Här - E-verktyget

MALIN JOHANSSON
VEM ÄR JAG?
Regnet rinner nerför fönsterrutorna på den nästan helt folktomma bussen. Till
höger om mittgången längst bak sitter en tjej, ensam. Hon lutar huvudet mot
fönstret och blicken är förlorad i fjärran.
Hon är en helt vanlig tonårstjej och funderar på samma saker som alla
andra tonåringar gör - killen med stort K, kompisarna, det senaste modet och
häftigaste festen. Någon som inte kände henne skulle bara ta henne för en i
mängden. För det är ju det hon är. En i mängden.
Men ändå inte. Inom sig har hon alltid en känsla av att vara annorlunda.
Att inte vara riktigt som alla andra. Men hon är van, det besvärar henne inte.
Hon trivs rent av med det. Och det syns ju inte utanpå. Att hon är döv.
Visst har hon önskat att hon var hörande många gånger. Kunna lyssna på
musik och prata med vem som helst. Men ändå. Hon trivs med att vara döv.
Man är faktiskt inte som alla andra då. Folk blir nyfikna på henne och hennes
kompisar och de flesta nya människor man träffar vill veta mer, och på så sätt
har man något att börja prata om, sen kommer resten av sig själv.
Hon är så van vid att folk kollar på henne och hennes kompisar när de går
i stan och tecknar, att hon inte märker det själv längre.
Men när hon sitter där på den sena bussen ser man inget av det. Inget
avslöjar att hon inte hör bussens motor utan bara känner vibrationerna. Inget
avslöjar att hon inte hör vad paret som sitter längre fram pratar om. Hon ser
dem, hon ser deras känslor och tankar, i läpparna som rör sig, ögonbrynen
som höjer sig och händerna som gestikulerar. Men inget ljud når hennes
öron.
Hon ser sin spegelbild i fönstret och tänker ”Vem är jag? Jag är jag.”
STRUTSENS VINGAR I 79