Här - E-verktyget

KATARINA PERSSON
REAKTIONER
Innan jag fick diabetes visste jag knappt vad det var. ”Sockersjuka” har väl alla
hört, men hur många vet mer än så? Det var ganska jobbigt i början när jag i
princip fick förklara för alla vad min sjukdom innebar.
Nästan alla äldre, såsom mor- och farföräldrar, trodde att jag inte kunde äta
godis och kakor, för då blev jag sjuk. Till jul hade mormor kokat sockerfri
gröt och bakat sockerfria kakor, det smakade inget vidare och inte var det
särskilt nyttigt heller. Jag kände mig speciell, sjuk och utanför. Vid det tillfället
hade jag inte mage att säga något, hon hade ju faktiskt gjort det med hjärtat.
Numera äter jag det alla andra äter när vi är hos mormor. Hon vet lite mer
om min sjukdom och det känns skönt att få vara som alla andra igen.
Sen fanns det de som trodde sig veta allt om diabetes, som tillrättavisade
mig och höll koll på mina mattider. När jag någon gång skulle äta en kanelbulle
till fikat, vilket jag sällan gör, fick jag höra att det fick inte jag göra för
jag har diabetes. Det var säkert i all välmening, men enligt mig en onödig och
klumpig kommentar. Jag uppskattar människor som tänker på andra, men jag
tycker även att man bör tänka innan man talar.
Den sista gruppen var framförallt mina vänner och arbetskamrater. De frågade
om allt och tog reda på fakta. De ställde inte alla frågor på en gång, utan
de frågade efter hand. De trodde inget och drog inga egna slutsatser. De var
intresserade och brydde sig i alldeles precis måttliga mängder. De tog hänsyn
till mig och min diabetes, utan att såra mig eller att få mig att känna mig
sjuk.
Tack alla ni!
Detta är min erfarenhet, men säkert inte alla diabetikers.
STRUTSENS VINGAR I 27