Här - E-verktyget

Strutsens vingar 

- en ungdomsantologi 

Unga 

med funktionshinder 

skriver

Strutsens vingar 

– EN UNGDOMSANTOLOGI FRÅN SISUS

TITEL: STRUTSENS VINGAR 

– EN UNGDOMSANTOLOGI FRÅN SISUS 

ILLUSTRATION: PIA HAMMARGREN 

BILDER: DIGITAL VISION 

ISBN: 91-973014-0-X 

FORM: LASSE PETERSON, LENANDERS GRAFISKA AB 

TRYCK: LENANDERS GRAFISKA AB, SEPT 2005 I 18772 

SVANENMÄRKT TRYCKSAK, LICENSNUMMER 341 145

JONAS FRANKSSON M.FL. 05 Inledning 

PETER POHL 09 Några ord om handikapp och funktionshinder 

KARIN BOOMSMA 11 Jag har ett liv 

LINDA KARLSTRÖM 13 Prinsessan på skoltrappan 

PERNILLA JOHANSSON 17 Finns det tomrum i min hjärna? 

JENNY SJÖÖ 19 Ett osynligt handikapp 

CECILIA LINDQVIST 22 Mitt Glashus 

ANNA DAHLBERG 23 Ett handikapp - svårt att se 

DESIRÉE FURUDAHL 25 Jag syns inte 

KATARINA PERSSON 27 Reaktioner 

MARIA 29 Rädsla eller okunskap 

JONAS STERNER 30 Bemötande 

SARI NYKVIST 31 Jag kräver rätt att rösta 

MATTIAS LUNDBERG 33 Kränkt men inte sänkt 

FREDRIK GRANATH 35 Folk är inte lika dumma som man kan tro 

LINDA KARLSTRÖM 39 Päronkrigen 

LENA JÄRSÄTER 42 Här är en dag i mitt liv 

FADDE GONNIGAWIIDO 43 Jag trodde 

CHRISTOFFER WAHLQUIST 45 En skola för alla? 

HERMIT KOUR 47 Min hörselskada 

JÖRGEN FORS 47 Min dag 

MAGDALENA BORGSTRÖM 48 Mitt liv är som alla andras 

HANS FILIPSSON 49 Tröja eller rock? 

ELIN SJÖBERG 53 Min vår 

Innehåll 

MALENA SEDVALLSON 55 Att vara allergisk

SOFIE LINDBOM 58 Stamning - en rädsla för varje tillfälle 

RINA ÖHMAN 59 Varför just jag? 

CAROLINE HAMMAR 61 Att ha en synskada 

VERONICA HEDENMARK 63 Räknar du med mig? 

EMMA BERGDAHL 65 Jag sitter i rullstol och kan inte prata 

ELIN SUNDVALL 66 Osäker 

HELENA GRÅBERG 67 Efter en anständig tids plåga 

SARA NILSSON 69 Fördomar 

LINDA KARLSTRÖM 71 Skönhet är en mask mellan brösten! 

ERIKA ALMGREN 73 Skilda världar 

AGNETA YNGVESSON 75 Det är en konst att leva 

ÅSA BJÄRENÅS 77 Frihet 

MALIN JOHANSSON 79 Vem är jag?

JONAS FRANKSSON 

SARA HJALMARSSON 

FREDRIK LARSSON 

HANNA SEJLITZ 

MAGDALENA FRANSSON 

LINDTVEDT 

Inledning 

i i Sisus ungdomsgrupp tycker att vuxna allt för ofta pratar och 

skriver om unga och att personer utan funktionshinder skriver 

om oss med funktionshinder. Vi tror inte att vuxna skriver eller 

berättar bättre än vad unga kan göra själva. För oss blev det därför 

självklart att den här boken ska skrivas av dem som är unga. 

Vi tycker att unga med funktionshinder ska berätta sin sanning 

med egna ord och bilder. 

Tyvärr blir unga med funktionshinder ofta begränsade i förhållande till 

andra unga för att personalen i skolan har glömt att planera utifrån att alla 

inte har samma förutsättningar. Många som har ett funktionshinder kan eller 

får inte alltid vara med i naturliga sammanhang - som i en diskussion, att äta 

tillsammans med andra eller att vara med på klassresan. Unga med funktionshinder 

blir också titt som tätt ”befriade” från det som många tycker är kul - 

friluftsdagen, praon eller gymnastiken. 

Det finns inte så mycket material om hur det är att vara ung och leva med 

ett funktionshinder. Den här boken blir en av få som du kan använda i diskussioner 

med dina kompisar. Boken är till för dig, för att få bort fördomar 

och för att visa att bemötandet kan bli bättre. 

I Sisus ungdomsgrupp är vi fem personer som alla har egna funktionshinder. 

Vi har bett ungdomsförfattaren Peter Pohl att skriva förordet till den här 

boken. Vi hoppas att du får stor behållning av att läsa förordet och alla bidragen. 

STRUTSENS VINGAR I 5

Några ord om handikapp 

och funktionshinder 

ag har i många år arbetat som lärare på Tekniska Högskolan i 

Stockholm. Bland studenterna har det säkert alltid funnits några 

med dolda funktionshinder, jag menar dolda för mig, läraren. 

Inte vet jag hur många studenter det var under årens lopp som 

inte såg vad jag skrev med röd penna på tavlan eller stordian. 

Först i år, mitt 36:e lärarår, var det en kille som bad mig använda 

svart penna! Många, många måste ha tigit. Varför har de tigit? 

Jag tror att jag hittar ett svar i en av texterna i den här boken. Där står att 

ordet handikapp skulle komma från engelskans ”cap in hand”, som syftar på 

tiggarsituationen: tiggaren som står där vid sidan av vägen med mössan i 

framsträckt hand. Dessbättre är detta en missuppfattning. Ordet är direkt hämtat 

till svensk stavning från ”hand in cap”. Det syftar på precis motsatt situation: 

i forna tiders duster, kunde det hända att styrkeförhållandet mellan de 

två stridande var så ojämnt att känslan för rättvisa stördes. Då fick den överlägsna 

parten stoppa den ena handen i en mössa, hand-in-cap, eller en ficka, 

bakbinda ena armen eller liknande. Det var alltså fråga om att förse den överlägsne 

med ett hinder så att de stridande blev mera jämställda. 

Mycket länge behöll ordet handikapp denna betydelse: ett hinder för den 

som annars är klart överlägsen. Löpare i elitklass fick starta ett stycke bakom 

amatörerna. När laget från division 1 mötte ett lag från division 3, så ställde 

det bättre laget upp med en eller två spelare mindre. Schackspelaren från eliten 

fick redan från början ställa undan någon pjäs i partier mot vanligt folk. 

Jag tycker att den här skillnaden i betydelse är viktig. Det är viktigt att veta 

att ett handikapp inte redan genom sin språkliga härledning utrustar en funktionshindrad 

människa med tiggarmössa, som ska sträckas fram mot en förbiskyndande 

folkström. Det är viktigt att veta att härledningen handlar om att 

det är den överlägsne som har försetts med ett hinder. 

6 STRUTSENS VINGAR 

I 

PETER POHL

Jag har under åren haft två helt blinda studenter och två med så nedsatt 

syn att de har behövt en sorts kikare för att kunna se vad jag skrev på tavlan 

och en lupp för att ur böckerna kunna läsa in bokstav för bokstav. Jag lärde 

mig av dem hur jag skulle uttala de formler jag skrev på tavlan, så att de 

kunde hänga med utan att se något. Och de hängde med! De (även de helt 

blinda) brukade vara först i gruppen med påpekanden i stil med att jag hade 

skrivit fel längst upp till höger på mittentavlan. De presterade lysande prov, 

bäst i hela sin grupp. 

Jag har haft tre totalt döva studenter. En hade ingen hjälp alls, utan bad 

mig bara att vara vänd mot klassen, när jag sa saker som jag inte skrev (vilket 

är ett lämpligt beteende även inför hörande elever). De två andra hade en 

hjälpare som satt bredvid och översatte mitt tal till teckenspråk. Även dessa 

tre presterade bästa tänkbara resultat när det blev dags för slutprov på kursen. 

Jag har haft två elever som inte hade armar. De förde anteckningar och 

knappade miniräknare och skrev på datorns tangentbord med fötterna. De 

lärde mig att för den som har haft det på det sättet från födseln, är situationen 

inte konstig längre, det är bara omgivningen som har svårigheter med 

de där fötterna på bordet bredvid. Och resultaten? Just det: på proven gjorde 

de bättre ifrån sig än kamraterna. 

Några studenter har kommit i rullstol, hjälpta i trappor och passager av 

kamrater. Andra har haft muskelryckningar som har hållit dem i oavbruten 

rörelse. Alla, faktiskt alla, med sådana fullt synliga funktionshinder har varit 

påtagligt duktiga, när kunskaperna testats vid kursens slut. 

Det är inte mycket till statistiskt underlag, det jag räknar upp här ovan, 

men det väckte ändå en del funderingar hos mig. Funderingar som återkom 

varje gång jag fick ytterligare något exempel på en människa med mer eller 

mindre svårt funktionshinder som åstadkom något som fick stor betydelse för 

mänskligheten. De är många, de har alltid funnits, de finns idag, de kommer 

alltid att finnas. 

Jag måste nu bara skjuta in påpekandet att jag inte tror att alla personer 

med funktionshinder är snillen, inte heller att alla snillen i mänsklighetens 

historia har haft funktionshinder. Jag tillhör inte heller den skara som tror på 


en övermänsklig makt som förklarar och ger mening åt allting. Jag tror inte 

att det finns ett högre väsen som delar ut hinder till människor som annars 

skulle bli alltför suveräna, en domare i det höga som tar ordet handikapp på 

bokstaven, i dess ursprungliga betydelse. 

Jag tror snarare att orsakssambandet är omvänt: den här duktigheten 

utvecklas (medvetet eller omedvetet) av den drabbade människan själv, för att 

kompensera funktionshindret. 

Många av oss som har haft turen att födas, växa upp och utvecklas utan 

några hinder, tvingas aldrig att anlita våra inre resurser, och på så vis förtvinar 

dessa. Strutsens vingar, som är oanvändbara, är ett tydligt exempel på vad 

evolutionen gör med de resurser som inte tas i anspråk. Vi människor föds 

också med vingar, och livet är den rymd där vi ska lära oss att flyga. Den som 

har ett funktionshinder sätter tidigt igång med att pröva olika vägar till ett 

fungerande liv. Det finns oändliga vidder av inre resurser att utforska. Och om 

vingarna inte har hunnit förtvina, bär de sin människa över dessa vidder, ända 

fram till den punkt där kraft finns att hämta. 

Men de lyckligt lottade leds till dagis, de skjutsas till fritidsverksamheter, 

de blir fösta genom skolan, de går gäspande på en utbildning, de hamnar 

någonstans dit de aldrig har längtat, och hos många av dem har vingarna blivit 

obrukbara av att aldrig ha behövts till en ansträngning. Men rätt vad det är 

möter dessa lyckligt lottade äntligen ett hinder. Det kan vara vad som helst: 

en svår text, en besvärlig formel, en människa som inte tycker om dem, en 

backe som är för brant eller en öppning som sitter för högt. Men den som 

inte längre har vingar, klarar inte hindret. Den människa som är frisk men 

vinglös är i praktiken mer funktionshindrad än den som tidigt har tvingats 

kämpa. 

Som några texter i den här boken belyser, så har den stora skaran människor 

med funktionshinder säkert en hel mängd allmänt mänskliga fel, normala 

portioner av lögnaktighet och avundsjuka och girighet och övriga dödssynder. 

Men jag tror inte att de har någon större portion av det funktionshinder 

som belastar stora delar av övrig mänsklighet, det hinder som uppkommer av 

att individen inte tidigt har tränats att ta sina inre resurser i anspråk. Det 


I

funktionshindret kan se ut som lättja, det kan likna bortskämdhet, det kan 

kallas allt möjligt som låter illa, men är, trots sin vanlighet och spridning i 

världen, någonting mycket värre: förtvinade vingar. 

Hur det funktionshindret yttrar sig? Jag tror att jag redan har antytt något. 

Men när jag läste några av de texter som följer här i boken, texter där ungdomar 

med funktionshinder betraktar sin omgivning, då tyckte jag att jag hittade 

något som jag hittills inte riktigt har trott att det fanns: förakt. Det tycks 

som om det osynliga funktionshindret, förtvinade vingar, yttrar sig i att den 

som bär på det, föraktar den som har ett synligare hinder. 

Är det så, då är det illa! Då slösar solen sin energi över en värld, bebodd av 

en art som inte vet hur den rätt ska ta emot gåvoflödet. Att förakta någon är 

att missbruka den heliga energi som solen i årmiljoner har planterat, för att 

den ska gro och omvandlas till liv. Att förakta andras livseld är att missbruka 

den gnista liv som det är din plikt att vårda. Varje människa är ett mirakel, 

ojämförbart med varje annat. Det är missbruk av de gåvor som du oförtjänt 

har fått, att först jämföra och sedan, genom ditt förakt, värdesätta andras 

gåvor lägre. Liksom varje annat missbruk, krymper detta dig som människa. 

Du blir inte stor av att kalla andra små. 



I

KARIN BOOMSMA 

JAG HAR ETT LIV 

Jag har ett liv. 

Är lika bra och unik som ni ”vanliga”. 

Mitt liv har inte alltid varit bra 

men har era liv varit topp hela tiden? 

Antagligen inte. 

Ni mår dåligt av vissa saker, 

jag av andra. 

Är vi då så olika? 

Ni är älskade, jag med. 

Ni har känslor, jag med. 

Vissa saker är svåra för mig att förstå, 

- men jag är inte dum. 

Jag har inte valt detta liv, 

men vill inte byta med dig heller. 

Mina plågor, min ångest, 

mina känslor, min gråt och mina tankar 

är mina och dom bildar mig. 

Inte nåt eller någon annan. 

Bara jag, men jag betyder nåt. 



I 

Prinsessan på skoltrappan

LINDA KARLSTRÖM 

PRINSESSAN PÅ SKOLTRAPPAN 

Hon har börjat på mellanstadiet. Det är rast, hon står på skoltrappan och tittar 

ut över skolgården. Alla barnen leker. Det är rast och fröken har sagt, rör på er 

riktigt mycket nu, så ni orkar sitta stilla. Alla barnen gör som fröken vill, rast 

är det bästa i skolan. Man kan springa i skogen, spela fotboll, hoppa hopprep 

och leka kull. Men den lilla prinsessan leker inte kull eller springer i skogen, 

hon bara står där på skoltrappan och väntar på att rasten ska ta slut. Nej, hon 

väntar tills skolan ska ta slut för dagen. 

När hon lämnar skolan bryts nämligen förtrollningen, hon blir fri och börjar 

andas igen. När hon stiger av skolbussen och går upp på grusgången märker 

hon att hon börjar bli synlig igen. När hon stänger dörren bakom sig och 

ropar, nu är jag här, då är förtrollningen bruten, för dagen. Där hemma i sitt 

kungarike är hon som förbytt. Hon skrattar, skojar och är jordens mittpunkt. 

Hon blir synlig igen, någon ser henne. 

Men på mellanstadiet, på skoltrappan är hon nästintill osynlig. Ingen ser att 

hon är prinsessa, ingen misstänker det heller fastän hon aldrig behöver gå 

mer än 100 meter. Kanske vet dom något annat, som hon inte vet. Tänk om 

hon inte är en prinsessa, utan något fasansfullt. Något fruktansvärt som alla 

undanhåller henne. Hon kanske är så ful att det är lika bra att hon är osynlig 

när hon är i skolan eller så kanske ingen vågar titta på henne, det kanske är 

smittsamt. Fast innerst inne vet hon att det inte är så. 

Orka, orka, orka. Det verkar handla om att orka, tänker hon. Hemma gör 

det ingenting att man inte orkar. Där kan man rita, leka med dockor, filosofera 

och klappa sina katter. Vart än hon går behöver det inte handla om att orka, 

det bestämmer hon själv. Förutom i skolan. Överallt förutom i skolan känner 

hon sig glad, framåt och pratig. 

Hon brukar fantisera om en hjärtoperation som aldrig kommer. Det känns 

som om den är lösningen på allt. Får hon bara bukt med hjärtat och orken får 

hon bukt med livet. Då ska hon lära sig att spela nigge, slå hårda slag på 


ännbollsträt, springa ifrån killarna i skogen och komma först i kön till matsalen. 

Då blir hon en av dom som orkar. Är det hjärtats fel eller är det något 

annat som det är fel på? Varför måste man vara ute på rasterna? Varför måste 

man röra sig på rasterna? Varför måste man få frisk luft på rasterna? Varför 

finns det ingenting att göra, förutom att bara stå? 

Det blir vinter, snön faller ner och det blir kallt. För kallt för att bara stå. 

En prinsessa kan inte få frostskador, hon får vara inomhus. Det går inte att ha 

hela klassen inomhus på rasterna och prinsessan får inte vara ensam. Fröken 

gör upp ett schema på vem som ska vara inne och leka med prinsessan på 

rasterna. Prinsessan får inte välja sina lekkamrater själv. Ibland är den som är 

inne med prinsessan på rasterna vänlig och pratar med henne. Ibland sitter 

prinsessan på ena sidan av klassrummet och klasskamraten på den andra. Dom 

låtsas inte om varandra. Varför får inte prinsessan välja sina lekkamrater själv? 

Varför tvingar fröken alla barnen i klassen att vara inne med prinsessan på 

rasten, även om inte alla vill? Varför låter inte fröken dom som vill vara inne, 

vara inne? Varför stannar inte fröken i klassrummet och leker, spelar spel eller 

något annat med dom som väljer att stanna inne? Varför gör fröken prinsessan 

till en börda istället för en lekkamrat? Vad är rättvisa? 

Prinsessan vet inte varför hon inte vill gå till skolan. Hon vet bara att hon 

inte vill men att hon måste. Även en prinsessa måste gå i skolan. Prinsessan 

vet inte heller varför hon aldrig vågar säga något till någon i skolan utan att 

känna sig dum och löjlig. Ingen säger nästan aldrig något dumt till henne. 

Ingen säger nästan aldrig något snällt till henne. Ingen frågar henne, - ska vi 

va? Varför har inte prinsessan några lekkamrater i skolan? Hon har inga vänner 

i skolan. Hennes vänner finns på andra platser. Hennes bästa kompis 

befinner sig på andra sidan stan. Vännerna träffar prinsessan och hon glömmer 

verkligheten för en stund. I världen utanför skolan kan ingen se att prinsessan 

blir osynlig titt som tätt. Världen utanför tror att prinsessan har många 

vänner och aldrig blir lämnad utanför. Hon som är så pratglad, idérik, spontan, 

ivrig och nästan lite för påfrestande och mallig ibland. Har prinsessan en 

kluven personlighet? Varför är hon så tyst i skolan? Varför är det ingen som 


I

upptäcker prinsessans gåpå-aktiga personlighet? Vad är det som gör att det 

blir så? Finns det något man kan göra? 

Prinsessan har bara några dagar kvar på skoltrappan nu. Sommarlovet väntar 

och sedan börjar högstadiet. Prinsessan vet inte att på högstadiet leker 

man inte längre på rasten, där står man eller sitter som prinsessan gjort i tre 

år snart. Då har klasskamraterna äntligen hunnit ikapp! 



I 

Finns det tomrum i min hjärna?

PERNILLA JOHANSSON 

FINNS DET TOMRUM I MIN HJÄRNA? 

Ibland eller rätt ofta känns det som det är ett stort, svart, tomt hål i hjärnan. 

Som om det blev ett tomrum den dagen då jag kom i olycka. 

Åh vad jag hatar det. Det syns ju inte. 

Ingen förstår ju hur det känns när man glömmer en massa saker jämt. 

Man får höra - jag glömmer också. 

Visst, det fattar jag också. 

Men jag vet ju inte mitt personnummer ens. För jag har glömt det. Försökt 

lära mig det minst 1000 gånger. 

Men det fastnar ju inte. 

Tänk om alla runt omkring fattade hur det känns. Hur mycket man tänker 

på det. Och vad ledsen man är utan att våga prata om det. Många gånger pratar 

man om oss skallskadade istället för till oss. Fast vi står bredvid. 

Man är inte dum, men kanske en aning långsammare. Men fattar gör man. 

Och ledsen blir man. När man får höra dumma saker som till exempel - hur 

kan du komma ihåg det när du inte kommer ihåg annat. 

Skitsnack! Man vet mycket för man har sitt minne i anteckningsboken. 

Utan anteckningsbok är minnet borta, alla tider och viktiga saker. 

Ja, mina tankar har många gånger varit att det känns som om man är en 

”second hand-människa”. Man kommer i andra hand för att man är skadad. 

Ge oss skadade status vi är lika alla andra. 



I 

”Ett osynligt handikapp”

JENNY SJÖÖ 

”ETT OSYNLIGT HANDIKAPP” 

Jag var 7 år när jag började skolan och då började också problemen. Hade alltid 

varit lite för mig själv, både ute på gården, på lekis och hemma. Sa inte så 

mycket och höll det mesta för mig själv. Jag började få huvudvärk, fruktansvärd 

huvudvärk som kom flera gånger i veckan. Det blixtrade framför ögonen 

och ofta fick jag springa ifrån lektionen för att kräkas. Jag var så rädd, men sa 

aldrig något till någon. 

Fortfarande kan mina ögon tåras när jag tänker på det. Att ingen såg, att 

ingen hjälpte mig! Och det gör mig rädd att tänka på att det i dag kanske 

finns en annan liten flicka eller pojke i den situationen där ute på någon 

skola. 

Det blev i alla fall sommar och sommarlov. En väldigt varm sommar, och 

som alla andra drack jag mycket i värmen. Jag tappade aptiten helt och gick 

ner i vikt. Det enda jag gjorde var att dricka och kissa. Då började mamma 

förstå att något var fel och vi åkte in till närmaste sjukhus för att ta lite prover. 

Mammas misstankar bekräftades, jag skulle läggas in på sjukhuset redan 

samma kväll. Alla var så ledsna, men jag kunde inte förstå varför. Sjukhus var 

ju spännande och nu skulle jag ju bli frisk igjen! Jag hade då aldrig hört talas 

om sjukdomen jag fått och visste inte vad den innebar. Jag hade fått typ 1 

diabetes (ävan kallad barn- och ungdomsdiabetes). 

När jag fick min diabetes blev jag noga med att äta ordentligt och då 

kunde jag inte dölja min huvudvärk längre. Till slut konstaterade man att jag 

led av migrän, ganska svår sådan. Minst en dag i veckan var jag borta från 

skolan pga detta, och inte sällan hamnade jag på akuten då jag mådde för illa 

för att kunna äta något. 

Idag, många år senare, så har jag lärt mig att leva med min diabetes. Jag har 

accepterat att det är en sjukdom jag kommer att få leva med och faktiskt 

glömt bort hur det var innan jag blev sjuk. Men det hindrar inte att jag många 


gånger önskat att jag kunde få gå och lägga mig utan att behöva ta mitt kvällsinsulin. 

Eller kunna äta vad jag vill, precis när jag vill. Slippa vara orolig för 

att få en känning när man är ute på stan. 

Ibland gör det mig ledsen när jag tänker på hur trasig min kropp är, trots 

att jag är så ung. Jag är så rädd för att aldrig kunna skaffa barn, tänk om min 

kropp inte orkar det? Eller att få barn, men sedan inte leva tillräckligt länge 

för att ta hand om dem tills de klarar sig själv. Jag får inte adoptera, inte ge 

blod, inte arbeta som ambulansförare, som var min stora dröm förut. Det gör 

mig så ledsen och arg, över hur orättvist livet kan vara. 

Jag tycker inte synd om mig själv och jag vill inte att någon annan tycker 

synd om mig heller. Men jag vill att andra ska försöka förstå ibland. Det finns 

de som vet att jag är diabetiker, men vill ändå inte förstå. 

När jag reser mig upp under en lektion för att jag har en känning och 

behöver socker, snälla skrik inte åt mig, jag mår redan dåligt! Acceptera ett 

nej, när jag inte vill smaka på godis, tjata inte, det är svårt nog ändå! Säg inte 

”skyll dig själv att du är sjuk, du har levt fel”, det finns olika sorters diabetes. 

Jag var 8 år när jag fick min, jag hade inte levt ”fel”. 

En gång så pratade jag med en kille, som kände en kompis till mig. 

- Jaha, det är du som är diabetiker, sa han till mig, det måste vara jobbigt 

för dina anhöriga. 

- Hur menar du, undrade jag? 

- Ja, sådana där hypokondriker som bara hittar på en massa och gnäller 

hela tiden över sina sjukdomar kan inte vara roliga att umgås med, svarade 

han. 

Det var oerhört sårande, jag klagar väldigt sällan. Fortfarande än i dag håller 

jag det mesta för mig själv. 

Idag var jag ute och handlade, mitt på stormarknaden fick jag en känning. 

Jag gick därifrån, in i en kiosk, ställde mig snällt i kö som alla andra, även om 

jag helst av allt hade velat lägga mig på golvet och gråta för att det kändes så 

jobbigt. Jag hade kunnat gå före i kön eller tagit något att äta på stormarknaden, 

jag borde ha gjort det, med tanke på hur snabbt man kan bli medvetslös 

med lågt socker. Men jag uppförde mig som alla förväntade sig. Någon gång, 


I

när det varit riktigt akut har jag gått före i kön, men trots förklaring så möttes 

jag av arga medmänniskor. 

Men trots allt så är jag, hur konstigt det än kan låta, ganska nöjd med mig 

själv och den jag är. Utan min sjukdom så skulle jag inte vara den jag är i dag. 

Den har gjort mig till en så mycket mera ödmjuk och bättre människa. Mår 

jag dåligt till exempel, så sitter jag ner på bussen. Mår jag bra så står jag och 

låter någon som behöver få sitta, och hoppas att han eller hon ska göra detsamma 

för mig någon annan gång. Snälla ägna det en tanke, när jag eller 

någon annan ber om att få gå före i kön nästa gång. Det kanske ligger något 

annat bakom än bara stress. Du kan göra mig en större tjänst än du någonsin 

anar. 



I 

MITT GLASHUS 

Flickan är instängd. Instängd i ett litet glashus. 

Glaset är mycket mycket tunt och mycket vackert. Utifrån. 

Inuti glashuset flyger små lätta känslor omkring. De syns knappt, men de 

finns där och tömmer henne på all luft och trygghet. 

Rädslan. Den smyger sig sakta och leende in i hennes mun och stryper henne 

på all syretillförsel, tills hon förtvivlat kippar efter luft. 

Paniken. Den är nästan osynlig, men cirkulerar graciöst omkring henne 

och fingrar lekfullt på hennes bultande hjärta. 

Smärtan. Den är svartklädd och bitter. Suger njutande ur hennes glädje och 

trygghet. Sätter sig varhelst den behagar och går av och an, för att vara helt 

säker på att den gör sig hörd. 

Flickan är ensam med dessa små lätta känslor och kämpar förtvivlat för att 

det vitklädda hoppet ska komma. 

Kära välkända människor står utanför hennes vackra byggnad. Hon springer 

emot dem för att få glida in i deras kärleksfulla famnar, som endast livnär 

sig på det vitklädda hoppet. Men det tunna glaset står emellan. De kära ansiktena 

trycker sina näsor mot glaset och tittar förebårende på henne. De tänker 

högt ”varför kommer hon inte hit till oss och flyttar ifrån sitt vackra 

glashus?” Glaset växer. 

Flickan fingrar lite på glaset. Det känns så tjockt nu. 

De är så nära varandra. De är så långt ifrån varandra. 

Flickan trycker sin näsa mot glaset och tittar förebrående på dem. 

Hon tänker högt ”varför kommer de inte hit till mig och räddar mig från 

mitt fruktansvärda glashus?” Glaset växer. 

De fingrar på glaset. Glaset är tjockt som pansar. 

Flickan är instängd. Instängd i det lilla lilla glashuset. 

Det är så trångt tycker jag. 

CECILIA LINDQVIST

ANNA DAHLBERG ETT HANDIKAPP - SVÅRT ATT SE 

Jag tittar på ett foto taget vid en sommaravslutning i lågstadiet. På tavlan i 

klassrummet står det trevlig sommar och runt om är det målat en massa färgglada 

blommor. Framme vid tavlan står fröken med en bukett i handen. En 

avslutning som alla andra, men det är något på kortet som fånger min uppmärksamhet. 

Längst fram i klassrummet sitter en mycket ljushårig liten flicka 

i en bänk som inte alls liknar de andras. Bänken är brun, orange och skrymmande, 

och dessutom har den en hurts istället för bänklock. Jag inser hur lätt 

något lite annorlunda står ut från mängden. 

Den lilla flickan har bara precis börjat ana hur det ligger till. Men några år 

senare när hon går på mellanstadiet vägrar hon använda den annorlunda bänken. 

Detta trots att den ska vara bra för hennes rygg och nacke, eftersom hon 

måste titta så nära på allting. Hon kräver att få bänklock, precis som alla andra 

och de enda som blir lite besvikna när bänken försvinner ur klassrummet är 

några killar som tycker att den är rolig att expermintera med. 

Hon vill inte använda bänken just eftersom den är annorlunda och hon 

önskar bara att få vara som alla andra. Hon hittar på andra sätt att sitta på för 

att vara rädd om sin nacke. I stort sett lyckas flickan ganska bra med att vara 

som alla andra, trots att hon inte kan jämföra solbränna, måste använda kikare 

för att se vad som står på tavlan och är urusel på att ta lyra i brännboll. När 

hon någon gång under högstadietiden blir påmind om att hon ser dåligt och 

har ett ovanligt utseende kan hon bli riktigt ledsen. Det skapar en osäkerhet, 

som är svår att bli av med. 

Mycket har ändrats sedan dess och den lilla flickan är numera en ung kvinna 

som är relativt säker på sig själv i de flesta situationer och hon, som är jag, 

har accepterat sig själv och kan säga: 

- Jag har allbinism, är albino, med allt vad det innebär, men jag är så 

mycket mer. 


Men visst dyker den osäkra flickan upp ibland, som när jag bländad av den 

starka strålkastarna på discogolvet jämför min bleka hud med alla andras solbränna 

och försöker få syn på mina vänner på andra sidan rummet, utan att 

lyckas särskilt bra. Men jag skrämmer bort den osäkra flickan och fortsätter 

dansa. 


I

DESIRÈE FURUDAHL 

JAG SYNS INTE 

Varje dag går jag fram och tillbaka till skolan - alltid ensam. 

Det är ingen som vill gå med, ingen som vill göra min dag värdefull. 

Ett ditklistrat leende sitter på mina läppar bara för att omvärlden förväntar sig 

det. 

De höga herrarna som bestämmer säger att alla har samma rättigheter - det 

är fel. 

Jag får snällt stå i timmar och vänta på en försenad färdtjänstbil eftersom 

att jag inte har något val. Vad skulle hända om lokalbussen blev en timma sen? 

Hur kommer det sig att jag alltid är ensam? Kan det vara så att omvärlden 

är rädd, rädd för det som är annorlunda. Rädd för styrkan hos den som är 

annorlunda. Den som inte är som alla andra måste vara stark för att kunna 

överleva. 

Men det är klart - vem skulle märka om jag tynade bort av ensamhet, av att 

ingen vill se mig. 

Jag tänker inte ge mig. Bara för att jag inte ser tänker jag inte förbli osynlig. 

Jag vill bli sedd för den jag är. 



I

KATARINA PERSSON 

REAKTIONER 

Innan jag fick diabetes visste jag knappt vad det var. ”Sockersjuka” har väl alla 

hört, men hur många vet mer än så? Det var ganska jobbigt i början när jag i 

princip fick förklara för alla vad min sjukdom innebar. 

Nästan alla äldre, såsom mor- och farföräldrar, trodde att jag inte kunde äta 

godis och kakor, för då blev jag sjuk. Till jul hade mormor kokat sockerfri 

gröt och bakat sockerfria kakor, det smakade inget vidare och inte var det 

särskilt nyttigt heller. Jag kände mig speciell, sjuk och utanför. Vid det tillfället 

hade jag inte mage att säga något, hon hade ju faktiskt gjort det med hjärtat. 

Numera äter jag det alla andra äter när vi är hos mormor. Hon vet lite mer 

om min sjukdom och det känns skönt att få vara som alla andra igen. 

Sen fanns det de som trodde sig veta allt om diabetes, som tillrättavisade 

mig och höll koll på mina mattider. När jag någon gång skulle äta en kanelbulle 

till fikat, vilket jag sällan gör, fick jag höra att det fick inte jag göra för 

jag har diabetes. Det var säkert i all välmening, men enligt mig en onödig och 

klumpig kommentar. Jag uppskattar människor som tänker på andra, men jag 

tycker även att man bör tänka innan man talar. 

Den sista gruppen var framförallt mina vänner och arbetskamrater. De frågade 

om allt och tog reda på fakta. De ställde inte alla frågor på en gång, utan 

de frågade efter hand. De trodde inget och drog inga egna slutsatser. De var 

intresserade och brydde sig i alldeles precis måttliga mängder. De tog hänsyn 

till mig och min diabetes, utan att såra mig eller att få mig att känna mig 

sjuk. 

Tack alla ni! 

Detta är min erfarenhet, men säkert inte alla diabetikers. 



I 

Rädsla eller okunskap?

MARIA 

RÄDSLA ELLER OKUNSKAP? 

Mitt funktionshinder syns inte så väl. Men ändå har det betydelse för hur folk 

ska behandla mig. Varje gång jag ska lära känna en ny person måste jag läsa av 

denna noga. Törs jag säga sanningen om varför jag haltar lite eller är det bättre 

att hålla tyst? Jag vill säga sanningen men när det är någon jämnårig törs 

jag knappt längre. När jag var yngre sa jag vad min haltning berodde på och 

det har gjort att jag har mist vänner. Efter att jag hade berättat kunde bemötandet 

oftast liknas vid utfrysning. Vännerna undvek mig precis som om jag 

vore pestsmittad. Det har fått mig att inse att även om mitt funktionshinder 

innan varit näst intill osynligt så har det efter mina ord blivit en stämpel som 

till mångt och mycket inte stämmer. Bara för att har jag en cp-skada betyder 

det inte att jag är dum i huvudet. Jag går fortfarande i samma skola och jag 

förändras inte av ett enda ord. Men det är något som min omgivning inte alltid 

förstår. 

Allt detta som jag har upplevt har fått mig att undvika att ta kontakt med 

jämnåriga i min omgivning. Det känns bara hopplöst att försöka skaffa vänner 

om och om igen när de ändå vänder mig ryggen och undviker mig när de får 

höra om min cp-skada. Det finns ju undantag. Jag har cirka två till tre vänner i 

min egen ålder varav en har en cp-skada. Med personer som är äldre än jag 

går det dock bättre för de har oftast lärt sig att inte döma en person efter ett 

enda ord. Detta kan jag bevisa genom att jag har fler vänner som är betydligt 

äldre än jag. Den enda person jag kan prata till tusen med om mitt handikapp 

är min bästa kompis. Hon har också en cp-skada. Med de vuxna jag känner 

kan jag också prata med utan att känna mig annorlunda efteråt. Men med 

jämnåriga är det omöjligt eftersom de har så många fördomar. 

Att ett ord på två bokstäver kan stämpla en person för hela livet är nästan 

omöjligt att förstå. Men jag vet att så är fallet. Det har jag bittert fått erfara 

under hela min uppväxt. 



I 

BEMÖTANDE 

I tunnelbanan tittar många när jag kommer in, titta han är cp tänker dom. Jag 

blir arg och ledsen. 

Jag tittar tillbaka och skulle önska att jag kunde prata ordentligt, då skulle 

jag säga: 

- Jag är inte dum i huvudet, fast jag har en cp-skada och ni är inte så vackra 

ni heller. 

Tanter och gubbar som är fulla, blir jag rädd för. 

Inte dom fulla som sitter på parkbänkarna, dom hälsar jag på. 

Små barn som stirrar blir jag irriterad på, om deras mammor och pappor 

bara tittar och inte säger något. Jag vill att dom ska prata med sina barn om 

att det finns männikor som är handikappade och gärna prata med mig. Då 

skulle jag bli glad. 

Jag vill också att man pratar om cp-skador och utvecklingsstörning på 

dagis. Innan barnen blir så stora att dom retas om cp. 

När jag lyssnar på musik då bryr jag mig inte om att jag är cp. 

När jag ser på sport glömmer jag bort mitt handikapp. Då är jag lika engagerad 

som alla andra som inte är handikappade. 

Jag tycker om att äta god mat, då tycker jag att den är lika god som alla 

andra tycker. 

Jag tycker inte om att ha cp-skada, men jag tycker om mina ben, armar, 

huvud, rygg, händer, fötter och framförallt mitt hjärta, som arbetar hela tiden 

och gör så att jag kan leva. 

Jag tycker om att leva! 

JONAS STERNER

SARI NYKVIST 

JAG KRÄVER RÄTT ATT RÖSTA 

31 Maj 2002 och solsken utanför mitt sovrumsfönster, i Stockholm. 2002 

innebär valår. Det var dags att gå till valurnorna och lägga sin röst. Att göra 

ett aktivt val, med vilket jag som medborgare ombeds styra. 

Ordet demokrati kommer från grekiskans demos, vilket betyder folk, och 

krati, som betyder styre, alltså folkstyre. För att ett land ska kunna kallas för 

en demokrati är fria allmänna och hemliga val en förutsättning. Det är också 

en av de mest grundläggande politiska rättigheterna som finns. 

Hur är det då med denna grundlagbefästa rättighet? Gäller den verkligen 

alla? Som funktionshindrad behöver man inte fundera speciellt länge för att 

konstatera: nej så är inte fallet. Vallokalerna är ofta fulla av trappor och vad jag 

vet är valsedlar sällan försedda med punktskrift. Vissa medborgare hindras 

alltså från att kunna delta på lika villkor. Man kränker, och för att använda 

starka ord, utsätter medborgare för otillgänglighetens apartheid. Detta trots 

lagfästa och sedan länge diskuterade politiska visioner om ett samhället för 

alla. 

För att vara lite ironisk: 1972 kom det, tror jag, en statlig utredning med 

just det namnet, ”Ett samhälle för alla”. Det var året innan jag föddes och nu 

sitter jag här 30 år senare och kan inte, förmodar jag, ens rösta i min vallokal. 

Alternativet är att poströsta, ett alternativ som fungerar ganska bra - men hur 

blir det nu när postkontoren ska läggas ner? Vad jag förstår ska inte den gamla 

poströstningen flyttas till de affärer och bensinmackar där postärenden framöver 

ska hanteras. Var ska jag då rösta? 

För att ta reda på det ringde jag till valmyndigheten. En jurist svarade på 

min fråga om vad som görs för att ordna med tillgängliga vallokaler, valet 

2002. Hon sa, att det nu finns skrivet i en kommentar i vallagen att vallokalerna 

ska vara tillgängliga för funktionshindrade. Hon sa också att valnämnden 

i kommunerna, den nämnd som ansvarar för att utse lämplig vallokal i 

och med denna kommentar i vallagen är skyldiga att ordna med en fungerande 

vallokal. Om detta är omöjligt så ska valnämnden söka tillstånd från 


Länsstyrelsen för att få använda en annan vallokal. Valnämnden ska också i 

dessa fall ordna med valförrättare. En valförrättare finns utanför lokalen för 

att hjälpa de väljare som på grund av fysiska hinder inte kan ta sig in i lokalen 

för att rösta. Valförrättaren ska då komma ut med en låda i vilken man kan 

lägga sin röst. 

Det låter ju ganska bra. Några tankar flyger ändå genom huvudet. Hur blir 

det då med valhemligheten? Jag önskar att våra ansvariga politiker och myndigheter 

lyckas med tillgängligheten i de lokaler, där man som medborgare i 

detta land en gång vart fjärde år väljer vilket parti som ska representera den 

allmänna viljan. Jag väntar med blandade känslor av både spänning och skepsis 

inför varje val på att se om min självklara rätt till full delaktighet och jämlikhet 

tillgodoses genom att jag bereds tillträde till den offentliga inrättning 

som vallokalen faktiskt är. 


I

MATTIAS LUNDBERG 

KRÄNKT MEN INTE SÄNKT 

Jag står och väntar på min färdtjänstbil. Den är sen idag också. 

- Åh, att jag aldrig kan komma i tid till min träning. 

När jag bestämt mig för att ringa och kolla vart bilen tagit vägen kommer 

den plötsligt, 20 minuter försenad. Jag får ingen närmare förklaring till dröjsmålet. 

Då jag satt mig i bilen och vi börjat åka, frågar chauffören: 

- Hur mycket ser du? 

Nej, inte denna djävla fråga en gång till! Att jag aldrig kan få vara i fred! 

Måste jag alltid vara en öppen bok om hur det är att vara synskadad? Jag 

svarar något om att jag ser ljus och mörker. 

- Bor du ensam? 

- Ja, mumlar jag. 

- Åh, har du ingen tjej? utbrister han. 

Kör och håll käft! tänker jag. 

- Nej, svarar jag irriterat och försöker koncentrera mina tankar på den 

kommande träningen. 

Efter en kort paus fortsätter chauffören: 

- Har du hemtjänst? 

- Nej, säger jag i ännu mer irriterad ton. 

Då tystnar han äntligen en stund. 

- Jag hittar inte så bra. Vilken väg skall jag köra? undrar han. 

- Jag är faktiskt synskadad och vet inte var vi är. Titta i kartan! nästan skriker 

jag. 

Att inte chaufförerna kan lära sig läsa kartan så jag slipper vara guide. 

Efter en stunds irrande och letande hittar han till slut fram till idrottshallen. 

När jag stiger ur mumlar jag ett mycket tyst tack och hej. Jag är frustrerad 

över att hela tiden bli utsatt för kränkande frågor, och att aldrig vara säker på 

att komma i tid till mina aktiviteter. 



I 

Folk är inte lika dumma 

som man kan tro

FREDRIK GRANATH 

FOLK ÄR INTE LIKA DUMMA SOM MAN KAN TRO 

Hur ska jag kunna veta vad det är jag egentligen ser i deras ögon? Vad betyder 

deras leenden, som jag försöker besvara, blickar som jag försöker möta, signaler 

som jag försöker tolka? 

När jag knappt själv vet var mitt funktionshinder slutar och jag själv börjar, 

hur ska då en främling veta det? Är det rättvist att förmoda att jag betraktas 

som annat än en vanlig kille eller tjej? Kan jag begära att andra människor ska 

se mig bortom mitt funktionshinder? 

När jag var yngre och färdades utan bil, i rullstol uppför rulltrappor, 

över kullersten och genom vattenpölar, visste jag knappt någonting om hur 

man blir bemött av en främling. Bemötande blev tätt förknippat med rullstolen. 

”Det där leendet”, tänkte jag, ”det där leendet får jag bara för att jag sitter 

här”. Det är ett ”kämpa på - leende” och inget annat, uppmuntrande 

höjda ögonbryn, strama läppar. Det retade mig, det där leendet, gjorde mig 

förbannad. Sluta le mot mig, le mot någon annan främling. 

När jag började köra bil förstod jag vad det var. Det där leendet var inget 

annat än artigt, en nödvändig åtgärd när blickar av en slump möts. Jävlar! Det 

dök plötsligt upp på folk i bilköer, eller när sådana man släpper förbi på övergångsställen, 

fan tro´t om det där ”kämpa på - leendet” inte skymtade jämte 

en höjd hand eller en nick. Då var det plötsligt jag som blev skitstöveln, för 

att jag inte lett tillbaka under alla dess år, utan bara tittat bort. ”Kämpa på - 

leendet” var egentligen ett ”hej på dig främling -leende”. Folk måtte tro att 

jag har världens största problem. Och det kanske jag har också. 

Det har tagit tid att förstå att främlingar kan se mig som något annat än 

funktionshindrad. Att folk kan se bortom rullstolen. Jag har nämnt för folk att 

jag känner mig iakttagen när jag åker tunnelbana. Ibland undrar de om det 

kanske är för att jag är söt. Så långt har jag inte tänkt, och den teorin är ju i 

och för sig väldigt lockande. 

Men ändå. När man blir bemött på ett visst sätt dagligen under ett helt liv, 

hur ska man veta om det är för att man är söt eller för att man sitter i rull- 


stol? Låt oss för Guds skull inte för en sekund glömma att det finns ett 

”annorlunda” där också. Det är väl inte hela världen, eller? Oavsett hur mycket 

man gnäller på daltande expediter, servitörer som envisas med att köra 

bebisspråk och fulla tjommar som talar om för en hur kul det är att se en 

”sådan som jag ” ute på krogen, så finns där en liten möjlighet att tjejen som 

tittar på en från andra sidan tunnelbanevagnen fallit för ens fylliga läppar och 

inte bara är bisarrt fascinerad av den maskin av stol och titanium man sitter i. 

Vad jag har att säga härnäst kommer inte att bli poppis, jag lovar. Men på 

något plan måste man ändå acceptera att det helt enkelt är för mycket begärt 

av folk, och då menar jag i vanliga sociala situationer, inte ska bemöta någon 

med funktionshinder annorlunda. Det handlar inte om fördomsfullhet. I de 

allra flesta fall handlar det om osäkerhet. Och osäkerhet råder man inte bot på 

så lätt, inte ens med pamfletter och informationskurser. Jag tror inte ens man 

ska sätta sin sista slant på att det kommer att ändra sig över tid heller. Man 

kan inte tillåta diskriminering i någon form, men att människor inte riktigt 

vet hur de ska bete sig i en rörelsehindrads sällskap är faktiskt inte så himla 

konstigt. Det handlar då om att själv ha en gnutta humor, en del tålamod och 

självdistans. 

Men herregud. Ja. Vissa dagar känns det som om barn blänger extra mycket. 

Kanske de också tycker jag är söt? Nehej, gott folk, barn blänger på allt 

som inte direkt befinner sig i deras omedelbara referensram, vilket utesluter 

mamma, pappa, syskon, husdjur och hemmiljön. Det är alltså inte bara 

skröppler som fastnar i deras sökare. Även om jag personligen kan känna mig 

utpekad och beglodd av tusentals barnaögon dagligen. 

Och när jag är finklädd för att gå ut, tittar tjejer uppskattande för att jag är 

en snygg karl eller är det för att jag är ett välklätt skröppel? Det är sådana frågor 

som jag aldrig kommer få något svar på, såvida jag inte direkt frågar dem. 

Och vem vågar drista sig till att göra något sådant?! 

Så vad är det jag ser i deras ögon? Är det värt att reagera på? Är det värt att 

le tillbaka, eller ska man bara se förbannad ut? Jag önskar så innerligt att jag 

bara kunde ställa mig upp en stund och nonchalant luta mig mot en dörrpost, 

eller kanske stressa förbi på Drottninggatan till fots. Om jag då fick 


I

kvardröjande, utmanande blickar kunde jag en gång för alla reda ut vad det 

egentligen handlar om. 

Det viktigaste för att klara ett liv av bemötande när man är funktionshindrad 

är att först och främst begripa att alla främlingar inte är skithögar. De 

hatar dig inte och de tycker med största sannolikhet inte att du är äcklig eller 

avstötande. Jag vet inte om just den insikten är emotionellt förstådd av mig 

heller, på ett rationellt plan tror jag nog att jag hajar. 

Att jag ska få ett bra bemötande ligger nog lika mycket på mig som på 

någon annan. Om jag knallar runt och tror att folk tycker illa om mig blir jag 

nog en väldigt vresig man, men om man går runt och låtsas som om det regnar 

tror jag att succén är given. Jag har dagar där jag gör det ena, och jag har 

dagar då jag gör det andra. Och alla har vi våra dåliga dagar. 

Världen är inte skyldig mig ett vitten. Jag har inte rätt att begära att folk 

ska hålla upp dörrar för mig. Om de gör det - toppen, men jag ska fan kunna 

öppna mina dörrar själv. Var går gränsen mellan artighet och daltande? Jag vet 

inte heller, för gränsen är jävligt suddig sedd just därifrån jag befinner mig. 

Om man rör sig i de rätta kretsarna är det inte ovanligt att man märker att 

funktionshindrade ofta utbyter bemötandeanekdoter med varandra, vilka 

människor som var schyssta och vilka som var taskiga, men låt er inte bländas 

av detta - det finns nedriga affärsbiträden och snobbig restaurangpersonal 

över allt, och de drar sig inte för att smäda även dem som inte har ett funktionshinder 

- glöm aldrig det. 

Den inre fienden är en seg jävel. Min är det i alla fall. Jag är tjugosex nu, 

till åren kommen, med mina flesta ungdomsår bakom mig. Så här i efterhand 

kanske man kan konstatera att det inte direkt var en dag på zoo, men vems 

ungdomsår är det? Förutom det där med att förstå att folk i allmänhet inte är 

skithögar som jag skrev om tidigare, är det minst lika viktigt att veta, hoppas 

och tro att saker och ting förändras. Inte minst du själv. Om folk glor på dig 

ska du le. Nicka. Ge dem en slängkyss. Se inte arg ut. Skrik inte åt dem. Du 

gör bara dig själv en otjänst. Börja det goda bemötandet med dig själv. 

Okej? 



I


PÄRONKRIGEN 

Visst känns det lite visset när man upptäcker en dag att man inte är särskilt 

liten längre, när man sitter framför TV:n i vardagsrummet och upptäcker att 

alla andra har gått och lagt sig. Var tog ”Linda! - det är dags att gå och lägga 

sig” vägen? Vad hände egentligen med omstoppningen och godnattkramen 

och när i hela friden försvann godnattläsningen? 

När jag ser tillbaka på den här tiden var det en kamp, en kamp att få bli 

vuxen, att få klara sig själv och att få rå över sin egen tillvaro. För någon som 

jag, det vill säga ett sjukt litet barn, har kampen varit näst intill omöjlig. 

Kampen mot sina egna föräldrar, det är något alldeles extra det. Just för att 

det hela tiden växlar mellan en själv och föräldrarna som vägrar släppa taget. 

T AXIKRISEN - 93 När jag var mindre fick jag skjuts överallt, kunde inte 

pappa ställa upp så fanns det ju alltid skolbussen eller färdtjänst. Jag åkte som 

en ”tätting” genom stan på väg till kompisar eller shoppingrundor. Hur 

många liter bensin som gick åt under det glada åttiotalet vågar jag inte tänka 

på, men en sak är säkert - mycket var det i alla fall. Men 1993 skickades jag 

iväg ner till Lund för att genomgå något radikalt. Efter ett par timmars mixtrande 

i hjärttrakten vaknade jag upp som en helt ny människa. 

Efter att ha fått tillgång till spegel studerade jag mitt nya jag: blek hy och 

rosa läppar, jag trodde inte mina ögon. Det enda som fanns kvar av mitt 

gamla jag var ärr och massa minnen. 

Men allt gott för inte bara gott med sig. Efter operationen och hemkommen 

till Stockholm slet mina föräldrar brutalt färdtjänstkortet ur min famn och gav 

mig ett busskort i ersättning, -”Nu måste du lära dig att klara av lokaltrafiken, 

Linda!” Ångesten sköljde över mig likt jag vet inte vad, lokaltrafiken, hjälp! 

Helt plötsligt skulle jag ta mig till stan själv, åka över till Nacka med hundratals 

byten och stå och vänta på bussar som aldrig kom. Det tog flera år för 

mig att klara av det men idag är jag tacksam att ”pärona” utsatte mig för 


dessa hårda prövningar, även om jag ibland kan känna klockan fyra en lördagsnatt 

att det vore allt skönt att kunna vinka till sig en taxi på vägen hem. 

LÄKARKONFLIKTEN -95 En annan sak som det har debatterats om både 

hemma hos mig och på träffar med hjärtungdomar är: När ska mamma sluta 

följa med till hjärtmottagningen. För mig tog det år och dar innan jag lyckats 

övertyga min kära mor att hon inte behövde följa med till farbror doktorn. 

Jag bestämde mig för det när jag mer och mer märkte att min doktor 

föredrog att tala om senaste nytt genom att helt vända sig till mamma. Nu får 

det vara nog tänkte jag. Det är väl mig det handlar om. Sen dess fick hon inte 

vara närvarande vid några fler sjukhusbesök. Tiden efter det beslutet var nog 

ganska jobbig för henne, speciellt när jag inte orkade förmedla in i minsta 

detalj vad som hade sagts. Men nu för tiden blir jag nästan besviken om hon 

inte bryr sig om vad som händer under sjukhusbesöken. 

TIDFÖRHANDLINGARNA 9 6-97 Tid, tid och tid. Vad spelar en timme mer 

eller mindre för roll? Vad är det egentligen för skillnad på att komma hem 

klockan tolv eller klockan ett? Det där med tid har alltid varit ett ”lirkande 

och lurkande” speciellt när man ska komma överens med sin föräldrar. 

”Men jag är inte mogen för det”, var mammas ständiga replik när jag försökte 

förhandla mig till att åtminstone vara ute en timme extra, så att jag 

slapp åka hem själv. Det tog ett tag innan jag lyckades förhandla upp tiden 

någorlunda. Men när jag väl hade gjort det då blev jag utrustad med både 

sökare, mobiltelefon och ett hålltidsschema när jag skulle ringa hem och tala 

om att jag levde. Höll jag inte det så kunde jag räkna med att mamma fem 

minuter senare skulle ringa upp och fråga ”varför i hela friden jag inte hört 

av mig, var jag sjuk kanske, mådde jag inte bra?” Med tiden tonade detta av, 

men hon har inte helt vant sig av med detta beteende. Kommer jag inte hem 

efter avtalad tid har hon för vana att göra en rundringning till alla mina vänner, 

om min mobil är avstängd. 


I

TILL SIST Jag är numera glad att jag kan åka buss som alla andra människor, 

utföra allehanda sjukhusärenden och andra ärenden för den delen också (med 

bravur), laga mat, tvätta, diska, städa och framförallt, dricka alkohol med 

måtta och åka hem när jag är trött och behöver sova utan att någon säger till 

mig! Allt detta kan jag och lite till tack vare envishet från både mig själv och 

mina föräldrar. 

Jag har blivit en självgående människa, jag kan klara av vad jag vill nu. Det 

hade jag inte möjlighet till när jag var liten. Så det är klart att det var jobbigt 

när man en dag insåg att man måste våga klara av saker och ting själv. 


Det var en gång en flicka som bodde hemma 

Hon hade inga föräldrar 


I 

HÄR ÄR EN DAG I MITT LIV 

Hon är bara 22 år gammal 

Hon är bra på att laga mat och diska 

Torka bordet på hela restaurangen 

Hon skojar med kocken hela tiden 

Dom tycker det är roligt 

(Dom ville inte ha mej det skulle inte gå så bra) 

Men nu har dom mig 

Det säger kocken och Norma 

Alla mina arbetskamrater säger till mig vad jag skall göra, då gör jag det dom 

säger till mig 

Sen går jag till disken och hjälper Mattias 

Tar ut vagnen från diskrummet 

Lämnar glasen till Justina och ställer kaffekopparna på bänken. 

Sen går jag till köket och hjälper Norma med potatisarna 

Först skär jag paprika, skalar morötter och ger Norma isbergssallad 

Jag diskar och torkar besticken 

Sen slutar jag kl 15.30 

Då går jag hem och vilar mig för att orka jobba nästa dag 

Det här är en dag i mitt liv 

LENA JÄRSÄTER

FADDE GONNIGAWIIDO 

JAG TRODDE 

Jag trodde först att särskolan skulle bli ett helvete. Men barnen här är som alla 

andra i normala skolor. Idag tycker jag att det är roligt att gå i särskolan. Men 

när mina kompisar frågar mig varför jag går i särskolan, ”du som är så bra på 

allting”, då blir jag tyst och tänker en stund. Jag säger att jag inte vet. 

Min expojkvän sa till mig att de som går på särskolan är dumma i huvudet. 

Jag gjorde slut med honom. 

När jag fick veta att jag skulle börja på särskolan började jag gråta. Min dröm 

är att bli fotomodell eller filmstjärna. Men jag vet att jag kan bli det ändå. Min 

farmor ska hjälpa mig att bli rik och stor i världen. Jag älskar min familj, de 

är så snälla mot mig. Jag har ett problem och det är att jag har haft svårt att 

läsa, men nu kan jag det. Ni som kallar oss dumma för att vi går på särskolan, 

ni kan sluta med det. Tänk på vad ni gör! 



I 

En skola för alla?!

CHRISTOFFER WAHLQUIST 

EN SKOLA FÖR ALLA? 

Jag är en snart 17-årig kille som drabbades av barnreumatism när jag var 

drygt ett år. Trots detta har nog mitt liv hittintills varit ungefär som de flesta 

andras, med vissa inskränkningar. Som ”stundtals” smått rörelsehindrad har 

jag många gånger fått mig ett gott skratt eller en tagg i hjärtat av de vuxnas 

klumpighet. 

I sexårsverksamheten var jag mycket sjuk och fick därför åka runt i rullstol. 

Detta gillade mina klasskamrater, de fick ju leka jättemycket med min rullstol 

och jag var populär. När jag sen började ettan blev jag mycket bättre, jag slapp 

rullstolen och det var jag självklart väldigt glad över. Mina nya klasskamrater 

såg dock inte hur ont jag faktiskt hade och de förstod inte heller varför jag 

inte alltid kunde vara med på gymnastiken eller vara med i alla lekar på rasterna 

och jag blev snabbt ganska utstött. Jag hade dock en lysande lärare som 

snabbt kom med förslaget att någon skulle komma och informera om reumatism. 

Mina klasskamrater var ju bara sju år gamla och förstod ändå inte vad 

det handlade om, däremot förstod ju mina lärare mer. 

När jag sedan började fyran och gick upp till mellanstadiet fick min klass 

en ny lärare. Då hade mina klasskamrater lärt sig mer om min sjukdom, men 

förstod ändå inte riktigt. Även nu kom det olika personer och informerade 

om sjukdomen. Min klassföreståndare fick dock aldrig någon förståelse för 

min sjukdom, då jag nu var i stort sett frisk. Däremot var en annan lärare jag 

hade väldigt bra. Han var gymnastiklärare och han hjälpte mig mycket. 

När jag sedan började sjuan och återigen fick nya lärare och även nya 

klasskamrater togs frågan om det skulle komma personer och informera klassen 

om sjukdomen upp igen. Och det kom sådana som informerade lärarna 

men jag ville absolut inte att de skulle vara med när klassen skulle informeras. 

Jag ville inte heller vara med då, så en dag när jag var hemma från skolan fick 

lärarna informera klassen. Det gick sådär, mina klasskamrater fick väl inte full 

förståelse, med de respekterade mig. 


Jag skulle dock bara gå på den här skolan en termin. I december i sjuan 

flyttade jag och bytte skola. I den nya skolan kom vi överens om att det skulle 

vara ett litet informationsmöte för de lärare jag skulle ha mycket, och det var 

väldigt lyckat. Jag kände att jag tidigare aldrig haft sån förståelse från lärare 

om min sjukdom. Jag kände dock att informationen till eleverna tidigare aldrig 

riktigt nått ut, så jag kom tillsammans med mina föräldrar, lärare och de 

som tidigare varit med på informationsmötena överens om att vi inte skulle 

ha något större informationsmöte för eleverna. Vi skulle istället komma på 

något bättre sätt att få dem att förstå. Mina föräldrar kom helt enkelt med förslaget 

att jag själv skulle informera. 

Till en början vägrade jag. Jag vågade helt enkelt inte. Mina föräldrar fortsatte 

dock tjata och till slut tog jag nog ett av de viktigaste besluten i mitt liv. 

Jag skulle själv informera. Detta tycker säkert du som läser inte alls låter så 

dramatiskt, men det var det faktiskt - jag vågade verkligen! Men det krävde 

ganska mycket av mig. Jag fick berätta väldigt många gånger och till slut fick 

jag ganska så bra förståelse. Jag hade nu en del hjälpmedel i skolan, bland 

annat en dator och en specialstol. Det tyckte nog vissa klasskamrater var lite 

orättvist, och jag har därför fått ganska många pikar för det. 

Nu går jag i gymnasiet. Här möter jag många olika typer av bemötande. 

Min mentor till exempel ifrågasätter om jag måste åka på så många behandlingar 

”Du blir ju ändå inte frisk” är hennes motivering. Min trevliga men 

dock smått överbeskyddande gymnastiklärare, som hela tiden säger till mig - 

”ta det lugnt”. Hon är så rädd att jag ska överanstränga mig. En annan lärare 

som alltid håller koll på hur jag mår kommer en dag smygande och ger försynt 

ett tips om att han har en kompis som blivit frisk genom att han slutat 

äta kött. (Jättegulligt).Jag måste säga att jag möts av en otrolig förståelse av de 

vuxna på min skola, men som sagt det finns rötägg.Such is life!! 


I

HERMIT KOUR 

JÖRGEN FORS 

MIN HÖRSELSKADA 

Jag heter Hermit. Jag går i hörselsklass. Jag har en hörapparat. Det är bra för då 

hör jag. I matsalen är det svårt att höra för där pratar och skriker alla. Jag kommer 

från Afghanistan. Där fick jag ingen hörapparat. Nu går jag i hörselklass. Vi 

är åtta i klassen. Jag tycker det är bra här. Det är tyst i klassrummet. Här pratar 

vi en i taget. Då hör jag vad de andra säger. Det är roligt att vara med andra 

kompisar som också har hörapparater. Jag lär mig mer svenska här. 

MIN DAG 

Jag heter Jörgen Fors. 

Jag brukar åka till Stockholm. 

Där går jag runt och tittar i affärer. 

Sen tar jag IKEA-bussen till Kungens kurva. 

Där går jag in på Elgiganten. 

För att se på nyheterna. 

Sen åker jag hem med 20.20 bussen från Ikea. 

När jag kommer hem pratar jag lite med personalen. 

Sen ser jag lite på nyheterna. 

Sen går jag och lägger mig. 



I 

MITT LIV ÄR SOM ALLA ANDRAS 

Mitt liv är som alla andras. Jag känner mig inte annorlunda för att jag sitter i 

rullstol. 

Fast, när jag gick i 1:an-6:an då trodde alla andra, att jag var annorlunda. 

Men, dom frågade ju inte! Dom drog sig undan. Jag var förbannad, ledsen, 

sur och irriterad. Det var en jävla skola och ett förbannat helvete i sex långa 

år! 

Nu är det helt annorlunda för jag går med andra funktionshindrade. Vi förstår 

varann och umgås som andra som är tvebenade. Vi gör väl som alla andra 

fast i långsammare takt. 

Mitt liv är som alla andras. 

Tänk om mina kompisar och jag kunde åka spårvagn istället för färdtjänstbussar. 

Tänk om alla trappor kunde försvinna och ramper växa upp som svampar 

ur jorden. 

Tänk om min pojkvän, kompis och jag kunde gå på bio tillsammans. Tre 

rullstolar på rad i samma biosalong! 

Tänk om jag kunde bestämma en tid med en kompis i stan utan att behöva 

beställa färdtjänst 

Det är tur att man kan få körkort - någon gång i framtiden 

Mitt liv är som alla andras... 

MAGDALENA BORGSTRÖM

HANS FILIPSSON 

TRÖJA ELLER ROCK? 

EN VÄGLEDNING FÖR KYLIGA ARVIKAFESTIVALSNÄTTER En kvart före konsertens 

början hade den väntande publiken ökat markant. Stämningen var 

lugn men förväntansfull. Astral Projection - de israeliska, oöverträffade 

”kungarna av goa trance” - på Arvikafestivalens största scen sommaren 2000! 

Det var dags och jag rullade fram till kravallstaketen längst fram vid scenen. 

Väl där hojtade jag till en vakt att hjälpa mig, reste mig upp, tog tag i 

staketet och lyfte över rullstolen till den nu något förvånade vakten på andra 

sidan. ”Är du säker på att du klarar det här?”, sa han med ett ansiktsuttryck 

liknande ett frågetecken. ”Inga problem!”, svarade jag med ett stort leende. 

”FUSKINVALID” Rullstol? Ja, jag har ett rörelsehinder. Jag är inte rörelsehindrad, 

funktionshindrad eller handikappad. (Det sistnämnda ordet borde för 

övrigt inte användas överhuvudtaget. Det härstammar från det engelska 

uttrycket ”cap in hand”, det vill säga att hålla mössan i handen, tigga - ungefär 

som om människor med mörkare hudfärg fortfarande skulle benämnas 

negrer.) 

Däremot har jag alltså ett dito. Skillnanden? Jämför dessa uttryck: funktionshindrade 

barn och barn med funktionshinder; funktionsindrade studenter 

och studenter med funktionshinder; rullstolsburna elever eller elever som 

använder rullstol; synskadade riksdagsmän eller riksdagsmän med synskador. I 

respektive exempels första formulering sätts fokus med ens på att personen 

har ett funktionshinder. Risken med det är att personen inte blir så mycket 

mer än just ”en rullstolsburen”, ”en funktionshindrad” eller ”en synskadad”, 

och i och med det berövas sitt värde som individ. 

Men jag brukar ironiskt kalla mig ”fuskinvalid”. Jag kan nämligen stå och 

gå om jag lutar mig mot någonting. Lika lite som någon är bunden till sina 

skor, är jag bunden till min rullstol. Det är helt enkelt ett transportmedel. 

Och faktiskt så älskar jag att ”rocka”, att röja loss på dansgolvet till hårt pumpande 

musik. Både med och utan rullstol. 


Kvällen var perfekt och jag kände mig full av energi medan jag lutade mot 

staketet framför scenen. När Astral Projection började spela hade publiken - 

nu hade det börjat bli riktigt trångt - redan skrikit ”Astral! Astral! Astral!” och 

klappat händerna ett tag. Medan de första basrytmerna gick genom publikhavet 

började den böljande folkmassan som om tvingad att röra sig i takt med 

musiken. Så även jag. 

Men jag var inte van vid att stå när jag dansar, eftersom inte många lokaler 

passar mina speciella behov på grund av mitt rörelsehinder. Först tog jag det 

lugnt och var väldigt noga med att inte trötta ut mig. Men bara några minuter 

senare hade alla sådana farhågor försvunnit. Musiken, atmosfären, publiken 

som nu dansade som besatt- sammantaget framkallade det den överväldigande 

känslan av att släppa taget. Jag var extatisk! Och det utan några som helst droger 

eller alkohol. Inte ens en öl, möjligtvis lite extra syre. 

VAR TVUNGEN ATT TA AV SIG TRÖJAN Detta tillstånd är inget nytt för mig, 

vanligtvis brukar jag uppnå det varje gång jag ”rockar”. Men denna gång var 

annorlunda. Jag tror inte att jag någonsin ”rockat” så länge, så mycket och 

med sådan intensitet tidigare. Det var bara 12 grader, vilket är rätt kallt till 

och med för att vara Sverige i juli, ändå var jag tvungen att ta av mig tröjan. 

Ju mer jag dansade, desto mer energi fick jag. Jag var i vad jag antar kan 

kallas trance. Plötsligt fick jag en idé. Varför släpper jag inte taget om staketet 

och lutar mig mot människorna omkring mig, låter dem ta emot mig om jag 

inte orkar hålla balansen? Jag funderade ett slag och så gjorde jag det bara. 

Religöst. Det är det bästa ordet för att beskriva min känsla. En långvarig 

mental och fysisk orgasm som utvidgades medan jag fortsatte ”rockandet” 

resten av konserten. Stående, utan rullstol, utan kryckor, utan annat stöd än av 

det gungande publikhavet. 


I

UPPENBARELSENATT När Astral Projection slutade spela var jag en av de sista 

att lämna scenområdet. Inga extranummer gavs på grund av ”utegångsförbundet” 

efter 03.00, som organisatörerna så lustigt kallade det. En kille som stått 

bredvid mig den sista halvtimmen gapade av förvåning när vakterna bar fram 

rullstolen åt mig. ”Men, men, jag fattar inte. Du har ju dansat skiten av dig 

bredvid mig under hela konserten”, utbrast han häpet. Jag började säga 

någonting men blev avbruten. ”Jag vet”, sa han med ögonen vidöppna som 

om han just fått en uppenbarelse. ”Det är det som är meningen med alltihop”. 

Sedan gick han och jag rullade iväg för att hitta mina kompisar. 

Nu vet du också. 



I

ELIN SJÖBERG 

MIN VÅR 

Solen kommer, snön smälter 

Längre dagar, fåglar kvittrar 

Pollen kommer, ögat sväller 

Mera pollen, ögat kliar 

Knoppar brister, ögat svider 

Mera löv! Svårt att andas! 

Näsan täppt, i halsen stopp 

Nu om natten är jag vaken 

Svårt att andas, svårt att sova 

Jag är trött, ja jättetrött 

Piller, piller, medicin 

”puffa” klunka sväljas hela 

ingen vill, med mig dela 

sluta vår, sluta brista 

Knoppar hit och knoppar dit 

Barnen cyklar, glada lekar 

Jag får sitta, på dem titta 

Jag är trött, kroppen jobbar 

Ögat kletar, snoret smetar 

Vem kan njuta? 

Jag vill hela våren, bakåt skjuta! 



I 

Att vara allergisk

MALENA SEDVALLSON 

A TT VARA ALLERGISK 

Jag är en tjej på 13 som har varit allergisk i nästan hela mitt liv och jag skulle 

vilja berätta lite om hur det är att vara allergisk. Allergi är en sorts sjukdom 

som inte syns. Alltså inte förrän man träffat på något man inte tål och redan 

blivit dålig, och då är det liksom redan för sent att göra något åt det. 

Det jag är allergisk mot är nötter, jordnötter (även lukten), soja, baljväxter, 

mandel, pollen, pälsdjur, och damm. När jag var yngre var det ännu mer mat 

jag inte tålde som till exempel mjölk. 

Hur får man då veta att man är allergisk? När det gäller jordnötter gick det 

till så här för mig: Min brorsa hade en påse jordnötter i skafferiet som han 

skulle ha med sig på ett läger. Han fick inte öppna den hemma eftersom min 

storasyster är allergisk mot nötter. Men det hade gått hål i påsen och ramlat ut 

en jordnöt. Och nyfiken som man är när man är 2-3 år gammal så stoppade 

jag ju det jag hittade i munnen. Strax började jag gråta och jag vände mig om 

och sa ”mamma vad hände”. Mina ögon var igensvullnade och jag hade svårt 

att andas. Det blev ilfart till läkarstationen. 

Och med sojan var det så här: Min storasyster tål inte mjölk så hon hade 

tofulineglass hemma. Den är gjord av soja istället för mjölk. Eftersom vi inte 

visste något om att jag var allergisk mot soja så skulle jag få smaka lite. Jag 

började kräkas direkt. En tid efteråt höll det på att hända en riktig olycka. 

Mamma hade lagat korv och potatis. Jag vägrade äta korven och mamma sa att 

jag slapp. Strax efteråt blev jag ändå väldigt dålig. Det visade sig att korven 

innehöll soja, och mamma hade missat att det stod soja i innehållsförteckningen. 

Det räckte alltså med att korven legat på tallriken tillsammans med 

det jag åt för att jag skulle bli dålig. Den gången fick jag både adrenalin och 

kortison. 

När min storasyster var på fest träffade hon sin pojkvän där. Han hade nyligen 

ätit jordnötter men det visste hon inte och han glömde helt enkelt bort 

det för man går ju inte och tänker på vad man ätit tidigare. Så hon kysste 

honom och sen blev hon jättedålig och fick åka ambulans in till sjukhuset. 

Förstår ni hur lätt det är att en olycka händer även om man vet vad man 


ska passa sig för. Nu har jag alltid en adrenalinspruta med mej och både jag 

och min bästa kompis har fått prova den på en apelsin. 

Det syns alltså inte på mej att jag har astma och allergi. Men jag måste ofta 

tänka på det! Är man på fest eller disco är det inte säkert att man kan äta det 

som finns. En gång när jag var mindre och jag sjöng i kör så hade vi haft en 

musikal. Kommunen skulle sedan bjuda alla barn på tårta. Det var marsipantårta 

och marsipan innehåller mandel. Så jag fick stå och kolla på när dom 

andra åt tårta, och jag tror inte att något barn tycker det är kul att själv bli 

utan när dom andra får nått gott. 

Man kan inte heller gå hem till alla sina kompisar om de har djur eller om 

någon i familjen nyligen ätit jordnötter. Jag vet till och med barn med allergi 

som har svårt att träffa farmor eller mormor just på grund av att de har pälsdjur 

hemma. Det är också krångligt att äta borta och är jag där någon röker 

får jag lov att gå ut. 

Andra besvärliga situationer kan vara i skolan. Har man friluftsdag med 

skolan måste man alltid ha mobiltelefon med i fall man blir dålig. På många 

skolor har man också tyvärr dragit ner på städningen. När man gjorde det på 

min skola dröjde det inte länge förrän jag fick öka min kortisonmedicin till 

det dubbla. På idrotten blir det också jobbigare när det är dammigt i gympasalen, 

och ändå är det jätteviktigt med idrott när man har astma. Det kan 

också hända att man får en lärare som har djur hemma, röker, har mycket 

stark parfym på sig eller liknande. Då kan det till och med vara svårt att be 

om den hjälp man behöver i skolan. För när läraren kommer nära så blir man 

kanske dålig. 

Annat som inte är så kul är att man oftare än kompisarna måste ha sina 

föräldrar med om det är skolresa, läger eller liknande. Ibland för att inte de 

andra föräldrarna vill ta ansvar för mig, och ibland för att vi inte vet säkert 

hur man ska bo eller vad man ska äta. 

Ibland tänker jag på hur det ska bli när man får kille och till exempel sover 

över första gången. Då måste man börja med att ställa till en massa extra 

besvär, fråga vad som är i maten och läsa på innehållsförteckningar och så. Då 

gäller det att ha hittat rätt sorts kille med rätt sorts föräldrar, så de förstår. 


I

Det där var bara några exempel på hur svårt det kan vara att vara allergisk. 

Egentligen tror jag du måste få prova för att förstå ordentligt. 

SÅ GÖR SÅ HÄR: 

• Ta fyra smala sugrör att andas genom och tänk dig att du stiger 

på en buss. Du sätter dig förstås längst fram där det står 

”Avsedd för allergiker” på en skylt. 

• Plötsligt stiger en tant med en liten hund på bussen. Du börjar 

känna dig lite tät i luftrören, så plocka nu bort ett sugrör så du 

bara har tre kvar. 

•Efter en stund är det ett kort stopp och chauffören stiger ur och 

röker. Han kommer in och blåser den sista röken i bussen, nära 

dig. Du som redan är uppretad i halsen känner ännu mer - så 

plocka bort ännu ett sugrör så du bara har två kvar. 

• Strax efteråt ser du att killen som sitter bakom dig öppnar en 

påse jordnötsringar. Då är det helt kört! Ta bort ett sugrör till, 

och tänk snabbt ”hoppas ambulansen kommer fort!”. 

Hoppas du fattar nu! 



I 

STAMNING: EN RÄDSLA FÖR VARJE TILLFÄLLE 

I KLASSRUMMET: Jaha, nu är det snart min tur. Alla tittar när jag ställer mig 

framför tavlan, några viskar. Mitt föredrag börjar bra. Men nu fastnar jag. Jag 

står där och försöker få fram ordet, alla skrattar. Läraren suckar och tittar på 

klockan. 

I KORRIDOREN: Mitt lås krånglar, måste gå ner till vaktmästarna och be om 

hjälp. 

Jag öppnar dörren. Alla tre sitter där runt ett bord med varsin kopp kaffe. 

Jag försöker få fram något, men det går inte. 

En av dom frågar vad jag vill, men jag får ju inte fram något! 

Går ut därifrån, får fixa låset i morgon. 

I BUSSKÖN: Busschauffören frågar vart jag ska. Jag vet ju vart jag ska, känns 

så lätt men det går bara inte. Dom som står bakom mig stönar och verkar irriterade. 

Busschauffören undviker att se mig i ögonen, han tittar bara ut genom 

fönstret. 

I KIOSKEN: Jag är så sugen på en glass, det är så varmt ute. Jag måste verkligen 

ha en glass. Går fram till kiosken. Tanten där frågar vad jag vill ha. Samma 

sak igen, får inte fram ordet. Jag säger en annan glass istället. En som jag 

egentligen inte tycker om, men den var ju lättast att säga. 

PÅ FESTEN: Min kompis har ordnat fest, massa nya människor är där. Jag dansar 

med en kille. Han frågar vad jag heter. Varför skulle mina föräldrar döpa 

mig till just det jag heter. Jag får bara inte fram mitt namn. Killen skrattar och 

frågar om jag glömt vad jag heter. Jag vänder mig bara om och går hem, så 

var den kvällen förstörd. 

SOFIE LINDBOM

RINA ÖHMAN 

HEMMA HOS NYA KOMPISEN: Ska äta middag hos min nya kompis. Hela 

familjen sitter vid bordet. Hennes mamma frågar vart jag ska åka på semester 

i sommar. 

Det börjar bra, men i mitten på ordet fastnar jag. Hon frågar om och om igen 

vad jag säger. Men det går ju bara inte. 

Det här är bara några exempel på rädslor vid olika tillfällen. 

Men det finns egentligen en rädsla för varje tillfälle, för varje mening man ska 

säga... 

VARFÖR JUST JAG! 

Och vad är det vokaler? 

Vad är bokstäver? 

Allt är bokstäver 

som finns i alfadetet 

Finns över allt tiningar, böker och tv. 

Men att inte kunna läsa och skriva. 

Ingen kan läsa vad jag skriver. 

När jag ska läsa så är det ingen som fatar vad jag läser. 

Varför jag just jag som fick handekapet dyslexi? 



I 

Att ha en synskada

CAROLINE HAMMAR 

A TT HA EN SYNSKADA 

I SKOLAN: Mina lärare måste skriva med svart penna och jättestort för att jag 

ska kunna se vad som står på tavlan. Men många (speciellt nya lärare) glömmer 

ofta bort det, och därför har jag ibland svårt att hänga med. När man 

använder overhead så ser inte jag vad det står, så då måste jag få ett papper 

där det står samma sak som på overheaden. Men också det glömmer många. 

Vissa lärare, och andra med, har svårt att förstå att jag ser så dåligt som jag 

gör. 

Böcker med liten text är väldigt svåra att läsa i. När någon i klassen ska läsa 

högt så vill inte jag göra det, även om det är ganska stor text för jag har så 

svårt att fokusera blicken. Det tar alltså en stund innan jag ser ett helt ord. 

Om vi ska läsa något i klassen tyst för oss själva är jag oftast klar sist. 

Jag har varit elitgymnast sen jag var liten (och då såg jag bättre) och har 

därför väldigt lätt för mig när det gäller sport. Och jag rör mig inte annorlunda 

heller, därför märks det inte på mig att jag ser så dåligt som jag gör. 

Skolgympan går därför väldigt bra. När vi i skolan ska arbeta med datorn är 

det väldigt jobbigt eftersom jag inte ser vad det står på skärmen. Därför 

föredrar jag att skriva uppsatser och berättelser för hand. Jag har en egen 

dator i skolan men har tyvärr inte alltid tillgång till den eftersom vi är i olika 

klassrum. När jag ska redovisa något inför grupp ser jag inte alltid hur folk 

reagerar, om dom tycker att jag gör något bra eller dåligt. Det är jobbigt. 

ÅKA BUSS OCH ATT GÅ PÅ STAN: Jag gillar inte att åka buss ensam, själva 

resan går bra men det jobbiga är att komma på rätt buss. Där jag bor kommer 

nästan bara en buss, så då är det inga problem. Men när jag sitter på en busshållplats 

i stan och ska någonstans är jag alltid rädd att komma på fel buss 

eller att missa bussen eftersom jag inte ser vad det står på bussarna. När jag 

ska läsa busstabeller på hållplatserna är det svårt att se vad det står, om det 

står i ögonhöjd så kan det gå bra om jag går väldigt nära. Ofta slipper jag åka 

buss för mina föräldrar brukar skjutsa mig. När jag går på stan och en kompis 

vinkar till mig från andra sidan gatan så kan jag inte se det, samma sak är det 

om någon sitter i en bil och vinkar. Därför går jag ibland och tittar ner. 


Räknar du med mig?

VERONICA HEDENMARK 

RÄKNAR DU MED MIG? 

Ett funktionshinder kan drabba även dig eller någon som står dig nära, när 

som helst. Du tror att det aldrig kommer hända dig, men plötsligt en dag så 

kan göra det. Det kan vara av en skada, sjukdom eller olycka. Men du kommer 

alltid att vara samma person och ha behov av samma saker som tidigare även 

om ditt liv, din kropp och dina förmågor aldrig kommer att bli som förut. 

Vissa tror att jag är ett pucko. Man tittar bort, man ser mig inte, man pratar 

över huvudet på mig och tror att jag inte kan prata. Men jag kan faktiskt prata 

och jag förstår allt det du säger, så det man egentligen kan fråga sig är: vem 

är det som är ett pucko? 

Hur skulle du känna dig om du inte skulle kunna gå, äta själv, gå på toaletten 

och klä på dig? Det kan en 5-åring men inte jag som är 25 år. Hur skulle 

du känna dig om du var annorlunda och inte såg ut som alla andra? Hur 

känns det att alltid bli ifrånsprungen, att inte hinna med, att alltid komma 

sist? Att inte bli bjuden på barnkalas, att inte få komma in i ett annat barns 

rum och leka, att inte få sova över? Tänk om någon hade frågat mig. Räknar 

du med mig? 

Även om jag inte kan tala, gå eller springa som du så vill jag också vara din 

kompis, dela hemlisar och hitta på spännande saker. 

Jag tänker tillbaka på skoldanserna. Alla killar tyckte andra var mycket 

snyggare och vackrare än jag. Jag ville också bli uppbjuden till tryckare, bli 

kysst, jag hade också drömmar med mitt liv. Jag fick alltid sitta och titta på 

för det var ingen som räknade med mig. 

Min rullstol är alltid i vägen. Så många gånger har jag velat lämna den, 

bara resa mig upp och gå min väg. Min rullstol har aldrig frågat mig om den 

får hänga med överallt, den hänger med på toaletten, i sovrummet och på 

discot. Den tar alltid så mycket uppmärksamhet, den smälter aldrig in i mängden. 

Det är alltid bara jag som har en rullstol med mig. Jag skulle gärna byta 

med någon annan som fick dela min erfarenhet. 


Varför frågar alla dig vad du ska bli när du blir stor? Varför är det ingen 

som frågar mig? Precis som du vill jag bo med man, barn och hund i ett hus 

och leva lycklig i alla mina dagar, som i sagornas värld. 

När jag blev äldre och började på gymnasiet då var vi ute och hittade på en 

massa saker som ingen trodde, allra minst våra föräldrar, att vi skulle kunna 

göra. Vi drack vin, sprit och öl, vi provade att tjuvröka, försökte ta oss in på 

ställen och handla på Systemet fast vi var minderåriga. 

Vissa saker var lättare för mig, andra svårare. Ingen trodde att hon i rullstol 

skulle försöka att ta sig in på krogen som minderårig och dessutom vara 

tvungen att ha minst sex personliga assistenter med sig. På så sätt lurade vi 

vakterna och vi kom in allihop på krogen. 

Ingen trodde heller att jag skulle försöka köpa ut på systemet innan jag 

fyllt 20 år. Ingen vågade fråga mig om legitmation och på så sätt få ut alkohol 

till festen. Det var svårare för mig att bara så där spontant följa med en kille 

hem, han hade säkert trappor och ingen hiss. Och jag kan inte gå på toaletten 

själv, vem ska då hjälpa mig, tänk om jag blir kissnödig! 

Att få av kläderna var ett mindre problem men däremot klä på mig - skulle 

han hjälpa mig med det också? Jag kunde inte bara resa mig upp och gå och 

springa iväg om han skulle göra mig illa. Jag var fast i hans händer och helt 

beroende av honom. 

Att dela livet med mig innebär att det ingår hjälpmedel, färdtjänst, riksfärdtjänst, 

personliga assistenter, sjukgymnastik, arbetsterapeuter, bostadsanpassning, 

parkeringstillstånd med mera. 

Hur skulle du vilja bli bemött i en sådan här situation? Så som du vill bli 

bemött så vill jag också att du bemöter mig. Min kropp ser inte ut som din 

men är ändå i behov av samma saker - att bli älskad och att få älska. 

Jag kan gå - på mitt sätt! Jag kan äta - på mitt sätt! Jag kan läsa - på mitt 

sätt! Jag kan prata - på mitt sätt! Jag kan klä på mig - på mitt sätt! Jag kan rita 

- på mitt sätt! Jag kan borsta tänderna, tvätta ansiktet - på mitt sätt! 

Jag kan allt - på mitt eget sätt! 


I

EMMA BERGDAHL 

JAG SITTER I RULLSTOL OCH KAN INTE PRATA 

En dag när jag kom hem från skolan stod inte min assistens och väntade på 

mig. Jag åkte in i porten men inte upp i lägenheten. Jag väntade och väntade 

men när inte hon hade kommit efter en timme började jag bli orolig. Jag 

tänkte att jag måste försöka få hjälp på något sätt. Klockan var bara två och 

det skulle dröja länge innan mamma kom hem. 

Jag åkte ut på gatan själv i min elrullstol. Jag var rädd för jag hade aldrig 

varit ute själv utan assistent någon gång förut. Jag åkte först till en assistent 

som bodde i närheten. Men jag kom inte in. Sedan åkte jag till en kompis. Jag 

kom in i porten, åkte upp till sjätte våningen och ringde på dörren men hon 

var inte hemma. Jag tänkte - hjälp vad skulle jag göra nu? Till sist kom jag på 

att åka till Södersjukhuset. Där skulle nog någon hjälpa mig. När jag kom fram 

till Södersjukhuset var det en svängdörr som jag måste åka igenom. Jag åkte 

fram till receptionen där två tjejer stod. Min taldator fungerade naturligtvis 

inte. Jag försökte säga vad som hade hänt och att de skulle ringa till mamma 

eller pappa. Efter en stund förstod de men de hade redan ringt polisen. Sedan 

kom mamma och pappa och hämtade mig. 

Tänk vad allt kan bli fel när en assistent inte kommer. 

Det hade blivit ett missförstånd mellan assistenterna. Den ena trodde att 

den andra skulle jobba och tvärtom. 



I 

Generad - av mig 

Jag har gjort bort mig 

Varför sa jag inte att jag inte hörde 

Skanstull, Slussen eller Skansen 

Jag tror jag satsar på Skanstull 

Väl där, tittar på klockan 

en sekund över, två - tre 

Gud vad jag måste hört fel 

en klump i magen 

Men, där kommer du ju! 

Resten av dagen är jag trumpen 

Rädslan att missa... höra fel 

stannar alltid kvar 

OSÄKER 

ELIN SUNDVALL

HELENA GRÅBERG 

EFTER EN ANSTÄNDIG TIDS PLÅGA 

Släktmiddagar. Är det någon som gillar dem? Inte jag i alla fall. Sitta vid matbordet. 

Le och nicka artigt. Räkna sekunderna tills man får gå därifrån. 

- Hur går det i skolan då, kommer det från en leende faster, moster eller pysslings 

kusin. 

- Jo tack, jag mår bra. Hur mår du själv, säger jag till den nu förbryllade släktingen. 

För jag hör inte och jag är inte ledsen för det. Inget att gräva ner sig 

för. Men ibland är det så jobbigt. Det blir alltid ”God dag,Yxskaft”. 

Visst, mina släktingar vet att jag hör dåligt. De ojar sig och tycker synd om 

mig. Men de förstår inte. Jag tror inte att någon kan förstå våndan när man 

inte är säker på att man hört rätt. Visst, man har dubbelkollat. Fyra gånger. 

Men ändå! 

För andra hörselskadade är det nog lättare att sätta sig in i situationen. Men 

alla är ju olika individer, med många olika hörselskador och attityder. Så förstå 

mig och min situation helt och fullt kan ingen. 

Släktingarnas reaktion blir att höja rösten och överdriva läpprörelserna. 

Vilket får motsatt effekt. Jag hör och förstår ännu mindre. Det är inte så att 

det är ”sänkt volym” på allt. Inte för mig i alla fall. Jag hör vissa ljud mer, 

andra mindre. Och hörapparaten hjälper mycket. Men inte med allt. Jag hör 

inte och kommer aldrig att höra som ”alla andra”. Vilket släktingarna tror. De 

tänker ”flickan är ju som tur är inte döv”. Men jag orkar inte tjata. Jag fortsätter 

att räkna sekunderna. Sedan, efter en anständig tids plåga, reser jag mig. 

Flyr ner i mitt rum. Som alltid. Även om det råkar vara min födelsedag. 



I

SARA NILSSON 

FÖRDOMAR 

Här sitter jag med de andra, och som de andra. Vi är lika. Elever i samma 

klass, i samma skola. Samtalet vid bordet är lättsamt. Det är lunch och ett kort 

avbrott i skolarbetet. Tur att man har sina vänner att skratta och fly vardagen 

med. Och skönt att Anna kom hit till matsalen samtidigt som mig. 

Jag har mina knep för att dölja mitt handikapp. Jag bestämmer alltid träff 

utanför caféer och liknande. Jag har alltid min klocka på mig, för att slippa 

vara orolig över vilken tid det är och för att slippa vara beroende av offentliga 

klockor som ibland är osynliga. 

Tur att Anna kom samtidigt! Annars hade jag aldrig hittat de andra i detta 

virrvarr av människor. Orosmomentet är över för den här gången. Men det 

kommer tillbaka, det kommer alltid tillbaka. Och jag undrar varför jag aldrig 

kan acceptera mig själv. Jag vet vad jag tycker om människor som inte kan 

acceptera andra med handikapp. De är trångsynta och saknar erfarenhet och 

kunskap. När jag tänker efter har jag nog aldrig stött på någon som inte 

accepterar att till exempel någon hör dåligt eller liknande. Men detta handlar 

om mig. Jag vill inte se dåligt. Inte ge mig själv egenskapen dålig syn. Jag flyr 

och lurar bort mitt handikapp för en stund, igen. 

Jag har mina knep att lura mig själv. Mitt handikapp syns inte och genom 

att motverka det försvinner det, lurar jag mig själv. Och då har vi det största 

problemet i min vardag. Jag tål inte mig själv, jag är inte handikappad, jag är 

inte synskadad, jag är inte... 

Men innerst inne vet jag kanske att jag lever i en bubbla. Den kan spricka 

när som helst, gå sönder. Den dagen jag inte orkar låtsas längre. Den dagen 

jag inte kan hålla mig flytande. Och den dagen närmar sig. Jag känner den, 

hur den smyger sig på mig. När jag måste se hela mig. Sänka mig till en lägre 

nivå där jag hör hemma. Jag med de största fördomarna. 

Kommer ni att tycka att jag är någon annan då? Se annorlunda på det som 

är jag? På den jag är? 

Jag vågar inte fundera över det. För jag har de största fördomarna. Och 

undrar var de kommer ifrån. 



I 

Skönhet är en mask mellan brösten!


SKÖNHET ÄR EN MASK MELLAN BRÖSTEN! 

Det har blivit en hel del ärr genom tiderna. Både här och där. Tre stycken riktigt 

långa, sen några små ”fjuttisar” från shuntar och dylikt och så förstås 

några hundra tusen ”minisar” av nålstick och kanyler på både armar, ben, 

huvud och rumpa. 

I flera år hittade jag på en massa sätt och anledningar till att dölja dom. Jag 

tror att min tid som helmaskerad skönhetsdrottning började när jag upptäckte 

hur en ”perfekt” kropp skulle se ut, enligt mina egna föreställningar. Jag insåg 

ganska så snart att på den ”perfekta” kroppen satt det inte två breda maskar 

på ryggen och inte heller en ännu fetare mellan brösten. Utan det var fin och 

slät hud som gällde. Jag tror att jag prövade alla medel för att folk runt om 

kring mig inte skulle upptäcka mina grovt uppseendeväckande skönhetsfel. På 

sommaren gick jag med T-shirt på stranden, tills jag och mamma hittade en 

heltäckande baddräkt, till min stora glädje. Solbrännan blev ju inte så snygg 

men jag slapp i alla fall att skämmas ögonen ur mig på stranden. 

I skolan hade jag och min bästa kompis ett tecken som betydde: Oj Linda! 

Nu har tröjan åkt ner och nästan hela ärret syns! Jag provade även täckstift, 

hudliknade tejp och någon sorts kräm som mirakulöst skulle få ärren att helt 

försvinna, eller åtminstone halvt. Utöver det tittade jag även över priser för 

att operera bort ärret med någon sorts laserteknik. Men, ”icke sa Nicke”, det 

var för dyrt och ärren satt där dom satt. 

Men en morgon när jag var 14 år vaknade jag och kände mig förändrad på 

något sätt. Det var vår, solen sken och i min garderob låg en ny tröja som var 

jättefin men som gick en bra bit nedanför ärret. 

Varför? Frågade jag mig själv. Varför håller jag på som jag gör? Sedan gick jag 

upp, tog på mig den nya, urringade tröjan och gick till skolan. - Ditt ärr syns, 

varnade min kompis mig med vårt specialtecken. - Vad gör det då, sa jag lite 

coolt. Sanningen var den att det gjorde en hel del. Efter den dagen har jag 

bara fått fler anledningar till att visa ärret än att dölja det. Tänk bara först och 

främst vad ärret betyder, det betyder liv. Vad är det som är så hemskt med det 

som påminner en om att man lever. Idag är jag stolt över mitt ärr, okej det 


låter pretentiöst, jag vet, men jag är faktiskt det. Stolt går jag ut och visar upp 

mitt ärr mellan brösten för den som vill se. Det är nästan alltid någon som 

vill det och som kommer fram och frågar vad jag har gjort. Aldrig har någon 

blivit avskräckt, (vad jag vet) av den lilla masken mellan brösten. 

Här om dagen frågade ett äldre kassabiträde, som vanligtvis är sur och bitter, 

om jag möjligtvis hade opererat hjärtat. Japp, sa jag. Och så drog hon ner sin 

tröja och visade att det hade hon också. Jag fick en vän för livet och jag tror 

att hon faktiskt blev lite glad av att se att det finns flera med ärr. Sen den 

dagen är hon alltid trevlig mot mig. Det spelar ingen roll hur lång kön är 

bakom mig när jag kommer, hon pratar alltid en bra stund med mig trots sura 

ilskna blickar. 

På krogen är ett ärr det bästa raggningsknepet. Man slipper ta kontakt. Det 

är bara att blotta ärret lite och sedan är det alltid någon som nappar. Ett säkert 

kort. Har man ärret synligt kan man alltid sätta sig på handikapplatserna i 

bussen, om man nu inte orkar gå längre bak. Det är ingen som kan säga ett 

knyst. I vilka köer som helt kan man få företräde om man visar sitt ärr. Ja, 

kanske inte alltid, men det är ju värt att pröva. Nu för tiden är inte heller ett 

ärr ett skönhetsfel, det är en identitet. I dag kan man till exempel se både 

ärriga, armlösa och tandlösa modeller som poserar i tidningarna. Det är dom 

utmärkande dragen som är det viktiga, en djup personlighet istället för ett 

vackert skal. Så skönhet är inte längre en fråga om slät hud och vita tänder. 

Utan en fråga om att stå för sig själv och för den man är. 

Nu är jag ju ganska kort, och korta modeller har ännu inte fått stega in i 

modebranschen. Men det gör ingenting, för att meningen med den här texten 

var inte att alla som läser den ska inse att vi alla kan bli modeller. Meningen 

var att säga att en mask mellan brösten kan vara det vackraste som finns. 


I

ERIKA ALMGREN 

SKILDA VÄRLDAR 

De senaste åren har jag börjat beskriva mig själv som en högskolestuderande 

dyslektiker. Jag lever mitt emellan två världar eller rättare sagt med en fot i 

varje. Den ena världen är handikappvärlden och den andra är er verklighet. 

Jag har aldrig riktigt passat in i någon av världarna. Ibland tillhör jag den ena 

och ibland den andra verkligheten. I er verklighet finns så många självklarheter. 

Det är en självklarhet att själv kunna gå, kommunicera, lära sig saker, äta 

och så vidare. Det är helt naturligt att själv kliva ur sängen och gå in i 

badrummet och se sig i spegeln som hänger ovanför handfatet. Det är en 

självklarhet att du kan läsa tidningen om du vill, med just den frukosten du 

vill och har valt i affären. Inte är det väl speciellt konstigt att gå till skolan 

utan att behöva hjälp? Finns det någonting mer naturligt än att förstå vad som 

står i en historiebok eller att skratta med kompisar? Nej, jag tror inte det. Jag 

tar mycket av just det här för självlart för jag är en del av den verkligheten. 

Jag läser på universitet och tycker inte att jag är speciellt annorlunda på det 

sättet. 

Det som skiljer mig från mängden i den här verkligheten är att jag är 21 år 

och inte kan skilja på höger och vänster. Jag är högskolestuderande på Ckursnivå 

och har inte klockan helt automatiserad. Det som många tioåringar 

kan, ja, det kan inte jag fullt ut. 

I den andra världen, när media ska beskriva handikappvärldens alla invånare 

blir minsta sak en bravad och att göra ”normala” saker en enorm seger. 

Man kan ju alltid roa sig med att spekulera i hur tidningsrubrikerna skulle se 

ut om man vände på deras innehåll till det motsatta. Exempelvis kan det nu 

stå ”Rörelsehindrade Lena tar körkort” eller ”dyslektiska Erika går på universitetet”. 

Varför står det aldrig i tidningen ” Friske Carl tog sig över gatan i 

rullstol under rusningstid” eller varför inte ”Marie utan funktionshinder tog 

examen som undersköterska”? 

Jag har många gånger funderat på vad som är normalt. Vad ordet betyder 

vet jag på sätt och vis men det som är fullständigt normalt för mig är långt 

ifrån säkert att det är normalt för dig. Mina förslag på tidningsrubriker tycker 


jag är bra exempel på skillnaden i ordet normal. För en dyslektiker kan det 

vara självklart att förstå svåra vetenskapliga texter inlästa på band men att förstå 

en muntlig vägbeskrivning är totalt omöjligt. 

Det som gör att jag inte riktigt passar in i handikappvärlden är att jag blivit 

fostrad att inte vara handikappad trots att jag är det. Eller om jag ska vara tydligare: 

mina föräldrar har aldrig lagt någon direkt värdering i att jag inte har 

kunnat göra si eller så men samhället runt omkring mig har gjort det. Det har 

placerat mig i handikappverkligheten och jag har själv upptäckt att jag på sätt 

och vis tillhör den här världen, men bara lite grann. När jag umgås med 

exempelvis andra dyslektiker måste jag ständigt påminna mig själv om att de 

också är dyslektiker och har liknande problem som jag har. Många gånger när 

jag umgås med handikappade och speciellt dyslektiker, kanske för att det är 

dessa människor jag umgåtts mest med, känns det som att jag är konstig för 

att jag har vilja att lyckas och modet att försöka. Många av de dyslektiker jag 

känner har fastnat på lågavlönade jobb bara för att de inte kan, vill eller vågar 

söka högre studier och på det sättet utveckla sina kunskaper och möjligheter. 

Mitt emellan dessa två världar hamnar vi som vill ta vara på ett liv fyllt av 

möjligheter men också av funktionshinder och andra saker som kan krossa 

drömmar. Vi här mitt emellan är inte så många och vi är många gånger 

ensamma eftersom vi sällan hittar någon som är precis som vi. Det är inte alltid 

det lättaste att vara gränsöverskridare men om du någon gång får chansen 

- ta den då, för trots alla motgångarna får du uppleva din egen verklighet på 

ett helt nytt sätt. Varje dag är ett äventyr på sitt egna lilla vis. Jag är glad att 

jag är den jag är trots att jag nog aldrig kommer att förstå klockan till hundra 

procent eller kommer att kunna ge en vägbeskrivningn med höger och vänster 

men jag får uppleva andra saker som många bara drömmer om. 


I

AGNETA YNGVESSON 

DET ÄR EN KONST ATT LEVA 

Att leva är en svår konst 

En del behärskar den till fullo, 

medan andra tappar bort sig 

gång på gång. 

Att leva är att balansera 

på en skör tråd som kallas livet. 

Dock är ingen av oss utbildade 

till fullfjädrade ballerinor. 

Att leva är att acceptera 

att vi inget vet och inget kan 

utom att vara oss själva. 



I 

Frihet

ÅSA BJÄRENÅS 

FRIHET 

Jag har flyttat hemifrån tre gånger i mitt liv. 

Första gången var hösten 2000 då jag tog mitt pick och pack, min väninna 

Johanna och utan vidare planering flyttade till London. Friheten gick då inte 

att beskriva i ord och hela världen låg för mina fötter. Längtan efter äventyr 

och spänning hade hängt över mig som en tjock dimma hela gymnasieperioden 

och jag kände mig som en fågel som släppts ur sin bur. 

Frihetskänslan försvann och jag återvände hem till mammas trygga famn 

då frustrationen över trappor, små toaletter, trånga bussar och ihållande regn 

blev för stor. Allt detta (förutom regnet) som man kanske på hemmaplan, 

med de rätta kontakterna, hade kunnat åtgärda fick mig, helt utlämnad i 

storstaden, att känna mig otroligt utanför, liten och svag, ej önskvärd. London 

var inget paradis för mig som rörelsehindrad. 

Andra gången jag fick luft under vingarna var hösten 2001 då jag bestämde 

mig för att på allvar ta tag i mitt liv och därför börja vid Växjö universitet. 

Denna gång hade jag många utropstecken i bakhuvudet och jag visste vad jag 

behövde för att jag skulle kunna trivas, för att det skulle fungera för mig. Jag 

och min kompis, kombinerad assistent, Marie blev därför sambos i ett korridorsrum 

precis vid det mycket anpassade universitetet. Jag skulle nu kunna få 

hjälp precis när på dygnet jag behövde och dessutom var det perfekt avstånd 

för att ta elbilen till skolan. Detta kändes rätt och jag trodde jag hade fått veta 

vad frihet är. Men, en månad gick och jag blev tillsammans med Eddie, en 

kille i min klass och ville inte längre vara beroende av Marie. Då märkte jag 

genaste avsaknaden av dörröppnare, jag kunde inte komma och gå som jag 

ville, utan Marie var alltid tvungen att vakta ifall jag kanske skulle dyka upp. 

Detta började irritera både mig och henne och efter ett tag även tära på vår 

relation. Dörröppnarna kom aldrig och jag flyttade därför in hos Eddie någon 

månad senare i hans korridorsrum. Tre trappor utan hiss. 

Jag blev fruktansvärt handikappad! Jag slutade gå till skolan på grund av 

koncentrationssvårigheter och dagarna flöt på utan att jag gjorde något 


särskilt med mitt liv. I maj 2002 tröttnade jag på instängdheten och den stora 

bristen på respekt från Växjö kommun och återigen (enligt mig) med sänkt 

huvud, återvände jag hem. Nu har jag tillbringat en avslappnad sommar i 

Halmstad och inte funderat mycket alls på min framtid. Det var först i början 

av augusti som jag insåg att det blir höst även i år. 

Ännu en gång, inte knäckt utan snarare stärkt av motgångarna, bestämde 

jag mig för att flytta. Längtan efter en ny, okänd plats har alltid lockat mig. 

Valet denna gång var enkelt, Malmö, absolut! Jag fick tag på en underbar 

lägenhet på 40 kvm, en trappa upp med hiss (antagligen den enda tillgängliga 

lägenheten i hela staden). Efter cirka en vecka kom fyra killar som inom loppet 

av några timmar monterade dörröppnare och anpassade trösklarna i huset. 

På skolan där jag skall studera ”handikapp- och rehabiliteringsvetenskap” tog 

en man ansvarig för säkerheten kontakt med mig och utan att jag nämnde 

detta tog han på sig ansvaret även för tillgängligheten. Att dörröppnare skall 

monteras på skolan är för honom en självklarhet. 

Malmö är absolut inte en av Sveriges bäst anpassade städer för röresehindrade, 

den är nog inte ens med på fem-toppen. Det är dock med all säkerhet 

här som jag bivit allra bäst bemött. Människor vill gärna hjälpa till och lösa 

olika situationer för mig. Det är till och med vissa av dem som kontaktat mig 

först och inte tvärtom. Jag har bott här i cirka en månad och nu vet jag vad 

riktig frihet och självständighet är för mig. Jag klarar mig själv, min vardag 

fungerar, allt tack vare inställningen från människor runt omkring. Finns det 

positiva tankar och vilja att sätta dessa i verket så är inte steget så långt. Man 

måste förstås vara beredd på motgångar och okunnighet och man måste möta 

faran för att kunna bekämpa den. Utan att våga kämpa hade jag aldrig någonsin 

kunnat komma så här långt, det har stärkt mig något oerhört! 


I

MALIN JOHANSSON 

VEM ÄR JAG? 

Regnet rinner nerför fönsterrutorna på den nästan helt folktomma bussen. Till 

höger om mittgången längst bak sitter en tjej, ensam. Hon lutar huvudet mot 

fönstret och blicken är förlorad i fjärran. 

Hon är en helt vanlig tonårstjej och funderar på samma saker som alla 

andra tonåringar gör - killen med stort K, kompisarna, det senaste modet och 

häftigaste festen. Någon som inte kände henne skulle bara ta henne för en i 

mängden. För det är ju det hon är. En i mängden. 

Men ändå inte. Inom sig har hon alltid en känsla av att vara annorlunda. 

Att inte vara riktigt som alla andra. Men hon är van, det besvärar henne inte. 

Hon trivs rent av med det. Och det syns ju inte utanpå. Att hon är döv. 

Visst har hon önskat att hon var hörande många gånger. Kunna lyssna på 

musik och prata med vem som helst. Men ändå. Hon trivs med att vara döv. 

Man är faktiskt inte som alla andra då. Folk blir nyfikna på henne och hennes 

kompisar och de flesta nya människor man träffar vill veta mer, och på så sätt 

har man något att börja prata om, sen kommer resten av sig själv. 

Hon är så van vid att folk kollar på henne och hennes kompisar när de går 

i stan och tecknar, att hon inte märker det själv längre. 

Men när hon sitter där på den sena bussen ser man inget av det. Inget 

avslöjar att hon inte hör bussens motor utan bara känner vibrationerna. Inget 

avslöjar att hon inte hör vad paret som sitter längre fram pratar om. Hon ser 

dem, hon ser deras känslor och tankar, i läpparna som rör sig, ögonbrynen 

som höjer sig och händerna som gestikulerar. Men inget ljud når hennes 

öron. 

Hon ser sin spegelbild i fönstret och tänker ”Vem är jag? Jag är jag.” 


ANTOLOGIN KAN BESTÄLLAS FRÅN SISUS. 

DEN KAN VID BEHOV ERHÅLLAS I ANPASSAD FORM. 

SISUS 

104 62 Stockholm 

Texttelefon 08-787 73 19 

E-post: kansli@sisus.se I Hemsida: www.sisus.se 

Fatbursgatan 1 I Box 17154 I 

Tel 08-787 73 00 I Fax 08-796 84 10 I 

ISBN 91-973014-0-X • Tryck www.lenanders.se • 18772

Här - E-verktyget

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?