En undersökning - Sveriges Kungahus

Därigenom uppstod utrymme för godtyckliga tillämpningar, och därför är det svårt att ge en
helt klar beskrivning av den legala underbyggnaden för ariseringen.
Ariseringen av näringslivet föregicks av att vissa andra diskriminerande lagar beslutades. 1
april 1933 stadgades om förbud för "icke-arier" att inneha statliga tjänster och domartjänster.
Det blev därmed nödvändigt att definiera vem som var arier och vem som inte var det. I en
tillämpningsförordning fastlades att såsom icke-arisk skulle den räknas som hade åtminstone
en icke-arisk förälder, mor- eller farförälder. Genom dessa yrkesförbud skapades ökade
förutsättningar för en ariseringslagstiftning. I september 1935 kom Nürnberglagarna. En av
dem slog fast att judar inte kunde vara fullvärdiga medborgare.
Under hösten 1937 inleddes från officiellt håll starka påtryckningar för att förmå de judiska
företagsledarna att sälja sina rörelser. Samtidigt som trycket ökade på judiska näringsidkare
att ge upp sina företag, fanns nu ekonomiska förutsättningar för icke judiska näringsidkare att
ta över. Försäljning till underpris ägde rum. I mitten av december minskades de judiska
företagarnas tilldelning av utländska valutor och råmaterial. I mars 1938 förbjöds offentliga
avtal med judiska näringsidkare.
Sedan Österrike i mars 1938 införlivats med Tyskland skedde även där många tvångsvisa
företagsariseringar utan direkt legalt stöd. Detta skeende resulterade i lagstiftning på området.
Således beslutades i april 1938 att offentliga förvaltare eller övervakare skulle kunna tillsättas
för österrikiska företag i syfte att tillvarata offentliga intressen. Den 2 juli samma år stiftades
en lag som angav att alla förvaltare skulle utverka en särskild bekräftelse på sitt uppdrag hos
den s.k. statskommissarien för det privata affärslivet. Utvecklingen i Sudetområdet liknade
den i Österrike.
Judarna i Tyskland blev, som nämnts ovan, i april 1938 skyldiga att anmäla sina
förmögenheter för registrering. Endast personlig hushållsutrustning och föremål med ett
sammanlagt värde under 5 000 riksmark undantogs. Efter det att registrering skett skulle även
förändring i förmögenhetsinnehaven anmälas.
På sommaren 1938 infördes vissa ytterligare yrkesförbud för judar. Efter Kristallnatten mellan
den 9 och 10 november 1938, skärptes lagstiftningen bakom företagsariseringen kraftigt. Den
tysk-judiska befolkningen ålades att gemensamt betala ett skadestånd på en miljard riksmark
till den tyska staten. De judiska näringsidkarnas försäkringsersättning för skadegörelsen under
Kristallnatten konfiskerades. De ålades dessutom att själva reparera sina skadade butiker och
hus.
Samtidigt vidtogs åtgärder som riktade sig mot judarnas framtida möjlighet att bedriva
näringsverksamhet. Särskilt märks en förordning av den 12 november 1938 om uteslutande av
judar från det tyska affärslivet. Förordningen innebar att judar i Tyskland fr.o.m. den 1 januari
1939 förbjöds att bedriva yrkesmässig handel. Vidare föreskrevs att judiska arbetsledare fick
avskedas och att judar inte fick vara medlemmar i kooperativa föreningar och
branschorganisationer.
Till förordningen kopplades tillämpningsföreskrifter. I en sådan föreskrift reglerades vad som
skulle ske med de judiska företag som fortfarande fanns. Två vägar anvisades. Företagen
kunde antingen överlåtas på ariska händer eller avvecklas genom ett slags
likvidationsförfarande.
7