Här - E-verktyget

särskilt med mitt liv. I maj 2002 tröttnade jag på instängdheten och den stora
bristen på respekt från Växjö kommun och återigen (enligt mig) med sänkt
huvud, återvände jag hem. Nu har jag tillbringat en avslappnad sommar i
Halmstad och inte funderat mycket alls på min framtid. Det var först i början
av augusti som jag insåg att det blir höst även i år.
Ännu en gång, inte knäckt utan snarare stärkt av motgångarna, bestämde
jag mig för att flytta. Längtan efter en ny, okänd plats har alltid lockat mig.
Valet denna gång var enkelt, Malmö, absolut! Jag fick tag på en underbar
lägenhet på 40 kvm, en trappa upp med hiss (antagligen den enda tillgängliga
lägenheten i hela staden). Efter cirka en vecka kom fyra killar som inom loppet
av några timmar monterade dörröppnare och anpassade trösklarna i huset.
På skolan där jag skall studera ”handikapp- och rehabiliteringsvetenskap” tog
en man ansvarig för säkerheten kontakt med mig och utan att jag nämnde
detta tog han på sig ansvaret även för tillgängligheten. Att dörröppnare skall
monteras på skolan är för honom en självklarhet.
Malmö är absolut inte en av Sveriges bäst anpassade städer för röresehindrade,
den är nog inte ens med på fem-toppen. Det är dock med all säkerhet
här som jag bivit allra bäst bemött. Människor vill gärna hjälpa till och lösa
olika situationer för mig. Det är till och med vissa av dem som kontaktat mig
först och inte tvärtom. Jag har bott här i cirka en månad och nu vet jag vad
riktig frihet och självständighet är för mig. Jag klarar mig själv, min vardag
fungerar, allt tack vare inställningen från människor runt omkring. Finns det
positiva tankar och vilja att sätta dessa i verket så är inte steget så långt. Man
måste förstås vara beredd på motgångar och okunnighet och man måste möta
faran för att kunna bekämpa den. Utan att våga kämpa hade jag aldrig någonsin
kunnat komma så här långt, det har stärkt mig något oerhört!
78 STRUTSENS VINGAR
I