Alla byarna av Arne Ivarsson Stava - Hasse Rydbergs Alster

Genom bygden har sedan urminnes tider gått den gamla landsvägen
mellan Gränna och Ödeshög. Sett i ett större och vidare perspektiv, mellan
Jönköping och Stockholm. Förr kallades den Kungsvägen eller
Holavedsvägen. Denna väg har varit kungens eriksgata, här har härar tågat
fram och resande av olika slag. Det har varit fattiga människor med knyte på
ryggen och rika människor på hästryggen, senare i vagn. Denna väg har
varit en riksnerv i Sverige. Den har också i hög grad påverkat människorna
och livet i vår bygd.
Troligen var Karl IX den siste svenske kungen som på traditionellt sätt
red eriksgata. I Fryxells historia uppges att det skedde med mycket ståt.
Drottningen, prinsarna och prinsessorna följde tåget, liksom också
främmande herrar. Det var hertig Göran av Bayern och greve Joakim av
Mansfeld och andra. Dessutom medföljde en mängd ämbetsmän. De hörde
till hovet och kansliet, livgardet, drabanterna. Det var också två kompanier
knektar. Inom varje landskap följdes tåget av där boende adelsmän, ridande
tre och tre i bredd. De var klädda i sammet och siden med guld och
silversnören. Kring halsen bar de tunga guldkedjor och dyrbara pärlband.
Hattarna pryddes av stora fjäderbuskar. I händerna fördes förgyllda gevär
eller värjor.
Den 16 mars 1609 befann sig kungen med sitt sällskap i Vadstena. Där
ägde stora festligheter rum. Därifrån begav han sig vidare med sitt stora
sällskap. Den 20 mars kom han till Stora Åby och den 21 mars reste de
vidare genom Ödeshög och in i Holaveden. Då de kommit till gränsen mot
Småland var granna tält uppsatta. Där hade hertig Johan till avsked anställt
ett gästabud. Vi kan anta att detta var i Narbäck eller Porsarp.
Därefter skildes de och konungen reste med sitt sällskap vidare. På andra
sidan gränsen mötte riksmarsken Magnus Brahe och Hans Ulfsparre med
Smålands adel. Den 23 mars kom de till Jönköping. Enligt uppgift red alla
till häst. Dock ingick en vagn (eller släde), möjligen för drottningen.
Landsvägen blev annars inte någon riktig vagnväg förrän kanske vid mitten
av 1600-talet.
På Sunneryds äldsta karta, från slutet av 1600-talet, kan vi utmed
Vätterstranden nedanför den gamla domarringen se ett antal fyrkanter, som
möjligen kan betyda byggnader. Hade kanske dessa hus någonting med
sjöfarten att göra? På storskifteskartan, ungefär 100 år yngre, finns inte
dessa fyrkanter utritade. Men då hade landsvägen blivit vagnväg och kanske
hade vattenvägen förlorat i betydelse.
Redan under medeltiden hade väghållningsskyldigheten utpekats. Det var
bönderna som hade denna skyldighet. Denna föreskrift fanns redan i
landskapslagarna. Den kom också till uttryck i Magnus Erikssons allmänna
landslag omkring 1350. Årligen kontrollerades väghållningen genom väg-
och brosyner. Kung Kristofers landslag från 1442 föreskrev att tavernor
skulle inrättas utmed de allmänna vägarna på två till två och en halv mils
avstånd från varandra.
14