Här - E-verktyget

stol? Låt oss för Guds skull inte för en sekund glömma att det finns ett
”annorlunda” där också. Det är väl inte hela världen, eller? Oavsett hur mycket
man gnäller på daltande expediter, servitörer som envisas med att köra
bebisspråk och fulla tjommar som talar om för en hur kul det är att se en
”sådan som jag ” ute på krogen, så finns där en liten möjlighet att tjejen som
tittar på en från andra sidan tunnelbanevagnen fallit för ens fylliga läppar och
inte bara är bisarrt fascinerad av den maskin av stol och titanium man sitter i.
Vad jag har att säga härnäst kommer inte att bli poppis, jag lovar. Men på
något plan måste man ändå acceptera att det helt enkelt är för mycket begärt
av folk, och då menar jag i vanliga sociala situationer, inte ska bemöta någon
med funktionshinder annorlunda. Det handlar inte om fördomsfullhet. I de
allra flesta fall handlar det om osäkerhet. Och osäkerhet råder man inte bot på
så lätt, inte ens med pamfletter och informationskurser. Jag tror inte ens man
ska sätta sin sista slant på att det kommer att ändra sig över tid heller. Man
kan inte tillåta diskriminering i någon form, men att människor inte riktigt
vet hur de ska bete sig i en rörelsehindrads sällskap är faktiskt inte så himla
konstigt. Det handlar då om att själv ha en gnutta humor, en del tålamod och
självdistans.
Men herregud. Ja. Vissa dagar känns det som om barn blänger extra mycket.
Kanske de också tycker jag är söt? Nehej, gott folk, barn blänger på allt
som inte direkt befinner sig i deras omedelbara referensram, vilket utesluter
mamma, pappa, syskon, husdjur och hemmiljön. Det är alltså inte bara
skröppler som fastnar i deras sökare. Även om jag personligen kan känna mig
utpekad och beglodd av tusentals barnaögon dagligen.
Och när jag är finklädd för att gå ut, tittar tjejer uppskattande för att jag är
en snygg karl eller är det för att jag är ett välklätt skröppel? Det är sådana frågor
som jag aldrig kommer få något svar på, såvida jag inte direkt frågar dem.
Och vem vågar drista sig till att göra något sådant?!
Så vad är det jag ser i deras ögon? Är det värt att reagera på? Är det värt att
le tillbaka, eller ska man bara se förbannad ut? Jag önskar så innerligt att jag
bara kunde ställa mig upp en stund och nonchalant luta mig mot en dörrpost,
eller kanske stressa förbi på Drottninggatan till fots. Om jag då fick
36 STRUTSENS VINGAR
I