December 2005 - Unima.nu

Festivalrapport
12
– förorten där man
tänder på dockteatern
”Förorten” har under hösten blivit ett laddat begrepp. I
Högdalen, en av Stockholms södra förorter, kunde man
12-13 november få uppleva en annan dramatik än den som
senaste tiden har fyllt rubrikerna. Inga brinnande bilar,
bara prima dockteater! Picknickteatern, Dockteaterkollektivet
och Vantörs stadsdelsförvaltning ställde till med
festival.
Långt från innerstadens representationskultur, driver Karl-
Erik och Margareta Lindgren sin Picknickteater. Teatern
har ”alltid” funnits där – intill torget och mellan kyrkan och
Försäkringskassan. En livsviktig kulturgärning, trots att den
varken generar pengar eller rubriker. Men utan dockteater
stannar demokratin, helt enkelt.
Per Sundgren (ledamot i Vantörs stadsdelsnämnd) hade fått
äran att öppna festivalen. Han påpekade att fl era av de föräldrar
som nu besökte teatern med sina barn, själva hade
varit där som barn. Han uttryckte en stark förhoppning och
ambition att dockteatern ska leva vidare i Högdalen. Publiken
applåderade och tog det som ett åtminstone halvt vallöfte.
Själva festivalen bjöd på åtta roliga, egensinniga och sinsemellan
fullständigt olika föreställningar. Picknickteatern inledde
med sin Kojan , ett uppkäftigt inlägg i samhällsdebatten.
Barnen vill bygga koja i träd, och de vuxna kring ”bestämmarbordet”
vill anlägga klubbhus och golfbana. Hur kampen
slutar ska inte avslöjas, bara att ungarna erbjuds ett mer konstruktivt
framtidsalternativ än att bränna föräldrarnas bilar.
Erik Häger uppträder både som Teater Extravaganza och,
tillsammans med Pavel Kassius, som Dockteatermaskinen.
Hans första föreställning, En dag i solen , är en tio minuters
balkongfars. Här demonstreras hur en vardaglig förtretlighet
(ena grannen råkar slabba blomvatten på andra grannens balkong)
lekande lätt eskalerar till fullskaligt inbördeskrig. Med
dumhetens obönhörliga logik slutar det hela i total ödeläggelse
och publikens jubel. Ett ”måste” på Hyresgästföreningens
julgransplundring!
Också Lisa Björkström bidrog med två föreställningar. I Sa-
gan om Lilla Bord är huvudpersonen just ett bord. En dag tar
vinden hennes mun, men efter långt och mödosamt sökande
fi nner hon en ny: månskäran skänker henne sin spegelbild till
mun. Bara med sin alldeles egna röst och språk kan Lilla Bord
åter träda i förbindelse med sitt jag och sin omvärld. Jungiansk
djuppsykologi för smååringar, om man så vill. Allt gestaltat
på ett bildspråk som står barnens egna ”huvudfotingar”
nära. Samtidigt är Lilla Bord nog också en yngre syster till
Beatie Bryant i Weskers Rötter , hon som en dag kliver upp
på köksbordet och ropar: ”Hörde ni? Jag talar. Jag sa inte efter
nån annan.”
Kejsarens nya kläder, kläder som hade urpremiär på festivalen, är
också bordsteater, fast av annan sort. Hela fi gurgalleriet från
Andersens saga fi nns med i form av detaljrika små helfi gursdockor
på ett spelpodium framför den synliga dockspelaren.
Lisa Björkström gestaltar alla rollerna och gör ”stor teater av
det lilla”, som DN:s recensent skrev.
Andreas Braula tar ut svängarna i sin och Gisela Wilunds
International Kung Fu. På hemkokt kinesiska berättar Braula
en historia lika mycket hämtad från fi lm och manga, som från
(tror jag) det egna pojkrummet. Braula använder sig inte av
någon dockscen, utan spelar de små ”kinesiska” handdockorna
stående framför publiken. Ibland blir hans egen kropp
scenografi åt berättelsen, som är en enkel fabel om det godas
kamp mot det onda. Naturligtvis vinner den goda Kung Fufl
ickan, inte bara med hjälp av mycket Pow! Smack! Tjoff! och
AAAARGH!!! utan även med musikens magiska kraft.
En annan originell scenlösning hade Miriam Castillo-Eidem
och Victoria Brännström funnit för sin berättelse om Getarpojken.
Historien är en hundraårig skröna från byn Gubbträsk
i Norrland, där den ännu lever kvar i folkmun. En elak storbonde
slår ihjäl en dräng och ingår en pakt med den onde
själv.
Projektet var från början tänkt som en fi lm, och fi lmade scener
och intervjuer visas på en tv-skärm. Samtidigt gestaltas
berättelsen med traditionella och mycket omsorgsfullt gjorda
trådmarionetter som spelas direkt på golvet. Spelarna utnyttjar
ofta just marionettens unika spelmöjligheter.
Festivalen avslutades med att Dockteater Svarta Katten, under
Thomas Lundqvists ledning, släpptes loss i full frihet. En
nummerrevy med enbart katter: fl amencokatter, kattorkester
från Pustan, en äkta ”kattador” (fast tjuren visade sig vara
hund). Samt en katt på skridskor. Skridskoåkning är närmast
obligatorisk i den här typen av marionettshower, men alltid
lika uppskattad.
Tomas Alldahl