Dissidenten nr 2 2010 - Juridiska Föreningen

More documents

Recommendations

Info

28 Utblick: Jordanien Jordanien – Mellanösterns identitetskris Text och foto: Emily Diab Tanken var från början att jag skulle skriva ett vanligt resereportage om Jordanien, där jag just nu befinner mig på utbyte genom Erasmus Mundus External Cooperational Window. Det stod dock tidigt klart för mig att detta reportage skulle ta en något annorlunda vändning. I samma ögonblick som jag anlände till Queen Alia International Airport i Amman och den milda vinterbrisen välkomnade mig på väg ut från flygplanet, slog det mig att denna resa skulle komma att innebära så mycket mera än en vanlig utbytestermin. Min utbytestermin i Amman, Jordaniens huvudstad, en plats jag inte besökt på 15 år, en plats där delar av min familj som jag aldrig känt befinner sig, förvandlas från första stund till en inre resa som ska komma att sätta min svensk-arabiska identitet på sin spets. Jag är född och uppvuxen i Lund, en liten trygg svensk bubbla, där ens identitet definieras utifrån en akademisk referenspunkt. Att jag råkade ha en svensk mamma och en palestinsk pappa var aldrig någonting som jag behövde reflektera särskilt mycket över till skillnad från många andra svenskar med invandrarbakgrund utanför min lilla lundabubbla. Självklart har jag alltid varit väl medveten om att jag inte är precis som alla andra och att många sidor och personlighetsdrag hos mig präglas av mitt arabiska ursprung. Denna medvetenhet har dock alltid varit sammanknuten med en positiv känsla av uppskattning och tacksamhet för den ökade förståelse och öppenhet som en mångkulturell bakgrund medför. Det som präglat min delade nationella identitet är inte minst den obeskrivbara frustration som infinner sig varje gång jag ser sorgen i min pappas ögon vid de tillfällen då verkligheten blir alltför påtaglig, och jag inser att detta är en sorg jag aldrig kommer att kunna dela med honom. Det är denna känsla av otillräcklighet som har kommit att prägla min vistelse här i Jordanien, ett land som på många sätt representerar just det som jag upplever på min inre resa. Jordanien är Mellanösterns egen identitetskris. Majoriteten av Jordaniens 6,3 miljoner invånare har palestinskt ursprung. De palestinier som bor i något av landets 13 flyktingläger är registrerade hos UNRAW (the United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East), ett subsidiärt organ till FN som etablerades 1948 i direkt anknytning till den konflikt som då uppstod mellan araber och israeler. Dessa palestinier lever ännu idag, 60 år senare, under flyktingstatus - ett aktivt val då de inte gett upp drömmen om att någon gång i framtiden få återvända hem. Den andra gruppen av palestinier i Jordanien omfattar de som har jordanskt medborgarskap och som mer eller mindre accepterat att Jordanien numera är deras hemland. Av naturliga skäl är siffrorna därför inte helt tillförlitliga, men man kan med säkerhet säga att över 50 procent av den jordanska befolkningen är palestinier. Human Rights Watch kritiserade nyligen i sin rapport från februari 2010, den jordanska regeringen för sitt agerande vad gäller tillbakadragandet av tusentals palestiniers jordanska medborgarskap. Sedan 1988 och i synnerhet under de senaste åren har den jordanska regeringen godtyckligt och utan förvarning berövat flera tusentals jordanier med palestinskt ursprung deras nationalitet, och därmed gjort dem statslösa. Att vara palestinier innebär för många en förvirring vad gäller tillhörighet och identitet, och i Jordanien är detta ännu mer påtagligt. Vad svarar jag på den ständigt återkommande frågan varje gång jag sätter mig i en taxi; ”Var kommer du ifrån”? – Ja, vad är jag egentligen? Svensk, palestinier, ursprungligen libanes eller kanske jordanier? Klart är i alla fall att det finns alldeles för många svar på en mycket enkel fråga. I en värld där nationell och religiös tillhörighet på många sätt och vis definierar vem du är, blir denna fråga dock mycket komplicerad och betydelsefull. Amman är Jordaniens huvudstad och en av de äldsta städerna i världen. Eftersom staden ursprungligen byggdes på sju kullar har Ammans olika stadsdelar namngivits i enlighet med det arabiska ordet för berg, d v s ”Jebel”, såsom ”Jebel Amman”, ”Jebel Weibdeh”, ”Jebel al-Hussein” o s v. Utsikten över stadens ”jebel” förstärker kontrasten mellan det moderna och liberala Västamman och det fattiga och konservativa Östamman. Amman beskrivs öppet som två städer, två världar som inte möts, en klyfta mellan ex-
tremt liberalt och extremt konservativt. Västra Amman präglas av grönområden, ambassader, caféer, barer och konstgallerier, medan östra Amman ses som bakåtsträvande på grund av de konservativa islamiska tendenser som vuxit fram det senaste årtiondet. Islam är den dominerande religionen i landet, då 92 procent av befolkningen utgörs av muslimer. Den kristna minoriteten består idag endast av 6 procent, en siffra som sjunkit betydligt på grund av migration sedan 50-talet, då närmare 30 procent var kristna. Precis som på många andra håll runt om i världen har Jordanien de senaste åren formats av islamistiska rörelser och allt större religiösa sympatier bland folket, samtidigt som landet även vittnar om progression i en strävan efter ett modernt och liberalt samhälle både på ett politiskt och vardagligt plan. Man möts av en stark kontrast mellan den stora andelen beslöjade kvinnor, en företeelse som för tio år sedan var mycket ovanlig, och stadens pulserande nattliv när barerna fylls av unga, liberala och utbildade jordanier, då alkoholen flödar och den västerländska musiken tar en tillbaka till vilken europeisk stad som helst. Många unga jordanier, som har möjlighet, åker utomlands för Utblick: Jordanien att studera. Vissa stannar kvar efter att de slutfört sina studier, men många kommer också tillbaka till Jordanien med en förhoppning om att kunna bidra till landets utveckling. Min uppfattning är att många unga jordanier befinner sig i en slags kulturell dragkamp mellan de traditionella och familjeorienterade idéerna och de västerländska individualistiska influenserna. I ett försök att finna sin kulturella identitet och samtidigt handskas med samhällets normer och förväntningar, hamnar många i ett kulturellt vakuum. Jag skulle vilja likna det vid en förlängd tonårskris där relationen till sex, alkohol, familj och vänner diskret utforskas fortfarande vid 30 års ålder. Jordanien har länge av väst setts som en föregångare i Mellanöstern vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter, mycket på grund av det moderna och västvänliga kungaparet, kung Abdullah II och drottning Rania. Båda är mycket aktiva i Jordaniens demokratiska reformation och det pågående arbetet att höja statusen för mänskliga rättigheter. Väst har investerat mycket i att upprätthålla bilden av Jordanien som Mellanösterns enda demokrati och landet är närmast ett Mecka för utländska och lokala NGO’s. Frågan är om Jordanien verkligen är redo att identifiera sig med denna något påklistrade fasad. Visst, i jämförelse med många andra länder i Mellanöstern ligger Jordanien ljusår framför, men det finns fortfarande många interna problem, vilket bland annat visat sig i samband med den rapport som The National Center for Human Rights tagit fram för att utvärdera var landet befinner sig i fråga om mänskliga rättigheter. Man kan ifrågasätta om det verkligen är en god strategi att etablera hundratals utländska organisationer, när det saknas lokalt initiativ och verktyg för att förverkliga denna demokratiska utveckling inifrån. Det är en omöjlighet att implementera internationella principer om mänskliga rättigheter när dessa uppenbarligen inte finns representerade på individnivå. Faktum kvarstår att Jordanien fortfarande är ett klansamhälle, vilket påverkar det politiska livet och landets demokratiska färdriktning. Jag har svårt att se att folket identifierar sig med den bild som vi har av Jordanien i väst, om de ens är medvetna om den. Mina funderingar om min svenska identitet i ett nytt arabiskt sammanhang har förstärkts av den generella identitetskris som jag upplever att Jordanien går igenom. Att vara svensk och arab är det extrema av två världar, två starka identiteter som i mångt och mycket kämpar mot varandra; kollektivet gentemot individualism, religiöst gentemot sekulärt, traditionellt gentemot modernt o s v. Vart har då alla dessa funderingar lett mig? I slutändan spelar kanske identitet ändå ingen roll. Vad skulle hända om vi slutade klassificera oss utifrån religion, nationalitet etc? Kanske är det detta som behövs för att lösa en del av de problem som Jordanien upplever, kanske skulle detta bidra till större öppenhet och mer dialog, något som enligt min åsikt är en bristvara här. Och kanske skulle detta även minska den växande klyftan mellan öst och väst. 29
Page 1: DISSIDENTEN Juridiska Föreningen i
Page 4 and 5: 4 Ledare Hjärterum, stjärterum oc
Page 6: 6 JFs ordförande och inspector har
Page 10 and 11: 10 Tillägg till spexet Juridikunge
Page 13 and 14: Så funkar det - medborgarskap Text
Page 17 and 18: Lars-Göran Malmberg om hopp och f
Page 20 and 21: 20 Inblick: Utanförskap Tyst om b
Page 22 and 23: 22 Inblick: Utanförskap Kvotering
Page 24: 24 Inblick:Utanförskap Berlin - I
Page 27: Antalet antisemitiska hatbrott för
Page 31 and 32: Inför valet - Riksdagspartierna sv
Page 33 and 34: Kultur & Nöje På spaning efter de
Page 35: INSÄNDARE HEJ DISSIDENTEN! Jag und

Dissidenten nr 2 2010 - Juridiska Föreningen

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?