen med att bara gå en sväng 

i en park eller ute på landet, utan att vara på väg 

någon särskild stans, utan att ha som mål att gå 

till andra människor för att göra något tillsammans 

med dem? Utländska gäststudenter som 

kommer till Sverige tar ofta upp sådana frågor 

när de får chansen att fråga om livet i det land 

de kommit till. De förstår inte poängen med 

ensamheten i naturen eller med att röra sig i 

obefolkade trakter utan särskilt mål. 

Utanför fönstret där jag sitter och skriver 

detta, i Fittja och i de andra miljonprogramsområdena 

i Norra Botkyrka, ser man å andra sidan 

att naturen och grönområdena på olika sätt kan 

vara mycket betydelsefulla för människor som 

bor här, även om deras rötter i Sverige i många

fall inte går längre än några år eller någon generation 

tillbaka. Här bland husen, på ängarna 

eller längs stränderna finns människor som promenerar, 

fiskar eller fikar på filt. Andra badar, 

odlar sin kolonilott eller joggar. 

Någon sitter ensam och filosoferar 

bakom ett träd medan 

en grupp grillar på ängen. Det 

kommunala bostadsföretagets 

ensartade planteringslådor har 

här och där fyllts på av hyresgäster 

som planterat in egna friska 

och välskötta växter. Inte kan 

man säga att de verkar vilsna 

i den svenska förortsblandningen av frikostiga 

grönområden och relativt glest utspridda hyreshus 

och gruppbebyggelser. 

Med utgångspunkt i en nordeuropeisk romantisk 

uppfattning om naturen och dess goda 

inflytande på människan verkar dessa svenskar 

med utländsk bakgrund göra allt väldigt rätt, 

trots att de kanske har en bakgrund i världsdelar, 

samhällsformer, religioner och världsbilder 

som kan ha en annan natursyn än vad man brukar 

förknippa med exempelvis kristendomen, 

industrialismen, västerlandet, medelklassen eller 

Nordvästeuropa. 

Poängen med att fundera över olika sätt att 

se på naturen är förstås ändå inte att man ska 

bedöma om människor gör rätt, utan att var 

och en ska ha möjlighet att utveckla de delar 

av livet som äger rum utomhus på sina egna 

villkor, med eller utan ”naturkärlek” i paketet. 

Utomhusliv är uppenbarligen viktigt för många 

8 

De beror till stor del av 

platsen man är på, ekonomiska 

förutsättningar, inflytande 

från omgivningen – både det 

närmaste sociala umgänget 

och det stora samhället – vad 

man gör med sin natur i nuet. 

av dem som lever i Sverige och har utländsk 

bakgrund. Deras sätt att uppskatta och använda 

natur och grönområden behöver inte särskilja 

sig från ”inhemsk” natursyn, vad en sådan 

nu kan innebära. Det sätt på 

vilket människor umgås med 

natur och utomhusrekreation 

är knappast en enkel avspegling 

av en viss kulturell bakgrund. 

Formerna utvecklas i första 

hand av de förutsättningar man 

har just i det nu man befinner 

sig. De beror till stor del av 

platsen man är på, ekonomiska 

förutsättningar, inflytande från omgivningen 

– både det närmaste sociala umgänget och det 

stora samhället – vad man gör med sin natur i 

nuet. Till någon del spelar det kanske också roll 

vad man fått med sig från sin svenska eller icke 

svenska bakgrund, men det är viktigt att inte 

överskatta sådana faktorer. 

Vad händer om man lägger ett mångfaldsperspektiv 

på naturen, naturvården och landskapet 

i Sverige? Och då menas här inte biologisk utan 

kulturell mångfald. Mångkulturåret, innevarande 

år 2006, är till för att i första hand fokusera 

på frågor om mångfald i kulturlivet, men 

även i samhället i stort. Det ska förhoppningsvis 

skapa en bestående förändring i hur samhällets 

mångfald av bland annat immigranter och etniska 

minoriteter speglas i exempelvis innehåll, 

utbud, tillgång, rekrytering och inflytande, både 

inom kultursektorn och i samhället i stort.

Naturen och hur vi umgås med den i form av 

friluftsliv är en del av samhällslivet och kan på 

många sätt uppfattas som en kultursektor. Den 

är, utifrån ett mänskligt perspektiv, ett materiellt 

och immateriellt arv som formats och omformats 

under lång tid. Liksom med kulturlivet 

handlar det om upplevelser och intryck som kan 

berika och problematisera vår tillvaro och även 

om att intresse, kunskap och tillgång är beroende 

av sociala och kulturella processer. En viktig 

uppgift för naturvårdare är att nå ut till alla 

och väcka ett intresse för naturen. Det är ett sätt 

att maximera skydd och hänsyn, men också ett 

arbete för dess demokratiska användande som 

en tillgång i människors liv. Precis som vad gäller 

traditionell kulturproduktion behöver därför 

utbud, tillgång, inflytande och rekrytering 

problematiseras i en mångfaldskontext. (Pripp, 

Plisch & Printz Werner 2005) 

Man kan inte ta för givet att människor 

upplever en vacker, välgörande och intressant 

natur bara för att de vistas i naturområden. Lika 

lite kan man ta för givet att det finns särskilda 

grupper som behöver uppfostras för att lära 

sig att uppskatta och umgås på ”rätt” sätt med 

naturen. Det relativt stora intresse för naturen, 

som funnits under kanske hundra år i vårt land, 

har till stor del varit en uppfostrings- och inlärningsfråga. 

Det slags respekt och vördnad man 

upplever för naturen i Sverige eller Nordeuropa 

är kulturspecifik och har vuxit fram och förändrats 

genom historien. Den har sett ut på olika vis 

och burits upp mer eller mindre av olika skikt i 

samhället. En etnologisk forskare bad skolelever 

9 

författa uppsatser om skogen och om friluftsliv 

i skogen. Det visade sig att barnen var väl inskolade 

i skogspromenaden som ideal. De allra 

flesta kunde, på ett ganska ensartat men också 

varmt och entusiastiskt sätt, beskriva en idyllisk 

söndag i skogen med familjen. Kunskapen om 

det rätta och goda sättet att tillbringa en söndag 

var förankrad i skolmiljön. Barnen visste att 

skogpromenaden är norm för hur en lyckad söndag 

med familjen bör se ut, men detta betydde 

ändå på intet sätt att det var så man levde. Det 

handlade om en snarast litterär och genremässig 

kunskap, som var oberoende av om eller hur 

ofta familjen verkligen brukade använda söndagarna 

till skogspromenader (Fredriksson 1997). 

Kan man alltså verkligen inte ta för givet att 

naturen är ett gott värde? Det finns ju vetenskapliga 

studier som exempelvis visar att sjuka 

och utbrända personer tillfrisknar fortare om de 

får vistas i grönska och arbeta i trädgårdar. Man 

skulle kanske vilja ta fasta på att mänskligheten 

mestadels levt i bra mycket mer naturlika landskap 

än vad dagens städer och tätorter representerar. 

Borde vi inte alla därför trivas bättre 

ute i skog och mark? Borde det inte gå att skapa 

en gemensam nämnare i naturen, där alla människor 

skulle kunna mötas? Borde det kort sagt 

inte vara naturligt att vi trivs i naturen? I dagens 

moderna samhällen som är präglade av internationell 

migration och globalisering, där de som 

bor på samma plats inte delar en gemensam 

historia, kan man ju inte utan vidare förvänta 

att den nationella och lokala historien eller kulturarvet 

kan utgöra en bas för solidaritet. Skulle

kanske istället naturen kunna bli en mer neutral 

mötesplats? 

Det finns inga enkla svar på sådana frågor. 

När denna skrift utges genom ett samarbete 

mellan Naturvårdsverket och 

Mångkulturellt centrum är 

den ett av de första stapplande 

stegen mot en rikare kulturell 

mångfald i naturanvändning 

och friluftsliv. Ett av syftena 

med denna bok är att problematisera 

synen på naturen, att 

ge kunskap och infallsvinklar 

kring olika förhållningssätt till den. Författarna 

vill visa att man inte kan ta för givet att naturen 

är samma sak, eller ens att den är intressant, för 

alla människor. Vi har inte skrivit en instruktionsbok 

eller receptbok som presenterar lösningar 

på hur den sociala och kulturella mångfalden 

i Sverige ska hanteras i förhållande till 

naturvård eller rekreations- och friluftsliv. Det 

är en inspirationsbok, som syftar till att sätta 

igång processer av reflektion och prövning. Här 

finns också presentationer av friluftsprojekt som 

kan ge idéer och exempel på praktiskt samarbete. 

De olika bidragen i denna bok representerar 

inte någon helhetssyn som exempelvis är sanktionerad 

av Naturvårdsverket eller framforskad 

av Mångkulturellt centrum. Något sådant kan 

varken vara möjligt eller önskvärt med tanke 

på de frågor som behandlas. De olika texterna 

är uttryck för olika författares tankar om frågor 

vi behöver ett både öppet och kritiskt förhållningssätt 

till. 

10 

Vi behöver förstås begrepp 

och kategoriseringar, likaväl 

som vi behöver reflektera över 

vad de gör med vårt tänkande 

och vad som förändras när vi 

byter ut begreppen. 

Varje författare står för sitt eget bidrag, framför 

egna idéer och exempel för att visa att frågan 

om kulturell mångfald är lika aktuell i synen på 

och sätten att använda sig av och rekreera sig i 

naturen som den är i alla andra 

delar av vårt samhälle. Författarna 

närmar sig frågorna från 

många olika ämnesområden, 

vetenskapsgrenar och professioner. 

Många är humanister 

och samhällsvetare, andra är 

naturvetare och alla funderar 

på tvärs över relationen mellan 

natur i bemärkelsen friluftsliv och kultur i 

bemärkelsen kulturell bakgrund. 

Begreppsapparat, abstraktionsnivå och vilket 

fält författaren behandlar är också varierande 

från artikel till artikel. Det kan gälla synen på 

kulturbegreppet eller på vilka skillnader, likheter 

eller jämförelser som är relevanta, liksom 

vilka orsaks- och förklaringssammanhang man 

vill arbeta med. En annan fråga är med vilka 

begrepp man ska beteckna och beskriva det 

av internationell migration präglade samhälle 

som Sverige är. Beteckningar som utlänningar, 

invandrare, utländsk bakgrund, nya svenskar, 

mångkultur och mångfald har avlöst varandra 

och delvis existerat sida vid sida. Det är fullt 

begripligt att kategorier och begrepp snabbt 

slits ut, bland annat för att de upplevs just som 

kategoriserande och därmed utestängande. Lika 

problematiskt kan det vara att kategorisera 

dem som bor i Sverige och inte har utländsk 

bakgrund. På vilket sätt ska en sådan kategori

enämnas eller kunna hållas samman? Vi behöver 

förstås begrepp och kategoriseringar, 

likaväl som vi behöver reflektera över vad de gör 

med vårt tänkande och vad som förändras när 

vi byter ut begreppen. Forskare, praktiker och 

debattörer som i sin dagliga verksamhet arbetar 

med frågor om mångfald, integration och segregation 

är naturligtvis uppdaterade, reflekterade 

och ja, även trendkänsliga, på detta område. De 

olika val av begrepp som förekommer i artiklarna 

speglar skribenternas bredd och har fått 

stå som de är, på samma sätt som begreppen 

existerar parallellt i vårt vardagsspråk. 

Naturen har blivit mer kulturell också för 

naturvetare och naturvårdare (Svensson 2001). 

Det har kanske först och främst att göra med en 

allmän utveckling under de senare decennierna 

mot att människor tagit in ett brett kulturbegrepp 

i sitt vardagstänkande, som medel för att 

tolka och resonera om vanor och beteenden. En 

andra aspekt är att forskning om natur och landskap 

har visat att en del ekotyper och områden, 

som man tidigare såg som rena naturlandskap, 

i hög grad är skapade av människan. Det gäller 

inte minst många av de landskap som man 

ansett vara skyddsvärda. Man har sett att många 

av våra äldsta och mest värdefulla skyddade 

områden, exempelvis Dalby Söderskog, Hamra, 

Ängsö och Hallands Väderö, dels till stor del har 

skapats av människor och dels har förändrats 

starkt och förlorat sina viktiga ursprungliga 

kvaliteter när de skyddats. Det står alltså numera 

klart att det sällan fungerar att skydda land- 

11 

skap och natur enbart genom att hindra ingrepp 

och åverkan. Naturskydd och naturvård innebär 

istället ofta att naturen måste vårdas mycket aktivt. 

Miljöerna måste underkastas mänskliga beslut 

och åtgärder för att kunna ”bevaras”, eller 

snarast få en utveckling som bevarar dem som 

värdefulla (Emanuelsson 2003, Saltzman 2001). 

Detta fordrar i sin tur stor kunskap om människors 

kultur, både om dem som under historiens 

lopp har format miljön genom sitt sätt att leva, 

i landskapet och av det, men också om de människor 

som lever idag och vilken relation de på 

olika sätt har till naturen (Eliasson & Lissberg 

Jensen 2000). 

Dessa insikter har delvis skapats av forskare 

som följt naturmiljöer och synen på dessa över 

tid (Mels 1999). Men perspektiven är säkert 

också del av en större utveckling och förändring 

i vår världsbild i vilken bilder av harmoni och 

ordning har fått ge vika för mer kaotiska och 

oöverblickbara kosmologier, och i vilken tron 

på möjligheterna till kunskap, överblick och 

kontroll har minskat. Lika lite som samhället 

och kulturen ses naturen numera som en 

oföränderlig och överblickbar värld. Ekosystem 

ses inte längre som statiska system vilka har 

en ideal harmonisk balans, utan snarare som 

komplicerade processer av ”förstörelse”, återhämtning 

och ständiga förändringar. Men att 

naturen blivit mer kulturell och historisk har på 

ett intressant sätt också inneburit att naturbegreppet 

vidgats. När vi inte längre förknippar 

natur med äkthet och frånvaro av mänsklig påverkan 

försvinner en gräns och en begränsning,

och natur kan finnas överallt. För naturvetarna 

har begreppet biologisk mångfald kommit in, 

och sådan kan finnas även i villakomposten eller 

i det hårt restaurerade gamla trädet i stadsparken. 

För den vanlige medborgaren kan miljöer i 

staden såsom elljusspåret, den till skidbacke omgjorda 

gamla soptippen eller kanalkanten med 

de skuggande träden vara den mest uppskattade 

naturupplevelsen. 

De ändrade gränsdragningarna mellan natur 

och kultur har också på olika sätt med samhällets 

ekonomiska och sociala förändring att göra. 

När en stor del av samhällets befolkning levde 

på jord- och skogsbruk hade en åtskillnad mellan 

natur- och kulturlandskap större tyngd och 

relevans. Förändringar i levnadssätt har gjort att 

många idag med ”naturen” menar ett rekreationslandskap, 

platser man rör sig i när man ska 

ut på vissa typer av fritidsaktiviteter (Johansson 

2001). Dessa landskap kan innefatta skog, odlad, 

betad och annan öppen mark eller så kallad 

närnatur som parker och grönområden i städer, 

ja till och med blomlådorna på balkongen eller 

växterna på fönsterbrädan ingår i denna nya 

naturuppfattning. Kanske man kan säga att allt 

som inte är tättbebyggt och grått, alla landskap 

med grönska (och vatten) i allmänhet numera 

klassificeras som natur i vardagligt tal. Vidgningen 

av naturbegreppet är dock inte bara en 

vardagskulturell praxis, utan har bland annat 

också med införandet av begreppet biologisk 

mångfald att göra. Den ovan skisserade utvecklingen 

– både den vetenskapligt förändrade natursynen 

och de förändrade brukarperspektiven 

12 

– har också konsekvenser för hur naturvården 

definierar sin uppgift. 

Den här boken handlar till stor del om fritids- 

och rekreationsnaturen, med den lilla brasklappen 

att också dessa begrepp rymmer tolkningar 

och normer för hur världen ser ut och hur livet 

bör levas. Alla bidrag i denna bok, förutom förordet 

från Naturvårdsverket, denna inledning 

samt artikeln av Emil Plisch är tidigare publicerade 

i tidskriften Invandrare & minoriteter 

under redaktion av Nora Weintraub och Lotta 

Bolin. Nummer 3/2004 var ett temanummer 

kallat ”Natursyn” och i numren 2/2004 och 

4/2004 publicerades fler artiklar på temat. 

De flesta artiklarna bygger ursprungligen på 

presentationer vid ett symposium på Mångkulturellt 

centrum, Fittja gård den 15–17 juni 2004, 

med namnet ”Migration, kultur, biologi” vilket 

kan sägas vara det egentliga upphovet till tematiseringen 

av mångkultur och natursyn. Medarrangör 

var projektet ”Människan, växterna och 

djuren – Etnobiologi i Sverige” och sammankomsten 

ingick som den sjätte i en rad av etnobiologiska 

symposier. I det etnobiologiska fältet 

(liksom i ordet etnologi) står etno- för folk och 

folklig och inte för etnicitet. Det handlar alltså i 

princip om kunskapsvärldar som ligger utanför 

de vetenskapliga, eller på andra sätt väletablerade 

kunskapsformer och diskussionsordningar 

i det moderna samhället. Observera dock den 

poäng Christian Richette gör i sin artikel, att 

etno-, en folkmodellaspekt, är ett perspektiv 

som är meningsfullt och fruktbart att lägga på

alla världsbilder och kunskapssystem, kanske 

i synnerhet de som ter sig mest neutrala och 

objektiva. 

De etnobiologiska forskarna tar fram folkliga 

kunskaper, modeller, sätt att se 

på naturen. Kunskapen om 

växter och djur i relation till 

exempelvis arbetsliv, kosthåll, 

landskap, årstider, botande är 

alltså det som är -biologi i begreppet. 

Det handlar ofta om 

det förindustriella samhället 

eller om så kallad tyst kunskap 

om naturen hos människor som i större eller 

mindre grad lever på att bruka naturen. 

Det ska alltså verkligen understrykas att etnobiologin 

inte handlar om etnicitet som det 

ibland används i en modern bemärkelse, för 

att beskriva någon form av åtskillnad och relationer 

mellan grupper som kan uppstå genom 

migration eller andra sociala processer, och där 

de som är migranter och i minoritet lätt blir beskrivna 

som mer etniska än andra. 

Om möjligt ännu viktigare är det att slå fast 

att sammanställningen inte handlar om biologi 

i relation till etnicitet i bemärkelsen att det 

skulle handla om etniska gruppers biologi, det 

vill säga någon form av rasbiologi. Det handlar 

om den helt annorlunda uppgiften att lyfta fram 

ett kulturrelativistiskt sätt att se naturen, att 

undersöka vad naturen på olika sätt kan betyda 

bortom en mer eller mindre etablerad natursyn. 

Det är i detta angelägna projekt som etnologer 

och andra samhällsforskare inriktade på den 

13 

När vi inte längre förknippar 

natur med äkthet och frånvaro 

av mänsklig påverkan 

försvinner en gräns och en 

begränsning, och natur kan 

finnas överallt. 

etniska och kulturella mångfald som följt med 

migrationen i det moderna samhället kan möta 

de biologer och etnologer som vill undersöka 

biologins kunskapsområden från en kulturrelativistisk 

utgångspunkt. Det kan 

exempelvis, som här, handla 

om hur gamla och nya svenskar 

ser på och använder natur och 

landskap, dessas betydelse för 

dem och hur detta på olika sätt 

varierar i tid, rum och social 

miljö. 

När man forskar om internationell 

migration och etnicitet handlar det 

aldrig bara om vad själva bakgrunden betyder, 

utan också i minst lika hög grad om de erfarenheter 

det innebär att vara ny i ett land och hur 

livet där man nu lever ser ut, exempelvis med 

avseende på social och ekonomisk situation. 

Det handlar alltså inte om att fixera människor 

i etniska kategorier. Däremot kan begreppet 

etno- i exempelvis etnobiologi eller etnologi 

vara fruktbart för att visa att det finns andra 

kunskapssystem och sätt att uppfatta verkligheten 

utanför majoritetens eller experternas 

dominerande system. Det är också ett sätt att, 

som också görs i denna bok, hålla fram och påminna 

om att det finns etno-dimensioner, kulturella 

dimensioner, också i de förhållningssätt 

som ”svensk-svenskar”, forskare, politiker och 

andra offentliga instanser har till naturen (jfr. 

Christian Richettes artikel). 

När ett begrepp som etnobiologi som här 

förekommer i ett sammanhang som handlar

om dagens av migration och mångfald präglade 

samhälle är det förklarligt om misstänksamhet 

uppstår inför begreppen. Förhoppningsvis är en 

del av dessa frågetecken undanröjda med ovanstående 

klargöranden. Håkan Tunòn förklarar 

mer i sin artikel om begreppet, och även Christian 

Richette och Kelvin Ekeland reflekterar i 

sina artiklar över vad etnobiologin står för. 

Symposiet ”Migration, kultur, biologi” präglades 

alltså av en vilja att undersöka hur likartade 

begrepp används i de kulturella respektive 

naturvetenskapliga traditionerna. Vilka är implikationerna 

för kunskapssyn och ideologi när 

man talar om invandrade arter i förhållande till 

när man talar om invandrande människor? I biologins 

värld förekommer, eller har förekommit, 

ett språkbruk som handlar om främmande arter, 

naturaliserade arter, begrepp som kulturvetare i 

sin värld ser som belastade. Kulturvetare och 

biologer använder ibland likartade begrepp och 

lånar ofta begrepp och metaforer från varandra. 

Men vi använder också begreppen på väldigt 

olika sätt, ja kanske ibland för att visa på diametralt 

motsatta saker. 

De båda begreppen biologisk mångfald och 

kulturell mångfald är ett exempel på hur samhällsvetare 

och humanister lånat ett begrepp 

från naturvetenskapen. Det är begrepp som båda 

ligger i tiden och är laddade med positiva konnotationer. 

Därför väcker de kanske mindre frågetecken, 

och orsakar inte den misstänksamhet 

som sammanställningen etnobiologi kan göra. 

De två mångfaldsbegreppen har gemensamt 

att de används i forskning och utredningsverk- 

14 

samhet. Mångfaldsbegreppet kan användas i de 

olika vetenskapernas sätt att beskriva och utvärdera 

strukturer och situationer. Gemensamt för 

båda begreppen är också att de är ideologiska 

och används för att täcka in normer och politiska 

mål. De tillhör dock två helt olika sfärer, 

och det är därför olyckligt om de förväxlas. 

Det finns ändå stora likheter i hur de används. 

I naturen är mångfald och variation något som 

kan ge flexibilitet, överlevnadsvärde och uthållighet 

åt en miljö eller ett ekosystem. Liknande 

argument kan förekomma i frågor om kulturell 

mångfald. Man kan ofta se argument som går ut 

på att ett samhälle eller en organisation stärks av 

att där finns en mängd erfarenheter och förhållningssätt 

som bör tas tillvara för att gynna en 

positiv utveckling och ge en ökad beredskap att 

möta framtiden. 

Man ska självklart hörsamma argumentet 

att människors olika typer av kunskaper och 

erfarenheter ska tas till vara och respekteras, 

något som ovedersägligen kan komma samhället 

och dess organisationer till nytta. Men det är 

inte ointressant att konstatera hur argumenten 

ibland inordnas i en ram som har likheter med 

biologistiska och darwinistiska tankegångar och 

att det tillskriver människor sitt värde i systemet 

just i kraft av att de tillhandahåller variation. 

Att personer med utländsk bakgrund kan 

uppleva svårigheter på arbetsmarknaden kan till 

viss del förklaras med rasism och diskriminering 

av direkt eller indirekt slag. Ett kulturellt mångfaldsargument 

får inte låsa fast människor i kategorier 

inom vilka de får sitt värde som repre-

sentanter för en viss grupp med vissa egenheter, 

där de förväntas bidra till helheten genom att 

tillhandahålla en viss typ av kunskaper, erfarenheter, 

perspektiv eller förhållningssätt. Diskriminering 

kan ske både genom hänvisningar till 

förväntningar och krav på att vara annorlunda 

eller likadana. Att motverka att människor diskrimineras 

handlar därmed först och främst om 

att inte acceptera att de ställs utanför. 

I en lite annorlunda vinklad samhällskontext 

handlar mångfaldsbegreppet inte om samhället 

som en äng med många sorters fina blommor, 

utan om rättvisa och jämlikhet. I den kontexten 

blir frånvaron av mångfald ett tecken på segregering, 

orättvisa och misslyckande. Bristen på 

mångfald blir då i första hand inte en varning 

för en ”monokultur” som är ”improduktiv” och 

”ofruktbar”, utan är ett tecken på en orättvisa, 

nämligen att de som redan har makt och inflytande 

har ”kvoterat in” människor som liknar 

dem själva och genom segregering gynnar den 

egna gruppen (Pripp, Plisch & Printz Werner 

2005). 

I diskussionerna om kulturell mångfald används 

alltså dels ett nyttoargument och dels ett 

rättviseargument, ibland omväxlande, ibland på 

samma gång. Rättvisa är ju inte en kategori som 

finns i naturen, utan ett värde som människor 

bestämmer sig för att tillämpa. I det fallet kan 

man istället se att det finns influenser från det 

samhälleliga rättvisebegrepp och rättsuppfattningar 

när man talar om biologisk mångfald, 

en influens som exempelvis gått via djurrätt och 

djuretik, och som kommit att påverka hur man 

15 

ser på växter, ekotyper och landskap. Det är en 

kulturellt framvuxen naturuppfattning, och att 

begrunda om och på vilket sätt den kommer 

till uttryck när vi använder begreppet biologisk 

mångfald bör också ingå i en kulturrelativistisk 

reflektion över olika sätt att se på naturen. 

Biologisk och kulturell mångfald är alltså inte 

samma sak, men det är ändå uppenbart att begreppen 

influerar och påverkar varandra. Det är 

alltså akut påkallat att man tänker kritiskt när 

man använder de båda begreppen, i synnerhet 

om man gör det parallellt, i ett sammanhang. 

Som avslutning på denna inledning följer 

här en kort presentation av bokens artiklar. 

Etnologen Magnus Öhlander är den förste forskaren 

ut, med en artikel som sätter in bilden av 

svensk naturkärlek och invandrares eventuellt 

annorlunda förhållningssätt i en större samhällskontext. 

Kärlek till naturen har förvisso en 

viktig roll i den svenska nationella självbilden. 

Statistik om faktiskt utövat friluftsliv och de 

olika ekonomiska förutsättningar som finns i 

olika samhällsskikt visar dock på några grundförutsättningar 

som är viktiga att ta med i den 

fortsatta läsningen. Vi som bor i Sverige vistas 

överhuvudtaget sällan i skog och mark. Bortsett 

från promenader, utövar färre än var tredje 

person ett aktivt naturintresse – oavsett etnisk 

härkomst. 

Anders Unosson från Skärgårdsstiftelsen redovisar 

ett praktiskt projekt som pågått i flera år i 

hans organisations regi. Efter tre års ”Skärgårdsdagar 

på Björnö” har endagsutflykten blivit ett

efterlängtat evenemang för många förortsbor. 

Skärgårdsstiftelsens mål är att göra naturreservaten 

tillgängliga för alla. 

Idéhistorikern Sverker Sörlin ger en kritisk 

exposé av natursynens och naturkärlekens idéutveckling, 

bland annat i relation till nationalstaternas 

framväxt. Varje nationalstat har sedan 

1800-talet skapat ”sin” natur, förmedlad genom 

skolplanscher och läseböcker. Vad betyder det 

idag att den svenska natursynen från början är 

skapad för att skilja ut oss från andra nationer i 

ett nationsbyggande sammanhang? 

Pernilla Ouis, humanekolog, skriver om natursynen 

inom islam. I artikelns första del visar 

hon att naturen kan ha så pass olika betydelse 

för enskilda muslimer att det inte går att tala om 

en särskild naturuppfattning, utan denna är mer 

beroende på deras härkomst i olika länder och 

olika miljöer. I den andra delen av texten orienterar 

hon oss i naturuppfattningen som den 

framstår i Koranen och i teologin, och då särskilt 

i den islamiska eko-teologin. Människans roll är 

att väl förvalta Guds skapelse. Den natursyn som 

islam förespråkar kan ge muslimer i Sverige skäl 

att engagera sig i den svenska miljörörelsen och 

om alla kan känna sig välkomna så har naturen 

möjlighet att bli en relativt neutral mötesplats 

mellan människor av olika bakgrund. 

Malin Almstedt och Anders Ekstrand berättar 

om erfarenheter från ett projekt för att få skolklasser 

med hög respektive låg andel elever med 

utländsk bakgrund att mötas och lära sig samarbeta 

och att få samtliga att känna sig hemma 

och välkomna i friluftslivet. Det är inte lätt att 

16 

möta det okända, vare sig det gäller skogen eller 

barn från ett annat bostadsområde. Många är 

rädda för att göra fel eller inte ha den rätta utrustningen. 

Men väl ute i naturen är det lättare 

att samarbeta än i stenstaden. 

Etnologen Annick Sjögren har forskat kring 

människor från kulturområden i exempelvis 

Medelhavsområdet och Mellanöstern. Också i 

nutidens vardagsliv finns kategoriseringar, normer 

och sätt att förhålla sig i dessa generellt mer 

urbant inriktade civilisationer som följer andra 

linjer än dem som nordeuropéer ofta tar för 

givna och naturliga. Det är många som förvånas 

över att fritiden och livet utanför hemmet i 

Skandinavien har en starkare koppling till naturen 

och fysisk träning än till ett socialt umgänge 

med andra människor. 

Med etnologen Åke Dauns artikel fortsätter 

spåret med ett mer globalt perspektiv och den 

i detta ljus sett mer udda och perifera syn på 

naturen som har utvecklats i Sverige. Daun ser 

det svenska som präglat av en nära relation till 

landsbygden och en lättillgänglig natur. Den 

långt fram i tiden kvardröjande relationen till 

jordbrukarsamhället i kombination med den 

borgerliga kulturens naturidealisering har hos 

den sekulariserade nordbon skapat en världsbild 

där naturdyrkan erbjuder en flykt från stadens 

krav på civilisation. 

Inger Pedersen och Aila Peterson berättar om 

erfarenheterna från ett projekt vid Malmö museer 

där man arbetar för att engagera kvinnor 

med utländsk bakgrund från Malmös förorter. 

Allt från miljöförstöring och natursyn till od-

lingsmetoder och medicinalväxter diskuterades 

under exkursioner i det omgivande naturlandskapet, 

ett landskap som också inbegrep delar av 

stadens mer eller mindre grönskande platser. 

Kulturgeografen Dieter Müller skriver om en 

grupp immigranter för vilka naturen fungerar 

som ett av de främsta motiven för att komma 

till Sverige (men som, kan det tilläggas, alltmer 

kommer till Sverige som arbetskraftsinvandrare). 

För tyskar är det skogar, sjöar, älgar och 

”Europas sista vildmark” i norra Sverige som 

lockar. Flertalet hamnar dock i Småland, ofta 

via inköp av ett fritidshus, och man kan se att 

det svenska drömlandskap som de populära filmerna 

om Astrids Lindgrens Emil har skapat, är 

något som lockar och berör många tyskar. 

Rättssociologen Lars Ericsson reflekterar kring 

allemansrätten, en sedvana och tradition som 

för att kunna förstås och efterlevas utan kritik 

nästan förutsätter att man socialiseras in i den 

sedan barnsben. Införståddheten i vad som är 

rätt beteende har gett upphov till otaliga historier 

om ”utlänningar” som beter sig galet i den 

svenska naturen. Gränsdragningar och farhågor 

tydliggörs av de upplevda hoten, främst från 

europeiska turister, och berättelserna kan få 

främlingsfientliga drag. 

Boken avslutas med ett block av flera korta 

artiklar om kunskapsfrågor och varierande 

metoder för kunskapsinhämtning. Här vidgar 

sig perspektivet mot exempelvis kulturarv, etnobiologi 

och historiska perspektiv. Det gäller 

bland annat arkiv- och dokumentationsfrågor 

kring synen på, och kunskapen om, naturen i 

17 

olika minoritetssfärer, eller hur biologiska och 

botaniska fenomen kan dokumenteras ur ett 

kulturellt mångfaldsperspektiv. 

Håkan Tunòn, som är kemist och farmakolog 

med inriktning på natursubstanser, förklarar 

det etnobiologiska forskningsfältet. Migranter 

har i alla tider fört med sig nya växter, djur och 

odlingsmetoder. Detta är intressant för etnobiologen 

som studerar hur en befolkning traditionellt 

nyttjar de lokala naturresurserna – men 

också hur nyttjandet förändras. 

Landskapshistorikern Kelvin Ekeland behandlar 

ett ämne som uppmanar oss att inte bortse 

från det vi i förstone kan uppfatta som föråldrat, 

marginaliserat, främmande, exotiskt eller för 

mycket av en särlösning. Genom att skriva om 

den norrländska fäboden vill han visa hur lätt 

allt ignoreras som stör storsamhällets enhetliga 

lösningar. Ekeland funderar över mångfald, minoriteter, 

och dessas roll i lokal utveckling av 

den kunskap och kompetens som behövs för 

samhällets överlevnad. 

Arkivchefen vid Nordiska museet, Christian 

Richette, berättar om hur man i folkminnesarkiven 

alltid har intresserat sig för människans förhållande 

till naturen. Arkivens kulturhistoriska 

material tillåter nyläsningar och kan på så sätt 

kommentera aktualiteter. Insamlingen fortsätter, 

men vad gäller material om den kulturella 

mångfalden i förhållande till naturen finns det 

kunskapsluckor. 

Till sist följer en nyskriven artikel av Emil 

Plisch, statsvetare från Mångkulturellt centrum. 

Det är en första rapport från en kunskapsinven-

tering som han arbetar med för Naturvårdsverkets 

räkning. Här berättas kort om några av de 

– tyvärr inte särskilt talrika – insatser som gjorts 

i form av forskning och framför allt om de något 

vanligare förekommande tillämpade projekt 

som arbetar med social och kulturell mångfald 

inom bland annat natur och friluftsliv. 

Sammantaget bör de olika artiklarna ge 

bredd och fördjupning i en spännande problematik. 

Förhoppningen är att de också förmedlar 

glädje och tillförsikt i arbetet med att skapa en 

mångnatur där alla får plats. Slutorden i denna 

inledning blir dock en mer allvarlig maning 

till eftertanke, ett ”å andra sidan”, som citeras 

ur den ledare med vilken chefredaktören Nora 

Weintraub inledde tidskriften Invandrare & Minoriteters 

tema om Natursyn, i vilka de härnäst 

följande artiklarna först publicerades: 

18 

Å andra sidan, att ha sinnesro för att söka 

fylla sin fritid med något speciellt – till exempel 

att vara ute i naturen – kräver att man 

har kommit bortom en existentiell ångest, som 

kännetecknar utanförskap. Men nya alarmerande 

rapporter visar att gapet i ekonomisk 

standard mellan fattiga och rika bostadsområden 

stiger, trots statsmakternas miljardsatsning 

de senaste decennierna: de stigmatiserade 

förorterna når inte ens upp till 70 procent 

av de omgivande stadsdelarnas. Och skillnaderna 

avspeglas tydligt i hur invånarna tillbringar 

sin fritid. Naturligtvis är arbete och 

utbildning de centrala frågorna för en lyckad 

integration. Men ingen allemansrätt i världen 

kan locka någon ut i naturen – om man 

inte själv känner sig välkommen till en miljö 

man inte är van att vistas i. Oavsett etnisk 

härkomst.6

MYTEN OM ETT BRINNANDE 

NATURINTRESSE 

Magnus Öhlander 

Fil.dr., högskolelektor vid Södertörns högskola 

Om man har fokus på hur människor förhåller 

sig till och använder naturen och om man vill 

relatera naturintresset till social mångfald och 

kultur – vilka frågor kan då vara intressanta 

att ställa? Och hur kan man ställa dessa frågor? 

Och kan kultur förklara något? I artikeln ska 

jag relatera fem teser om kultur, vilka kan vara 

användbara startpunkter för att fundera över 

dessa frågor. 

Mångfald är, enligt det perspektiv jag tilllämpar, 

en samling sociala åtskillnader. Sociala 

åtskillnader konstitueras av sådant som kön, 

ålder, utbildning, ekonomi, etnicitet, boende, 

status och liknande. Hur mångfald är uppbyggd 

och organiserad bestäms av hur faktorerna 

samspelar i ett visst historiskt och samhälleligt 

sammanhang. Detta betyder att mångfald är ett 

tillstånd människan lever under, men att detta 

tillstånd aldrig en gång för alla helt kan fixeras. 

Hur man i ett visst historiskt sammanhang ser 

på det främmande har betydelse för vad i en 

21 

mångfald som uppfattas som problematiskt och 

för vilka sociala hierarkier som upprättas. 

Kultur är något som görs av människor. En 

första basal tes rörande kultur är att kultur upprätthålls, 

vidareförs, används och förändras av 

människors aktiviteter givet de specifika livsvillkor 

de lever under. Detta påstående kan kanske 

uppfattas som självklart och banalt, likväl är det 

en viktig startpunkt för analyser av kultur. 

Några statistiska uppgifter ger en vink om 

relationen mellan naturintresse och social 

mångfald. Uppgifterna är hämtade från scb:s 

hemsida. 1 

Data är insamlade inom ramen för scb:s Undersökningar 

av LevnadsFörhållanden, ulf, vilka 

omfattar ett riksrepresentativt urval. I figuren 

på nästa sida visas enkla procentfördelningar för 

svaren på frågor som har med fritid och natur 

att göra, begränsat till den undersökning som 

genomfördes 1998–99. Staplarna visar andelen

personer som är utrikes födda respektive inrikes 

födda med båda föräldrarna inrikes födda, och 

som ägnat sig åt en viss aktivitet med en viss 

frekvens under de senaste 12 månaderna. 

Genomgående uppger inrikes födda med inrikes 

födda föräldrar att de vistas mer i naturen 

än utrikes födda. Enda undantaget utgörs av 

fjällvandring. Skillnaden mellan de två redovisade 

grupperna är ibland liten, till exempel när 

det gäller ”nöjes- och motionspromenader”, en 

aktivitet som kan ta plats i staden, parker eller 

den stadsnära naturen. De största relativa skillnaderna 

syns när det gäller utförsåkning och 

jakt. Man kan också notera att med undantag av 

promenader, har en majoritet av de inrikes födda 

inte uppgivit att de ägnar sig åt dessa typer 

100 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

22 

Aktiviteter under de senaste 12 månaderna, 

fördelat på utrikes födda och inrikes födda med 

två inrikes födda föräldrar. Figuren sammanställd 

med data från ULF 1998-99, SCB 

av naturvistelser, i alla fall inte i den omfattning 

som efterfrågas här. Om dessa aktiviteter ses 

som uttryck för ett naturintresse, utövar således 

varken en majoritet av de inrikes eller de utrikes 

födda ett aktivt naturintresse. 

Kultur skulle förstås kunna bidra till förklaringar 

av dessa skillnader. Eftersom de heterogena 

kategorierna ”utrikes födda” och ”inrikes 

födda” inte är jämförbara storheter måste de 

brytas ner i fler och mindre kategorier för att 

jämförelsen överhuvudtaget ska bli intressant. 

Den omedelbara tanken går kanske till att man 

kan bryta ner dikotomin till specifika etniska 

grupper. En specifik etnisk grupp förknippas 

stundtals med en specifik kultur. Men även 

enskilda etniska grupper kan vara mycket hete- 

Utrikes födda 

Inrikes födda med inrikes födda föräldrar 

A Trädgårdsarbete mer än 20 ggr 

B Strövat i skog och mark mer än 20 ggr 

C Nöjes- och motionspromenader 

mer än 20 ggr 

D Fritidsfiske mer än 20 ggr 

E Fjällvandring mer än 5 ggr 

F Utflykter i fritidsbåt mer än 5 ggr 

G Jakt mer än 20 ggr 

H Badat utomhusbad mer än 20 ggr 

I Löpning/skidlöpning i motionsspår eller 

skidspår mer än 20 ggr 

J Utförsåkning vid skidanläggning eller 

A B C D E F G H I J skidort mer än 20 ggr

ogena. Det är exempelvis tydligt att personer 

födda i Sverige har ett varierat naturintresse, 

vilket skulle kunna betyda att kulturella skillnader 

bland inrikes födda är av relevans. I 

stället för att enbart undersöka variationer mellan 

etniska grupper kan det vara fruktbart att 

analytiskt inkludera en social mångfald i stort, 

en mångfald som omfattar en rad samverkande 

faktorer varav etnicitet endast är en. 

En andra tes som jag och många andra arbetar 

efter är att kultur aldrig kan stå ensamt som 

ett sätt att beskriva och/eller förklara människor 

och deras göranden. Analyser av kultur 

förutsätter analyser av sociala, ekonomiska och 

demografiska förhållanden. Statistiken tillåter 

att man tittar på några sådana faktorer i relation 

till naturintresse. Utrymmet här räcker inte för 

att gå in på detaljer, men exempelvis kan man 

konstatera att för samtliga personer 16–84 år 

återfinns variationer i aktiv vistelse i naturen relaterade 

till ålder, kön, klass och boendeort (scb 

2004, rapport 103). Att människor i glesbygd är 

mer naturaktiva än storstadsbor, liksom att det 

finns skillnader mellan klasser hör till de variationer 

som är intressanta i relation till det lägre 

aktiva naturintresset som uppvisats av utrikes 

födda. Flertalet av dessa lever i storstadsregioner 

och har så kallade okvalificerade arbeten. 

Om man intresserar sig för betydelsen av 

ekonomiska faktorer som går att relatera till aktiviteter 

i naturen så kan man se vad scb:s ulfstatistik 

säger om tillgång till bil och fritidshus. 

År 1998-99 hade 67 procent av de utrikes födda 

23 

tillgång till bil, medan det var 83 procent av de 

inrikes födda med två inrikes födda föräldrar 

hade detsamma. Under samma tid hade 28 procent 

av de utrikes födda tillgång till fritidshus. 

Motsvarande siffra för inrikes födda med två 

inrikes födda föräldrar var 49 procent. Med 

andra ord, fler svenskfödda har en ekonomi 

som tillåter bil och tillgång till sommarstuga. 

Och sannolikt är det så att många kan nyttja 

sina föräldrars fritidshus och/eller ärver deras 

fritidshus. Sådana faktorer kan vara klokt att 

inkludera när man är intresserad av kultur och 

kulturskillnader. 

Till dessa faktorer kan man lägga ytterligare 

en. Det är politik. Och då menar jag politik i två 

betydelser. Den ena är den politik som drivs av 

partier och regering, alltså de regelverk och den 

policy som utarbetas av politiker och myndigheter. 

Svensk integrationspolitik har exempelvis 

gynnat bildandet av ”invandrarföreningar” och 

att dessa föreningar aktivt arbetar för att tydliggöra 

och hävda den egna kulturella särarten. 

Den andra betydelsen av politik handlar om 

människors möjligheter att göra sig själva gällande 

samt att tillskansa sig ett handlingsutrymme 

för att få sina intressen tillgodosedda. I detta 

sammanhang blir politik en fråga om makt. När 

det gäller handlingsutrymme och att få sina intressen 

tillgodosedda har det i Sverige, liksom i 

många andra länder under senare tid, varit relativt 

gynnsamt att hävda sin särart, bland annat i 

kulturellt hänseende. Samerna är ett exempel på 

en kategori som varit förhållandevis framgångsrik 

med denna strategi.

Somalier däremot är ett exempel på en kategori 

som varit mindre framgångsrik. Deras 

handlingsutrymme kan kopplas till utbildning, 

ekonomi och sociala hierarkier. Socialt underordnade 

kategorier är begränsa- 

de avseende till exempel möjligheter 

på arbetsmarknaden eller 

när det gäller att bli erkänd som 

den man uppfattar sig vara. Somaliska 

kvinnor som har kort 

utbildning och som har anlänt 

som flyktingar till Sverige under 

1980- och 90-talen berättar 

i flera intervjustudier gjorda av 

Faduma Warsame Halane (2005) om ett starkt 

utanförskap i det svenska samhället. Deras svar 

på känslan av att inte ”bli insläppta” är att de 

lyfter fram och tydligt markerar vad de kallar 

somalisk kultur. Denna somaliska kultur kontrasteras 

starkt mot deras bild av svensk kultur. 

På detta sätt kan man anta att de tillskansar sig 

en egen sfär där de kan vinna acceptans och 

känna ett hemmahörande. 

Ett annat exempel på hur kultur, makt och 

utbildning kan hänga samman hämtas från 

en studentuppsats baserad på intervjuer med 

utrikes födda läkare (Stake, 2004). Läkarna 

arbetar i Sverige. De har relativt god ekonomi 

och i kraft av sin utbildning har de stora delar 

av världen som potentiell arbetsplats. Alla 

utom en av de intervjuade planerar att efter en 

tid i Sverige flytta vidare någonstans där de kan 

få nya erfarenheter eller där arbetsmarknaden 

24 

Kultur kan aldrig stå ensamt 

som ett sätt att beskriva och/ 

eller förklara människor och 

deras göranden. Analyser av 

kultur förutsätter analyser av 

sociala, ekonomiska och 

demografiska förhållanden. 

är mer gynnsam. Dessa läkare placerar sig inte 

själva i kategorin ”invandrare”. De noterar 

kulturella skillnader mellan Sverige och andra 

länder. Men kulturskillnader har ingen större 

relevans i deras liv. På direkta 

frågor uppger de att de inte varit 

med om vad vi kallar ”kulturmöten” 

eller någon som 

kan kallas ”kulturkrockar”. I 

kraft av sin ekonomi, sin utbildning 

och kanske även av 

en transittillvaro kan dessa 

personer nedtona betydelsen 

av kultur. 

Inkluderingen av sociala, ekonomiska, demografiska 

och politiska faktorer i analyser av kultur 

kan kopplas till en tredje tes. Enligt denna tes är 

kulturer komplexa och stadda i förändring. Med 

andra ord kan kultur ses som en process och kan 

rymma motsägelser och krafter som drar åt olika 

håll. 

En av de företeelser som möjliggör process 

och komplexitet är förändrade levnadsomständigheter 

och livsvillkor. Dessa villkor kan 

förändras av sådant som förflyttningar inom 

ett lands gränser och mellan länder samt social 

mobilitet. Något annat som bidrar till kulturell 

modulering är att människor får nya erfarenheter, 

influeras av globala kulturella flöden (Hannerz, 

1992, 1996) och ges inblick i nya kulturella 

möjligheter. Masskommunikationsteknologi, 

en global ekonomi och marknad samt transnationella 

nätverk och rörelser hör till det som 

möjliggör dessa flöden.

Kulturer ses ibland som ett slags självständiga 

väsen vilka har makt över tanke och handling. 

Kultur finns där och man kan hänvisa till ”sin 

kultur” eller ”deras kultur”. Samtidigt är ju 

kultur också något som omsätts i social handling, 

som används av människor och som kan 

förändras med nya influenser och levnadsomständigheter. 

Ett sätt att närma sig tanken att kultur både är 

något självständigt för sig självt och något som 

existerar i människors handlingar kan sammanfattas 

som en fjärde tes. Enligt denna tes är det 

en väsentlig skillnad mellan kultur som social 

handling och kultur förstått som idésystem. Ett 

idésystem kan mycket väl sakna motsägelser och 

det kan mycket väl behållas relativt intakt eller 

i vart fall förändras långsamt. Människor kan 

gemensamt omhulda och arbeta för ett specifikt 

idésystem. Men på individnivå kan var och en i 

sina handlingar förhålla sig till detta idésystem 

på olika sätt, ta olika stor del av det, komplettera 

det med företeelser från andra idésystem och 

tillfälligtvis åtminstone delvis åsidosätta det. 

Utifrån tanken på kultur som idésystem respektive 

social handling kan man betänka den 

svenska självbilden. Man kan påstå att denna 

självbild rymmer vissa inslag av kulturella särdrag 

hämtat ur det välorganiserade idésystemet 

som vi kallar ”svensk kultur”. Man kan välja att 

kalla kärleken till naturen för en kulturell företeelse. 

Ursvensken blir inte bara landsbygdsbon, 

allmogen, den som brukade jorden och naturen 

i stort. Beroendet av och kärleken till naturen är 

25 

inlärt hos oss alla och präglar oss som svenskar. 

Denna tanke omhuldas förmodligen av ett stort 

antal människor i Sverige, inte nödvändigtvis 

för att de alla har en kärlek till naturen, utan 

på så sätt att många svenskar skulle uppge detta 

som typiskt svenskt. Kärleken till naturen är ett 

ideal som också lätt kan kopplas samman med 

andra ideal och uttryck inrymt i ”svensk kultur” 

– alltifrån individualism och hälsosamhet till 

dalahästar och röda stugor. 

Enligt statistiken är det långt ifrån alla i 

Sverige som uppger ett aktivt naturintresse. Det 

skulle i sådana fall betyda att det välordnade idésystem 

– ”svensk kultur” – rymmer självbilden 

av ett naturälskande folk. Men när man kommer 

till handling så gör somliga, på grund av olika 

omständigheter, inte bruk av denna kärlek till 

naturen. Man åsidosätter möjligheten att i sina 

handlingar gestalta detta kulturella särdrag. 

Eller också är det så att man kan realisera och 

gestalta sin kärlek till naturen på en varierande 

mängd sätt. Man kan tänka sig några, som exempelvis 

att följa med i tv:s naturprogram eller 

att väva in naturen och naturrelaterade metaforer 

i självpresentationer. Sundhet och hälsa kan 

länkas till natur, till ekologisk mat och till att 

värna miljön. Naturen kan älskas och användas 

även på distans, även utan att man vistas i den. 

Likväl, kärleken till naturen har en viktig 

funktion i den svenska nationella självbilden, 

i den identitetsprocess där man utmejslar sig 

som svenskar. Detta skulle jag, avslutningsvis, 

vilja relatera till en mekanism i människors be-

skrivningar av det främmande, konstaterad av 

forskare inom en rad olika empiriska fält. 

När man beskriver det främmande, för att 

förstå det, beskriver man så gott som alltid – om 

än indirekt – också sig själv. Man fokuserar 

oftast på det som skiljer och jämförelser görs 

utifrån en bild av vad som utmärker det egna, 

till exempel det svenska och svensk kultur. Ibland 

ordsätts detta egna, ibland inte. Ofta, men 

inte alltid, uppfattas det egna som det normala 

medan det invandrade, i jämförelse, blir det annorlunda 

eller avvikande. 

Ett sätt att mjuka upp åtskillnaden mellan det 

normala och det annorlunda är att inte endast ta 

fasta på skillnader, utan också på likheterna och, 

inte minst, moduleringar av samma tema. En 

likhet kan vara kärleken till naturen, men denna 

kärlek kan se ut på en rad olika sätt. 

26 

Detta leder mig fram till den femte och avslutande 

tesen, en tes som min kollega Beatriz 

Lindqvist ofta framhåller som central. Om vi 

ska ställa frågor om immigranters intresse för 

och användningar av naturen, så måste vi ställa 

samma frågor om oss själva, till det vi så gärna 

tar för givet, till svenskar och det svenska. För att 

om vi söker kulturella förklaringar och inblick i 

kulturella företeelser när det gäller mångfald 

och natur, så kan det vara givande att inbegripa 

hela mångfalden, även etniska svenskar, i denna 

analys.6 

Not 

1 http://www.scb.se/templates/Listning260938.asp; (se 

också scb 2004, rapport 103).

NILFARARE I SKÄRGÅRDEN 

Anders Unosson 

Skärgårdsstiftelsen i Stockholms län 

När Skärgårdsstiftelsen fick skärgårdsmarkerna 

från Stockholms stad 1998, ökade dess 

markinnehav från 8000 hektar till 14 000 

hektar. Skärgårdsstiftelsen blev med ens en 

stor markägare i skärgården. Med detta följde 

också ansvaret för att markområdena skulle vara 

tillgängliga för så många som möjligt. Markinnehavet 

utgör naturreservat, men man skulle 

också kunna betrakta Stiftelsens områden som 

sociala reservat – de är till för människorna, 

främst i Stockholmsregionen. 

Inom Skärgårdsstiftelsen berättade våra 

tillsynsmän att man sällan eller aldrig såg invandrare 

på besök i våra skärgårdsområden. 

Samma svar fick vi från övriga bofasta på öarna. 

Samtidigt med Skärgårdsstiftelsen hade Skeppsholmens 

Folkhögskola börjat fundera över hur 

man skapar kontakt med invandrargrupperna. 

Vi hade konstaterat att 20 procent av Stockholms 

invånare är födda utanför Sveriges gränser. 

Båda organisationer upplevde att vi hade 

28 

ett ansvar, och ett uppdrag, att göra något för 

den stora gruppen invandrare i regionen. Genom 

storstadssatsningen i Rinkeby kom också 

Studiefrämjandet i Stockholm med i projektledningen. 

Det första året bjöd vi in till Skärgårdsdagar 

på Björnö tillsammans med stadsdelsförvaltningarna 

i Rinkeby och Kista. Vår målsättning 

var att deltagare i åldern 12–16 år, som också var 

simkunninga, skulle få komma till Björnö. Där 

fanns allmogebåtar för rodd och segling, byggda 

på Skeppsholmens Folkhögskolas båtbyggarlinje. 

Där fanns fiskeledare från Strömmens sportfiske 

och fältbiologer för naturvandringar. 

Redan första dagens första minut fick oss 

att ändra upplägget. Deltagarna var i åldrarna 

3 månader till 70 år – och nästan ingen kunde 

simma. Hela familjer kom. Det var inte bara 

mamma och pappa med barn utan även far- och 

morföräldrar. Segelinstruktörerna som var, eller

hade varit elever vid båtbyggarlinjen på Folkhögskolan, 

hade förberett sig för hur de skulle 

instruera deltagarna att segla en allmogebåt. Nu 

fick de blixtsnabbt ställa om. 

Andra året tillkom deltagare från Vantör. Antalet 

deltagare blev cirka 850. Tredje året anslöt 

Spånga-Tensta, och antalet deltagare uppgick 

till cirka 950. År 2004, fjärde året, tillkom Skärholmen 

och Huddinge, samtidigt som Kista ej 

längre var med. 

Vi ville ge en första kontakt med det som 

många svenskar gör, exempelvis att segla, ro, 

fiska eller gå i skogen. Det handlade om att uppleva 

naturen, det många förknippar med den 

svenska folksjälen, men också om att informera 

om vad allemansrätten innebär och betyder. 

Hur berättar man att det är roligt att åka ut till 

Björnö för att segla, ro och vandra i naturen? 

Vi har deltagit och berättat vid invandrarföreningarnas 

olika möten, skolinformationer 

och stormöten inom Rinkebyprojektet. Stadsdelsförvaltningarna 

har provat olika vägar att 

få deltagare. Det har gått via fritidsgårdar, familjecentraler, 

fältarbetare, medborgarkontor, 

fritidshem etcetera. 

Inför andra året hade vi mycket lättare att 

berätta. Vi gjorde en videofilm första året, som 

vi kopierade och spred ganska brett inom varje 

område. Filmen, plus att deltagarna från första 

året kunde hjälpa till att sprida informationen, 

visade sig fungera framgångsrikt. I dag säger 

stadsdelsförvaltningarna att ”Björnölägret” är 

ett begrepp hos många i områdena. Man mottar 

29 

frågor om när det blir av nästa gång. Nu har vi 

också filmer från år 2 och 3 att visa. 

Deltagarna åker buss hemifrån till Björnöreservatet, 

Ingarö, i Värmdö kommun. Första 

frågan från många deltagare blev: Finns det 

björnar här? Den direkta kopplingen till namnet 

på platsen var ju väldigt naturlig. Från samlingen 

på parkeringen går vi över vägen, in på 

stigen till lägercentrum, en vandring på cirka 

200 meter. 

Några undrar om det är tillåtet att gå här. 

Andra frågar om det finns andra farliga djur, när 

det nu inte fanns några Björnar. Att ”någon” 

äger mark med syftet att alla människor ska 

kunna vara där känner man inte till från sina 

egna hemländer. Där kunde det handla om en 

park eller dylikt, där det dessutom inte sällan 

togs ut entréavgifter. 

Varje dag berättade vi om den svenska allemansrätten, 

att man får vistas på annans mark, 

men inte störa och inte förstöra. Vi försökte 

också förklara varför Skärgårdsstiftelsen äger 

mark som är tillgänglig för alla och där det också 

finns viss service med toaletter och sophämtning. 

Det var inte lätt att förstå. Här hade vi stor 

hjälp av de översättningar Naturvårdsverket har 

gjort av allemansrätten. Dessa häftade vi upp på 

en anslagstavla, så att man kunde ta med ett eget 

exemplar. 

Vid ett tillfälle berättade en deltagare att han 

aldrig gick i skogen hemma i Indien. Man fick 

inte gå på annans mark och dessutom var det 

mindre riskfyllt att titta på vilda djur på zoo. Nu 

har han bott i Sverige ett antal år och lärt sig

tycka om att vara i naturen. Men i början var det 

mycket svårt att förstå varför man skulle gå ut i 

skog och mark. 

När så många människor samlas på ett begränsat 

område, är det inte 

lämpligt att alla uträttar sina 

behov i området runt själva 

lägercentrum. Vi har skaffat 

extra tc, så att det ska täcka 

behovet under lägerperioden. 

Här noterar vi skillnader mellan 

deltagarna. Många vill inte, 

eller säger sig ej kunna, använda 

samma tc som andra människor. Varje kväll 

när vi gör en tillsynsrunda runt lägerplatsen ser 

vi spåren. Ibland känns det som om ämnet är 

starkt integritetskopplat, och att informationen 

om våra önskade regler inte når fram till denna 

privata sfär. 

En annan erfarenhet som vi har gjort gäller 

förhållandet till anmälan om deltagande. Varje 

stadsdel har sina rutiner för hur deltagarna 

anmäler sig. Vi behöver namn och gärna adress 

eller telefonuppgifter, dels för att veta vilka som 

kommer, men också om något händer. Alla 

deltagare omfattas av Folkhögskolans utökade 

kollektivförsäkring. 

Är vädret regnigt inne i staden, händer det att 

närvaron minskar drastiskt. Man kommer helt 

enkelt inte till bussen, och meddelar inte heller 

någon. Vädret i skärgården, även på Björnö, är 

oftast mycket bättre sådana dagar. Detta är något 

som vi svenska naturbesökare oftare känner 

till. Samma effekt kan vi få om någon i anmäld 

30 

Markinnehavet utgör naturreservat, 

men man skulle också 

kunna betrakta Stiftelsens 

områden som sociala reservat 

– de är till för människorna, 

främst i Stockholmsregionen. 

familjegrupp blir sjuk, eller något inträffar. Då 

uteblir hela den anmälda gruppen. 

Skärgårdsdagar på Björnö är endagsläger. Avsikten 

är att varje deltagare ska få komma med 

till Björnö en dag. Ingen över- 

nattning förekommer för deltagarna. 

En positiv effekt av detta 

är att vi får med många flickor 

som deltar tillsammans med familjen, 

föreningen eller fritids. 

Vi har också sett att det ibland 

är far- eller morföräldragenerationen 

som kommer med sina 

barnbarn. Det hade varit mindre möjligt om 

det hade varit flerdagsvistelser. Genom att det 

i ganska stor omfattning är familjer som kommer 

blir också upplevelsen gemensam för hela 

familjen. Vi får många positiva signaler direkt 

från deltagarna om detta. 

Många av invandrarna i Stockholmsregionen 

kommer från länder och områden som saknar 

kontakt med sjö och hav. De har självklart väldigt 

vaga uppfattningar om skärgården, och om 

att ro eller segla för nöjes skull. Det kan vara en 

anledning till att det är få som är simkunniga. 

Å andra sidan finns undantag. En dag när det 

var dags för lunchpaus kom alla båtarna utom en 

in till stranden. Den fortsatte att segla fram och 

åter. Man riktigt såg hur de ombord sökte efter 

bästa vindkårarna för att få fart på båten. Men 

så småningom kom även de in till stranden. Det 

lyste glädje i ansiktet både på instruktören och 

på pappan som varit med. Pappan var uppväxt 

vid Nilen, och hade seglat på floden för fiske och

transporter. Nu hade de jämfört hur man bygger 

båtar i Egypten för användning på Nilen med 

svenska båtar, byggda för mellanskärgården. 

Kanske det kan bli inledningen på en ny, framtida 

båtbyggarkurs på Skeppsholmens Folkhögskola, 

där man bygger båtar från olika länder. 

31 

En muslimsk kvinna kom fram till mig en dag 

och sade: ”Du pratar så mycket om hur det är att 

vara i skogen, naturen och på sjön. Där får man 

ro för själen och upplever friden och tystnaden. 

I mitt hemland går vi i kyrkan. Är det samma 

sak?”6

VILDMARK SOM KULTUR 

Sverker Sörlin 

Professor i miljöhistoria, kth, Stockholm 

Naturen framställs ofta som en gemensam 

tillgång. Särskilt i Sverige är naturen viktig, 

brukar det heta. Och så är det förstås. Naturen 

har varit viktig som resurs för svensk ekonomi 

och viktig som inslag i den svenska självuppfattningen. 

Men är den svenska naturen lika viktig för 

alla? Hör varje svensk hur ”furor och djurgårdsekar 

susa över svensk lyrik”, som Heidenstam 

skrev? Är alla lika lyckliga över sin gröttallrik 

i Turistföreningens vandrarstuga? Är det förresten 

inte ganska få som tar sig längst in bland 

fjällen och längst ut på skärgårdsklipporna? 

Frågorna är förstås retoriska. Naturen är inte 

lika för alla. Trots allemansrätten, som är en stor 

tillgång, finns det stora skillnader i umgänget 

med naturen. Ojämlikheter, om man så vill, men 

också skillnader beroende på allt från personliga 

intressen till kulturell och social bakgrund. 

”Den svenska naturen” är heller inte särskilt 

gammal. I allt väsentligt uppstod den under 

33 

1800- och 1900-talen. Den var ett inslag i ”nationaliseringen” 

av folket. På ett liknande sätt 

fick andra länder sina nationalnaturer och sina 

nationallandskap. Vi förstår nu ganska väl hur 

det gick till. Låt oss se! 

En gång bytte naturen förtecken. Naturen 

som varit ett hinder och ett hot för den odlande 

människan blev det dyrkade, det skyddsvärda, 

kulturens näringskälla och kroppens och själens 

bot. Det finns ingen entydig startpunkt för denna 

nya form av naturuppskattning. Det brukar 

ibland påpekas att redan Petrarca formulerade 

sin betagenhet vid en vandring uppför berget 

Mont Ventoux på 1300-talet. Men ännu under 

större delen av 1700-talet var den estetiska uppskattningen 

av den ”vilda” naturen sällsynt. 

Genombrottet kom med romantiken, och under 

1800-talet spred sig naturkänslan bland de så 

kallade bildade klasserna. Detta skedde särskilt 

i städerna, som nu befann sig i snabb tillväxt,

liksom mängden utövare av borgerliga yrken. I 

dessa kretsar skilde man tydligt mellan stad och 

land, men också mellan arbete och fritid. 

Ett exempel från Paris kan illustrera förhållandet. 

Fontainebleaus skog 

med små värdshus och promenadstigar 

blev ett stycke in på 

1800-talet ett populärt utflyktsmål, 

särskilt på söndagarna, 

då man hade fritt från arbetet. 

Vandringslederna i skogen 

fanns emellertid inte där från 

början, de tillskapades av en påhittig 

entreprenör, Claude-François Denecourt. 

Han utgav ett slags guider eller kartor över 

Fontainebleau. Dessa fungerade som vägvisare 

för den som inte kände terrängen, men en ännu 

viktigare funktion var att de hjälpte besökaren 

att lägga märke till det som Denecourt fastställt 

var sevärdheter: märkliga träd, stenar, utkikspunkter 

som han försåg med skyltar. De korresponderande 

avsnitten i guiden, som gick under 

den träffande benämningen Indicateur, närmast 

”påpekare”, innehöll informativa texter. Om 

det saknades information, hittade han själv på 

såväl ett namn på platsen som en bra historia. 

Historien om Denecourt berättas i ett inspirerande 

arbete av den brittiske litteraturforskaren 

Nicholas Green, The Spectacle of Nature (1990). 

Green visade också hur detta sätt att uppleva naturen 

förutsatte en förtrogenhet hos besökaren 

med det slags personliga tillägnelse av ett objekt 

som grundlagts genom den moderna konsumtionen. 

Parisarna hade vid denna tid ett stort 

34 

”Den svenska naturen” är 

inte särskilt gammal. I allt 

väsentligt uppstod den under 

1800- och 1900-talen. 

Den var ett inslag i ”nationaliseringen” 

av folket. 

antal fashionabla butiker att bese. Boulevarderna 

kantades av dem, les objets de luxe glittrade i 

vitrinerna, det fina folket trängdes i salongerna. 

Besöket i naturen, och den Indicateur som ledde 

besökaren vid handen, var i 

själva verket helt urbana företeelser, 

ett slags utvidgningar av 

staden utanför dess portar. Det 

rörde sig om en konsumtion av 

natur där man tillämpade visuella 

koder och kulturellt inlärda 

hållningar och responser som 

härstammade från staden. 

Kanske blev detta förhållande inte alltid lika 

tydligt som i Paris, som under 1800-talet gick 

under benämningen ”världens huvudstad”. Men 

till sin grundläggande struktur var naturupplevelsen 

urban, också när småstadens bourgeoisie 

i det avlägsna Sverige sökte sig ut till utkikstorn 

eller fågelsjöar på söndagarna. 

Många städer skapade under 1800-talet parker 

eller friluftsområden av en typ som ofta kan 

erinra om Fontainebleau. Djurgården i Stockholm 

och Slottsskogen i Göteborg är två svenska 

exempel. Ett annat är Central Park i New York, 

som ritades av den kände landskapsarkitekten 

Frederick Law Olmsted. Parkerna var till för ett 

närbeläget friluftsliv, men samtidigt för en sorts 

strövande, en rörelse i makligare tempo som 

kontrasterade mot arbetslivets hets och larm. 

De var helgens motvikt mot vardagens industrial 

pace (Steinberg 1991), som allt fler upplevde, 

och samtidigt ett reserverat rum dit produktionens 

rytm inte fick tränga.

Något liknande började samtidigt gälla för 

den mer avlägsna ”vildmarken”. Också den 

försågs med kartor och guider, bestämda platser 

utsågs till lämpliga besöksmål och kring dessa 

byggdes en infrastruktur upp 

med kommunikationer, hotell, 

restauranger och skyltade vandringsleder. 

Där, ännu mer än i 

stadsparken, skulle den urbana 

människan erbjudas en annan 

takt, en vildmarkens rytm. Man 

kan på detta sätt tala om en 

konstruktion av naturen. Denna 

verkade på två plan. Å ena sidan konstruerades, 

bokstavligen den natur som skulle besökas 

och beses. Naturen arrangerades för upplevelse 

och konsumtion. Å andra sidan konstruerades 

naturen som föreställning. 

Att uppfatta naturen som en kulturell företeelse, 

är ett synsätt som inte slagit an förrän 

ganska nyligen. En som tidigt anade att det var 

fruktbart att tänka på detta sätt var den franske 

filosofen Roland Barthes. ”Framstegsvänlig 

humanism”, skrev denne på 1950-talet, ”måste 

alltid komma ihåg att byta ordning på begreppen 

[Natur och Historia], att ständigt genomsöka 

naturen, dess ’lagar’ och dess ’gränser’, i syfte att 

upptäcka Historien där, och till sist att etablera 

Naturen själv som historisk” (Mythologies, 1957). 

På senare år har den historiska forskningen 

tagit upp tankar som dessa. Ett intressant exempel 

är en amerikansk volym som redigerats av 

miljöhistorikern William Cronon, Uncommon 

Ground: Toward Reinventing Nature (1995). Det 

35 

Landskap och platser görs till 

nationella reliker, bilder och 

berättelser sätts i omlopp. 

Kunskap samlas, besökare 

anländer. På detta sätt avgörs 

också strider om det förflutna. 

är en samling uppsatser författade av historiker 

och samhällsforskare med var för sig tämligen 

olika positioner. Med få undantag enas de emellertid 

omkring en grundläggande idé, nämligen 

att den natur som omhuldas av 

naturskyddet och miljörörelsen 

i snart sagt varje avseende är 

kulturellt och socialt konstruerad. 

Argumentet har två nivåer. 

Den första gäller idéerna. Det 

vi i dag uppfattar som natur 

är något tämligen nytt i historien. 

I sin introduktion, ”In Search of Nature”, 

poängterar Cronon att uppskattningen av vildmarken, 

som blivit ett framträdande drag särskilt 

i amerikansk tradition, är en uppfinning av 

den urbaniserade medel- och överklassen under 

de senaste två århundradena. Naturskyddet kan 

därför uppfattas som väsentligen ett försök att 

värna om de platser och de sidor av naturen som 

blivit en del av denna nya natursentimentalitet 

och i vissa fall blivit en del av den nationella historien. 

På detta sätt har en del natur kanoniserats 

i kulturen medan annan natur undertryckts 

eller marginaliserats. 

Argumentets andra nivå gäller landskapet 

sådant det föreligger ”där ute”. Vad flera uppsatser 

i Uncommon Ground visar är att det 

finns en påtaglig ambivalens hos de platser som 

vi utsett till representanter för ”naturen”. Vad 

kännetecknar dessa platser? Vilka platser ska, 

när allt kommer omkring, räknas som natur? 

Var finns ”Naturen”?

Dessa frågor är knappast lätta att besvara. Det 

finns en stor mängd miljöer, till exempel i eller 

nära stora städer, vilka normalt inte brukar räknas 

till naturen, men vars processer är minst lika 

naturliga som några andras. En artikel behandlar 

tvetydigheterna hos de miljöer som skapades 

av Frederick Law Olmsted, till exempel hans designade 

skog Biltmore Forest i North Carolina, 

eller The Fens, en konstgjord våtmark i centrala 

Boston. I andra artiklar beskrivs så kallade temaparker 

för rekreation och utflykter, som San 

Diego Sea World eller Mount Rushmore. Det 

sistnämnda är ett nationalmonument, en väldig 

klippvägg med de tidiga amerikanska presidenterna, 

”the founding fathers”, inhuggna en face. 

Den danske geografen Kenneth Olwig döpte 

sådana platser till ”Double Nature” för att beteckna 

denna dubbla upplevelse av såväl natur 

som dess kulturella överlagringar. 

En artikel beskriver de processer varigenom 

naturen blir ett objekt för ”visuell konsumtion”; 

naturen som ”simulering”. I vissa fall handlar 

det om kultur, människoskapade landskap, som 

dock kallas ”natur”. I andra gäller det platser 

som vanligtvis uppfattas som natur men som 

förbytts i ”kultur”; nationalparker eller naturmonument, 

ofta med tillhörande turistisk rekvisita, 

kan utgöra exempel. Oavsett vilket blir det 

alltmer oklart vad som är vad. Gränsen mellan 

natur och kultur håller genom kommunikationernas 

och kommersialismens blixtsnabba 

införlivning också av jordens mer svåråtkomliga 

platser på att bli osynlig, villkorlig, intellektuellt 

svårförsvarbar, möjligen även onödig. Samma 

36 

kultur som en gång upprättade gränsen håller 

nu på att omintetgöra sitt eget verk. Cirkeln 

sluts på ett ironiskt sätt. 

På Öland ligger Södra Greda lövängar, ett 

ljuvligt landskap med hagtorn, oxel och frodiga 

gräsbevuxna strandmarker, som i en svag sluttning 

förenar sig med Östersjöns vatten. Det 

är visserligen ett kulturlandskap, en hävdad 

löväng. Men det är också natur. Att bevara lövängar 

är ett fenomen från förra århundradet och 

kallas sedan någon tid för ”kulturmiljövård”. 

Att hålla en löväng levande handlar bara i en 

mycket paradoxal mening om bevarande, eftersom 

lövängen, om den lämnas åt sig själv, 

upphör att vara en löväng och på mycket kort 

tid övergår till att bli skog. 

På de allra senaste decennierna har urskogarna 

gått samma väg och blivit museala. Argumentet 

har i regel varit ekologiskt; naturvården, 

inte kulturmiljövården, har hållit i ärendena. 

Men de tillhör påtagligt samma idé: utskiljandet 

av ett stycke landskap för att representera 

en avsikt med just detta. Det som avskiljts skall 

säga något. 

Musealiseringens naturhistoria återspeglar 

kunskapen om naturens ordning, sådan den 

artat sig vid olika tidpunkter i historien. Men 

genom denna kognitiva ordning skär en annan 

organisationsprincip som har att göra med de 

framväxande politiska och territoriella gemenskaperna: 

nationerna. Varje nationalstat har 

därför numera ”sin” natur, eller rättare: varje 

nation har skaffat sig en natur. Hur detta gått

till har växlat. I England, Holland och Frankrike 

växte museer, parker och zoologiska trädgårdar 

ut till nationella manifestationer av geografisk 

erövrarlusta och ekonomisk framgång. De europeiska 

huvudstäderna höll sig 

med storslagna samlingar där 

trädgårdarna var så viktiga, och 

synliga. 

En av de främsta, Kew Gardens 

utanför London, blev under 

1800-talets första hälft en symbolisk miniatyr 

av det ekonomiska välde britterna förfogade 

över, med produktiva arter som bananer, kaffe, 

te, kakao, sisal, gummi. Också dessa samlades. 

Forskningen vid Kew Gardens syftade till att utveckla 

arterna och omplantera dem i kolonierna 

runtom i världen. Britterna hade visionen att 

bokstavligen omskapa världens utseende, ”förbättra” 

den, som Cambridgehistorikern Richard 

Drayton visat i en fascinerande studie, Nature’s 

Government: Science, British Imperialism and the 

”Improvement” of the World (2000). 

I Paris fanns Jardin des Plantes (före 1789 

Jardin du Roi), som utökades med naturalhistoriskt 

museum och mot 1700-talets slut också 

blev zoologisk trädgård med tillgång för allmänheten. 

Även i Leiden, Amsterdam, Madrid, 

Berlin växte botaniska trädgårdar fram med en 

blandning av vetenskapliga, utilistiska och representativa 

motiv, och med örter och djur från 

de fyra världsdelarna. 

Mindre nationer gick in för en blygsammare 

skala. I Sverige består ”naturminnena” först 

37 

Vilka platser ska, 

när allt kommer omkring, 

räknas som natur? 

och främst av de landskap som vi genom en lång 

kulturhistorisk process av kanonisering och 

införståddhet bestämt ska tillhöra nationallandskapet: 

Kvikkjokk, Siljansbygden … 

Vi kan tala om detta som na- 

turens nationalisering. Landskap 

och platser görs till nationella 

reliker, bilder och berättelser 

sätts i omlopp. Kunskap samlas, 

besökare anländer. På detta sätt 

avgörs också strider om det förflutna. Naturen 

har på detta sätt ingått i en så kallad identitetspolitik, 

där det gällt att ”nationalisera massorna” 

(Hitlers famösa uttryck). Det har skett i praktiskt 

taget alla stater i ett moderniseringsskede. 

I Sverige blev Skansen, Hazelius effektiva 

pedagogiska bedrift, det kanske mest utpräglade 

exemplet, som åt svenskarna gav såväl nationaldag 

som krigiska fester. Nationaliseringen av 

landet genom namn, bilder och berättelser sker 

på ett sätt som påminner om konstruktionen av 

det historiska minnet och dess platser och monument, 

det som av den franske historikern Pierre 

Nora kallats ”les lieux de mémoire”. Minne 

formas genom urval, tradering och förankring av 

berättelserna i landskapsrummet. Många platser 

– Ales stenar, Birka, Nasa-fjäll – är bekanta just 

därför att de ingår i den kanoniserade historien. 

Konstruktionen av landet sker i allt väsentligt 

från mitten av 1800-talet. Viktiga institutioner i 

denna process går att urskilja. En var insamlarna. 

På samma sätt som Nils Månsson Mandelgren 

och Leonard Rääf samlade sägner och artefakter, 

åkte naturforskare runt i landet och samlade

uppgifter om landets utseende. Geologerna var 

kanske den mest karakteristiska gruppen, viktig 

inte minst i Svenska Turistföreningens tidiga 

skede. En annan institution var förmedlarna, 

främst kanske skolan med dess 

planscher och läseböcker, som 

Folkskolans läsebok (1868). Den 

var ju i hög grad topografisk, 

slog liksom fast olika platser, 

utsåg dem. För att inte tala om 

fotograferna. Det är slående 

hur stf från allra första början 

arbetade mycket medvetet 

med fotografin. Konstnärer och författare ingick 

också bland förmedlarna. 

Friluftslivets organisationer tog människorna 

ut på ett slags vallfärder till de viktigaste platserna. 

Turismen fungerade på ett liknande sätt. 

Resandet blev i hög grad ett slags rutiniserade 

rörelser till överenskomna orter. Museer och 

nationalparker förvaltade kulturens naturarv, 

detta arkiv av utvalda platser och naturmonument. 

De bildade till sist en berättelse om landet 

som fördes ut från tusen tribuner: skolor, 

föreningar, massmedier, konst, litteratur, film. 

Den svenska naturen må vila på urberget, den 

är likväl både skapad och inlärd. Men som i all 

inlärning: vi lär oss olika. 

38 

Man skulle kunna säga att 

naturen har denaturaliserats. 

Det finns ingen plats ”därute” 

dit människor kan söka sin 

tillflykt undan den hårda 

civilisationen. 

Men om naturen är ett mänskligt påfund, 

vart ska vi då vända oss för att finna kriterier 

för att bevara vissa stycken av naturen medan 

andra restlöst kan offras åt civilisationen? Finns 

det överhuvudtaget några ratio- 

nella kriterier? 

Denna diskussion om naturen 

och dess värden har otvivelaktigt 

skänkt nya insikter. Det 

går inte längre att med samma 

självklarhet som tidigare hävda 

att det är naturens ursprunglighet 

eller äkthet som motiverar 

skydd. En överväldigande mängd argument 

med skiftande utgångspunkter – från filosofi till 

ekologi – har visat att naturen inte är en statisk 

kategori utanför människan och kulturen. Man 

skulle kunna säga att naturen har denaturaliserats. 

Det finns ingen plats ”därute” dit människor 

kan söka sin tillflykt undan den hårda 

civilisationen. 

Är detta början till slutet för naturskyddet 

som politiskt projekt? Det behöver det inte 

vara. Även om ”naturen i sig” inte skulle finnas, 

annat än som idé, kanske vi ändå bör upprätthålla 

illusionen? Liksom vi måste tänka oss Sisyfos 

lycklig, kanske vi måste tänka oss en natur 

utan historia? 6

ÄR BLÅGUL ISLAM GRÖN? 

Pernilla Ouis 

Humanekologiska avdelningen, Lunds universitet 

Jag får ofta frågan: ”Hur förhåller sig islam 

till naturen?” Det är en intressant fråga, som 

verkar mer och mer relevant för många, men 

en fråga som kräver en viss problematisering. 

För det första, vad är islam? Jag har den åsikten 

att islam inte kan ”agera” utanför muslimerna, 

och därför är den relevanta frågan egentligen 

hur muslimer förhåller sig till naturen. Det blir 

då lite mer komplicerat, eftersom man snabbt 

inser att muslimer inte är någon monolit som 

”islam” ibland uppfattas vara, utan består av en 

brokig skara människor med olika bakgrunder. 

Att generalisera utifrån kategorin islam verkar 

enkelt, men det är betydligt mera komplext att 

göra det kring en grupp människor. Finns det 

något gemensamt bland dessa människors natursyn 

som har att göra med det faktum att de 

har samma tro? 

Sedan är det kategorin ”naturen”; är den 

egentligen så oproblematisk? Vad menar vi med 

natur? Som humanekolog är jag skolad i att 

40 

tänka att naturen är, för att använda en populär 

akademisk kliché, ”socialt konstruerad”. Detta 

innebär bland annat att vi har olika syn på vad 

som är natur, men också att naturen rent fysiskt 

är påverkad av människors agerande. Distinktionen 

mellan natur och kultur måste ersättas 

med ett dialektiskt tänkande; kulturella föreställningar 

och handlingar påverkar naturen, 

samtidigt som ”naturen i sig själv” också påverkar 

vårt tänkande och våra handlingar. Ofta är 

det vår barndomsmiljö som påverkat oss i uppfattning 

om vad som upplevs vara ”fin natur”. 

Om jag nu ska generalisera över muslimers 

natursyn i Sverige, skulle jag säga att den beror 

på olika individers bakgrund ifråga om hemlandets 

natur och livsstil. En muslim som varit 

nomad i de kurdiska bergen kanske tycker det 

skånska slättlandskapet är intetsägande; en arab 

som upplevt öknens torka älskar förmodligen 

den svenska lummiga bokskogen; en albansk 

bonde kanske blir tårögd när han ser hästar i en

hage; en stadsbo från det myllrande Kairo lider 

nog i den svenska naturen och finner tystnaden 

hotande. Jag har mött allsköns förhållningssätt 

bland invandrande muslimer 

till den svenska naturen, men 

en sak kan vi veta: Att de förmodligen 

upplever naturen 

annorlunda än vad ”gemene 

svensk” gör, för det finns inget 

självklart givet. Vad vi kallar 

natursyn måste alltid relateras 

till en konkret naturmiljö och kultur; det är 

omöjligt att endast ha en relation till abstraktionen 

”natur”. 

I det förmoderna samhället upplevs naturen 

ibland som hotande, medan man i det moderna 

oftast ser naturen som tämjd, objektifierad och 

underställd människan. Naturumgängesformerna 

kan också betraktas som en klassfråga, som 

handlar om hur naturen upplevs och uppskattas. 

Det finns ingen självklarhet i att invandrade 

muslimer umgås med naturen på samma sätt 

som de flesta svenskar gör. Jag har exempelvis 

noterat att många muslimer visserligen tycker 

det är skönt med utflykter i det gröna, men då 

är inte upplevelsen av naturen det centrala, utan 

snarare att umgås och äta ute tillsammans med 

släkt och vänner. Många har reagerat oförstående 

på förslaget att man kanske kunde vandra 

ensam i naturen, och dessutom utan en stor 

matsäck. 

Jag har fått frågan om muslimer är mer ”miljövänliga” 

än svenskar, och det beror återigen 

på livsstil. Ett förmodernt försörjningssätt kan 

41 

Vad vi kallar natursyn måste 

alltid relateras till en konkret 

naturmiljö och kultur; det är 

omöjligt att endast ha en relation 

till abstraktionen ”natur”. 

betraktas som mer miljövänligt än ett modernt 

konsumtionssamhälle, och utifrån det perspektivet 

tror jag att många muslimer kanske fortfarande 

har en erfarenhet av en 

mer miljövänlig livsstil från sin 

specifika miljö i hemlandet. Däremot 

förändrar migrationsprocessen 

detta fundamentalt. I den 

existentiella kris som oftast blir 

följden, kan en ökad materiell 

konsumtion i det nya landet fylla 

ett slags funktion av att skapa mening i tillvaron 

och legitimera vistelsen där. Det finns ingen 

anledning att förvänta sig att människor i den situationen 

inte skulle vara mest angelägna om att 

öka sin materiella välfärd, eller att de skulle vara 

specifikt intresserade av miljövänlig konsumtion. 

Detta kan bli relevant i en senare fas, när etableringen 

i det svenska samhället känns ”färdig”. 

Och det kan dröja hela livet, det vet vi. 

Men åter till grundfrågan: Finns det någonting 

i islam som förenar och som gör att vi kan tala 

om en gemensam natursyn som delas mer eller 

mindre av muslimer? Jag menar, trots tidigare 

invändningar och problematiseringar, att man 

gott kan identifiera en så kallad ”islamisk ekoteologi”. 

Den viktigaste enande faktorn i islam är tron 

på en Gud som världens Skapare och att Koranen 

är Hans ord. En konsekvens av den övertygelsen 

är att naturen ses som Guds skapelse och 

genom att hedra den, hyllas Skaparen. Naturen 

är, enligt Koranen, fylld av tecken på (eller

udskap om) Guds existens och den ständigt 

pågående skapelseprocessen, vilket exempelvis 

vers 16:65 vittnar om: 

Och Gud låter regn falla från skyn och ger på detta 

sätt nytt liv åt den jord som varit död; i detta ligger 

helt visst ett budskap till dem som lyssnar. 

Människans roll i skapelsen är att vara Guds 

ställföreträdare på jorden och förvalta den i enlighet 

med Hans vilja. I vers 33:72 sägs att människan 

har fått ett förtroende och fri vilja, något 

som resten av skapelsen (det vill säga naturen) 

vägrade att ta på sig ”av ängslan att inte kunna 

bära det”, men som människan – ”alltid är beredd 

till synd och dårskap” – åtog sig. Människans 

ansvar är dock förknippat med vissa rättigheter 

och en upphöjd position, eftersom naturen 

sägs vara skapad för att tjäna människan; 

Och Han har skapat allt det som himlarna rymmer 

och det som jorden bär för att tjäna er – allt 

är hans gåva; i detta ligger helt visst budskap till 

människor som tänker (vers 45:13). 

De monoteistiska religionerna har kritiserats för 

denna antropocentriska natursyn, men naturens 

gåvor är förknippade med kravet på tacksamhet 

och att ta hand om Guds gåvor på bästa sätt. 

Detta, menar islamiska ekoteologer, borgar för 

ett ansvarsfullt nyttjande av naturen. 

I Koranen framställs människan som ofullkomlig 

med många inneboende karaktärsbrister. 

En av dem är att hon är skapad med en 

42 

förmåga att sprida förstörelse enligt skapelseberättelsen: 

Och se, din Herre sade till änglarna: ’Jag ska 

tillsätta en ställföreträdare på jorden.’ Änglarna 

sade: ’Skall Du tillsätta någon som stör ordningen 

där och sprider sedefördärv och utgjuter blod, 

medan det är vi som sjunger Ditt lov och prisar 

Ditt heliga namn?’ Gud svarade: ’Jag vet vad ni 

inte vet’ (vers 2:30). 

I den ekoteologiska tolkningen är miljöförstöringen 

en del av den oordning och det fördärv 

som människan sprider, en tolkning som legitimeras 

och förstärks av vers 30:41: 

Ordningen har störts och fördärv har visat sig på 

fasta land och i havet, allt verk av människohand. 

Därför låter Han dem känna på några av följderna 

av deras handlingar; kanske kommer de att 

ångra sig och vända om. 

Miljöförstöringen är ju som bekant ”verk av 

människohand” med konsekvenser som drabbar 

– förutom naturen – människan själv i sista 

hand. 

En viktig aspekt av en islamisk ekoteologi är 

att alla varelser i skapelsen betraktas som ”muslimer”, 

vilket innebär att de med automatik följer 

Guds vilja. Människan kan förenas med den 

syndfria naturen i bön för att lovprisa Gud: 

Ser du inte att allt och alla i himlarna och på 

jorden faller ned i tillbedjan inför Gud: solen och

månen och stjärnorna och bergen och träden och 

djuren och människor i stort antal?” (vers 22:18). 

I naturen känner ”var och en sin bön och lovsång” 

(vers 24:41). Jorden är 

en enda moské, en ren och 

öppen plats för bön, enligt ett 

uttalande från profeten. Dessa 

idéer kan generellt sägas vara 

grunden för den muslimska naturuppfattningen, 

även om det 

självklart varierar vilken betydelse 

religiösa föreställningar har i den enskildes 

liv. Den konkreta platsen och livssituationen 

spelar säkert en viktigare roll än abstrakta idéer 

kring naturen, men jag tror samtidigt att islams 

ökande betydelse i migrationsprocessen inte 

skall underskattas. Ett islamiskt legitimerat 

miljöengagemang kan bli intressant för många 

invandrade muslimer i Sverige. 

De senaste två decennierna har en stor islamiseringsvåg 

svept över nästan alla muslimska 

samhällen, vilken inneburit ett mer reflexivt 

och medvetet förhållande till religionen. Många 

muslimer känner sig som en del av en stor global 

rörelse. Viktiga ingredienser i denna rörelse 

är kritiken mot väst, inte bara mot dess utrikespolitik 

i den muslimska världen, utan också mot 

västlig kulturimperialism och konsumtionskultur. 

I denna kritik kan muslimer förenas med 

anti-globalister och andra som kräver rättvis 

världshandel. Det islamiska förbudet mot ränta 

kan också bilda en intressegemenskap med mil- 

43 

Muslimer och miljövänner 

kan enas i synen på miljökrisen 

som en andlig och 

moralisk kris hos den 

moderna människan. 

jövänner som menar att ränta går emot naturens 

rytm. Många muslimer i Sverige har anslutit sig 

till den räntefria medlemsbanken jak (Jord Arbete 

Kapital). 

Muslimer och miljövänner 

kan enas i synen på miljökrisen 

som en andlig och moralisk 

kris hos den moderna människan. 

Kritiken handlar om 

att människan alltför ensidigt 

strävar efter materiell framgång 

och glömmer andra viktiga 

andliga värderingar. Naturen skulle må 

bättre om människan inte sökte sin lycka i det 

materiella, lyder argumentet. Den moderna 

människan är alienerad från naturen och behöver 

hitta tillbaka till sin sanna natur för att 

finna harmoni. I Koranversen 30:30 tolkas att 

människan måste ”ge sig hän med hela sin själ” 

för att hitta tillbaka till ”den rena, ursprungliga 

tron”. Denna tro är islam, ”den tro som Gud 

lade ner som en naturens norm i människan” 

enligt versen och därför kallas islam för ”den 

naturliga religionen”. 

Liksom de flesta religioner förordar islam 

måttfullhet och förnöjsamhet. Detta kan också 

kopplas till miljörörelsens krav på minskad 

konsumtion. I Koranen fördöms de ”slösaktiga” 

och det berättas om hur Gud förgjort de folk 

som levt över sina tillgångar: ”Och hur många 

städer, vars invånare i lättsinnigt övermod skröt 

med sitt överdådiga liv, har Vi inte låtit gå 

under” (vers 28:58). Den gode muslimen kan 

förvänta sig belöningar och materiellt överflöd i

Paradiset, men måste lära sig acceptera begränsningarna 

i jordelivet. 

I den muslimska rörelsen är kravet på social 

rättvisa centralt. Det kan också omfatta kravet 

på miljörättvisa, det vill säga att miljörisker och 

naturens resurser skall fördelas rättvist bland 

jordens befolkning. Miljöfrågan har mer och 

mer kommit att handla om rättvis global handel 

i dagens miljörörelse. 

Många muslimer upplever sig vara kritiserade 

för sin tro i det svenska samhället och känner 

därför en stor press på sig att förklara och försvara 

olika fenomen i den muslimska världen. 

Dessa ”anklagelser” handlar exempelvis om 

könsrelationer, terrorism och hedersvåld; frågor 

som utgör konflikthärdar i integrationsprocessen. 

Jag skulle vilja påstå att naturen, liksom 

sporten, kan fungera som en neutral arena för 

integration i framtiden för Sveriges muslimer. 

I naturen kan ett kulturmöte ske som inte är 

laddat med förutbestämda meningar om ”Den 

Andra”. 

Det finns flera tendenser som pekar på ett 

ökat miljöengagemang hos muslimer. Många 

muslimska organisationer har i dag mycket 

verksamhet ute i naturen, exempelvis läger- och 

”skogs-mulle”-verksamhet. Den tidigare diskuterade 

intressegemenskap mellan miljörörelsens 

idéer och de centrala frågorna i den muslimska 

rörelsen, kan utgöra en grund för muslimers 

engagemang i olika miljögrupper och föreningar. 

Jag har också sett ett ökande intresse 

bland muslimer att engagera sig politiskt, och 

44 

många har faktiskt valt miljöpartiet. Ett viktigt 

användningsområde av naturen bland många 

invandrade muslimer är att man plockar och 

fortfarande använder sig av olika medicinalväxter 

från hemlandet. Jag har också upplevt 

ett ökande intresse för alternativ naturmedicin. 

Fler och fler invandrare skaffar sig kolonilotter 

och intresserar sig för fiske. Detta är typiska aktiviteter 

som vittnar om en vana att vilja kunna 

ha nytta av naturen i sin livsmedelsförsörjning. 

En viktig aspekt för ett miljöengagemang är 

att känna en lokal platsanknytning. I traditionella 

samhällen är människans referenspunkter 

oftast konkreta, såsom det lokala landskapet, 

bygemenskapen och släkten, medan den moderna 

människans referenspunkter oftast är 

mer abstrakta och frikopplade från den lokala 

platsen. Många invandrare längtar tillbaka till 

sin gamla miljö och känner nostalgi för den. 

För dem gäller utmaningen här dels att skapa en 

platsanknytning till en helt ny miljö, men också 

att överkomma den moderna människans alienation 

och återanknyta till naturen. 

Kan vi då förvänta oss att ”blågul islam” 

kommer att bli grön? Ja, säger jag, eftersom ”islam” 

förändras i de kontexter muslimer flyttar 

till, och för att ”islam” historiskt har visat sig 

vara tillräckligt flexibel för att kunna absorbera 

majoritetssamhällets värderingar. Om naturen 

är viktig för den svenska identiteten, kommer 

den med all sannolikhet också att bli det för den 

svenska muslimska identiteten. Om naturen är 

en plats där muslimer kan möta svenskar utan 

att muslimen känner sig anklagad för ”fel”

värderingar finns det än större anledning att 

uppmuntra detta möte. Parallellt med biologisk 

mångfald bör vi bejaka kulturell mångfald. För 

att tala i symboliska termer: Liksom grön är 

45 

islams färg finns det stora förhoppningar att 

blågula muslimer kommer att känna sig hemma 

i den gröna rörelsen. 6

SPÄNNANDE I SKOGEN 

Malin Almstedt, Centrum för biologisk mångfald 

Anders Ekstrand, Region Skåne 

Att föra ut information om naturen och att få 

ett ökat deltagande i naturvårdsarbetet i Sverige 

är en viktig uppgift för framtiden. Naturvården 

erhåller i dag stora anslag och om dessa ska bestå 

i framtiden måste de kunna motiveras, något 

som kräver stöd från merparten av befolkningen. 

Men hur når vi grupper som i dag i väldigt 

liten utsträckning engageras i naturvården? 

Det praktiska arbetet med skötsel av natur- 

och friluftsområden tyder på att få invandrade 

utnyttjar naturen på sin fritid. Anledningarna 

kan vara många, från brister i intresse och kunskap 

och problem med tillgänglighet till människors 

rädsla för det okända. Andra frågor som 

närmare berör individens vardag – som arbetslöshet 

och diskriminering – kanske upplevs som 

betydligt mer relevanta än naturvårdsfrågor. 

Det finns också stora skillnader i förhållandet 

till naturen mellan olika kulturer – inte minst 

beroende på olika länders natur- eller samhällsgeografiska 

förutsättningar. Människors inställ- 

47 

ning till naturen påverkas också av om de levt 

på landsbygden eller i staden, upplevt krig och 

svält eller har erfarenheter som gör att naturen 

förknippas med fara. 

Som en följd av Mångfaldskonferensen 2003 

”Kulturell mångfald möter biologisk mångfald” 

(Biodiverse, nr 4, 2001) inleddes ett samarbete 

mellan Centrum för biologisk mångfald, Region 

Skåne, Länsstyrelsen i Skåne län, Malmö 

stad samt Regionmuseet i Kristianstads län. 

Syftet var att främja insatser och projekt med 

inriktning mot integration och naturvård. Samarbetet 

har formerats i en referensgrupp, med 

arbetsnamnet Naturvårds- och integrationsarbete 

i Skåne (nois). Gruppen arbetar bland 

annat med att finna vägar för att skapa intresse 

bland alla som bor i regionen för den svenska 

naturen och för allemansrätten. 

Eftersom de unga generationerna huvudsakligen 

växer upp i urbana miljöer har Region

Skåne under en längre tid arbetat med barns 

och ungdomars vistelse i naturen. Detta arbete 

har resulterat i naturdagar för skolbarn i olika 

former men också i vandringsprojekt på Skåneleden. 

Nois har i ett försöksprojekt 

under våren 2003 låtit cirka 240 

barn från olika skolor, med hög 

respektive låg andel invandrarbarn, 

delta i vandringar. Två 

skolklasser från olika skolor och 

bostadsområden blandades och 

vandrade tillsammans. Målet var 

att barnen skulle samarbeta kring teman med anknytning 

till naturen och lära sig hur naturen kan 

nyttjas samtidigt som de lärde känna varandra. 

Barnen berättade sedan i brevform om sina 

erfarenheter från dagen på Skåneleden. Mest 

anmärkningsvärt var att framför allt invandrarbarnens 

brev i så hög grad handlar om rädsla. 

Rädslan har två dimensioner. De är rädda för 

naturen, som en ovan och lite spännande miljö, 

men också för att sociala konflikter ska uppstå i 

mötet med den andra klassen. 

Oron över att hamna i bråk är betungande. 

Flera barn skriver – många gånger en hel sida 

eller mer – om sin rädsla: 

Kvällen innan vi skulle åka till skogen var jag 

inte alls mig själv. Jag var jättenervös över att jag 

kanske skulle glömma något eller hamna i bråk 

eller något liknande Jag brukar inte hamna i bråk 

vanligtvis, men ändå kanske det skulle hända, 

tänkte jag. 

48 

Målet var att barnen skulle 

samarbeta kring teman med 

anknytning till naturen och 

lära sig hur naturen kan nyttjas 

samtidigt som de lärde 

känna varandra. 

Rädslan för naturen uttrycks ofta i form av 

bristande utrustning. Ett barn skrev ”Jag hade 

ordentligt på mig. Och en rejäl regnrock” men 

fortsatte med att konstatera att ”Jag hade fel 

skor på mig men jag orkade inte 

gå upp ända till femte våningen 

så jag bestämde mig för att vara 

försiktig”. 

Det är viktigt att framhålla 

att rädslan för naturen är mer 

en konsekvens av att växa upp i 

förortsmiljöer där det inte finns 

tillgång till närnatur än av en 

speciell kulturell bakgrund. Många barn är ovana 

att vistas i naturen, oavsett etnisk bakgrund. 

Att vara guide i ett av dessa projekt är en av de 

mest tacksamma arbetsuppgifter man kan ha. 

Guiden blir barnens hjälte och får mycket 

stor möjlighet att påverka dem. Det uppstod 

inga konflikter under vandringarna. Nödvändigheten 

av samarbete för att lösa olika uppgifter 

förde barnen samman – från att flytta vatten 

mellan spannar och bäcken med olika kärl, till 

att gå på skattjakt efter naturens spår i form av 

utlagda älg och hjorthorn. Många av dem kände 

sig utvalda eller som om de hörde ihop: 

Caroline kom fram till mig och frågade om vi 

kunde vara i samma grupp” ”Caroline och jag 

blev överlyckliga när vi fick veta att vi fick klättra 

upp i jakttornet” ”När vi åkte hem satt jag med 

Caroline i bussen. Jag fick hennes hotmail och hon 

fick min. Vi lovade varandra att vi skulle försöka 

hålla kontakten.

Även naturen kändes efter ett tag mindre 

skrämmande. Någon rapporterar om att ”När 

vi gick inne i skogen tyckte jag det såg så fint ut, 

att jag var nästan tvärsäker på att det var konstgjort” 

och ett annat barn berättar att ”Vi fick 

leka en lek där vi lärde oss att en ek inte klarar 

sig utan insekter, det var också kul” 

Försöksprojektet med barnen visar tydligt att 

naturen är en bra arena att lära sig samarbeta i. 

Förmodligen hänger det samman med att den 

är en lite främmande, lite spännande miljö. Den 

är dessutom befriad från det enorma brus av intryck 

som präglar storstadsmiljön, så att det blir 

lättare för individerna att se varandra. 

Vi är mycket nöjda med projektet både ur 

integrationssynvinkel och ur naturpedagogisk 

49 

synvinkel. Vi tror dock att det kan förbättras 

om barnen ges tillfälle att mötas flera gånger. 

Därför håller vi på att utveckla metoden till en 

trestegsmodell, där barnen i ett första steg får 

lära känna sin närnatur inom staden, i ett andra 

steg får möta den andra klassen, för att i ett 

tredje steg bussas ut i ”vildmarken”. 

Visst finns det behov av information om 

vad man kan, och enligt allemansrätten får, 

göra i naturen. Förutsättningar för friluftsliv 

är knappast optimala i storstadsförorter som 

Malmös, där det råder brist på närnatur. Som 

förvaltare av rekreationsområden och biologisk 

mångfald har vi insett att vi måste lära oss 

mer om andra kulturers syn på och förhållande 

till naturen. 6

ALLEMANSRÄTT I SJÄLEN 

Annick Sjögren 

Docent i etnologi 

I ett Europa som strävar till ett enande men 

samtidigt också till bevarande av varje lands 

karaktär har nationella symboler stort värde. 

Medan Grekland kan spela på det historiska 

arvet och England på en distansering till kontinenten 

kan allemansrätten användas till att 

symbolisera svenskheten. 

Allemansrätten är ingen lag och behöver 

inte vara det. Den är internaliserad i det kollektiva 

samvetet sedan flera hundra år. Redan som 

spädbarn tränas barnen att respektera blommor 

och insekter, hålla naturen ren och tyst, njuta av 

att sova ute och bada naket på ensliga stränder. 

Den puritanska folkvisdomen varnar för faran 

av mänskliga alster – alkohol, spel, ordkonst 

– medan samspelet mellan människan och naturen 

står höjt över alla misstankar. 

Holm-berg, Ström-bäck, Blom-dahl, Dahlqvist: 

som utlänning kan man lära sig naturens 

ordlista genom att bläddra i en svensk telefonkatalog. 

När svensken inte längre fick identi- 

51 

fiera sig som sin faders son blev det naturen han 

vände sig till för att hämta inspiration till nytt 

familjenamn. I Turkiet däremot, när Ataturk 

på 1920-talet krävde av de nya medborgarna att 

de skulle anta familjenamn, valdes namn som 

i första hand anknöt till personliga och sociala 

egenskaper såsom utseende, yrke, heder, mod, 

kamp- och krigaranda. 

”Naturen är oskyldig. Inte ens fåglarna är 

rädda”, förundrade sig en australiensisk student 

i Sverige. Trots ett hårt klimat är den svenska 

naturen vänlig. Man kan gå i skogen utan att 

riva sig på buskar eller hotas av giftiga insekter. 

Tusen små sjöar bjuder på fiske och rekreation 

och tack vare talrika vidder finns tillfäller till 

skidturer på vintern och vandringar på sommaren. 

Under 1800-talet romantiserade borgerligheten 

naturen, påpekar etnologerna Jonas Frykman 

och Orvar Löfgren i sin bok Den kultiverade 

människan. Samma trend började i Frankrike

under upplysningstiden med Rousseau som, 

intressant nog, kom från Alperna, ett landskap 

som har mycket gemensamt med Sverige. Romantiken 

och kärleken till naturen spred sig 

snabbt över hela Europa under 1800-talet. Men 

i ett land som Frankrike stannade känslan för 

naturen kvar i utkanten av vardagen och ingen 

motsvarighet till allemansrätten utvecklades. 

Svenskarna föds inte till naturälskare, de 

uppfostras att bli det. Det är ett led i ett hälsoinriktat 

uppfostringsprogram som kräver 

kontroll över såväl kroppen som den fysiska 

omgivningen. Frykman kopplar ihop 30-talets 

idéer om en sund kropp, gymnastik och vistelse 

i naturen, med förvandlingen av Sverige från ett 

fattigt land till ett modernt välfärdssamhälle. 

Enligt honom innebar det en rationalistisk ”reorganisering 

av sinnena” som ledde till en ny 

kulturell identitet. Men i förändringen kan man 

spåra band till pietismen och folkrörelserna. 

”Här fanns en färdig form för tankar att gå in i”, 

fortsätter Frykman. 

Drömmen om stugan vid sjön präglar den 

svenska folksjälen. Ordet stuga frammanar 

enkelhet och anspråkslöshet. Italienarna drömmer 

mera om eleganta villor och fransmännen 

om pampiga maison de campagne. Den svenska 

söndagsutflykten sker i skidspåret, i rad efter 

varandra, eller i skogen för att plocka svamp. 

Mera sällan träffar man en hel familj inpackad i 

en bil på väg till en restaurang – som så ofta vid 

Medelhavet. Den svenska fritiden har en starkare 

koppling till naturen och fysisk träning än 

52 

till socialt umgänge. I Norden knöts de traditionella 

berättelserna till tomtar, troll, vittror och 

skogsrån, varelser som sades härska över naturen 

och som länge skrämde resenärer och vandrare. 

I Södra Europa handlade motsvarande historier 

om onda ögat, nasare och lösdrivare, fenomen 

med direkt anknytning till människor. Mörkret 

upplevs också annorlunda. På de nordliga 

breddgraderna lär man sig att leva med mörkret 

under dagen på vintern och att på sommaren 

sova med ljuset. Söderut är man rädd för natten, 

rädd för främlingen som hotar runt hörnet, rädd 

för den mörka skogen där farliga varelser, människor 

eller djur, gömmer sig. För att inte tala 

om odetonerade bomber och granater! 

I början av 1990-talet framförde ett antal motståndare 

till Europa den fara som Öresundsbron 

representerade för den svenska naturen. ”Uppemot 

20 000 motorfordon/dygn” skulle rulla 

in i Sverige och göra det möjligt för ett myller 

av folk att ”på några timmar från kontinenten 

nå ett hägrande Sverige med allemansrätt” skrev 

en arg läsare i Dagens Nyheter (15/6 1991). Invasionen 

har uteblivit och de nordiska semesterfirarna 

fortsätter att åka söderut och sommarkolonisera 

trakter med mildare klimat. Än så länge 

har inga utländska charterbolag lagt beslag på de 

fantastiska skärgårdsöarna utanför Stockholm 

eller Västervik och etablerat billiga hotellkedjor 

för medelhavsmänniskor som vill semestra långt 

från hettan och turistinvasionen. För det kan vi 

tacka en och annan kylig vecka mitt i juli. 

Att njuta av Sverige och dess natur kräver en 

viss uppfostran. Det börjar på dagisgårdarna

med alla småttingar i galonbyxor som oberoende 

av vädret leker ute långa stunder. Senare blir 

det skid- och skridskoturer, kanotutflykter och 

vandringshelger. För att njuta av Sveriges skönhet 

måste man lita till sig själv, 

vara frisk och energisk samt ha 

lärt sig hantera naturen. Om 

man är beredd att vandra i ensamhet 

eller stå ut med segling 

i ur och skur, kan landet bjuda 

på unika upplevelser. Få sydlänningar 

har blivit uppfostrade i 

denna anda. 

I ett samtal jag hade med en tonårig syrian om 

olika sätt att tillbringa sommarlovet, berättade 

han mycket nöjd om sin semester en het sommar 

i Damaskus. Hans bästa minnen var de 

sena eftermiddagar och kvällar när han med sina 

kompisar och deras systrar spatserade fram och 

tillbaka på Stationsgatan mitt i stan. De hade 

roligt med mötande ungdomsgrupper och med 

hela spelet kring att ha – eller inte ha – flickor 

med sig och försvara de egna systrarna. De heta 

timmarna mitt på dagen var till för att halvsova 

och vänta på att staden åter skulle väckas till liv. 

Fritiden var i stan, inte ute i naturen. 

Medan ordet natur återkommer i det svenska 

vardagsspråket är det ordet landsbygd som används 

i länder som Frankrike, Italien eller Grekland. 

Och landsbygden betyder hårt och slitsamt 

arbete. Historikern Maurice Aymard i Fernand 

Braudels böcker om Medelhavet skriver att ”under 

blommorna vittrar berggrunden snabbt… 

53 

Det är inte infödda svenskar i 

sig själva som är bärare av en 

utvecklad naturkänsla. Det är 

den svenska traditionen och 

dess institutioner, allemansrätten, 

friluftsfrämjandet och 

skridskoklubben. 

Som bonde av nödvändighet men mot sin vilja 

lever medelhavsbonden som stadsinvånare”. 

Individen blir människa genom att umgås med 

andra människor, inte genom att mäta sig med 

naturkrafterna eller djurlivet. 

Drömmen för bönder är att klä 

sig i kostym och se sig omkring 

i ett myller av människor. Deras 

natur är vild och grov och behöver 

poleras och civiliseras. 

Antropologen Sydel Silverman 

skrev på 1970-talet en 

monografi, Three Bells of Civilization, 

över en liten stad 

i mellersta Italien. Allt liv i området strävar 

till att först förvärva och sedan bevara den yttersta 

egenskapen, civiltà, ett ord som inte går 

att översätta till svenska. Det uttrycker tusen år 

av strävan att utveckla ett förfinat stadsliv. Bönderna 

på landet anstränger sig att leva upp till 

stadens ideal och därmed kunna visa upp la bella 

figura (det fina ansiktet). Landsbygden finns för 

att producera, staden för att konsumera. Staden 

är människans skapelse och därför centrum för 

all civilisation. 

För medelhavsmänniskor utgör social interaktion 

omgivningens ordnande princip. Att gå 

omkring i en orientalisk bazar är förvirrande 

för den som söker arkitektonisk enkelhet. Ändå 

finns där en ordning, bara av en annan sort, välutvecklad 

men omöjlig att fånga för en utomstående 

som inte känner till det sociala nätet som 

ligger bakom. Den grekiska byn Vasilika, som 

antropologen Ernestine Friedl studerade på

1960-talet, var först bara en planlös anhopning 

av hus och gårdar för henne. Efter några månaders 

fältarbete kunde hon skönja principen: 

man bygger så att man blir sedd så lite som möjligt 

medan man själv ser så mycket som möjligt. 

I Sydeuropa är huset familjens borg vars 

funktion lika mycket är att ge skydd och gemenskap 

åt familjen som att sätta upp gränser 

mot utomstående. Gardiner skyddar från insyn, 

trädgården omges med staket och ingången 

markeras med en stängd grind. Vänner, men 

också främmande är välkomna under förutsättning 

att de accepterar det outtalade kontraktet: 

under vistelsen under familjens tak blir de 

hedersfamiljemedlemmar med alla rättigheter 

men också skyldigheter som medlemskapet 

implicerar. 

Kanske var det just på grund av journalisten 

Åsne Seierstads okunskap rörande gästfrihetens 

koder, som hon vågade skriva Bokhandlaren i 

Kabul. Samtidigt upplevde hennes värd att hon 

helt brutit mot den hederskod som möjliggjorde 

hennes vistelse i deras hem. 

54 

I Sverige är hemmet en del av en större helhet. 

Gränsmarkeringar mellan tomter suddas gärna 

ut och grinden lämnas öppen. Allemansrätten 

sätter de osynliga gränserna. Däremot är individen 

skyddad från alla former av ”intrång” inomhus 

och de få gästerna är välkomna på angivna 

tider och under ordnade former. Det är inte 

infödda svenskar i sig själva som är bärare av en 

utvecklad naturkänsla. Det är den svenska traditionen 

och dess institutioner, allemansrätten, 

friluftsfrämjandet och skridskoklubben. Även i 

en globaliserad och europeiserad värld kan dessa 

traditioner bevaras till allas glädje. Vissa fysiska 

förutsättningar krävs dock. De finns och de kommer 

att bestå. Klimatet och landskapen kommer 

inte att nämnvärt förändras. De nya svenska invånarna, 

söder- och österifrån, kommer så småningom 

att lära sig behärska naturen likaväl som 

språket. Svenskarna kan lugnt fortsätta att fara 

söderut för att dyrka solen och njuta av kafélivet 

vid Medelhavsstränder. När de kommer hem är 

den svenska naturen och allemansrätten kvar 

och välkomnar dem tillbaka. 6

SINNLIGHET I NATUREN 

Åke Daun 

Professor emeritus i etnologi 

När svenskarnas påstådda brist på religiositet 

diskuteras brukar den nordiska naturkänslan 

lyftas fram som ett motargument. Är det inte 

här fråga om ett slags andlighet? Upplevelsen av 

denna totala delaktighet borde väl kallas sakral; 

att likställa sig med trädet, mossan, skalbaggen 

och allt annat växande. Härifrån behöver fantasin 

inte färdas långt innan den läser in gudomlig 

kraft i allt levande. 

Att tänka i den riktningen är möjligt på vitt 

skilda håll i världen. Ändå kan svenskar och 

japaner – men inte fransmän – berömma sig av 

att äga en högt utvecklad naturlyrik. Naturintresset 

är mindre utbrett i Danmark än i Norge 

och Finland. Och i Sverige förbluffas åtskilliga 

immigranter över de ständigt återkommande 

naturprogrammen på tv. ”Mitt i naturen” hade i 

åratal den absolut största publiken (innan Bingo- 

Lotto startades). Mängden nya naturböcker i 

handeln varje år är exceptionell, även om de flesta 

köps som presentböcker. 

56 

I Sverige, liksom i grannländerna i öst och 

väst, kan natursinnligheten göras omedelbart 

begriplig med hänvisning till de enorma arealerna 

av icke-bebyggd och icke-uppodlad mark. 

Men fenomenet är inte så enkelt. Etnologiprofessorn 

Orvar Löfgren är därför noga med 

att skilja kulturlandskapet från ”det kulturella 

landskap vi bär innanför näthinnan”. Naturuppfattningen 

varierar kulturellt. Det gamla 

bondesamhällets kulturella landskap var främst 

ett produktionslandskap. Samtidigt tillskrevs 

naturen en ”andlighet”, men annorlunda än 

den som angår dagens svenska stadsbor på 

skogspromenad. För allmogen var skogen magiskt 

laddad av vättar, vittror, gastar, maran 

och av skogsfrun. Relationen till detta magiska 

landskap, lika oberäkneligt som vädrets makter, 

var dessutom tvetydig. 

För en annan tvetydighet står i dag den både 

löftesrika och skrämmande storstaden. I dag 

flyr många till landet för att undkomma det

”onaturliga” stadslivet. Svenskarnas bundenhet 

till naturen är visserligen sprungen ur ett agrart 

förflutet, men med Löfgrens ordval är det inte 

bondesamhället utan ”den borgerliga naturläran” 

som skapat såväl känsloruset inför landskapet 

som attraktionskraften i att 

”vara ensam med naturen”. 

Nordbornas naturkänsla är 

inte naturlig, snarare kulturlig 

– med en term hämtad från Ulf 

Hannerz. Den är inte mer naturlig än många sydländska 

stadsbors avsmak för landsbygden, för att 

inte tala om den fasaväckande tanken på att vistas 

ensam i en skog. ”Kultiverade människor håller 

till bland människor, inte bland djur”. Så kunde 

en hyllning till trottoarlivet klädas i ord. 

Varför nämns ”strövområden” i marknadsföringen 

av en invandrartät kommun som Botkyrka? 

Är det månne för att locka fler svenskar 

att bosätta sig i Fittja och Hallunda? För att 

förklara de variationer som framträder vid jämförande 

studier av naturkänslor måste vi utgå 

från såväl ekologin och samhällshistorien som 

kulturhistoriskt givna sätt att uppfatta naturen. 

Jag ska nämna tio omständigheter ägnade att 

belysa innebörden av det (på svenska) positivt 

klingande ordet ”strövområden” (ibland ”grönområden”). 

• Den svenska växtvärlden och terrängen gör 

det i allmänhet bekvämt ”att ströva” i våra 

skogsmarker. Sådana goda villkor föreligger 

således inte i skogar som är oländiga, fyllda av 

block och stora stenar, branta sluttningar, ri- 

57 

sig vegetation som kräver att vandraren hugger 

sig fram, kort sagt otillgänglig natur. Men 

vad som känns ”bekvämt” beror på förväntningarna. 

Inga skogsmarker kan konkurrera 

med en trottoar. 

• I somliga länders skogar finns 

det gott om giftiga insekter, or- 

Nordbornas naturkänsla är 

mar och rovdjur, vilka avhåller 

inte naturlig, snarare kulturlig. 

människor från att vistas där. I 

Sverige är städerna ojämförligt 

mycket farligare än skogarna. 

• På många håll i världen är skogarna mestadels 

privatägda, vilket betyder stängda för obehöriga. 

Unik är däremot den svenska allemansrätten 

som till och med ger frihet att plocka 

blommor, bär och svamp samt att campa 

utom synhåll från bebyggelse. 

• I regioner präglade av slättlandskap, som 

Danmark och Nederländerna, eller med 

höga skogbevuxna berg, som Taiwan, saknas 

motsvarigheter till de svenska skogspromenaderna, 

inklusive de många upptrampade 

skogsstigarna. 

• I länder där skogen befolkas av urbefolkningar 

eller gerillaförband utövar tanken på 

skogspromenader ingen lockelse. 

• I länder med urgammal stadskultur, som generellt 

är fallet runt Medelhavet, kontrasteras 

det ”civiliserade” stadslivet mot landsbygden 

med dess förment primitiva innanmäte. En 

sådan stadsbo ser absolut inte fram mot sommaren 

som en sommar på landet. Följaktligen 

är det inte som i Sverige ”synd om de barn 

som tvingas stanna i stan hela sommaren”.

• Utan kunskap om skogen, utan kännedom 

om namn på träd och andra växter, utan de 

associationer som den vane skogsvandraren 

ständigt får, konkreta, poetiska eller som 

återuppväckta minnen från barndomen, blir 

naturen ”tom” och ”oläslig”. Det finns länder 

som saknar naturpoesi som etablerad litterär 

genre. Där behöver man inte heller vid läsning 

av romaner (liksom Herbert Tingsten 

en gång i tiden) hoppa över naturskildringarna, 

eftersom sådana inte förekommer. 

• I en mentalt urban befolkning dras människorna 

till varandra, för att få publik, för att 

titta på varandra och känna varandras närhet. 

Det är först nu i Sverige, bland den unga generationen, 

som det växer fram ett sådant urbant 

kulturmönster, vars företrädare ställer sig förhållandevis 

likgiltiga till ”strövområdena”. I 

dessa kretsar framstår intresset för att vistas i 

naturen snarast som ett särintresse, besläktat 

med filateli och transcendental meditation. 

• Det svenska talesättet ”Det finns inget dåligt 

väder, bara dåliga kläder” exemplifierar lösningen 

att göra en dygd av nödvändigheten. 

”Medge att det är spännande med ett ösregn i 

skogen” är på svenska språket en fullt begriplig 

utsaga. Människor i de nordiska länderna, 

vilka växer upp med mycket ruskväder, motiveras 

att se sig som klimatets bundsförvant, 

58 

inte som dess slav – även om inte många av 

dem den första vårdagen lyckas dölja var de 

har sina djupaste sympatier. 

• Den enorma mängden fritidshus i Sverige är 

både en orsak till och en följd av svenskars naturintresse 

och känsloband till ”landet”. Den 

sent växande stadsbefolkningen efter kriget 

var inflyttad från landsbygden och småsamhällen, 

där föräldrar och nära släktingar ännu 

bodde kvar, ”med skogen inpå husknuten”. 

De återkommande besöken i hemtrakterna 

blev en del av livsstilen, något som i dag 

tenderar att bli allt mer generationsskiljande. 

På weekenden stannar ungdomarna i stan, 

medan föräldrarna åker till landet. 

Svenskarnas natursinnlighet har alltså flera 

förklaringar. De viktigaste är att Sverige urbaniserades 

så historiskt sent, att hela landet egentligen 

är ett enda stort naturområde med små 

fläckar av mänsklig bebyggelse och att skogarna 

och dessas bofasta populationer nästan bara består 

av snälla och skygga individer. Bondesamhällets 

naturmystik lever vidare som idylliserad 

folklore i lycklig förening med sentida svenskars 

privatreligiösa naturidentifikation och med deras 

upprepade flyktförsök från det civiliserade 

stadsliv som de ännu inte riktigt tagit till sitt 

hjärta. 6

NATUREN SOM MÖTESPLATS 

Inger Pedersen, mångkulturkonsulent/etnolog 

Aila Peterson, intendent/humanekolog, Malmö museer 

Tillgång till natur för hälsa, rekreation och välbefinnande 

är en demokratisk rättighet. I Skåne, 

liksom i många andra delar av Sverige, minskar 

den mark som allemansrätten tillåter oss att 

vistas i. Det sker till exempel genom vägbyggen, 

ökad bebyggelse och uppodling av mark. I detta 

sammanhang och mot bakgrund av att fler och 

fler bor i städer kommer den tätortsnära naturen 

att spela en allt viktigare roll. 

I många av de nya lokala ”grönplanerna” och 

miljöprogrammen lyfts värdet av stadens natur 

fram. Hur får gemene man del av informationen 

om detta och hur kan man skapa ett engagemang 

för den natur som man bor i? Många 

naturvårdare och planerare har en gedigen kunskap, 

som tyvärr inte kommer alla till del i den 

utsträckning som man kan önska. Det kan gälla 

sophantering, luftkvalité, källsortering, resursförbrukning, 

framtida naturvård, stadsplanering 

och kunskap om djur- och växtliv i staden. 

Men är folk egentligen intresserade? Här tycks 

60 

finnas ett glapp ut till medborgaren; det räcker 

inte enbart med information i form av broschyrer 

för att nå ut. 

I Malmö är en tredjedel av invånarna av ett 

annat etniskt ursprung än svenskt. Här finns 

stora grupper av människor som planerare, naturvårdare, 

beslutsfattare och informatörer inte 

för tillräcklig dialog med. Man vet inte vad de 

tycker eller vilka erfarenheter och kunskaper de 

har när det gäller natur- och miljöfrågor. 

Vi som författat denna artikel arbetar på museum. 

Hur ska ett museum fungera i ett samhälle 

där en stor del av befolkningen inte delar det 

traditionellt svenska kulturarvet? I kulturarvsbegreppet 

ryms också människans kunskap om 

naturen. Begreppet ”det gröna folkhemmet” 

tycks vara något svenskt. ”Kärleken till naturen 

är djupt rotad hos vårt folk” skriver till exempel 

Gustav Sundbärg i Det svenska folklynnet (1911). 

Men uttrycket ”vårt folk” har i dag en långt mer

komplicerad och innehållsrik innebörd. Hur ser 

de många olika nya grupperna av svenskar på 

naturen? Vad är och vad betyder natur för dem? 

Hur använder och vill man an- 

vända den? 

Människans sätt att se på 

naturen spelar en viktig roll för 

hur den nyttjas. Det finns dock 

relativt lite material som berättar 

om den enskilda människans 

natursyn, historiskt och i 

dag. Detta gäller inte minst de olika synsätt som 

nya svenskar har med sig från sina hemländer 

och kulturer. 

Malmö Museers verksamhetsidé bygger på 

tvärvetenskapligt arbete med folkbildande frågor 

och viljan att på ett öppet och engagerat sätt 

skapa mötesplatser. Vi såg det därför som angeläget 

att initiera en samtidsdokumentation som 

fokuserade på temat natursyn. Vi ville också se 

på vilka sätt naturen är och skulle kunna vara 

en mötesplats för olika grupper av människor 

i samhället. Detta var upprinnelsen till dokumentationsprojektet 

Naturen som mötesplats 

som genomfördes år 2002. 

Till projektet bjöd vi in kvinnor från Rosengård, 

ett miljonprogramsområde i Malmö med 

hög andel boende med invandrarbakgrund. Vi 

ville lyfta fram kvinnors erfarenheter och kunskaper 

och därigenom motverka att män får ett 

tolkningsföreträde i frågor som tar upp samhällsproblem, 

politik och förslag till lösningar av 

problem. Via föreningar, andra kvinnonätverk, 

61 

Hur ska ett museum 

fungera i ett samhälle där 

en stor del av befolkningen 

inte delar det traditionellt 

svenska kulturarvet? 

Komvux och abf deltog cirka hundra kvinnor 

och några män. De kom ursprungligen från 

bland annat Iran, Irak, Afghanistan, Kosovo och 

Libanon. 

I projektet ville vi integrera 

olika ämnesområden och därför 

ingick etnologer, humanekologer, 

fotografer, en biolog och 

en ekolog. Genom att använda 

oss av idéer från olika kompetenser 

och ämnen samlade vi 

frågor och samtalspunkter som utgick från såväl 

ekologi som etnologi. Vi ville se om naturen, 

med dialogen och upplevelsen i centrum, kunde 

inspirera till kunskaps- och erfarenhetsutbyte 

mellan projektgruppen och deltagarna. Därför 

åkte vi på exkursioner till platser som skulle 

överraska, väcka nya frågor och visa på de kontraster 

som finns i kulturlandskapet. Med oss 

fanns exkursionsledarna som mer hade som 

uppgift att vara samtalsledare än ”guider.” 

För att skapa goda förutsättningar för dialog 

och samtal var det viktigt att bjuda in deltagarna 

att själva dokumentera med hjälp av engångskameror 

och egna deltagarobservationer. Under 

dokumentationsarbetet använde vi oss även av 

traditionella etnologiska metoder, såsom intervjuer 

och fotografering utförda av museets 

personal. Före och efter samtliga exkursioner 

genomfördes workshops med samtal och bearbetning 

av material. 

En hundra år gammal anlagd park, bestående 

av våtmark, skog och äng, med avsikt att ge en 

känsla av vild natur var första målet för exkur-

sionerna. Den skapades för att ge de boende i 

staden en plats för rekreation men används i dag 

som en naturpedagogisk park för att öka förståelsen 

för natur. Fokus i samtalen var dock inte 

den fysiska naturen i sig, utan vår upplevelse av 

den. Vilka tankar väckte parken? Kan en naturhärmande 

park vara natur? Besöker kvinnorna 

själva parker? Ser man det som en plats för rekreation? 

Vad är en naturupplevelse? 

Jag kan säga att när jag första gången åkte till 

Europa blev jag väldigt förvånad att se gräs, eller 

små blommor mellan stenar på trottoar eller gågator. 

Va? Det är ovanligt för oss. Vi har det torrt. 

Man måste vattna väldigt mycket för att få en fin 

gård. Så när man kommer hit och gräset finns året 

runt och det är grönt och fint. Man tror inte på 

det. Sen går man runt lite utanför stan, då är det 

bara skogar och skogar. Det är jättefin upplevelse. 

Fortfarande. (Kvinna från Irak) 

Under samtalen i parken kunde vi enas om att 

på samma sätt som synen på naturen är föränderlig 

över tid är landskapssynen föränderlig 

i rum. Faktorer som produktionssystem, samhällsstruktur 

och inte minst skillnader i klimat 

formar vår upplevelse och uppfattning av naturen. 

Vi var dock överens om att vi alla har en 

relation till naturen som omger oss, oavsett var 

vi befinner oss. Parken väckte många tankar och 

även svåra minnen från det egna landet. 

Vi har en annan bakgrund. Vi har också en känsla 

för naturen. Saddam skövlade dadelträden som 

62 

låg vid byn för att få fri sikt. Det kommer ta mycket 

lång tid för dem att växa upp igen. Han skövlade 

naturen. Han använde kemisk krigföring. Vattnet 

förgiftades, frukten gick inte att äta. När vi tänker 

på naturen blir vi också ledsna.(Kvinna från 

Irak) 

En vanligt förekommande uppfattning om 

svenskars förhållande till naturen är att de vill 

uppleva den i ensamhet och i tystnad. Ganska 

snart blev detta föremål för diskussion. 

Sverige, ni är få människor och mycket natur. Ni 

är väldigt organiserade i livet. Ni har nöjen till 

exempel. Man går på disko eller fest eller vad är 

det. Och sen har man tid till naturen och att va 

tyst. Hos oss är det inte så. Vi har sociala livet, som 

tar alltså nästan mesta tiden. Att vi umgås med 

varandra hela tiden. Vi är också som ni ibland. 

Men det är när man är ensam. Eller bara två. 

Man lyssnar. Man kan till och med skriva poesi 

om det. Om man är trött pratar man även till trädet, 

eller till fåglarna. Men när vi är i grupp, då 

är det socialt liv. Man sjunger och skrattar. Därför 

att Gud har skapat naturen. Så det är lite olika. 

(Kvinna från Libanon) 

I Beijers park blev det diskussioner kring naturupplevelser 

både i Sverige och i kvinnornas ursprungsländer. 

Vi i projektgruppen fick dock en 

för oss oväntad upplevelse när kvinnorna avslutade 

exkursionen med spontan dans och sång. 

Norra hamnen i Malmö är ett industrilandskap, 

präglat av intensiv exploatering och höga

halter av tungmetaller i marken. Denna i dag 

karga miljö är inte vad man förknippar med en 

naturexkursion av traditionellt slag. Gruppen 

av kvinnor från Rosengård undrade: ”Vad gör 

vi här? Vad har det här med naturen att göra? 

Det är ingen natur här”. Det var just den reaktionen 

som initierade ett samtal om natur och 

kultur. Vad är egentligen natur? Var går gränsen 

mellan natur och kultur? Just i Norra hamnen 

konkretiserades dessa begrepp liksom människans 

miljöpåverkan. 

Att också Norra hamnen är natur blev en 

insikt när en av deltagarna upptäckte en tomatplanta. 

Detta väckte spontant en naturkänsla 

uttryckt i följande repliker: 

Tamata! Mitt i industriområdet, buskar och tomater! 

Hur kan den växa här, mitt i det torra? 

Precis i det smutsiga området kan Gud skapa ett 

liv… Vi har ett uttryck, vi säger Supahanem, det 

betyder att man beundrar skapandet. (Kvinna 

från Irak) 

Malmös kommunekolog berättade om planerna 

att skapa ett för fåglar skyddat område i hamnen. 

I hamnen häckar många fågelarter, också 

sällsynta, som har flyttat dit då de blev undanträngda 

när man byggde bostadsområdet Bo01. 

Exkursionen visade alltså exempel på förnyelsekraft, 

en aha-upplevelse just i denna miljö. Den 

initierade diskussion och samtal om naturvård, 

naturens värde, miljöförstörelse och miljöförändringar. 

Att vistas i naturen handlar inte bara 

om exempelvis rekreation, fiske och fågelskåd- 

63 

ning på etablerade platser. Det handlar även om 

att ifrågasätta värderingar, vända upp och ner på 

begrepp och skapa nya infallsvinklar. 

För att få insikt i värdet av naturen och naturvården 

i dag och i framtiden behövs att man 

befinner sig ute på plats. Miljömedvetenhet får 

man inte enbart genom broschyrer och skyltar 

utan genom möten mellan människor och natur. 

Det viktiga kanske inte är att kunna namnge 

växter och djur. Det är känslan för det levande 

som skapar upplevelsen. Som en av kvinnorna 

sade efter exkursionsdagen: ”Det är bra att se 

olika områden. Inte bara fina områden. Man 

behöver se vad som verkligen har hänt.” 

Kulturens Östarp är ett friluftsmuseum med 

tillhörande marker fyra mil utanför Malmö. 

Där bedriver man jordbruk enligt metoder från 

1830- respektive 1930-talet. På Östarp arbetar 

forskare och studenter från humanekologiska 

avdelningen på Lunds universitet med att återskapa 

gångna tiders jordbruk. Man söker en 

glömd kunskap som antas kunna vara till nytta 

för dagens odlare. Odlingarna utvärderas och 

jämförs med dagens jordbruk när det gäller 

exempelvis effektivitet, miljöhänsyn och uthållighet. 

Besöket väckte kvinnornas frågor och igenkännande. 

Granskande frågor om storskalighet, 

småskalighet, energi och om odling med eller 

utan konstgödsel överröstade stundtals våra exkursionsvärdar 

och tolkar: ”Som ni odlar här är 

väldigt nära vårt sätt att arbeta i de länder som 

vi kommer ifrån. Vi har vana. Jag vet att första 

året är jorden stark. Vi tar gödsel från djuren

och växterna. Ah! Titta löven, mycket mullrik 

jord blir det.” 

Många av kvinnorna ville dela med sig av sina 

erfarenheter, alltifrån växtföljd till att praktiskt 

kunna plocka en gås. Besöket lämnade också 

många frågor. Några undrade om det fanns 

invandrare i referensgrupper knutna till Östarp. 

Svaret är nej, och det gav tankeställare om hur 

vårt samhälle bättre skulle kunna ta till vara och 

berikas av ”nya” svenskars erfarenheter. Malmö 

Museer vill därför fortsätta med nya projekt 

som dokumenterar olika medborgares natursyn, 

erfarenheter och möten med naturen, lokalt och 

i vidare sammanhang. 

Hos flera av kvinnorna fanns ett intresse för 

nytto- och medicinalväxter. Under exkursionerna 

hittade vi flera växter som det visade sig att 

kvinnorna importerade från sina hemländer. Vi 

resonerade om olika användningsområden samt 

vad de har för namn på olika språk. Några exempel: 

Zohorat är en blandning av olika blommor 

som kamomill och rosor, bra mot hosta, förkylning 

och luftrörskatarr. Torkad zatar, timjan, 

verkar mot hosta, ont i magen och influensa 

men kan även användas färsk till matlagning. 

Den kan då blandas med yoghurt, oliver och 

olivolja. Babuneg/kamomill är bra mot huvudvärk, 

trötthet och har en lugnande verkan. Denna 

folkliga kunskap studeras i etnobiologin, det 

tvärvetenskapliga forskningsfält som omfattar 

hur människan traditionellt har använt växter 

och djur. Det handlar till exempel om kulturella 

ekologiska kunskaper och föreställningar om 

64 

växter och djur samt hur de har tagit sig uttryck 

i sedvänjor. 

Under arbetet med dokumentationsprojektet 

bestämdes det tidigt att resultatet skulle synliggöras 

i en utställning. Vi anser att det är viktigt 

att nå ut till andra än de direkt inblandade och 

att det är angeläget att synliggöra de människor 

som deltar i arbetet. Utställningen presenterade 

i bild och text de olika exkursionerna samt vilka 

samtal och resonemang som förts på respektive 

plats. Dessutom ingick så kallade tankeböcker 

som var fyllda med kvinnornas egna bilder, 

pressade växter och nedskrivna tankar om och 

kring natur. Ett speciellt tema kring nytto- och 

medicinalväxter åskådliggjordes genom burkar 

med kryddor, där besökaren kunde känna och 

lukta på de olika sorterna och dessutom få kunskap 

om användningsområden. 

Kan landsbygden, eller naturen, bli en mötesplats 

för nya svenskar och för dem som redan 

bor där? Kan det bli en utgångspunkt för förnyelse 

och alternativ i vår integrationspolitik? 

Hur ger vi plats för de erfarenheter, kunskaper 

och synpunkter som finns inom dessa grupper? 

Projektet Naturen som mötesplats var ett första 

steg i att få in dokumentationsmaterial kring 

natursyn och naturfrågor från grupper med 

annan etnisk bakgrund än den traditionellt 

svenska. 

Man kan fråga sig om det är museets uppgift 

att arbeta med dessa frågor. Det handlar om 

museets roll i samtiden. Dokumentation av 

dagens samhälle är historieskrivning samtidigt

som museer närmar sig och fokuserar på nya 

frågor och sammanhang. Naturdokumentation 

är i dag inte enbart naturvetenskaplig utan 

även i hög grad humanistisk. Det handlar om 

människans förhållande till naturen och vårt 

beroende av den. Genom en dialog mellan människor 

ökar vi förhoppningsvis också förståelsen 

för natur- och miljöfrågor. Detta är ett sammanhang 

där museet som folkbildande institution 

aktivt kan delta i samtidsfrågor som berör både 

integration och miljö. 

65 

Naturen och ekologin kan vara utgångspunkt 

för möten och gemensamma samtal där till 

exempel muslimska kvinnor inte bara betraktas 

som slöjbärare. Inom islam finns ett ekoteologiskt 

tänkande med många paralleller i den 

svenska miljörörelsen. Genom att utgå från det 

gemensamma klarlägger man också skillnader 

på en väg som leder till samverkan och gemensamt 

givande och tagande. 6

SVENSK IDYLL PÅ TYSKA 

Dieter K. Müller 

Docent vid kulturgeografiska institutionen, Umeå universitet 

Studier av invandrares syn på och användning 

av den svenska naturen är sällsynta. Fokus 

i forskningen har legat på integration respektive 

segregation på bostads- och arbetsmarknad. Fritiden 

har ofta lämnats utanför trots att det kan 

anas att även fritidsaktiviteter är en väg in i det 

svenska samhället. Idrott och musik erbjuder 

tydliga exempel på områden där invandrare spelar 

en viktig roll och där möten mellan svenskar 

och invandrare är vanliga. Det är däremot oklart 

om friluftslivet kan utgöra en integrationsmöjlighet. 

Den invandrade befolkningen är dock långt 

ifrån homogen. I synnerhet den europeiska integrationen 

har lett till att antalet personer med 

eu-pass har ökat. Antalet tyskar har efter en 

nedgång under 1980-talet återigen ökat sedan 

mitten av 1990-talet. Utvecklingen beror dels 

på de nya möjligheter som den europeiska integrationen 

innebär, men också på nya konsumtionsmönster 

som har utvecklats parallellt med 

67 

näringslivets omvandling och internationalisering 

(Williams & Hall 2002). Detta innebär 

att tyskar i ökad omfattning kan ta anställning i 

Sverige eller också tillbringa sin fritid i Sverige, 

exempelvis i ett eget fritidshus. 

Det är alltså inte bara den tyska invandringen 

till Sverige som har ökat, utan också de tillfälliga 

vistelserna som delvis har blivit så pass omfattande 

och långa att vissa inblandade personer 

har blivit ”illegala” invandrare i Sverige (Müller 

1999). Men, hur ser tyskarna på och hur använder 

de den svenska naturen? Artikeln baseras 

huvudsakligen på studier av tyska fritidshusägare 

i Sverige som genomfördes under 1997 och 

som presenterades bland annat i avhandlingen 

German Second Home Owners in the Swedish Countryside 

(Müller 1999). 

Ett dominerande inslag i tyskars Sverigebilder 

kan kopplas till naturen. Skogar, sjöar, älgar 

med mera har nämnts som typiskt svenska 

i flera av 1990-talets marknadsundersökningar

(Müller 1999). Även midnattssol och norrsken 

associeras med Sverige och i synnerhet ”Europas 

sista vildmark” som förmodas finnas i norra 

Sverige. Det är därför också föga överraskande 

att norra Sveriges fjällvärld 

utgör en viktig destination för 

tysk turism. 

Majoriteten av de tyska besökarna 

respektive invandrarna 

finns dock i södra Sverige och 

där i synnerhet i Småland. I 

kommuner som Nybro, Uppvidinge och Emmaboda 

nådde inte bara antalet fritidshusköp 

höga tal under 1990-talet. Det registrerades 

också ett ökande antal tyska invandrare. En 

bakgrund till denna preferens kan sökas i tyskarnas 

mycket stora begeistring för Astrid Lindgren 

och hennes verk. I synnerhet de populära 

filmerna om Emil har präglat och konkretiserat 

tyskars Sverigebild. Denna insikt finns också i 

den svenska turismindustrin som till exempel 

år 1995 marknadsförde Sverige på följande sätt 

i Tyskland (Next Stop Swedens katalog, författarens 

översättning): 

Oändliga skogar, där man då och då kan se älgar, 

stilla sjöar, skärgård längs kusten och däremellan 

ensliga stugor med vita knutar – det förknippar 

många besökare med Sverige. Därtill byar som 

Bullerby, där barn hela året runt kan göra eller 

låta bli vad de vill. Detta Sverige finns än i dag. 

Ni behöver bara komma till Småland. När Ni 

tillbringar semestern i en röd-vit stuga, kommer 

Ni att känna Er som i en bok av Astrid Lindgren. 

68 

Den dominerande Sverigebilden i Tyskland 

avser därför den småländska landsbygden. 

Denna är givetvis ett gammalt kulturlandskap. 

Rikedomen på skogar och sjöar innebär dock 

att området i tyskars ögon ändå 

framstår som mycket naturligt 

I synnerhet de populära 

och oförstört. 

filmerna om Emil har präglat 

Tyskars föreställning av 

och konkretiserat tyskars 

Sverige manifesteras också i 

Sverigebild. 

talrika fritidshusköp, i synnerhet 

skedde många köp i slutet 

av 1990-talet. De svenska medierna följde 

skeptiskt utvecklingen. Farhågor att tyskarnas 

efterfrågan skulle tränga undan svenska hushåll 

från landsbygden blandades med rädslan att de 

tyska fritidshusköparna skulle konkurrera ut 

svenskarna från deras populära sommarnöjen. 

De begränsningar som inrättades för att hålla 

tyskarna borta från populära områden som 

Öland och andra kustområden visade sig dock 

vara helt överflödiga och de avvecklades därför 

snart. Tyskarna var nämligen inte intresserade 

av kust och hav. I stället efterfrågade de ensliga 

torp i skogsmiljöer, där närmaste grannen helst 

inte fanns inom synhåll. Hushåll som redan i 

samband med köpet planerade för en mer permanent 

framtid i Sverige valde däremot hus i 

små idylliska byar. Strandtomter var populära 

men inte alls nödvändiga för förvärven. Närhet 

till vatten ansågs som fullt tillräcklig. 

Fritidshusägarna var en mycket blandad 

grupp. Hushåll ur alla åldersgrupper, med och 

utan barn, förvärvade fastigheter i Sverige. Det 

gemensamma för fritidshusägarna var dock att

de hade romantiska föreställningar om svenska 

folkhemmet och den lantliga idyllen. Vissa köpte 

fritidshus med planen att senare flytta för gott till 

Sverige, andra hade medvetet förvärvat huset för 

fritidsändamål. Flera av de inter- 

vjuade bekände att de hade blivit 

så tagna av Sverige och dess natur 

att de köpte huset spontant 

den första dagen som de någonsin 

hade varit i Sverige. 

I intervjuer med fritidshusägarna 

blev det tydligt att tyskarnas 

föreställning om landsbygdsidyll 

också innefattade 

betande djur, en levande landsbygd 

med lanthandel och god 

grannsämja. Här upplevde dock 

en del tyskar en besvikelse. De mötte en modern 

landsbygd där befolkningen inte längre försörjde 

sig som skogsarbetare och bönder. I stället jobbade 

de i näraliggande kommuncentra och återvände 

först på kvällen till den annars övergivna 

landsbygden. Tyskarna upplevde därför sällan de 

efterlängtade mötena med den genuina svenska 

befolkningen som de i intervjuerna framhöll 

som en huvudattraktion i Sverige. 

Livet i fritidshusen präglades inte av några 

stora och dramatiska aktiviteter. De flesta fritidshusägarna 

stannade i närområdet under 

hela vistelsen. Tiden användes i första hand för 

avkoppling, trädgårds- och hushållsarbete. Cykelturer 

till närmsta lanthandel kombinerades 

med bad i skogssjöar och långa promenader med 

svamp- och bärplockning i skogen. 

69 

I Sverige finns en föreställning 

om att allemansrätten är en 

unik svensk företeelse. Tyskar 

är dock vana vid denna sedvanerätt, 

som i liknande form 

också existerar i Tyskland. 

Där utgörs begränsningen 

av tillgången på områden som 

faktiskt gör det möjligt att 

utöva den. 

En ägare svarade på frågan vad som utgjorde 

platsens attraktivitet med en berättelse. Han beskrev 

hur han på kvällarna bara satt utanför sitt 

hus och tittade på skogsgläntan. Där kunde han 

se fåglar, rådjur och älgar – vad 

mer kunde han begära? Han 

hade dessutom bestämt sig för 

att den upplevelsen skulle han 

snart unna sig varenda dag, efter 

att han vid pensioneringen 

flyttat permanent till Sverige. 

Älgen utgör i Tyskland en speciell 

symbol för Sverige. Det är 

inte klart varför djuret har fått 

denna betydelse, men mötet 

med skogens konung ingår uppenbarligen 

i bilden av en lyckad semesterresa 

till Sverige. Detsamma kan sägas om inköpet av 

ett älgklistermärke för bilen som sedermera får 

manifestera ägarens Sverigeerfarenheter. En intervjuperson 

beklagade sitt olycksöde i relation 

till älgarna. Han kände sig väl integrerad i den 

lilla byn där han hade sitt fritidshus. Det visades 

sig i att han blev inbjuden att delta i älgjakten, 

vilket givetvis var en stor ära. Han hade dock 

stora samvetskval. Han kände så mycket för 

älgarna att han de följande åren passade på att 

undvika Sverige under älgjaktstiden. 

I Sverige finns en föreställning om att allemansrätten 

är en unik svensk företeelse som i 

stort är okänd utomlands. Tyskar är dock vana 

vid denna sedvanerätt, som i liknande form 

också existerar i Tyskland. Där utgörs begräns-

ningen av tillgången på områden som faktiskt 

gör det möjligt att utöva den. Ändå påpekades i 

intervjuerna att allemansrätten är en viktig förutsättning 

för Sveriges attraktionskraft. Rätten 

att vistas i naturen upplevs som självklar, men 

förvisso också som nödvändig. 

Fokus för tyskarna ligger på skogsmiljön. Fritidshusägarna 

i Småland har valt täta skogar och 

i en uthyrningsannons i början av 1990-talet 

kunde det till och med lovas att huset erbjöd fin 

utsikt över skogen (Müller 1995). Detta intresse 

för skogen bekräftas också från studier i norra 

Sverige, där tyska turister i motsats till svenskar 

huvudsakligen rör sig i skogslandet och sällan 

väljer kalfjället för sina vandringar (Lundberg 

& Fredman 2001). De passar också gärna på att 

paddla kanot vilket kan betecknas som en annan 

typiskt ”tysk” turistaktivitet i Sverige. 

70 

Livsstil och miljö utpekas i dag i allt större 

utsträckning som flyttmotiv (Williams & Hall 

2002). Denna så kallade ”amenity migration” 

omfattar också den tyska mobiliteten till 

Sverige. Fritidshusförvärven utgör då i många 

fall ett första steg som så småningom leder till 

en permanent flyttning till landet. Att tillgången 

till den svenska naturen spelar en viktig roll står 

utom allt tvivel. Även om majoriteten rör sig 

mot de stora metropolerna lockar även landsbygdskommuner, 

i synnerhet i södra Sverige, de 

tyska invandrarna. Det är mer överraskande att 

även inlandskommuner i norra Sverige då och 

då lockar invandrare från Tyskland som söker 

ett liv i en stressfri och naturlig miljö. Huruvida 

de verkligen hittar det de längtar efter får framtiden 

visa. 6

NATURENS VÄL GÅR FÖRE RÄTT 

Lars Ericsson 

Docent vid enheten för rättssociologi, Lunds universitet 

I sin bok Populärmusik från Vittula beskriver 

Mikael Niemi hur hela byn en söndag gick man 

ur huse för att gå till kyrkan, något som var en 

mycket sällsynt företeelse. Denna söndag var 

dock speciell. Det skulle komma en ”neger” 

på besök och alla ville beskåda en livs levande 

sådan. Själv tillhörande samma generation som 

Niemi har jag varit med om precis samma sak. 

Jag har också i min barndom gått till söndagsskolan 

för att titta på en ”neger”. Den enda ”neger” 

vi tidigare sett var den i porslin som satt 

på kollektbössan och som bugade varje gång vi 

stoppade i vår tjugofemöring. 

Femtio år har inte bara medfört att det inte 

längre finns några tjugofemöringar, utan också 

att benämningen ”neger” är utbytt mot ”färgad” 

eller ”svart”. Vi lever i globaliseringens 

tidsålder och umgås dagligen med människor av 

olika härkomst – hudfärg är inte längre någon 

sensation. Det mångkulturella samhället hyllas 

numera och det ställer stora krav på alla inblan- 

72 

dade vad gäller tolerans, nyfikenhet och öppenhet. 

Anekdoten med ”negern” var inte för inte: 

hur rensa ut femtio år av det som vi kan kalla för 

”taget för givet”? Det som vi alla, oavsett var vi 

växt upp, tar för givet hjälper oss att orientera 

oss i tillvaron, det är vardagslivets smörjmedel. 

Dessvärre är det också bränslet för våra vardagliga 

fördomar. 

Oftast betraktar vi i västerlandet äganderätten 

som något självklart. Men det är ett klurigt 

begrepp på många sätt. Det visade sig till exempel 

under det kalla kriget att äganderätten inte 

betraktades som självklar i alla kulturer – företrädare 

för väst, med usa i spetsen, hävdade, 

mot dåvarande Sovjetunionens intressen, att 

den skulle skrivas in bland de mänskliga rätttigheterna. 

Karl Renner, en av rättssociologins 

klassiker, visade redan på 1920-talet att äganderätten 

ändrat karaktär genom olika tider. 

Från att ha varit en förutsättning för överlevnad

hade den förändrats till att bli ett maktmedel. 

Om familjen under bondesamhället inte fick ha 

sin ko i fred hotades hela dess existens. I början 

på 1900-talet var det, åtminstone för Renner, 

uppenbart att äganderätten till fabriken var en 

grund för ägaren att ha makt över andra människor. 

Äganderätten är också på andra sätt kulturellt 

betingad. När kolonialmakten England försökte 

införa sin markrätt i Indien ledde detta till katastrofala 

följder. Det hade helt enkelt aldrig hade 

varit klart vem som ägde vilken mark. Många 

insåg att det handlade om att så snabbt som 

möjligt roffa åt sig jord om man skulle överleva. 

Följden blev att alla stämde alla och att den brittiska 

kolonialmaktens domstolsväsende blev 

helt överlastat av stämningar. 

I dag är äganderätten än mer komplicerad. 

Det populära begreppet ”globalisering” innebär 

inte bara att människor flyttar på sig, det gör 

även ägandet. Kapitalet har blivit hemlöst, det 

finns inte längre någon koppling mellan ägaren 

och hemvisten, vilket innebär att det inte heller 

finns samma motivation för att ta ansvar. Olika 

former av leasing gör det ointressant att äga vissa 

typer av produkter, exempelvis elektroniska 

apparater som snabbt blir föråldrade. Samtidigt 

har ägandet kopplats än tydligare till status och 

livsstil: vilket bilmärke man kör, hur man klär 

sig eller vilket klockmärke man bär runt armen. 

Det talar om för andra vem man är och vilken 

position man har i samhället. Livsstilar och 

subkulturer marknadsförs och säljs till hugade 

spekulanter. 

73 

Här måste inskjutas att begreppet ”kultur” 

ställer till stora problem. Någon definition 

på begreppet vågar jag mig inte på. Begreppet 

används slarvigt och så måste det kanske 

vara? Det finns ju ingen ”svensk kultur” och 

ingen ”invandrarkultur”. När jag talar med 

mina tonårsbarn inser jag snabbt att jag lever 

i ett mångkulturellt hus. Det synes handla om 

gränsdragningar som kan göras om och om igen 

och frågan är om begreppet då inte blir tämligen 

meningslöst eller snarare akademiskt? 

Vad har då allt detta med migration och integration 

att göra? Faktiskt ganska mycket och 

på flera nivåer. Om vi börjar på det mest basala 

planet, det vill säga det personliga, så signalerar 

man genom sitt sätt att konsumera vilken del av 

samhället man tillhör. Det är inte omöjligt att 

analysera uppkomsten av alla exotiska matvaruaffärer 

i termer av en protest mot assimilation i 

det svenska samhället. Samtidigt kan vi se dem 

som ett uttryck för det mångkulturella samhället 

hos en bredare befolkning: även om köttbullar 

är gott, kan det vara kul att prova något annat. 

Varat har kopplats allt hårdare till varan. 

När det gäller fast egendom, det vill säga 

mark och byggnader på denna, har motståndet 

mot utländskt ägande varit segt och hårdnackat 

i Sverige. På något sätt har det naglat sig fast i 

det politiska medvetandet att svensk mark ska 

ägas av svenskar och inga andra. Det har fram 

till 1992 funnits lagliga restriktioner för utlänningar 

vid köp av fast egendom. Fram till dess 

måste förvärvstillstånd sökas om köparen inte 

var svensk medborgare. För invandrare med

permanent uppehållstillstånd var proceduren 

och beslutet snarast en formalitet, medan det 

för personer bosatta utanför Sverige, exempelvis 

tyskar som sökte sommarbostad, var hårdare 

villkorat. Att det inte längre är 

möjligt att hävda ett samband 

mellan medborgarskap och 

ägande hänger starkt samman 

med den snabba förändringen 

av eg till eu, vilken medfört 

att nationalstaten mer eller 

mindre spelat ut sin roll. Dock 

ska påpekas att det fortfarande gäller vissa lagar 

som kan användas begränsande, men då oavsett 

nationalitet. Det finns exempelvis regler för förvärv 

av jordbruksfastigheter. 

Benägenheten att vilja erkänna ”främlingar” 

egendomsrättigheter, eller som lagen uttryckt 

det: ”utlännings, rätt att äga fast egendom” har 

alltså tagit sig olika uttryck. I de södra delarna 

av Sverige har diskussionen främst rört fritidshus. 

Argumenten har varit att köpstarka tyskar 

och danskar kommer och köper upp alla sommartorp. 

Det skulle innebära att den bofasta 

befolkningen, på platsen eller som sommargäster 

från städerna, inte längre skulle ha några 

ekonomiska möjligheter att konkurrera. Nu när 

sådana restriktioner upphört har det visat sig att 

de argumenten saknat grund, vilket antingen 

beror på att man överskattade ”faran” eller på 

att det utvecklats mängder av knep att kringgå 

de lagliga hindren för sådan verksamhet. 

Invändningarna har generellt varit rent principiella: 

svensk jord ska inte säljas ut. Om detta 

74 

Fattiga invandrare och fattiga 

svensk-svenskar har samma 

rätt att titta på när de rika 

ger sig iväg till sina sommarnöjen. 

har det skämtats ganska friskt, jag tror till och 

med att det ingått i någon komisk film att spannar 

med svensk jord smugglats ut ur landet till 

hugade spekulanter – det vill säga en handfast 

utförsäljning av den svenska 

jorden. Själv är jag tveksam till 

avsättningsmöjligheterna. 

Ett återinförande av begränsningar 

för utländska förvärv av 

fritidsfastigheter diskuteras 

fortfarande i den svenska riksdagen. 

Detta trots att eg-domstolen 

inte kan godta sådana begränsningar och 

förslagen också har avvisats på den grunden. De 

svenska farhågorna är dock inte unika, sådana 

regler diskuteras också i andra länder. Det är 

inte ett enkelt problem som bara kan avvisas – 

frågan ingår i en diskussion om att hela landsdelar 

kan riskera förvandlas till sommarnöjen för 

kapitalstarka individer, vare sig dessa är etniska 

svenskar, invandrare eller utlänningar. Därför 

kan ett krav på permanentboende diskuteras 

om inte glesbygden ska avfolkas helt och hållet. 

Om begränsningarna för utlänningar att köpa 

och äga fast egendom närmast är att betrakta 

som historia – har det då blivit bättre? Det beror 

förstås på vad man menar med bättre. Men om 

man menar att det på något sätt skulle vara positivt 

för integrationen genom att de demokratiska 

formerna för ägande kunnat främjas? Man 

måste komma ihåg att ägandet har alltid varit 

odemokratiskt, genom att det gynnat dem som 

har. Det spelar ingen roll om man är svensk eller 

inte, om man ändå inte har råd att köpa mark.

Lagändringen har dock inneburit att äganderätten 

inte längre är knuten till nationellt ursprung 

– fattiga invandrare och fattiga svensk-svenskar 

har samma rätt att titta på när de rika ger sig 

iväg till sina sommarnöjen. 

Vare sig man bara strövar i den svenska naturen 

eller är ägare av fast egendom, så kommer 

man snart i kontakt med allemansrätten. Denna 

rätt är till stora delar en sedvanerätt, det vill 

säga den finns knappast positivt bestämd i någon 

lagstiftning, utan den är negativt bestämd 

genom allt som kan komma i konflikt med 

straffrätten. Allt som inte är förbjudet är tillåtet 

och, bortsett från administrativa begränsningar 

såsom fridlysning, återfinns begränsningarna 

i Brottsbalkens bestämmelser om till exempel 

skadegörelse, hemfrid, olaga intrång och stöld. 

Allemansrätten är inget uttryck för svensk 

generositet. Den hänger nog snarare samman 

med att vi är så få på så stora land- och vattenområden, 

att det inte spelar någon roll om 

någon vistas på ens mark och plockar bär och 

svamp. Vid den svenska integrationen i eu 

väcktes frågan om inte allemansrätten skulle 

behövas begränsas. Det bärande argumentet var 

inte förstås etniskt utan baserat på naturvårdssynpunkter: 

om alla kunde utnyttja allemansrätten 

så skulle det bli så attraktivt att slitaget 

på naturen skulle öka till oacceptabla nivåer. Så 

visade det sig dock inte bli. Bortsett från några 

organiserade gruppresor som profiterade på allemansrätten 

vid campande, kanotpaddling och 

liknande, så har ingen förändring inträtt. Det 

75 

innebär inte att det saknas problem. Eftersom 

allemansrätten är så diffus måste man i stort 

sett vara uppväxt med den för att känna till dess 

gränser. Den sägs ingå i det svenska kulturarvet 

och att vi ”alla” har fostrats till att respektera 

dess dunkla principer. Men inte ens bland infödda 

svenskar har man längre tillräckliga kunskaper 

om allemansrättens begränsningar. 

I början av 1990-talet, då den svenska integrationen 

i eu var som mest debatterad, blev 

jag ombedd att i olika sammanhang tala om allemansrätten 

och eu. Det visade sig att jag nog 

mer var där för att lära in än för att lära ut. Det 

kom markägande bönder till dessa studiecirklar 

och de berättade de mest fasansfulla historier 

om ”utlänningar” som hade burit sig fruktansvärt 

åt med hänvisning till allemansrätten. 

Problemet med organiserade ”allemansresor” 

är, ur ett naturvårdande perspektiv, att de utsätter 

naturen för ett tryck som den inte förmår 

att stå emot. Oftast äger dessa resor rum under 

den varma årstiden, då djuren får sina ungar 

och växtligheten är som mest prunkande. Störningsmomentet 

blir stort och man kan befara 

irreparabla skador på naturen. Å andra sidan 

har dessa skador inte varit de främsta argumenten 

i de rättsliga konflikterna. I stället har det 

från markägarnas sida hävdats att andra intressen, 

knutna till äganderätten, kränkts. Det har 

handlat om jakt, fiske och – i viss mån – om nedskräpning. 

Det beror framför allt på att rätten 

inte kan hantera rena intressekonflikter, utan 

bara sådana konflikter som är mätbara – hur 

mycket har det kostat markägaren?

Jakt- och fiskerätt är knuten till ägande av 

fast egendom, det är markägaren som innehar 

rättigheterna. I den svenska markägarkulturen 

är dessa rättigheter närmast att betrakta som 

heliga och okränkbara. De är 

en källa till många konflikter, 

trots att de i dag betyder väldigt 

lite för överlevnaden. Det 

finns mängder av historier om 

hur jaktlag öppnat eld mot 

varandra när de bråkat om ett 

fällt djur. Rådjur kan ju springa 

ganska långt även om de är 

svårt skadskjutna, och springer de då över en 

ägogräns så tillfaller djuret den på vars mark 

det avlider. Om någon försöker dra djurkroppen 

över gränsen resulterar det ofta i kraftfulla gräl, 

mera sällan handgemäng och ännu mera sällan 

blodsutgjutelse. Sådana gräl kan prägla en bygd 

under flera generationer. 

Jakten i Sverige är också traditionellt omgärdad 

av mängder av etiska regler som på något 

sätt är tänkta att ge djuret en sportslig chans. 

Man skjuter till exempel inte på sittande fågel, 

får inte locka till sig djuren med så kallad åtel 

(mat) utom i speciella fall, exempelvis vid vildsvinsjakt. 

På något sätt spelar dessa regler in när 

man tolkar Jaktlagen, som är ganska oprecis till 

sitt innehåll även den. Det är med andra ord ett 

komplicerat och mångfacetterat regelverk som 

omger jakten. 

Hur omfattande jaktintresset och jaktutövningen 

är bland olika invandrargrupper vet 

jag inte. Det har inte heller kommit till min 

76 

Allemansrätten är inget uttryck 

för svensk generositet. 

Den hänger nog snarare 

samman med att vi är så få 

på så stora land- och vattenområden. 

kännedom att någon skulle anse att det finns 

några problem på området. Däremot påstås det 

ofta att välbärgade utlänningar på besök, främst 

danskar och tyskar, varit involverade i många 

konflikter. Dessa antas inte 

bero att turistjägarna inte kan 

lagstiftningen utan just att de 

inte förstår meningen med de 

outtalade etiska regler som omgärdar 

jakten i Sverige. De påstås 

skjuta från bilen, skjuta på 

sittande fågel och fuska genom 

olika oetiska lockmedel. Sanningshalten 

i alla dessa berättelser är tvivelaktig. 

Det handlar nog mer om att de inte är svenskar, 

de betraktas som främlingar och märks mera, 

och har ögonen mer på sig, än andra jägare. 

Det har också höjts röster mot utlänningarnas 

köpkraft. Priserna på jaktarrenden skjuter i 

höjden menar man från lokalt håll. Man hör om 

jägare som åkt norrut för att jaga älg vilket har 

varit så dyrt att de varit tvungna att sälja köttet 

för att få råd med jakten. Så mycket värt är det 

att döda! Prisbilden lär nog hänga mer samman 

med hobbyns ökande popularitet än med turistjägarnas 

betalningsförmåga. Jakt legitimeras 

genom hänvisning till viltvård, men i slutänden 

gäller det att få kött för pengarna oavsett nationalitet 

eller etniskt ursprung. Med hänsyn till 

att jakt är en dyr hobby spelar det nog ingen 

roll om det är en svensk eller utländsk jägare. 

Frestelsen att fuska är nog lika stor för alla inblandade 

och det finns inget som helst belägg 

för att den ena gruppen skulle vara mer benägen

att fuska än den andra. Det finns inte heller något 

som styrker att fuskandet skulle vara särskilt 

frekvent över huvud taget. 

Fiskerätten är inte helt problemfri den heller, 

även om fångstredskapen inte blir lika ödesdigra 

tillhyggen som jaktvapen. Vatten har sedan urminnes 

tider omgärdats av regler i Norden. Fisket 

har tillfört hushåll vid sjöar eller vattendrag 

föda och har oftast varit betydelsefullt för familjens 

överlevnad. I dag är fisket, precis som jakten, 

en fritidssysselsättning, utom för en krympande 

grupp yrkesfiskare. Med fisket är det nog lättare 

att som främling göra övertramp. Man köper 

kanske ett fiskeset på en bensinstation och sedan 

slänger man (och barn) i en krok i vattnet. Det 

är lätt att tro att det ingår i allemansrätten, vilket 

inte är fallet. Brott mot fiskerätten är straffbart, 

även om det ofta inte blir beivrat utan stannar 

vid några svordomar. Men visst kan markägarna 

bli väldigt irriterade. Jag har själv en god vän 

som en morgon då han kom ned till ”sin” sjö såg 

några ”tyskar” i en roddbåt som vittjade hans 

nät (han var helt säker på att det var tyskar – hur 

77 

skulle det kunna vara något annat?) Snabbt 

avfyrade han ett skott mot fören på båten med 

sin hagelbössa och på min fråga om varför han 

gjorde det svarade han att han kunde ju ingen 

tyska. Och det är klart: främlingsfientlighetens 

språk är tyvärr mer universellt än tyska. 

För att sammanfatta det hela, tillgången till 

natur är inte en fråga om etnisk bakgrund – allemansrätten 

finns där för alla, oavsett härkomst 

och inkomst. De inskränkningar som, givet vårt 

kulturarv kan komma ifråga, är mer att hänföra 

till vad naturen tål än vem som ska få vistas i 

den. Det finns visserligen områden som ickemedborgare, 

på grund av militära försvarsintressen, 

inte får vistas i, men de är väldigt få. När 

det gäller att äga mark förefaller detta – även om 

lagstiftningen inte längre lägger så stora hinder 

i vägen – att vara mer en klassfråga än en fråga 

om etnicitet. Den stora politiska stötestenen i 

dag synes däremot glesbygdsfrågan vara: hur 

ska man hindra att stora landområden avfolkas 

och bebos bara på sommarhalvåret? Av svenska 

eller utländska sommargäster. 6

VAD ÄR ETNOBIOLOGI? 

Håkan Tunón 

Kemist, farmacie doktor i farmakognosi 1 och etnobiolog vid 

Centrum för biologisk mångfald vid Sveriges lantbruksuniversitet och Uppsala universitet 

Kan invandrarna verkligen lära oss svenskar 

något om hur man kan använda sig av de växter 

och djur som finns i den svenska naturen? Har 

invandrarna påverkat vårt sätt att förhålla oss 

till naturen? Vi måste väl ändå veta bäst hur den 

svenska naturens resurser bäst ska komma till 

användning? 

För cirka hundra år sedan var en stor andel av 

den svenska befolkningen fortfarande boende 

på landsbygden och många utövade praktiskt 

taget renodlad naturahushållning. Merparten av 

det man inte själv framställde på gården kunde 

man få tag på från naturen genom insamling, 

jakt eller fiske. Gårdens återstående materiella 

behov kunde sedan ordnas genom byteshandel i 

samband med marknader och liknande. 

Sedan 1900-talets sista decennier har en 

forskningsinriktning kallad etnobiologi blivit 

alltmer aktuell för skapandet av det man inom 

miljöområdet ofta kallar en hållbar samhällsutveckling, 

det vill säga skapandet av ett samhälle 

79 

som hushållar med naturresurserna för framtiden 

och som samtidigt fungerar socialt. Även 

om termen etnobiologi kanske för tankarna till 

rasbiologi, kolonialism och etnisk särskiljning 

är ämnet främst avsett att studera lokalsamhällets 

sammantagna naturresursutnyttjande: Vilka 

växter och djur nyttjas för olika ändamål? Vad 

har människorna för olika föreställningar om 

enskilda arter eller naturen i sin helhet? 

Ämnet etnobiologi brukar beskrivas som 

studiet av traditionell kunskap om hur djur och 

växter används till föda, medicin och råmaterial 

samt vilken roll de spelar i sedvänjor och 

föreställningar. Ordet skapades på 1930-talet, 

men hade föregåtts av termen etnobotanik som 

hade myntats redan i slutet av 1800-talet och 

kommit att användas av exempelvis botaniker, 

antropologer och etnografer för att beskriva 

olika nyttjande av växter i olika kulturer. Det 

har främst varit fråga om västerlänningar som 

har ägnat sig åt att beskriva växtanvändning hos

olika ursprungsbefolkningar runtom i världen. 

Det har exempelvis handlat om beskrivningar 

av bruket av medicinalväxter på öar i Polynesien 

eller vilka matväxter som återfinns på indianska 

marknader i de inre delarna av 

Sydamerika. Från början rörde 

det sig om rena artlistor, men 

med tiden har det blivit alltmer 

problematiserade studier och 

analyser av lokala kunskapssystem. 

Med traditionell kunskap 

menar man kunskap som har 

förvärvats utifrån erfarenhet 

och sedan förts vidare från generation 

till generation. Det rör 

sig om kunnande inom exempelvis jordbruk, 

djurskötsel, jakt, fiske samt insamling av allehanda 

nyttigheter från naturen och hur man 

kan använda dessa. Det handlar om kunskap 

som hjälper människor att överleva i den omgivande 

naturen. 

Inom forskningen gick man från ett kolonialt 

tänkande där det primära syftet var att kartlägga 

lokalbefolkningarnas kunskap och utnyttja den 

för egen vinning till att alltmer ta hänsyn till 

lokalsamhällets rättigheter och rättvis vinstdelning. 

Intentionerna är att traditionell kunskap 

ska värderas på samma sätt som vetenskaplig 

kunskap. Det är visserligen en lång väg kvar 

innan man i det västerländska samhället verkligen 

realiserar dessa intentioner. 

Sedan 1997 bedrivs projektet Människan, 

djuren och växterna: etnobiologi i Sverige som ett 

80 

Forskningen har gått från ett 

kolonialt tänkande där det primära 

syftet var att kartlägga 

lokalbefolkningarnas kunskap 

och utnyttja den för egen vinning 

till att alltmer ta hänsyn 

till lokalsamhällets rättigheter 

och rättvis vinstdelning. 

samarbete mellan Centrum för biologisk mångfald, 

Ájtte – Svenskt Fjäll- och Samemuseum, 

Fredriksdals friluftsmuseum, Julita – Sveriges 

lantbruksmuseum (Nordiska museet), Kungliga 

Skogs- och lantbruksakademien, 

Naturhistoriska riksmuseet, 

Nordens ark och Stiftelsen 

Skansen samt Nordiska kulturlandskapsförbundet. 

Projektets 

syfte är att kartlägga och systematisera 

nyttjandet av den 

biologiska mångfalden i Sverige 

i historien, nutiden och med utblickar 

mot framtiden. 

Att visa på människans historiska 

och nutida nyttjande av den biologiska 

mångfalden kan ses som ett möjligt sätt att få 

allmänheten att inse vikten av att bevara biologisk 

mångfald i alla dess former, inte enbart som 

ett mål för naturvården utan som något som 

kan vara av vikt för mänsklighetens framtida 

överlevnad. Det låter pretentiöst, men många av 

de problem som väntar samhället kan finna sin 

lösning i exempelvis nyttjandet av de biologiska 

naturresurserna och bevarandet av naturens så 

kallade ekosystemtjänster, det vill säga när det 

ekologiska systemet har funktioner som gör att 

det kan motverka negativ miljöpåverkan. 

Projektets viktigaste del är att studera den 

traditionella kunskap som kanske kan anses 

vara inhemsk i Sverige. Den kunskap som är lokalt 

anpassad till de geografiska, klimatologiska 

och biologiska förhållanden som råder inom 

landets gränser. Den kunskap som kan bidra till

att skapa det resurssnåla hållbara samhälle som 

krävs för en miljövänlig utveckling. De som har 

bott i ett område under flera generationer har 

haft störst möjligheter att lära sig nyttja de lokala 

resurserna och bör därför också besitta den 

kunskap som är mest värdefull och korrekt. Det 

är således tämligen säkert att exempelvis renägande 

samer har större kunskap om renarnas 

beteenden och floran i renbeteslandet medan 

skärgårdsfiskarna i Blekinge har bättre koll på 

var fiskeredskapen bör läggas vid olika väderleksförhållanden 

i skärgårdsmiljön för att optimera 

fångsten. På samma sätt har man i olika 

sammanhang från generation till generation 

fört kunskap vidare om saker som var väsentliga 

för att skapa den bästa möjliga tillvaron. Det 

första årliga etnobiologi-symposiet handlade 

just om samernas naturresursutnyttjande och 

gick av stapeln i Jokkmokk 1999. 

Men varför är vi då i detta projekt även intresserade 

av invandrares nyttjande av naturresurserna 

i det nya landet? Jo, när man kommer till 

en ny miljö strävar man att ta med sig kunskap, 

traditioner och växter från det gamla landet 

eller åtminstone sådant som påminner om eller 

kan fungera som substitut till dessa. Vissa 

81 

delar av den nya kulturen inkluderar man i sitt 

kunskapssystem, samtidigt som man strävar efter 

att bevara gamla traditioner. Mycket av den 

praktiska kunskapen anpassas till de nya lokala 

förhållandena och omskapas till en ny lokal ekologisk 

kunskap baserad på nya erfarenheter från 

exempelvis odling. Längtan till hemlandet kan 

ses som en förklaring till framväxten av så kallade 

invandrarbutiker och det stora intresset för 

kolonilotter. Det kan vara sätt att exempelvis 

framställa de mest önskade råvarorna till hemlandets 

maträtter. En del växter kommer att 

vara möjliga att odla medan andra försök av 

olika anledningar misslyckas. Genom historien 

har invandrares kunskap tillförts och de 

kommer även framledes att berika det svenska 

nyttjandet av de biologiska resurserna och den 

svenska kulturen. Det leder också till en diversifiering 

av naturresursutnyttjandet som kan leda 

till att alternativa växter kommer i odling och 

till en ökad biologisk mångfald. 6 

Not 

1 Farmakognosi betyder läran om naturprodukter i läkeme- 

delsutveckling.

INTE UTAN FÄBODARNA 

Kelvin Ekeland 

Landskapshistoriker 

Ämnet etnobiologi växte fram kring förra 

sekelskiftet, men har fått ny aktualitet i förbindelse 

med Rio-konventionen 1993, om 

biologisk mångfald. Det är framför allt artikel 

8 i Konventionen som förbundits med etnobiologin. 

Där talas om betydelsen av att bevara 

lokala samhällens bruk av traditionell kunskap, 

idéer och sedvänjor kopplade till användningen 

av biologisk mångfald. Den traditionella kunskapen 

ska ses som en del av en dynamisk helhet 

eller hela kunskapssystem. 

Svensk natur är ingen vildmark. Det vi lite 

vårdslöst kallar orörd natur är nästan alltid ett 

landskap som använts för att försörja människor 

så länge dessa har funnits här, och det är åtskilliga 

tusen år. I princip följde man efter landisen 

i takt med att den smälte bort, och det var ingen 

ogästvänlig miljö. Fler arter än man kan tro har 

människan att tacka för sin plats i vårt landskap. 

Det är fängslande att försöka följa olika släktens 

vägar över kontinenterna. De kan lysa upp en 

83 

del av historiens dunkla rum och ge intressanta 

aspekter på kulturlandskapets utveckling. Det 

forskningsområde som är specialinriktat på 

den traditionella kunskapen, innovationerna 

och sedvänjorna hos lokala samhällen med traditionella 

sätt att leva kallas etnobiologi eller 

etnoekologi. Dessa lokala samhällen består av 

utpräglade men tidigare i hög grad förbisedda 

minoritetsgrupper i vårt samhälle. Nu söker 

man inom området kartlägga och analysera de 

lokala befolkningarnas sätt att använda de biologiska 

resurserna. Man pratar ofta om ”traditionell 

ekologisk kunskap” för att rubricera den 

praktiska kunskap som finns i lokalsamhällen. 

Exempel på lokalsamhällen med referens till 

Konventionen om biologisk mångfald är jordbruksmiljöer 

som skärgårdsjordbruk, fjällägenheter 

och fäbodar. 

Som exempel på en lokalbefolkning väljer 

jag för den här artikeln de bönder som brukar

fäbodar. Fäboden har för många kommit att 

stå som en sinnebild för svensk natur och bondekultur. 

Små kärnor av ett tidigare allmänt 

fäbodbruk finns numera i norra Svealand och 

nedre Norrland. Fäbodbruket 

har en bondgård som sin självklara 

utgångspunkt. Bruket 

innebär att ett jordbruk genom 

särskild bosättning i utmark 

optimerar villkoren för hög och 

säker fodertillgång åt gården. 

En eller flera gårdar bildade ett eller flera sekundära 

brukningscentra där husen samsades under 

benämningen fäbod medan den öppna marken 

kring dem kallades fäbodvall. 

Utmarken var länge en mark tillgänglig 

för alla medan inmarken kring byn ägdes av 

byborna. Därför kallas denna mer allmänt för 

inägor. Bruket av utmarken kom att bygga på 

sedvana eller gammal hävd. ”Allemansrätten” 

som reglerar vad vi får och inte får vid vistelse 

i markerna är det mest kända exemplet på dessa 

sedvanerätter, som kunde skilja sig något från 

bygd till bygd. ”Mulbetesrätten” är en annan 

sådan sedvanerätt. 

Produktionen på fäbodvallarna var inriktad 

på förrådsmat baserad på mjölk. Varje by, varje 

gård, utformade ett med hänsyn till naturens 

förutsättningar och ekonomiska villkor ändamålsenligt 

fäbodbruk. Skogen och utmarken 

var överallt bygdens ekonomiska säkerhet, som 

skulle förvaltas för en bra och hållbar utdelning. 

Till stora delar följer dagens fäbodbruk dessa 

gamla traditioner. Som fullständigt produk- 

84 

Djurhållning på fäbod med 

skogsbete är mycket energieffektiv. 

Varje insatt enhet 

genererar fyra. 

tionssystem fram till färdig vara i form av exempelvis 

smör och ost är fäbodbruket tämligen 

ensamt om att fungera med lägre energiinsatser 

än uttagna. En balansräkning av energiflödet 

i början av 1900-talet visar 

att djurhållning på fäbod med 

skogsbete är mycket energieffektiv. 

Varje insatt enhet genererar 

fyra. Som jämförelse kan 

ställas modern mjölkframställning, 

den mest energieffektiva 

i dagens animalieproduktion, vilken kräver en 

insats av tre enheter för att avkasta en. 

Stekost är en av de många traditionella specialiteer 

som finns då det gäller fäbodmat. När 

jag bad Karin, en gammal erfaren fäbodjänta, 

om receptet sa hon att det ser man ju hur mycket 

man ska ha av olika ingredienser. Kunskapen 

finns till stor del enbart vidmakthållen av lokalbefolkningens 

sinnen. Den sitter i ögats, handens, 

näsans och hudens minne. Vi kom i alla 

fall överens om att utgå från 10 liter sötmjölk. 

Den ska kokas upp. När den svalnat till kroppstemperatur 

hälls så filmjölk i så att den löper. 

Man ser när det klumpar sig, då är det lagom. 

Filmjölken bör enligt Karin inte vara för färsk. 

Har man köpt den i butik får ”bäst före” gärna 

vara passerat. Så värmer man massan och häller 

i litet salt; efter smak. Karin tar ett par teskedar. 

Ostmassan pressas i en form som klätts med ett 

ostkläde (en silduk) och får rinna av. Sedan får 

osten stå ett par timmar och svalna, lagom så att 

den skinnar sig. Sedan steks den i smör på alla 

sidor.

De växter djuren betar på olika ställen och vid 

olika årstider kan ge mjölkprodukterna speciell 

arom. Detta kan utnyttjas för att skapa exklusiva 

lokala produktvarianter. Skogsbetet ingår i en 

väv av komplicerade beroenden mellan olika 

organismer och organismgrupper. I hävdad 

skogsbetesmark finns betesgynnade gräsmarksväxter 

insprängda i skogsvegetationen. I gläntor 

och gles skog bildas en grässvål. Betet och djurens 

tramp håller tillbaka ris till förmån för gräs 

och örter. Trampet blottar bar jord där frön och 

sporer kan gro. På upptrampade ställen och på 

fästigar finns gynnsamma miljöer för insekter 

och andra småkryp. Betesdjurens spillning ger 

livsrum för ytterligare ett stort antal arter. Den 

betade skogen är också rik på svampar. En del av 

dem samverkar med skogsträden i näringsupptagningen 

genom mykorrhiza. Virkesproduktionen 

stimuleras. Skogsbete har en stor betydelse 

som alternativ till så kallad vitalisering av 

skogsmark genom kalkning och gödsling, vilken 

ofta är negativ för biologisk mångfald. Ett ökat 

skogsbete och fäbodbruk är således positivt för 

skogens livskraft och variation. 

Flera utrotningshotade lantraser har formats 

inom fäbodbruk och skogsbete. Ett möte med 

dem under skogspromenaden kan bli en minnesvärd 

upplevelse. Många av dem är betydligt 

mer sällsynta än de stora rovdjur, som många 

nu vill se i ökad omfattning i de gamla traditionella 

betesmarkerna. Bland dessa gamla lantrasdjur 

(inom parentes det antal djur i världen 

som förekommer i avel) finns fjällkor (2495), 

rödkullor (760), fjällnära kor (135; har fler ur- 

85 

sprungliga egenskaper än fjällkon), gestrikefår 

(72), helsingefår (16), svärdsjöfår (34), dala 

pälsfår (95), lappget (10), jämtget (106) och 

svensk lantget (1339). Att en del av dessa fortfarande 

förekommer beror bland annat på att 

djuren har fördelar då det gäller extensiv drift. 

De sköter sig, enkelt uttryckt, bättre själva än 

mer moderna djur. För långsiktigt bevarande av 

lantrasernas egenskaper krävs dock att de hålls 

under förhållanden och i miljöer liknande dem 

där de fick sina karaktärer. 

Lantrasdjuren är mycket uppmärksamma och 

vaksamma och stressas lätt om de tvingas dela 

utrymme i betesskogen med rovdjur som björn, 

lo och varg. Det märks bland annat på förändringar 

i mjölkens mängd och kvalitet, djurens 

lynne – till exempel rastlöshet eller apati, ätstörningar 

– hämmad idissling, sänkt immunförsvar 

och försämrad fertilitet. 

Naturligtvis kan det diskuteras vilka i ett lokalsamhälle 

som ska räknas som traditionsbärare. 

Är alla fäbodbrukare innehavare av traditionell 

kunskap? Vem har rätt kunskap? Det finns 

många olika tolkningar vilken typ av traditionell 

kunskap, innovationer och sedvänjor som 

berörs av konventionen, men generellt anses att 

man ska vara mycket vidsynt och att viktig kunskap 

inte utvecklas utanför systemet varför hela 

detta ska uppmärksammas vid bevarande. Eftersom 

dagens produktionssystem inom de areala 

näringarna inte gynnar ett nedärvt småskaligt 

bruk av jord och skog är en anpassning av regelverk 

och andra insatser som underlättar exem-

pelvis fäbodbruk med skogsbete helt i enlighet 

med mångfaldskonventionens intentioner. 

Som alltid visar det sig att det är betydligt 

lättare att underteckna en konvention än att 

leva upp till den. När Centrum för biologisk 

mångfald år 2003 på regeringens uppdrag synade 

hur Konventionens artikel 8 och till denna 

anslutna artiklar genomförts i praktiken var 

resultatet nedslående. Det fanns bland det trettiotal 

myndigheter som studerades, ännu tio år 

efter Riokonventionen, de som inte visste vad 

som krävdes av dem på detta område. 

Storsamhället har länge vägrat tro att små lokala 

samhällen kan förfoga över de lösningar för 

86 

ett långsiktigt ekologiskt hållbart bruk av den 

biologiska mångfalden, som behövs för att vi 

ska kunna möta framtidens livsmedels-, hälso- 

och andra behov. Det stora samhället har emellertid 

börjat ändra attityd och bli mer öppet och 

lära sig uppfatta det värde mångfald kan ha för 

storsamhällets bestånd. 

Det är alltför lätt att ignorera från majoritetens 

bruk avvikande kunskaper. De stör 

storsamhällets enhetliga lösningar. Men det 

är mångfalden som lokalt kan bidra till att utveckla 

den kompetens som behövs för samhällets 

överlevnad. Kontakter och möten i den lilla 

skalan kan leda långt och uträtta mycket. 6

ETNOBIOLOGI 

I NORDISKA MUSEET 

Christian Richette 

Arkivchef, Nordiska museet 

Det samlande begreppet etnobiologi omfattar 

ett intressant tvärvetenskapligt forskningsområde. 

För etnologer och kulturhistoriker 

har det etnobiologiska fältet i praktiken sedan 

länge varit i fokus, även om just begreppet etnobiologi 

inte tidigare använts i någon nämnvärd 

omfattning. De grundläggande mentala kategorier 

och klassifikationer, så kallade taxonomier, 

som människan skapar för att ordna och förstå 

den värld som omger henne har gett upphov till 

grundläggande filosofiska frågeställningar. För 

kulturforskarna är frågan hur människor förstår 

sig själva i relation till sin omgivning, och hur de 

hanterar den, är av central betydelse. 

Idéhistorikern Robert Lenoble konstaterar 

i sin studie över natursynen genom historien: 

”vi har alltid betraktat Naturen, men den har aldrig 

varit densamma” och menar därmed att vår syn 

på naturen förändrats under historien (Lenoble 

1969). Under lång tid frågade man sig också om 

det finns ett klart och entydigt samband mellan 

88 

det vi observerar i verkligheten och de begrepp 

som vi utifrån dessa observationer skapar. Om 

våra mentala kategorier helt enkelt är reflexer av 

verkligheten, eller om föremål och begrepp är så 

pass skilda åt att det inte finns något som helst 

samband dem emellan och att begreppen därför 

skapas helt oberoende av verkligheten. Denna 

diskussion avlöstes av ett synsätt som via Kant 

kom att bli det konstruktivistiska perspektiv, 

som vi i dag känner igen oss i och som givetvis 

har betydelse för hur vi både betraktar, nyttjar 

och påverkar naturen. 

De klassifikationer som vi skapar är givetvis 

också kulturbundna. Michel Foucault återger 

ett kinesiskt klassifikationssystem för djur där 

indelningen bland annat ser ut på följande sätt: 

de som tillhör kejsaren, balsamerade, tämjda, digrisar 

…(Foucault 1966). Detta äldre kinesiska 

sätt att indela djur i olika klasser känns främmande 

och mycket annorlunda för oss i dag, 

fostrade som vi är med det binominala klassifi-

kationssystem som Carl von Linné skapade på 

1700-talet. Ett system som går ut på att på att 

ge två namn till alla levande varelser och där till 

exempel människan får heta Homo Sapiens. 

Men för kulturforskarna 

gäller inte frågan om vilket 

system som är det rätta, om det 

så vore det på genetiska koder 

uppbyggda Polimerase Chain 

Reaction. I stället innebär det 

konstruktivistiska perspektivet 

ett intresse för hur de mentala 

kategorierna och taxonomierna 

skapas i mötet med den värld som finns runt 

omkring oss och då inte minst med beaktande av 

den kulturella mångfald som vi kan konstatera 

finns i dag. Det vore förstås frestande att tänka 

sig möjligheten att vi med hjälp av ett enda system 

skulle kunna klassificera och förstå hela 

världen. 

För kulturforskare har begreppet etnobiologi 

framförallt två fördelar. Med förleden ”etno” 

markerar man ett mer neutralt och hanterbart 

perspektiv än med det oftast tidigare använda 

begreppet ”folklig”, en term som är allt för belastad 

med en värderande och hierarkiserande 

betydelse. Med ett uttryck som ”folkliga föreställningar” 

har man ofta betraktat dessa som 

irrationella och ologiska, ibland till och med det 

vidskepliga, och ställt det mot det vetenskapliga, 

moderna och logiska. Ett förhållningssätt 

som Lévi-Strauss i La pensée sauvage (1962) 

påpekat är orimligt. De tankemodeller som 

89 

Som kulturforskare måste vi 

utgå från att även de vetenskapliga 

modellerna av naturen 

är etnobiologiska, det vill 

säga kulturella och historiska 

konstruktioner. 

vi gärna föreställer oss vara av en enklare och 

”primitivare” logik visar sig vara minst lika sofistikerade 

som de västerländska vetenskapliga 

modellerna. Antropologen R.B. Fox noterade 

att ett pygméfolk på Filippi- 

nerna kunde namnge minst 450 

växtsorter, 75 fågelarter och 

mycket annat i deras omgivning. 

Det finns helt enkelt inte 

någon fundamental skillnad i 

sättet att tänka betonar Lévi- 

Strauss. Uppfattningen om att 

det finns modeller som är enklare 

än andra hänger ihop med föreställningen 

om ”primitiva folkslag” och deras sätt att tänka, 

en seglivad föreställning som framträdde i evolutionismens 

fotspår. 

Med begreppet folklig riskerar vi också att på 

samma sätt betrakta de vardagliga tankemönstren 

som finns i dag, som ofullständiga och rudimentära. 

Som kulturforskare måste vi utgå från 

att även de vetenskapliga modellerna av naturen 

är etnobiologiska, det vill säga kulturella och 

historiska konstruktioner. Skillnaden är egentligen 

bara den att vetenskapens modeller utgår 

från en annan position inom det regelverk som 

styr olika framställningar och åtnjuter därmed 

ett tolkningsföreträde som inte de vardagliga 

modellerna har (Foucault 1971). 

En annan fara med ett begrepp som folkligt 

är också att det uppfattas som betecknande 

något som är genuint och autentiskt. Som om 

så kallade vanliga människor skulle vara mer 

öppenhjärtiga och genomskinliga. Även det är

en inställning som rimmar illa med ett kulturrelativistiskt 

perspektiv. 

Den andra fördelen med begreppet etnobiologi 

innebär att det i mötet med ett redan 

befintligt kulturhistoriskt material möjliggör 

nya läsningar. Inte minst i Nordiska museets 

samlingar finns ett omfattande material, bland 

annat i form av svar på frågelistor. Dessa avspeglar 

intresset för hur människan ser på sig 

själv, sitt förhållande till omgivningen och hur 

hon använder den på olika sätt. 

Frågelistverksamheten började på 1920-talet 

att användas som en central insamlingsmetod. 

Den byggde på principen att knyta kunniga och 

intresserade lekmän, så kallade ortsmeddelare, 

till de etnologiska och kulturhistoriska undersökningarna. 

Genom att skicka ut frågelistor i 

olika ämnen till dessa meddelare fick forskarna 

in ett stort material med geografisk spridning, 

som kunde kompletteras med de fältarbeten 

som museets tjänstemän också genomförde. 

Bakom många av frågelistornas rubriker finns 

ett rikhaltigt material för den etnobiologiskt 

intresserade. Frågelistorna handlade under de 

första decennierna om jordbruk, virkeshantering, 

animala spånadsämnen och biskötsel, 

för att nämna några exempel. Under senare år 

har frågelistorna haft rubriker som Vi och naturen, 

Min livsåskådning – kropp och själ och Död 

och begravning. För ett par år sedan gjordes en 

genomgång av de befintliga frågelistorna om 

frågornas etnobiologiska karaktär. På så sätt 

kunde man också peka på materialets potential 

90 

inför nya och aktuella frågeställningar (Jernberg 

2002). Carl Wiking var en av de meddelare som 

år 1939 svarade på frågelistan Nm 60 ”Boskapsskötsel”. 

Så här skriver han utifrån de uppgifter 

som han inhämtat från några sagesmän i deras 

hemsocknar Älghult och Kråksmåla i Småland: 

Om kon eller tjuren ej ”ville bjuda opp sej” = 

(Bliva brunstiga,) så gav man dem ”Urlöpe”. 

Det var ont om sådant. Det hittades någon gång 

under alstubbar, då man odlade skogsmossar. Det 

var nötter med gråbruna skal stora som valnötter. 

Inuti låg ett svart, ludet pulver, som man gav åt 

djuret i en degboll, och det gjorde alltid åsyftad 

verkan. Detta var givetvis ej vidskepelse. Obs! 

Pulvret verkade på samma sätt även för människor. 

Jag minns en pojk, som lade sådant ”Urlöpe” i 

vin och bjöd byns flickor, men han blev så hatad av 

töserna, att dom spottade åt honom, så han reste åt 

America. (eu 14461) 

Vid den här tiden var meddelarna mestadels 

män som betraktades som kunniga medarbetare 

till museet. De tog sin uppgift på allvar och 

nedtecknade de uppgifter som de fick bland de 

människor som de besökte i sin hemtrakt. Dessa 

uppgiftslämnare, inte sällan kvinnor, kallades 

i sin tur för sagesmän. Under senare tid förändrades 

situationen såtillvida att meddelarna 

i dag svarar för sig själva och skriver om egna 

erfarenheter. Kunskapsmålet har därför ställts 

närmare de egna uppfattningarna, värderingarna 

och attityderna. Numera är majoriteten av 

meddelarna kvinnor och materialet kan snarast

sägas ha en självbiografisk karaktär. Det innebär 

också att en annan material- och metoddiskussion 

bör föras i dag. 

Man måste givetvis vid läsningen av meddelarsvaren 

föra en diskussion kring de fördelar och 

begränsningar som finns med kvalitativt material 

och kvalitativ metod. En bra början är att 

försöka bestämma meddelargruppens sammansättning 

med hjälp av begrepp som klass, genus, 

etnicitet och generation. Dagens meddelare är, 

som sagt var, oftast svenska kvinnor i medelåldern 

och uppåt, med ett allmänt intresse för 

kultur. Det är något som kommer fram i svaren 

på frågelistan om Läs- och skrivvanor (Nm 228). 

Det vore förstås önskvärt om meddelarstaben 

i högre grad skulle spegla sammansättningen av 

Sveriges befolkning av i dag. Detta gäller såväl 

ålder, kön, socialgrupptillhörighet som etnicitet. 

Men betraktar vi även själva den dialog 

som skapas mellan ett kulturhistoriskt museum 

och meddelarna som en social situation, så kan 

vi också få en uppfattning om vilka personer 

som ser uppgiften som skrivande medarbetare 

åt Nordiska museet som intressant och värde- 

91 

full. Självfallet måste framtidens insamlingar i 

högre grad beakta den kulturella mångfalden 

och arbeta mer intensivt för att värva meddelare 

i olika åldrar, från olika miljöer, med skilda 

ekonomiska och sociala bakgrunder och inte 

minst etnisk härkomst. Fördelen med ett frågelistmaterial 

– som exempelvis berör etnobiologi 

– ligger dock just i det att man inte vänder sig 

till specialister utan till människor som i sitt 

vardagsliv tänker och handlar kring de här frågorna. 

Man måste bara vid analysen vara ytterst 

medveten om att svaren beror på vad och vilka 

man frågar. 6 

Not 

På museets hemsida (www.nordiskamuseet.se) 

under rubriken ”våra samlingar” kan man se vilka 

frågelistor som genom åren skickats ut till meddelarna. 

Det går även att besöka museets arkiv, 

för att ta del av frågelist-svaren. Vill du svara på 

frågelistan eller bli meddelare? Kontakta Dan 

Waldetoft, dan.waldetoft@nordiskamuseet.se

NATURLIGA MÖTEN 

Emil Plisch 

Statsvetare och forskningsassistent på Mångkulturellt centrum, Botkyrka 

Idag lever vi i ett mångkulturellt samhälle där 

den tidigare dominerande enfalden har förbytts 

i en mångfald av människor med en mängd 

olika kunskaper, erfarenheter, levnadsöden och 

perspektiv. Nästan var femte svensk är idag född 

utanför Sverige eller har minst en förälder som 

är det och denna andel kommer att fortsätta att 

öka inom en överskådlig framtid. Mångfalden 

i samhället utgörs inte bara av människor med 

olika etnisk eller kulturell bakgrund utan även 

av kön, ålder, utbildningsnivå, religiös och sexuell 

tillhörighet, funktionshinder och geografisk 

hemvist. 

Påverkar dessa olika förutsättningar människors 

syn på naturen och uppfattning om 

naturvård och miljöarbete och vilka eventuella 

skillnader finns det i så fall mellan olika individer 

och grupper i det svenska samhället när det 

gäller just detta? Det är en av de frågeställningar 

som har legat till grund för den kunskapssammanställning 

om social och kulturell mångfald 

93 

och miljöarbete som Mångkulturellt centrum 

i Botkyrka har genomfört på uppdrag av Naturvårdsverket 

och som jag har varit ansvarig 

för. Syftet har varit att sammanställa befintlig 

kunskap och göra en översikt över det aktuella 

forskningsläget inom området samt undersöka 

vilka olika lokala och regionala projekt om bland 

annat natur och integration som finns i Sverige. 

De tre områden som jag särskilt har fokuserat på 

är friluftsliv, avfall och hållbar konsumtion. 

Den sammanställning som jag har gjort 

visar att det finns relativt lite forskning kring 

dessa frågeställningar såväl i Sverige som internationellt. 

Forskningen om natur, miljö och 

friluftsliv i allmänhet är dock i regel mycket 

omfattande men inkluderar sällan frågor kopplade 

specifikt till social och kulturell mångfald 

och integration. De studier, rapporter och utvärderingar 

som finns tillgängliga inom detta 

område har ofta gjorts av bland annat natur-

skyddsorganisationer och föreningar, kommunala 

miljöförvaltningar med flera, som har 

velat utvärdera sina egna lokala satsningar och 

projekt. Däremot saknas det en samlad översikt 

inom det aktuella området som kan ge oss 

en helhetsbild av vilka modeller, metoder och 

analysverktyg som är framgångsrika inte bara 

utifrån en lokal kontext, utan som även skulle 

kunna fungera på ett regionalt, nationellt eller 

internationellt plan. Det finns dock viss forskning 

genomförd inom det aktuella området, 

särskilt inom friluftslivsforskningen, som bland 

annat har uppmärksammat faktorerna etnicitet 

och genus. Studier genomförda i bland annat 

usa och Kanada visar att minoritetsgrupper i 

mindre utsträckning än majoritetsbefolkningen 

deltar i friluftslivsaktiviteter. 

De svenska forskarna Emmelin, Fredman 

och Sandell (2005) redogör för tre olika teorier 

som kan förklara skillnader i rekreationsvanor 

utifrån människors etniska och kulturella bakgrund. 

Enligt marginalitetsteorin kan minoritetsgrupper 

uppleva ekonomiska nackdelar genom 

diskriminering vilket kan innebära att det kan 

vara svårare att delta i aktiviteter som kräver 

inköp av utrustning (till exempel skidåkning, 

cykling, fiske). En annan teori är den så kallade 

etnicitetsteorin där skillnader i rekreationsvanor 

kan bero på olika subkulturella värderingar. En 

tredje teori är att minoritetsgrupper upplever 

personell eller institutionell diskriminering som kan 

hindra deras deltagande i friluftsaktiviteter. 

När det gäller genus och deltagande i friluftsaktiviteter 

visar forskningen på ett svagt sam- 

94 

band. Enligt Manning (1999) är de skillnader 

som finns mellan könen framför allt kopplade 

till aktiviteter som traditionellt har förknippats 

med maskulinitet exempelvis jakt, fiske och 

vildmarksliv. Emmelin, Fredman och Sandell 

(2005) redogör också för tre typer av hinder för 

deltagande i friluftslivet som forskningen har 

identifierat som centrala; intra-personella, interpersonella 

samt strukturella. Med intra-personella 

hinder avses psykologiska tillstånd som till exempel 

hälsa, stress, oro, självbild, attityder och 

upplevd erfarenhet. Med inter-personella hinder 

avses människors sociala kontakter, familj, släktingar, 

vänner och bekanta medan strukturella 

hinder handlar om hur mycket tid man har att 

avsätta för olika aktiviteter, fysisk tillgänglighet 

samt ekonomiska resurser att satsa på friluftsaktiviteter. 

Deltagandet i en friluftsaktivitet är 

alltså, enligt teorin, ett resultat av att man har 

lyckats övervinna de tre ovanstående hindren. 

Etnicitet, genus och ålder kopplade till deltagande 

i natur- och friluftsaktiviteter återfinns 

även i ett antal studentuppsatser och examensarbeten 

på svenska universitet och högskolor. 

Lovisa Blomqvist visar i sitt examensarbete 

från Sveriges Lantbruksuniversitet (slu) i Alnarp 

Invandrare i tätortsnära natur – Kvalitativa 

intervjuer angående natursyn och nyttjande samt förslag 

till åtgärder (2003) att synen på den svenska 

naturen hos utrikes födda genomgående är 

positiv och att många värdesätter möjligheten 

att kunna nyttja naturen på olika sätt. Många 

uppgav hälsoaspekten som en av de viktigaste

anledningarna till att vistas i naturen samt att 

skog och mark erbjöd avkoppling och lugn. Flera 

av de intervjuade efterlyste dock mer information 

om vilka regler som gäller för vistelse i skog 

och mark och vilka rättigheter 

och skyldigheter man har när 

man vistas i naturen. Andra pekade 

på behovet av bättre skyltning, 

guidning och information 

och broschyrer om till exempel 

svampsorter och bär på olika 

språk. 

I samband med Blomqvists 

intervjuer framkom det också 

att det var relativt få av de intervjuade som 

kände till allemansrätten. De vuxna som kände 

till den hade samtliga genomgått någon form 

av utbildning inom det svenska utbildningsväsendet. 

Bland barnen var kännedomen om 

allemansrätten dock betydligt större vilket, 

enligt Blomqvist, kan bero på förskolans och 

grund- och gymnasieskolans viktiga roll som 

kunskapsförmedlare om natur och allemansrätt. 

Det som ibland kan upplevas som problematiskt 

med denna och liknande studier är att de ofta 

utgår ifrån att det är den svenska naturen som är 

normen som man alltid bör utgå ifrån när man 

gör jämförelser mellan olika kulturers syn på och 

brukande av naturen. Denna utgångspunkt bekräftas 

bland annat av påståenden där man framställer 

”svensken” som en naturromantiker som 

älskar att sitta i naturen och filosofera medan till 

exempel ”sydlänningen” ofta framställs som en 

temperamentsfull och livlig person som umgås 

95 

Ett bredare angreppssätt med 

fokus på den sociala mångfalden 

i samhället skulle därför, 

enligt min bedömning, ha 

bättre förutsättningar att nå 

fler människor med olika bakgrunder 

och erfarenheter. 

med släktingar och vänner och därför inte har 

tid att vistas i naturen (Blomqvist 2003: 50-51). 

Beskrivningen av ”den andre” som någon 

som med hjälp av naturen ska integreras i samhället 

och ”lära sig att förstå, 

respektera och värdesätta” den 

svenska naturen riskerar, tvärtemot 

de goda intentionerna, 

istället att förstärka och cementera 

ett traditionellt ”vi och 

dom”-tänkande där ”invandrare” 

i alla lägen ses som en utsatt 

grupp i behov av hjälp. Att dessutom, 

som ibland förekommer 

inom bland annat forskningen, klumpa ihop alla 

utrikes födda i gruppen ”invandrare” blir problematiskt 

eftersom vi vet att det inom denna 

grupp finns allt ifrån analfabeter till professorer 

med helt olika förutsättningar och behov. 

En rad olika projekt har under senare år genomförts 

runt om i landet med syfte att på olika 

sätt försöka få fler människor som sällan eller 

aldrig brukar naturen att börja göra det. Viktiga 

steg i arbetet med dessa projekt har varit att 

hitta former för ökad tillgänglighet och delaktighet 

till närnatur och friluftsliv, att ”avdramatisera” 

vistelser i naturen genom bland annat 

bättre information om rättigheter, skyldigheter 

och möjligheter, att diskutera frågor om trygghet 

och säkerhet etc. samt att arbeta med barn 

och ungdomar och deras syn på och uppfattning 

om natur och miljöarbete. Bakom dessa olika 

satsningar och projekt finns kommuner, landsting, 

regioner, länsstyrelser, kulturinstitutioner

(bland annat museer) med flera, samt naturskyddsorganisationer, 

föreningar och enskilda 

individer. 

En genomgång av de satsningar och projekt 

som har genomförts runt om i Sverige visar att 

en majoritet av dessa har som mål att med hjälp 

av natur och friluftsliv integrera dem, som vi lite 

slarvigt brukar kalla för ”invandrare”, dvs. i första 

hand människor med ursprung från länder i 

tredje världen, i det svenska samhället. Även om 

vissa av satsningarna även vänder sig specifikt 

till andra målgrupper, bland annat barn och 

ungdomar, är det relativt få av dem som har 

som mål att få fler svenskar i allmänhet att vara 

ute mer i naturen. Vi vet, bland annat genom 

statistiska undersökningar (exempelvis scb:s 

undersökningar av levnadsförhållanden (ulf), 

att det även bland majoritetsbefolkningen finns 

många etniska svenskar som sällan eller aldrig 

är ute i naturen och deltar i olika friluftsaktiviteter. 

Ett bredare angreppssätt med fokus på den 

sociala mångfalden i samhället skulle därför, enligt 

min bedömning, ha bättre förutsättningar 

att nå fler människor med olika bakgrunder och 

erfarenheter som av olika skäl idag inte deltar 

i lika stor utsträckning som andra i natur och 

friluftsliv. 

I begreppet social mångfald ingår kategorier 

som kön, ålder, etnicitet/ursprung, klass, utbildningsbakgrund, 

funktionshinder och sexuell 

orientering. Etnisk mångfald är således en av de 

sociala kategorier som ingår i begreppet social 

mångfald (Pripp, Plisch & Printz Werner 2004: 

96 

29). Begreppet kulturell mångfald kan förstås 

utifrån antingen ett estetiskt eller ett antropologiskt 

perspektiv. Med ett estetiskt perspektiv 

avses exempelvis en mångfald av olika uttryck, 

stilar, genrer och konstformer medan man med 

ett antropologiskt perspektiv avser en mångfald 

av idéer, perspektiv och åsikter. Under 

senare tid har dock begreppet allt oftare kommit 

att förknippas med etnisk mångfald och en 

mångfald av kulturer i antropologisk mening. 

Kulturell mångfald bygger i sin ursprungliga 

betydelse på en liberal tanketradition, som till 

stora delar överensstämmer med den antropologiska 

innebörden av begreppet, som pekar på 

vikten av att en mängd olika idéer, perspektiv 

och åsikter finns företrädda i samhället (Pripp, 

Plisch & Printz Werner 2004: 29). 

Exempel på satsningar som har gjorts under 

senare år med natur och integration i fokus är 

Regionmuseet Kristianstads projekt ”Kulturell 

mångfald möter biologisk mångfald” med 

syfte att diskutera och problematisera frågor om 

bland annat natursyn, allemansrätt och friluftsliv 

utifrån ett mångkulturellt perspektiv. Andra 

satsningar är till exempel Skärgårdsstiftelsens 

sommarläger på Björnö i Stockholms skärgård 

där företrädesvis utrikes födda och deras familjer 

har fått möjlighet att prova på aktiviteter som 

till exempel segling, rodd, kajakpaddling, fiske, 

naturvandring, bergsklättring och kunskaper i 

allemansrätt, och ”Projekt Närnaturguider” i 

Umeå och Växjö, ett samarbete mellan Svenska 

Naturskyddsföreningen, Sveriges Ornitologiska 

Förening och Studiefrämjandet med syfte att

utbilda guider till den tätortsnära naturen med 

uppdrag att få fler personer med utländsk bakgrund 

att lära sig mer om bland annat fåglar, 

trädslag, växter och djur i den svenska naturen 

(om de två förstnämnda satsningarna kan man 

läsa mer på annan plats i denna antologi). 

Något som framkommer relativt tydligt efter 

en genomgång och analys av de många olika 

satsningarna och projekten är att många av dem 

inte genomförs av eller tillsammans med den berörda 

målgruppen, som i det här fallet framför 

allt består av personer med utländsk bakgrund 

och deras familjer. Initiativet kommer istället 

ofta från organisationerna, föreningarna, institutionerna 

eller kommunerna själva och mer 

sällan från målgruppen ifråga. 

För att skapa ökad delaktighet och förståelse 

kring frågor om natur och miljö hos en tilltänkt 

målgrupp är det, enligt min mening, viktigt 

att låta de medverkande i ett projekt vara med 

under hela arbetsprocessen, från initiativ och 

planering, via genomförande, till analys och utvärdering. 

Det kan bestå av att man exempelvis 

använder sig av referensgrupper och projektledare 

med egna erfarenheter av att tillhöra en 

minoritetsgrupp i samhället, samt att bättre förankra 

och tydliggöra vad målet och syftet med 

projektet är för den tilltänkta målgruppen och 

97 

för övriga samarbetspartners (exempelvis personal 

på förskolor, grund- och gymnasieskolor, 

Komvux, sfi-undervisning, lokala föreningar 

med flera). 

Det viktigaste, enligt min bedömning, är att 

skapa naturliga mötesplatser och öppna upp 

befintliga för fler, så att människor som kanske 

sällan eller aldrig skulle ha träffats träffas 

och utbyter erfarenheter och kunskaper kring 

natur- och miljöfrågor på lika villkor. Det är 

först då som vi kan komma ett steg vidare och 

skapa förutsättningar för ett långsiktigt natur- 

och miljövårdsarbete som omfattar och berör 

en större del av den svenska befolkningen. Vi 

sitter inte ensamma inne med svaren på hur vi 

ska kunna lösa de globala miljöfrågorna utan 

måste samarbeta utifrån ett globalt perspektiv 

såväl nationellt som internationellt. I slutändan 

hänger det ju på den enskilde individens inställning 

och engagemang i frågan om stat, kommun 

och landsting även i framtiden ska satsa 

betydande ekonomiska och personella resurser 

på natur- och miljövård. Saknas ett intresse 

och förståelse för betydelsen av att arbeta med 

miljöfrågor hos såväl allmänhet som politiker 

och tjänstemän riskerar dessa frågor att hamna 

i skymundan i valet av vilka samhällsfrågor som 

ska prioriteras idag och i framtiden. 6

LITTERATUR 

Barthes, Roland [1957] 1969. Mytologier. 

Staffanstorp: Cavefors. 

Blomqvist, Lovisa 2003. Invandrare i tätortsnära 

natur. Kvalitativa intervjuer angående natursyn och 

nyttjande samt förslag till åtgärder. Alnarp: Sveriges 

Lantbruksuniversitet (slu). 

Braudel, Fernand 1990. Medelhavet. 1, Rummet och 

historien [tillsammans med Maurice Aymard, 

Filippo Coarelli]. Stockholm: Gidlund. 

Buzard, James 1993. The Beaten Track. European 

tourism, literature, and the ways to culture. Oxford & 

New York: Oxford University Press. 

Christensson, Jakob 2002. Landskapet i våra 

hjärtan. En essä om svenskars naturumgänge och 

identitetssökande. Lund: Historiska Media. 

Cronon, William (red.) 1995. Uncommon Ground. 

Toward reinventing nature. New York: Norton. 

Daun, Åke 1980. Sommarstugan och drömmen 

om friheten. I Boende och livsform. Åke Daun. 

Stockholm: Tiden/Folksam. 

99 

Daun, Åke 1982. Fritidshuset som kulturfenomen. I 

Egennyttan och det sociala medlemskapet. Åke Daun. 

Stockholm: Tiden. 

Drayton, Richard 2000. Nature’s Government. Science, 

British imperialism and the “improvement” of the 

world. New Haven & London: Yale University 

Press. 

Eliasson, Per & Ebba Lissberg Jenssen (red.) 2000. 

Naturens nytta. Från Linné till det moderna samhället. 

Lund: Historiska media. 

Emanuelsson, Marie 2003. Skogens biologiska 

kulturarv. Att tillvarata föränderliga kulturvärden. 

Stockholm: Riksantikvarieämbetets förlag. 

Emmelin, Lars, Peter Fredman & Klas Sandell 

2005. Planering och förvaltning för friluftsliv. En 

forskningsöversikt. Rapport 5468. Stockholm: 

Naturvårdsverket. 

Fogelbäck, Jan & Kurt Salomonson 1981. ”Skönast på 

jorden är Kvikkjokk om våren”. Intryck från en resa i 

Sverige. Stockholm: Norstedts.

Foltz, Richard C., Frederick M. Denny & Azizan 

Baharuddin (red.) 2003. Islam and Ecology. 

A bestowed trust. Cambridge, Massachusetts: 

Harvard University Press & Center for the 

Study of World Religions, Harvard Divinity 

School. 

Foucault, Michel 1966. Les mots et les choses. Une 

archéologie des sciences humaines. Paris: Gallimard. 

Foucault, Michel 1971. L’ordre du discours. Paris: 

Gallimard. 

Fredriksson, Cecilia 1997. ”Ursäkta var är skogen?” 

Konsumtionslandskapets kulturella konstruktion. 

I Moderna landskap, red. Katarina Saltzman & 

Birgitta Svensson. Stockholm: Natur och Kultur. 

Friedl, Ernestine 1962. Vasilika. A village in modern 

Greece. New York. 

Frykman, Jonas 1992. I rörelse. Kampen om kroppen 

i 30-talets Sverige. Kulturella Perspektiv, 1/92. 

Frågelist och berättarglädje. Om frågelistor som 

forskningsmetod och folklig genre 2003. Red. Bo G. 

Nilsson, Dan Waldetoft & Christina Westergren. 

Stockholm: Nordiska museets förlag. 

Geijerstam, Jan af 1999. Miljön som minne. Att 

göra historien levande i landskapet. Stockholm: 

Riksantikvarieämbetet. 

Green, Nicholas 1992. The Spectacle of Nature. 

Landscape and bourgeois culture in nineteenth-century 

France. Manchester: Manchester University 

Press. 

Halane, Faduma Warsame 2005. Kategoriseringar, 

kulturer och strategier. Mötet mellan somaliska 

kvinnor och sjukvården. I Bruket av kultur. Hur 

kultur används och görs socialt verksamt, red. Magnus 

Öhlander. Lund: Studentlitteratur. 

100 

Hannerz, Ulf 1992. Cultural Complexity. Studies in the 

social organisation of meaning. New York: Colombia 

University Press. 

Hannerz, Ulf 1996. Transnational Connections. 

Culture, People, Places. London: Routledge. 

Hedin, Christer 1988. Alla är födda muslimer. 

Stockholm:Verbum. 

Hettne Björn, Sverker Sörlin & Uffe Östergård 

[1998] 2006. Den globala nationalismen. 

Nationalstatens historia och framtid. Stockholm: sns 

Förlag. 

Jernberg, Helena 2002. Etnobiologi i Nordiska 

museets frågelistor. Stockholm: Nordiska museet. 

Opublicerad rapport. 

Johansson, Ella (red.) 2001. Friluftsmuseet. Kulturens 

årsbok 2001. Lund: Kulturen. 

Kuper, Adam 1988. The Invention of Primitive Society. 

Transformations of an illusion. London and New 

York: Routledge. 

Lenoble, Robert 1969. Esquisse d’une histoire de l’idée 

de Nature. Paris: Editions Albin Michel. 

Lévi-Strauss, Claude 1962. La pensée sauvage. Paris: 

Plon. 

Linnér, Björn-Ola 1998. Naturen som 

minnesmärke. I Kulturarvets natur, red. Annika 

Alzén & Johan Hedrén. Eslöv: Symposion. 

Lowenthal, David 1985. The Past is a Foreign Country. 

Cambridge: Cambridge University Press. 

Lundberg C. & P. Fredman 2001. Den tyska 

fjällturisten. I Tyska turister i Sverige. Dieter K. 

Müller et al. Östersund: Etour. 

Löfgren, Orvar 1979. Människan i naturen. I Den 

kultiverade människan. Jonas Frykman & Orvar 

Löfgren. Lund: Liber Läromedel.

Manning, Robert E. 1999. Studies in Outdoor 

Recreation. Search and research for satisfaction. 

Second Edition. Corvallis: Oregon State 

University Press. 

Martin, Gary J. 2002. Ethnobotany. A methods manual. 

London: Chapman & Hall. 

Mels, Tom 1999. Wild Landscapes. The cultural nature 

of Swedish national parks. Lund: Lund University 

Press. 

Müller Dieter K. 1995. Svenska fritidshus under 

tysk flagg. Umeå: Kulturgeografiska 

institutionen. 

Müller Dieter K. 1999. German Second Home 

Owners in the Swedish Countryside. On the 

internationalization of the leisure space. Umeå: 

Kulturgeografiska institutionen. 

Nolin, Catharina 1999. Till stadsbornas nytta och 

förlustande. Den offentliga parken i Sverige under 

1800-talet. Stockholm: Byggförlaget. 

Nora, Pierre 2001. Mellan minne och historia. I 

Nationens röst. Texter om nationalismens teori och 

praktik, red. Sverker Sörlin. Stockholm: sns 

Förlag. 

Nordlund, Christer 2000. Det upphöjda landet. 

Vetenskapen, landhöjningsfrågan och kartläggningen 

av Sveriges förflutna, 1860–1930. Umeå: Kungl. 

Skytteanska Samfundets Handlingar 53. 

Olwig, Kenneth 1995. Reinventing common nature: 

Yosemite and Mt. Rushmore – A meandering tale 

of a double nature. I Uncommon Ground. Toward 

reinventing nature, red. William Cronon. New 

York: Norton. 

Ouis, Pernilla & Anne Sofie Roald 2003. Muslim i 

Sverige. Stockholm: Wahlström & Widstrand. 

101 

Ouis, Pernilla 1998. Islamic ecotheology based on 

the Qur’an. Islamic Studies 37:2. 

Ouis, Pernilla 1999. Islamisk ekoteologi – en ny 

grön rörelse? I Blågul islam? red. Ingvar Svanberg 

& David Westerlund. Nora: Nya Doxa. 

Perec, Georges 1986. Penser/Classer. Paris: Hachette. 

Pettersson, Börge, Ingvar Svanberg & Håkan 

Tunón (red.) 2001. Människan och naturen. 

Etnobiologi i Sverige 1. Stockholm: Wahlström & 

Widstrand. 

Pettersson, Richard & Sverker Sörlin (red.) 1998. 

Miljön och det förflutna. Landskap, minnen, värden. 

Institutionen för idéhistoria, Umeå universitet, 

Skrifter 22. 

Pripp, Oscar, Emil Plisch & Saara Printz Werner 

2005. Tid för mångfald. Botkyrka: Mångkulturellt 

centrum. 

Pyne, Stephen 1998. How the Canyon Became Grand. 

A short history. New York: Viking. 

Saltzman, Katarina 2001. Inget landskap är en ö. 

Dialektik och praktik i öländska landskap. Lund: 

Nordic Academic Press. 

Sandell, Klas & Sverker Sörlin (red.) 2000. 

Friluftshistoria. Från ”härdande friluftslif ” till 

ekoturism och miljöpedagogik. Stockholm: Carlsson. 

Seierstad, Åsne 2002. Bokhandlaren i Kabul. 

Stockholm: Norstedt. 

Silverman, Sydel 1975. Three Bells of Civilization. The 

life of an Italian hill town. New York: Columbia u.p. 

Stadens parker och natur 1994. Karlskrona: Boverket. 

Stake, Jessica 2004. Utländska läkare i Sverige 

berättar. Om skillnader, förståelse och 

bemötande. Uppsats för påbyggnadskurs i 

etnologi. Stockholm: Södertörns högskola.

Statistiska centralbyrån (scb) http://www.scb.se 

Steinberg, Theodore 1991. Nature Incorporated. 

Industrialization and the waters of New 

England. Cambridge: Cambridge University 

Press. 

Svanberg, Ingvar & Håkan Tunón (red.) 2000. 

Samisk etnobiologi. Människor, växter och djur i norr. 

Nora: Nya Doxa. 

Svensson, Birgitta 2001. Naturens sociala natur. I 

Vad ska vi med naturen till? red. Fredrik Sjöberg. 

Nora: Nya Doxa. 

Sörlin, Sverker & Anders Öckerman (1998) 2002. 

Jorden en ö. En global miljöhistoria. Stockholm: 

Natur och Kultur. 

Sörlin, Sverker 1991. Naturkontraktet. Om 

naturumgängets idéhistoria. Stockholm: Carlsson. 

Sörlin, Sverker 2004. Mörkret i människan. Europas 

idéhistoria 1492–1914, vol. 2. Stockholm: Natur 

och Kultur. 

Sörlin, Sverker 2004. Turistens tillrättalagda 

landskap, Arkitektur 2004:5. 

Williams, Allan M. & C. Michael Hall 2002. 

Tourism, migration, circulation and mobility. 

The contingencies of time and place. I Tourism 

and Migration. New relationships between production 

and consumption, red. C. Michael Hall & Allan M. 

Williams. Dordrecht: Kluwer.

Vilken betydelse har naturen för 

människors goda liv? Allemansrätten 

kan ses som en oskattbar tillgång för 

alla som lever i Sverige. Samtidigt finns 

det en risk att vårt sätt att tala om 

naturen styrs och präglas av alltför 

ensidigt ”svenska” normer. Det är lätt 

att överskatta hur fritt tillgängligt och 

välgörande för alla det traditionella 

friluftslivet är. Boken Mångnatur ger 

en mängd olika infallsvinklar på natursyn 

och friluftsliv i ett mångkulturellt 

samhälle och kan därmed bidra till 

en mer mångfacetterad syn på 

människan i naturen.

Mångnatur Friluftsliv och natursyn i det ... - Naturvårdsverket

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?