Nr 3 2010 - Karlstads Hembygdsförening

SIDA 8 KARLSTADS HEMBYGDSBLAD ÅRGÅNG 17 NUMMER 3
Läraren Erik Boije vid Karlstads
Högre allmänna läroverk
Tankar som väcktes vid begravningsgudstjänsten
för Nils
Håkansson i K-d Domkyrka.
Hösten 1949 började jag i realskolan
vid Karlstads Högre Allmänna
Läroverk.
Klassföreståndare detta första
skolår var Adjunkten Sven Stenberg
som vi också hade som lärare
i modersmålet.
Några andra lärare som jag minns
var Nils Håkansson, lärare i kristendomskunskap
och historia. Håkansson
ledde också morgonandakten
en dag i veckan. Andra
lärare var Åke Jonsson i gymnastik,
Folke Falk i slöjd, Sune Nyquist
i biologi, Anders Edestam i
geografi och Erik Boije i teckning
och välskrivning.
Hösten 1950, den 23 september,
hände den stora flygolyckan ute på
Karlstads Flygplats, då den största
i Sveriges historia. Bland de 10
förolyckade fanns Erik Boije och
tyngdlyftarkamraten Olofsson,
från Karlstads Atletklubb som var
på väg till Stockholm med det
kombinerade passagerare- och
tidningsplanet som störtade strax
efter start.
Denna dag var jag hemma p.g.a.
öroninflammation. Jag hörde från
Ö:a Kanalgatan hur ambulans och
brandkår ryckte ut från dåvarande
Brandstation och såg rökmoln genom
fönstret ut åt Skoghallshållet.
Djup sorg kände vi elever som
haft Boije som en beundrad och
avhållen lärare.
Utöver läraruppgiften verkade han
ideellt för skolans Fritidshem i den
s.k. gamla Komministergården.
Där hade han, såvitt jag minns,
också sin bostad .
Några minnen har jag också från
hans undervisningslektioner. Under
tecknings-och välskrivnings-
timmarna gick han
runt och gav råd och
kritik. Om skolbänkarna
från raster
kommit i oordning
kunde man ibland
känna hur denne
kraftkarl med en
hand lyfte bänk och
elev tillrätta utan
kommentar.
En annan rolig sak
var hans reflexion
över våra sittställningar
när vi skrev
eller tecknade. Jag
satt och vilade huvudet
på vänster axel
och en bänkkamrat
använde tungan som
hjälp att forma text
och bild.
Anmärkning för tilltag
eller ofog, som
inte var helt ovanliga,
renderade i ett val ,
anmärkning i ”boka”
eller en örfil av kännbart
slag. Jag minns
ingen som fegade
och valde ”boka”.
Örfilen utfördes
kännbart- dock inte
på skadligt sätt. Just, tyckte vi alla.
Så kom det smärtsamma avskedet
med hela skolan samlade vid jordfästningsakten
i Domkyrkan. För
många, särskilt vi yngsta, var det
kanske första gångens vi var med
vid en begravningsakt. Vi var
mycket bedrövade och på ett sätt
bedövade inför synen att denne
sunde kraftkarl nu vilade i en vit
kista i koret. Vår lärare, adjunkten
Nils Håkansson, som jag aldrig
förut sett i prästskrud, förättade
jordfästningen av sin kollega.
Kistan bars sedan ut av läroverkselever
som givetvis hade svårt att
hantera känslorna. Olle Ljungdal
ledde Domkyrkans gosskör, och
jag har senare hört, hur svårt det
var för pojkarna att genomföra
körsången med en stor klump i
halsen.
Efter Boijes bortgång följde en
omfattande verksamhet på Läroverket
med program och insamlingar
för en instiftad fond till Erik
Boijes minne.
Karl Axel Hjerdt