här - Club300

Lunds universitet
Sociologiska institutionen VT06
Avdelningen för Socialantropologi Handledare: Steven Sampson
1 Inledning
Min bror och jag har alltid tävlat. Så fort det funnits en möjlighet till tävling har vi tagit den,
och det har verkligen kunnat gälla precis vad som helst. När vi var små sprang vi i trappor,
höll andan under vatten, simmade, hoppade och slogs. Mest slogs vi. Med åren skulle vi
komma att använda vår energi till mer konstruktiva ändamål. Vi kom att gå långvandringar
med scouter, spela handboll och skaffa oss akademiska examina. Numera slåss vi inte lika
mycket, men ett mått av tävling finns fortfarande kvar. Vi samlar nämligen på länder.
Reglerna är enkla. För att kunna räkna ett land måste man ha gått på landets mark och man
ska ha varit där så pass länge att man hunnit äta mat där. Nuförtiden bryr vi oss inte så mycket
om vår gamla tävling, kanske mest för att våra styrkeförhållanden inte är särskilt jämna. Jag
leder med en bra bit (och det är ju inte så kul). Men tävlingen finns där ändå, ständigt
gäckande i bakgrunden. Brorsan kan passera mig. Vår lilla tävling är väldigt oskyldig. Vi har
en karta där jag prickar in de länder jag besökt. Särskilt mycket mer handlar det inte om.
Samtidigt vet jag att det hade kunnat gå mycket längre, med medlemskap i allehanda
reseklubbar eller en utökning av tävlingens modesta antal medlemmar. Tävlingen i samlande
hade kunnat tas till allt högre nivåer.
Två nära vänner till familjen är och har, så länge jag kan minnas, alltid varit medlemmar i
Club 300. Det hade jag givetvis ingen aning om från början, utan tyckte mest det var en kul
grej att en kompis pappa kunde försvinna på de mest olämpliga tidpunkter. Beteendet blev ett
kul samtalsämne. I ärlighetens namn ska kanske medges att jag egentligen aldrig fascinerades
av hur dessa män kunde bete sig som de gjorde. De intresserade mig. Mycket mer var det inte.
Så mycket hade jag rest att jag visste att människor beter sig udda överallt på jorden, så det
hade ju varit märkligt om ingen betedde sig lite galet också på hemmaplan. Efter några år vid
universitetet skulle jag dock komma att få upp ögonen för dessa skådare. Jag tog reda på vad
organisationen hette, hur den fungerade och vad medlemmarna pysslade med. De fascinerade
mig fortfarande inte. Min första uppsats handlade om emigration. Min andra uppsats handlade
om politiska rörelser. Det skulle ta ett bra tag innan en god vän övertalade mig att ta upp
ämnet om fågelskådare med min handledare (som tvingats lyssna på en lång rad mycket
dåliga idéer från min sida) som gillade idén och förklarade varför. När han förklarade vad
4