Här - E-verktyget

22 STRUTSENS VINGAR
I
MITT GLASHUS
Flickan är instängd. Instängd i ett litet glashus.
Glaset är mycket mycket tunt och mycket vackert. Utifrån.
Inuti glashuset flyger små lätta känslor omkring. De syns knappt, men de
finns där och tömmer henne på all luft och trygghet.
Rädslan. Den smyger sig sakta och leende in i hennes mun och stryper henne
på all syretillförsel, tills hon förtvivlat kippar efter luft.
Paniken. Den är nästan osynlig, men cirkulerar graciöst omkring henne
och fingrar lekfullt på hennes bultande hjärta.
Smärtan. Den är svartklädd och bitter. Suger njutande ur hennes glädje och
trygghet. Sätter sig varhelst den behagar och går av och an, för att vara helt
säker på att den gör sig hörd.
Flickan är ensam med dessa små lätta känslor och kämpar förtvivlat för att
det vitklädda hoppet ska komma.
Kära välkända människor står utanför hennes vackra byggnad. Hon springer
emot dem för att få glida in i deras kärleksfulla famnar, som endast livnär
sig på det vitklädda hoppet. Men det tunna glaset står emellan. De kära ansiktena
trycker sina näsor mot glaset och tittar förebårende på henne. De tänker
högt ”varför kommer hon inte hit till oss och flyttar ifrån sitt vackra
glashus?” Glaset växer.
Flickan fingrar lite på glaset. Det känns så tjockt nu.
De är så nära varandra. De är så långt ifrån varandra.
Flickan trycker sin näsa mot glaset och tittar förebrående på dem.
Hon tänker högt ”varför kommer de inte hit till mig och räddar mig från
mitt fruktansvärda glashus?” Glaset växer.
De fingrar på glaset. Glaset är tjockt som pansar.
Flickan är instängd. Instängd i det lilla lilla glashuset.
Det är så trångt tycker jag.
CECILIA LINDQVIST