Medborgarbildning förord kap 1.pdf - Pedagogiska Resurser ...

Folkbildningsrådet utvärderar 

No 1 2002 

Medborgarbildning 

i lokalsamhället 

En rapport från projektet 

Folkbildningen och de demokratiska 

utmaningarna

Medborgarbildning i lokalsamhället 


Folkbildningen och de demokratiska utmaningarna 


1




Laila Niklasson 

Folkbildningsrådet 

Box 730 

101 34 Stockholm 

Tel: 08-412 48 00 

Fax: 08-21 88 26 

E-post: fbr@folkbildning.se 

Internet: www.folkbildning.se 

Studien är genomförd vid Mälardalens högskola 

Grafisk form: Thomas Östlund Produktion ab 

Omslag: Gunnar Falk 

Foto: Kenneth Stenberg 

Tryck: Norra Skåne Offset, Hässleholm 

Stockholm, augusti 2002 

isbn: 91-88692-248 

2 Medborgarbildning i lokalsamhället



Medborgarbildning 

i lokalsamhället 



F O L K B I L D N I N G S R Å D E T 

M Ä L A R D A L E N S H Ö G S K O L A 

3

Innehåll 

Förord 

1. Folkbildning 13 

1.1 Folkbildning och det svenska samhällets utveckling 13 

1.2 Folkbildningens uppdrag 15 

1.3 Studiens bakgrund och syfte 16 

1.3.1 Nationellt paraplyprojekt 16 

1.3.2 Kritisk granskning av projekten 17 

1.3.3 Kunskapsöversikt 18 

1.3.4 Erfarenheter från projekt runt om i Sverige 18 

1.3.5 Demokratidiskussion på Folkbildningsnätet 19 

1.3.6 Projektet Medborgarbildning i lokalsamhället – 

syfte och frågeområden 19 

1.3.7 Tankemodell 20 

1.4 Tidigare studier 21 

1.5 Folkbildning 29 

1.6 Tolkning av begreppet medborgarbildning 30 

2. Den moderna demokratin 31 

2.1 Demokratins ansikte 31 

2.2 Den politiska kartan förändras 32 

2.3 Begreppen frihet och jämlikhet 33 

2.4 Medborgarens roll i demokratin 36 

2.5 Makt och inflytande 38 

2.6 Tolkning av begreppet demokrati 39 

3. Medborgare 41 

3.1 Medborgare i nationen, medlem i kommunen 41 

3.2 Medborgarskap istället för klass 42 

3.3 Utvecklingen av ett nationellt medborgarskap 

och lokalt medlemskap 43 


3.4 Förväntan på medborgaren 45 

3.5 Icke-medborgare 48 

3.6 Medborgarskapet inför 2000-talet 50 

3.7 Universella rättigheter 52 

3.8 Tolkning av begreppet medborgare 53 

4. Offentlighet 54 

4.1 Allmänhet och offentliga diskussioner om politik 54 

4.2 Det moderna projektet 56 

4.3 Den borgerliga offentlighetens utveckling och förfall 59 

4.4 Kommunikativa handlingar 62 

4.5 Demokrati och förnuftet 64 

4.6 Kritisk diskussion av Habermas teori 66 

4.7 Samhällets sfärer 69 

4.8 Tolkning av begreppen offentlig, offentlighet 71 

4.9 Medborgaren i offentligheten 72 

4.10 Offentlig folkbildning skapar mötesplatser 72 

5. Fältarbete 74 

5.1 Att växla mellan teori och empiri 74 

5.2 Fältarbete och etnografi 74 

5.3 Dokument 77 

5.4 Informanter 77 

5.5 Intervjupersoner 77 

5.6 Observationer 82 

5.7 Etiska frågor 83 

5.8 Strategi för kvalitativ analys/tolkning 87 

5.8.1 Sanning eller social konstruktion 87 

5.8.2 Arbetsgång 88 

5.9 Kritisk reflektion kring metod 89 

5.9.1 Teori 90 

5.9.2 Intervjuer 90 

5.9.3 Observationer 92 

5.9.4 Analys 93 

5.10 Att säga adjö 94 

6. Eskilstuna 95 

6.1 Region och stadsbygdsområde 95 

6.2 Det offentliga rummet 101 

6.2.1 Fysiska rum 102 

6.2.2 Virtuella rum 106 

6.3 Befolkning 107 

7. Det subjektiva medborgarbegreppet – 

tillhörigheternas mångfald 113 


5

7.1 Presentation av intervjupersonerna 114 

7.2 Att tala om sig själv utifrån en tillhörighet 117 

7.2.1 Geografisk och administrativ gräns 118 

7.2.2 Olika tillhörigheter i olika livsfaser 125 

7.2.3 Medlem i förening eller kulturell gemenskap 129 

7.2.3.1 Mer än medlem 133 

7.2.4 Förändrad tillhörighet 134 

7.2.5 Tillhörigheter – en sammanfattning 137 

7.3 Att söka sig till det offentliga och till offentligheter 139 

7.3.1 Offentligheter – mötesplatser 139 

7.4 Olika former av inflytande 146 

7.4.1 Makt och vanmakt 146 

7.5 Att vara eller bli medborgare 149 

7.5.1 Från vara till göra 149 

7.5.2 Att göra det goda 151 

7.6 Bilden av medborgaren 152 

8. Folkhögskola 155 

8.1 Att finna folkhögskolor 156 

8.2 Eskilstuna folkhögskola 157 

8.2.1 Organisation 157 

8.3 Observationer vid estetiska linjen 161 

8.3.1 Mötesplats 161 

8.3.2 Lokal och tillgänglighet 162 

8.3.3 Måleri 162 

8.3.4 Veckans samråd 163 

8.3.5 Konst och samhälle 165 

8.3.6 Grafik 167 

8.4 Analys 168 

8.4.1 Att utgöra offentlighet och skapa mötesplatser 168 

8.4.2 Att träna för offentlighet 169 

8.4.3 Livsvärld och system 169 

8.4.4 Tillgänglighet 170 

8.4.5 Ut i offentlighet – opinionsbildning 170 

8.5 Observation vid allmänna kursen – Faktoriholmarna 171 

8.5.1 Lokal och tillgänglighet 171 


8.5.2.1 Allmän samling 171 

8.5.2.2 Elevråd 172 

8.5.2.3 Allmän kurs – svenska språket 174 

8.5.2.4 Träning av begrepp som återger sinnesintryck 174 

8.5.3 Allmän kurs – tankemodeller 177 


8.5.3.1 Att sortera 177 

8.5.3.2 Att planera 179 

8.5.3.3 Att gestalta – teaterns språk 182 

8.5.3.4 Världsbilder förr och nu 183 

8.6 Observation vid allmänna kursen – 

Allaktivitetshuset Knuten 186 

8.6.1 Lokalen 186 

8.6.2 Identitet och roll 188 

8.6.3 Dygnets olika timmar – fritidsaktiviteter 190 

8.7 Observation vid allmänna kursen – Balsta Musikhus 192 

8.7.1 Lokalen 192 

8.7.2 Fiktion och autenticitet 193 

8.7.3 Att använda en penna 194 

8.7.4 Referat 195 

8.7.5 Pennkrig och solglitter 197 


8.8.1 Att utgöra en offentlighet 198 


8.8.3 Livsvärld – system 200 

8.8.4 Tidsperspektiv 200 

8.8.5 Individuellt – kollektivt intresse 201 

8.8.6 Rörelse i rummet 202 


8.8.8 Styrning – rytm 203 

8.8.9 Ut i offentligheten – opinionsbildning 204 

9. Studieförbund 206 

9.1 Att finna studieförbund 206 

9.2 Studieförbundens organisation 207 

9.2.1 Studiecirkelns form 207 

9.2.2 Kunskapslyftet 207 

9.2.3 Deltagare och verksamhet 209 

9.2.4 Studiecirkelns innehåll 210 

9.2.5 Studiecirkelavgift 211 

9.2.6 Redovisning, statistik 213 

9.2.7 Kommunalt stöd 213 

9.2.8 Lokaler 214 

9.3 Observation 1: Privat person blir brukare 216 

9.4 Observation 2: Privat person blir politisk 222 

9.5 Observation 3: Privat person förblir privat 229 

9.5.1 Föräldracirkel 1 – Dialog 230 

9.5.2 Föräldracirkel 2 – Växa tillsammans 231 


7


9.6.1 Att utgöra en offentlighet 236 

9.6.2 Träning för offentlighet eller praktik 237 

9.6.3 Livsvärld – system 238 

9.6.4 Tidsperspektiv 239 

9.6.5 Individuellt och kollektiv intresse 239 

9.6.6 Rörelse i rummet 239 


9.6.8 Styrning – rytm 240 

9.6.9 Ut i offentlighet – opinionsbildning 241 

9.7 Sammanfattande analys och diskussion 242 

10. Modern demokrati och folkbildning 248 

10.1 Samhällsförändring under 100 år 248 

10.2 Demokrati som process 249 

10.3 Teori om demokrati och folkbildning 251 

10.4 Tillgänglighet 253 

10.5 Sociala rörelser – folkrörelser – folkbildning 254 

10.6 Frihet och jämlikhet 254 

10.7 Bilden av medborgare – medborgarbildning 258 

10.8 Allmän opinionsbildning 260 

10.9 Relation mellan den moderna demokratin 

och folkbildningen 262 

10.10 Utmaningar för folkhögskola och studieförbund 264 

Litteratur 266 

Bilaga 1 274 

Utvärderingar från Folkbildningsrådet 280 



9


Förord 

Projektet Medborgarbildning i lokalsamhället (Mil-projektet) tillkom på initiativ 

av Gunnar Sundgren som också varit vetenskaplig ledare. Forskningsfrågorna 

har delvis arbetats fram i samarbete med Folkbildningsrådet som 

också finansierat projektet. Forskarna i projektet har samverkat med Folkbildningsrådet 

dels inom ramen för rådets nationella program Folkbildningen 

och de demokratiska utmaningarna, dels genom att rådet haft representanter 

i en särskild referensgrupp. I den har också andra företrädare för folkbildningsforskningen 

och för de lokala verksamheterna haft säte. Initialt har Milprojektet 

utgått ifrån den projektplan som Sundgren författade (se bilaga 1). 

En utförligare bild av den idémässiga bakgrunden finns i essäsamlingen Demokrati 

och bildning (Sundgren 2000). 

Från det att fältstudien startade har projektet genomförts av Laila Niklasson 

som också gett det sin egen prägel. Syftet, att belysa förhållandet mellan 

folkbildning och demokrati i ett lokalt sammanhang, är detsamma men forskningsfrågorna 

har utvecklas och förändrats under arbetets gång. Såväl demokratibegrepp, 

medborgarbegrepp som lokalsamhälle visar sig vara mångfacetterade 

fenomen som både har flerfaldiga uttryck och åtskilliga tolkningsnivåer. 

Studien har kommit till i samverkan med en rad människor och pågått 

under flera år. Studien har genomförts vid Mälardalens högskola med stationering 

i Eskilstuna. Många samtal, många kommentarer – både positiva och 

negativa, en hel del litteratur, en hel del funderingar ligger till grund för resultatet 

av studien. Vissa resultat och delar av texten har presenterats för personer 

som arbetat inom folkhögskolor, studieförbund eller på annat sätt varit 


11

knutna till folkbildning under de år studien genomförts. Studien har också 

haft en referensgrupp med representanter från olika universitet runt om i 

Sverige, Eskilstuna folkhögskola och från de studieförbund som finns representerade 

i Eskilstuna. Ett tack till alla er som bidragit med kommentarer. 

Ett tack också till de kommunmedlemmar som har svarat på frågor och 

till personer vid Eskilstuna folkhögskola och studieförbund med verksamhet 

i Eskilstuna som har gett möjlighet att observera och också svarat på frågor 

om verksamheten. Även tack till andra personer som bidragit med faktauppgifter 

och kommentarer. 

En liten kommentar innan läsningen. Studien kan ses som uppbyggd av 

tre delar. Först kommer en del där begrepp som demokrati, offentlighet och 

medborgare diskuteras. Här diskuteras också folkbildning och medborgarbildning 

och en presentation görs av bakgrunden till studien och av forskning 

om folkbildning. 

I den andra delen av studien berättas om den fältstudie som genomförts. 

Här beskrivs metoden, vi får en presentation av ett lokalsamhälle och resultatet 

från intervjuer med invånare. Här får vi veta vilka offentliga rum invånarna 

använder sig av och hur de använder det offentliga rummet för inflytande, 

samtal och kunskapsinhämtande. I denna del beskrivs också en folkhögskola 

och ett antal studieförbund och den verksamhet som bedrivs. Folkhögskolan 

och studieförbunden beskrivs och diskuteras utifrån en tolkning av offentlighetsbegreppet, 

att de kan ses som en offentlighet – en mötesplats, vara en 

möjlighet för träning inför offentligheten och själva som institutioner träda 

ut i offentligheten. 

I den tredje, och sista delen, diskuteras relationen mellan demokrati och 

folkbildning, både vilken den skulle kunna vara och som den framstår empiriskt 

i den här studien. 

Augusti 2002 


Gunnar Sundgren 


1. Folkbildning 

1.1 Folkbildning och det svenska 

samhällets utveckling 

I Sverige har folkbildningen utgjort en av de institutioner, eller grupp av aktiviteter, 

som gjort det möjligt att organisera verksamhet för att utveckla kunskap 

och skapa mötesplatser för att medborgaren ska kunna agera i en demokrati. 

Ett sätt att tolka begreppet folkbildning är att utgå från verksamhet 

inom föreläsningsföreningar, radio, museer, bibliotek, folkhögskolor, studieförbund 

samt kulturarrangemang. 

De första offentliga samlingarna, museerna, etablerades i slutet på 1800talet 

både nationellt och regionalt, samtidigt som nationalismen växte sig stark 

(Arcadius, 1997). 

Det första offentliga lånebiblioteket etablerades i mitten av 1700-talet och 

parallellt med privatbibliotek utvecklades under 1900-talet kommunala bibliotek, 

föreningsbibliotek och studiecirkelbibliotek. Ur 1800-talets föreläsningsföreningar 

och litteraturcirklar växte studieförbund fram under det tidiga 

1900-talet (Arvidson, 1996). Under 1900-talet fick föreläsningsföreningarna 

konkurrens då radion startade sina sändningar (Nordberg, 1998). 

Folkhögskolor etablerades från slutet av 1800-talet ur ett behov från landsbygdens 

befolkning att få ökad kunskap om lokal förvaltning och nya tekniker 

inom jordbruket. År 1868 etablerades de tre första folkhögskolorna, Hvilan 

och Önnestad i Skåne samt Herrestad, som numera heter Lunnevad, i 

Östergötland (Tapper, 2001). 


13

Verksamheterna inom folkbildningen har också en nära relation till de olika 

sociala rörelser som växte fram under 1800-talet såsom nykterhetsrörelsen 

och arbetarrörelsen. Olsson menar att dessa associationer, som han benämner 

associationsväsende, kom att fylla ett tomrum som bildats av att exempelvis 

kungamakt och kyrka inte längre hade samma auktoritet (Olsson, 1994). Det 

fanns möjlighet, och behov, av en ny sammanhållande kraft när dessutom det 

sena 1800-talets industrialisering medförde att alltfler invånare flyttade från 

landsbygden till tätorter. 

Associationerna lade grunden till det föreningsliv som utvecklades i Sverige 

under början av 1900-talet. Från att associationerna betraktats med tvekan av 

statsmakterna sågs de senare som möjligheter för att lösa problem. En begynnande, 

farlig opposition kunde samlas i föreningar i kontrollerade former och 

därmed dämpa oron. Även folkbildningen kunde ha denna dubbla uppgift, 

att lösa sociala problem och också indirekt förebygga oro (sid 94, a.a.). 

Sammanfattningsvis har utvecklingen under 1900-talet inneburit en kraftig 

omorganisering inom flera parallella områden. Från att fortfarande ha varit 

ett agrart samhälle i mitten av 1800-talet industrialiserades Sverige i slutet 

av seklet. Parallellt med omflyttningar av befolkningen, uppbyggnad av infrastruktur 

i form av el, tele, post, väg, järnväg och senare internet har också 

lärandemiljöerna förändrats. I slutet av 1800-talet fanns ett formellt utbildningsväsende 

med två parallella studievägar. En utbildningsväg för dem som 

skulle ha en kortare utbildning och en för dem som skulle ha en längre utbildning. 

Samtidigt utvecklades den icke-formella utbildningen genom etablering 

av folkhögskolor. Vid sekelskiftet och senare under 1900-talet etablerades studieförbund. 

Under 1900-talet infördes successivt en gemensam enhetsskola (1950-talet) 

och därefter en 9-årig obligatorisk grundskola för barn mellan 9 och 16 år 

(1960-talet). I anslutning till det organiserades gymnasieutbildning för ungdomar 

upp till 18 år. För vuxna som av något skäl inte slutfört grundskola och 

gymnasium organiserades grundvux, komvux samt folkhögskola. I slutet av 

1900-talet har gymnasieskolan byggts ut för att kunna erbjuda utbildning åt 

alla ungdomar i den aktuella åldersgruppen. I den senaste propositionen om 

högskolan anges att den ska ”främja en breddad rekrytering” (prop 2001/02:15, 

sid 1) vilket innebär att alltfler personer ska erbjudas utbildningsplats vid högskolan. 

Parallellt med uppbyggnaden av det formella utbildningssystemet har den 

icke-formella bildningen fortsatt och folkhögskolor och studieförbund har 

ökat i antal under 1900-talet. Inom folkhögskola och studieförbund genomförs 

en verksamhet som kan betraktas på olika sätt. Verksamheten kan ses 

som självbildning, personlighetsutveckling, medborgarbildning eller yrkesutbildning, 

alternativt förbereda för ansökan till yrkesutbildning (eller ha drag 


av samtliga). Människor kan dessutom ägna sig åt verksamhet inom folkhögskola 

och studieförbund på heltid under längre tid eller på fritiden under mer 

begränsad tid. 

1.2 Folkbildningens uppdrag 

De 147 folkhögskolor som finns i Sverige kan delas in i två grupper. Den ena 

gruppen består av de folkhögskolor som har landstinget som huvudman, den 

andra av de skolor som har en eller flera folkrörelser, organisationer eller föreningar 

som huvudman, alternativt ägs av en stiftelse. De elva studieförbunden 

ägs av sina medlemsorganisationer och dessa organisationer kan på samma 

sätt som för folkhögskolorna utgöras av organisationer såsom folkrörelser, 

trossamfund eller politiska partier, alternativt ägas av en stiftelse. 

Verksamhetens finansiering sker genom statliga medel, landstings- eller 

kommunala medel samt deltagaravgifter. Den största delen av finansieringen 

utgörs av statliga medel och för att folkhögskolor och studieförbund ska bli 

tilldelade medel har staten angett vissa mål för verksamheten: 

Statens stöd till folkbildningen ska ha till syfte att: 

1. främja en verksamhet som gör det möjligt för kvinnor och män att 

påverka sin livssituation och som skapar engagemang för att delta i 

samhällsutvecklingen, 

2. stärka och utveckla demokratin, 

3. bredda kulturintresset i samhället, öka delaktigheten i kulturlivet samt 

främja kulturupplevelser och eget skapande. 

(sfs 1998:973, sid 1) 

Direktiven fortsätter också med att ange ytterligare syften: 

Verksamhet som syftar till att utjämna utbildningsklyftor och höja utbildningsnivån 

i samhället ska prioriteras liksom verksamheter som 

riktar sig till utbildningsmässigt, socialt och kulturellt missgynnade 

personer. Personer med utländsk bakgrund, deltagare med funktionshinder 

och arbetslösa utgör särskilt viktiga målgrupper för statens stöd. 

(sfs 1998:973, sid 1) 

Vi ser därmed att uppdraget har en ideologisk ansats (demokrati), angivna 

områden för verksamhet (utbildning, bildning och kultur) och prioriterade 

målgrupper (personer med utländsk bakgrund, funktionshinder eller arbetslösa). 


15

Via Folkbildningsrådet fördelas betydande finansiellt stöd till folkhögskolor 

och studieförbund. Till de folkbildande verksamheterna hör också folkbiblioteken, 

museiverksamheten och delar av Sveriges Radios programverksamhet. 

Folkbibliotek, museer och Sveriges Radio styrs av annan lagstiftning 

och har andra finansieringsgrunder än folkhögskolor och studieförbund. 

Två av demokratins grundläggande begrepp är frihet och jämlikhet. Inom 

det demokratiska styrelseskicket har staten till uppgift att garantera friheten 

och jämlikheten för varje individ. Samtidigt förutsätts att individen genom 

att visa hänsyn till andra och ta ansvar för det gemensamma blir till en medborgare 

i en fungerande demokrati. Folkbildningen har legalitet, men också 

en legitimitet, genom att verksamheten betraktas som väsentlig för att ett demokratiskt 

styrelseskick ska kunna upprätthållas. 

Men frågan är hur folkhögskolor och studieförbund genomför sitt uppdrag. 

Hur gestaltar sig relationen mellan de folkbildande verksamheterna, i 

detta fall folkhögskolor och studieförbund, och den moderna demokratin? 

Om nu den moderna demokratin ställs inför utmaningar, då borde rimligtvis 

också folkhögskolor och studieförbund ställas inför utmaningar? 

1.3 Studiens bakgrund och syfte 

1.3.1 Nationellt paraplyprojekt 

Under år 1998 etablerades en arbetsgrupp inom Folkbildningsrådet för att planera 

ett projekt som skulle arbeta med frågan om relationen mellan folkbildning 

och den moderna demokratin. Under år 1999 presenterades ett förslag 

till ett paraplyprojekt med namnet Folkbildningen och de demokratiska utmaningarna 

för styrelsen för Folkbildningsrådet. 

Från arbetsgruppen föreslogs att projektet skulle bestå av fyra delar. Den 

första delen var en inventering av forskning som genomförts med tema demokrati, 

den andra delen skulle bestå av att inbjuda olika projekt runt om 

i landet till gemensamma möten och den tredje delen var att skapa en diskussion 

med tema demokrati på Folkbildningsrådets digitala kommunikationsnät, 

Folkbildningsnätet. Den fjärde delen var ett projekt vars syfte var att 

studera hur medborgarbildningen gestaltar sig inom ett lokalsamhälle. Projektet 

fick namnet Medborgarbildning i lokalsamhället. Därmed kan vi säga 

att den nationella tankeram som utvecklades fick följande utseende: 


Figur 1: Folkbildningen och de demokratiska utmaningarna. 

Kunskapsöversikt 

Erfarenheter från projekt runt om i Sverige 

Diskussion på Folkbildningsnätet 

Projektet Medborgarbildning i lokalsamhället 

Till både paraplyprojektet och det lokala projektet skulle var sin referensgrupp 

knytas. Paraplyprojektets utformning godkändes av Folkbildningsrådets 

styrelse och planeringen startade hösten 1999 för att verksamheterna skulle 

kunna starta officiellt 1 januari 2000. 

1.3.2 Kritisk granskning av projekten 

Till paraplyprojektet knöts en referensgrupp med representanter från folkbildning 

samt forskare. Forskare från paraplyprojektets referensgrupp har 

också deltagit i referensgruppen för projektet Medborgarbildning i lokalsamhället 

tillsammans med representanter från den lokala folkbildningen. Denna 

grupp har träffats kontinuerligt åren 2000 och 2001. Istället för att diskutera 

projekt runt om i Sverige har diskussionerna i gruppen rört de lokala förhållanden 

som rådet på den ort där studien genomförs, Eskilstuna. Dessutom 

har texter med preliminära resultat diskuterats. 

Förutom den kritiska granskning som skett i referensgrupperna har också 

projektet och delresultat presenterats i andra sammanhang. Projektet presenterades 

vid Länsbildningsförbundet i Sörmlands årsmöte våren 2000 samt vid 

Länsbildningsförbundets planeringsdagar senhösten 2001. Under hösten 2000 

presenterades projektet vid tre olika regionala folkhögskolekonferenser. Dessutom 

är texter diskuterade inom Network for Popular Education våren 2000, 

forskarkonferens inom Nordens folkliga akademi sommaren 2000, vid Mimers 

(nationellt program för folkbildningsforskning) årliga forskarkonferens 

hösten 2000 och vid kongress inom Föreningen för nordisk pedagogik våren 

2001. Eftersom projektledaren är doktorand vid Lärarhögskolan i Stockholm 

har också projektet varit grund för olika delresultat som presenterats vid Roskilde 

universitet, Örebro universitet och Lärarhögskolan i Stockholm åren 

2000 och 2001. 


Relationen 

mellan folkbildningen 

och 

den moderna 

demokratin 

17

1.3.3 Kunskapsöversikt 

För att få en översikt över hur ämnet folkbildning och demokrati behandlats 

inom forskningen sammanställde Gunnar Sundgren en kunskapsöversikt i två 

delar, Folkbildningsforskning, en kunskapsöversikt, del 1 respektive del 2 (1998a, 

1998b). Översikten behandlar folkbildningsforskning från 1980 och framåt. 

Sundgren har utkristalliserat vissa områden för forskning kring folkbildning 

och fann områden som var mindre belysta, varav ett var demokrati (1998a, sid 

37 f.). Visserligen fanns demokrati med som tema inom forskningen, men Sundgren 

menar att det var få rapporter som hade demokrati och folkbildning som 

huvudfokus. Däremot innefattar de flesta rapporter som behandlar folkbildning 

det som Sundgren kallar demokratiaspekter (sid 39, a.a.). 

Dessa två översikter sammanställdes innan paraplyprojektet startade, men 

tankarna om folkbildning och demokrati utvecklades vidare av Sundgren i 

skriften Demokrati och bildning. Essäer om svensk folkbildnings innebörder 

och särart (2000) där centrala begrepp, perspektiv blir belysta och en problematisering 

görs om folkbildningens innebörder och särart. 

1.3.4 Erfarenheter från projekt runt om i Sverige 

Via Folkbildningsrådets centrala medel och via folkhögskolors och studieförbunds 

interna medel finansieras en rad utvecklings- och forskningsprojekt. 

Några av dessa projekt har en inriktning mot demokrati. 

För att kunna spåra projekt runt om i landet som pågick gjordes dels en 

skriftlig förfrågan till de elva studieförbunden, dels en genomgång av projekt 

som fått anslag från Folkbildningsrådets medel för forskning och utveckling 

under 1998/1999. Med hjälp av kodord som demokrati, medborgare, mötesplats 

och medborgare, utkristalliserades ett knappt trettiotal projekt runt om 

i Sverige. 

I februari 2000 inbjöds projektledarna till ett seminarium på Viskadalens 

folkhögskola, dessutom inbjöds paraplyprojektets referensgrupp. Under seminariet 

presenterade projektledarna sin verksamhet och även Mil-projektet 

introducerades. 

Erfarenheterna från projekten runt om i Sverige blev senare det främsta 

underlaget när Folkbildningsrådet skulle avge ett remissvar till Demokratiutredningens 

slutbetänkande vintern 2000. Genom besök hos projekten och 

intervjuer med projektledarna kunde projektens erfarenheter sammanställas 

under fyra rubriker: 

• Om medborgarskapet och medborgarbildningen 

• Om mötesplatser och arenor 


• Om den inre demokratin 

• Om folkbildningen, framtiden och de demokratiska utmaningarna 

Remissvaret omarbetades under våren 2001 till skriften Röster om folkbildning 

och demokrati och gavs ut 2002 (Folkbildningsrådet, 2002). 

Sommaren 2001 genomfördes återigen en kartläggning av projekt runt om 

i Sverige som hade tema demokrati. I september inbjöds projektledare till ett 

seminarium på Runö folkhögskola, dessutom inbjöds båda referensgrupperna. 

Som tidigare presenterade projektledarna sina verksamheter. Projektet 

Medborgarbildning i lokalsamhället presenterades bland annat genom att den 

tankemodell som växt fram under studiens gång var utgångspunkt för en diskussion. 

1.3.5 Demokratidiskussion på Folkbildningsnätet 

De projektledare och den referensgrupp som deltog vid mötet på Viskadalens 

folkhögskola blev grund för det nätverk som etablerades som en demokratidiskussion 

på Folkbildningsnätet. Under projekttidens gång har andra intresserade 

deltagare anslutit sig såsom exempelvis deltagare från seminariet 

på Runö folkhögskola. Demokratidiskussionen har använts dels för att ta upp 

frågor, dels för att informera om kommande aktiviteter. 

1.3.6 Projektet Medborgarbildning i lokalsamhället 

– syfte och frågeområden 

Studien Medborgarbildning i lokalsamhället har, precis som paraplyprojektet, 

som syfte att undersöka de folkbildande verksamheternas relation till den 

moderna demokratin. I studien fokuseras medborgarbegreppet som ett uttryck 

för hur förhållandet mellan individ och stat regleras. I projektplanen 

anges att: 

Syftet för fallstudien är att undersöka de folkbildande verksamheternas 

relation till den moderna demokratin. Särskilt fokuseras medborgarbegreppet 

som ett uttryck för hur förhållandet mellan individ och 

stat regleras med hänsyn tagen till frihetsvärdets och jämlikhetsvärdets 

förverkligande. 

(Bilaga 1) 

För att belysa relationen mellan folkbildning och den moderna demokratin 

ringades under planeringen olika delområden in som skulle kunna studeras. 


19

Inom dessa delområden var det därefter möjligt att ge förslag på frågor som 

skulle kunna bidra till att kartlägga områdets problematik. 

Det utkristalliserade sig tre områden som skulle studeras. Ett omfattade 

lokalsamhällets offentligheter i allmänhet. Ett annat var kommuninvånares 

relation till folkbildning och demokrati. Ett tredje område var folkbildning 

som lokal offentlighet. 

Offentlighet och vad som tilldrar sig inom denna offentlighet, särskilt de 

arenor som erbjuds vid folkhögskola och inom studieförbund, skulle vara 

grund för en problematisering av hur deltagarna tillägnar sig grundläggande 

kompetenser för deltagande i demokratin. De arenor som erbjuds inom folkbildningen 

skulle beskrivas, liksom hur mötet gestaltar sig mellan deltagarna 

samt vilken form och innehåll de samtal som förs har. 

1.3.7 Tankemodell 

Som utgångspunkt för studien utformades en tankemodell som skulle tjäna 

som utgångspunkt och belysa en tänkbar relation mellan olika begrepp: 

Figur 2: Begreppslig ram. 

Stat, landsting, 

kommun 

Den moderna 

demokratin 

Vara offentlig, 

utgöra en offentlighet, 

träna för offentlighet, 

gå ut i offentlighet 

Medborgare, 

deltagare 

Folkbildning: 

Folkhögskola 

och studieförbund 

Inom tankemodellen anges, som figuren visar, att det skulle kunna finnas relationer 

mellan olika begrepp, men vi vet inte om de finns och inte heller vad 

relationenerna består av. Det kan visa sig att begrepp fattas eller att relationer 

saknas. 


1.4 Tidigare studier 

Relationen mellan folkbildning och demokrati, eller aspekter av demokrati, 

har problematiserats i studier under senare delen av 1900-talet. Det har dels 

skett genom enskilda forskares kritiska studier av folkbildning, dels genom 

statliga utredningar och utvärderingar. I studierna och rapporterna används 

olika ansatser. 

En av ansatserna är att forskarna, på en analysnivå, gör en åtskillnad mellan 

olika bildningsideal. En annan ansats omfattas av de forskare som har en 

mer integrativ syn på bildningsideal. Distinktionen mellan dessa ansatser blir 

särskilt tydlig när forskare diskuterar och problematiserar relationen mellan 

vad som kan benämnas självbildning, medborgarbildning och humanistisk 

bildning samt i hur forskare behandlar folkbildningens roll. Kan folkbildning 

förstås som bildande eller som instrumentell, ett medel för att nå något annat? 

Ska folkbildning vara utvecklande utan ett riktat mål eller ska kunskapen 

ha ett eget värde? Ska folkbildning vara ett redskap för att ge kunskap åt 

den nye förtroendevalde, ge kompletterande kompetens för vidare studier 

eller helt enkelt vara en yrkesutbildning? 

Om vi börjar med bildningsbegreppet har Gustavsson i avhandlingen Bildningen 

väg: tre bildningsideal i svensk arbetarrörelse 1880-1930 (1991) diskuterat 

kring tre bildningsideal som ofta nämns i forskningen kring folkbildning, 

nämligen medborgarbildningsidealet, självbildningsidealet och det nyhumanistiska 

personlighetsbildningsidealet. Medborgarbildningsidealet, menar 

Gustavsson, har sitt ursprung i den franska upplysningen och följer dess inriktning 

på naturvetenskaplig kunskap och önskan om samhällsförändring. 

Det kulturarv som finns ska inte självklart förmedlas, snarare granskas. Detta 

i kontrast till ett nyhumanistiskt personlighetsbildningsideal, vilket har en 

tydligare inriktning på att förmedla och vidareutveckla en kultur. Självbildningsidealet 

i sin tur, är betydligt mer inriktat på individens egen aktivitet och 

kunskapsprocess. Gustavsson menar att dessa tre ideal inte framträder renodlade 

utan ofta fanns i verksamheterna i olika hög grad under den största 

delen av tidsperioden 1880-1930 inom arbetarrörelsen. Först efter första världskriget 

(1914-1918) börjar de tre idealen att skiljas åt och skapar dessutom en 

viss spänning sig emellan (a.a. sid 17-18). 

Om Gustavsson slutar på 1930-talet kan vi säga att Nordberg tar vid på 

samma decennium – det årtionde som ett nytt medium, radion, introduceras. 

I avhandlingen Folkhemmets röst, radion som folkbildare 1925-1950 (1998), beskriver 

och analyserar Nordberg hur radion har varit ett medium för folkbildning 

i form av föreläsningsverksamhet, särskilt inriktade reportage och 

lyssnarcirklar. Nordberg menar, liksom Gustavsson, att de ursprungliga idealen 

samverkade fram till första världskriget. Under mellankrigstiden upp- 


21

kom problem med hur makten skulle fördelas mellan olika intressenter. Före 

världskrigen hade bildningen haft den fria processen och målet som grundidé, 

denna grundidé förändras till att bli nytta och mål när representanter 

eller företrädare för bildningen kom i maktpositioner i samhället. Här menar 

Nordberg att radion utgör om inte en kontrast, så i alla fall en avvikelse. Radion 

innebar en möjlighet att de olika bildningsidealen kunde samsas. På så 

sätt var bildningsidealen i konflikt utanför radion, men i harmoni inom radion 

eftersom radion hade krav på allsidighet och opartiskhet (a.a. sid 359). 

Däremot fann Nordberg att det kunde finnas andra konflikter inom radion. 

Dessutom vill Nordberg komplettera självbildningsidealet med ett ”psykologiskt 

bildningsideal”. I detta bildningsideal finns, enligt Nordberg, krav på 

inlevelse, nytänkande och egna lösningar. Kunskapen blir inte ett mål i sig 

utan individen själv utgör målet, individen skapar sig själv genom att sätta 

sina egna mål (a.a. sid 362). 

Om Gustavsson fann en spänning mellan olika bildningsideal inom arbetarrörelsen 

under tidigt 1900-tal och Nordberg fann att offentlighet, såsom 

exempelvis radion, kan innebära intressekonflikter, kan Hellblom sägas ha 

funnit att arbetarrörelsen har fortsatt att ha problem med att hantera hur bildningen 

ska genomföras och att offentligheten kan vara svår att hantera. Därmed 

kommer vi också över till att sätta medborgarbildningen i relation till 

offentlighet. 

Med utgångspunkt från att arbetare avskedades vid två bruksorter på 1970talet 

har Hellblom problematiserat hur arbetarna, tjänstemännen, fackföreningsrepresentanter 

och folkbildningen agerat under hela 1900-talet i förhållande 

till folkbildning och offentlighet i avhandlingen Från primitiv till organiserad 

demokrati (1985). Hellblom fann en problematik i hur både fackförening 

och folkbildning använde möjligheten till offentlig diskussion under 

1970-talet och detta ledde till att hon fortsatte att studera hur fackföreningstidskrifter 

använts. I stort sett fann hon att studiecirklar, fackföreningsrörelsen 

och fackföreningstidskrifter inte tagit fasta på den möjlighet till proletär 

offentlighet med fri diskussion som funnits under 1900-talet. Istället utvecklades 

denna offentlighet till att bli ett redskap, ett instrument, som användes 

för att informera och utbilda i syfte att stärka organisationerna. Om Nordberg 

fann att inriktning mot nytta och mål för bildningen kunde tonas ner 

inom radion under vissa decennier, visar Hellblom med sin studie att inriktningen 

mot nytta och mål istället utvecklats mera markant inom studieförbund 

och fackföreningsrörelse. Folkbildningens instrumentella dimension 

förstärktes. 

Cirka tio år senare, 1996, ges Arvidsons bok Cirklar i rörelse ut. Genom 

att göra en jämförelse under 1900-talet menar Arvidson att han kan spåra vissa 

förändringar i studieförbundens sätt att arbeta. Studieförbunden var från 


örjan starkt knutna till en viss intressegrupp som försökte att organisera sig 

i en rörelse. Denna starka anknytning menar Arvidson har tonats ner idag. 

Studieförbunden har inte längre samma intressepolitiska profil, vilket också 

innebär att det skett en förändring i syn på begreppen konflikt och konsensus. 

Studieförbunden har gått från en konfliktorienterad syn till en konsensusorienterad 

syn. Den kunskap som folkbildningen tillför den enskilde är 

till för att utjämna utbildningsskillnader, inte till för att förändra samhället i 

egentlig mening. Kunskapens instrumentella värde som förändrande kraft 

minskar och istället ökar kunskapens värde i sig. Jämfört med Hellblom ser 

här Arvidson att instrumentalitet kan användas positivt, konstruktivt. 

Parallellt med denna förändring har skett en utveckling där den enskilde 

individen träder fram och kollektivet träder tillbaka. Detta får konsekvenser 

också för hur den enskilde deltagaren betraktas. Istället för att betrakta deltagaren 

i studiecirkeln som medlem i någon av studieförbundets intresseorganisationer 

som bildat förbundet, ses den enskilde som en kund som ska erbjudas 

en studiecirkel. Arvidson refererar till Ferdinand Tönnies begrepp ”Gemeinschaft” 

och ”Gesellschaft” och menar att gemeinschaft bygger på en syn 

där medlemmarna är knutna till varandra i ett kollektiv och det som håller 

dem samman är en gemensam värdering medan i Gesellschaft knyts personerna 

ihop av kontrakt (a.a.). Av den medlem som kunde blivit medborgare 

blev det också, eller istället, en kund. 

I boken Demokrati och bildning menar Sundgren (2000), till skillnad från 

Gustavsson, att den tidiga folkbildningen samtidigt är uttryck för kollektiv 

självbildningstanke, medborgarbildningsideal och humanistisk bildningssträvan. 

I humanismen förverkligas människan, hon utvecklar sin inneboende 

potential och erövrar kulturarvet. Detta i sin tur är grund för att hon sedan 

blir en bildad och fullvärdig medborgare (a.a. sid 18). 

Folkhögskolorna har drabbats av att fortgående användas som redskap 

(instrumentalisering) i vad Sundgren betecknar som en ”folkhemssmedja” och 

som en flexibel utbildningsresurs. Inte heller studiecirklarna har gått fria från 

denna instrumentalisering. De har ibland använts som redskap för att stärka 

den ekonomiska demokratin och för att skapa ”värdiga medborgare” till folkhemmet 

genom olika folkbildningskampanjer. Sundgren menar att en av demokratins 

två värdegrunder, jämlikheten, förverkligades genom att stat och 

folkrörelse skapade en allians. Därmed kom emellertid frihetsvärdet att få 

mindre uppmärksamhet. En öppen fråga är om det är förverkligandet av frihet 

som idag speglas i den starkt individualiserade folkbildningen (a.a. sid 20, 

21). 

I boken Kan en filthatt stärka demokratin? (1996b) undersöker Lindgren 

huruvida mål och ideal inom folkbildning realiseras i praktiken. Hon finner 

att statens direktiv för att ge medel till folkbildning inte står i konflikt med de 


23

mål som folkhögskolor och studieförbund anger. Demokrati är centralt för 

alla. Med demokrati menar Lindgren både former för beslutsfattande och vad 

som beslutas om, vad som finns på dagordningen. 

Med utgångspunkt från nationella mål från studieförbund och lokala måldokument 

från folkhögskolor undersöker hon hur deltagare uppfattat verksamheten. 

Hon finner att deltagarna har egna mål, snarare än att de omfattar 

de statliga målen. Ändå är de i stort sett nöjda. De sätter det egna kunskapsinhämtandet 

och gemenskap före målet att de ska agera för samhällsförändring. 

Särskilt gäller detta studieförbundens verksamhet. Detta leder till att Lindgren 

ifrågasätter målstyrning som fenomen och menar att målstyrning och 

deltagarstyrning kan komma i konflikt med varandra. Att använda målstyrning 

skulle också kunna komma i konflikt med tanken om en fri bildningsprocess 

hos deltagarna – finns mål så blir inte bildningsprocessen fri. 

När det gäller relationen mellan demokrati och folkbildning menar Lindgren 

att verksamheten inom folkhögskolor bidrar till en demokratisk grundsyn 

och utveckling i samhället. Kurserna och cirklarna är mötesplatser för 

dialog, den enskilda människan upptäcker sig själv, ökar sina kunskaper, färdigheter 

och får ökat självförtroende vilket leder till minskade utbildningsklyftor 

och en höjd utbildnings- och bildningsnivå i samhället. Att det finns 

olika mål och ideal bland folkhögskolor och studieförbund bidrar till att stimulera 

det civila samhället. Även Gustavsson tar i boken Bildning i vår tid 

(1996/1998) upp skillnaden mellan en fri bildningsprocess utan mål och en med 

mål, men menar, till skillnad från Lindgren, att det kan finnas en positiv dynamik 

i en växelverkan mellan dessa. 

Lindgren fann att individens sökande efter kunskap och gemenskap var 

framträdande. Sundgren för i artikeln Folkbildning – från jämlikhet till frihet? 

(1999) ett resonemang om hur de båda begreppen jämlikhet och frihet 

förändrat sin relation till varandra och till verksamheter inom folkbildningen. 

Från att verksamheterna har varit ett bidrag till jämlikhet i form av att en 

uppåtstigande klass erövrat makt och kunskap under första halvan av 1900talet 

har de allt mer övergått i att förverkliga människors egenintresse. Allt 

oftare visar studier att skälet att delta i verksamhet är privat, såsom önskan 

om intressefördjupning eller omorientering i livet, och inte förankrade i ett 

kollektivt intresse. Sundgren menar att ett skifte mellan jämlikhet och frihet 

där friheten nu träder fram starkare inte behöver vara negativt. Frågan är hur 

båda begreppen ska kombineras och om detta i sin tur kan leda till samhällsförändring 

(a.a. sid 288-289). 

Även Staffan diskuterar folkbildningens roll i artikeln Defining the Study 

Circle Tradition (1998a) och menar att folkbildning, särskilt studiecirklar, genom 

sin särskilda pedagogik och sin stora omfattning är särskilt intressanta. 

Studiecirklarnas tradition, med sitt ursprung i slutet av 1800-talet, har sanno- 


likt varit nödvändig för att ett maktskifte mellan olika intressegrupper skulle 

kunna äga rum. Folkbildningen har kunnat vara agent för personer som utmanat 

eliten, men folkbildning har också fungerat som en disciplinär agent, 

eftersom deltagarna förväntats ha självdisciplin inom ett kollektiv (a.a. sid 

57). Underordningen var inte i förhållande till en överhet, marknad eller våld 

utan en underordning i form av att rationella argument accepterades (a.a. sid 

58). Att folkbildning under 1900-talet utgjort stöd till social förändring, som 

också genomförts, medför inte att formen under senare delen av 1900-talet 

förlorat sitt värde, tvärtom. 

Även om folkbildningen allt mindre bidrar till förändring av samhället 

eller till att maktrelationer förändras, menar Larsson att den har andra uppgifter. 

Studiecirkelns särskilda pedagogik passar bra i ett samhälle som alltmer 

kan kallas postmodernistiskt, med många intressen och intressegrupper. 

Vi såg tidigare att Sundgren problematiserade instrumentaliteten och Arvidson 

efterlyste den, medan Larsson menar att den instrumentella rationaliteten 

sällan kommer till uttryck i studiecirkelprocessen (a.a. sid 56). Istället för 

att använda studiecirkeln för att åstadkomma något som deltagarna uppfattar 

som önskvärt från samhällets sida, kan de använda studiecirkeln för att utgå 

från sina egna önskningar (a.a. sid 61). Eftersom studieförbunden har frihet 

att arrangera de cirklar de önskar finns här också möjlighet att variera utbudet. 

Som Larsson uttrycker det, omfattas näst intill allt i utbudet, och har ett 

anarkistiskt anslag (a.a. sid 67). Utvecklingen har också en baksida och det är 

att allt fler specialutbildade ledare arbetar inom studieförbunden, vilket Larsson 

menar har komplicerat den demokratiska dimensionen (a.a. sid 60). 

Den demokratiska dimensionen har Larsson fortsatt att utveckla i artikeln 

Study Circles as Democratic Utopia (2001) där han inte fokuserar studiecirkeln 

som form utan som aktiviteter som är organiserade av studieförbunden 

(a.a. sid 138). Dessa utgör del av aktiviteterna i det civila samhället, definierat 

som ett samhälle som är indelat i stat, marknad och civilt samhälle, 

eftersom studiecirklar är frivilliga och det finns frihet att utforma utbudet. 

Däremot är det inte så att länkar till folkrörelser alltid har funnits. Särskilt 

under tidigt 1900-tal genomfördes aktiviteter, såsom föreläsningar, som inte 

nödvändigtvis går att länka till en särskild folkrörelse (a.a. sid 139). Parallellt 

växte det fram studiecirkelverksamhet som i kontrast var starkt länkad till 

särskilda rörelser (a.a. sid 140). Under decennierna menar Larsson att det skett 

en minskning av rörelsernas roll som grund för livsform och identitet och att 

motivet för att delta i studiecirklar alltmer sällan är länkat till folkrörelser, 

även om länken finns (a.a. sid 141). 

Utifrån deltagande i studiecirklar finner Larsson att de innehåller både 

med- och motkraft till jämlikhet. Studiecirklarna har en underrepresentation 

av arbetslösa, män och invandrare. Kvinnor och äldre är överrepresenterade 


25

(a.a. sid 146). Larsson menar också att även om deltagandet inte är ”jämlikt” 

är det mer jämlikt än andra former av vuxenutbildning (a.a. sid 145). Studiecirklarna 

skulle kunna bidra till demokrati genom att ha intern demokrati när 

det gäller de beslut som fattas i cirkelverksamheten, men inte heller detta är 

alltid fallet. Vad skulle då studiecirklarna medföra för bidrag till demokratin? 

Här menar Larsson att ett viktigt bidrag är att stärka det civila samhället. 

Deltagarna i studiecirklar ska kunna utforma en plattform där både individ 

och kollektiv kan bilda sig uppfattningar och skapa opinion (a.a. sid 159). Larsson 

menar att studiecirklar bidrar till demokrati, men oftare i form av aspekter 

som inte är direkt relaterade till politiskt eller annat socialt agerande. Alla 

studiecirklar kan dock inte förväntas göra det. Ofta har också studiecirklar 

fungerat som en förberedelse för aktivitet, inte samordnat aktiviteten. Samordningen 

har istället genomförts i en folkrörelse (a.a. sid 161). Det får som 

konsekvens att studiecirklar främst bidrar till själva förutsättningarna för demokrati 

medan folkrörelser, som ofta använder studiecirklar som metod, kunnat 

vitalisera det civila samhället genom en starkare betoning på aktiviteter 

och på det sättet bidra till demokratins utveckling. När länken mellan studieförbund 

och folkrörelser har blivit otydligare försvinner en möjlig plattform 

för kollektivt agerande, och ingen ny skapas utan agerandet sker individuellt 

(a.a. sid 162). Detta kan få till följd att det civila samhället får lägre grad av 

inflytande över framtiden och andra krafter kan träda fram. Om offentliga 

åtaganden privatiseras sker besluten på marknaden och denna marknad kan 

också påverkas av globalisering. Därmed blir det en fråga om hur det civila 

samhället utformas och särskilt hur de sociala rörelserna agerar (a.a. sid 163- 

164). 

Larssons artiklar lyfter fram relationen mellan sociala rörelser, folkrörelser 

och folkbildning och visar hur relationen förändrats. I en studie av hur 

folkrörelser presenteras, Samhällets byggherrar eller revoltörer? (Niklasson, 

1995), visade resultaten först och främst att begreppet folkrörelse inte hade 

någon entydig definition, men att det fanns vissa ofta förekommande karakteristika. 

När folkrörelser presenterades i vanligt förekommande läromedel i 

samhällskunskap för högstadiet nämndes bildnings- och studieorganisationer 

vid ett tillfälle vid en allmän presentation av folkrörelser (a.a. sid 46). I 

övrigt presenterades organisationer som sammanfördes till rörelser och dessa 

rörelser beskrevs sedan med kodord som stadigvarande, rikstäckande, lokala 

föreningar, omfattande antal medlemmar, demokratisk uppbyggnad, organiserat 

mötesliv, ideella inslag, enskilt initiativ, motsättning till statens auktoritet, 

värdegemenskap, identitet, idébärande, bevakning och aktiverande. Någon 

gång omnämndes att folkrörelser också kan utbilda (a.a. sid 64). 

Läromedlen som analyserades var utgivna mellan åren 1988 och 1992. I den 

mån eleverna på högstadiet år 1988-1992 hade nyinköpta böcker borde de som 


då var 14-16 år idag vara mellan 20 och 30 år. Det är möjligen en alltför långt 

driven spekulation, men det skulle kunna innebär att det är denna generation 

som inte har blivit presenterade för studieorganisationer, åtminstone inte såsom 

folkrörelser, via ämnet samhällskunskap på grundskolans högstadium. 

Däremot har de fått en omfattande presentation av organisationer som förts 

samman till folkrörelser. 

De studier som refererats ovan har visserligen använt sig av institutionerna 

folkhögskola eller studieförbund för att exemplifiera, men de arbetar snarare 

med övergripande begrepp som blir det egentliga problemområdet. Ett 

annat sätt att nämna sig folkbildningen är att studera de skilda institutionerna 

folkhögskola respektive studieförbund, för sig eller tillsammans och utifrån 

ett empiriskt underlag (exempelvis enkäter, intervjuer och observationer) utveckla 

ett resonemang. 

Sundgren diskuterar i avhandlingen Folkhögskolepedagogik mellan myndighet 

och medborgare (1986) fem folkhögskolor som deltar i ett projekt för 

att utveckla folkhögskolans särart. Projektet hade utformats i samverkan med 

personal vid dåvarande Skolöverstyrelsen (som vid denna tid var tillsynsmyndighet) 

och representanter från lärarnas fackliga organisation, sfhl. I planeringsarbetet 

för projektet ingick tanken att individernas politiska och kulturella 

resurser skulle öka, individerna skulle få ökad självinsikt och stärka känslan 

av solidaritet och därmed öka aktivitet och handlingsberedskap för att 

åstadkomma social förändring. Sundgrens studie gick ut på att studera vilka 

möjligheter som egentligen fanns för att detta skulle kunna åstadkommas. 

Sundgren menar att det blir ett möte mellan å ena sidan individernas behov 

och intressen, synliggjort i ett försök att upprätta alternativa läroprocesser 

och å andra sidan statens intresse av att vidmakthålla och reproducera en given 

samhällsordning. Det blir en fråga om ”…i vilka avseenden är människan 

en produkt av sina omständigheter och i vilka avseenden kan hon själv forma 

dem?” (a.a. sid 19). 

För att åskådliggöra hur mötet gestaltar sig använder Sundgren två sammanfattande 

begrepp, objektkrafter och subjektkrafter. Det är mellan dessa 

krafter mötet uppstår, ett möte som ibland också blir en konflikt, en kamp. 

Objektkrafterna symboliseras av institutionerna och staten och subjektkrafterna 

av individernas självreflektion och intentionella handlingar. I sin analys 

av de pedagogiska reformförsöken på folkhögskolorna, finner Sundgren att 

subjektkrafterna visserligen kommit till starkare uttryck än i gängse verksamhet 

men att objektkrafterna, framförallt gestaltade i folkhögskoleomdöme 

och statlig övervakning av folkhögskolorna, alltjämt angav villkoren för 

pedagogiken. (a.a. sid 74). Den undervisning som genomfördes liknade fortfarande 

i väsentliga avseenden den som bedrevs inom den formella skolan. 

Problematiken med vems mål som realiseras, individens eller statens, dis- 


27

kuteras också i Berndtssons avhandling Om folkhögskolans dynamik (2000). 

Här riktar istället Berndtsson intresset mot mötet mellan deltagare och lärare. 

I studien genomför Berndtsson observationer vid två olika folkhögskolor 

och analyserar vilka bildningsmål som deltagare respektive lärare han. Därefter 

för han en diskussion om i vilken grad dessa bildningsmål är i samklang 

och finner att så inte alltid är fallet. Deltagarnas bildningsmål är inriktade på 

självbildning där dimensionerna självutveckling, självrehabilitering och kvalificering 

ingår till skillnad från lärarna som startar med en inriktning som 

syftar till självbildning mer allmänt. Lärarna pressas att alltmer under terminernas 

gång övergå till att låta kvalificeringsdimensionen träda fram. Resultatet 

blir att verksamheten kännetecknas av en dynamik och växlande maktförhållanden 

i den process som uppstår då de olika bildningsmålen ska samordnas. 

I boken Studier i förening (1996) diskuterar Hartmann hur studiecirklar 

inom föreningar kan ge ett bidrag till demokrati och hur denna möjlighet 

uppfattas av cirkeldeltagare. Deltagarna uppfattade på ett övergripande plan 

att cirkelverksamhet inom föreningar bidrog till demokratin, särskilt i andra 

föreningar än den egna. Däremot var det mer tveksamhet kring hur bidraget 

gestaltade sig i den egna föreningen och den egna cirkeln (a.a. sid 74-76). 

Eftersom cirklarna genomfördes inom föreningarnas verksamhet blev 

möjligheten till inflytande över föreningsverksamheten indirekt också ett inflytande 

över cirkelverksamheten. Samtliga föreningar som deltog i studien 

hade en demokratisk organisation med valda representanter och rutin för inflytande 

från medlemmarnas sida. Det var dock inte de formella vägarna som 

medlemmarna i föreningarna valde om de önskade inflytande, istället vände 

de sig till de personer som de uppfattade som inflytelserika. Det var ett mer 

effektivt sätt att få inflytande. Hartmann konstaterar att demokratins spelregler 

inte används och menar att intervjuerna med medlemmarna utvisade 

att detta tycktes vara självklart för dem (a.a. sid 88). Detta leder också till en 

annan slutsats, menar Hartmann, nämligen att istället för att respektera beslut 

som fattats genom en uppbyggd styrelseform med sikte på gruppens bästa 

(demokrati) tar, vad Hartmann kallar, en privat form över och ett egoistiskt 

syfte blir grund för att agera för inflytande (a.a. sid 95). 

Hartmann menar att deltagarna uttrycker ett demokratiideal som inte alltid 

finns i verkligheten, de praktiserar inte sina egna demokratiideal. Om deltagarnas 

uppfattningar tolkas som riktvärden skulle cirkelverksamheten och 

föreningslivet kunna ge ett bidrag till demokratin, men om deltagarnas praktiska 

handlande utgör riktmärket är Hartmann mera tveksam om bidraget till 

demokratin (a.a. sid 74-76). 

Hartmann har fortsatt sina studier av folkbildning och presenterar en studie 

av vuxenstuderande i folkhögskola och studieförbund i boken Att mötas i 


studier (1999). I denna studie har Hartmann genomfört observationer vid två 

folkhögskolor och två studieförbund (flera studiecirklar) och studerat hur 

deltagare och lärare/ledare interagerat. Syftet var att studera studiegruppernas 

beslutsprocesser. Resultatet blir en studie av dessa gruppers, och i överförd 

bemärkelse folkbildningens, inre demokrati. Hartmann studerar hur interaktionen 

och beslutsprocesserna påverkas av hur rummet är möblerat och 

hur arbetsprocesserna utvecklas. Tre beslutsformer kunde identifieras: samråd, 

åtlydnad och ramlöshet, där samråd och åtlydnad kunde kontrasteras 

mot varandra. Oavsett vilken beslutsformen var, menar Hartmann att makt 

utövas. Både deltagare och lärare/ledare utövar makt och vill ha inflytande 

över besluten. Vem som till slut får, respektive tillskansar sig, makten påverkas 

av exempelvis rummets möblering och hur lång tid gruppen träffas, men 

framförallt av hur interaktionen utspelar sig mellan deltagare och lärare. 

1.5 Folkbildning 

Den medborgare som trädde fram i Frankrike under 1700- och 1800-talen skulle 

vara bildad och därmed kommer vi till relationen mellan folkbildning och 

medborgarbildning. Folkbildning kan, på samma sätt som demokrati, tolkas 

på olika sätt. Tolkningen kan ske med utgångspunkt från institution, från en 

grupps kunskaps- och utbildningsnivå eller från verksamheten, alltså den process 

som pågår inom folkbildningen (Larsson, 1995, Svensson, 1996, Sundgren, 

1998a). Larsson ser folkbildning som en process som är knuten till tillstånd 

och förändringar i samhället (Larsson, 1995, sid 39). Vad jag förstår menar 

Larsson också att begreppet folkbildning i sig underförstår att någon bildar 

någon. Det finns en aktivitet och en tydlig riktning. 

Vi har redan tidigare sett att det i folkbildningen genomförs aktiviteter som, 

åtminstone på analysnivå, skulle kunna relateras till olika bildningsideal såsom 

självbildningsidealet, det nyhumanistiska personlighetsbildningsidealet 

och medborgarbildningsidealet. I denna studie skulle jag vilja tolka begreppet 

folkbildning som en process som är knuten till förändringar både inom 

inidividen och i samhället. Detta för att skapa en öppenhet för att medborgarbildningen 

skulle kunna ha inslag av både självbildningsidealet och det nyhumanistiska 

personlighetsbildningsidealet. Det gör att det också finns utrymme 

för att betrakta verksamheter inom folkbildning som direkt eller indirekt 

medborgarbildning, som direkt eller indirekt stödjande ett medborgarbegrepp. 


29

1.6 Tolkning av begreppet 

medborgarbildning 

För att tolka medborgarbildning skulle jag dels vilja gå tillbaka till Larssons 

(a.a.) definition, dels använda mig av Gustavssons (1991, 1996) definition. Medborgarbildning 

vill jag tolka som en frivillig aktivitet dit en person söker 

sig för att få kunskap eller färdighet som rör relationen individ och stat eller 

på annat sätt söker sig bort från det individuella och till det som är gemensamma 

frågor för en grupp. 

* 

Medborgarbildning länkas till begreppet medborgare som i sin tur kan länkas 

till begreppet demokrati. I nästa kapitel beskrivs olika teorier om demokrati 

och begreppet demokrati tolkas.

Medborgarbildning förord kap 1.pdf - Pedagogiska Resurser ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?