Här - E-verktyget

funktionshindret kan se ut som lättja, det kan likna bortskämdhet, det kan
kallas allt möjligt som låter illa, men är, trots sin vanlighet och spridning i
världen, någonting mycket värre: förtvinade vingar.
Hur det funktionshindret yttrar sig? Jag tror att jag redan har antytt något.
Men när jag läste några av de texter som följer här i boken, texter där ungdomar
med funktionshinder betraktar sin omgivning, då tyckte jag att jag hittade
något som jag hittills inte riktigt har trott att det fanns: förakt. Det tycks
som om det osynliga funktionshindret, förtvinade vingar, yttrar sig i att den
som bär på det, föraktar den som har ett synligare hinder.
Är det så, då är det illa! Då slösar solen sin energi över en värld, bebodd av
en art som inte vet hur den rätt ska ta emot gåvoflödet. Att förakta någon är
att missbruka den heliga energi som solen i årmiljoner har planterat, för att
den ska gro och omvandlas till liv. Att förakta andras livseld är att missbruka
den gnista liv som det är din plikt att vårda. Varje människa är ett mirakel,
ojämförbart med varje annat. Det är missbruk av de gåvor som du oförtjänt
har fått, att först jämföra och sedan, genom ditt förakt, värdesätta andras
gåvor lägre. Liksom varje annat missbruk, krymper detta dig som människa.
Du blir inte stor av att kalla andra små.
STRUTSENS VINGAR I 9