Här - E-verktyget

SARA NILSSON
FÖRDOMAR
Här sitter jag med de andra, och som de andra. Vi är lika. Elever i samma
klass, i samma skola. Samtalet vid bordet är lättsamt. Det är lunch och ett kort
avbrott i skolarbetet. Tur att man har sina vänner att skratta och fly vardagen
med. Och skönt att Anna kom hit till matsalen samtidigt som mig.
Jag har mina knep för att dölja mitt handikapp. Jag bestämmer alltid träff
utanför caféer och liknande. Jag har alltid min klocka på mig, för att slippa
vara orolig över vilken tid det är och för att slippa vara beroende av offentliga
klockor som ibland är osynliga.
Tur att Anna kom samtidigt! Annars hade jag aldrig hittat de andra i detta
virrvarr av människor. Orosmomentet är över för den här gången. Men det
kommer tillbaka, det kommer alltid tillbaka. Och jag undrar varför jag aldrig
kan acceptera mig själv. Jag vet vad jag tycker om människor som inte kan
acceptera andra med handikapp. De är trångsynta och saknar erfarenhet och
kunskap. När jag tänker efter har jag nog aldrig stött på någon som inte
accepterar att till exempel någon hör dåligt eller liknande. Men detta handlar
om mig. Jag vill inte se dåligt. Inte ge mig själv egenskapen dålig syn. Jag flyr
och lurar bort mitt handikapp för en stund, igen.
Jag har mina knep att lura mig själv. Mitt handikapp syns inte och genom
att motverka det försvinner det, lurar jag mig själv. Och då har vi det största
problemet i min vardag. Jag tål inte mig själv, jag är inte handikappad, jag är
inte synskadad, jag är inte...
Men innerst inne vet jag kanske att jag lever i en bubbla. Den kan spricka
när som helst, gå sönder. Den dagen jag inte orkar låtsas längre. Den dagen
jag inte kan hålla mig flytande. Och den dagen närmar sig. Jag känner den,
hur den smyger sig på mig. När jag måste se hela mig. Sänka mig till en lägre
nivå där jag hör hemma. Jag med de största fördomarna.
Kommer ni att tycka att jag är någon annan då? Se annorlunda på det som
är jag? På den jag är?
Jag vågar inte fundera över det. För jag har de största fördomarna. Och
undrar var de kommer ifrån.
STRUTSENS VINGAR I 69