Grevinnan på tredje våningen - Läs en bok

Det märktes att Marta vår trött när de kommit hem men
hon ville ändå att de skulle dricka en kopp kaffe tillsammans
innan Yvonne gick till sitt.
- Ja, nu återstår bara att packa ihop. Och när jag är färdig så
ska du se om det är något du vill ha Yvonne. Någon tavla eller
något annat, Marie vill inte ha mer, de fick vad de ville ha när
jag flyttade hit.
Marta plockade lite förstrött i skåp och hyllor.
– Ja, jag vet inte om här är något att ha förstås. Men Yvonne
skulle du inte vilja ha bordet, det är äkta 1700-tal och stolarna
med. Jag får absolut inte plats med det i den nya lägenheten.
Fast jag tycker mycket om det. Hon strök eftertänksamt över
den silkesmjuka bordskivan.
- Nej men Marta det kan jag inte ta emot, det är ju värt en
förmögenhet! Om inte Marie vill ha det så får ni jättemycket
pengar om ni säljer det.
- Pengar, sa Marta. Vi har tillräckligt, inte sant Marie?
- Jo, jag tycker absolut att Yvonne ska ha bordet! Om du
tycker om det förstås. Du har ju ett långt liv framför dig och
du ska väl inte bo kvar här alltid. Tänk så kul att duka på ett
antikt bord där historiens vingslag viskar om dem som suttit
där i glädje och fest. Kanske lite sorg också. Men säg bara ja
om du verkligen vill ha det.
- Men naturligtvis vill jag ha det, sa Yvonne andlöst. Det är
jättefint, jag tycker det är så vackert. Så vill ni verkligen ge
mig det så säger jag ja tack med största glädje. Yvonne kramade
om både Marta och Marie och undrade vad Anders skulle