Här - E-verktyget

HANS FILIPSSON
TRÖJA ELLER ROCK?
EN VÄGLEDNING FÖR KYLIGA ARVIKAFESTIVALSNÄTTER En kvart före konsertens
början hade den väntande publiken ökat markant. Stämningen var
lugn men förväntansfull. Astral Projection - de israeliska, oöverträffade
”kungarna av goa trance” - på Arvikafestivalens största scen sommaren 2000!
Det var dags och jag rullade fram till kravallstaketen längst fram vid scenen.
Väl där hojtade jag till en vakt att hjälpa mig, reste mig upp, tog tag i
staketet och lyfte över rullstolen till den nu något förvånade vakten på andra
sidan. ”Är du säker på att du klarar det här?”, sa han med ett ansiktsuttryck
liknande ett frågetecken. ”Inga problem!”, svarade jag med ett stort leende.
”FUSKINVALID” Rullstol? Ja, jag har ett rörelsehinder. Jag är inte rörelsehindrad,
funktionshindrad eller handikappad. (Det sistnämnda ordet borde för
övrigt inte användas överhuvudtaget. Det härstammar från det engelska
uttrycket ”cap in hand”, det vill säga att hålla mössan i handen, tigga - ungefär
som om människor med mörkare hudfärg fortfarande skulle benämnas
negrer.)
Däremot har jag alltså ett dito. Skillnanden? Jämför dessa uttryck: funktionshindrade
barn och barn med funktionshinder; funktionsindrade studenter
och studenter med funktionshinder; rullstolsburna elever eller elever som
använder rullstol; synskadade riksdagsmän eller riksdagsmän med synskador. I
respektive exempels första formulering sätts fokus med ens på att personen
har ett funktionshinder. Risken med det är att personen inte blir så mycket
mer än just ”en rullstolsburen”, ”en funktionshindrad” eller ”en synskadad”,
och i och med det berövas sitt värde som individ.
Men jag brukar ironiskt kalla mig ”fuskinvalid”. Jag kan nämligen stå och
gå om jag lutar mig mot någonting. Lika lite som någon är bunden till sina
skor, är jag bunden till min rullstol. Det är helt enkelt ett transportmedel.
Och faktiskt så älskar jag att ”rocka”, att röja loss på dansgolvet till hårt pumpande
musik. Både med och utan rullstol.
STRUTSENS VINGAR I 49