Här - E-verktyget

PERNILLA JOHANSSON
FINNS DET TOMRUM I MIN HJÄRNA?
Ibland eller rätt ofta känns det som det är ett stort, svart, tomt hål i hjärnan.
Som om det blev ett tomrum den dagen då jag kom i olycka.
Åh vad jag hatar det. Det syns ju inte.
Ingen förstår ju hur det känns när man glömmer en massa saker jämt.
Man får höra - jag glömmer också.
Visst, det fattar jag också.
Men jag vet ju inte mitt personnummer ens. För jag har glömt det. Försökt
lära mig det minst 1000 gånger.
Men det fastnar ju inte.
Tänk om alla runt omkring fattade hur det känns. Hur mycket man tänker
på det. Och vad ledsen man är utan att våga prata om det. Många gånger pratar
man om oss skallskadade istället för till oss. Fast vi står bredvid.
Man är inte dum, men kanske en aning långsammare. Men fattar gör man.
Och ledsen blir man. När man får höra dumma saker som till exempel - hur
kan du komma ihåg det när du inte kommer ihåg annat.
Skitsnack! Man vet mycket för man har sitt minne i anteckningsboken.
Utan anteckningsbok är minnet borta, alla tider och viktiga saker.
Ja, mina tankar har många gånger varit att det känns som om man är en
”second hand-människa”. Man kommer i andra hand för att man är skadad.
Ge oss skadade status vi är lika alla andra.
STRUTSENS VINGAR I 17