miljötillstånd och utveckling - Mälarens vattenvårdsförbund

Biovolym (mm
12
10
3 l-1 )
Totalfosforhalt (10*µg P l-1) a)
8
6
4
2
0
1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000
Indexvärde
12
b)
10
8
6
4
2
Figur 8.4a. Totalfosforhalter, växtplanktonbiovolymer och djurplanktonbiovolymer
som säsongmedelvärde (maj–sept.) 1966–98 i
skiktet 0–10 m i Ekoln.
Figur 8.4b. Eutrofieringsindex i form av kvoter för individtätheten
av Cyclopoida/Calanoida hoppkräftor samt kvoten Hinnkräftor/
Calanoida copepoder. Punkter markerar att data härrör
från en specialstuderad station i södra Ekoln 1967-68. Streck på yaxeln
markerar kvoter beräknade på prov tagna med planktonhämtare
ned till 33 m djup år 1961.
8.5.2. Utvecklingen i längre tidsperspktiv
Mätningar av samma typ som de ovan redovisade finns
1970–75 på 3 stationer i östra Mälaren, varav Ekoln har
den längsta sammanlagda tidsserien. År 1961 samt 1966
finns också liknande undersökningar i Ekoln. Därutöver
finns äldre prov tagna med håv där artförekomst och förhållandet
mellan olika arter kan jämföras.
Av de tidiga undersökningarna i Ekoln (sammanställda
av Grönberg 1973) är den som gjordes av Sven Ekman sommaren
1906 (Ekman 1907) av speciellt intresse. Ekman beräknade
biovolym och fann att den varierade mellan 1 och
4 mm 3 /l perioden maj–oktober. Beräknat som säsongmedelvärde
gav detta ca 2,4 mm 3 /l, vilket ligger i nivå med
72
Djurplankton
Växtplankton
Totalfosfor
Cyclops/calanoid cop.
Cladocera/calanoid cop.
0
1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000
dagens värden (figur 8.4). Ekmans
metodik var dock inte
identisk med dagens. Det stora
djupet för håvdraget sänker medelindividtätheten
jämfört med
tätheten i skiktet 0–10 m djup
som senare använts. Även den
större maskvidden sänker fångsten.
Av övriga undersökningar
före 1966 framgår att den stora
hinnkräftan Holopedium gibberum,
typisk för näringsfattiga
och bruna sjöar, försvunnit under
1900-talet. Typiskt för arten
är också dess känslighet som bytesdjur
för planktonätande fisk.
Under 1900-talet har också flera
hjuldjursarter tillkommit liksom
de små hinnkräftorna Bosmina
longirostris och Chydorus sphaeri-
cus. Så sent som 1961 saknades dessa arter vid upprepade
provtagningar under en hel sommar (Gönzi 1961).
De förändringar som framgår vid en jämförelse med de
äldre proven är alla typiska för ökad näringsrikedom (Pejler
1975). Ibland används index för att beskriva dessa förlopp och
i figur 4b har kvoterna mellan individtätheterna av två grupper
hoppkräftor (Copepoda och Calanoida) samt summa hinnkräftor
och Calanoida copepoder använts för att beskriva förloppen.
Data från de senaste 20 åren beskriver hur eutrofieringspåverkan
successivt avtar. Man kan möjligen också beskriva
utvecklingen så att att nivån förblivit konstant men
med mellanårsvariationer från 1980-talets mitt. Intressant är
att jämföra med data från 1966–68 vilka tyder på att eutrofieringen
då ännu inte kulminerat. Måhända fångades kulmen
under mätperioden 1970–75, men den kan också ligga senare.
En jämförelse med data från 1961 (streck på y-axel i figur
8.4b) visar att kvoterna då låg på omkring hälften av de
nutida. En del av skillnaden kan visserligen bero på att
provtagningsdjupet då var större men kvoten pekar definitivt
på att planktondjuren då i förvånande liten omfattning
påverkats av ökade näringshalter i Ekoln. De fosforhalter
på ca 65 µg P/l som då redovisas från Ekoln var redan kraftigt
förhöjda (Gönzi 1961). Även artlistan från 1961 innehåller
väsentligt färre arter än dagens. Möjligen ger 1961 års
undersökning en sen bild av ett mer ursprungligt tillstånd i
Ekoln.