miljötillstånd och utveckling - Mälarens vattenvårdsförbund

Tabell 1.1. Arealfördelning för bassängernas tillrinningsområden
samt medelvattenföring (MQ) för den aktuella utvärderingsperioden
1966–98.
Bassäng Vattendrag Areal Täckning MQ
(km 2) (%) (m 3/s)
A Arbogaån 3802 44 43
Kolbäcksån 3093 36 29
Hedströmmen 1058 12 12
Köpingsån 284 3 2
Närområdet 405 5 3
Totalt 8642 100 89
B Eskilstunaån 4187 64 24
Svartån 754 12 6
Sagån 865 13 7
Närområdet 728 11 5
Totalt 6534 100 42
C Råckstaån 239 12 1
Närområdet 1735 88 10
Totalt 1974 100 11
D Fyrisån 1982 50 13
Örsundaån 727 18 5
Oxundaån* 271 7 1,5
Märstaån* 71 2 0,5
Närområdet 1270 32 7
Totalt 3979 100 27
E Närområdet 229 100 2
F Närområdet 148 100 0,5
Mälaren totalt 21507 100 172
* vattendrag som ingår i närområdets areal
Oxundaån, har ingått i utvärderingen och redovisas därför i
figur 1.1 och tabell 1.1.
Hela 46% av tillrinningen förs med större åar till sjöns
västligaste grunda bassäng, Galten (a i figur 1.2). Till den
därpå följande bassängen Blacken/Granfjärden (B) förs ytterligare
24% av tillrinningen. Ytterligare 11% tillförs den
nordöstra grenen Ekoln/Skarven (d) och resten (19%) kommer
med små tillflöden från närområdet runt sjön.
Den ojämnt fördelade tillrinningen till sjön ger upphov
till två huvudriktningar längs vilka vattnet transporteras genom
sjöbäckenet, en väst–östlig längs Mälarens huvudriktning
och en nord–sydlig från fjärdarna söder om Uppsala
och vidare mot Görväln, där de båda vattenmassorna möts
12
och blandas. Markanta skillnader i tillrinningsområdets jordartssammansättning
mellan de områden som dräneras till
den västra delen och de som dränerar till den norra delen är
en huvudorsak till skillnaderna i vattenkemi mellan Mälarens
olika delbassänger. I nordost är moränen relativt näringsrik
och ovanpå den har lagrats näringsrika och delvis
karbonatrika leror, medan andelen torvmarker är ringa.
Detta leder till att avrinnande vatten blir väl buffrat mot
försurning, får högt innehåll av näringsämnen och har tämligen
ringa vattenfärg. I områdena i nordväst, vilka är belägna
över högsta kustlinjen, är förhållandena närmast omvända:
jordarna är karbonat- och näringsfattiga och andelen
torvmarker är hög, vilket ger ett tämligen dåligt buffrat, näringsfattigt
vatten med relativt hög vattenfärg. Berggrundsoch
jordartsfördelningen i tillrinningsområdet påverkar således
den naturliga variationen i vattenkvalitet mellan fjärdarna.
Denna variation förstärks ytterligare av skillnader i
vattenomsättning mellan fjärdarna (se kapitel 1.2).
Förutom ovan nämnda naturliga påverkan på Mälaren
finns det också en lång historia av mänsklig påverkan. Ända
sedan vikingatiden då ca 50 000 människor var bosatta i
Mälarområdet fram till idag då ca 1,2 miljoner människor,
eller en åttondel av Sveriges befolkning, är bosatta i tillrinningsområdet
har den mänskliga påverkan varit betydande.
Dagens påverkan utgörs främst av avloppsutsläpp från bebyggelse
och industrier, samt läckage från jordbruksmarker.
Till detta kommer också att en stor del av Storstockholms
befolkning är bosatt just utanför tillrinningsområdet, men
genom olika aktiviteter ändå kan påverka förhållandena i
sjön (båttrafik, friluftsliv, fiske mm).
1.2. Mälarens bassänger
och deras vattenutbyte
Mälaren avsnördes från havet och blev gradvis en insjö under
1100 och 1200-talen då åströsklarna vid Norrström genom
landhöjningen kom allt närmare vattenytan. Vattenståndsskillnaden
mellan Mälaren och Östersjön har trots
landhöjningen förblivit ca 0,5 m vid medelvattenstånd.
Detta beror på att trösklarna i Stockholm består av löst åsgrus
som successivt eroderats ned. Denna ”naturliga” sjösänkning
har dock upphört i och med Mälarens reglering.
Mälaren har sedan lång tid tillbaka varit partiellt reglerad,
men först genom vattendomarna åren 1943 och 1968 uppnåddes
en mer samlad reglering av sjöns vattennivå. Mäla-