December 2005 - Unima.nu

Gruppen framförde även föreställningarna Angel och Nude
volume. Jag hade bara möjlighet att se Nude volume. Även här
använde sig Ulrike Quade av en skumgummidocka. Men nu
var hon inte enbart dockspelare, utan främst en skådespelare
som spelade mot en docka som tillsynes hade ett eget liv. Hon
utförde en kamp på liv och död i ett landskap av snö och is.
Den stora, vita, nakna mannen - som hon först var inne i och
sedan kämpade emot - var som ett väsen, ibland skrämmande
och hotfull, ibland ynklig och sårbar.
Med linor och fasta fästpunkter kunde Ulrike koppla fast sig
själv och bakåtlutad kämpa mot storm och blåst. Linorna användes
även för att koppla den enorma mannen och få honom
ofarlig, åtminstone för en stund. För mig var mannen var som
stormen och vädret själv, som naturen vid en av polerna: något
som hon måste besegra för att överleva.
Y Weledigaert framfördes av Gavin Skerritt från England.
Det här var en poetisk och visuell föreställning som började
närmast som en ritual. Språket, en gammal obegriplig engelsk
dialekt, gav stämning åt stycket, nästan som musik.
Föreställningen var väldigt vacker om än lite obegriplig. Jag
brukar inte i vanliga fall ha svårt med föreställningar som
ger publiken utrymme att fritt tolka stycket. Här hade jag lite
problem trots allt. Jag kom på mig själv med att undra och
försöka förstå vad han menade. Kanske berodde det på att
berättelsen ibland var väldigt konkret och ibland mer gåtfull.
När jag efteråt frågade Gavin Skerritt om vad han menade
med vissa scener, svarade han att han aldrig förklarar sin
berättelse. Det är hans egen inre saga och det står åskådaren
fritt att tolka på sitt eget vis. Det tilltalar mig, men jag undrar
fortfarande om det var en brist hos mig eller i framförandet
som fi ck mig att sitta och undra. Trots allt, det här var en bra
föreställning.
Helt utan ord och som clown, framförde Nola Rae Exit Napoleon
, en historia om makt som leder till katastrof. Den
trötta, hungriga och frusna soldaten söker skydd i ett vindpinat
tält. Med hjälp av några få objekt dyker makthavare som
Napoleon och Hitler upp och duperar sin omvärld. Duperar
oss, publiken, gör också Nola Rae. Inte bara genom att få oss
uppslukade av sin historia och förvandling utan även mer
bokstavligt. Nola Rae lyckas få hela publiken att utföra olika
rörelser. Till och med min granne, som ditintills suckat och
skruvat något på sig, drogs med i manipulationen. Efteråt fi ck
man sig en tankeställare om hur lätt det är att följa med massan
och hur svårt det är att stå emot. Lägg namnet Nola Rae
på minnet och se henne om ni har möjlighet.
Teater Fusentast spelade Nora som bygger på Ibsens Ett
dockhem . Scenografi n var en liten teatervagn full med tinnar
och torn, och målad i guld. Längst ner fanns fyra titthål,
fyra åskådare åt gången kunde alltså beskåda detta skådespel.
Skådespelarna var pappdockor av olika kändisar. Pamela Andersson
spelade Nora, Liv Ullman – fru Linde, John Lennon
- dr. Rank osv. Jättekul!
Att Norge har en återkommande internationell fi gurteaterfestival
tror jag betyder väldigt mycket för både utövare och
publik. Kanske kunde vi få till något liknande i Sverige: en
återkommande dockteaterfestival de år Norge inte har sin
festival.
Pia Holmquist
P.S. Thyrehans-priset delades ut under festivalen. Läs mer på
sidan 22!
Two Old Ladies okänd fotograf
11