Värdefulla kulturmiljöerunder havsytan i svensk kust och skärgård ...

Värdefulla kulturmiljöer 

under havsytan i svensk 

kust och skärgård 

– en förstudie 

RAPPORT 5566 • MAJ 2007


under havsytan 

i svensk kust och skärgård 


NATURVÅRDSVERKET 

RIKSANTIKVARIEÄMBETET 

STATENS MARITIMA MUSEER

Beställningar 

Ordertel: 08-505 933 40 

Orderfax: 08-505 933 99 

E-post: natur@cm.se 

Postadress: CM-Gruppen, Box 110 93, 161 11 Bromma 

Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln 

Naturvårdsverket 

Tel: 08-698 10 00, fax: 08-20 29 25 

E-post: natur@naturvardsverket.se 

Postadress: Naturvårdsverket, SE-106 48 Stockholm 

Internet: www.naturvardsverket.se 

ISBN 91-620-5566-6.pdf 

ISSN 0282-7298 

Elektronisk publikation 

© Naturvårdsverket 2007 

Tryck: CM Digitaltryck AB, Bromma 2007 

Layout: Press Art 

Omslagsbild: Dykare vid vrak, foto Inge Lennmark

Förord 

Denna förstudie har tagits fram av Statens maritima museer på uppdrag av 

Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet. I studien har, utifrån befintlig 

och dokumenterad kunskap, 25 värdefulla kulturmiljöer under havsytan 

sammanställts och grovt kategoriserats i olika miljötyper. Kategoriseringen är 

anpassad för just denna studie och är därmed inget generellt förslag på hur 

kulturmiljön ska klassificeras. Via kartöverlägg undersöks om och i vilken 

utsträckning beskrivna kulturmiljöer sammanfaller med naturvårdens skyddade 

områden. Utifrån beskrivningen av naturoch kulturvärden i sammanfallande 

områden analyseras och diskuteras kopplingar mellan kultur- och 

naturvärden under vatten och förutsättningarna för att samordna skydd och 

bevarande samt uppföljning. 

Förhoppningen är att studien ska öka förståelsen för kulturmiljöer under 

havsytan. Den ska också ge inspiration till naturvårdens och kulturmiljövårdens 

fortsatta arbete med att nå miljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande 

kust och skärgård. Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet har inte 

tagit ställning till slutsatserna i förstudien. För att kunna göra det behövs 

ytterligare fördjupningar och studier gällande sambandet mellan naturoch 

kulturmiljöer i havsmiljö. 

Stockholm, maj 2007 

Michael Lehorst Björn Risinger 

Riksantikvarieämbetet Naturvårdsverket 

3

Innehåll 

SAMMANFATTNING 7 

SUMMARY 8 

INLEDNING 9 

Direktiv 9 

Material 9 

Urval 10 

Problem 11 

Definitioner 12 

Resultat 12 

SKYDD AV UNDERVATTENSMILJÖER 16 

Kulturvärden under vatten 16 

Naturvärden under vatten 16 

Hotbilder 17 

Befintligt områdesskydd enligt miljöbalken 18 

Problem och möjligheter 20 

MÖJLIGA SYNERGIEFFEKTER 23 

UPPFÖLJNING AV UNDERVATTENSMILJÖER 24 

Indikator: Skyddade havs- och kustområden 24 

Behov av fallstudier 25 

MILJÖBESKRIVNINGAR 27 

Norrbyskär 28 

Ångermanälvens mynningsvik 32 

Galtströms bruk 35 

Axmar bruk 38 

Gräsö 41 

Söderarm 44 

Skeppsholmen – Kastellholmen 47 

Kohamn 50 

Dalarö 53 

Krogen 56 

Hävringe 59 

Stegeborg 62 

Lörge 65 

Visby redd 68 

Mellersta Kalmarsund 70 

Ubåtsmassakern 73 

Djupasund 76 

5


Rapport 5566 • Värdefulla kulturmiljöer under havsytan i svensk kust och skärgård 

Listerby skärgård 79 

Falsterbohalvön 82 

Foteviken 86 

Pilhaken 89 

Nya Älvsborgs fästning 92 

Marstrands hamn 95 

Hamnholmen 98 

Väderöarna 101 

REFERENSER 105 

6



Sammanfattning 

Denna förstudie har tagits fram i samverkan mellan Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet 

och Statens maritima museer. På uppdrag av de förstnämnda 

myndigheterna har Statens maritima museer gjort en sammanställning 

över värdefulla kulturmiljöer under havsytan och kartlagt om dessa sammanfaller 

med naturvårdens skyddade områden. Relaterat till denna sammanställning 

diskuteras i rapporten tvärsgående frågor rörande naturoch kulturmiljöer 

under havsytan. 

Sammanställningen utgör ett kunskapsunderlag inför Naturvårdsverkets, 

Riksantikvarieämbetets och länsstyrelsernas fortsatta arbete inom miljökvalitetsmålet 

Hav i balans samt levande kust och skärgård. 

Sammanlagt 25 områden av varierande storlek och karaktär beskrivs i 

rapporten. Ambitionen vid urvalet av områden har varit att uppnå stor variation 

avseende innehåll och geografisk spridning. Utgångspunkten har varit 

att utifrån befintliga centrala register exemplifiera kulturmiljöer under havsytan 

med tydlig historisk kontext. 

Redovisningen av de 25 utvalda kulturmiljöerna kompletteras med en 

beskrivning av naturvärden och skyddad natur i närområdet. Kopplingar 

mellan naturoch kulturvärden under vatten, i form av till exempel biologiska 

kulturarv, visar på behovet av ökad samverkan mellan intressena. 

För att kunna få en bättre bild av miljöförändringar under vatten behöver 

också fallstudier genomföras, där det inte minst är angeläget att utröna trålningens 

och dykningens påverkan på naturoch kulturmiljöer. 

7



Summary 

This pre-study has been carried out jointly by the Swedish Environmental 

Protection Agency, National Heritage Board and National Maritime 

Museums. Commissioned by the first two authorities, the national Maritime 

Museums have compiled a list of valuable submarine cultural heritage sites 

and mapped how they coincide with nature protection areas. 

The study will serve as a knowledge base for the continued work by Swedish 

EPA, The National Heritage Board and the County Administrative 

Boards within the Environmental Quality Objective A Balanced Marine Environment, 

Flourishing Coastal Areas and Archipelagos. 

A total of 25 areas of varying sizes and character are described in the report. 

The ambition has been to select sites offering a great variety of content and geographical 

spread. Examples of submarine cultural heritage areas with a clear 

historical context have been identified through existing central registers. 

Descriptions of the 25 selected heritage sites also include natural values and 

protected environments in the immediate surroundings. Links between natural 

and cultural submarine values, e.g. biological cultural heritage, demonstrate the 

need for increased collaboration between the two spheres of interest. 

To gain a better picture of changes to the underwater environment, case 

studies are needed, not least showing the impact of trawling and diving activities 

on the natural and cultural heritage sites. 

8



Inledning 

Direktiv 

Föreliggande arbete utgörs av en förstudie som bedrivits i samverkan mellan 

Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet och Statens maritima museer inom 

ramen för arbetet med det nationella miljökvalitetsmålet Hav i balans samt 

levande kust och skärgård. Avsikten med förstudien är att sammanställa 

kända värdefulla marina miljöer med både naturoch kulturvärden, uppmärksamma 

samband mellan kultur- och naturvärden samt att utifrån sammanställt 

material se över möjligheterna att förfina och precisera en indikator 

om skydd av havsområden. 

Bakgrunden till förstudien är att miljömålen bland annat innebär att 50% 

av skyddsvärda marina miljöer ska vara skyddade senast år 2010. Enligt 

senaste miljöpropositionen ska ytterliggare 14 marina naturreservat avsättas 

senast 2010. Förstudien är ett kunskapsunderlag inför Naturvårdsverkets, 

RAÄ:s och länsstyrelsernas fortsatta arbete med delmålen kring hav, kust och 

skärgård. 

Statens maritima museers uppdrag inom förstudien har varit att med stöd 

av befintligt material och kunskap om kulturlämningar under vatten i havsmiljö 

identifiera, digitalisera, beskriva och sortera minst 20 värdefulla kulturmiljöer 

under havsytan. I uppdraget har även ingått att initiera möten med 

undervattensarkeologiska aktörer för att informera om och diskutera urvalet. 

Uppdraget har senare utvidgats till att komplettera områdespresentationerna 

med beskrivningar av de naturvärden som uttrycks i sammanfallande naturreservat 

och Natura 2000-områden. 

Rapporten består av en inledning och utvärdering samt en del med presentation 

av värdefulla miljöer under havsytan. Till miljöbeskrivningarna hör 

även en redovisning av miljöernas geografiska läge, avgränsningar samt lämningarnas 

position. Befintligt områdesskydd i form av naturreservat och 

Natura 2000-områden redovisas också. Till varje karta hör en tabell, där de 

enskilda lämningarna presenteras. 

Arbetet har utförts under vintern 2004-2005. Mirja Arnshav har svarat 

för merparten av textframställandet och digitaliseringen har utförts av Niklas 

Eriksson. Projektledare har varit Andreas Olsson. Från Naturvårdsverket har 

Cecilia Lindblad deltagit och från Riksantikvarieämbetet Daniel Nilsson. 

Material 

Inom ramen för detta arbete har inga möjligheter till kompletterande inventeringar 

eller efterforskningar funnits. Sammanställningen är därför till övervägande 

del baserad på information som finns tillgänglig i de digitala informationssystemen 

FMIS och SjöMIS, vilka grundar sig på RAÄ:s fornminnesregister 

och Svenskt marinarkeologiskt arkiv (SMA). 

9



För att ytterligare komplettera bilden av kulturmiljöer under vatten har 

även litteratur, Internet och andra källor använts. Dessutom har länsstyrelserna 

vid landets kustanknutna län ombetts inkomma med förslag på värdefulla 

marina kulturmiljöer. Förslag på områden eller relevant litteratur har inkommit 

från: 

• Gotlands län 

• Gävleborgs län 

• Kalmar län 

• Norrbottens län 

• Västerbottens län 

• Västra Götalands län 

Arbetet har också presenterats på Marinarkeologiskt rådsmöte, som hölls 

i Linköping i oktober 2004 och i Stockholm i april 2005. I samband med det 

första mötet anmodades deltagarna inkomma med synpunkter. 

Samverkanspotentialen mellan naturoch kulturmiljövården gällande 

undervattensmiljöer diskuterades på ett seminarium arrangerat av projektets 

arbetsgrupp den 20 april. Representation fanns från naturoch kulturmiljösektorn 

på såväl statlig som regional och kommunal nivå. Värdefulla synpunkter, 

idéer och förslag som kom fram på seminariet har arbetats in i denna 

rapport. 

Till den digitala områdespresentationen har ekonomiska kartan använts. 

Till denna har djupkurvor från digitala sjökort samt GIS-skikt med befintligt 

områdesskydd tillfogats. 

Urval 

Utgångspunkten för urval och avgränsning av områdena har varit att lämningar 

i ett och samma område speglar ett tydligt eller avläsbart kulturhistoriskt 

sammanhang. I syfte att definiera det kulturhistoriska sammanhanget, 

har även lämningar på land haft betydelse. 

Just för den här studiens syfte har kulturmiljöerna grovt kategoriserats 

enligt följande för att underlätta jämförelser och översikt: 

• förlisningsområden 

• hamnar och ankringsplatser 

• krigsskådeplatser 

• försvarsstrategiska platser 

• maritima bygder 

• sjunkna/översvämmade landskap 

De utvalda miljöerna ska inte ses som landets mest värdefulla, utan snarare 

som exempel på olika typer av kulturmiljöer som vi utifrån befintligt 

underlag har bedömt vara värdefulla. Det handlar således inte om någon slutgiltig 

lista. Ambitionen har varit att eftersträva en stor geografisk och innehållsmässig 

spridning. Både fasta fornlämningar och andra lämningar finns 

därför representerade. Förlisningsuppgifter, det vill säga ej lokaliserade lämningar, 

har inte beaktats vid urvalet. De är inte heller redovisade i det digitaliserade 

materialet. 

10

Problem 



Kunskapen om naturoch kulturvärden i havet är begränsad. Havsbottnen 

saknar ofta helt inventering. Därtill är kunskapsläget avseende fornlämningar 

i olika delar av landet mycket varierande. Överlag råder stor kunskapsbrist 

om hur många de är och var de är belägna. Endast enstaka regioner med 

många aktiva dykare och institutioner med särskilt intresse för arkeologi 

under vatten utmärker sig. Utöver detta påverkas kunskapsläget också av de 

naturgeografiska förutsättningarna, i form av tillgänglighet och bevarandeförhållanden. 

Materialet i SjöMIS och FMIS är av mycket skiftande kvalitet, och är till 

övervägande del objektsrelaterat. Ett helhetsperspektiv, med betoning på 

sammanhang, saknas. En brist i FMIS är att informationssystemet ännu inte 

omfattar alla län. 

Sammantaget har ovan nämnda begränsningar medfört att inga förslag på 

värdefulla kulturmiljöer under havsytan inom Hallands och Norrbottens län 

har kunnat tas fram, medan ett förhållandevis stort antal har pekats ut inom 

exempelvis Stockholms län. På grund av bristfälligt eller svårtillgängligt kunskapsunderlag 

saknas även flera typer av miljöer. Den bofasta skärgårdsbefolkningen 

är till exempel förhållandevis osynlig i miljöbeskrivningarna i denna 

rapport. 

Kravet på ett känt sammanhang också har gjort att flera ovanligt rika 

kulturmiljöer, till exempel Kungshamn eller Landfjärden i Stockholms skärgård, 

inte tagits med i denna sammanställning. 

En svårighet har varit att avgränsa miljöerna på ett tydligt sätt. De 

avgränsningar som skrafferats i den digitala presentationen ska därför ses 

som preliminära och ungefärliga. Att förlisningsuppgifter och lösfynd utelämnats 

i kartredovisningen beror på källkritiska svårigheter, problem med positionering 

och inte minst deras ibland mycket stora antal. 

Positioneringen av de enskilda lämningarna har också varit problematisk. 

Ofta saknas tillförlitliga positionsangivelser i källmaterialet. Detta har att 

göra med svårigheter att avgöra till vilket system positionerna relaterats och 

med vilken noggrannhet de har beräknats. Ytterligare en osäkerhet ligger i 

det faktum att flertalet positioner angivits i latitud och longitud, och att dessa 

värden på fri hand omvandlats till X- och Y-värden i samband med digitaliseringen. 

Många av lämningarna är dessutom positionerade utifrån lägesbeskrivningar 

i text eller bild. Dessa beskrivningar kan både vara schematiska och 

mycket detaljerade. Ett problem är att beskrivningarna ofta relaterar till enslinjer, 

bäringar, stenar eller annan information som endast kan erhållas på 

plats. När de utgår från strandlinjer, djupkurvor och grynnor ligger svårigheten 

i att överföra informationen från en skiss/kartunderlag till ett annat. 

Många gånger har de ursprungliga skisserna eller sjökortsunderlaget en högre 

noggrannhet än den ekonomiska kartan. För att svara mot positionernas 

osäkerhet i samband med digitaliseringen, har objekten kvalitetsgraderats (se 

sidan 17). 

11



Ingen möjlighet har funnits att kontrollera positionsangivelsernas, lägesbeskrivningarnas 

eller övriga uppgifters överrensstämmelse med verkligheten. 

Definitioner 

Med marina miljöer menas här havsområden i ordets geografiska bemärkelse. 

Begreppet maritim har använts vid beskrivningar av kulturhistoriska anknytningar 

och relationer mellan land och vattenområden, samt de fysiska spåren 

av desamma. 

Lämning inkluderar i detta sammanhang alla övergivna fysiska spår av 

mänsklig verksamhet. Ingen begreppsmässig åtskillnad görs i fråga om fasta 

fornlämningar eller andra kulturlämningar. Fartygslämning betecknar även 

övergivna båtar och pråmar. Om identiteten är känd benämns fartygslämningen 

vid namn. Om fartygslämningen istället är känd under ett smeknamn, 

markeras detta med citationstecken. Med förlisningsuppgift åsyftas en fartygslämning 

som enligt trovärdiga källor finns inom området men som inte 

har lokaliserats. 

En indikator är ett verktyg för att analysera förändringar och åskådliggöra 

och kommunicera trender. I den här texten relateras indikatorerna till 

miljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande kust och skärgård med aktuella 

delmål. 

Med begreppet kulturmiljö menas ett område med flera lämningar eller 

kulturminnen, som tillsammans anses kunna berätta om en viss tid eller ett 

visst skeende. 

Resultat 

Utgångspunkten för rapporten har varit att identifiera kulturmiljöer under 

vatten. Som tidigare nämnts är kunskapsunderlaget för identifikation av kulturmiljöer 

under vatten ojämnt. Eftersom utgångspunkten har varit lokaliserade 

lämningar kan det vara intressant att redovisa det ungefärliga antalet 

kända lämningar per län. Tabellen baseras på information i SMA och FMIS 

och inkluderar även fartygslämningar och anläggningar som inte räknas som 

fasta fornlämningar. Lämningar i limniska miljöer är utelämnade. 

Sammanlagt har 25 olika miljöer i 12 av 14 kustlän tagits med i sammanställningen. 

Såväl urbana miljöer, kustnära miljöer och miljöer i utskärgårdar 

eller öppet hav finns representerade. Ur ett kulturhistoriskt perspektiv kan de 

karakteriseras som förlisningsområden, hamnar/ankringsplatser, krigsskådeplatser, 

försvarsstrategiska platser, maritima bygder och sjunkna/översvämmade 

landskap. I norra Sverige märks en viss tyngdpunkt på industrimiljöer, 

medan hamnar/ankringsplatser är den vanligaste kategorin bland de miljöer 

som valts ut i Stockholms län. Spridningen i datering sträcker sig från stenålder 

och vikingatid till historisk tid, inklusive 1900-talet. 

Det kan konstateras att kulturmiljöerna under vatten ofta utgör delar av 

kulturmiljöer som redan är välkända på land. I dessa fall kan lämningarna 

12



Figur 1. Befintligt kunskapsunderlag i havsmiljö (SMA, FMIS) och antalet sammanställda 

kulturmiljöer/län 

Antal lokaliserade lämningar/län 1-49 st 50-150 st 400-500 st Antal 

kulturmiljöex. 

Norrbotten x 0 

Västerbotten x 1 

Västernorrland x 2 

Gävleborg x 1 

Uppsala x 1 

Stockholm x 5 

Södermanland x 1 

Östergötland x 1 

Gotland x 2 

Kalmar x 2 

Blekinge x 2 

Skåne x 3 

Halland x 0 

Västra Götaland x 4 

under respektive ovan vatten komplettera varandra. Andra gånger saknas 

tydliga och för undervattensmiljöerna betydelsebärande kulturmiljöer på 

land, men kännedom om historiska tilldragelser eller epoker kan ändå förklara 

de lämningar som avsatts under vatten. 

I 11 fall sammanfaller de 25 utvalda områdena helt eller delvis med 

befintliga områdesskydd i form av i första hand naturreservat och Natura 

2000-områden. Två av områdena, Falsterbohalvön och Foteviken, ingår i 

samma naturreservat som skapats med den marina miljön som främsta motiv. 

Utöver dessa är i dagsläget inga av de 25 områdena skyddade på grund av 

natur- eller kulturvärden under vatten. Fornlämningarna omfattas visserligen 

av kulturminneslagen, men inga områdesskydd för hela, sammansatta undervattensmiljöer, 

har inrättats. Däremot är det inte ovanligt att det på land, i 

direkt eller nära anslutning till miljöerna under vatten, har tillämpats olika 

slags skydd av historiskt värdefulla byggnader eller miljöer. Ibland tangerar 

de aktuella undervattensmiljöerna industriminnen, statliga byggnadsminnen 

och till och med världsarv. Andra gånger ryms de inom de geografiska 

avgränsningarna för riksintresseområden. Natur- eller kulturvärden under 

vatten har dock, med undantag av Falsterbohalvöns havsområdes naturreservat, 

inte behandlats som en tillgång eller som en del av motivet för skydd. 

13



Hamnholmen 

Väderöarna 

Marstrands 

hamn 

Nya Älvsborgs 

fästning 

Pilhaken 

Foteviken 

Falsterbohalvön 

Figur 2. Karta med de utvalda kulturmiljöernas geografiska läge markerat. 

14 

Norrbyskär 

Ångermanälvens mynningsvik 

Galtströms bruk 

Axmar bruk 

Hävringe 

Stegeborg 

Visby 

redd 

Gräsö 

Söderarm 

Skeppsholmen/Kastellholmen 

Kohamn 

Dalarö 

Krogen 

Lörge 

Mellersta Kalmarsund 

Ubåtsmassakern 

Djupasund 

Listerby skärgård



Fig. 3 Naturskydd som omfattar de utvalda kulturmiljöerna 

Län Område Typ av miljö Överlappande 

Västerbotten Norrbyskär Industrimiljö 

Västernorrland Ångermanälvens mynningsvik Maritim bygd 

Galtströms bruk Industrimiljö 

Gävleborg Axmar bruk Industrimiljö NR, N2000 

Uppsala Gräsö Förlisningsområde N2000, DS 

Stockholm Söderarm Förlisningsområde NR 

Kohamn Hamn/ankringsplats 

Skeppsholmen-Kastellholmen Hamn/ankringsplats 

Dalarö Hamn/ankringsplats DS 

Krogen Hamn/ankringsplats 

Södermanland Hävringe Förlisningsområde DS, N2000 

Östergötland Stegeborg Försvarsstrategisk plats 

Gotland Visby redd Förlisningsområde NR, N2000 

Lörge Industrimiljö 

Kalmar Mellersta Kalmarsund Krigsskådeplats NR, N2000 

Ubåtsmassakern Krigsskådeplats 

Blekinge Djupasund Försvarsstrategisk plats 

Listerby skärgård Maritim bygd NR, N2000, DS 

Skåne Falsterbohalvön Förlisningsområde NR, N2000, DS 

Foteviken Försvarsstrategisk plats NR, N2000, DS 

Pilhaken Sjunket/översvämmat landskap 

Västra Götaland Nya Älvsborgs fästning Maritim bygd 

Marstrands hamn Krigsskådeplats 

Hamnholmen Hamn/ankringsplats 

Väderöarna Förlisningsområde N2000, DS 

NR = naturreservat/naturvårdsområde, N2000 = Natura 2000-område, DS = djurskyddsområde/naturminne 

15



Skydd av undervattensmiljöer 

Kulturvärden under vatten 

Förutsättningarna för kulturmiljöer under vatten är i vissa avseenden olika 

dem på land. Utöver att kunskapsläget och tillgängligheten är annorlunda, 

består skillnaderna bland annat i olika fornlämningskategorier och, till följd 

av bevarandeförutsättningarna, olika material. Förtätade kulturmiljöer under 

vatten är överlag sällsyntare än dito på land, men på grund av ett mindre 

intensivt bruk av bottnarna har kulturlandskapet under vatten å andra sidan 

ofta haft bättre möjligheter att bevaras åt eftervärlden. 

Själva havsbotten har sällan brukats på ett sätt som kan jämföras med 

arbetet med mark, skog och ängar. På vissa bottnar kan dock regelbunden 

trålning jämföras med brukad mark. Fasta fisken, kajanläggningar och farledsspärrar 

utgör visserligen exempel på anläggningar som kan hänföras till 

ett medvetet landskapsomvandlande. Vad som ändå gör undervattensmiljön 

speciell i sammanhanget är att de flesta av de lämningar som finns under vatten, 

i synnerhet lämningar efter förlista fartyg, kan relateras till resande och 

transport av varor. Eftersom vi ofta har att göra med urartade resor och vidsträckta 

havsområden, kan lämningarna framstå som vinddrivna solitärer, 

medan de i själva verket är länkade till exempelvis farleder och trader. I ett 

större perspektiv kan de också utgöra delar av ett bruks vittförgrenade kontaktnät, 

en lokal skeppsbyggnadsteknisk tradition eller en handelsförbindelse 

mellan exempelvis skärgårdsbor och stadsbor. 

Naturvärden under vatten 

Sveriges havsområden utgörs av ett heterogent ekosystem som uppvisar en 

stor variation av livsmiljöer. Som exempel kan nämnas att skärgårdsområden 

och brutna kustpartier, karakteriseras av en mångfald av biotoper med allt 

från skyddade grunda vikar till vind- och våg exponerade hårdbottnar. 

Östersjön är ett ungt hav och ett av de största brackvattenområdena på 

jorden. Längs Sveriges kust finns en tydlig salthaltsgradient med salt havsvatten 

i Skagerrak upp till närmast sötvattenlika förhållanden i Bottenviken. 

Sötvattnet kommer från floder och åar som rinner ut i havet och saltvattenpulserna 

kommer från Nordsjön. Östersjön är för salt för många sötvattensorganismer 

och för sött för många saltvattensorganismer, vilket gör det till ett 

artfattigt hav. Detta innebär också att livet i Östersjön är mycket sårbart. Slås 

en art ut är det inte säkert att någon annan art kan ersätta dess plats och 

funktion. Västerhavet karaktäriseras av en komplicerad strömningsbild. 

Strömmarna i Skagerrak och Kattegat interagerar med varandra och skapar 

ett mycket produktivt hav. Liksom Östersjön är dock Västerhavet drabbat av 

övergödning och utsläpp av olika miljögifter. Intensivt fiske har även åstadkommit 

allvarlig påverkan på fiskebeståndet och ekosystemet i sin helhet. 

16



Kunskapen om de olika biotoperna och deras utbredningsområden är 

fortfarande bristfällig. Arbeten pågår för att öka förståelsen för de olika biotoperna 

samt att förbättra karteringen av marina livsmiljöers utbredning. 

Flera områden i Östersjön och Västerhavet har pekats ut som särskilt värdefulla 

i nationella sammanhang. En del av det marina arbetet påverkas av 

havskonventioner och bilaterala avtal. Västerhavet berörs av Oslo- och Pariskonventionen 

(OSPAR) som täcker Nordostatlanten inklusive Kattegatt och 

Skagerrak. Miljösamarbetet i Östersjön inklusive Kattegatt sker inom ramen 

för Helsingforskonventionen (HELCOM). De miljömål som angetts av dessa 

mellanstatliga organisationer sammanfaller i stort sett med de svenska. På 

Europanivå regleras miljöfrågor i ökande utsträckning på överstatlig bas 

genom EU, bland annat genom habitatdirektivet med Natura 2000. 

Hotbilder 

Strävan efter att bevara värdefulla miljöer under vatten motiveras av de övergripande 

målen om en god, hållbar miljö. Miljön ska vara mångfaldig, stimulera 

till rekreation och förhöja vår livskvalitet. Utöver dessa nyttovärden och 

upplevelsevärden finns också ett etiskt motiv, nämligen att vi förvaltar denna 

miljö åt kommande generationer, och att dessa bör ha samma utvecklingsmöjligheter 

som vi. Dessa överordnade mål är gemensamma för såväl naturvården 

som kulturmiljövården. 

I detta sammanhang bör det särskilt framhållas att många av fartygslämningarna 

utgör ett potentiellt miljöhot genom bland annat det bly, koppar 

och miljöfarliga laster som de tillför miljön. I synnerhet gäller detta de tusentals 

fartyg som förlist under 1900-talet och vars olje- och dieseltankar så sakteliga 

rostar sönder. Världskrigens kulturarv i form av minor med explosiva 

ämnen och fartygslämningar med vapen och kemiska stridsmedel ombord 

utgör också ett oroväckande inslag i undervattensmiljön. 

För kulturmiljövårdens del saknas underlag för att kunna peka ut de mest 

betydande av de negativa påverkansfaktorerna. Analysen försvåras också av 

att själva miljön, i egenskap av bland annat mikroorganismer, stormar, strömmar, 

is, bottenförhållanden och kemiska sammansättningar, bidrar till kulturarvets 

nedbrytning. Dessa processer är mycket komplexa och svårförutsägbara, 

inte minst eftersom miljön i sin tur kan ha påverkats av människan 

(Riksantikvarieämbetet & Statens maritima museer 2005). 

Bortsett från den typ av nedbrytande påverkan, som primärt kan relateras 

till naturkrafter och miljöförhållanden, finns det flera gemensamma hotbilder 

för kultur- och naturvärden under vatten. 

Utsläpp av miljögifter och främmande ämnen kan påverka bevarandeförhållandena 

för kulturarvet, exempelvis genom att en skyddande beväxning av 

en kulturlämnings yta förändras. Fiske, och i synnerhet bottentrålning, innebär 

en risk för mekanisk åverkan. Sjöfart och båttrafik kan leda till erosion 

som blottlägger, slipar och kanske till och med transporterar bort de exponerade 

delarna av en lämning. Därtill kan sjöfarten och båttrafiken medföra att 

grunt belägna lämningar skadas av ankare eller av fartygens skrov. Övriga 

17



effekter av trafiken kan vara oavsiktlig införsel av främmande arter, exempelvis 

träätande organismer. 

Generellt sett medför också ett intensifierat bruk av kust- och skärgårdsmiljöer 

ett ökat exploateringstryck, genom nya behov av bryggor, sjömärken 

och dylikt. Allt bruk och all exploatering som direkt eller indirekt 

påverkar havet och havsbottnarna innebär en potentiell risk för förstörelse av 

kulturarvet. Anläggandet av vindkraftverk och broar, sandtäkt, muddringsarbeten, 

dumpning och kabeldragningar är exempel på sådana aktiviteter. 

En typ av brukande som särskilt påverkar kulturarvet under vatten är 

dykningen. Många dykutfärder planeras med målsättningen att besöka fartygslämningar 

eller kulturlager, och följderna kan bli ett ökat slitage och 

kanske också förstörelse av kulturarvet. 

Fig. 4 Jämförelse mellan naturoch kulturmiljöernas huvudsakliga hotbilder. 

Hotbilder Naturmiljöer Kulturmiljöer 

Oljeutsläpp x ? 

Miljögifter x ? 

Eutrofiering (övergödning) x ? 

Fiske (Trål) x x 

Vattenbruk (fisk/skaldjursodlingar) x x 

Sjöfart och båttrafik x x 

Införsel av främmande organismer x ? 

Ökat bruk och exploatering av kust och havsområden x x 

Dykning ? x 

Befintligt områdesskydd enligt miljöbalken 

Undervattensmiljön har ett grundläggande skydd genom miljöbalken, fiskelagen, 

kulturminneslagen och plan- och bygglagen. Dessa lagar reglerar bland 

annat hur havet får brukas med hänsyn till den marina miljön, naturens kvalitet 

och förekomst av fasta fornlämningar eller kulturmiljöer. Med stöd av 

dessa lagar kan även särskilda områdesbestämmelser och föreskrifter, exempelvis 

biotopskydd, fiske- eller dykförbud, utfärdas. Regeringen kan besluta 

om nationalparker. Länsstyrelse och kommun kan inrätta natur- eller kulturreservat. 

Kust- och havsmiljöer kan sedan 1992 även ges ett grundläggande 

skydd genom EU:s habitatdirektiv (Natura 2000). Gemensamt för skydd 

enligt miljöbalken som nationalparker, biotopsskyddsområden och reservat 

är att de medger inskränkningar i nyttjande- eller tillträdesrätten, om det är 

nödvändigt för att uppnå syftet med skyddet. Natura 2000 medför att vissa 

verksamheter skulle prövas enligt särskilda regler. Värdefulla undervattensmiljöer 

kan också framhävas i regionala naturoch kulturvårdsprogram. 

Sverige har en hundraårig tradition av instiftande av olika slags naturskyddsområden. 

Vattenmiljöerna har dock länge varit eftersatta inom naturvårdsarbetet 

och kulturmiljövården. I dagsläget finns över 3 700 skyddade 

18



områden i Sverige, varav drygt 2 500 är naturreservat. Av dessa innehåller 

cirka 450 marina miljöer, men endast tolv områden är skyddade på grund av 

höga marina värden. Dessa är: 

• Kronören 

• Salvorev – Kopparstenarna samt Gotska Sandön 

• Falsterbohalvöns havsområde med Måkläppen 

• Knähaken (Helsingborg) 

• Östra Kullaberg 

• Hallands Väderö 

• Gullmarsfjorden 

• Holmöarna 

• Kungsbackafjorden 

• Nordre älvs estuarium 

• Fifång 

• Värnanäs skärgård 

I beskrivningarna av områdenas marina värden omnämns i två fall, 

Falsterbohalvöns havsområde och Holmöarna, att kulturhistoriska värden i 

form av fartygslämningar finns inom reservatet. Detta har dock inte utgjort 

syfte till reservatsbildningen (Edgren 2005). 

Natura 2000 har i stort inneburit ett lyft för den havsrelaterade naturvården. 

I Sverige finns idag nära 4 000 föreslagna Natura 2000-områden, motiverade 

antingen av fågeldirektivet eller av habitatdirektivet. Cirka 60 procent 

av dessa är redan idag skyddade som naturreservat, nationalpark eller liknande. 

Av de 418 Natura 2000-områden som ansluter till kust och hav har 270 

stycken en marin anknytning. De åtta skyddsvärda habitaten med marin 

anknytning är följande: 

• Sublittorala sandbankar 

• Estuarier 

• Rev 

• Ler- och sandbottnar 

• Laguner 

• Stora grund och vikar 

• Smala vikar 

• Skär och små öar 

Flera föreningar och internationella organ, exempelvis Council of the Baltic 

Sea states (CBSS), Helsingforskommissionen (HELCOM), Greenpeace och 

Svenska naturskyddsföreningen, arbetar aktivt för ett utökat skydd av undervattensmiljöer 

i Östersjön och Västerhavet. Som det främsta skyddsmotivet 

anförs hoten mot fiskbestånden. Risker och konsekvenser av sjötrafiken har 

också uppmärksammats. År 2004 blev Östersjön officiellt klassat som 

”särskilt känsligt havsområde” (PSSA) av FN:s sjöfartsorganisation IMO. 

Klassningen medför bland annat möjligheter att ge Östersjön ett ökat skydd 

bland genom skärpta regler för den fartygsburna oljetrafiken. 

Skapandet av reservat anses allmänt vara den bästa formen för bevarande 

av värdefulla undervattensmiljöer och reservatsbehovet framhävs av såväl 

19



politiker som myndigheter och intresseorganisationer. Natura 2000 har 

föreslagits som en fruktbar väg att realisera detta. 

Möjligheten att inrätta kulturreservat infördes med Miljöbalken 1999. 

Sedan dess har omkring 25 kulturreservat bildats eller beslutats. Inget har 

undervattensmiljöer som bärande motiv. Några få ligger dock i kust- eller 

skärgårdsmiljöer, till exempel Brottö skärgårdsjordbruk i Stockholms län 

eller Sandvikens fiskeläge i Västernorrlands län (RAÄ 2005). Opinionen har 

hittills inte heller varit lika kraftig som kring värnandet av naturvärden i 

havsmiljö, vilket bland annat kan förklaras av allmänt bristande kännedom 

om att det finns kulturpräglade landskap under vatten. Bildande av kulturreservat 

under vatten skulle kunna vara ett sätt att öka uppmärksamheten 

kring det marina kulturarvet, men utgör samtidigt endast punktinsatser i förhållande 

till det stora antalet kulturlämningar som finns i våra vatten. För att 

göra en långsiktig hållbar utveckling möjlig krävs bredare ansatser som bland 

annat inbegriper utökad kunskap och informationsinsatser för att kunna 

åstadkomma ett mer generellt hänsynstagande. 

Höga naturvärden och värdefulla kulturvärden inom ett och samma 

område står oftast inte i konflikt med varandra vid inrättandet av ett reservat. 

I förarbetena till miljöbalken framhålls det att en viktig del av kulturlandskapets 

värde utgörs av dess samspel med naturmiljön. Det finns inget hinder 

mot att skydda ett kulturpräglat landskap som naturreservat. Det är det 

huvudsakliga skyddsmotivet som avgör vilken beteckning ett reservat får. 

Naturreservat används dock normalt inte för att bevara objekt som huvudsakligen 

utgör bebyggelsemiljöer eller koncentrationer av kulturlämningar. 

Förekomst av fasta fornlämningar, byggnadsminnen, riksintressen eller 

andra skyddade objekt eller miljöer inom ett område, hindrar inte att området 

kan utgöra reservat. Inom ett reservat är det helheten i landskapet som 

utgör dess värde. Reservatsmöjligheterna bör således inte användas för att 

skapa en skyddszon runt enskilda objekt, som kan skyddas med stöd av 

andra lagar och medel (Riksantikvarieämbetet 2002, Naturvårdsverket 

2003). Enligt internationell rätt har kuststater möjlighet att inrätta reservat 

inom sitt territorialhav och i viss mån även inom den ekonomiska zonen 

(Bergquist 2003). 

Problem och möjligheter 

Miljömålsarbetet syftar bland annat till att undervattensmiljöer i högre 

utsträckning ska komma att åtnjuta ett utökat skydd. Inrättande av områdesskydd 

enligt miljöbalken innebär dock att flera praktiska, teoretiska och 

pedagogiska problem måste lösas. En vägledning för skydd av marina miljöer 

med höga naturvärden utkommer under 2007. I rapporten sammanfattas kriterier 

för urval och prioriteringar av marina skyddsvärda områden. 

Begreppet värdefull 

Först och främst är det angeläget att precisera kriterierna för vad som är att 

anse som en värdefull miljö. Värderingen kan utgå från vetenskapligt värde, 

representativitet/unicitet, friluftsintresse eller upplevelsevärde samt samhälls- 

20



intresset i stort. Dessutom behövs verktyg för att prioritera bland de områden 

som identifierats som skyddsvärda. Ett nyckelbegrepp som används inom 

Natura 2000 är gynnsam bevarandestatus – arterna eller habitaten måste 

vara livskraftiga. Det måste helt enkelt finnas grundläggande förutsättningar 

för att lyckas med ett bevarande för framtiden. 

Avgränsningar 

Ett annat problem är svårigheterna att avgränsa miljöerna utan att utelämna 

värdefulla beståndsdelar. En allt för stor yta mellan dessa kan samtidigt medföra 

svårigheter vid förvaltning och vid motivering av en övergripande 

skyddsform. Ett sätt att lösa heterogenitet och motstridiga skyddsbehov inom 

ett extensivt eller sammansatt område kan vara att inrätta olika skyddszoner, 

där olika föreskrifter gäller. Zoner kan också fungera som ”buffertar” då det 

kan misstänkas att de värden man vill skydda är utbredda eller av olika 

anledningar kräver stora skyddsområden (Bergquist 2003). 

Skyddsformer och brukande 

Av de tillgängliga skyddsformerna har reservatsformen en stor fördel i att den 

kan ge ett skydd för både naturoch kulturvärden, också inom samma område. 

Reservatets primära syfte enligt miljöbalken är att medvetandegöra allmänheten 

om värdefulla miljöer; bevara deras kvaliteter; tillgodose behov av 

områden för friluftsliv samt borga för ett hållbart och ansvarsfullt bruk av 

miljön. Detta kan uppnås genom att nyttjande och exploatering av olika slag 

begränsas, eller hindras genom reglering. Reservatsbildning ställer dock större 

krav än att bara åstadkomma ett bevarande – det är också önskvärt att 

reservaten kan bidra till forsknings- och utbildningsmöjligheter och främja 

friluftsliv och rekreation. En spin-off effekt kan vara att turismen ökar och 

bidrar till att gynna den lokala ekonomin (Bergquist 2003, Riksantikvarieämbetet 

2003). När det gäller skötsel av natur- respektive kulturmiljöer under 

havsytan i ett reservat ligger alltjämt huvudansvaret för kulturlämningen hos 

kulturmiljösektorn, både finansiellt och när det gäller genomförande. När det 

gäller mer omfattande kulturlämningar som förekommer i marina naturreservat 

finns det också goda skäl att även formalisera skyddet för kulturlämningen 

med stöd av kulturmiljövårdens regelverk, på samma sätt som sker med 

värdefulla bebyggelsemiljöer i naturreservat på land. 

Ett annat alternativ, som tar fasta på upplevelsevärdet i en miljö, är skapande 

av dykparker. Dykparker har ännu inte prövats i Sverige, men försök 

har gjorts i bland annat Finland. Parkmodellen har där syftat till att kombinera 

brukande och bevarande av en kulturhistoriskt värdefull fartygslämning 

genom ökad kontroll och krav på skonsam, ansvarsfull dykning. Dykningen 

regleras av Museiverket, som också tillhandahåller informationsmaterial 

inför besöket. I själva dykparken finns förtöjningsboj, ”stigar” och 

informationsskyltar, som påvisar hur dykningen ska ske och som presenterar 

lämningen. 

Dykparker kan skapas med turism, uppmuntrandet av ansvarsfullt brukande 

och förmedling av en kultur/naturupplevelse som enda mål. Stor vikt 

21



bör då läggas vid att underlätta det praktiska genomförandet av dykningen. 

Parkeringsplatser och lastkajer, utfärdsarrangörer och förtöjningsbojar, nedstigningslinor 

och linor på botten kan behövas. Därtill bör dykplatsbeskrivningar 

och informationsmaterial tas fram och distribueras. 

Varken reservatslösningen eller dykparksalternativet är dock att betrakta 

som en garanti för ett hållbart skydd. Ett problem med geografiskt avgränsat 

områdesskydd är svårigheten att utestänga negativa påverkansfaktorer såsom 

exempelvis miljögifter. Många gånger kan hotbilderna mötas på ett effektivare 

sätt än genom lokala restriktioner. Dessutom förutsätter ett varaktigt bevarande 

genom reservat eller dykpark att de ekonomiska och juridiska grunderna 

är stabila och långsiktiga. 

Mycket kunskapsuppbyggnad och insatser återstår för att 50% av landets 

värdefulla undervattensmiljöer ska vara skyddade. Rapportens slutsats är 

ändå att de viktigaste förutsättningarna, i form av värdefulla miljöer och möjliga 

skyddsformer, finns tillgängliga. Synkroniserade skyddsinsatser utifrån 

ett helhetsperspektiv på miljön kan ge vinster för såväl naturvården som kulturmiljövården. 

22



Möjliga synergieffekter 

Den undervattensmiljö samhället vill värna om utgörs oftast av komplexa 

ekosystem, där kulturlämningar förekommer i varierande omfattning. 

Miljöns olika beståndsdelar är ofta intimt sammanflätade i sambands- och 

beroendeförhållanden. Fartygslämningar kan till exempel erbjuda bra skydd 

för fisk. En farledsspärr av sten på ett vidsträckt sandbottenområde gynnar 

den biologiska mångfalden. Förekomst av musslor kan minska erosionen på 

en lämning. Det faktum att kulturarvet ibland kan utgöra ett potentiellt hot 

mot miljön utgör också anledning till ökad samverkan. Skilda målsättningar 

finns i bevarandearbetet och de synliggörs i en nära dialog. 

Bevarande av en miljö kan motiveras av betydande vetenskapliga värden, 

höga upplevelsevärden eller pedagogiska värden, faktiska eller potentiella 

hotbilder och gynnsamma bevarandeförutsättningar. Om både naturoch 

kulturvärdena beaktas kan helheten i miljön tydliggöras. Det kan till exempel 

förhålla sig så att ett grundbankområde med en skyddsvärd habitattyp också 

innefattar rester efter en stenåldersboplats. Sammantaget kan ett sådant förhållande 

göra ett område så pass unikt och värdefullt, att det kommer att 

åtnjuta särskilt skydd mot all verksamhet som innebär påverkan på botten. 

Det ligger i såväl natur- som kulturmiljövårdssektorns intresse att skaffa 

sig kunskap om vilka beståndsdelar undervattensmiljön består av och hur 

dessa samspelar med varandra. Inventeringar och fördjupade studier kan 

utgöra värdefulla utgångspunkter för förståelsen av habitat respektive kulturmiljöer. 

Det kan exempelvis handla om att fastställa utbredningen av ett kulturlager 

och den mikrobakteriella aktiviteten i detsamma, att undersöka barlasthögars 

sammansättning utifrån deras betydelse för det marina livet, eller 

att dokumentera en fartygslämning som på sikt kan behöva tömmas på olja. 

På samma vis kan marina naturinventeringar, utförda i syfte att beskriva biotoptyper, 

bottensubstrat och dominerande arter på utsjögrund, medföra att 

ett generellt kunskapslyft i fråga om fornlämningssituationen i samma områden. 

Vid övervakning, studier eller inventeringar i fält kan det ibland finnas 

tillfälle för praktiska, materiella och ekonomiska samordningsvinster. Att 

söka av ett område med side scan sonar kan exempelvis ge viktig information 

både om bottentopografin och om förekomst av lämningar. 

23



Uppföljning av undervattensmiljöer 

En förutsättning för att följa miljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande 

kust och skärgård är att kunskapsunderlaget förbättras. I SjöMIS finns i 

dagsläget uppgifter om cirka 1500 lämningar under vatten i havsmiljö. Den 

geografiska spridningen är påtagligt ojämn. I regioner med institutioner som 

bedriver arkeologi under vatten och som har ett stort antal sportdykare är 

förhållandevis många lämningar registrerade, medan kunskapsläget är mycket 

knappt i andra regioner. Få försök har gjorts att identifiera och beskriva 

förekomst av sammanhållna, betydelsebärande kulturmiljöer under vatten. 

Föreliggande rapport har visat att sådana miljöer finns i såväl Skagerrak, 

Kattegatt, Öresund som Östersjön, Bottenhavet och Norra Kvarken. I dagsläget 

finns inga kulturreservat eller annat områdesskydd skapade utifrån 

höga kulturhistoriska värden under vatten. 

Ett nationellt och regionalt uppföljningssystem baserat på indikatorer har 

knutits till miljökvalitetsmålen. Indikatorerna används som en hjälp för att 

på ett överskådligt och tydligt sätt följa upp om miljökvalitetsmål och tillhörande 

delmål nås. Indikatorerna ska redovisas i Miljömålsportalens gemensamma 

uppföljningssystem – GUS. RAÄ ska i samråd med företrädare från 

den regionala kulturmiljövården ta fram ett program för vilka indikatorer 

som ska drivas och var ansvaret för att uppdatera dem ligger. I programmets 

första etapp föreslås totalt 15 indikatorer. 

För delmål 1 under miljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande kust 

och skärgård har indikatorn ”Skyddade havs- och kustområden” föreslagits 

att ingå i GUS av både kulturmiljö- och naturvården. Indikatorn är under 

utveckling och en hel del arbete behöver göras innan den är färdig att tillämpas. 

Nedan kommenteras indikatorn utifrån de reflektioner Statens maritima 

museer har gjort i denna studie. 

Utrymmet när det gäller antalet indikatorer i GUS är begränsat. För att 

myndigheterna ska kunna följa utvecklingen av undervattensmiljöer behövs 

dock ytterligare indikatorer som stöd i detta arbete. För att få en någorlunda 

täckande helhetsbild krävs att man tittar på såväl miljötillstånd som drivkrafter, 

påverkansfaktorer och responsen i form av åtgärder för att till exempel 

undanröja hot, minska problem eller öka intresset. 

Indikator: Skyddade havs- och kustområden 

Indikatorns fullständiga beteckning är ”Antal/areal skyddade havs- och 

kustområden fördelat på skyddsform och typ av miljö”. Delmålet den syftar 

till att följa går ut på att senast år 2010 ska minst 50% av skyddsvärda mari- 

24



na miljöer och 70% av kust- och skärgårdsområden med höga naturoch 

kulturvärden ha ett långsiktigt skydd. 

Nedan följer ett antal kommentarer kring den föreslagna indikatorn: 

• Det är bra att indikatorn redovisar både land- och vattenmiljöer eftersom 

dessa är sammanbundna med varandra. 

• I delmålet används begreppet skyddsvärda. Det är viktigt att reda ut 

och förtydliga vad som menas med detta begrepp i detta sammanhang 

eftersom det innehåller en värdering av miljöerna. 

• Brister i befintligt kunskapsunderlag gör det problematiskt att peka ut 

vad som är skyddsvärt för kulturmiljövården. Det kan till exempel 

innebära att urvalet av skyddade områden blir geografiskt snedvridet 

och att vissa typer av miljöer inte blir representerade. 

• Ett problem som också måste lösas är vad som anses vara långsiktigt 

skyddat. Att endast redovisa skydd enligt 7 kap. MB skulle renodla 

indikatorn och därmed göra den tydligare och lättare att kommunicera. 

Nackdelen är att information om skydd- och bevarandestatus i form av 

bland annat fornlämningar enligt KML, bevarandeplaner riksintressen 

med mera utelämnas. 

• Det är viktigt att så långt som möjligt integrera naturoch kulturperspektivet 

i beskrivning av indikatorn. 

• Det bör av indikatorn framgå om naturvårdens skyddade områden 

innehåller och säkerställer värdefulla kulturmiljöer och vice versa. 

• Genom att redovisa vilka typer av miljöer det rör sig om blir beskrivningen 

mer nyanserad och det blir lättare att identifiera hotbilder och 

föreslå lämpliga åtgärder. De olika typer av kulturmiljöer som beskrivs 

i denna studie skulle kunna fungera som utgångspunkt vid en indelning. 

Det är viktigt att denna indelning hamnar på rätt detaljeringsnivå. Är 

indelningen för grov/generell minskar värdet av denna information och 

är den alltför detaljerad kan indikatorn bli otymplig eller svårläst. 

• Indikatorn behöver kvalitetssäkras genom återkommande utvärderingar 

och fallstudier. 

Behov av fallstudier 

Som nämnts ovan finns det behov av ytterligare information för att kunna få 

en bättre bild av miljöförändringar under vatten och hur arbetet med miljökvalitetsmålet 

fortskrider. 

Det är angeläget att få en tydligare bild av antalet skadeverkningar på 

fornlämningar under vatten och dess orsak. Ett system bör upprättas för registrering 

av de skador som upptäcks. Statistik över antal skador orsakade av 

mänskliga ingrepp i miljöer bör kombineras med fallstudier. 

I en utredning om svensk kulturmiljöövervakning under vatten (Riksantikvarieämbetet 

& Statens maritima museer 2005) framhålls dykningens och 

trålningens påverkan på kulturarvet under vatten som särskilt angeläget att 

25



klargöra. I bägge fallen finns indikationer på omfattande negativa konsekvenser, 

men underlag för kvalitativ och kvantitativ bedömning saknas. Vad gäller 

dykningen måste också slitaget sättas i relation till brukandet. 

Fallstudier för förbättrad kunskap om trålningens och dykningens påverkan 

på både naturoch kulturmiljöer under vatten kan baseras på referensområden, 

där det finns goda möjligheter att ta fram statistiskt underlag och 

att inventera skador. Fallstudierna bör både resultera i en bedömning och ett 

åtgärdsförslag. 

Eftersom områdesbeskrivningarna i denna förstudie omfattar flera olika 

typer av kultur- och naturmiljöer skulle de kunna utgöra en utgångspunkt vid 

val av referensområden. 

26



Miljöbeskrivningar 

Sammanlagt 25 områden utefter Sveriges kuster har valts ut som exempel på 

värdefulla kulturmiljöer under vatten. Dessa miljöer presenteras dels med en 

beskrivande text, dels med en tabell som listar de lämningar som finns inom 

respektive område. Områdenas avgränsningar, lämningar och geografiska 

läge redovisas även digitalt. Lämningarna är då markerade som punkter och 

kulturmiljöområdet som ett skrafferat fält. 

Objektstabellerna finns både i anslutning till textbeskrivningarna och till 

shapefilerna. Varje lämning har ett identitetsnummer och en kategoribeteckning, 

som återkommer i bägge tabellerna. Kategoribeteckningen åsyftar felmarginalen 

avseende lämningens position. De beteckningar som har använts 

är följande: 

10 = lämningen bedöms finnas mindre än 10 meter från den angivna 

positionen. 

20 = lämningen bedöms finnas 10–100 meter från den angivna positionen. 

30 = tillförlitlig positionsangivelse saknas, men lägesbeskrivning möjliggör 

ungefärlig positionering eller lokalisering på plats. 

40 = tillförlitlig positionsangivelse och lägesbeskrivning saknas, men 

lämningen bedöms finnas inom området. 

Befintliga områdesskydd som naturreservat, Natura 2000-områden, djurskyddsområden 

och dylikt redovisas då de ansluter till de utvalda kulturmiljöerna. 

Skyddad natur redovisas med grön skraffering, som motställs kulturmiljöernas 

svarta skraffering. Då befintliga områdesskyddet och utpekade 

kulturmiljöer sammanfaller erhålles en rutnätseffekt. 

27

Norrbyskär 

INDUSTRIMILJÖ 

Västerbottens län 

Hörnefors socken 



Kulturhistorisk beskrivning 

Strax före sekelskiftet anlades ett sågverk på en grupp 

öar i Bottenviken, 4 mil söder om Umeå. Norrbyskär 

byggdes upp som ett noga planerat mönstersamhälle 

med herrgård, skola, handelsbod, arbetarbostäder, park och maskinhus. 

Industrianläggningarna var mycket moderna, med bland annat en stor 

ångsåg, linbanor och kerattbanor. Sågverket kom att bli ett av Europas största 

och sysselsatte som mest 1400 bofasta arbetare. 

Den viktigaste utskeppningshamnen låg utmed Långgrundets västra sida. 

När exporten var som störst på 1920-talet låg det tätt med stora segelskepp i 

hamnen och på redden. Många av skeppen kom från länder som England, 

Grekland och Australien. Utmed stränderna löpte kilometerlånga kajer, timrade 

eller uppförda av splitved. På Norrbyskär fanns även skeppsvarv och slipar 

för nybyggnation och reparation av fartyg. 

Efter nästan 50 års verksamhet, 1952, lades sågverket ner. Arbetarna flyttade 

och bostäder och industrier lämnades att förfalla. En del av byggnaderna 

har på senare år rustats upp eller rekonstruerats. Talrika lämningar i form av 

husgrunder, rester av transportanläggningar, barlastmaterial och kajer vittnar 

om Norrbyskärs epok som betydelsefullt sågverkssamhälle. 

Under vattnet finns även en stor mängd sjunket timmer, rester de bryggoch 

kajanläggningar som funnits utmed större delen av stränderna, fundament 

till kranar och till linbanan, sliprar från varvsverksamheten samt ett 

antal fartygslämningar. De flesta av fartygslämningarna ska enligt uppgift 

vara pråmar, dels flatbottnade pråmar för lastning och lossning och dels 

”havsgående” pråmar, det vill säga nedriggade segelfartyg. 

Status 

Norrbyskär är idag en idyllisk ögrupp. Tiotusentals årliga besökare gör den 

gamla industrimiljön till ett av Västerbottens viktigaste turistmål. Arbetarbostäderna 

används för sommarboende och Norrbyskärs Museum förvaltar flera 

av de historiska byggnaderna. På grund av den speciella bebyggelsen har 

platsen utnämnts som riksintresse. Undervattensmiljön är i dagsläget inte 

inventerad. Sportdykare vittnar dock om ett stort antal lämningar som kan 

sättas i samband med sågverksverksamheten. Flera av lämningarna är fortfarande 

delvis synliga ovan ytan. 

Motiv 

Norrbyskärs kulturmiljö belyser en viktig del av den nationella industrihistorien, 

nämligen den norrländska sågverksepoken. Eftersom ingen liknande 

verksamhet funnits på platsen före eller efter, är lämningarna tydligt avgrän- 

28



sade i tid och kontext. Lämningarna under vatten är oumbärliga för en helhetsbild 

av Norrbyskärs historia, inte minst eftersom de ofta är bättre bevarade 

eller representerar andra kategorier än de på land. Därtill kan de exemplifiera 

de många olika transportsystemen till och från industrierna och den 

långväga utskeppning, som gjorde den norrländska ögruppen till en mångkulturell 

mötesplats. Den del av kulturmiljön som befinner sig under vatten är av 

stor betydelse såväl forskningsmässigt som upplevelsemässigt. 

Naturvärden 

Bräckt vatten, landhöjningspräglad flack moränkust samt istäcke vintertid 

gör Norra Kvarkens natur unik. På grund av vattnets låga salthalt är Kvarken 

artfattig och flera arter, bland annat den biologiskt viktiga blåstången samt 

torsken, har sin nordliga utbredningsgräns i området. Andra arter, såsom 

östersjömussla, ishavsgråsugga och vitmärla är istället utmärkande för området. 

Bottenfrusna vikar och oregelbundna vattenståndsändringar medför att 

de flesta alger är ettåriga. Grunda hård- och mjukbottnar, viktiga som lekoch 

yngelområden och för den biologiska mångfalden, finns i myckenhet. 

Även djupa bottnar, nedom 20 meter eller mer, finns inom området. Kvarken 

hyser dessutom ett rikt kustfågelliv och såväl gråsäl som vikare förekommer. 

Inom Kvarken finns flera naturskyddsområden vars yta till övervägande del 

utgörs av havsmiljöer. Bland dessa kan naturreservatet Holmöarna nämnas. 

Detta reservat är ett av de få i landet som till avgörande del motiverats utifrån 

höga marina värden. 

Ögruppen Norrbyskär består av långsträckta moränryggar, drumliner, 

som skapats av inlandsisen. Efter att ha varit hårt exploaterad under industriepoken 

har naturen återhämtat sig, och stora delar av lövskogarna på Norrbyskär 

börjar bli gamla och biologiskt värdefulla. Vid en inventering som 

företogs av Umeå kommun fanns hela 40 hektar kustlövskog av högsta naturvärde 

på Norrbyskär. Industriepoken har dock efterlämnat vissa kvarstående 

spår i landskapet. I den jord som fraktades som barlast med långväga fartyg 

kom frön och växter, vilket gav upphov till en flora med arter som vanligtvis 

inte skulle ha etablerat sig på en ö i Norrlands skärgård. Norrbyskär utgör 

inte naturskyddsområde och undervattensmiljön är inte uppmärksammad 

inom miljövården. I söder gränsar dock ögruppen till naturreservatet Snöanskärgården. 

Snöanskärgården har sedan 1973 varit skyddad som naturreservat, med 

beträdnadsförbud till vissa skär under häckningstider. Reservatets totala areal 

omfattar 5 700 hektar, varav knappt 5 500 hektar utgörs av vatten. Även 

Natura 2000 naturtyper ingår i reservatet. Det är förekomster av ler- och 

sandbottnar som blottas vid lågvatten, rev, perenn vegetation på steniga 

stränder, vegetationsklädda havsklippor, skär och små öar samt gråsäl. 

Enligt Greenpeace har också havsmiljön vid Snöanskärgården och Bondens 

fyr betydande naturvärden. Området är listat som ett av 10 inom landet 

som anses särskilt prioriterade vid inrättande av marina naturskyddsområden. 

Argumenten är den goda vattenkvaliteten, att salthalten har medfört en 

intressant förekomst och fördelning av växt- och djurarter, att skärgården 

utgör ett viktigt reproduktionsområde för fisk och att den har en rik flora. 

29



Referenser 

Bader, P. 1999. Brackvattenreservat i Västerbottens län. Länsstyrelsens naturförvaltning. 

Stencil. 

Berglund, L och Simonsen, H. 2003. Skydda livet i havet. Inrätta fler marina 

skyddsområden. Greenpeace. Stencil. 

Naturvårdsverket. 2000. Kust- och skärgårdsområden i Sverige. Bevarandestrategi.. 

Ollqvist, S och Salomonson, A. 2003. Bevarande, skötsel och användning av 

Kvarkens naturskyddade områden – en förstudie. Rapport från Kvarken 

Miljö – ett Interreg IIIA-projekt. 

Thomas Lindberg, amatörarkeolog och sportdykare 

www.ac.lst.se/ 

www.kvarkenguide.org 

30

Norrbyskär 



Nr Objekt Kategori Long Lat Djup Kommentar 

1. Kulturlager 

2. Brygg- och kajanläggningar, 

minst 10 st. 

3. Slip, minst 1 st. 

4. Fartygslämningar, 

minst fem st. 

5. Daniel 

6. Fundament till 

linbanor 

och kranar 

31



Ångermanälvens 

mynningsvik 

MARITIM BYGD 

Västernorrlands län 

Hemsö/Hösjö/Säbrå/Gudmundrå/ 

Ytternäs/Bjärtå/Nora socken 


Kulturlandskapet kring Ångermanälvens mynningsvik 

har formats av de vattensågar, tegelbruk och järnbruk som under 1500- och 

1600-talen etablerades i området. Under 1800- och tidigt 1900-tal kom 

området framförallt att präglas av sågverksindustrin, som mer eller mindre 

omvandlade mynningsviken till ett enda stort industriområde. 

Det strategiska läget mellan Bottenhavet och Ångermanälven möjliggjorde 

kontakter och transporter både utmed kusten och djupt in i skogsbygderna. 

På gränsen mellan älven och havsviken, vid Nyland, skedde bytet mellan 

havsgående fartyg och mindre, mer grundgående fartyg. Med tiden ledde detta 

till att lastageplatser, färjelägen, ett gästgiveri, en marknadsplats och en 

tullstation växte fram. 

Utöver det industriella nyttjandet har viken också använts för fiske och 

för skeppsbyggeri. På Storön närmast havsbandet finns tomtningar. Vid mitten 

av 1500-talet erhöll Gävles borgarskap ensamrätt på strömmingsfisket 

utmed norrlandskusten, och fjärrfiskelägena utnyttjades säsongsvis fram till 

slutet av 1800-talet. De flesta av varvsplatserna kan hänföras till 1700- och 

1800-talen. Redan i början av 1500-talet började det dock byggas skutor för 

kronans räkning alldeles utanför älvmynningen. Åtminstone ett fiskeläge, ett 

tjugotal varvsplatser, ett okänt antal platser för båtbyggnation samt tre färjelägen 

har funnits inom området. Under vattnet och i vattenbrynet finns flera 

lämningar som kan relateras till handel och samfärdsel, industri, transport 

och fiske. Timmer från flottningsepoken utgör ett dominerande inslag i kulturlagret. 

Status 

De bägge lokaliserade fartygslämningarna har översiktligt dokumenterats av 

lokala museer år 1984 respektive 1991. Delar av vattenområdet besiktigades 

år 2000 inom ramen för en förstudie kring inventeringsbehov avseende fornlämningssituationen 

under vatten. Området är inte systematiskt inventerat. 

Såväl förstudien av år 2000 som C. Westerdahls efterforskningar indikerar att 

det faktiska antalet lämningar kan vara mycket stort. 

Motiv 

Vikens karaktär av gränszon mellan älven och den öppna kusten har varit 

avgörande för områdets historiska utveckling. Viken har utgjort en samlingspunkt 

i ett vittförgrenat kommunikationsnät, som omfattat såväl skogsbygder 

som kuststäder och som utgjort grunden för lokal samhällelig etablering. 

32



Ångermanälvens mynning 



2. Fiskeanläggning 

3. Kajanläggning 

4. Barlasthög 


6. Fartygslämning RAÄ Hemsö 57 

7. Fartygslämning 

33



På grund av detta, och eftersom bruket av viken har förändrats över tid, ger 

lämningarna ett sammansatt intryck. De kan associeras till både kust och 

inland, industri och gårdsverksamhet samt lokala respektive perifera aktörer. 

Lämningarna under vatten skiljer sig delvis från dem på land, och kompletterar 

därför bilden av områdets historia. De utgör en väsentlig del av kulturmiljön 

i området, och är essentiella för ett helhetsperspektiv och en förståelse 

av områdets särart, organisation och utveckling. 

Naturvärden 

År 2000 utnämndes Höga kusten till världsarv. Områdets unika geologi är 

det främsta skälet till utnämningen. Avsnitt av kusten är av samma anledning 

även skyddade som naturreservat och Natura 2000-områden. 

Höga kusten har emellertid också uppmärksammats av flera tongivande 

myndigheter och organisationer för sina höga marina värden, som utgörs av 

rent vatten, varierade djup och miljöer samt en sammansatt blandning av 

marina- sötvatten- och brackvattenarter. Området är bland annat medtaget 

på HELCOM:s lista över värdefulla marina områden i Östersjön. 

Vattenområdet kring Ångermanälvens mynning är inte uppmärksammat 

för naturvärden under vatten. Generellt anses emellertid grundbotten- och 

avrinningsområden vara värdefulla som reproduktionsområde och som barnkammare 

för det marina livet. 

Kustavsnittet strax norr om Ångermanälvens avrinningsområde är listat 

av Greenpeace som ett av 10 marina områden inom landet som man anser 

särskilt prioriterade vid inrättande av marina naturskyddsområden. De grunda, 

vegetationsklädda bottnarna har en nyckelroll för kustens biologiska 

mångfald. De grunda havsvikarna hyser en ytterst intressant flora, och har en 

algzonering som är mycket speciell. 

Inom området finns endast ett naturreservat, Storön. Reservatet är instiftat 

på grund av klippöns spännande geologi, och omfattar inte havsområden. 

I söder ligger ytterligare ett mindre reservat, Bjuröklubb-Smitingen, som delvis 

utgörs av hav. Detta reservat, som också utgör Natura 2000-område, är 

skyddat på grund av de speciella geologiska förhållandena, på grund av havsbadets 

betydelse för friluftslivet samt med stöd av habitatdirektivet. 

Referenser 

Arbin, S. & Höglund, P. 2000. Resursutnyttjande i älvmynningen. Rapport 

2000:6. Länsmuseet Västernorrland. 

Berglund, L. och Simonsen, H. 2003. Skydda livet i havet. Inrätta fler marina 


SjöMIS 

Westerdahl, C. 1987. Norrlandsleden II. Härnösand. 

www.highcoast.net 

www.y.lst.se 

34





Västernorrlands län 

Njurunda socken 


Galtströms bruk anlades 1673, som det första järnbruket 

i Medelpad. Platsen var lämplig eftersom det fanns en 

ström, rikligt med skog och goda transportmöjligheter. 

Malmen fraktades sjövägen från Utö gruvor i Stockholms skärgård. En järnväg 

anlades i området omkring 1865. 

Stora delar av bruket förstördes av ryska styrkor 1721, men byggdes åter 

upp och var i drift fram till 1916. Galtströms bruk var det enda av många 

medelpadska järnbruk som överlevde sekelskiftet 1900. Idag finns tydliga 

spår kvar från järnbruksepoken. Utöver den bevarade bebyggelsen från bruket 

och det samhälle som växte fram runt detsamma finns numera en museijärnväg, 

som leder ned till utskeppningskajen. Här finns även en gammal ångkran, 

som vittnar om hur fartygen lossades och lastades. 

Under vattnet fortsätter kulturmiljön i form av flera fartygslämningar och 

stenkistor. En bit utanför kajen ligger bland annat lämningarna efter fyra pråmar, 

som ägdes av bruket. Dessutom finns en större fartygslämning och minst 

en stenkista. Uppgifter om ytterligare förlisningar inom området finns. 

Status 

Vattenområdet utanför bruket är inte systematiskt inventerat, men utgör ett 

dykmål för dykklubbar i Sundsvallstrakten. Kulturmiljön på land ingår som 

ett projekt i ramprogrammet ISKA (Industrisamhällets kulturarv) i Västernorrland. 

Dessutom finns föreningen Galtströmståget, som bidrar till att lyfta 

fram bruksmiljöns betydelse genom återskapandet av bruksjärnvägen. 

Motiv 

Området Galtström har en stor potential som kulturturistiskt besöksmål. 

Lämningarna under vatten kan bidrag till att stärka upplevelsen av kulturmiljön 

och skänka ett vidgat perspektiv på industrihistorien. 

Pråmarna utgör en viktig beståndsdel i denna miljö, eftersom de illustrerar 

hur strandnära industrier ofta höll sig med ett eget stall av pråmar för tyngre, 

oömma frakter längs skyddade vattenvägar. Pråmarnas funktion i vår transport- 

och industrihistoria har sällan uppmärksammats av forskningen, eftersom 

de varken till last eller till utförande kan anses särskilt spektakulära. Lastdragarna 

tillmättes inte heller något större symbolvärde av sin samtid, utan 

lämnades ofta att förfalla i utkanten av industrimiljöerna sedan de tjänat ut. 

Naturvärden 

Kustavsnittet kring Sundsvall är inte nämnvärt uppmärksammat på grund av 

eventuella marina värden. I södra Bottenhavet är det fram för allt grundom- 

35



rådena långt ute till havs som lyfts fram som betydelsefulla, bland annat i 

egenskap av reproduktionsområde för fisk. Dessa områden förmodas vara 

relativt ostörda och opåverkade av människan. 

Kring Galtström saknas naturskyddsområden eller dokumenterat höga 

naturvärden. Det närmaste naturreservatet, tillika Natura 2000-området, 

omfattar Brämön och Kalven. Inom området är det framförallt den orkidérika 

kalkväxtfloran som utgör det främsta naturvärdet. Syftet med reservatet 

är att skydda ett oexploaterat och ostört kustområde, där skog, våtmarker 

och stränder huvudsakligen får utvecklas fritt efter naturligt förekommande 

processer. 

Referenser 

Berglund, L. & Simonsen, H. 2003. Skydda livet i havet. Inrätta fler marina 


SjöMIS 

www.iska.nu 

www.y.lst.se 

36










6. Stenkista 

37

Axmar bruk 


Gävleborgs län 

Hamrånge socken 




Axmar bruk uppfördes i slutet av 1600-talet som det första 

norrländska vallonbruket. På platsen fanns tre viktiga 

förutsättningar för järnframställning: en å med vattenkraft, 

skog för kolproduktion samt ett bra hamnläge. Hamnen var av 

avgörande betydelse, eftersom malm och kol behövde skeppas till bruket och 

allt färdigt järn skeppas ut. Från början sköttes lastning och lossning vid kaj, 

men under 1700-talet hade fartygen blivit så pass stora och vattnet så grunt 

att man fick övergå till att ankra upp på fjärden. Pråmar fick nu ombesörja 

transporterna mellan fartygen och bruket. 

När järnframställningen lades ned på 1920-talet upphörde även behovet 

av hamnen. Bruket utgörs idag av en välbevarad industrimiljö med bebyggelse 

från 1860-talet. Utmed stränderna finns moringar och kajlämningar som 

påminner om lastageplatser och ankringsplatser. Under vattnet fortsätter kulturmiljön 

i form av fartygslämningar, kulturlager och barlasthögar. Ett omfattande 

system av kedjor, som förmodligen använts vid varpning av pråmar, är 

utspritt över botten. Med ett undantag är fartygslämningarna, till skillnad 

från flertalet fartygslämningar i Axmars skärgård, byggda på kravell. Detta 

har förmodligen att göra med att de var specialiserade på transporter till och 

från bruket. 

Status 

Under 1990-talet inventerades bottenområdet utanför Axmar bruk av sportdykare, 

och i samband med detta uppmärksammades det stora antalet lämningar 

förknippade med bruksverksamheten. I jämförelse med fynd från 

senare inventeringar i Axmars skärgård framgår det att lämningarna i flera 

avseenden är av en särskild sammansättning och karaktär. 

Området får anses förhållandevis väl inventerat, men utbredning och 

sammansättning av kulturlager och barlasthögar är inte fullt klargjort. Regelrätta 

beskrivningar och dokumentation av de olika lämningarna saknas. Det 

är också troligt att ytterligare lämningar finns inom det aktuella området. 

Motiv 

Kulturmiljön på botten utanför Axmar bruk är ovanligt intakt. Sedan bruksverksamheten 

upphörde har miljön lämnats orörd och därmed bevarats. Kontexten 

är också otvetydig, eftersom endast en typ av verksamhet har förekommit 

på platsen. 

Lämningarna under vatten kan bidra med att belysa bruket ur ett maritimt 

perspektiv och i synnerhet spegla brukets logistik. De kan dessutom 

komplettera bilden av den äldre brukshistorien. Lämningarnas främsta värde 

38

Axmar 




1. Kulturlager 30 

2. Barlasthög 30 



5. Barlasthög 30 Flera mindre högar. 

6. Övrigt 30 Område med tackjärn. 

7. Fartygslämning 30 









39



är dock att de tillsammans med bebyggelselämningarna möjliggör ett helhetsperspektiv 

på bruksverksamheten. Samhörigheten med bruksmiljön på 

land är orubblig. Kulturmiljön under vatten och kulturmiljön på land utgör 

tillsammans en helhet. 

Naturvärden 

I södra Bottenhavet är det fram för allt de avlägsna grundområdena långt ute 

till havs som lyfts fram som områden med dokumenterat höga naturvärden. 

Detta bottnar framför allt i grundvattenområdenas betydelse i egenskap av 

reproduktionsområde för fisk. 

Axmar skärgård utgör det största relativt oexploaterade skärgårdsområdet 

längs den södra bottenhavskusten. Mot bakgrund av detta bildar skärgården 

länets största naturreservat. Det består av 950 hektar land och 3500 hektar 

vatten, men är primärt skyddat på grund av sina steniga stränder, sina 

klippöar och sitt kustfågelliv. Sedan 1998 utgör skärgården, med stöd av 

fågeldirektivet, ett Natura 2000-område. 

Referenser 

Dahlström, J. m .fl. 1994. Axmarprojektet. En marin inventering 1994. Del 

1. Stencil. 

Dahlström, J. m .fl. 1995. Axmarprojektet. En marin inventering 1995. Del 

2. Stencil. 

Ulfhielm, B. Antikvarie, Länsmuseet Gävleborg. E-postkorrespondens. 

www.x.lst.se 

www.naturvardsverket.se 

40

Gräsö 



FÖRLISNINGSOMRÅDE 

Uppsala län 

Gräsö socken 


I ett bälte nordost om Gräsö, mellan Argos grund och 

Grundkallegrunden, har flera tragiska förlisningar inträffat 

under 1900-talets första hälft och mitt. Dessa förlisningar, 

som ibland krävde hela besättningars liv, berodde inte på krigshändelser 

utan på hårt väder, grundfyllda vatten, överlastade fartyg och feltolkade 

fyrljus. Såväl träfartyg som stora lastångfartyg förstördes i bränningarna. 

Ångvisslingar och gnistmeddelanden om hjälp, liksom lanternor på väg mot 

grundbankar, uppmärksammades vid flertalet tillfällen på Gräsö. I de allvarligaste 

situationerna kunde dock varken Örskärs livräddningssituationen, fyrpersonalen 

eller gräsöborna gå ut för att undsätta haveristerna. 

Trots att flera av olyckorna krävde många dödsoffer har händelseförloppen 

detaljerat kunnat återges av överlevande eller av fyr- och livräddningspersonal. 

Olyckorna har också gjort sig påminda i form av ilandflutna vrakspillror, 

kroppar och laster. Flera byggnader på Gräsö är uppförda med virke som 

medförts på de sjunkna fartygen. 

De fartygslämningar som lokaliserats utanför Gräsö utgör dock inte de 

enda i området som gått ett tragiskt öde till mötes. År 1877 rycktes 15 

örskärsbor plötsligt bort, då deras båt förliste på väg hem från julottan i 

Gräsö kyrka. Tidningsnotiser från 1700- och 1800-talen talar om ytterligare 

ett 20-tal förlisningar i området. 

Status 

Farvattnen utanför Örskär och Gräsö är inte inventerade. Till stora delar är de 

inte heller sjömätta. Fler fartygslämningar bör med säkerhet finnas inom området. 

De fartygslämningar som idag är kända inom området har lokaliserats 

genom engagerade sportdykare, som gjort efterforskningar och sökt av avgränsade 

bottenpartier med bland annat side scan sonar och ROV. Sedan fartygslämningarna 

lokaliserats har en del bärgningar förekommit. Gräsö hembygdsmuseum 

förvarar exempelvis ett antal föremål som bärgats från Vesta. 

Motiv 

Området norr och ost om Gräsö utgör ett förlisningsområde, där den dramatik 

och tragedi som ofta är förenad med sjöolyckor är särskilt påtaglig. Fartygslämningarnas 

relativt unga ålder har medfört att vittnesbörden om 

besättningars kamp för att rädda såväl haveristen som sig själva, samt om 

Gräsöbornas bistånd, och är välkänd och bevarad. Det faktum att olyckorna 

har skett trots att såväl fyr- och livräddningsväsendet som navigations- och 

kommunikationshjälpmedel var relativt välutvecklat, påminner om människans 

ständiga underläge i kamp mot stormiga, kalla hav. Det stora antalet 

41



förlisningsuppgifter från äldre tid understryker ytterligare områdets historia 

som ett erkänt olycksdrabbat och svårnavigerat kustavsnitt. Flera av fartygslämningarna 

är välbevarade och utgör idag populära dykmål. 

Naturvärden 

Gräsöarkipelagen är väl känd för sina höga biologiska värden. Örskär i norra 

Gräsöarkipelagen utgörs delvis av ett naturreservat. Naturvärdena utgörs av 

de varierande och kalkhaltiga markerna, vilka givit upphov till en rik flora 

och fauna, samt att ön utgör en viktig rastplats för flyttfåglar. Om vårarna 

kan tiotusentals bofinkar eller ringduvor ses passera samtidigt, och vid hårt 

väder kommer även sjöfågel in. Eftersom många fåglar passerar kan man se 

både nordliga och sydliga arter. 

Flera säl- och fågelskyddsområden finns på skären i den östra delen av 

skärgården. Några av de mindre skären ingår även i Natura 2000-nätverket 

på grund av sin betydelse för fågellivet och sälbeståndet. Gräsö ligger i ett av 

norra Europas 39 viktigaste sjöfågelområden. 

Gräsö/Singöområdet är också uppmärksammat som ett marint värdefullt 

gränsområde mellan Bottenhavet och Östersjön. Området innehåller viktiga 

reproduktionsområden för flera fiskarter, och skärgården är av stor betydelse för 

fågellivet. Greenpeace har listat området som en av 10 inom landet som anses 

särskilt prioriterade vid inrättande av marina naturskyddsområden. Arkipelagen 

är också föreslaget av HELCOM som ett internationellt viktigt marint skyddsområde. 

Särskilda inventeringar och övervakningsprogram har utförts, och för 

närvarande pågår arbetet med att skapa ett naturreservat med marint syfte. 

De marina värdena motiveras av att området är representativt för brackvattenarter 

och marina arter, samt att det innefattar både öppna djupområden 

i öster och grunda flador och vikar i väster. De grunda, vegetationsklädda 

bottnarna har en nyckelroll för kustens biologiska mångfald. Både växt- och 

djursamhällenas sammansättning av arter speglar relativt opåverkade och 

ursprungliga miljöförhållanden, vilket gör området värdefullt som referensområde 

i övervaknings- och forskningssammanhang. Eftersom vattenförhållandena 

vid Gräsö är representativa för huvuddelen av det vatten som transporteras 

från Bottniska viken till Egentliga Östersjön antas Gräsö skärgård 

ha en särskild betydelse för den nationella marina miljöövervakningen. 

Referenser 



Frisén, R. 2000. Kust- och skärgårdsområden i Sverige. Bevarandestrategi. 

Naturvårdsverket. Stockholm. 

Halvarsson, M., Kurberg L. & Söderström N. Gräsö skärgård. En sammanställning 

av naturvärden. Länsstyrelsens meddelandeserie 2004:1 

SjöMIS 


www.c.lst.se 

42

Gräsö 




1. Cederic 10 18°21´052 60°37´778 25-44 

2. Cornelis 20 18°49´90 60°26´45 8-12 

3. Estonia 20 18°30´84 60°28´96 Okänt 

4. Fylgia 20 18°30´23 60°30´95 4,5-13 

5. Rosafred 40 18°21´7 60°37´6 10 

6. Vesta 10 18°21´250 60°34´824 37 

7. Fartygslämning 40 18°36´4 60°20´79 1-3 

43

Söderarm 




Stockholms län 

Rådmansö socken 


Söderarm ligger som en sista utpost i havsbandet mellan 

Stockholms norra skärgård och Ålands hav. Ett av de 

norra inloppen till Stockholm, förbi Arholma båk, går 

strax norr om ön. På östsidan går den yttre leden utmed kusten. På 1830-talet 

uppfördes den fyr, som fortfarande vägleder sjöfarten. Dessförinnan, sedan 

1600-talet, fanns det en båk på ön. Sjöfartens behov medförde att den avlägset 

belägna, steniga lilla ön kom att befolkas av såväl fyrpersonal som lotsar. 

På kobbarna runt om fanns dessutom flera hamnfisken. Sundet mellan Söderarm 

och Tyvskär fungerade som naturhamn, där man kunde söka skydd eller 

vänta på vind. På de slipade klippstränderna finns kompassrosor och andra 

ristningar. Några är daterade till 1700-talet. 

I naturhamnen finns idag tre fartygslämningar och två lämningar efter 

skeppsbåtar. På land, nedanför fyren, finns ankare och bråspel från en av fartygslämningarna 

uppställt. Ett roder från en numera okänd fartygslämning 

tillhör likaså monumenten på land. På botten i sundet finns även ett kulturlager 

bestående av bland annat skeppstimmer från sönderslagna fartygslämningar. 

Ett stockankare har bärgats. 

Inom de närmaste omgivningarna finns lämningar efter ytterligare fyra 

fartyg, som aldrig nådde säkerheten på Söderarm. Tre av dessa är identifierade, 

och deras historia vittnar om konsekvenserna av hårt väder, felnavigering, 

grundstötningar och fyr- och lotspersonal som varit förhindrade att assistera. 

Utöver de lokaliserade lämningarna finns uppgifter om ytterligare ett 30-tal 

förlisningar i området sedan 1700-talet. 

Status 

En av fartygslämningarna i naturhamnen undersöktes på 1960-talet. Utifrån 

ett rikt fyndmaterial, som tillfördes Sjöhistoriska museets samlingar, kan den 

dateras till första hälften av 1700-talet. En annan av de oidentifierade fartygslämningarna 

fotodokumenterades. Delar av omgivningen har sökts av med 

side scan sonar. Att döma av de lösa fartygsdelarna och antalet förlisningsuppgifter 

bör ytterligare fartygslämningar finnas i området. 

Motiv 

Söderarm med omnejd kan beskrivas som ett utpräglat maritimt område, 

beläget i extrem utskärgårdsmiljö och med lämningar efter aktiviteter som är 

intimt förknippade med en omfattande och betydelsefull sjöfart. Lämningarna 

under vatten knyter an till öns kända historia som fyr- och lotsplats, naturhamn 

och hållpunkt utmed farleden. 

Under många år var det förbjudet för allmänheten att gå iland på Söder- 

44



arm och Tyvskär, eftersom kobbarna huserade kustartilleriets försvarsanläggningar. 

Sedan en tid tillbaka är hamnläget, fyrbyn och skären åter tillgängliga 

för turister, fritidsseglare och sportdykare. Dykutfärder arrangeras regelbundet 

och området får, med de många fartygslämningarna och de goda siktförhållandena, 

anses ha ett stort upplevelsevärde. 

Naturvärden 

Hela den yttre delen av Stockholms skärgård, med sina tiotusentals kobbar 

och skär, representerar en naturtyp av högt nationellt och internationellt 

värde. Skärgården präglas av sprickdalslandskap med slipade granit-/gnejsklippor, 

en sparsam men intressant växtlighet, ett rikt fågelliv samt värdefulla 

brackvattenmiljöer. Hälften av de svenska bestånden av bland annat ejder 

och labb, samt en fjärdedel av landets bestånd av tobisgrissla, roskarl och 

tordmule häckar i Stockholms skärgård. Skärgården utgör landets starkaste 

fästen för havsörn. Genom dess orördhet och vidsträckta areal utgör det ett 

viktigt referensområde. 

Beträffande undervattensmiljön utgör skärgården en övergångszon till 

högre salthalt söderut och det nordligaste utbredningsområdet för ett antal 

marina arter. Över huvud taget är länets skärgård och dess fortsättning över 

Åland och Åbolands skärgård ett gigantiskt filter för havsväxter. 

Frågan om att skydda Stockholms ytterskärgård som världsarvsområde 

väcktes redan 1996. I dagsläget är det främst de södra delarna av skärgården 

som har säkerställts genom områdesskydd. Arbetet med att utöka skyddet, med 

särskild koncentration till ytterskärgården norr om Sandhamn, fortskrider. 

Delområdet Arholma – Söderarm utgör område av riksintresse för naturvård. 

Söderarms skärgård utgör ett av de örikaste partierna av Stockholms 

skärgård. Den karaktäriseras av kala klippöar med slipade hällar och en 

typisk skärgårdsflora. Området hyser ett rikt fågelliv och gråsäl förekommer. 

Söderarmsskärgården hade förr stor betydelse för utskärgårdsfisket. I dag ligger 

hela skärgården inom militärt skyddsområde/kontrollområde. 

Mellan Arholma och Söderarmsskärgården finns flera naturreservat och 

ett fågelskyddsområde. Det reservat som är beläget närmast Söderarm är 

Hallskärets naturreservat, som beskrivs som några kobbar med rundslipade 

klippor och hällar, och artfattig vegetation i träd- och fältskiktet. Ändamålet 

med reservatet är att skydda och bevara ett representativt avsnitt av 

ytterskärgårdens natur samt att säkra området för det båtburna friluftsfolket. 

Referenser 

Naturvårdsverket. 2000. Kust- och skärgårdsområden i Sverige. Bevarandestrategi. 

SjöMIS 


www.ab.lst.se 

45

Söderarm 





2. Ibex 30 19°23´47 59°45´8 18 

3. Triton 20 19°27´14 59°45´04 12-18 

4. Kompanus 20 19°22´61 59°44´62 18 

5. ”Storkyrka” 20 19°23´55 59°43´95 3 

6. ”Gröna Duvan” 20 19°24´50 59°45´09 18 

7. ”Ekvraket” 20 19°24´55 59°45´10 12-40 

8. ”Furuvraket” 20 19°24´65 59°45´15 8 

9. Båtlämning 30 

10. Båtlämning 30 

46



Skeppsholmen - Kastellholmen 

HAMN/ANKRINGSPLATS 


Stockholm socken 


På 1640-talet flyttade kronans varv från Blasieholmen till 

Skeppsholmen. Vid skeppsgården byggdes och reparerades 

örlogsfartyg, och platsen utgjorde flottans hemmahamn. 

I slutet av 1600-talet upphörde verksamheten, då örlogsflottan och 

skeppsgården flyttade till den nyanlagda örlogsbasen i Karlskrona. På 1720talet 

förlades istället skärgårdsflottan till Skeppsholmen, och en hamn mellan 

broarna över till Kastellholmen iordningställdes. Den västra bron, som anlagts 

då flottan först etablerade sig på Skeppsholmen, kom snart att bytas ut mot 

dykdalber och bommar. Hamnen befanns senare vara otillräcklig för galärflottan, 

som flyttade vidare till östra Skeppsholmen och Galärvarvet. 

Kring Skepps- och Kastellholmen finns ett stort antal fartygslämningar, ett 

kulturlager samt rester av en broanläggning. Flera lämningar härrör från 

skeppsgården och den tid då örlogsflottan och skärgårdsflottan var förlagda 

hit. En del utgör rester av fartyg som slopats och återanvänts som utfyllnader 

eller fundament för bryggor och broar. Andra kan antas ha gått under eller 

bara övergivits. På en karta från 1730-talet, signerad C. F. Hauswolf, är ett 

drygt 20-tal fartygslämningar samt rester av den äldre bron markerade inom 

området. 

Tre av fartygslämningarna har särskilt uppmärksammats. Bottenpartiet 

av ett örlogsfartyg är vid lågvatten synligt från kajen. En påle som genomborrar 

skrovet har daterats till 1639. En annan fartygslämning har, utifrån ovan 

nämnda karta, identifierats som en galär. En tredje ingår delvis i kajanläggningen 

och kan eventuellt identifieras som den ryska galären Penny, som 

erövrades vid Svensksund år 1790 och slopades 1810. 

Status 

Området är inte fullständigt inventerat, och det faktiska antalet lämningar är 

därför oklart. Under 1990-talet, i samband med arkeologiska undersökningar 

inför förstärkning av kajerna, avsöktes delar av vattenområdet. Flera fartygslämningar 

påträffades i kajerna och under vatten. I dagsläget finns uppgifter 

om cirka 10 iakttagna fartygslämningar. Ingen av dessa har dokumenterats i 

detalj. Området ingår i riksintresset Skeppsholmen – Kastellholmen. 

Motiv 

Lämningarna mellan Skeppsholmen och Kastellholmen vittnar om flottans 

fäste i Stockholm. Tillsammans med amiralitetets och skeppsgårdens byggnader 

på land utgör de en tydlig kulturmiljö. De slopade och sekundärt använda 

fartygslämningarna bidrar också till att förmedla ett mindre högstämt perspektiv 

på flottan. De upphuggna och tömda skroven illustrerar det för dåti- 

47



den vanliga förfarandet att återanvända uttjänta fartygsskrov vid anläggandet 

av strandnära konstruktioner. Flertalet av lämningarna kan antas vara 

ovanliga så till vida att de är flera hundra år gamla och av fartygstyper som 

endast förekommit inom flottan. Området besöks regelbundet av sportdykare. 

Flera av lämningarna kan även skönjas från land vid lågvatten. 

Naturvärden 

Stockholm stad anses generellt ha ett förhållandevis rent vatten. Särskilt höga 

naturvärden inom hamnområdet har dock inte uppmärksammats. 

Referenser 

FMIS 

Rönnby J. & Lindström M. 1998. Under Skeppsholmsbron. Marinarkeologisk 

tidskrift nr 1. 

SjöMIS 

www.ab.lst.se 

www.stockholm .se 

48



Skeppsholmen – Kastellholmen 


1. Kulturlager RAÄ Stockholm 206:1 

2. Bro RAÄ Stockholm 206:1(1) 

3. Fartygslämning RAÄ Stockholm 206:1(2) 










49

Kohamn 





Ingarö socken 


Alldeles invid den nord- sydgående farleden på Nämndöfjärden 

ligger några kobbar, Maderö, Kofoten och 

Skeppsholmen, emellan vilka man finner ett visst skydd 

mot vågor och vind. På historiska kartor och sjökort är platsen utmärkt som 

ankringsplats och kallas Kohamn. Den lilla fladen ligger strategiskt belägen 

utanför Värmdölandet, mellan de två inloppen till Stockholm. Platsen är 

dessutom mycket lättillgänglig från den inre nord- sydgående farleden utmed 

kusten. Kohamn var förmodligen en välbesökt men ganska vanlig och oansenlig 

naturhamn; en sådan som främst användes av förbipasserande fartyg 

som sökte natthamn, som väntade på vind eller som behövde nödhamn. 

Fler lämningar på botten vittnar om att den idag anonyma platsen under 

flera århundraden nyttjats som ankringsplats. I sundet mellan Maderö och 

Kofoten, på mellan 31 och 17 meters djup, ligger en relativt välbevarad och 

en sönderfallen fartygslämning. Utifrån skeppstekniska karakteristika och 

fyndmaterial kan fartygslämningarna dateras till medeltid respektive 1600- 

1700-tal. Ett ålderdomligt stockankare ska även ha påträffats i sundet. På 

botten finns ett kulturlager med fragment av bland annat keramik, kritpipor 

och järnkonkretioner. Utmed Skeppsholmens strand och vid Kofotsgrund 

finns ytterligare skeppstimmer från sönderslagna fartyg. 

Flera muntliga och skriftliga uppgifter om förlisningar i området finns. 

Bland annat beskrivs i ett rättegångsprotokoll hur en saltlastad skuta ska ha 

sjunkit i Kohamn 1701. Det är möjligt att denna skuta är identisk med någon 

av de eftermedeltida fartygslämningarna. 

Status 

Sundet mellan Kofoten och Maderö avsöktes till stora delar av en grupp 

sportdykare 1969, varvid två av fartygslämningarna påträffades. Hamnområdet 

är dock inte inventerat i sin helhet. Det är tänkbart att ytterligare lämningar 

finns i eller i anslutning till den före detta hamnen. Den medeltida fartygslämningen 

bär spår av skadegörelse från sportdykare och uppankrade 

båtar. En kabel har delvis skadat 1600-1700-talslämningen. 

Motiv 

Ur ett kulturhistoriskt perspektiv kan Kohamn studeras i egenskap av ankringsplats. 

Fartygslämningarna utgör också intressanta studieobjekt i sig 

själva. Det finns dels chans att belysa innebörden av begreppet ”skuta” under 

början av 1700-talet, dels möjlighet till ökad kunskap om medeltida fartyg. 

Intressant i sammanhanget är fynden av profiltegel och ammunition på den 

äldre vrakplatsen. 

50

Kohamn 





2. ”Maderövraket” 30 

3. ”Kofotenvraket” 30 


5. Fartygslämning 10 18°36´874 59°13´076 10-12 

51



Det skyddade läget och närheten mellan de olika lämningarna innebär 

också bra möjligheter till vrakdykning. Den närbelägna farleden tydliggör 

platsens historiska och kulturgeografiska sammanhang. Sammantaget har 

platsen stor pedagogisk potential. 

Naturvärden 

Karakteristiskt för Stockholms skärgård är en sparsam men intressant växtlighet, 

ett rikt fågelliv samt värdefulla brackvattenmiljöer. Beträffande undervattensmiljön 

utgör Stockholms skärgård en övergångszon mellan den lägre 

nordliga salthalten och den högre salthalten söderut, vilket skapar en gräns 

för det nordligaste utbredningsområdet för vissa marina arter. De inre och 

mellersta delarna av Stockholms skärgård är som regel mer kulturpåverkade 

och störda än de yttre skärgårdsområdena. Ett stort antal områden i den södra 

och mellersta skärgården har säkerställts genom områdesskydd. Alldeles 

väster om Maderö och Kohamnskomplexet ligger Björnö naturreservat, som 

bildades 1983. Reservatet omfattar totalt 1000 hektar, varav 660 hektar 

utgörs av vatten. Reservatet beskrivs som kulturpräglad skärgårdsnatur, med 

ett öppet småskaligt odlingslandskap insprängt i dalar mellan skogar och 

klippor. Särskilt framhålls betesmarkerna med deras rika flora. 

Eventuella marina värde inom området är inte dokumenterade. 

Referenser 


SjöMIS 


www.ab.lst.se 

52

Dalarö 





Dalarö socken 


Dalarö ligger utmed segelleden mellan Mysingen och 

Jungfrufjärden. Samhället har präglats av den civila och 

militära sjöfarten samt den viktiga lots- och tullnäringen, 

som utgjort själva grunden för Dalarös framväxt. Funktionen som hamn är 

belagd redan sedan slutet av 1300-talet. Under 1500- och 1600-talet användes 

hamnen som utgångspunkt vid många flottexpeditioner, men fram för allt 

besöktes den av inhemska och utländska handelsfartyg. Dalarö blev en 

mötesplats för kungar, ambassadörer och andra högre ståndspersoner. 

Krogar, postseglation och handel följde i sjöfartens spår. På 1650-talet beslutades 

att en skans skulle uppföras, till försvar av det södra inloppet till Stockholm. 

Denna funktion upprätthölls till mitten av 1800-talet. 

Inom hamnområdet och kring skansen finns flera lämningar som hör 

samman med Dalarös fortifikatoriska historia och funktionen som sjöfartscentrum. 

Närmast hamnen finns ett omfattande kulturlager, där bland annat 

seltzerkrus, en musköt och en kanon bärgats. Här finns också en mytomspunnen 

anläggning av trä samt lämningarna efter fem oidentifierade handelsfartyg. 

På botten ligger också handelsfartyget Anna Maria som sjönk i vinterhamn 

1708. Kring Dalarö skans finns ytterligare sex oidentifierade fartygslämningar, 

som förefaller höra samman med skansen. Tre av lämningarna är 

stenfyllda och har förmodligen ingått i en spärr eller broanläggning till 

Aspön. Inom området finns också representanter för stormaktstidens örlogsflotta, 

nämligen regalskeppet Riksäpplet och brännaren Gröne Jägaren. Efter 

strider mot den dansk- holländska flottan vid Öland 1676 ankrade de i skydd 

av Dalarö skans kanoner, men kom av olyckliga anledningar att sjunka. 

Status 

Anna Maria, ”Jutholmsvraket”, ”Bellevuevraket”, Riksäpplet och Gröne 

Jägaren har alla varit föremål för omfattande bärgningar och undersökningar 

i såväl museal som privat regi. Bruket från sportdykare har tidvis varit intensivt, 

vilket bidragit till ett ökat slitage och skadegörelse. Anna Maria och 

”Jutholmsvraket” är sedan 1990-talet belagda med dykförbud. Riksäpplet 

har sprängts i samband med svarteksbärgningar. En fartygslämning har delvis 

muddrats sönder. Trots att dykförhållandena ofta präglas av strömmar, närhet 

till trafikerade farleder och dålig sikt är Dalarö ett av Stockholms mest 

välbesökta områden för sportdykning. Ingen heltäckande inventering av 

området har gjorts och kunskapen om lämningarna är ojämn. 

53



Motiv 

Dalarö kan karakteriseras som ett maritimt utpräglat samhälle, som samlat 

flera specifikt maritima funktioner och tjänster. Dalarö har nyttjats intensivt 

av den nationella och internationella sjöfarten och intar en särställning som 

hamn för äldre tiders sjöfart. Kulturlandskapet speglar också ett stycke av 

stormaktstidens sjöförsvar kring huvudstaden, och belyser strategier både 

inom det rörliga och inom det fasta försvaret. Därtill kan området sägas 

utgöra ett bärgnings- och arkeologihistoriskt monument, där olika tiders 

bruk av fartygslämningar manifesteras. Lämningarna har en sällsynt stor 

forskningspotential och ett mycket stort upplevelsevärde. 

Naturvärden 



utgör Stockholms skärgård en övergångszon till högre salthalt 

söderut och det nordligaste utbredningsområdet för ett antal marina arter. De 

inre och mellersta delarna av Stockholms skärgård är som regel mer kulturpåverkade 

och störda än de yttre skärgårdsområdena. Ett stort antal områden i 

den södra och mellersta skärgården har säkerställts genom områdesskydd. 

Inga anmärkningsvärda naturvärden, över eller under vatten, har uppmärksammats 

inom Dalaröområdet. Området ligger mellan två naturreservat, 

Lilla Husarns naturreservat och Sandemars naturreservat. Det sistnämnda 

ingår även i Natura 2000-nätverket. Lilla Husarn beskrivs som ett 

obebyggt område med goda naturhamnar, viss skogsmark och ett rikt fågelliv. 

Av totalt 1145 hektar utgörs 1117 hektar av vatten. Sandemar bär karaktären 

av ett herrgårdslandskap, som uppvisar en mångfald av odlingslandskapets 

naturtyper. Dessa kulturpräglade naturtyper har medfört en mycket 

skyddsvärd flora och fauna. Till skillnad från det större naturreservatet i norr 

utgör landarealen den övervägande delen av Sandemars totala areal. Medan 

det naturliga tillståndet skyddas i det ena reservatet vårdas herrgårdslandskapet 

i det andra. Inom de bägge områdena värderas friluftslivet högt. 

Referenser 

Naturvårdsverket. 2000. Kust- och skärgårdsområden i Sverige. 

Hamilton E. 1957. Sjöhistorisk årsbok 1955-56. Stockholm. 

SjöMIS 

Svensson, A. (red) 1942. Svenska flottans historia, del I 1521-1679. Malmö. 


www.ab.lst.se 

54

Dalarö 



tNr Objekt Kategori Long Lat Djup Kommentar 


2. Anna Maria 

3. ”Jutholmsvraket” 

4. ”Bellevuevraket” 




8. Anläggning Konstruktion av trä 

9. Riksäpplet 10 18°23´925 59°06´786 7-16 RAÄ Dalarö 74:1 

10. Gröne Jägaren 20 18°23´16 59°06´53 26 

11. Fartygslämning 30 12 



14. Fartygslämning 10 18°23´887 59°06´888 6 Ev. anläggning 

15. Fartygslämning 10 18°23´887 59°06´883 7 Ev. anläggning 

16. Fartygslämning 10 18°23´970 59°06´883 6-10 Ev. anläggning 

55

Krogen 





Torö socken 


Segelleden förbi Herrhamra och Landsort har en lång tradition 

och omnämns redan i kung Valdemars segelledsbeskrivning 

från 1260. Mellan ön Krogen och Läskär finns ett 

skyddat vattenparti, som förefaller ha fungerat som nödhamn och som ankringsplats 

för den förbipasserande sjöfarten. På ön Krogen, som tidigare hette 

Ulfskär, fanns även en sjökrog. Krogverksamheten förefaller ha drivits av och till 

från slutet av 1600-talet till 1829. På ön finns flera husgrunder, en brunn, en 

källare och andra lämningar som har satts i samband med krogverksamheten. 

Fladens östra sida avgränsas av udden Läskär. 1720 upprättades här en 

tullstation som kom att kvarligga till 1877, då den flyttade till Landsort. 

Enligt tullprotokoll från 1860 låg det under en marsdag samma år inte 

mindre än cirka 40 briggar och fullriggare på redden, väntande på islossning. 

Viken mellan Krogen och Läskär utnyttjades då som avlastningsplats. 

Platsens historia har avsatt spår på botten i form av ett förhållandevis 

stort antal fartygslämningar och ett rikt kulturlager. Flera av lämningarna är 

synliga från ytan. 

Status 

Sedan 1960-talet har flera karteringar och inventeringar utförts i viken mellan 

Krogen och Läskär. Inom ett begränsat område har ett stort antal fartygslämningar, 

ett rikt kulturlager, lösfynd och flera ankare påträffats på botten. 

Lämningarna är inte daterade, men kulturlagret och flera av fartygslämningarna 

tycks kunna dateras till 1600-1800-tal. 

Motiv 

Med anledning av att platsen under 1700-talet både fungerat som ankringsplats, 

avlastningsplats, tullstation och plats för en sjökrog, kan den karakteriseras 

som ett maritimt utpräglat område. Då många av fartygslämningarna 

befinner sig på grunt vatten utmed Krogens östra stränder, finns det också 

anledning att betrakta området som en nödhamn och exempel på en skeppskyrkogård. 

Området, som är relativt lättillgängligt, erbjuder goda möjligheter till dykning 

eller snorkling. Sammantaget kan området påstås ha en stor upplevelsepotential, 

och är relativt välbesökt under sommarhalvåret. Därtill kommer ett forskningsvärde, 

där den största styrkan ligger i områdets sammansatta historia och fornlämningsbestånd. 

Detta förhållande medför möjligheter att antingen fördjupa sig 

i enskilda lämningar, eller att studera fornlämningsmiljön ur ett bredare perspektiv. 

56



Naturvärden 



utgör Stockholms skärgård en övergångszon till högre salthalt 

söderut och det nordligaste utbredningsområdet för ett antal marina arter. De 

inre och mellersta delarna av Stockholms skärgård är som regel mer kulturpåverkade 

och störda än de yttre skärgårdsområdena. Ett stort antal områden i 

den södra och mellersta skärgården har säkerställts genom områdesskydd. 

Inga anmärkningsvärda naturvärden, över eller under vatten, har uppmärksammas 

inom Krogenområdet. Området ligger dock mellan flera stora 

naturreservat och Natura 2000-områden, varav reservaten Öja-Landsort, 

Revskär Ören och Järflotta är närmast belägna. Dessa naturreservat omfattar 

till övervägande del vattenområden, men är skyddade främst på grund av 

geologiska värden, sin betydelse för fågellivet och för den välbevarade utskärgårdskaraktären. 

Utöver det känsliga djur- och växtlivet utgör friluftslivets 

behov ett viktigt motiv för reservaten. 

Vad gäller undervattensmiljön har Greenpeace listat Krogens närområde i 

sydväst (Landsort – Hartsö – Askö) som ett av landets 10 mest betydelsefulla 

miljöer inför instiftandet av marina naturskyddsområden. Arkipelagen, som 

för övrigt utgör ett av norra Europas 39 viktigaste sjöfågelområden, är också 

föreslaget av HELCOM som ett internationellt viktigt marint skyddsområde. 

Sedan flera år tillbaka pågår också planer på ett större, sammanhängande 

reservat där vattenarealerna får ett starkare skydd. Starka motiv för att bilda 

ett reservat för den marina miljön i detta område är att det geografiska läget är 

strategiskt, att kunskapsläget är bra och att forskning och övervakning kontinuerligt 

bedrivs vid Askölaboratoriet. Det främsta värdet anses vara skärgårdens 

rika variation av biotoper. Bland de många öarna och skären lever en 

mångfald av arter, som funnit en fristad i ett föga påverkat område. Bottenfloran 

är väl utvecklad och vidsträckta lekplatser för strömming finns i området. 

Fågelfaunan är också av stor betydelse, här häckar förutom många sjöfågelarter 

även havsörn och berguv. Området har även betydelse som referensområde 

för forskningen genom den marina forskningsstationen på Askö. Dokumentationen 

av områdets biologi är därför god. 

Referenser 


skyddsområden. Greenpeace. Stockholm. 


Roque, J. 1997. Vraken kring ön Krogen i södra Södertörn. Marinarkeologisk 


Roque, J. 1996. Hellre ett vrak i hamnen än tio i havet. Uppsats i påbyggnadskurs 

i arkeologi vid Stockholms universitet. 

www.naturvardsverket. 

www.ab.lst.se 

57

Krogen 





2. ”Vrak A” 30 

3. ”Vrak B” 30 

4. ”Vrak C” 30 

5. ”Vrak D” 30 

6. ”Vrak E”, 

”Soparvraket” 30 

7. ”Vrak F” 30 

8. ”Vrak G” 30 

9. ”Vrak P” 30 

10. ”Krogenvraket” 30 

11. Severn 10 17°51´25 58°47´55 9 

58

Hävringe 




Södermanlands län 

Oxelösund socken 


Vid Hävringe möts två vältrafikerade farleder, den som 

fortsätter utmed kusten och den som leder över Östersjön 

och in mot Nyköping, Norrköping och Oxelösund. När 

lotsväsendet förstatligades i slutet av 1600-talet stadgades det att man skulle 

förlägga en lotsstation till Hävringe, längst ut i havsbandet. Till hjälp för lotsarnas 

uppsikt över fartygen och för dessas insegling byggdes 1751 en 22 

meter hög träbåk, som fortfarande finns bevarad. Båken utgör ett av sjöfartens 

äldsta bevarade sjömärken, och är idag ett statligt byggnadsminne. Ön första 

fyr byggdes 1891, och har sedan dess kompletterats med flera fyrar. 

Lotsstation, fyrljus och inseglingsmärken till trots har många fartyg kommit 

att förlisa i de grundfyllda, svårnavigerade och stormiga farvattnen kring 

Hävringe. Utöver de påträffade fartygslämningarna finns minst lika många 

till som ännu inte har lokaliserats. Bland annat är det känt att en rysk ubåt 

inom loppet av en timme sänkte tre utländska fartyg i området år 1916. Flera 

segelfartyg från 1700- och 1800-talet ska även ha förlist vid Hävringe. I 

sjökortet finns inom området två vraksymboler, som inte har verifierats 

såsom fartygslämningar. 

Status 

De flesta fartygslämningar som vi i dagsläget har kännedom om är från 1900talet. 

Några segelfartyg, ett stort antal ångfartyg och ett antal motoriserade 

fartyg finns representerade. Att döma av områdets historia och av kända förlisningsuppgifter 

finns det anledning att tro att bottenavsnittet även rymmer 

ett stort antal lämningar efter äldre tiders sjöfart. 

Ingen av lämningarna har blivit dokumenterad eller undersökt, men flera 

av dem utgör populära dykmål. Förutsatt att vädret är gynnsamt erbjuder 

Hävringe rikt utbud av vrakdykning på relativt blygsamma djup. 

Motiv 

Området får ses som ett förlisningsområde, som framför allt speglar 1900talets 

sjöfart. De flesta av de lokaliserade lämningarna uppfyller ännu inte kriteriet 

för fast fornlämning. Lämningarnas stora antal, i kombination med att 

de flesta är identifierade, gör dock att farvattnen kring Hävringe kan erbjuda 

en enastående inblick i senare tiders sjöfart och haverier. Områdets främsta 

värde får därför anses vara dess pedagogiska potential och dess brukarvärde. 

Naturvärden 

Sörmlandskusten har i dag en låg exploateringsgrad. De marina värdena är 

inte anmärkningsvärt dokumenterade eller uppmärksammade. Enligt den 

59

Hävringe 




1. Altair 20 17°17´40 58°36´48 5-15 

2. Betty av Brantevik 20 17°19´37 58°36´18 23,5 

3. Björn Rifvare 20 17°19´00 58°35´90 18 

4. Carmen 20 17°19´55 58°35´77 17,5-30 

5. Dana 20 17°15´80 58°37´20 5-15 

6. Dania 20 17°24´10 58°36´96 Okänt 

7. Emily 20 17°20´99 58°35´91 24-30 

8. Ferro 20 17°21´15 58°36´22 16 

9. Fritz Wollmers 20 17°13´06 58°37´10 12-20 

10. Isbjörn 20 17°16´6 58°37´03 48 

11. Lindesnäs 40 17°22´4 58°37´07 72 

12. Luleå 20 17°19´73 58°36´08 5 

13. Marion Traber 40 17°19´45 58°36´1 Okänt 

14. Merkur 40 17°20´85 58°35´69 Okänt 

15. Monia 20 17°12´88 58°37´11 Okänt 

16. Skagul 20 17°17´48 58°36´80 34-55 

17. Tor 20 17°24´30 58°36´85 4-16 

60



handlingsplan som länsstyrelsen upprättat inför arbetat med miljökvalitetsmålet 

Hav i balans och levande skärgård pågår dock flera projekt kring lokalisering 

av skyddsvärda biotoper och kunskapsuppbyggnad om marina värden 

längs kust och i skärgård. 

Området Hävringe-Källskären ingår i Natura 2000-nätverket på grund av 

sin utpräglade utskärskaraktär och de små, opåverkade skärens betydelse för 

fågellivet och sälbeståndet. Flera fågel- och sälskyddsområden finns dessutom 

inom området. Inga naturreservat finns i omgivningen. Med anledning av 

de höga marina värdena har dock Hävringeområdet föreslagits som naturreservat. 

Referenser 

SjöMIS 


www.d.lst.se 

61

Stegeborg 



FÖRSVARSSTRATEGISK PLATS 

Östergötlands län 

Skällvik socken 


I havsviken Slätbaken, kring Slottsholmen, finns en komplex 

och koncentrerad spärranläggning. Spärren utgörs 

av flera pålstråk och stenkistor, vilka löper tvärs över 

sunden norr och söder om nämnda holme. Rester av pålkransar i form av 

parallella pålstråk kringgärdar också Slottsholmens stränder. 

Pålspärren har sina rötter i vikingatid, vilket gör den till en av de absolut 

äldsta spärranläggningarna i Sverige. Det är ovisst vilken funktion spärren 

hade i detta tidiga skede, men troligen har den anlagts för att skydda de 

innanförliggande bygderna mot sjöburna attacker. Det är också tänkbart att 

spärren skyddade en eventuell föregångare till den medeltida handelsstaden 

Söderköping, och att tullavgifter togs upp på platsen. Stenkistorna förefaller 

höra till ett något senare skede i spärrens historia. Eventuellt har de, utöver 

sin funktion som farledsspärr, även fungerat som brofundament och på så vis 

förbundit Slottsholmen med fastlandet. 

Under tidigt 1200-tal anlades en kastal på Slottsholmen och under 1300talet 

byggdes befästningarna ut till en regelrätt borg, Stegeborg. Stegeborg 

kom att husera såväl högadel som kungar, och var ett starkt och betydelsefullt 

fäste under medeltidens maktstrider. Under denna period kompletterades 

farledsspärren med pålkransar, som försvar av själva borgen. 

Spärrsystemet vid Slottsholmen har sedan vikingatid fram till medeltidens 

slut underhållits och kompletterats med nya pålstråk, stenkistor och pålkransar, 

i syfte att kontrollera sjöfarten och skydda Stegeborg. Slätbaken betydelse 

för sjöfarten manifesteras ytterligare genom den välavgränsade mudderrännan 

för Göta kanal, vilken banat väg genom spärrarna. 

Status 

Under 1980-talet gjordes en relativt omfattande kartering av de olika anläggningar 

som ingår i spärrsystemet. I samband med detta påträffades även två 

fartygslämningar, som inte undersökts eller daterats närmare. Deras eventuella 

samband med spärranläggningen är oviss. 

De olika pål- och stenkistestråkens utbredning och deras relativa kronologi 

är inte helt klarlagd. De pålningar som går över Pålsundet och Ettersundet 

ett par distansminuter öster om Slottsholmen, utgör förmodligen ett 

senmedeltida komplement till spärrsystemet vid Slottsholmen. 

Motiv 

Området illustrerar det nära bandet mellan kulturmiljöer på land och i vatten. 

Trots att lämningen ligger under vatten är den närmast att betrakta som 

en utlöpare av en eller flera kulturmiljöer på land. På grund av dess strate- 

62



giska läge har anläggningen uppnått en kontinuitet på omkring 700 år, vilket 

får anses som anmärkningsvärt. Spärranläggningarna speglar maktens landskap 

och utgör en sammanhållen och välbevarad miljö med många årsringar. 

Dess höga ålder och komplexitet saknar motstycke i Sverige. 

Naturvärden 

Östergötlands skärgård är starkt präglad av berggrundens former och har 

sprickdalskaraktär. Denna karaktär framträder i fastlandsdelarnas djupt 

inskurna vikar och skärgårdens gruppering av fjärdar och öar. Innerskärgården 

karaktäriseras av ett omväxlande odlingslandskap med stort inslag av 

ädla lövträd. 

Kunskapen om de biologiska värdena under vattenytan är bristfällig. 

Under senare år har därför ett inventeringsarbete kommit igång. Norrköpings 

kommun har varit föregångare med sin kartläggning av grunda vegetationsklädda 

bottnar. Motsvarande inventeringar har genomförts inom några 

områden i S:t Anna och Gryt. En inventering av 200 grunda vikar genomfördes 

under 2003. Generellt verkar det som om miljön i Östergötlands havsvikar 

är relativt god, vilket bäddar för höga marina värden. 

I Slätbaken finns flera skyddade områden, vars areal till övervägande del 

består av vatten. Närmast Stegeborg ligger Rävsholmens och Eknöns naturreservat. 

Det sistnämnda utgör också Natura 2000-område. Rävsholmen var 

tidigare en ö. På grund av landhöjningen svallades tidigare avsatta jordlager, i 

det här fallet framför allt glacial lera, och det utsvallade materialet avsattes 

strax utanför stranden. Därför är det före detta sundet mellan Rävsholmen 

och fastlandet idag fyllt med postglacial lera. Grundsyftet med Rävsholmen 

reservat är att skydda och bevara ekhagmarken med dess artrika och betespräglade 

flora och fauna samt att bevara den rika förekomstan av gamla, 

döende och döda ekar. Syftet är också att skydda och bevara en del av Slätbakens 

förkastningssystem. Ändamålet är också att skydda biologiska 

värden i vattenmiljön, särskilt inom de grunda vattenmiljöerna. 

Eknöns naturreservat består av de tre öarna Eknön, Notuddeholmen och 

Vårholmen. Reservatet är en del av Östergötlands skärgård som är utpekat 

som riksintresse från naturvårdssynpunkt. Öarna Eknön, Notuddeholmen 

och Vårholmen har utomordentligt höga naturvärden som främst är knutna 

till lövskogsområdena och de många grova träden av flera arter. Lav- och 

insektfaunan har ett mycket högt värde även i ett internationellt perspektiv, 

med ett flertal ytterst sällsynta arter. 

Referenser 

Deltén J. 2000. Vikbolandet – en befäst halvö? Examensarbete, Linköpings 

universitet. 

Högmer A. 1999. Datering av pålar vid Stegeborg. Marinarkeologisk tidskrift 3. 

SjöMIS 


www.e.lst.se 

63

Stegeborg 




1. Spärranläggning 

innehållande pålspärr, 

pålkrans och 

stenkistor 30 



64

Lörge 


Gotlands län 

Hellvi socken 




Norra stenkusten på Gotland har en lång historia av 

kalkstensbrytning, kalkbränning och export. I synnerhet 

utmed norra ostkusten fanns flera kalkbrott och kalkutskeppningsplatser. 

Ett välbevarat exempel på en sådan miljö är Lörge, som 

tillsammans med det närbelägna Kyllaj, utgör ett riksintresse. 

I Lörge började man att skeppa kalk i mitten av 1600-talet. Utmed stranden 

finns rester av kalkugnar, kalklador och gamla bryggor. Lämningarna 

avspeglar kalkproduktionens tekniska utveckling från 1600-tal till 1900-tal. 

På botten finns också spår av utskeppningen. Fartygslämningar med rester av 

kalklast, lämningar efter förtörningsanordningar och barlasthögar från lossningen 

utgör tillsammans en artegen kulturmiljö. 

Status 

För några år sedan bildades Lörje Vänner och Lörje kunskapscentrum, som 

genom brett samarbete vill satsa på kulturturism, forskning och kunskapsförmedling 

om detta industriarv. Kursverksamheten, som även omfattar marinarkeologi, 

har sin bas i Lörges bevarade industribyggnader från tidigt 1900tal. 

Undersökningar och karteringar utförda i samarbete med Gotlands Havsgille 

och arkeologer vid Södertörns högskola har bidragit till ökad kunskap 

om fornlämningssituationen under vatten. 

Motiv 

Hela norra Gotland är starkt präglad av kalkindustrins historia. Kalkhanteringsplatserna 

utgör några av de tidigaste industriområdena i landet, och 

utgör en viktig del av bygdens identitet. Genom sin väl bibehållna miljö utgör 

Lörge ett sevärt exempel på denna historia. 

Lämningarna i Lörge kan också bidra till bättre kunskap om kalkstensbrytningens 

historia. Närmare analys av lämningarna under vatten kan 

särskilt bidra till inblick i hur lastning, lossning och utskeppning av kalken 

var organiserad. Lörges största styrka är dock att lämningarna på land och 

under vatten tillsammans möjliggör ett helhetsperspektiv på industrimiljön. 

Naturvärden 

Den öppna och exponerade kusten kring Gotland gör att vattenomsättningen 

är god. Ur det marina livets synpunkt fyller Gotland funktionen av en grundbank 

i Östersjön. De grunda bottnarna är särskilt betydelsefulla som rekryteringslokaler, 

uppväxtområden och födosöksområden för fisk. Även för 

många fågelarter är Gotlands kust och omgivande hav av stor betydelse. 

Den gotländska kusten har ett visst skydd genom naturreservatet Got- 

65

Lörge 




1. Starkodder 


3. Brygg-anläggning 

4. Hamn-anläggning 








12. Stenkista 

13. Stenkista 

14. Stenkista 

15. Stenkista 

66



landskusten, som omfattar hela den strandskyddade delen av Gotlands kust. 

Kunskapen om skyddsvärden i vattnet runt Gotland, utifrån dess biologiska 

funktion som grundområde i Östersjön, är i övrigt dålig. 

Några särskilda naturvärden under vatten har inte utpekats vid Lörgeområdet. 

Utmed den aktuella kuststräckan (Slite-Fårösund) finns emellertid 

Gotlands enda skärgårdsliknande miljö, vilket utgör ett viktigt motiv för 

bevarande. 

Lörgeudd är sedan 1930-talet naturreservat, på grund av sina raukar och 

hällmarker. Reservatet omfattar inte vattenområdet. 

Referenser 

Törnqvist, O. 2003. Gotländsk kalk och marinarkeologi – industrihistoria 

med nya metoder. Populär Arkeologi. 

Rönnby, J. 2004. Archaeology and the contemporary. The limestone industry 

at Lörge, Gotland, Sweden. In The interplay of past and present. Södertörns 

högskola. 

www.i.lst.se 

67

Visby redd 




Gotlands län 

Visby/Väskinde socken 


I juli 1566, under det nordiska sjuårskriget, låg en dansklybsk 

flotta uppankrad på redden utanför Visby. Dagen 

innan hade fartygen drabbat samman med den svenska 

flottan utanför Ölands norra udde, och därefter hade de förenade flottorna 

satt kurs mot Visby för att begrava en dödad adelsman i vigd dansk jord. På 

kvällen blåste det upp till storm, varvid 11 danska och tre lybska skepp kastades 

upp mot land och totalförliste. Andra fick lämpa rigg, last och bestyckning 

överbord. En stor del av de mäktiga flottorna tillintetgjordes och flera 

tusen sjömän och soldater drunknade. 

Inga av fartygslämningarna från olyckan har kunnat lokaliseras. Däremot 

har flera områden med fynd från flottan återfunnits. Sydväst om Visby hamn 

finns kanonrör, ammunition, tegel och föremål som förmodas höra till det 

danska viceamiralsskeppet Hannibal. Vid den södra hamnpiren i Visby har 

ammunition, mynt och annat som förefaller komma från de år 1566 förlista 

fartygen påträffats. Utanför Krusmyntagården vid Brissund finns ytterligare 

ett rikt fyndområde med föremål av lybsk härkomst, eventuellt tillhörande 

det lybska skeppet Josva. 

Status 

Inventeringar på havsbotten efter de förlista flottorna har pågått av och till 

sedan 1960-talet, då de första fynden gjordes. Gotlands dykarklubb, Gotlands 

Fornsal, Gotlands marinarkeologiska förening, Riksantikvarieämbetet 

gotländska undersökningar och Statens sjöhistoriska museum har karterat, 

dokumenterat och undersökt de olika fyndområdena med hjälp av bland 

annat side scan sonar och metalldetektor. Sedan förlisningsplatsen vid 

Brissund upptäcktes 1982 har undersökningarna i hög utsträckning koncentrerats 

dit. Ett stort antal föremål har bärgats och förvaras numera på Gotlands 

fornsal. 

Det är troligt att ytterligare fyndkoncentrationer och delar av de förlista 

fartygen finns inom området. Inga bottenundersökningar har hittills gjorts på 

det djupare vattnet utanför pallkanten. 

Motiv 

I och med den oväntade stormen en sommarnatt år 1566 förvandlades Viby 

redd till ett förlisningsområde för den förenade dansk-lybska flottan. Resterna 

av densamma vittnar om en dramatisk händelse som hugfästs i såväl 

lokal muntlig tradition som historieskrivning. 

Lämningarna efter tilldragelsen exemplifierar de dansk-lybska banden till 

Gotland och öns speciella politiska historia. Därutöver utgör de fysiska spå- 

68

Visby redd 




1. Kulturlager från RAÄ 175:1, dansk-lübska 

fartygslämningar. 30 flottans förlisningsplats 

ren av fullt utrustade örlogsfartyg från 1500-talets mitt ett sällsynt viktigt 

material för forskningen om dåtida örlog. 

Referenser 

Fordal, R. 1990. Sjökatastrofen vid Visby 1566. Marinarkeologisk tidskrift 

nr 1. 

SjöMIS 

www.i.lst. 

69




KRIGSSKÅDEPLATS 

Kalmar län 

Kläckeberga socken 


Under 1500- och 1600-talet utkämpades flera sjöslag mellan 

svenska, danska och holländska flottor utanför Öland 

och i södra Östersjön. Den svenska flottan använde Kalmarsund 

som reträttplats, uppsamlingsplats och utgångspunkt vid många av 

dessa operationer. Kalmar och Björkenäs utgjorde särskilt viktiga stödjepunkter. 

I mitten av 1500-talet lät Erik XIV anlägga ett skeppsvarv på Björkenäs. 

Tack vare det strategiska läget och tillräckliga vattendjupet kom varvet 

snabbt att utvecklas till ett av landets mest betydelsefulla. Vid varvet byggdes 

flera av dåtidens förnämsta fartyg, däribland Sankte Erik och Mars, även kallad 

Makalös. Efter att ha härjats av danskar i början av 1600-talet avklingade 

verksamheten vid kronovarvet. Flottan fortsatte dock att använda platsen 

som ankringsplats och flottstation för de större fartygen. 

Inom området finns två mindre fartygslämningar, som enligt traditionen 

ska ha sänkts av danskar i början av 1600-talet, samt lämningen efter vad 

som anses vara ett bestyckat danskt 1600-talsfartyg. Därtill finns lämningarna 

efter två svenska örlogsfartyg, Elefanten och Nyckeln. Amiralsskeppet Elefanten 

var år 1554 på väg mot Björkenäs, för att reparera skadorna efter en 

grundstötning, när hon sprang läck och sjönk. I syfte att försöka spela upp 

det dyrbara fartyget anlades kraftiga stenkistor runt omkring. Under stenmassorna 

på botten döljs eventuellt resterna av ytterligare fartyg, som enligt 

vissa källor ska ha använts som fundament för anläggningarna. Regalskeppet 

Nyckeln, som i juli 1679 löpte ut från Björkenäs, gick på grund på vägen mot 

Kalmar och blev upphunnen av den förföljande danska flottan. Efter intensiva 

strider exploderade Nyckeln och sjönk. 

Status 

Ett större antal föremål har bärgats från såväl Nyckeln, ”Dansken” och Elefanten. 

Delar av Elefantens akterskepp bärgades på 1930-talet, i samband med Sveriges 

första undervattensarkeologiska undersökning. Ingen av fartygslämningarna 

är dock tillfredsställande undersökt. Lämningarna efter kronovarvsverksamheten 

är varken inventerade eller undersökta. Förmodligen finns såväl kulturlager 

som rester av dykdalber och andra förtöjningsanläggningar på botten. 

Motiv 

Lämningarna i farvattnen utanför Björkenäs vittnar om de dramatiska sjöslag 

som utspelade sig i Södra Östersjön under 1500- och 1600-talet. De representerar 

flottans närvaro utmed kustavsnittet, och kontextuellt avgränsas de till 

epoken mellan den inhemska flottans uppbyggnad och anläggandet av 

örlogsstaden Karlskrona. 

70





1. Elefanten 30 16°22´90 56°42´90 3-6 

2. Anläggningar 30 16°22´90 56°42´90 3-6 för bärgande av Elefanten 

3. Nyckeln 20 16°41´25 56°41´25 6-9 

4. ”Dansken” 30 16°23´2 56°42´3 4 



71



Området kan karakteriseras som ett förlisningsområde med prägel av 

örlogssjöfart. Såväl de historiska som upplevelsemässiga värdena får anses 

vara höga och lättillgängliga. 

Naturvärden 

Kalmar läns skärgård är en av de minst exploaterade och mest orörda skärgårdarna 

i landet. Få regioner i Sverige har en kust som både geografiskt och 

geologiskt skiftar så i ursprung och karaktär. I norr ligger urbergsskärgården, 

i söder moränskärgården och däremellan finns öar uppbyggda av sandsten. 

Moränskärgården i södra delen av länet är flack, medan topografin i norra 

urbergsskärgården är betydligt större. Varje kusttyp har sina förutsättningar 

och ger upphov till en mängd olika habitat. Det innebär att sammansättningen 

av växt- och djurarter varierar utmed länets kust. 

I mellersta Kalmarsund, mellan Skäggenäshalvön i norr och grundområdena 

mellan Kalmar och Färjestaden i söder, bildas en avgränsad vattenbassäng. 

Vattnet inom bassängen är relativt väl omblandat men utbytet med 

omgivande vatten är begränsat. I vikarna längs kusten och i de djupare delarna 

av sundet finns ackumulationsbottnar som fungerar som uppväxtområden 

för fisk. Ett omfattande system av moränryggar som huvudsakligen ligger 

under vattenytan mellan Kalmar och Färjestaden är av riksintresse för 

naturvården. 

Norr respektive söder om det kulturhistoriskt skyddsvärda avsnittet av 

mellersta Kalmarsund ligger Horsö-Värnäs och Svinö naturreservat. Horsö- 

Värsnäs, som även är föreslaget som Natura 2000-område, har en vacker och 

omväxlande natur med flera fridlysta ekar, åldrig barrskog, hagmarker och 

öppna strandängar. Svinö är en till största delen skogsbevuxen moränö som 

utsatts för svallning. Längs öns stränder finns havsstrandängar med en variationsrik 

flora. 

Referenser 

Albe, G. & Halldín, G. 1963. Svenskt skeppsbyggeri. Malmö. 

Lybeck, O (red). Svenska flottans historia. Malmö. 1942. 

SjöMIS 

www.h.lst.s 

www.kalmar.se 


72





Kalmar/Blekinge län 

Södra Östersjön 


I september 1915 lyckades en engelsk ubåt, E-19, ta sig 

igenom den minspärr som var utlagd i Öresund för att 

skydda trafiken i Östersjön. E-19:s uppdrag var att störa 

de tyska malmtransporterna. Efter några misslyckade attacker lyckades man 

till slut, utan att avfyra en enda torped, förstöra fem tyska ångare på en och 

samma dag. Samtliga var på väg från Luleå till Tyskland med last av järnmalm, 

och sänktes på svenskt vatten. 

Om morgonen den 11 oktober siktade E-19 lastfartyget Walter Leonhardt, 

byggd 1902. Efter att ha stoppat ångaren och kontrollerat skeppspappren, 

förklarade det engelska befälet att man hade för avsikt att sänka fartyget. 

Besättningen gick i livbåtarna, varefter bottenventilerna öppnades. En 

sprängladdning placerades även i ett av lastrummen och Walter Leonhardt 

sjönk hastigt med aktern först. Samma kväll sänkte E-19 ytterligare tre tyska 

ångare, Director Reppenhagen, byggd 1893, Gutrune, byggd 1906 och Nicomedia, 

byggd 1901. Dessutom jagades ångfartyget Germania upp på grund, 

men kom senare att bärgas. I samtliga fall ombesörjde E-19 räddandet av 

besättningen, vanligen genom att svenska fartyg stoppades och beordrades att 

ta ombord de skeppsbrutna. 

Status 

Fartygslämningarna lokaliserades av sportdykare i början av 1980-talet, och 

sedan dess har ett antal föremål från fartygens utrustning bärgats. Även om 

ett fortlöpande sönderfall har konstaterats, är de fortfarande ovanligt intakta, 

och utmärker sig särskilt genom välbevarade interiörer. Detta, i kombination 

med de goda siktförhållandena på platsen, har gjort att de fotograferats och 

filmats för såväl svenska som utländska reportage. Ingen av fartygslämningarna 

har undersökts eller dokumenterats mer ingående. 

Motiv 

Ubåtsmassakern, som tilldragelsen kommit att kallas, illustrerar de handelskrig 

som utkämpats på haven under bland annat första världskriget. Trots det 

att ingen människa kom till skada vid sänkningarna, får förlisningsområdet 

ändå betraktas som en krigsskådeplats. 

Fartygslämningarna efter de fyra sänkta ångfartygen utgör mycket uppskattade 

dykmål. Deras kontext är väl avgränsad och deras historiska sammanhang 

tydligt. Utöver detta speglar fartygslämningarna den svenska handels- 

och neutralitetspolitiken under första världskriget. Slutligen erbjuder 

lämningarna möjlighet att studera hur möblemang, utrustning och miljöer 

kunde se ut ombord på ett tyskt lastångfartyg för nästan 100 år sedan. 

73





1. Walter Leonhardt 

2. Director Reppenhagen 

3. Gutrune 

4. Nicomedia 

74



Naturvärden 

Svenska vatten i södra Östersjön har ett rikt djurliv med bland annat fasta 

knubbsälspopulationer. Havsområdet är också av internationell betydelse för 

flera arter av övervintrande dykänder. 

Det aktuella området ligger i öppen havsmiljö, mittemellan Torhamns 

skärgård och Ölands södra grund. Dessa har bägge lyfts fram av HELCOM 

som internationellt viktiga skyddsområden. 

Referenser 

Bjurfors, E. 2001. E-19 ubåtsmassakern. DYK nr 7 

Tamme, M. 1986. E19:s offer. DYK nr 3 

Tamme, M. 1986. E19. DYK nr 4 

Wetterholm, C. G. 1994. Vrak i svenska vatten. Stockholm. 

www.h.lst.s 

www.k.lst.se 


75

Djupasund 




Blekinge län 

Sturkö socken 


1680 utfärdade kung Karl XI grundläggningsprivilegier för 

staden Karlskrona. Örlogsstaden anlades med tanke på det 

strategiska läget, mitt i Östersjöväldet, med långa isfria 

perioder och med ett naturligt skydd i form av de omkringliggande öarna. Sju 

inlopp fanns, men dessa spärrades successivt av tills endast en passage återstod 

för de större fartygen. Inseglingen skyddades av flera fort och bastioner. 

Efter en längre tids maktbalans inleddes år 1772, i och med Gustav III:s 

stadskupp, återigen en mer aggressiv krigspolitik. Flottan i Karlskrona rustades 

upp och krig bröt ut med Ryssland. För att förhindra eventuella ryska 

anfall beslöt man år 1785 att spärra av även de trängre infarterna mot flottbasen. 

Djupasund mellan Tjurkö och Sturkö försänktes genom att ett flera av 

flottans utrangerade skepp bogserades ut, stenfylldes och sänktes. Ytterligare 

försänkningar skedde år 1810. 

Enligt skriftliga källor vet vi att det 20-tal fartyg som kom att ingå i spärranläggningen 

var av skiftande storlek och typ. Briggar, jakter, fregatter, linjeskepp, 

ostindiefarare och lastdragare omnämns. Flera av fartygen var byggda 

vid Karlskrona örlogsvarv av landets främsta skeppsbyggmästare. 

Status 

Platsen utgör ett populärt dykmål och kallas för ”vrakkyrkogården”. Den 

har inte karterats eller undersökts närmare ur antikvariskt perspektiv. Det 

faktiska antalet fartygslämningar är inte helt bekräftat. 

Motiv 

Karlskronas fasta sjöförsvar utgör en i sin sort unikt välbevarad kulturmiljö, 

som är direkt förbunden till världsarvet Karlskrona. Trots detta har lämningarna 

under vatten inte karterats i sin helhet eller uppmärksammats nämnvärt 

av forskningen. 

Försänkningarna i Djupasund utgör en del av det omfattande och komplexa 

system av spärrar, befästningar och försvarsanläggningar som omger 

Karlskrona. Djupasund kan sägas representera ett avsnitt av stadens yttre försvarslinje. 

Fartygslämningarna respresenterar också den mångfald av fartygstyper 

som användes i flottans tjänst, och konkretiserar sambandet mellan det 

fasta sjöförsvaret, örlogsstaden och örlogsflottan. För dykare har platsen ett 

stort upplevelsevärde. 

Naturvärden 

Blekinges sydöstra skärgård utgör en representativ miljö i Östersjön. Torhamns 

skärgård är föreslaget av HELCOM som ett internationellt viktigt marint 

76

Djupasund 




1. Spärranläggning 30 15° 38’20 56° 06’10 12 

bestående av ett 

tjugotal fartygslämningar, 

däribland: 

Konung Fredrik, 

Tumlaren, 

Södermanland, 

Pollux,Vasa, 

Gripen 

skyddsområde. Greenpeace har listat området som ett av tio inom landet som 

anses särskilt prioriterade vid inrättande av marina naturskyddsområden. 

Området utgör Sveriges sydligaste skärgård och är en viktig länk i salthaltsgradienten 

längs landets kust. Vattenkvalitén är mycket god. Inom skärgården 

finns såväl skyddade grundområden som exponerade djupområden, 

77



vilket ger en varierad marina miljö med höga biologiska värden. Variationen i 

bottenbeskaffenhet och artrikedomen inom det marina växt- och djurlivet är 

stor. De grunda, vegetationsklädda bottnarna har en nyckelroll för kustens 

biologiska mångfald. Grundområdena är bland annat viktiga som uppväxtområde 

och reproduktionsområde för sill/strömming. Torhamns skärgård är 

ett värdefullt referensområde för forskningen om marina miljöer i Östersjön 

och har värdefulla mätserier. 

Hela skärgårdsområdet är av stor betydelse för häckande, rastande och 

övervintrande fågelarter. De är utpektat som ett av norra Europas 39 viktigaste 

fågelområden. Inom området finns också artrika hagmarker, buskrika 

utmarker, vidsträckta betade havsstrandängar samt en slåtterhävdad havsstrandäng 

av stort biologiskt värde. 

Inom området finns idag flera större och mindre naturreservat (Hästholmen-Ytterön, 

Torhamns udde, Svenö, Järkö med mera). Dessa reservat 

omfattar till övervägande del vattenområden, men syftar främst till att trygga 

tillgången för friluftslivet och bevara ornitologiska värden, ålderdomliga 

jordbruks- och beteslandskap samt karakteristiska skärgårdsmiljöer. Inom 

samma skärgårdsområde finns även flera Natura 2000-områden med liknande 

bevarandemotiv. 

Planer för ett större, sammanhängande reservat omfattande Sturkö och 

Torhamn har funnits länge. Arbetet med instiftande av ett sådant reservat, 

som till avgörande del motiveras av höga marina värden och där vattenarealerna 

får ett starkare skydd, fortskrider. 

Referenser 



Clason, B. & Odehammar, G. 1972. Inventering av vrak belägna i och kring 

örlogshamnen i Karlskrona. Stencil. 

Erdman, N. 1919. Carl Tersmedens memoarer. Stockholm. 

SjöMIS 

www.k.lst.se 


78



Listerby skärgård 

MARITIM BYGD 

Blekinge län 

Listerby/Förkärla socken 


Listerbys kust och skärgård har haft en fast befolkning 

sedan förhistorisk tid. Talrika lämningar i form av fossila 

åkrar, röjda ytor, stensättningar och rösen ger intryck av 

en relativt tätbefolkad och välmående bygd. Bruket av skärgårdslandskapet 

har varierat över tid. På Torkö finns bebyggelselämningar efter ett kloster. 

Ensamma gravar återfinns på några av öarna. Mudderrännor vittnar om en 

period med reguljär ångbåtstrafik. Skyttevärn och lastageplatser från första 

världskriget kompletterar det mångfacetterade kulturlandskapet. 

Under vattnet finns ytterligare lämningar efter bygdens historia. Mellan 

öarna sträcker sig ett komplext system av pålanläggningar, vars funktion är 

något oviss. Flera av de pålanläggningar som löper tvärs fjärdar och sund har 

daterats till vikingatid och tolkats som farledspärrar. Andra pålstråk löper 

parallellt med stränderna och har tolkats som fasta fisken från historisk tid. 

Utöver dessa lämningar finns pålgrupperingar som påminner om dykdalber. 

Två oidentifierade fartyg har också påträffats inom området. Ingen av fartygslämningarna 

är identifierad, men den ena, ”Slädövraket”, förefaller vara 

flera hundra år gammal. ”Jarramas” ska ha förlist i början av 1900-talet. 

Status 

”Slädövraket” undersöktes översiktligt av flottan 1941. Vid dessa undersökningar 

bärgades delar av lämningen. Spärranläggningarna påträffades 1969- 

1974 i samband med inventeringar utförda av Blekinge museum. Vattenområdet 

är inte inventerat i sin helhet, varför det är troligt att ytterligare lämningar 

finns inom området. 

I en utredning från SOU (Statens offentliga utredningar) från 1994 pekades 

Listerö skärgård ut som en särskilt bevarandevärd miljö. Som motiv 

angavs att skärgården uppvisar ett ålderdomligt jordbruks- och beteslandskap 

med lång kontinuitet. Fisket, som varit en viktig binäring, har också satt 

sin prägel på landskapet. 

Motiv 

Listerby skärgård bär karaktären av ett jordbruksområde med maritim prägel. 

Fornlämningsbilden är sammansatt och många årsringar märks i den välbevarade 

kulturmiljön. 

Bland undervattenslämningarna är det i synnerhet pålningarna som är 

anmärkningsvärda, och som ger området dess särprägel. Farledsspärrarna, 

som spärrat både Hjorthammarsviken och en äldre, inre farled, vittnar om 

kontroll och skydd av vad som förefaller ha varit en rik bygd. Lämningarna 

efter fasta fisken ger en inblick i hur jordbruksekonomin kompletterades med 

79

Listerby skärgård 




1. Spärranläggning RAÄ Förkärla 74:1 

2. Spärranläggning RAÄ Förkärla 81:1 

3. Spärranläggning RAÄ Listerby 115:1 





8. Fast fiske RAÄ Listerby 112:1 



11. ”Jarramas” 

12. ”Slädövraket” 

80



fiske. Fartygslämningarna liksom lastageplatsen anknyter till de senaste 

seklens aktörer. 

Naturvärden 

Blekinges skärgård utgör Sveriges sydligaste skärgård och är en viktig länk i 

salthaltsgradienten längs landets kust. Vattenkvalitén är mycket god. Inom 

Listerby skärgård finns framför allt skyddade grundområden. De grunda, 

vegetationsklädda bottnarna har en nyckelroll för kustens biologiska mångfald. 

Grundområdena är bland annat viktiga som uppväxtområde och reproduktionsområde 

för sill/strömming. 

Inom Listerby skärgård finns idag flera till varandra angränsande naturreservat 

(Almö, Kvalmsö, Listerby skärgård och Tromtö naturreservat). 

Dessa reservat omfattar även stora vattenarealer. Syftet med reservatsbildningarna 

är att bevara en skärgård med stora rekreativa och biologiska värden 

för friluftslivet och naturvården. De biologiska värdena består bland 

annat av äldre odlingsmarker och naturskogar. Här finns även en av landets 

sydligaste spontant uppkomna granskogar, vilket innebär möjligheter att 

studera konkurrensen mellan självföryngrande svensk gran och lövskog. 

De små skären längst i söder är fågelskyddsområde med ett mycket rikt 

fågelliv. Tromtö-Almö utgör Natura 2000-område på grund av områdets 

biologiska värden och dess betydelse för fågellivet. 

Referenser 

Miljömålen i Blekinge län. Remissupplaga oktober 2002. Länsstyrelsen Blekinge 

län. 

Levande skärgårdar. Betänkande om förutsättningar för en levande skärgård. 

SOU. 1994:93 Jordbruksdepartementet. 

SjöMIS 

www.k.lst.se 


81





Skåne län 

Skanör/Falsterbo socken 


Det sydvästskånska näset med städerna Skanör och Falsterbo 

som utposter har sedan gammalt utgjort en fruktad 

passage för trafiken genom Öresund. Namnet Skanör 

sägs talande nog komma av ”skadans ö”. Stränderna är långgrunda och 

sandvandringen medför att undervattensrev ständigt omformas och förflyttas, 

till fara för den förbipasserande sjöfarten. De bägge städerna Skanör och 

Falsterbo dateras till medeltiden, och fungerade under denna tid som betydelsefulla 

handelsplatser. Särskilt inkomstbringande var sillmarknaden, som 

kontrollerades av hansan och den danska staten. Nord- respektive sydsidan 

av näset fungerade som hamnredder, om än med begränsat skydd för de 

uppankrade fartygen. För att underlätta för sjöfarande restes på 1200-talet en 

vippfyr på Falsterbonäsets sydspets. Fyrplatsen anses vara bland de äldsta i 

Norden. Detta till trots förliste ett stort antal fartyg då de besökt eller rundat 

näset. 

Enbart från de senaste århundradena finns uppgifter om flera hundra 

sjöolyckor inom området. Särskilt förrädisk förefaller Måkläppen med dess 

grunda utlöpare i syd att ha varit. 

I sjökortet finns flera vraksymboler, som inte har verifierats såsom fartygslämningar, 

markerade. Delar av okända fartygslämningar spolas också 

regelbundet upp på stränderna vid hårt väder. Sandvandringen har dessutom 

medfört att flera fartygslämningar numera påträffas under strändernas sanddyner. 

Status 

1971 företog Statens sjöhistoriska museum en inventering, och besiktigade en 

del av fartygslämningarna. Under 1990-talet företog Fotevikens museum, i 

samarbete med den ideella föreningen SVEG, en mer omfattande inventering 

av området. I samband med detta lokaliserades många tidigare okända fartygslämningar, 

varav några undersöktes mer ingående. 

Någon heltäckande inventering är dock inte gjord. Kunskapsläget försvåras 

också av att fartygslämningarna påverkas av sandvandring och strömmar, 

och periodvis kan vara övertäckta av sand. Den monotona bottentopografin 

komplicerar lägesbestämningen och medför svårigheter att skilja olika närbelägna 

lämningar åt. Samtliga lämningar är oidentifierade. Endast ett fåtal är 

daterade, men merparten torde vara fasta fornlämningar. 

Motiv 

Farvattnen kring Falsterbohalvön utgör ett övertygande exempel på ett förlisningsområde. 

De svårnavigerade vattnen i kombination med en intensiv tra- 

82



fik har efterlämnat ett stort antal fartygslämningar. Dessa ger ett historiskt 

djup åt området och dess betydelse som handelsplats och passage, från medeltiden 

och framåt. Området har både ett stort upplevelsevärde och preparatsvärde. 

Naturvärden 

Södra Öresund, vilket omfattar bassängen söder om Limhamnströskeln, har 

ett vattendjup på mellan 12-18 m. Hydrografiskt sett tillhör denna del av 

Öresund egentligen Östersjön där Limhamnströskeln begränsar tillförseln av 

saltare Kattegattvatten norrifrån. Salthalten är normalt 8-10 promille. Skiktning 

av vattenmassorna, som i centrala Öresund, förekommer normalt inte. 

Bottensedimenten består huvudsakligen av sand men även morän och berggrund 

förekommer. 

Falsterbohalvöns kust är uppbyggd kring moränkärnor kring vilka marina 

sandavlagringar har avsatts. Längst i söder ligger Måkläppen som tidigare 

varit en ö men som nu vuxit ihop med fastlandet. Denna halvbågeformade 

revel sträcker sig långt ut i havet och förändrar ständigt form. Den mellersta 

delen av kuststräckan, Flommen, består av ett för landet unikt lagunlandskap 

omgivet av strandängar. Längs den sandiga stranden finns ett bälte av dyner 

och söder om Skanörs hamnpir sker kontinuerlig upplagring av sand som 

flyttat stranden mer än 50 meter ut i havet under de senaste 100 åren. Längre 

norrut avbryts kusten vid Skanörs revlar av Bakdjupets grunda vik för att 

fortsätta i en båge runt den norra delen av Falterbohalvön som kallas 

Knösen. 

Stora områden utmed kusten är, bland annat på grund av det rika fågellivet 

och förekomster av knubb- och gråsäl, skyddade som naturreservat och 

som fågelskyddsområde. Reservaten på Falsterbohalvön är Skanörs Ljung, 

Skanör Höll, Måkläppen och Flommen. Dessa utgörs alla till övervägande del 

av vattenområden, men är inte primärt skyddade på grund av sina undervattensmiljöers 

betydelse. 

Inom Flommens reservat finns grunda vikar och laguner som mer eller 

mindre avsnörts från havet. Tillsammans med de omgivande strandängarna 

och revlarna utgör de säregna livsmiljöer för fauna och flora. Reservatet 

hyser ett stort antal intressanta växter och en artrik häckfågelfauna. Måkläppen, 

med sina ständigt föränderliga sandrevlar, har stor betydelse som häckningslokal 

för många kustfåglar och är också en viktig uppehålls- och yngelplats 

för knubb- och gråsäl. Inom naturreservatet Skanör Höll bevaras en 

karakteristisk rest av kustbeteslandskapet. Havsbottnarna utgörs i södra 

delen av mjukbottnar och i norra delarna av rena sandbottnar. Fågellivet är 

rikt och området är av riksintresse för både naturvård, friluftsliv och kulturminnesvård. 

Reservatet Skanörs Ljung är främst uppmärksammat på grund 

av sin speciella flora och sina fågelsträck. 

Hela Falsterbohalvön omfattas också av ett av landets få marina reservat, 

Falsterbohalvöns havsområdes naturreservat. Reservatet sträcker sig från 

stränderna ut till ett djup av 15 meter, det vill säga i princip hela kust- och 

vattenområdet utanför Vellinge kommun. Ändamålet med reservaten är att 

låta området fritt få utvecklas efter havsströmmarnas uppbyggande och ned- 

83


brytande krafter på sandavlagringarna. Djur och växter ska fritt få kolonisera 

området och därefter likaledes ostört få utvecklas där. 

Inga Natura 2000-områden har föreslagits kring Falsterbohalvön. 

Referenser 

Rosborn, S. 2000. Vraken kring Falsterbonäset. Marinerat. 

Westerdahl, C. 1996. Falsterbonäset ur maritim synvinkel. Marinarkeologisk 


SjöMIS 



www.foteviken.se 

www.m.lst.se 


84




1. ”Dansken” 40 4 

2. ”Draggenvraket” 30 6 

3. ”Fredlundska vraket” 30 12°56’5 55°25’5 0,5-3 

4. ”Hedbergska vraket 2” 30 12°49’9 55°23’0 

5. ”Hedbergska vraket” 30 0 

6. ”Hovbacks-vraket” 20 12°50’51 55°25’61 0,5-0,8 

7. ”Knösenvraket” 20 12°51’80 55°27’7 1,5 

8. ”Kämpinge-pråmen” 20 12°55’62 55°22’88 2 

9. ”Lunds vrak” 20 12°50’22 55°23’04 2,9 

10. ”Måkläppen 1” 30 3-4 

11. ”Måkläppen 2” 30 3-4 

12. ”Måkläppen 3” 30 0,5 

13. ”Måkläppen 4” 30 2-3 

14. ”Postvraket” 20 12°56’50 55°23’01 3-4 

15. ”Ryssen” 20 12°49’8 55°26’3 6 

16. ”Skanör-Falsterbo 3” 30 2-3 Eventuellt samma som nr. 

17 

17. ”Skanörskoggen” 20 12°50’27 55°25’75 2-3,7 Eventuellt samma som nr. 

16 

18. ”Stenvraket” 20 12°56’49 55°23’09 2 m 

19. ”Tegelvraket” 20 12°50’52 55°26’60 1,8 

20. Fartygslämning 20 12°54’79 55°24’58 1 

21. Fartygslämning 30 1,3 RAÄ Skanör m. Falsterbo 

23:1 




25. Fartygslämning 20 12°49’8 55°26’4 


85

Foteviken 




Skåne län 

Stora Hammar socken 


I det västra inloppet till Foteviken finns en spärranläggning 

i form av en 350 meter lång och 7-8 meter bred stensträng 

med pålning i ändarna. Ungefär mitt på spärren 

finns en öppning, drygt 7 meter bred. I anslutning till anläggningen har man 

påträffat fem fartygslämningar. Dessa har förmodligen använts för att transportera 

stenen i samband med spärrens andra byggnadsfas, och sänkts som 

fundament efter att de tjänat ut. 

Tre av fartygslämningarna är daterade, och spärrens andra byggnadsfas 

kan därmed förläggas till tiden mellan 1040 och 1190. Fartygslämningarnas 

längd varierar mellan 10 och dryga 20 meter, och det förefaller som om det 

rör sig om olika båttyper. 

Det är fortfarande ovisst varför och i vilket historiskt sammanhang spärren 

i Foteviken anlades. Det har spekulerats i huruvida den anlagts för skydd av en 

marknadsplats eller en ledungshamn. Dess andra byggnadsfas har också satts i 

samband med det slag år 1134 då den danske kungen Niels drabbade samman 

med sin släkting och rival Erik Emune. Alla spår av marknadsplatser eller 

annat som kan förklara anläggningen lyser dock fortfarande med sin frånvaro. 

Status 

Spärren har sedan länge varit känd bland lokalbefolkningen, och observerades 

från flyg redan på 1950-talet. Lokalt har den varit känd som »bron« eller 

tagits för en gammal översvämmad vägbank till Malmö. 

På 1980-talet lät Skibshistorisk laboratorium och Malmö sjöhistoriska 

museum kartera spärranläggningen. I samband med detta kunde dess ålder 

fastslås och fartygslämningarna påträffades. En av fartygslämningarna, 

»Foteviken 1«, bärgades. Det kan inte uteslutas att ytterligare fartygslämningar 

döljer sig under stenmassorna. 

Motiv 

Foteviksspärren är ensam i sitt slag vad gäller vikingatida/tidigmedeltida 

spärranläggningar i Sverige. Den motsvaras närmast av skulelevsspärren 

utanför Roskilde i Danmark, och utgör ett komparativt material till densamma. 

Inte minst utgör fartygsfynden en sällsynt viktig källa till kunskap om 

båtar och fartyg i det dåtidens samhälle. 

Särskilt fantasieggande är också att spärren vittnar om en historisk händelse 

eller plats som av allt att döma tillmätts stor betydelse av sin samtid, 

men som idag är okänd för oss. Därtill är spärranläggningen allmänt känd i 

trakten, och utgör en levande och integrerad del av Fotevikens historia och 

samtid. 

86

Foteviken 




1. Spärranläggning RAÄ Stora Hammar 23:1 

innehållande fartygslämningarna: 

”Foteviken 2” 




Naturvärden 

Södra Öresund, vilket omfattar bassängen söder om Limhamnströskeln, har 

ett vattendjup på mellan 12-18 m. Hydrografiskt sett tillhör denna del av 

Öresund egentligen Östersjön där Limhamnströskeln begränsar tillförseln av 

saltare Kattegattvatten norrifrån. Skiktning av vattenmassorna, som i centrala 

Öresund, förekommer normalt inte. Bottensedimenten består huvudsakligen 

av sand men även morän och berggrund förekommer. 

Landskapet mellan Malmö och Höllviken utgörs av ett öppet, vidsträckt 

och betat strandängsområde med en flora och fauna som saknar motstycke i 

landet. De grunda havsområdena är mycket produktiva och utgör barnkammare 

för flera fiskarter och skafferi för det stora antal rastande, övervintrande 

och häckande fågelarterna. 

87



Strandängarna höjer sig bara någon meter över havet i de inre delarna och 

stora delar översvämmas regelbundet vid högvatten och starka pålandsvindar. 

Jordlagret består av sand som överlagrats av så kallad marsktorv, som 

bildas på strandängarna. Strandängarna består av en mosaik av periodvis vattenfyllda 

sänkor med torrare gräsmarker emellan. Vegetationen är saltpåverkad 

med salttåliga arter. Utanför kusten ligger flera mindre, låga holmar som 

har stor betydelse för fågellivet. I den södra delen ligger Foteviken som skyddas 

mot västliga vindar av Hammars näs. 

Vegetationen vid Foteviken är betespräglad. Där betet upphört eller avspärrats, 

tar en hög vass- och sävvegetation över. Denna kväver den artrika strandängsfloran 

och de goda förutsättningarna för fågelfaunan försämras betydligt. I 

den inre delen av Foteviken saknas hävd på stora delar och vass dominerar. Vissa 

partier som tidigare varit uppodlade eller vall har också en mer trivial flora. 

Fågellivet är mycket rikt i området, som är av internationell betydelse både 

som häcknings- övervintrings- och sträcklokal. Detta gäller både strandängarna, 

öarna och de grunda havsområdena men även fälten innanför kusten. 

Vid Foteviken finns två naturreservat, Lilla Hammars näs och Eskiltorps 

ängar. Bägge reservaten instiftades på 1950-talet. Lilla Hammars näs och 

Näsholmarna samt dess vattenområde är ett av Skånes mest värdefulla naturområden. 

Området utgörs av ett flackt betat marskartat strandängsområde. 

Vattenområdet utanför holmarna är grunt och torrläges vid lågvatten, och 

har på så sätt utvecklat en idealisk häcknings- och rastmiljö för flera fågelarter. 

Området uppvisar även den artrikaste häckfågelfaunan. Eskilstorps ängar 

har strandängar av riksintresse, som bland annat har ett dokumenterat botaniskt, 

ornitologiskt, geografiskt och markhistoriskt naturvårdsvärde. Eskiltorps 

ängar är även naturminnesmärkt. 

Vattenområdet söder om Lernacken, vilket omfattar de långgrunda stränderna 

söderut mot Foteviken och Falsterbohalvön, är ett Ramsar-område 

(Convention on Wetlands). Dessa biologiskt mycket produktiva bottnar utgör 

en förutsättning för det extremt rika fågelliv som gjort denna del av Sverige 

internationellt välkänd. Länsstyrelsen har 1992 bildat ett marint naturreservat 

för vattenområdet inom Vellinge kommun ned till 15 meters djup. 

Inga Natura 2000-områden har föreslagits kring Foteviken. 

Referenser 

Adams, J. & Rönnby, J. 1994. Östersjöns sjunkna skepp. Stockholm. 

Crumlin-Pedersen, O. 1994 Foteviken – en tidigmiddelalderlig naturhavn, 

slagmark og markedsplads i Skåne. Sjöhistorisk årsbok 1994-1995. 

Stockholm 

Crumlin-Pedersen, O. 1982 Fotevik-beretning – de marinarkaeologiska 

undersögelser 1981 og 1982. Rapport från Nationalmuseets Skibshistorisk 

Laboratorium, Köpenhamn. 

www.m.lst.se 


88

Pilhaken 



SJUNKET/ÖVERSVÄMMAT LANDSKAP 

Skåne län 

Landskrona socken 


På ön Ven i Öresund liksom i Landskronas omgivningar 

finns ett stort antal boplatser från äldre och yngre stenålder. 

Däremellan, i vad som idag är Öresund, finns ytterligare 

boplatser och aktivitetsytor från en tid då den nuvarande havsbotten utgjorde 

fast land. Under tidigmesolitikum fanns en landbrygga mellan nuvarande Sverige 

och Danmark i södra Öresund. Det område som benämns Pilhaken låg då på det 

östra fastlandet, alldeles invid en smal havsvik och utmed Saxåns dåvarande 

utlopp. På gränsen mellan sött och salt vatten och i skydd av öarna Ven och den 

dåvarande holmen Staffans bank, var läget för kustboplatser mycket strategiskt. 

Det är osäkert hur många boplatser som har funnits vid Pilhaken, men 

fyra fyndplatser, som alla tolkats som utkastlager eller boplatser, indikerar att 

det rör sig om flera stycken. Boplatserna förefaller kunna dateras till tidigmesolitikum 

eller övergången mellan boreal och atlantisk tid, det vill säga vid 

tiden för de stora klimatförändringar som skulle komma att medföra att 

Öresund bildades. Fyndmaterialet, som utgörs av torv, träbitar och brända 

grenar, hasselnötsskal, djurben och bearbetad flinta i form av bland annat 

skrapor, knivar, spån och sticklar, ger intryck av att boplatserna varit lika 

ansenliga och välplanerade som kustboplatser senare under stenåldern. 

Status 

Redan på 1930-talet, i samband med undersökningar av Öresunds bottenfauna, 

påträffades bearbetad flinta från botten vid Pilhaken. Med anledning 

av detta har området flera gånger avsökts med bottenskrapor, trålgarn och 

andra metoder. Vid inventeringar i slutet av 1970- och början av 1980-talet 

kunde tre fyndområden ringas in. 1992, i samband med utredningar inför 

Öresundsbron, kunde ytterligare en boplats lokaliseras. Delar av boplatsen 

undersöktes 1995. Området är inte inventerat i sin helhet och det är troligt 

att ytterligare boplatser eller lämningar från äldre stenålder finns på botten. 

Motiv 

De omständigheter som gjort att spåren efter ett mesolitiskt landskap återfinns 

på havsbotten får anses vara unika. Boplatserna omkring Pilhaken konkretiserar 

de effekter den senaste istiden har haft på landskapet och illustrerar 

hur människan har anpassat sig till föränderliga landskap och klimat. Det 

faktum att boplatserna ligger i vattnet innebär också att material, som mycket 

sällan kan studeras på stenåldersboplatser, finns bevarat. Ytterligare en 

vetenskaplig potential med de numera översvämmade boplatserna är att de, i 

egenskap av kustboplatser, möjliggör jämförelser av ekonomiska och kulturella 

skillnader mellan kust- och inlandsboplatser under tidigmesolitisk tid. 

89

Pilhaken 




1. Boplats 6-20 RAÄ Landskrona 51:1 

2. Boplats 6-20 



Naturvärden 

Centrala Öresund utgör en länk mellan Västerhavet och Östersjön. Det grundare 

vattnet vid Limhamnströskeln utgör en naturlig barriär mellan Östersjöns 

sötare och lättare vatten och det saltare och tyngre Kattegattvattnet. De 

olika vattenmassorna är normalt åtskilda från varandra genom en densitetsskiktning, 

(haloklin) språngskikt. Centrala Öresund är ett unikt havsområde 

genom att det bildar övergången från Västerhavets mycket salta vatten 

till Östersjöns svagt salta. Salthaltsgradienten bidrar till en rik biologisk 

mångfald och ett unikt marinbiologiskt system. Ur föroreningssynpunkt är 

90



dock Öresund ett av Sveriges mest belastade kustområden. Detta har medfört 

att det marina systemet på flera områden är kraftigt påverkat, och ekosystemen 

är särskilt känsliga. 

Även bottentopografin i centrala Öresund är mycket varierande, med 

djuphålor och grundbankar. Sedimenten består huvudsakligen av silt i de djupare 

områdena. På grundare områden blir inslaget av sand mer märkbart och 

i de kustnära grundområdena består bottnen i huvudsak av sand med inslag 

av grus och sten. 

Grundbanken vid Pilhaken angränsar till två områden, som pekats ut som 

värdefulla i länsstyrelsens naturvårdsprogram. I väster och norr ligger ett 

område med djuphålor med med ett djup på mellan 30-50 meter. Detta är det 

djupaste området i Öresund. Här finns, jämfört med övriga delar av Öresund, 

ett rikt djur- och växtliv med en mycket artrik bottenfauna. Djurlivet motsvarar 

i grova drag faunan i norra Kattegatt. Även floran är speciell med flera 

bältesbildande brun- och rödalger. Området utgör en utpost för nordligare 

skaldjursarter, och djuphålorna utgör uppehållsplats för bland torsk om hösten. 

I söder gränsar Pilhakens grundbank till den skyddsvärda Lundåkrabukten, 

som har ett djup på mellan 0 till 6 meter. Bottnen består i de norra delarna 

av sand- och grovmo med en mindre inblandning av lerhaltigt material. 

Artrikedomen är måttlig i området, men däremot är individrikedomen stor. 

Ur produktionssynpunkt och som uppväxtområde tillhör bukten landets 

absolut viktigaste vattenområden. Grundområdena har också betydelse som 

födosöksplats för fiskar. Genom sin höga biologiska produktion har dessa 

områden också stor betydelse som födoplats för bl a olika fågelarter, både 

häckande och rastande arter. Den småfisk och de kräftdjur som produceras i 

området vandrar under vintern ut på djupare vatten och utnyttjas då som 

föda av flatfisk och torsk. 

Strax norr om Ven ligger dessutom ett av landets få marina naturreservat, 

Knähaken-Disken. Knähaken är ett hårdbottenområde på mellan 25-30 

meters djup. Faunan och floran har dokumenterats såväl tidigt under detta 

sekel som under 1990-talet. Området hyser en rik förekomst av saltkrävande 

arter, som inte återfinns längre söderut i Öresund eller Östersjön. Disken är 

en ständigt växande sandbank som är av stor betydelse för flatfiskarnas 

reproduktion och uppväxt. De närmast belägna naturreservaten, Gråen och 

Ven, omfattar endast i ringa utsträckning vattenområden. Dessa områden är 

även föreslagna som Natura 2000-områden. 

Referenser 

Larsson, L., Ljungkvist, J. & Theander, C. 1996. Submarine settlement on the 

bottom of the Öresund strait, southern Scandinavia. NewsWARP nr 19. 

Rausing, G. & Larsson, L. 1977. Pilhaken. Ale nr 2. 

FMIS 

www.m.lst.se 


91



Nya Älvsborgs fästning 

MARITIM BYGD 

Västra Götalands län 

Västra Frölunda/Lundby socken 


Byggandet av fästningen Nya Älvsborg påbörjades i mitten 

av 1600-talet. Läget på Kyrkogårdsholmen vid Göta 

älvs mynning var strategiskt för försvaret av de västsvenska 

landskapen och i synnerhet den växande staden Göteborg. Det främsta 

hotet var Danmark och Nya Älvsborgs fästning avvärjde framgångsrikt flera 

danska attacker under 1600- och 1700-talen. 

Aspholmarna, intill Nya Älvsborg, ingick i den försvarslinje som bildades 

mellan fästningen och Arendal på fastlandet. Här fanns också en kyrkogård 

för dödsfall inom fästningens besättning. Efter det att öarna spelat ut sin fortifikatoriska 

roll, kom ett sillsalteri att anläggas på Stora Aspholmen. Anläggningen 

var en de många protoindustrier som inrättades på västkustöarna i 

samband med sillfiskeperioden under 1700-talets andra hälft. Det försvarsstrategiska 

läget aktualiserades dock igen i slutet av 1800-talet. 

Försvarsverk återuppfördes och försänkningar anlades mellan fästningsön, 

Aspholmarna och Arendal. 

Husgrunder, försvarsverk, ristningar, odlingsrösen med mera utgör synliga 

spår av de verksamheter som präglat öarna genom historien. Under vattnet 

finns, förutom de ovan nämnda farledsspärrarna, rester av flera fartygslämningar, 

bryggor, kajer och kulturlager. Brygganläggningarna och kulturlagren 

hör av allt att döma samman med sillsalteriet och öarnas äldre befästningar. 

Fartygslämningarna kan eventuellt utgöra rester av de tre galärer som ska ha 

sänkts i området 1765. 

Status 

1999 utfördes en arkeologisk utredning i syfte att förbättra kunskapsläget om 

fornlämningssituationen under vatten. Senare samma år beskrevs platsens 

maritima värden i samband med en miljökonsekvensbeskrivning. Området är 

dock inte inventerar i sin helhet. Lämningarnas exakta antal är osäkert, och 

överstiger av allt att döma det antal som här redovisas. Nya Älvsborg samt 

Aspholmarna utgör riksintresse. Riksintresset motiveras av öarnas uttryck för 

stormaktstidens befästningskonst och expansiva politik. 

Motiv 

Fästningsholmen och Aspholmarna utgör exempel på olika strategier i skärgårdslandskapet. 

Å ena sidan hör deras historia samman med försvaret av det 

västsvenska fastlandet, å andra sidan delar de sillhanteringens historia med 

kust- och skärgårdsbygden. Centralt i bägge fallen var närheten till den framväxande 

handelsstaden Göteborg. 

Avståndet mellan Göteborg och det pärlband av öar, som genom historien 

92

Älvsborg 






3. Kajanläggning 30 

4. Brygganläggning 30 

5. Brygganläggning 30 

6. Farledsspärr 30 







13. Anläggning 30 Stående pålar 

93



försvarat hamninloppet och den lukrativa handeln, har krympt till följd av de 

moderna hamnarnas expansion. Den historiska dimensionen är dock fortfarande 

tydlig i skärgårdslandskapet. Lämningarna under vatten utgör en integrerad 

del av kulturmiljön på land, och bidrar till att förstärka öarnas maritima 

prägel. 

Naturvärden 

De grunda bottnarna utanför Göteborgskusten är biologiskt högproduktiva, 

med stor artrikedom av både flora och fauna. Området fungerar som uppväxtområde 

för en stor del av Skagerraks fiskbestånd. 

Närmast Göteborg är havet under påverkan av Göta älv. Mynningsområdet 

har skärgårdskaraktär med varierande djup och talrika öar och skär. 

Älven medför att salthalten är mycket låg i ytvattnet inom hamnområdet. Det 

inströmmande vattnet närmast botten håller dock en hög salthalt. Inom mynningsområdet 

är förhållandena på bottnarna relativt goda, vilket till stor del 

beror på de ingående bottenströmmarna. 

Vid Aspholmarna och Älvsborg finns värdefull ålgräsvegetation, som är 

av vikt för det marina livet. Området utgör även ett häcknings- och födsöksområde 

för sjöfågel. Inga naturreservat finns i anslutning till området. Torsviken, 

nordväst om Aspholmarna och Älvsborg, är dock utsett till Natura 

2000-område enligt fågelskyddsdirektivet. För att säkerställa förutsättningarna 

för att Torsviken även framgent ska kunna fylla sin funktion som uppehållsplats 

för övervintrande sjöfågel, för flyttfågel och för häckning, krävs att 

mark- och vattenområdena i och kring viken sköts på ett sådant sätt att fågellivet 

gynnas. Av denna anledning har ett mer extensivt område, som kan 

komma att inkludera eller gränsa till Aspholmarna, föreslagits som naturreservat 

av Naturskyddsföreningen i Göteborg. 

Referenser 

Höglund, P., Olsson, A . & Rydbom, L. 1999. Nya Älvsborgs fästning – ett 

riksintresse i Göteborgs hamn. Rapport 1999:28. Bohusläns museum. 

www.o.lst.se 

www.goteborg.se 


94



Marstrands hamn 



Marstrand socken 


Marstrands hamn utgörs av en skyddad naturhamn, 

mellan Marstrandsön och Koön. Hamnen har två utlopp, 

och det strömmande vattnet gör att isen sällan lägger sig. 

Dessa förutsättningar var väsentliga vid grundandet av Marstrands stad på 

1200-talet. Läget var särskilt gynnsamt för sillfiske och handel med Västeuropa, 

men Marstrand var också strategiskt beläget för både Danmark- 

Norges och Sveriges maktambitioner på Skagerrak och Kattegatt. 

Enligt en skriftlig källa ska ett kastell i Marstrand ha förstörts i samband 

med hanseatiska attacker år 1368. Under 1600-talet ska inloppet till hamnen 

ha varit befäst med skansar och blockhus. Sedan Marstrand blivit svenskt år 

1658 påbörjades byggandet av två enklare skansar, Karlstens fästning och 

Gustafsborg, till hamnens försvar. Marstrand kom att användas som vinterhamn 

för en stor del av den västsvenska flottan. År 1677 erövrades staden 

och fästningen av dansk-norska styrkor. 1719 anföll dessa ånyo. Vid detta 

tillfälle sänktes en stor del av den svenska eskadern som låg i Marstrands 

hamn. Flera av dessa fartygslämningar är markerade på historiska kartor, och 

några av dem har påträffats på botten. 

Status 

Arkeologiska undersökningar i hamnen har visat på förekomst av upp till 

fyra meter tjocka kulturlager från 1400-talet och framåt. Därutöver finns ett 

flertal fartygslämningar, varav några har genomgått arkeologisk undersökning. 

En fartygslämning har skyddstäckts. På botten i hamnen förvaras också 

återdeponerade fynd från undersökningarna av kulturlagret samt av fartygslämningen 

Fredericus. Sammantaget är det svårt att avgöra antalet bevarade 

fartygslämningar och omfattningen av kulturlagret i Marstrands hamn. Därtill 

är lämningarnas tillstånd delvis okänt. 

Motiv 

Området kan karakteriseras som ett maritimt utpräglat område, men bör i 

detta sammanhang i första hand ses som ett exempel på en krigsskådeplats. 

Inom ett koncentrerat och avgränsat område finns ett rikt källmaterial som 

belyser såväl stadens som hamnens historia. Då stadshamnar med medeltida 

anor är få på västkusten är det särskilt angeläget att värna om den forskningspotential 

som finns förborgad i Marstrands hamn. De fartygslämningar 

som sänkts år 1719 erbjuder också möjligheter till ökad förståelse för stadens 

militära historia, och inte minst inblick i hur de mindre fartygen i örlogsflottan 

var byggda, utrustade och organiserade. 

95

Marstrands hamn 





2. Fredericus 30 

3. Halmstad 30 

4. Stettin 30 

5. Kalmar 30 




96



På grund av de begränsningar som hamnaktiviteterna medför är dykning i 

dagsläget förbjudet, olämpligt eller svårgenomfört. 

Naturvärden 

Skagerrak utgör ett varierat kustavsnitt med fjordar, grunda havsvikar, 

grundbottenområden, åmynningar och hårdbottnar. Mellan de större öarna 

och närmast utmed kusten finns skyddade miljöer, medan utbredda utskärsområdena 

kännetecknas av kraftig vågexponering och tidvis mycket kraftig 

strömsättning. Såväl flora som fauna är varierad och artrik. Kustavsnittet är 

även viktigt som reproduktionsområde för sälar och kustlevande fåglar. 

Flera naturreservat, Natura 2000-områden och djurskyddsområden finns 

utmed det aktuella kustavsnittet. Större vattenområden, exempelvis Stenungsundskusten, 

Pater Nosterskärgården och Sälö fjord är också föreslagna 

av länsstyrelsen som marina skyddsområden. 

Själva hamnbassängen i Marstrand är inte närmare uppmärksammad på 

grund av eventuella marina värden. Kunskaperna om närområdet är bristfälliga 

och det finns behov av framtida inventeringar av den marina floran och 

faunan. Det omgivande vattenmrådet är dock dokumenterat viktigt som 

reproduktionsområde för sälar och kustlevande fåglar. Enstaka grundområden 

med musselbankar är också kända. 

I anslutning till hamnbassängen i söder finns områdets närmaste naturreservat 

tillika Natura 2000-område. Detta omfattar hela Klåverön, vattenområdena 

närmast stränderna inklusive delar av det södra inloppet till 

Marstrands hamn och ett större vattenområde med ett antal småöar sydväst 

därom. Naturreservatet är främst instiftat på grund av de välbevarade skärgårdsjordbruken, 

odlingslandskapets fåglar och häckande sjöfåglar. 

Referenser 

Norling, K. & Sköld, M. 2002. Biologisk mångfald och fiske i Västra Götaland. 

Rapport 2002:27. Länsstyrelsen Västra Götaland. 

Olsson, A. 2000. Marstrandsprojektet. Marinarkeologisk tidskrift nr 2. 

SjöMIS 

www.o.lst.se 


97

Hamnholmen 





Kville socken 


Mellan Hamnholmen och Skutholmen bildas en väl skyddad 

vik, som tidigare sannolikt varit ett sund. Själva 

hamnbassängen, som omges av höga berg, är cirka 90 m 

lång och 40 m bred vid mynningen. Naturhamnen sköts idag av Kryssarklubben, 

och är under sommarmånaderna en flitigt använd ankringsplats för fritidsbåtar. 

Hamnholmen hade under segelfartygens dagar ett strategiskt läge invid 

den för kustsjöfarten nord-sydgående rutten. Talrika ristningar i berget, 

särskilt invid hamnens östra stränder, vittnar om att platsen varit välbesökt. 

Ristningarna utgörs av initialer, årtal, korstecken, kompassrosor och fartygsavbildningar. 

Många av dem är daterade till 1500- och 1600-talet. Hamnen 

omnämns även i sjökort och reseskildringar från 1500-talets mitt. Strax norr 

om Hamnholmen, på Vedholmen, finns begravningsplatser i form av rösen 

samt ett offerkast. Dessa lämningar understyrker ytterligare den forna närvaron 

av sjöfolk och fiskare. 

De fartyg som legat för ankar i hamnbassängen har också efterlämnat ett 

omfattande kulturlager på botten. Fragment av svunna vardagssituationer i form 

av kritpipor, lergods, ben och flaskor har genom århundradena ackumulerats. 

Många av de äldre, djupare liggande föremålen är förhållandevis välbevarade. 

Status 

Kulturlagret i hamnen uppmärksammades i slutet av 1970-talet av en dykklubb. 

Dessa slog larm om att föremålen på botten i den populära och välbesökta 

ankringsplatsen skadades av fritidsbåtarnas ankare. Som underlag för 

vidare undersökningar utförde sjöfartsmuseet i Göteborg 1979 en utredning 

av Hamnholmarnas historia och kulturmiljö. 1980 genomfördes en provundersökning 

i syfte att fastställa kulturlagrets ålder och utbredning. Fyndmaterialet 

i de översta slamlagren kunde typologiskt dateras till 1500-1800-talets 

mitt. De omhändertagna fynden tillfördes Uddevalla museum (numera 

Bohusläns museum). 

Motiv 

Hamnen har under segelfartygens dagar förmodligen fungerat som rastplats 

och som nödhamn. Det rika fyndmaterialet på botten framhäver och förtydligar 

kulturmiljön på land, samtidigt som det möjliggör fördjupad kunskap om 

hamnens besökare och om dess användande över tid. Det skyddade och väl 

avgränsade läget innebär samtidigt att kulturlagret är ovanligt välbevarat. 

Detta, tillsammans med den tydliga kontexten, gör bottenavsnittet till en synnerligen 

värdefullt beståndsdel av Hamnholmens kulturmiljö. 

98

Hamnholmen 




1. Kulturlager 30 6-8 RAÄ Kville 935:1 

Naturvärden 


grundbottenområden, åmynningar och hårdbottnar. Utskärsområdena kännetecknas 

av kraftig vågexponering och tidvis mycket kraftig strömsättning. 

Den biologiska mångfalden ökar med den ökande salthalten. Utmed den norra 

kusten, där salthalten är nästan oceanisk, exponeringsgraden hög och vattenomsättningen 

god, finns fler arter och en högre biologisk mångfald. 

Det djupa havsavsnittet mellan Kosterfjorden i norr och Väderöfjorden i 

söder utgör en unik miljö, med en mångfald av habitat och arter som saknar 

motsvarighet i svenska vatten. Djuprännan står i förbindelse med Norska 

99



rännan som ansluter till kontinentalsockelns sluttningar ut mot Atlanten vid 

Norge. Detta medför att det råder marina förhållanden med högre salthalt än 

någon annanstans i Sverige. I området finner man en stor mångfald av habitat, 

djupa såväl som grunda hårdbottnar, mjukbottnar och skalgrusbottnar, 

samt både exponerade och skyddade grundområden. De djupa hårdbottnarna 

och korallreven är för Sverige unika livsmiljöer. Dessa habitat ger unika 

förutsättningar för stor biologisk mångfald av bland annat svampdjur, 

koralldjur, mossdjur, armfotingar och andra för Sverige ovanliga djurgrupper. 

De djupa hårdbottnarna i Väderöfjorden, är särskilt biologiskt intressanta 

miljöer. Här finns en stor mångfald av djurgrupper som koraller och svampdjur. 

En betydande del av Sveriges marina ryggradslösa djur återfinns endast i 

Väderöfjorden. Området är oerhört artrikt och mycket betydelsefullt för 

reproduktion och födosök för många marina arter. 

Hamnholmen ligger på gränsen mellan den djupa och exponerade Väderöfjorden 

och en grundare innanskärgård. Naturvärdena i själva ögruppen kring 

Hamnholmen är inte närmare inventerade. Liksom områdena närmast Väderöarkipelagen 

kan de karakteriseras som relativt grunda och extremt vågexponerade, 

varför förutsättningarna för alger bör vara goda. Grunda vikar och sund 

utgör också reproduktionsområden och uppväxtområden för fisk. 

De närmaste naturreservaten och Natura 2000-områdena ligger närmare 

fastlandskusten och är inte primärt skyddade på grund av undervattensmiljöerna. 

Naturskyddsföreningen har emellertid föreslagit att Hamnholmen och 

andra öar närmast öster om Kosteröfjorden ska ingå i en större nationalparksbildning. 

Det planerade nationalparksområdet betraktas redan som marint 

skyddsområde. Därutöver rymmer det flera delområden med säl- eller 

fågelskydd, naturreservat och särskilda föreskrifter. Själva djuprännan väster 

om Hamnholmen är föreslagen som den sydliga delen av ett marint reservat. 

Referenser 

Lisberg Jensen, O. 1980. Rapport ang. marinarkeologisk undersökning av 

hamnbassängen i Hamnholmarna i Fjällbacka skärgården. Stencil. 



SjöMIS 

www.o.lst.se 


100

Väderöarna 





Kville socken 


Väderöarna är en ensam utskärgård, belägen sju distansminuter 

väster om Fjällbacka. Med tanke på det utsatta 

läget är namnet ingalunda omotiverat. Fyren på skäret 

Väderöbod tändes 1867 och var bemannad fram till 1964, då en ny helautomatisk 

fyr togs i bruk. Lotsverksamheten på Väderöarna upphörde i mitten 

av 1960-talet, efter att ha bedrivits från mitten av 1700-talet. Som mest levde 

ett 30-tal öbor året om på Väderöarna. 

Lotsarna på Väderöarna hade en farlig och svår uppgift i att bistå haverister 

och lotsa fartyg förbi den grundfyllda skärgården. Vid hårt väder kunde 

de nödställda vara många. Trots lotsarnas insatser förliste minst 80 fartyg i 

farvattnen kring Väderöarna. De flesta av dem strandade mot någon av skärgårdens 

cirka 200 holmar och skär. Hur många fartyg som därutöver försvann 

utan att efterlämna några vittnen är ovisst. Ett betydande antal bör 

också ha förlist innan fyr- och lotspersonal kom till skärgården. 

Flera lämningar efter sjunkna fartyg och deras laster har iakttagits på 

havsbottnen mellan skären. Två av fartygslämningarna, en ångare förlist 

1929 och ett skepp förlist 1808 är identifierade. Vrakdelar eller bärgat gods 

från den sistnämnda auktionerades bort i Strömstad samma år, men skeppsklockan 

med fartygets namn blev kvar på vrakplatsen. Två av de övriga tre 

fartygslämningarna förefaller ha varit bestyckade, då kanoner påträffats 

bland vrakresterna. Utöver dessa lämningar finns ett bottenavsnitt med ostindiskt 

porslin, vilket indikerar ytterligare en förlisning. Förekomst av humant 

skelettmaterial några hundra meter norr därom utgör förmodligen resterna 

av sjömän som lidit skeppsbrott i området. En mina och en flygplanslämning 

utgör ytterligare inslag i kulturmiljön. 

Status 

De lämningar som är kända inom området är inte undersökta. Inga inventeringar 

har utförts, varför det är troligt att ytterligare lämningar finns. En del 

av de förlisningar som bevittnats eller traderats av lokalbefolkningen finns 

omnämnda i boken Väderöarna. 

Motiv 

Väderöarna kan karakteriseras som ett maritimt utpräglat område, men med 

utgångspunkt från kulturmiljön under vatten bör det i första hand ses som ett 

förlisningsområde. Lämningarna på botten är intimt förknippade med öarnas 

historia och den kulturmiljö som finns på land i form av fyrtorn, lotsbostäder 

med mera. Vad som i synnerhet gör sig påmint under vattnet är dock resultaten 

av lotsars och besättningars misslyckanden, av hårt väder och förluster i 

101

Väderöarna 






3. Flygplanslämning 

4. Ekko 

5. Summer 





10. Fartygslämning 11°04’39 58°31’08 

102



liv och egendom. Ögruppen utgör ett populärt utfärdsmål för sportdykare. 

Lämningarna är värdefulla för förståelsen av skärgårdens historia. 

Naturvärden 


grundbottenområden, åmynningar och hårdbottnar. Utskärsområdena kännetecknas 

av kraftig vågexponering och tidvis mycket kraftig strömsättning. 

Utmed den norra kusten, där salthalten är nästan oceanisk, exponeringsgraden 

hög och vattenomsättningen god, finns en högre biologisk mångfald. 

Det djupa havsavsnittet mellan Kosterfjorden i norr och Väderöfjorden i 

söder utgör en unik miljö, med en mångfald av habitat och arter som saknar 

motsvarighet i svenska vatten. Djuprännan står i förbindelse med Norska 

rännan som ansluter till kontinentalsockelns sluttningar ut mot Atlanten vid 

Norge. Detta medför att det råder marina förhållanden med högre salthalt än 

någon annanstans i Sverige. I området finnes djupa såväl som grunda hårdbottnar, 

mjukbottnar och skalgrusbottnar samt både exponerade och skyddade 

grundområden. De djupa hårdbottnarna och korallreven är för Sverige 

unika livsmiljöer. Dessa habitat ger också unika förutsättningar för stor biologisk 

mångfald av bland annat svampdjur, koralldjur, mossdjur, armfotingar 

och andra för Sverige ovanliga djurgrupper. 

Djupa hårdbottnar och rev, som i Väderöfjorden, är särskilt biologiskt 

intressanta miljöer. Här finns en myckenhet av djurgrupper som koraller och 

svampdjur. En betydande del av Sveriges marina ryggradslösa djur återfinns 

endast i Väderöfjorden. Området är oerhört artrikt och mycket betydelsefullt 

för reproduktion och födosök för många marina arter. Själva Väderöarkipelagen 

anses besitta höga geologiska, biologiska och landskapsestetiska värden. 

Områdena närmast Väderöarna är relativt grunda och extremt vågexponerade, 

vilket ger en för Sverige unik solbelyst oceanisk miljö, där bland annat 

många ovanliga algarter lever på strömspolade skalsandbottnar. De grunda 

vikarna och sunden utgör viktiga reproduktionsområden och uppväxtområden 

för fisk. Såväl flora som fauna är individrik. Skärgården har även rika 

bestånd av sälar och kustlevande fåglar. Knubbsälskolonierna i området hör 

till de största i Sverige. Stora delar av skärgården utgör fågel och sälskyddsområde. 

Naturskyddsföreningen har föreslagit att såväl Väderöarkipelagen som 

öar och kust öster därom ska ingå i en större nationalparksbildning. Inom 

länsstyrelsen omnämns Väderöarkipelagen och området mellan Väderöfjorden 

och Kosterfjorden som marint skyddsområde. Området är redan föreslaget 

att ingå i Natura 2000-nätverket, och är av riksintresse för naturvård och 

yrkesfiske. Inom området finns också flera mindre djurskyddsområden, 

naturreservat och områden med särskilda föreskrifter. 

Referenser 

Nordblom, K-A. 1998. Väderöarna. Bohusläns museum. 



103

von Arbin, S. Arkeolog, Bohusläns Museum, E-postkorrespondens. 

SjöMIS 



www.o.lst.se 


104



Referenser 

Bergquist, K. 2003. Inrättande av marina reservat i Sverige – problem och 

möjligheter. Uppsats i miljörätt, handelshögskolan vid Göteborgs universitet. 

Edgren, J. 2005. Marina reservat i Sverige. Uppsats i samhälle- och miljökunskap 

för biologer. Stockholms universitet. 

Naturvårdsverket. 2003. Naturvårdsverkets allmänna råd om naturoch kulturreservat 

enligt 7 kap. miljöbalken och förordningen (1998:1252) om 

områdesskydd. Naturvårdsverkets författningssamling 2003:8. 

Riksantikvarieämbetet. 2005. Program för kulturmiljövårdens indikatorer 

för miljömålsuppföljningen. Arbetsdokument. 

Riksantikvarieämbetet. 2005. Återrapportering av kulturreservaten. 

http://www.raa.se/landskap/index.asp 

Riksantikvarieämbetet. 2002. Kulturreservat – en handbok för inrättande 

och skötsel av kulturreservat enligt 7 kapitlet 9 § Miljöbalken. Version 

2:1. 

Riksantikvarieämbetet. 2004. Kulturreservaten. Återrapportering enligt 2004 

års regleringsbrev. 

Riksantikvarieämbetet. 2003. Kulturreservaten. Från kvalificerad markvård 

till regional utveckling. Återrapportering enligt 2003 års regleringsbrev. 

Riksantikvarieämbetet & Statens maritima museer. 2005. Svensk kulturmiljöövervakning 

under vatten. I tryck. 

Statistiska centralbyrån. 2005. Skyddad natur 31 dec 2003. Statistiska meddelanden. 

Svenska miljömål – delmål och åtgärdsstrategier. Regeringens proposition 

2000/01:130 

Internet 

Riksantikvarieämbetet www.raa.se/press/030702.asp, 2005-02-08 

Helsingforskommissionen www.helcom.fi, 2005-02-08 

Counsil of the Baltic Sea states www.cbss.st, 2005-02-08 

Naturvårdsverket www.naturvardsverket.se, 2005-02-08 

Greenpeace www.greenpeace.se, 2005-02-08 

105



Statistiska Centralbyrån www.scb.se, 2005-02-08 

Svenska Naturskyddsföreningen www.snf.se, 2005-03-01 

Riksdagen www.riksdagen.se, 2005-02-08 

Arkiv 

Svenskt marinarkeologiskt arkiv (SMA), SjöMIS 

FMIS 

106


under havsytan i svensk 

kust och skärgård 


På uppdrag av Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet 

har Statens maritima museer gjort en 

sammanställning över ett urval av värdefulla kulturmiljöer 

under vatten. Syftet har varit att se om 

dessa sammanfaller med naturvårdens skyddade 

områden i marina miljöer. 

Redovisningen av de 25 utvalda kust- och havsområdena 

kompletteras med en beskrivning av 

skyddad natur i närområdet. Sammantaget konstateras 

att det finns ett antal värdefulla naturoch 

kulturmiljöer som delvis sammanfaller i svenska 

hav. Förutsättningarna för helhetsgrepp och samverkansvinster 

vad gäller skyddet av marina naturoch 

kulturmiljöer förefaller vara goda. 

RAPPORT 5566 


ISBN: 91-620-5566-6 

ISSN: 0282-7298 

Naturvårdsverket SE-106 48 Stockholm. Besöksadress: Blekholmsterrassen 36. Tel: +46 8-698 10 00, fax: +46 8-20 29 25, e-post: natur@naturvardsverket.se 

Internet: www.naturvardsverket.se Beställningar Ordertel: +46 8-505 933 40, orderfax: +46 8-505 933 99, e-post: natur@cm.se Postadress: CM-Gruppen, 

Box 110 93, 161 11 Bromma. Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln

Värdefulla kulturmiljöerunder havsytan i svensk kust och skärgård ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?