Här - E-verktyget

MARIA
RÄDSLA ELLER OKUNSKAP?
Mitt funktionshinder syns inte så väl. Men ändå har det betydelse för hur folk
ska behandla mig. Varje gång jag ska lära känna en ny person måste jag läsa av
denna noga. Törs jag säga sanningen om varför jag haltar lite eller är det bättre
att hålla tyst? Jag vill säga sanningen men när det är någon jämnårig törs
jag knappt längre. När jag var yngre sa jag vad min haltning berodde på och
det har gjort att jag har mist vänner. Efter att jag hade berättat kunde bemötandet
oftast liknas vid utfrysning. Vännerna undvek mig precis som om jag
vore pestsmittad. Det har fått mig att inse att även om mitt funktionshinder
innan varit näst intill osynligt så har det efter mina ord blivit en stämpel som
till mångt och mycket inte stämmer. Bara för att har jag en cp-skada betyder
det inte att jag är dum i huvudet. Jag går fortfarande i samma skola och jag
förändras inte av ett enda ord. Men det är något som min omgivning inte alltid
förstår.
Allt detta som jag har upplevt har fått mig att undvika att ta kontakt med
jämnåriga i min omgivning. Det känns bara hopplöst att försöka skaffa vänner
om och om igen när de ändå vänder mig ryggen och undviker mig när de får
höra om min cp-skada. Det finns ju undantag. Jag har cirka två till tre vänner i
min egen ålder varav en har en cp-skada. Med personer som är äldre än jag
går det dock bättre för de har oftast lärt sig att inte döma en person efter ett
enda ord. Detta kan jag bevisa genom att jag har fler vänner som är betydligt
äldre än jag. Den enda person jag kan prata till tusen med om mitt handikapp
är min bästa kompis. Hon har också en cp-skada. Med de vuxna jag känner
kan jag också prata med utan att känna mig annorlunda efteråt. Men med
jämnåriga är det omöjligt eftersom de har så många fördomar.
Att ett ord på två bokstäver kan stämpla en person för hela livet är nästan
omöjligt att förstå. Men jag vet att så är fallet. Det har jag bittert fått erfara
under hela min uppväxt.
STRUTSENS VINGAR I 29