Rapport, ordinarie version i pdf-format - Handikappombudsmannen

När handläggaren inte uppfattar en förfrågan om stöd som en sådan fattas inget
beslut och det blir omöjligt att överklaga. Handläggaren kan dessutom
rutinmässigt välja att tolka en ansökan om stöd som en ansökan om stöd enligt
socialtjänstlagen eller hälso- och sjukvårdslagen. Då får inte frågeställaren
information om LSS. Inte heller får personen stöd enligt LSS utan enligt de
svagare skyldighetslagarna. Då kan det hända att avslagsbeslutet inte heller kan
överklagas. Den som inte får exempelvis kontaktperson enligt socialtjänstlagen
kan inte överklaga, medan alla beslut enligt LSS kan överklagas.
Ett avslagsbeslut kan också fattas på felaktiga grunder som till exempel
resursbrist. Det innebär lagtrots menar Lewin. Vidare tar det ofta lång tid innan
ett beslut verkställs. I vissa fall verkställs inte beslut som den egna myndigheten
eller en domstol fattat.
Domstolstrots
LSS föregångare, omsorgslagen, infördes 1985. Alltsedan dess har domstolstrots
förekommit. Trots det har inga åtgärder vidtagits för att förhindra domstolstrots.
Detta är oacceptabelt. Lagar är till för att följas. När kommuner inte rättar sig
efter domstolarnas domar sätts både den lagstiftande och den dömande makten
ur spel. När en person beviljats en insats enligt LSS och socialtjänstlagen och
kommunen inte verkställer domen får personen inte sina behov tillgodosedda
trots lagstöd och trots att behoven fastställts av domstol. Kommuner som
nonchalerar lagstiftningen är ett hån mot både rättighetslagstiftningen och
demokratin.
En rättsstat kan inte acceptera att dess medborgare inte får det skydd som staten
åtagit sig att ge dem. Sverige har dessutom förbundit sig genom internationella
och europeiska konventioner att upprätthålla mänskliga rättigheter.
Regeringen måste ta initiativ till att införa sanktioner mot domstolstrots.
Bestämmelser härom kan införas i LSS och socialtjänstlagen. Länsstyrelsen kan
ges befogenhet att vitesförelägga kommuner vid domstolstrots.
HJÄLPMEDEL
Handikappombudsmannen har genom sina rådgivningssamtal uppmärksammats
på problemen med att få hjälpmedel. Ungefär hälften av de 19
handikapporganisationer som ombudsmannen hållit överläggningar med under
1998 nämnde också svårigheterna med att få hjälpmedel som ett stort problem.
Dessa organisationer är Riksförbundet för döva, hörselskadade och språkstörda
barn, DHB, Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och vuxna, FUB,
Hörselskadades Riksförbund, HRF, Neurologiskt Handikappades Riksförbund,
NHR, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, RBU,
Riksförbundet för Trafik- och Polioskadade, RTP och Reumatikerförbundet.